Inför inkorporeringen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter

Några praktiska råd om att finna rättskällor

 

 

Av docent IAIN CAMERON

Inledning
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är synnerligen aktuell på grund av riksdagens beslut att följa Fri- och rättighetskommitténs rekommendation (SOU 1993:40) att inkorporera konventionen i svensk rätt.1 Konventionen har inkorporerats genom vanlig lag som trätt i kraft 1 januari 1995. Konventionen kommer dock att få särskild dignitet i och med ett tillägg till regeringsformen som stadgar att ”lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid” med konventionen (RF 2:23). Av förarbetena framgår det att lagstiftaren inte förväntar sig några konflikter mellan nu gällande svensk lag och konventionen. Om spänningar mellan konventionen och nuvarande eller framtida svenska lagar ändå uppstår, anser regeringen att det är en uppgift för lagstiftaren att bedöma vilka förändringar av den inhemska rätten som är påkallade.2 I förarbetena är man mån om att inte uppmuntra domstolarna att pröva om svensk lag överensstämmer med konventionen eller ej. I stället framhåller man som önskvärt att domstolar och andra rättstillämpande organ så långt som möjligt undviker konflikt mellan svensk rätt och konventionen genom att tolka svensk rätt i enlighet med denna (principen om fördragskonform tolkning).3 För att kunna göra detta krävs självfallet att man kan fastställa det exakta innehållet i en konventionsartikel. En svensk jurist är kanske benägen att söka hjälp i förarbetena till konventionen (Council of Europe, Collected Edition of the Travaux Préparatoires to the European Convention on Human Rights, 8 vol. Nijhoff, 1979–85). Dessa är dock svåra att använda; registren över diskussioner i de olika förberedande organen är bristfälliga och diskussioner i sig är sällan upplysande vad avser innebörden av en viss konventionsartikel. Överhuvudtaget har förarbetena låg status som

1 Se prop. 1993/94:117, KU 1993/94:24, SFS 1994:1219. 2 Prop. 1993/94:117 s. 36, jfr. KU 1993/94:24 s. 17. 3 Se vidare NJA 1992 s. 532. Vidare diskussion av innebörden och omfånget av denna viktiga princip skall lämnas åt sidan för närvarande.

rättskälla. Europadomstolen har dessutom varit mycket selektiv i de få fall den hänvisar till förarbetena. Ibland har domstolen använt sig av förarbetena för att tolka en viss rättighet på ett snävt sätt, ibland har den givit en rättighet en extensiv tolkning tvärtemot ett till synes klart yttrande om rättighetens innebörd i förarbetena.4 Nyckeln till en förståelse av konventionen är inte förarbetena eller en bokstavstolkning av konventionsartiklarnas ordalydelse utan den praxis som har utvecklats av Europadomstolen och Europakommissionen. Kommissionens praxis omfattar nu ca 19 000 fall och domstolens praxis ca 300 fall. Denna rättspraxis har genomgått en nästan explosionsartad utveckling.5 Viktigt att påpeka här är att domstolen och kommissionen (konventionsorganen) tillämpar en dynamisk eller teleologisk tolkningsmetod. Denna metod har (i kombination med de fördragsslutande ländernas åtagande att anpassa sin lagstiftning till konventionen) fått till följd en fortlöpande justering av de fördragsslutande ländernas lagstiftning.6 Följaktligen kan man säga att svenska jurister har en diger uppgift framför sig i att införskaffa kunskap om konventionen och hålla denna kunskap à jour. I denna korta uppsats har jag för avsikt att beskriva hur man går till väga för att få tillgång till kommissionens och domstolens rättspraxis samt ge några tips om främst utländsk litteratur som behandlar konventionen. Jag ämnar dock bara ta upp böcker som endast handlar om konventionen. Böcker som gör anspråk på att behandla hela det internationella skyddet för mänskliga rättigheter, eller en viss del av detta skyddet (t. ex. diskrimineringsförbudet) och som följaktligen innehåller ett eller fler kapitel om Europakonventionen kommer jag att lämna åt sidan. Dessutom koncentrerar jag mig på engelskt material, dels därför att jag behärskar dessa källor bäst, dels därför att man kan räkna med att de flesta svenska jurister har engelska som andra språk. Det mesta är givetvis redan bekant för de jurister som har specialiserat sig på folkrätten, men jag hoppas att icke-specialister kan ha någon nytta av det.

 

Doktrin
Trots att denna artikel är avsedd att behandla främst utländskt källmaterial vill jag inleda med några ord om de svenska rättskäl-

 

4 Jfr Johnston and others v. Ireland, 12 december 1986, Series A nr 112, para. 52-3 med Sigurdur A. Sigurjónsson v. Iceland, 30 juni 1993, Series A nr 264 para. 33-37. 5 Från 1960 till 1990 avkunnade domstolen 169 domar och från 1991 till 1994 108 domar. 6 Fri- och rättighetskommittén var medveten om att konventionen är föremål för en dynamisk utveckling, med andra ord att konventionsorganens praxis kan medföra att konventionskraven utvidgas (s. 128).

 

lorna. Jag skall fatta mig kort, eftersom de flesta av dessa böcker redan är väl bekanta för svenska jurister. Europakonventionen har debatterats särskilt livligt i Sverige sedan domstolen avkunnade sin dom i Sporrong- och Lönnrothfallet 1982 och det finns ett antal böcker och tidskriftsartiklar på svenska som behandlar olika aspekter av konventionen. Till att börja med innehåller Fri- och rättighetskommitténs betänkande, SOU 1993:40 del B, en kortfattad genomgång av svensk rätt jämförd med konventionen (s. 27–109). Denna genomgång är användbar men gör inga anspråk på att vara, och är inte, uttömmande. Den snabba utvecklingen i rättspraxis och den teleologiska tolkningsmetoden som konventionsorganen använder sig av innebär också att svenska domstolar och rättstillämpande myndigheter snart kommer att bli ställda inför frågor rörande svensk rätts överenstämmelse med konventionen som kommittén inte har behandlat.
    Det finns ett antal artiklar i SvJT och andra tidskrifter under 80tal och tidigt 90-tal som har behandlat olika frågor rörande konventionens betydelse i svensk rätt.7 Tidigare diskussioner om konventionens ställning som svensk rättskälla är nuförtiden mest av rättshistoriskt intresse. Vad gäller materiellrättsliga krav som konventionen ställer kan nämnas att Danelius har gjort två mycket värdefulla genomgångar av domstolens praxis.8 Vidare finns det ett antal böcker som nyligen har publicerats i Sverige och som behandlar konventionen utifrån olika perspektiv, nämligen den femte upplagan av Danelius, Mänskliga rättigheter (Norstedts, 1993), undertecknad författares An Introduction to the European Convention on Human Rights (skriven tillsammans med Maja Eriksson, Iustus, 1993) och Lysén, Europas grundlag (2 uppl. Iustus 1993). De två förstnämnda böckerna är avsedda som introduktioner till konventionen,9 och den sistnämnda inriktar sig främst på att belysa samspelet mellan konventionen och EG-rätt. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns uppenbara luckor i den svenska konventionslitteraturen. Sålunda är det bra för svenska jurister att känna till vad utländsk doktrin har att erbjuda.

 

7 Se t. ex. Danelius, Europadomstolen och den svenska rättsordningen, SvJT 1989 s. 653–670, Sundberg, Europakonventionens betydelse för svensk juridik, 1989, Jur. Fakulteten i Stockholm; skriftserien nr 22. Se även Sundberg och Sundberg, Lagen och Europakonventionen, 1992, Institutet för offentlig och internationell rätt, skriftserien nr 95 samt Nerep och Werling-Nerep, Festskrift till Jacob Sundberg, Juristförlaget, 1993. 8 Europadomstolens domar 1961–1990, en rättsfallsöversikt, SvJT 1991, s. 257–340, Europadomstolens domar 1991–1993, en rättsfallsöversikt, SvJT 1994, s. 338–387. 9 Danelius bok behandlar även mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

 

Utan tvekan är den bästa guiden på engelska till konventionen van Dijk and van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights (Kluwer, 2 uppl. 1990). Bokens 657 sidor ger en utmärkt beskrivning av konventionens bestämmelser, paragraf för paragraf, med detaljerade hänvisningar till praxis som utvecklats av konventionens organ. Boken är avsedd för såväl akademiker som praktiker. Båda läsarkategorierna har glädje av att boken är skriven på ett klart och tydligt sätt samt är bra upplagd. Författarna nöjer sig emellertid inte med att endast gå igenom konventionsorganens praxis. De gör även en kritisk analys av de ibland vaga eller ologiska domarna som Europadomstolen har meddelat, t. ex. angående begreppet ”civil rights and obligations” i artikel 6, eller utvecklingen av vad som avses med ”arguable case” i artikel 13.
    De tre andra standardverken på engelska är Fawcett, The Application of the European Convention on Human Rights (430 s., Oxford UP, 2 uppl. 1987), Jacobs, The European Convention on Human Rights (282 s., Oxford UP, 1975) och Robertson och Merrills, Human Rights in Europe: A Study of the European Convention on Human Rights (383 s. plus bilagor, Manchester UP, 3 uppl. 1993). De två förstnämnda är föråldrade men ändock relevanta i vissa avsnitt. Fawcett var kommissionens ordförande i tolv år; sålunda åtnjuter hans kommentarer fortfarande viss respekt. Tredje upplagan av Robertson och Merrills bok följer samma format som de två tidigare upplagorna. Ungefär halva boken ägnas åt institutionella aspekter rörande konventionen och den andra halvan åt de materiella rättigheterna. Boken innehåller även ett intressant kapitel om andra beståndsdelar av det europeiska skyddet för de mänskliga rättighterna, dvs. EG-rätten och ESK-processen, i synnerhet ”Parisstadgan”. Ytterligare en bok som tar upp konventionen som helhet är Beddard, Human Rights and Europe (239 s. plus konventionstexten, 3 uppl. Cambridge UP, 1993). Till skillnad från de andra nämnda författarna försöker Beddard behandla konventionen utifrån olika teman — individens privatliv, individen i samhället osv. Boken är dock för ytlig för att tjäna som mer än en introduktion. En annan introduktionsbok är Gomien, A Short Guide to the European Convention on Human Rights (156 s., Council of Europe Press, 1991). Boken är avsedd som en enkel guide till konventionen och dess rättspraxis för framför allt jurister i de nya östeuropeiska medlemsstaterna i Europarådet. Den fyller sitt syfte väl men den är beskrivande snarare än analytisk. Boken innehåller inte heller några hänvisningar till vidare diskussioner i doktrin av frågeställningar som

 

konventionspraxis ibland ger upphov till. Clements, European Human Rights: Taking A Case Under the Convention, 225 s. plus 100 s. bilagor, Sweet and Maxwell, 1994) är ytterligare en enkel guide till konventionen. Boken är skriven av en brittisk advokat (närmare bestämt en solicitor) som har sysslat med ett antal mål inför konventionsorganen. Författaren fokuserar på de praktiska och processrättsliga aspekterna av konventionen. Boken riktar sig till praktiserande brittiska jurister och detta minskar dess värde något för svenska praktiker. Bokens främsta merit är att den ger en enkel beskrivning, steg för steg, för hur man går till väga med en ansökan till Europakommissionen, samt ger ytterligare praktiska tips. Den innehåller även en — mycket ytlig — redovisning av de materiella rättigheterna. Författaren visar sin ”common law-” bakgrund genom att hänvisa mycket till rättspraxis men knappast alls till doktrin. Den ytliga redovisningen och bristen på hänvisningar gör att boken har mycket begränsat värde för undervisning och från forskningssynpunkt. Bilagorna är omfattande och innehåller information som varierar från det värdefulla (kommissionens och domstolens arbetsordningar och regler om rättshjälp) till det mindre värdefulla (en bibliografi som består av åtta böcker och en lista över hotell i Strasbourg-området). Informationen kan givetvis redan erhållas gratis från Europarådets direktion för mänskliga rättigheter (eller den franska turistbyrån) men tanken är nog att brittiska advokater föredrar att allt är samlat i en volym. En annan bok av begränsat värde för den som redan är någorlunda insatt i konventionen är den ”case book”, av amerikansk modell, som skrivits av Janis och Kay, European Human Rights Law (344 s., U. Conn. Press, 1990). Den består av en samling tongivande fall samt (ganska sparsamma) kommentarer. Den innehåller även några jämförelser med amerikanska och kanadensiska rättsfall som eventuellt kan vara av intresse för en komparativist. En ny upplaga av boken, omarbetad och utvidgad, kommer att publiceras av Oxford University Press under år 1995.
    Dessa är de viktigaste böckerna om konventionen på engelska, vilka behandlar både konventionsinstitutionerna och alla de materiella rättigheterna. Det bör dock påpekas att det även finns mycket relevant tysk, fransk och dansk litteratur. Tre böcker bör särskilt nämnas, Frowein och Peukert, Europäische Menschenrechtskonvention (500 s., NP Engel, 1985), Cohen-Jonathan, La convention europeene des droits de l’homme (577 s. plus bilagor, Economica, 1989) samt Velu och Ergec, La convention européenne des droits de l’homme (1185 s., Brylant, 1990). Som med Robertson och Merrills är ungefär hälften av dessa böcker ägnade åt institutio-

 

nerna och hälften åt de materiella rättigheterna. En kommentar till konventionen har nyligen publicerats på danska, Lorenzen, Rehof och Trier, Den Europaeiske Menneskretskonvention (531 s., Jurist-og Økonomforbundets Forlag, 1994). Boken är avsedd främst för den praktiserande juristen. Huvuddelen av boken (344 sidor) är ägnad åt ingående kommentarer till domstolens praxis rörande de materiella rättigheterna. Talrika hänvisningar görs även till kommissionens praxis. Författarna tar också upp de viktigaste danska och norska rättsfallen som har rört tolkning av konventionen. Boken är à jour till oktober 1993 och är ett välkommet tillskott till konventionslitteraturen.
    Vidare finns essäsamlingar och böcker som tar upp speciella frågor rörande konventionen. Kommissionens och domstolens rättspraxis har blivit omfattande och denna rättspraxis genomsyrar nu vitt skilda rättsområden. Det blir allt vanligare att böcker om konventionen begränsar sig till en djupdykning kring en rättighet eller en artikel i konventionen och den rättspraxis som har vuxit fram kring rättigheten eller artikeln, snarare än (som tidigare) att försöka behandla konventionspraxisen som en helhet. Vi har redan börjat få offentliga utredningar som uteslutande koncentrerar sig på de krav som konventionen ställer på lagstiftaren på ett visst rättsligt område (se t. ex. Polisens rättsliga befogenheter, delbetänkande av Polisrättsutredningen, SOU 1993:60). Sådana specialiserade utredningar har dock hittills varit sällsynta i övrig litteratur.
    En ny bok om konventionens påverkan på europeisk straffprocessrätt kan nämnas i detta sammanhang: Stavros, The Guarantees for Accused Persons under Article 6 of the European Convention on Human Rights (360 s. plus bilagor, Nijhoff, 1993). Böcker som innehåller djupgående analyser av de institutionella delarna av konventionen har också varit sällsynta. Ett lysande undantag finns dock: Merrills, The Development of International Law by the European Court of Human Rights (259 s., Manchester UP, 2 uppl. 1993). Merrills analyserar hur konventionens institutioner fungerar. Han gör en uttömmande undersökning av dessa organs tolkningsmetoder och domstolens prejudikatsbildning. Han redogör särskilt för tolkningsmarginalen (”margin of appreciation”) som kommissionen och domstolen tillåter medlemsstaterna i deras tillämpning av konventionen, och som har spelat en central roll i dessa instansers praxis. Vidare kan nämnas den grundliga genomgång av kommissionens procedur för anhänggigörande av talan som utförts av Mickaelsson, European Protection of Human Rights (185 s. plus bilagor, Sijthoff och Noordhoof, 1980). Denna bok är självfallet föråldrad men fortfarande värdefull som referenslittera-

 

tur. Slutligen finns det en bra komparativrättslig undersökning om konventionens betydelse som rättskälla i de fördragsslutande ländernas rättsordningar, nämligen Drzemczewski, The European Human Rights Convention in Domestic Law: A Comparative Survey (347 s., Oxford UP, 1983). Även denna bok är emellertid föråldrad. Det finns många nya medlemsländer och konventionens ställning i normhierarkien i de nordiska länderna har ändrats som en följd av inkorporation. Icke desto mindre har Drzemczewskis bok sitt värde som referenslitteratur.10 Såvitt gäller utländska uppsatssamlingar bör man särskilt nämna Matscher och Petzold, Protecting Human Rights: the European Dimension, (689 s., Carl Heymanns Verlag, 1988) och Macdonald, Matscher och Petzold, The European System for the Protection of Human Rights, (968 s., Nijhoff, 1993). Båda böckerna är dyra, men till skillnad från många uppsatssamlingar håller uppsatserna genomgående hög kvalitetet. Ytterligare en värdefull uppsatssamling är Delmas-Marty, The European Convention for the Protection of Human Rights (341 s., Nijhoff, 1992).11 Denna samling uppsatser fokuserar uppmärksamheten på staters utnyttjande av tolkningsmarginalen samt undersöker hur vissa stater motvilligt har tolkat och tillämpat konventionens bestämmelser i ett antal kontroversiella områden, t. ex. terroristbekämpning. Det är viktigt att påpeka att konventionssystemet fungerar bara om stater lojalt försöker uppfylla konventionens krav. Emellertid har vissa stater av olika skäl ibland försökt att minimera de nödvändiga ändringar i deras lag och praxis som har påkallats av konventionsorganens rättspraxis. Förutom dessa uppsatssamlingar och Fawcetts bok, finns det relativt få verk skrivna av ”insiders”. En av domstolens domare med många tjänsteår bakom sig, John Cremona, har emellertid nyligen givit ut en samling av uppsatser och tal, Selected Papers 1946–1989 (PEG, Malta, 1990). Cremona har en lång och meriterande karriär som jurist, i egenskap bl. a. av ordförande i Maltas högsta domstol och vice ordförande i Europadomstolen. Verket sammanställer trettioen korta, i huvudsak deskriptiva, artiklar om offentlig rätt och mänskliga rättigheter. De flesta är på engelska, i övrigt på franska, italienska och maltesiska. Det finns två uppsatser som kan

 

10 För att hålla sig à jour med utvecklingen i olika länder kan läsaren titta på bl. a. Polakiewicz och Jacob-Foltzer, The European Human Rights Convention in Domestic Law: The Impact of the Strasbourg Case Law in States Where Direct Effect is Given to the Convention, 12 Human Rights Law Journal, 65–85, 125–142 (1991) och Jensen, the European Convention on Human Rights in Scandinavian Law: a Case Study (368 s., Jurist og Økonomforbundets Forlag, 1992). 11 Ursprungligen publicerad på franska, Raissoner la raison d’Etat, vers un Europe des droits de l’homme, Presses Universitaires de France, 1989.

 

nämnas såsom varande av särskilt intresse för svenskar. Den första redogör för konventionens ställning i maltesisk lag. Konventionen inkorporerades 1987 och Malta valde då att tillskriva Europadomstolens domar verkställbarhet i det egna landet. Detta är en intressant lösning på en inbyggd svaghet i konventionen.
    Den andra uppsatsen diskuterar konventionssystemets framtid. Den är skriven på ett enkelt, lättläst sätt och beskriver koncist de grundläggande strukturproblem som konventionssystemet innehåller. En del av de skönhetsfläckar som Cremona beskriver kommer att försvinna när det nyligen antagna Protokoll 11 träder ikraft. Bland annat avskaffar Protokoll 11 ”domarrollen” som ministerkommittén innehar enligt artikel 32. Genom protokollet har man även försökt förkorta den tidsåtgång som föreligger från anhängiggörande av talan till domslut. Denna tidsåtgång har i viss utsträckning orsakats av dubbelarbete i kommissionen och domstolen. Protokollet avskaffar båda institutionerna och ersätter dem med en ny domstol. Det återstår att se om denna reform, som är kontroversiell inte bara bland Europarådets stater utan också bland nuvarande medlemmar av domstolen och kommissionen, kommer att lösa problemet. Som Cremona påpekar i sin uppsats är det svårt att finna en slutgiltig lösning på de processuella problemen i konventionssystemet då vi befinner oss i en komplex och föränderlig värld.
    Slutligen när det gäller doktrin bör jag nämna den bibliografi över böcker och artiklar om konventionen som sammanställts av Europarådets direktion för mänskliga rättigheter, Bibliography of the European Convention on Human Rights (Council of Europe, 1985) även publicerad i Yearbook of the European Convention on Human Rights vol. 25 (Nijhoff, 1986). Denna bibliografi är dock föråldrad, men årliga supplement har publicerats i senare årsböcker. Den som vill hålla sig à jour bör dock också ta del av den värdefulla bibliografin över artiklar inom den allmänna folkrätten, Public International Law: A Current Bibliography of Articles Published in Public International Law, vilken utges av det tyska Max Planck-Institutet två gånger om året.
    Sammanfattningsvis kan jag säga att för dem som vill begränsa sina inköp av litteratur om Europakonventionen rekommenderas van Dijk och van Hoof, eventuellt också Lorenzen, Rehof och Trier. De som vill förstå institutionernas tolkningsmetoder bättre bör dessutom ha tillgång till Merrills, The Development of International Law by the European Court of Human Rights. De som slutligen önskar djupare analyser av vissa speciella områden rekommenderas köpa Matscher och Petzold, Protecting Human Rights:

 

the European Dimension, och Macdonald, Matscher och Petzold, the European System for the Protection of Human Rights. Med hjälp av dessa böcker kan de flesta enklare spörsmål rörande konventionen besvaras; mer komplicerade frågor kräver dock att praxis studeras.

 

Rättspraxis och praxissamlingar
Offentliggjorda domar från Europadomstolen finns samlade i den officiella serien European Court of Human Rights Series A: Judgements (Carl Heymanns Verlag). Det finns dessutom en inofficiell serie European Human Rights Reports (EHRR). EHRR innehåller även ett användbart register samt några av kommissionens viktigaste avgöranden. Ett problem för svenska jurister är dock att domarna inte är översatta till svenska. Däremot finns det korta referat på svenska av de första två hundra av domstolens domar i riksdagens databas, RIXLEX. Det är också möjligt att söka i databasen efter nyckelord, kärandens namn och konventionsartikel. Dessutom finns Danelius rättsfallsöversikter i SvJT 1991 och 1994. Bland engelska källor som sammanfattar domstolens praxis kan nämnas Berger, Case Law of the European Court of Human Rights, vol. 1 1960–1987, vol. 2 1988–1990, (Roundhall Press, Dublin, 1990 och 1992). Det finns även årliga sammanfattningar och analyser av domstolens rättspraxis i vissa folkrättsliga tidskrifter, t. ex. British Yearbook of International Law och Yearbook of European Law. Korta referat av domstolens avgöranden finns i Europadomstolens Presskommunikéer (som samlas och publiceras ungefär tio gånger per år) och Europarådets Human Rights Information Sheets (publicerad två gånger per år). Domstolen ger också ut en årlig Survey of Activities som sammanfattar aktiviteter under det gångna året. Alla tre publikationer kan erhållas ifrån Europarådets direktion för mänskliga rättigheter. Korta referat av domar finns tillgängliga lite snabbare i tidskriften Human Rights Case Digest, publicerad sex gånger per år av det brittiska institutet för mänskliga rättigheter i samarbete med Sweet and Maxwell-förlaget.
    Det bör dock betonas att en grundläggande undersökning av en fråga som tidigare har behandlats av domstolen ofta kräver att man har tillgång till hela domen, inte bara ett sammandrag av denna. Ibland är det bra att man även har tillgång till hela akten (särskilt partsinlagorna). Dokumentation rörande domstolens fall (inklusive kommissionens avgöranden i fallet) finns i Series B: Pleadings, Oral Arguments and Documents (Carl Heymanns Verlag). Publikationen av rättsfall i serien ligger dock flera år efter.

 

Allmän kännedom om Europadomstolens praxis är viktig, men även kommissionens praxis är betydelsefull. För det fall att kommissionen finner att en talan inte kan behandlas av kommissionen kan saken inte aktualiseras igen, åtminstone inte inom en överskådlig framtid. Detta illustreras av exempelvis den uppmärksammade domen av Linköpings tingsrätt huruvida lagen (1985:139) om intrång i enskild fiskerätt stred mot grundlagen. Domstolen diskuterade även huruvida lagen utgjorde ett brott mot skyddet av äganderätt i konventionen. Den sistnämnda frågan kunde lätt ha besvarats genom en studie av kommissionens praxis. Så sent som i mars 1989 fann kommisionen att ifrågavarande lagstiftning är i enlighet med konventionens regler (Banér v. Sweden, App. No. 11763/85, 60 D.R. 128).
    Såväl domstolens som kommissionens rättspraxis refereras i Europarådets publikation Stocktaking on the European Convention on Human Rights (1954–1984) nu med tillägg som uppdaterar den till 1991, och Netherlands Institute of Human Rights, Digest of Strasbourg Case Law (Kluwer, 1986–). Den sistnämnda är särskilt användbar då den sammanfattar och systematiserar de yttranden som kommissionen och domstolen har fällt i olika mål rörande tolkning av konventionsartiklar. Fem huvudvolymer och två tilläggsvolymer har hittills publicerats i serien. Emellertid innehåller Digest inte alltid tillräcklig information, utan det är nödvändigt att vända sig till ursprungskällan. Huvuddelen av kommissionens rättspraxis samlas i European Commission of Human Rights Collection of Decisions, vol. 1–46 (1956–74) och i Decisions and Reports (D.R.) (1974-), 70 vol. löpande. För D.R. finns särskilda register för volym 1–60.
    Det största praktiska problemet vid en utredning av ett konkret fall är att hitta kommissionens nyare praxis (admissibility decisions and reports). Som tidigare nämnts växer denna snabbt. Sedan den nya upplagan av van Dijk and van Hoof utkom 1990 har det kommit nästan 3 000 kommissionsfall och ca 110 nya mål från domstolen. Publikationer av rättsfall i D.R.-serien ligger tyvärr ca fyra år efter. Vissa viktiga avgöranden av kommissionen publiceras dock snabbt i specialist-tidskrifter, såsom Human Rights Law Journal eller Human Rights Case Digest (på engelska), Mennesker og Rettigheter (på norska) och Europagrundrechtsgesetz (på tyska). Annars finns det för närvarande bara två sätt att få tag i ett rättsfall som har behandlats av kommissionen. Det ena är att ta reda på målets nummer och skriva till kommissionens sekretariat i Strasbourg (eller domstolens registrator i det fall att målet har hänvisats till domstolen). Målnumret och mycket kortfattad information om

 

pågående fall kan inhämtas från protokoll fört vid kommissionens sammanträden som görs offentliga löpande under året eller från kommissionens presskommunikéer. Båda publikationerna kan erhållas från Europarådets direktion för mänskliga rättigheter. Samma information angående nya beslut och rapporter finns även i Human Rights Case Digest. Kommissionen ger också ut en årlig Survey of Activities som sammanfattar aktiviteterna under det gångna året. Det andra sättet att gå tillväga är att utnyttja Europarådets datoriserade system över kommissionens rättspraxis, HUDOC. Denna databas omfattar alla domstolens domar sedan 1979 och alla kommissionens avgöranden sedan 1985. Kommissionens avgöranden införs i databasen så fort de offentliggörs. I princip är det möjligt att få tillgång till denna databas genom ett lämpligt modem. Det är dock nödvändigt att ansöka om ett password från Europarådets datadivision. En HUDOC-terminal har nu installerats på Raoul Wallenberg-Institutet i Lund. I mån av tid är Institutet villigt att hjälpa till med sökningar i databasen. Advokater som vill söka i databasen kommer att få betala telefonkostnader.