Grupprättegång — ett lagförslag under debatt

 

 

Av professor PER HENRIK LINDBLOM

1. Process(o)benägenheten en samhällsfara?
Antalet tvistemål vid svenska domstolar steg från 84 842 år 1992 till 103 980 år 1993.1 Håller vi på att bli processlystna? Nej, det finns knappast anledning att befara det. År 1994 gick siffran ner till 91 352.
    Förklaringen till de skenbart dramatiska omkastningarna är rent organisatorisk. För några år sedan överfördes den summariska betalningsprocessen till kronofogdemyndigheterna. Det tog en tid innan de bestridda betalningsföreläggandena hann fram till domstolarna. För tingsrätterna uppstod först en paus och sedan en målanhopning som slog igenom i statistiken med början under 1993.
    Det är sannolikt att minskningen kommer att fortsätta. Även 1994 års siffror kan vara uppblåsta av organisationsförändringen. Å andra sidan bidrar säkert de dåliga tiderna till att betalningsföreläggandena ökar. Kreditgivningen har varit slapp och folk klarar inte av att betala sina skulder. Det slår igenom i målstatistiken.
    Om vi bortser från mål som överlämnats från kronofogdemyndighet, familjemål, arbetstvister, hyrestvister samt andra fastighetstvister och ser till kategorin ”annat tvistemål” i Domstolsverkets statistik kan man konstatera att målantalet legat praktiskt taget stilla under den senaste treårsperioden. Tvistemålen om mindre värden har ökat med 300 till 3 990 år 1994. Antalet övriga tvistemål steg med ca 5 % från 1992 till 1993 för att sedan åter sjunka tillbaka med ett hundratal till 19 420 år 1994.
    Det verkar alltså inte finnas skäl att oroa sig2 över någon pågående ökning av antalet tvistemål. I själva verket har vi att göra med en minskning i flera målkategorier under 1994.3 Är det rent av för få tvistemål som når domstolarna? Den svenska processbenägenheten är internationellt sett låg. Men det behöver inte betyda att domstolarna saknar betydelse. Är processvapnet tillräckligt effektivt och finns det goda alternativ till

 

1 Siffrorna här och i det följande hämtade från Domstolsverket informerar nr 2, februari 1995. 2 Se dock nedan vid not 29. 3 Så även i brottmål, från 78 676 år 1993 till 75 196 år 1994.

domstolsprövning måste rättegångsvägen sällan beträdas. Reparation och prevention fungerar ändå. Effektiva processmöjligheter verkar avhållande på lagstridigt beteende och utgör ett kraftigt incitament till frivilliga uppgörelser, så även genom användning av alternativa tvistlösningsformer. Det är bra.
    Men den dag det inte längre framstår som en realistisk möjlighet för envar att gå till domstol för att få sina lagliga rättigheter tillgodosedda har rättssamhället hamnat i en farlig situation: farlig för dem som drabbas av rättskränkningar, farlig för dem som på ett seriöst sätt konkurrerar på en fri marknad, farlig för samhällsekonomin och farlig för den allmänna laglydnaden. Om den som bryter mot lagen — må det vara staten, en kommun eller en privat fysisk eller juridisk person — vägrar att ta konsekvenserna av sina uppsåtliga eller vårdslösa lag- och avtalsbrott, om hon inte vill medverka till en frivillig uppgörelse eller en alternativ tvistlösning som fyller rimliga rättvisekrav, måste det finnas jämlika möjligheter att föra saken till domstol. Detta påstående kan inte längre ses enbart som uttryck för en processualists egocentriska revirhävdande eller en till intet förpliktande rättspolitisk målsättning. Det följer direkt av artikel 6 i europakonventionen om mänskliga rättigheter, en rättskälla som efter Sveriges anslutning till EU till och med står över vår grundlag.4 I det här perspektivet kan t. ex. en skadeståndsprocess vara ett hälsotecken lika väl som ett excessivt processande är ett sjukdomssymptom. Befogade processer måste vara möjliga att föra; grundlösa, upprepade och chikanösa rättegångar måste motverkas.

 

2. Grupptalan och förslaget till grupprättegång
2.1 Allmänt om grupptalan5
Regler om grupptalan kan bidra både till att önskvärda processer kommer till stånd och till att onödiga, upprepade och chikanösa processer motverkas. Vi har här att göra med fall då flera är berörda på samma eller på ett likartat sätt. Grupptalan innebär att en enskild person (enskild grupptalan, ”class action”), en representant för stat eller kommun (offentlig grupptalan, ”public action”) eller en organisation (organisationstalan) utan särskild rättegångsfullmakt får föra talan som part för alla som är berörda. Gruppmedlemmarna är inte parter i målet, de ansvarar inte för rättegångskostnaderna,6 men domen gäller för och emot dem alla. Den som inte

 

4 Jfr nedan vid not 55. 5 Se om Grupptalan i allmänhet och i USA, England, Australien och Canada i synnerhet, min bok Grupptalan, 1989. 6 Däremot svarar parten, dvs. gruppföreträdaren, naturligtvis fullt ut, jfr nedan efter not 17.

 

vill omfattas kan hoppa av gruppen. Och den som vill påverka grupprättegången kan intervenera och överklaga domen.
    En möjlighet till grupptalan återupprättar åtminstone delvis balansen mellan parterna i de fall då den enskildes skada är liten medan svarandens sammanlagda skadeståndsskyldighet är stor. Skillnader i kunskaper, erfarenhet och ekonomisk ställning liksom psykologiska och sociala faktorer kan bidra till att det uppstår ett rättsskyddsvacuum som grupptalan åtminstone till en del kan fylla ut; processens reparativa och preventiva funktionsuppfyllelse förbättras. Grupptalan kan också bidra till prejudikatsbildning och rättsutveckling i situationer och på områden som idag framstår som oprocessbara.
    I andra fall har grupprättegången en samhälls- och processekonomisk funktion. Domens rättskraftsverkan skapar ökad trygghet för svaranden och förhindrar upprepade processer om samma sak. Den representativa processformen medför att grupprättegången blir avsevärt billigare och enklare att hantera än om anspråken processas individuellt eller kumuleras på traditionellt sätt. Grupptalan är dessutom ett värdefullt inslag i en internationell strävan efter ett pluralistiskt och decentraliserat rättsskydd.7 Men i Sverige saknas möjligheter till grupprättegång vid allmän domstol.8

 

2.2 Grupptalanutredningen: bakgrunden och uppdraget
Dagens samhälle präglas av att händelser och åtgärder oftare än förr har samma eller likartad betydelse för ett stort antal människor. Koncentrationen av boende och arbete till tätorter och utvecklingen av kollektiva transportmedel har tillsammans med massproduktion, masskonsumtion, massdistribution och massinformation bidragit till denna utveckling. Ett oskäligt avtalsvillkor, en felaktig produkt eller tjänst, en buss-, tåg-, flyg- eller fartygsolycka, en miljöskadlig verksamhet eller en diskriminerande handling kan drabba många personer. Det uppstår vad man kallar gruppanspråk. Rättegångsbalken, vars grundprinciper lades fast för mer än ett halvsekel sedan, är inte uppbyggd med tanke på tvister om sådana anspråk.
    Sommaren 1991 bemyndigade regeringen justitieminister Laila Freivalds att tillkalla en särskild utredare för att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor. I

 

7 Se vidare nedan under 4. 8 Processen i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen (med efterföljare) förs däremot stundom som en organisationstalan (AD) och som en offentlig grupptalan eller organisationstalan (KO och vissa organisationer vid MD) i vid mening.

 

direktiven (Dir 1991:59) anges om utredningsuppdraget bl. a. följande:

 

Utredaren har att kartlägga reformbehovet med särskild inriktning på bl. a. konsument- och miljörätten samt vad gäller könsdiskriminering i strid med jämställdhetslagen. Utgångspunkten bör vara att beskriva hur anspråk på dessa områden hanteras idag enligt gällande regler. Om utredaren finner att behov föreligger att förbättra det processuella skyddet för gemensamma eller likartade anspråk, skall utredaren föreslå de åtgärder som behövs för att skyddet skall kunna tillgodoses. I första hand bör övervägas möjligheten att införa regler om grupptalan. Det står emellertid utredaren fritt att överväga även andra lösningar eller lägga fram förslag som avviker från utländska modeller av grupptalan.

 

2.3 Utredningens överväganden och förslag
Grupptalanutredningen9 påbörjade sitt arbete i oktober 1991 och överlämnade i januari i år sitt betänkande Grupprättegång (SOU 1994:151) till justitieministern, som vid det laget var densamma som gav uppdraget.10 Utredningen har efter en omfattande kartläggning av de materiella rättsreglerna11 och efter inventering av alternativa utom- och inomprocessuella framgångsvägar12 kommit till resultatet att det finns ett påtagligt behov av att förbättra skyddet för gruppanspråk. Alternativ tvistlösning, som t. ex. nämndprövning, statlig och kommunal tillsyn och kontroll, försäkringslösningar, allmän rättshjälp,

 

9 Utredningen har bestått av en ”särskild utredare” (övertecknad Lindblom), en sekreterare (hovrättsrådet Roberth Nordh) och tio sakkunniga. De sakkunniga har haft anknytning till koncessionsnämnden för miljöskydd (hovrättsrådet Ulf Bjällås), justitiedepartementet (rättschefen Severin Blomstrand), advokatsamfundet (advokaten Göran Dolk), domstolarna (hovrättslagmannen Lars Eklycke), Kommunförbundet (förbundsjuristen Annika Gustafsson), organisationsväsendet (docenten Gabriel Michanek), Industriförbundet (direktören Jan Persson), Konsumentverket (byråchefen Maria Renmyr) och civildepartementet (ämnessakkunnige Thomas Utterström). Byråchefen Håkan Lavén har deltagit som sakkunnig ifråga om jämställdhet i arbetslivet. Två av de sakkunniga har avgett särskilda yttranden i några hänseenden (se nedan not 17, 32 och 33). I övrigt har alla sakkunniga ställt sig bakom samtliga förslag och överväganden. Detta har markerats genom att betänkandet har avfattats i ”vi-form”. 10 Det bör sägas att förslagen knappast kan vara partipolitiskt kontroversiella. Arbetet sattes igång av den förra socialdemokratiska regeringen men grupptalanutredningen hörde inte till de utredningar som hamnade i snålblåsten efter den borgerliga valsegern i september 1991. Tvärt om visade den moderata departementsledningen redan från början aktivt och positivt intresse för arbetet, som ju kom igång på allvar först efter regimskiftet. Då utredningen senare fick förlängd tid för att kunna ägna jämställdhetsfrågorna särskild uppmärksamhet skedde det efter påstötning från socialministern Bengt Westerberg. I denna fråga, liksom vad gäller miljö- och konsumenträtten, tycks intresset för ett förbättrat processuellt rättskydd gå rakt över alla partigränser, se nedan i avsnitt 4. 11 Betänkandet omfattar totalt ca 1 500 sidor och presenteras i tre delar: Del A Sammanfattning, lagtext och behovsanalys, Del B Grupptalan vid allmän domstol m. m. och Del C Bilagor (huvudsakligen den materiellrättsliga bakgrunden). 12 Del A s. 165–271. Se även Grupptalan s. 485–565.

 

kumulation, pilotmål osv. leder inte alltid ända fram.13 Vi har också funnit att rättsskyddet för gruppanspråk kan förbättras i viktiga hänseenden just genom införande av regler om grupprättegång vid domstol.
    I betänkandet skiljer man mellan individuellt processbara och individuellt oprocessbara anspråk. Med att ett anspråk är individuellt oprocessbart avses att det på grund av kostnader uppstår ett underskott även för en vinnande kärande. Den som inte kan klara sig själv i ett s. k. småmål får inte ersättning för ombudskostnaden. En vunnen process blir därför en pyrrhusseger. Även i andra situationer är domstolsvägen i praktiken stängd för små individuella krav.14 Också stora anspråk är ibland illa ägnade för traditionell processuell prövning.
    Utredningen menar att det processuella rättsskyddet för gruppanspråk måste förbättras i båda anspråkskategorierna. Individuellt små massanspråk får inte negligeras. Även om den enskilda förlusten är liten kan den totala skadan uppgå till mycket stora belopp. Antag att 25 000 konsumenter påförs en felaktig avgift eller köper en värdelös vara som kostar 500 kr. Den totala ersättningsskyldigheten uppgår då till över 12 miljoner kr.
    Det är illa nog att den enskilde förleds köpa en värdelös produkt även om skadan uppgår till endast några hundralappar. Minst lika allvarligt är att säljaren får behålla sin obehöriga vinst på över 12 miljoner kr. Den seriösa näringsverksamheten missgynnas genom att olagliga handlanden får fortgå opåtalat. Konkurrensen15 snedvrids. Risken för spridningseffekter är påtaglig. Oetiska affärsmetoder kan betraktas som en nödvändighet för att bedriva en lönsam verksamhet. Andras regelbrott ursäktar egna övertramp.
    Den inom civilrätten tämligen allmänna bristen på vägledande avgöranden är påtaglig och allvarlig när det gäller små anspråk som berör stora grupper av människor. Prejudikattorkan missgynnar särskilt svagare grupper i samhället.16 Oönskade effekter av här beskrivet slag uppträder inte bara inom konsumenträtten. Att miljöstörande verksamhet kan drivas i strid med miljölagarna medför allvarliga skador för människor och natur. Det motverkar också investeringar för att skydda miljön. Och finns det inte realistiska möjligheter att tvångsvis driva igenom en lagstadgad löneutjämning, saknas ett viktigt incitament att

13 Medan jag skriver detta (den 7 april 1995) hör jag allmänna reklamationsnämndens (ARN) ordförande Jörgen Beck-Friis i radions program 3 uppge att bankerna är den bransch som visar den lägsta följsamheten till ARN:s avgöranden, endast 60 %. Han oroar sig nu för att denna attityd skall sprida sig. 14 Se Lindblom i Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 293 ff. 15 Jfr nedan not 37. 16 Grupptalan s. 616.

 

avtalsvägen komma tillrätta med olaglig lönediskriminering mellan kvinnor och män. Ytterligare exempel kan hämtas från andra rättsområden.
    Men bristerna i dagens rättegångsförfarande gäller inte endast hanteringen av individuellt små anspråk. Vid höga ersättningskrav uppstår onödiga kostnader och komplikationer för domstolarna och parterna om flera eller många driver sina krav i individuella processer. En grupprättegång kan då bidra till enklare hantering, förbättrad processekonomi, ökad trygghet för den vinnande parten och större enhetlighet i rättstillämpningen.
    Utredningen föreslår att det som ett komplement till det vanliga rättegångsförfarandet införs en lag om grupprättegång vid allmän domstol. Därtill föreslås särskilda regler om grupprättegång vid fastighetsdomstol i miljömål och i Arbetsdomstolen i tvister enligt jämställdhetslagen.
    Grupptalan skall kunna föras av en gruppföreträdare som kan vara en enskild medborgare (enskild grupptalan),17 en organisation i konsument- och miljömål (organisationstalan) eller en representant för staten, t. ex. en ombudsman, eller en kommun (offentlig grupptalan). Talan skall avvisas av domstolen ex officio om anspråken lika väl eller bättre kan handläggas i annan ordning — t. ex. i form av pilotmål eller kumulation — eller om det brister vad gäller vissa andra processförutsättningar: lämplighet, hanterbarhet, möjlighet att göra en lämplig bestämning av gruppen etc.

 

17 Samtliga sakkunniga anser att det föreligger behov av grupprättegång, att förslagen är väl utformade processuellt sett och att offentlig grupptalan och organisationstalan skall införas. En av de sakkunniga, direktören Jan Persson, Industriförbundet, motsätter sig dock att enskild grupptalan införs. Han sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt (Del B s. 688 f.):”Min utgångspunkt är att berättigade krav idag ersätts i den utsträckning som rimligen kan begäras. Det finns dock fall av massanspråk där det finns behov av ett effektivare processrättsligt system. Detta bör åtgärdas. När utredningen inför möjligheten till organisationstalan inom konsument- och miljöområdet samt dessutom öppnar för offentlig grupptalan har man redan kommit långt. Därutöver anser jag att det är tillräckligt att göra justeringar i befintliga processrättsliga regler, t. ex. ifråga om möjligheterna till kumulation, för att effektivisera processen i stället för att införa enskild grupptalan.” — En annan av de sakkunniga, förbundsjuristen Annika Gustafsson, Kommunförbundet, anser att samtliga tre former av grupptalan skall införas men ställer sig negativ till enskild grupptalan vid könsrelaterad lönediskriminering.(Del B s. 683.) Gustafsson anser uppenbarligen att det på det kommunala området redan idag förekommer en synnerligen omfattande olaglig diskriminering i strid med jämställdhetslagens tvingande regler:”För att kunna höja lönerna till de nivåer domstolarna bestämt, kommer kommunerna givetvis att vara tvingade till neddragningar eller avvecklingar av vissa verksamheter.”(Del B s. 684.) Gustafsson fortsätter:”Dessa synpunkter skall naturligtvis inte uppfattas som att jag motsätter mig den självklara uppfattningen att det skall vara lika lön för likvärdigt arbete, oavsett kön. Frågan är emellertid om den bästa vägen till att uppnå större rättvisa i lönerelationer inom arbetslivet går genom arbetsrättsliga processer i stället för via den fria förhandlingsrätten och påverkan på traditioner, attityder och värderingar.”(A. st.)

 

Stora krav ställs på gruppföreträdarens och ombudets lämplighet att föra grupptalan. I princip föreslås ombuds- och advokattvång. En dom i grupprättegången skall gälla för och emot gruppmedlemmarna som om de varit parter i målet. De skall underrättas om processen och om viktiga beslut och processhandlingar. Gruppmedlemmar på kärandesidan kan lämna rättegången inom viss tid och därmed bli obundna av domen. Gruppmedlem kan intervenera och på så sätt få ställning av part. Gruppmedlem kan också överklaga domen. En förlikning måste godkännas av domstolen för att gälla mot gruppmedlemmarna.
    Vanliga regler om ansvar för rättegångskostnader föreslås gälla. Gruppföreträdaren är part och svarar fullt ut för vinnande svarandes kostnader om talan ogillas. Ombudsarvodet kan fastställas enligt ett ”riskavtal” mellan gruppföreträdaren och ombudet, inte på provisionsbasis men t. ex. så att det utgår timarvode enligt dubbel rättshjälpstaxa vid bifall och ingen ersättning vid ogillande. På så sätt kan särskilt kvalificerade advokater anlitas för uppdragen också på kärandesidan.
    Gruppmedlemmar som inte intervenerat ansvarar inte för rättegångskostnaderna. Inga fonder för finansiering av rättegången införs; vanliga regler om rättshjälp och rättskydd förutsätts bli tillämpade.
    Domstolen skall kunna döma ut en gemensam ersättning — grundad på addition av individuellt beräknade anspråk — att fördelas mellan gruppmedlemmarna genom ett särskilt utdelningsförfarande efter rättegången då svaranden och domstolen inte behöver medverka. Uppstår överskott skall det betalas tillbaka till svaranden.
    Förfarandet anknyter nära till gällande svenska processuella huvudprinciper, institut och förfaranderegler. Rättegångsbalken skall vara subsidiärt tillämplig. Att förslaget ändå är omfattande beror på att vi valt att reglera och kommentera även sådana frågor som ytterst sällan kommer att aktualiseras i praktiken. En lag om grupprättegång kan utformas som en enda paragraf18 och den närmare utformingen av förfarandet överlämnas till domarkåren. Ett sådant förfaringssätt är dock främmande för svensk tradition. Vi har i stället gjort bestämmelserna utförliga men flexibla.
    Avsikten med förslagen är enbart att förbättra genomslaget för redan gällande materiellrättsliga regler. Ett fungerande grupptalaninstitut förutsätter inga som helst materiellrättsliga förändringar. En annan sak är att de positiva effekterna av förslagen i

 

18 Så the Supreme Court Act no 79 subsection 61(1C) i delstaten Victoria (med Melbourne som centrum) i Australien, se Grupptalan, s. 393 och 698.

 

vissa fall kan förstärkas genom nya regler om t. ex. beräkning av skadeståndets storlek och om fördelningen mellan gruppmedlemmarna. I enlighet med våra direktiv redovisar vi överväganden men presenterar inte lagförslag i den delen. Vi anlägger också några andra synpunkter på inriktningen av ett eventuellt framtida reformarbete.

 

2.3 Måltillströmning och kostnadskonsekvenser
Utredningen räknar mot bakgrund av internationella erfarenheter med att förslagen skulle leda till att det anhängiggörs totalt endast omkring 20 grupprättegångar om året, fördelade på enskild grupptalan, offentlig grupptalan och organisationstalan. Effekterna kan ändå bli betydande. Varje rättegång kommer att gälla — ibland mycket stora — grupper av medborgare. Möjligheten till grupptalan kommer dessutom sannolikt att få avsevärda preventiva verkningar. Tillfälle skapas att åstadkomma ett antal vägledande avgöranden på viktiga rättsområden.
    En möjlighet att föra grupptalan kommer ibland att medföra att det (t. ex. av prejudikatsskäl) inleds rättegång i tvister som annars inte hade blivit föremål för domstolsprövning. I andra fall kommer grupprättegången att leda till att prövningen av anspråk, som idag — och kanske ännu mer i morgon19 — är arbetsbetungande för domstolarna att handlägga, blir effektivare och mindre resurskrävande. Utredningens uppfattning är att dessa faktorer i stort sett kommer att balansera varandra.20 Samtliga grupptalantvister bör därför kunna hanteras av domstolarna inom ramen för ordinarie budgetanslag. Vid tillfällig kraftig belastning på en enskild domare eller domstol bör behovet av förstärkning kunna lösas på samma sätt som då en domstol idag får ett särskilt stort eller besvärligt mål att hantera. Det kan nämnas att grupprättegångar utomlands i genomsnitt inte visat sig ta mer resurser i anspråk än två ordinarie rättegångar trots att det ofta är fråga om ett betydande antal gruppmedlemmar.21 Förlikningsbenägenheten är ungefär densamma som i ordinära stora tvistemål.22 Man har därför anledning anta att många av tvisterna aldrig behöver tas till huvudförhandling.23 Förslagen leder inte heller till ökade kostnader för den allmänna rättshjälpen eller rättsskyddet i hemförsäkringarna. Organisationstalan och offentlig grupptalan (t. ex. av konsument- eller jäm-

 

19 Jfr Kleineman nedan efter not 31. 20 Jfr även Fleming i citatet nedan vid not 49 (”if any”). 21 Grupptalan s. 160. 22 Grupptalan s. 151 ff. 23 Även den canadensiska statistiken pekar klart i den riktningen.

 

ställdhetsombudsmannen) avlastar de offentliga bidragssystemen eftersom rättshjälp då inte kommer ifråga. Det återstår ett litet antal fall av enskild grupptalan. Eftersom vanliga kostnadsregler (RB 18:1 ff.) av innebörd att tappande part skall betala den vinnandes kostnader gäller, är det naturligtvis i allmänhet alltför avskräckande för den enskilde att väcka talan rörande ett litet eget anspråk. Enskild grupptalan blir därför i stort sett aktuell endast vid sådana anspråk som annars hade blivit föremål för individuella processer (individuellt processbara anspråk). Grupprättegången kommer då att begränsa statens och försäkringsbolagens kostnader jämfört med om flera gruppmedlemmar i stället fört talan var och en för sig.

 

3. Reaktionen
3.1 Allmänt
Betänkandet är nu ute på remiss. Det har mötts med stort intresse men ibland också med viss skepsis. Man har oroat sig för att domstolarna skall få för mycket att göra, för att processen skall bli krånglig och för att gruppmedlemmarna skall kunna drabbas negativt.24 Som redan framgått är dessa farhågor överdrivna eller obefogade. Domstolarna får inte mer att göra totalt sett. En grupptalan är på grund av sin representativa uppbyggnad enklare att handlägga och avgöra än t. ex. krångliga kumulationskonglomerat eller omfattande expropriations- och vattenmål med ett stort antal parter och sakägare. Gruppmedlemmarna kan själva välja mellan att omfattas av processen (och eventuellt intervenera eller överklaga) eller att hoppa av för att väcka individuell talan. En rad spärrar och skyddsregler gör att risken för obefogade, oetiska eller chikanösa rättegångar är mindre än i vanlig process. Farhågor för en svensk grupptalan har nog i allmänhet sin bakgrund i föreställningar som i stor utsträckning grundar sig på en tidvis ganska infekterad debatt kring det mytomspunna25 amerikanska class actioninstitutet. Class actions är en ur svensk synpunkt stundom extrem form av enskild grupptalan, som särskilt under 1960- och 70-talet var föremål för en intensiv debatt i USA.26 Men oroar man sig för en svensk grupptalan mot bakgrund av de amerikanska erfarenheterna har man (antingen) inte fullt ut förstått

 

24 Jag har också en gång hört farhågor för att ”balansen i processen skulle kunna rubbas”. Synpunkten är egendomlig. Ett av syftena är ju att den redan rubbade balansen i vissa fall i någon mån skall kunna återställas, ovan efter not 6. 25 Se Grupptalan s. 650 ff. 26 Se Grupptalan s. 335 ff. och nedan not 47 ff.

 

situationen i USA och (eller) inte beaktat vad som skiljer det svenska förslaget från den amerikanska taleformen.
    Det amerikanska class actioninstitutet har presenterats utförligt för svenska läsare i andra sammanhang.27 Jag inskränker mig här till att kommentera några påståenden som Jan Kleineman framförde för några veckor sedan i aprilnumret av Juridisk Tidskrift. Jag har inte fått ta del av denna artikel i förväg och kan inte nå ut med en replik i JT förrän vid midsommar då den ordinarie remisstiden för Grupptalanutredningens betänkande redan gått till ända. Det är därför synnerligen tacknämligt att redaktören för Svensk Juristtidning så blixtsnabbt kunnat ställa plats till förfogande för en presentation av utredningens förslag och för ett genmäle. Kanske är det också till fördel för diskussionen att den inte enbart förs inom pärmarna för en och samma (i och för sig förträffliga) tidskrift.

 

3.2 Kleinemans grundinställning: skadeståndsprocesser är samhällsfarliga, grupptalan en alltför effektiv processform!
I det senaste numret av JT (s. 856 ff.) deklarerar Jan Kleineman åter28 allvarliga farhågor för en okontrollerad ökning av antalet skadeståndsprocesser i vårt land. Bl. a. grupptalan antas kunna bidra till en sådan utveckling. En mörk hotbild målas upp; man tycker sig se ett åskmoln vid horisonten. Antalet civilprocesser påstås redan öka på ett sätt ”som saknar motstycke i vår tidigare historia” — trots att vad vi nu bevittnar är en minskning.29 Rättegångar bör motverkas. Skadeståndsprocess är i Kleinemans ögon alltid något samhällsfarligt (”... jurister som inriktat sin yrkesutövning på sådan nödvändigt samhällsdestruktiv verksamhet som att i processens form framställa skadeståndsyrkanden” (s. 856).30 Han är inte negativ till införande av grupptalan i och för sig men varnar för dess användning just på skadeståndsområdet: ”Det finns områden utanför skadeståndsrätten där införandet av grupptalansystemet säkerligen kan få positiva effekter ...” (s. 869).31 Masskadeståndsprocesser är enligt Kleineman något som vi under alla förhållanden måste räkna med i framtiden, det är ”oundvikligt och något vi får lära oss att leva med” (s. 858 och 868).

 

27 Se Grupptalan, 1989. 28 Se även JT 1989-90 s. 558 ff. och 1994-95 s. 196 ff. 29 Enligt Kleineman (JT 1994-95 s. 856) kan ökningen ”knappast ha undgått någon som följer våra massmedier”. För den som följer den officiella rättsstatistiken blir bilden, som framgått ovan vid not 1, en helt annan. 30 Min kursivering, observera att det står ”nödvändigt” och inte ”nödvändig”. 31 Se även s. 867 där det betonas att kritiken mot grupptalan avser skadeståndsrätten, särskilt produktansvar och ansvar för massmedialt spridd information; andra rättsområden avses ej. Och vad gäller miljörättsligt skadestånd vill Kleineman inte utesluta att grupptalan skulle kunna vara acceptabel även i skadeståndsmål. Inomkontraktuellt skadestånd vid t. ex. standardavtal berörs inte.

 

Man har då såvitt jag förstår att välja mellan å ena sidan ett system med enbart enskilda processer, kumulation och pilotmål eller å den andra en ordning där detta system kompletteras med en möjlighet till grupprättegång i de fall denna processform bättre fyller behoven.
    Varför är då Kleineman negativ till att införa möjligheter till grupprättegång i skadeståndsmål? Svaret är överraskande för åtminstone mig: det beror alls inte på att grupptalansystemet skulle vara beskaffat med några brister i processrättsligt hänseende — ”(t)värtom tillhör (han) dem som misstror systemet på grund av dess effektivitet” (a. st., Kleinemans kursivering)! K förefaller främst frukta att grupptalan skulle bidra till en uppluckring av traditionella beviskrav vad gäller de subjektiva ansvarsförutsättningarna respektive de normala kraven på styrkt orsakssamband; en sådan reform ser han som ”en av samtidens stora faror” (s. 869, min kursivering). Detta gäller särskilt en upplösning av kraven på styrkta orsakssamband:”... knappast något annat enskilt förhållande ... är så ägnat att öka skadeståndsrättens samhällsfarliga betydelse och bidra till en ökad processbenägenhet” (s. 861, min kursivering).
    Jag delar förvisso Kleinemans uppfattning att grupptalansystemet är effektivt och att det kan få positiva effekter utanför de områden av skadeståndsrätten Kleineman inriktar sig på. Ingen i utredningen (not 17 ovan) anser att förslagen är behäftade med processuella brister. Som jag understrukit flera gånger tidigare vill inte heller jag föreslå någon uppluckring av traditionell skadeståndsrätt i de avseenden Kleineman varnar för.32 Men jag delar definitivt inte uppfattningen att skadeståndsrätten har en samhällsfarlig betydelse eller att rättegångsvägen alltid är av ondo, så inte heller i skadeståndssammanhang. Vägen måste åtminstone vara farbar. Det finns situationer då statlig tillsyn och kontroll, försäkringslösningar, alternativa tvistlösningsformer osv. inte räcker till eller passar in och gammal vanlig hederlig

 

32 Se JT 1994-95 s. 586 ff. — K, som tidigare grundlöst tillvitat mig förgripliga åsikter i den riktningen, framhärdar fortfarande i att jag skulle ha intagit den av honom så förhatliga ståndpunkten (s. 861:”Vad som gjort mig mest beklämd i Lindbloms analys är inte betonandet av det rent strikta ansvaret utan just intresset för att lösa upp kraven på styrkta kausalsamband”). — Anledningen till att jag inte vill föreslå någon ändring vad gäller kausalfrågorna är till en del att jag tycker att det ligger något i de betänkligheter Kleineman framför men framför allt att jag knappast är mer kunnig i skadeståndsrätt än Kleineman är i processrätt; jag saknar följaktligen tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Bl. a. av den anledningen återfinns inget som helst lagförslag av materiellrättslig innebörd i betänkandet. Däremot tas skadeståndsfrågorna med bland de ämnen som bör övervägas om man vill undersöka förutsättningarna för ytterligare reformer (Del B s. 527 ff., jfr däremot s. 689, där den sakkunnige Jan Persson, Industriförbundet, (not 9 och 17 ovan) tar avstånd från tanken att vidareutveckla möjligheterna till schablonisering av skadestånd).

 

individuell rättegång är en räddare i nöden. Men det finns även några (men inte så många) fall då traditionell process är ineffektiv eller oanvändbar som en yttersta resurs och rättsskyddsgarant. Grupptalan i den form grupptalanutredningen föreslår skulle då vara en positiv tillgång för alla.
    För alla? Är det möjligt? Nej, inte riktigt. Den illgärningsman som på grund av ofarbara processvägar skulle ha sluppit undan grupptalan förutan kan kanske hålla sig för skratt om grupptalanutredningens förslag genomförs. Men alla andra är vinnare. De skadade kan bättre komma till sin rätt, ofta utan att behöva tillgripa process i det enskilda fallet. Samhällsekonomin far väl av att lagstridigt handlande stoppas. Marknaden och miljön mår gott av att befrias från osund konkurrens.33 Bättre incitament ges att förhandlingsvägen komma tillrätta med t. ex. olaglig diskriminering. Domstolarna slipper upprepade processer om samma sak och en oskön kumulationsröra.
    Grupptalan uppkom i engelsk medeltidsrätt som en utväg ur olämpliga eller otillräckliga kumulationsregler.34 En grupprättegång är just genom sin representativa karaktär förvånansvärt lätt att hantera. En svarande som befinns vara skadeståndsskyldig slipper kostnaderna för upprepade processer; saknar han tillräckliga medel blir det mera kvar till själva skadeståndet. Det blir inte bara den som kommit först till kvarn som får vara med och mala och dela på mjölet.35 En svarande som får felaktiga eller obevisbara anspråk riktade mot sig kan en gång för alla få stopp på försöken att utverka ersättning. Chikanösa processer och olämpliga parter och ombud kan filtreras bort mer effektivt än i vanlig process. Men naturligtvis löser inte grupptalan alla problem, särskilt inte vad gäller massanspråk på utomobligatoriskt skadestånd. Skadestånd i kontraktsförhållanden, t. ex. vid standardavtal, är en mer typisk målgrupp. Utomobligatoriskt skadestånd erbjuder endast ibland ett lämpligt underlag för grupprättegång. De individuella momenten, t. ex. kausalitetsfrågorna och de subjektiva ansvarsmomenten, är i allmänhet av den karaktären att talan inte kan klara lagförslagets krav på att grupprättegång måste vara den bästa processformen i det särskilda målet; individuell process, pilotmål eller kumulation är då bättre (eller åtminstone mindre dåliga) alternativ och grupptalan skall avvisas av domstolen ex officio. I en del fall kan dock grupptalan vara en lämplig form att handlägga

 

33 Det kan nämnas att direktör Jan Persson (ovan not 32) inte delar utredningens uppfattning att förbättrade processmöjligheter kan vara till gagn för den seriösa näringsverksamhetens konkurrensförutsättningar (Del B s. 688). 34 Grupptalan kapitel 2. 35 Jfr nedan not 51.

 

alla anspråken fullt ut. I andra kan processformen komma till partiell användning om åtminstone vissa av de skadade går att dela in i enhetliga undergrupper eller om den gemensamma processen kan inskränkas till en fastställelsetalan rörande skadeståndsskyldighet i sig. Men många processer blir det inte. Kanske tänkte inte Kleineman på det. Han har ju uppenbarligen inte tagit del av förslaget.
    Nu är det tydligen särskilt beträffande kausalitetsfrågorna Kleineman värnar om en konservativ inställning.36 Jag har inte underlag att ifrågasätta hans varningar för uppluckringar av beviskraven på det området; grupptalanutredningen föreslår inte heller några ändringar i bevisreglerna eller vad gäller de materiella skadeståndsfrågorna över huvud taget.
    Men Kleineman tycks mot bakgrund av amerikanska erfarenheter frukta att domstolarna just i grupptalansammanhang inte skulle kunna ”stå emot” att lätta på de traditionella kraven (s. 863 och 868). Samtidigt beskrivs emellertid framväxten av masskadeprocesserna inte som en orsak till utan en följd av uppluckringen ifråga:” ... uppgivandet av de traditionella kraven på orsakssamband i nu angivet hänseende. Uppkomsten och framväxten av de fruktade s. k. masskadeprocesserna förefaller i icke ringa utsträckning ha sin grund i detta förhållande.” (s. 861) Hur som helst med den saken är det enligt Kleineman den amerikanska mardrömmen som snart kan vara över några av oss om vi inte ser upp. Ansvaret för bolagsrättsliga organföreträdare, revisorer och liknande yrkesgrupper bör, skriver Kleineman (s. 863 f.), hållas inom kontrollerbart rimliga gränser, varmed menas att skadevållaren skall ha en praktisk möjlighet att skydda sig med en ansvarsförsäkring där premien står i rimlig proportion till vederbörandes lön och där denne inte skall behöva utsättas för massprocesser initierade av välorganiserade grupper. Och ...

 

”(d)en minskade risk för individuellt betydande processkostnader som ett grupptalansystem medför är i sig ett incitament till att inleda dylika processer i större utsträckning än annars skulle vara fallet. Med det anförda synsättet menar jag att en kombination av ett class action-system på skadeståndsrättens område och olika former av eftergivande av klassiska kausalitets- och culpakrav utgör ett hot inte bara mot förutsättningarna att rekrytera dugligt folk till de svenska bolagsledningarna, utan jämväl som ett hot mot det svenska näringslivets allmänna effektivitet och konkurrensmässighet.”37(s. 864, ordagrant återgivet men med mina kursiveringar.)

36 Kleineman s. 861 ff. 37 Kleineman förefaller även (s. 857) oroa sig för att den nya (EU-betingade) konkurrenslagen och upphandlingsreglerna skall bli processdrivande; han instämmer i att ”ett nytt arbetsfält öppnats för praktiserande jurister”. ”Det har ... sagts mig”, skriver Kleineman, att ”kontrollen över konkurrensens effektivitet ... faktiskt kunnat ske utan skadeståndsregler under lång tid i Sverige”. Denna uppfattning delas förvisso inte av

 

Det är utmärkt att Kleineman så klart deklarerar vad och vilka det är han oroar sig för. Det är ingen tvekan om att vi har olika rättspolitiska uppfattningar om vilka grupper i samhället som har de största skyddsbehoven och om vilka incitament som krävs för att förmå kunniga och skickliga medborgare att påta sig ansvarsfulla styrelseuppdrag och att fullgöra viktiga revisorsuppgifter.
    Men det är synd att Kleineman genom två felaktiga kopplingar till det lagförslag som nu är ute på remiss ger intrycket att en svensk grupptalan skulle få de beskrivna våldsamma effekterna. Jag säger det åter: några materiellrättsliga förändringar föreslås inte av grupptalanutredningen. Och en svensk underrättsdomare ger knappast upp gällande kausalitetskrav utan stöd av lag eller prejudikat.38 Ytterst få, om ens något, fall av den typ Kleineman särskilt intresserar sig för kommer därför att accepteras som grupptalan; talan kommer att avvisas eftersom de särskilda processförutsättningarna med bl. a. krav på bästa processform inte är uppfyllda. Grupptalan kan nog ibland fylla en funktion också på det område Kleineman intresserar sig särskilt för. Men de huvudsakliga målgrupperna ligger inom andra rättsområden.
    Kleineman visar också tydligt med skrivningen om ”minskad risk för individuellt betydande processkostnader” att han inte känner till andra former av grupptalan än (vissa drag i) Rule 23 i The Federal Rules of Civil Procedure. Det svenska förslaget har han av uppsatsen att döma inte tagit del av, vilket möjligen kan förklaras med att det bara funnits tillgängligt sedan årsskiftet. Kanske hade dock debatten vunnit på att Kleineman först tagit del av det lagförslag han mitt under remisstiden varnar så ihärdigt för. Av särskilt intresse i det sammanhanget är att den föreslagna svenska grupprättegången, liksom svensk processrätt och skadeståndsrätt över

 

alla initierade bedömare av svenskt näringsliv. Så har t. ex. Curt Nicolin, bl. a. i en artikel i Dagens Industri 1995-02-22 (”Vi måste införa, min kursivering, fri konkurrens på allvar i Sverige”) givit uttryck för diametralt motsatt uppfattning. Slutklämmen i hans artikel lyder: ”Det är riksdagens och regeringens uppgift att sörja för fri konkurrens i Sverige. Det räcker inte med att stifta lagar; deras efterlevnad måste också säkerställas.” Nicolin påpekar i sammanhanget att endast fyra fall av brott mot konkurrenslagarna per år anmäls till domstol. Sedan L. Körner i samma tidning 1995-03-09 invänt mot Niolins åsikt och pekat på olika vägar att främja den fria konkurrensen återkom Nicolin 1995-03-16 med en replik där han bl. a. konstaterar: ”Det är utomordentligt, om företagen av sig själva respekterar konkurrenslagarna efter påpekande, men emellanåt måste man ju statuera exempel, eller hur?” 38 Inte ens Högsta domstolen tilltros tillräcklig motståndskraft i det hänseendet, se s. 860: ”... såväl lagstiftaren som HD varit obenägna att introducera sådana regler och det var med betydande vånda som HD föregrep den EU-inspirerade produktansvarslagen genom att ålägga rent strikt ansvar genom NJA 1989 s. 389”. Man frågar sig vilka krafter i samhället det är som tvingar på både lagstiftaren och landets högsta domstol ståndpunkter som tydligen varken de eller Kleineman vill inta.

 

huvud taget,39 skiljer sig från sina amerikanska motsvarigheter i avgörande hänseenden. Grupptalanutredningen föreslår ju t. ex. totalt annorlunda kostnadsregler än dem som gäller i USA. Kärandens (gruppföreträdarens) ansvar för rättegångskostnaderna är, tvärt emot vad Kleineman påstår, enligt det svenska förslaget snarare större än mindre än i individuell process: vanliga regler gäller, inga särskilda fonder finansierar rättegången och processen blir i snitt dubbelt så dyr och följaktligen dubbelt så avskräckande som ett vanligt tvistemål. Att kärandens ombud, som måste vara advokat, kan avstå från krav på betalning då talan ogillas befriar inte gruppföreträdaren — ens om han har rättshjälp — från att betala motpartens (bolagsledningens, revisorns) ombudskostnader. Det torde inte bli billigt. Käranden avskräcks nog från process om han inte är säker på att vinna.
    Många skadeståndsmål av just den typ Kleineman diskuterar blir det alltså inte, om nu grupptalanutredningens förslag skulle genomföras. Däremot kan det faktiskt bli så att antalet skadeståndsprocesser sjunker totalt sett. Eftersom masskadeståndsprocesser är något vi enligt Kleineman40 får räkna med under alla förhållanden i framtiden ger grupptalan i åtminstone några fall effektiva, enligt Kleineman alltför effektiva, möjligheter att föra samman många anspråk och behandla dem i ett sammanhang. Tragiska nyligen timade händelser illustrerar fördelarna med gemensamma

39 Några viktiga skillnader i korthet: i USA saknas i stort sett fungerande alternativ till domstolsprövning, man har låga krav på precisering av stämningsansökningarna i kombination med oerhörda möjligheter till ”discovery” i trakasseringsyfte (se Lindblom i festskrift till Ulla Jacobsson, 1991, s. 139 ff.), man har en ofantlig undersysselsatt advokatkår med betydande inslag av obefintlig advokatetik, man arbetar med ”punitive damages” och obegripligt höga skadeståndsbelopp i en utsträckning som vi knappast ens kan mardrömma om, man har tydligen luckrat upp traditionella beviskrav i viktiga hänseenden osv. Allt detta och helvetet därtill (dvs. kvittning av ombudskostnader kombinerat med provisionsarvoden på 30% av skadeståndsbeloppen eller mer) har givetvis en extremt processdrivande effekt. Ändå hävdar många att uttryck som ”the litigation explosion, crisis” etc.( Kleineman s. 857 m not 5 ) är onyanserade eller till och med felaktiga. Enligt the American Bar Associations ”Facts about the American Civil Justice System” (1991, reviderad 1992) minskade de federala produktskademålen (bortsett från asbestosfallen) med 36 % mellan 1985 och 1991. Räknas (de exceptionella) asbestosfallen med är ändå 1991 års siffror de lägsta sedan 1986. ”Tort filings” minskade på ungefär samma sätt (med 20 % mellan 1985 och 1991, om asbestfallen tas med med 20 % från 1988 till 1991). Beträffande vicepresident Quales tal och förslag till åtgärder vid American Bar Associations kongress i augusti 1991 se Lindblom, Processrättsliga studier s. 88 f. Bl. a föreslogs i sammanhanget att ”the English rule”, dvs. vår regel om ansvar för motpartskostnader (som också avses gälla vid grupptalan enligt det nu aktuella förslaget) skulle införas i USA just för att minska processbenägenheten där. — En mycket intressant rättsekonomisk framställning om processekonomi och rättegångskostnadsreglernas styreffekter, bl. a. i USA, har nyligen publicerats av C. M. Roos i JT 1994-95 s. 476 ff.; bl. a. konstateras (s. 477) att valet mellan förlikning och rättegång är grundläggande för konfliktlösningens ekonomi och att ett införande av ”the English rule” i USA skulle innebära att fall med dåliga vinstchanser rensas bort och att fall med högre vinstchanser uppmuntras (s. 486). 40 Ovan efter not 31.

 

lösningar och de faror som även de svenska möjligheterna till individuellt processande kan medföra.41 Vad gäller en annan målkategori Kleineman intresserar sig särskilt för, produktskador, erinrar man sig att det främst var missbruk av möjligheterna till individuellt processande på allmän bekostnad och belastningen på domstolarna som tvingade fram den av många hårt kritiserade regeln om begränsning av rättshjälp till ett pilotmål medan övriga anspråkshavare får sina mål vilandeförklarade.42 Grupptalanutredningens förslag till grupprättegång är alltså svenskt också i den meningen att det är försiktigt på gränsen till fegt. Den svenska varianten ligger långt från den amerikanska. Förslaget påminner mer om de lagar som för drygt 15 respektive 2 år sedan infördes i Quebec och Ontario. Förhållandena i dessa canadensiska provinser påminner i hög grad om Sverige vad gäller storlek, folkmängd, processtradition och rättegångskostnadsregler.43 Men det finns också viktiga skillnader. Där har man infört bevismässiga specialregler och statliga fonder som stödjer processerna ekonomiskt. Dessutom är provisionsarvoden tillåtna i viss mån.
    Något missbruk av grupptalan har jag ändå inte hört talas om i dessa rättsordningar.44 Inte ens i USA har under de senaste decennierna någon såvitt jag vet förordat att class actioninstitutet skall avskaffas.45 Tidigare46 farhågor för att class actions kan användas i utpressningssyfte (vilket är betydligt svårare med de svenska kostnadsreglerna) verkar nu ha förbytts i varningar för att kärandeombudet — bl. a. till följd av systemet med provisionsarvo-

 

41 Det är obegripligt att Kleineman försöker använda Estoniakatastrofen som ett argument mot gemensamma lösningar. Att ”processugna ombud vill undvika även generösa förlikningserbjudanden inför möjligheterna av masskadeståndsprocesser” (s. 869) kan ju ske bl. a. för att det idag saknas möjligheter till en rationell gemensam processuell hantering, precis som tidigare i t. ex. p-piller och Kontrast-U-målen. En gemensam förlikningsuppgörelse, liksom en gemensam process, innebär stora fördelar, bl. a. på så sätt att det blir mera över till de skadade i de fall den skadeståndsskyldiges eller försäkringsbolagens ersättningsskyldighet är maximerad till en viss gräns. Individuell förhandling, liksom individuell process, gröper ur ersättningsumman genom ökade advokat- och konsultkostnader. 42 Se särskilt L. Heuman, Rättshjälp och pilotfall, 1982. Då nu artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättigheterna införlivats med (och överordnats) svensk lag har delar av denna kritik blivit aktuell på nytt. 43 Särskilt bör nämnas att rättssystemet i Quebec har en kontinentalrättslig (fransk) bakgrund. 44 I USA har däremot debattvågorna tidvis gått höga, se Grupptalan s. 335 ff. Vid ett studiebesök grupptalanutredningens sekreterare Roberth Nordh och jag företog i Canada och USA hösten 1993 framfördes så gott som enbart positiva omdömen av de drygt 30 (av ambassad och konsulat utplockade) advokater, domare, lagstiftare och rättsvetenskapsmän vi samtalade med. Ingen ansåg att grupptalan borde avskaffas. En studieresa till Australien ett år tidigare gav samma intryck. Se vidare nedan vid not 51. 45 Se däremot t. ex. Grupptalan s. 336. 46 Se Grupptalan s. 151 ff.

 

den — kan frestas att träffa förlikningar som är alltför gynnsamma för skadevållaren och följaktligen dåliga för gruppmedlemmarna.47 Även de som är negativa till vissa drag i utländska varianter av gruppptalan förmår presentera en mycket mer nyanserad helhetssyn än den Kleineman förmedlar. Till och med i det av Kleineman högt prisade48 och även den här gången genomgående åberopade arbetet av den amerikanske skadeståndsexperten John G. Fleming kan man finna (av Kleineman dock inte anförda eller ens antydda) uttryck för ett betydligt mer balanserat omdöme än det som präglar Kleinemans framställning:

 

”The larger issue is therefore whether the extra burden, if any, placed on the judicial system by class actions is not a tolerable price to pay for promoting other policy goals. Reducing the volyme of litigation to a minimum cannot be a justifiable end in itself; in a democratic society legitimate claims, particularly against powerful interests, should not be barred from access to justice ... In any event, personal injury claims are substantial by any definition and their suitability for class actions should be considered on their own terms of procedural efficiency vis à vis individualized proceedings.”49

Liksom i USA kan det i Sverige mycket väl bli den (påstått) skadevållande som ansöker om att få använda grupptalanformen för att få saken avgjord i ett sammanhang och slippa upprepade rättegångar förda av oseriösa ombud.50 Och ur domstolens synpunkt kan möjligheterna till grupptalan innebära lättnader av arbetsbördan, åtminstone i vissa fall.51 Men någon generellt användbar eller

 

47 En bitvis kritisk artikel i American Bar Associations tidskrift ”ABA Journal” för ett par månader sedan (mars 1995) har som underrubrik (s. 66): ”Class actions are gaining popularity for resolving mass torts claims efficiently — and garnering criticism for steamrolling bad settlements from which there is no escape” (dvs. för de gruppmedlemmar som inte hoppat av processen). Se även Grupptalan s. 167 f., jfr dock not 51 nedan. 48 Se t. ex. s. 861 (”(d)en framstående amerikanske skadeståndsspecialisten ... fascinerande arbete” och JT 1989-90 s. 558 (”(e)n av den engelska världens mest ansedda experter inom skadeståndsrätten”. 49 Fleming s. 249, min kursivering. 50 Jfr Fleming s. 244. 51 ”Their (class actions, min anmärkning) main benefit, however, is unclogging the court system”, ABA Journal s. 68. Enligt en i artikeln (a. st.) åberopad advokat är det ”unfair to the court ... to litigate these cases individually”. Huvudkritiken i (den tämligen lättviktiga och oventenskapliga) artikeln går, som nyss nämnts, ut på att det finns risk att ombuden kolluderar på klassens bekostnad. Även detta är dock en omdiskuterad åsikt:”Cabraser believes that class actions can provide a smaller risk of collusion than individual personal injury lawsuits because they are high profile and more closely monitored by the court. She thinks the benefits of compensating victims while they are still alive or while the defending company is still solvent should not be underestimated.” (s. 71). Se även s. 70:”The resolution of the breast implant litigation, though it left some grumbling, is widely considered a model for how such complicated litigation should unfold.”

 

ens särskilt vanlig processmetod är class actions inte USA52 och blir det än mindre i Sverige, om det nu aktuella lagförslaget läggs till grund för lagstiftning. Processformen är ovanlig men effektiv. Det är — i motsats till vad Kleinemans långa inlägg ger intryck av — snarare fråga om kvalitet än kvantitet.

 

4. Ett decentraliserat rättsskydd, ett pluralistiskt system
Kleinemans betänkligheter mot grupptalan rörande utomobligatoriska massanspråk på skadestånd skall naturligtvis ses mot bakgrund av hans extremt negativa inställning till civilprocesser överhuvudtaget.53 Jag har i andra sammanhang berört mera återhållna yttringar av denna ”svenska” uppfattning och dess eventuella politiska och socialpsykologiska bakgrund.54 En sval (på sina håll iskall) attityd till domstolarnas samhällsroll i allmänhet och processuell tvistlösning i synnerhet är inte unik i svensk tradition eller ens bland svenska jurister. Vid det här laget — särskilt efter Sveriges anslutning till EU — känns denna inställning tämligen passé och provinsiell.55 Den kan till och med ta sig uttryck som är oförenliga med våra åtaganden enligt artikel 6 i europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.56 Samtidigt är naturligtvis flåsiga bekännelser till domstolarnas överordnade ställning och obegränsade möjligheter att ensamma lösa samhällsproblemen ännu mindre ägnade att övertyga. Frivillighet och förhandlingsmodeller, framväxten av alternativa tvistlösningsformer och den starka satsningen på offentlig tillsyn och kontroll har varit viktiga och positiva drag i den svenska samhällsutvecklingen. Förhoppningsvis skall vi inte behöva uppleva alltför drastiska nedskärningar på det området.
    Men oavsett hur det går med den saken utgör domstolarna hela tiden den yttersta garanten för att alternativen fungerar även i trängda lägen. Det är viktigt ur såväl principiell som praktisk och ekonomisk synpunkt att man inte centraliserar rättsskyddet till statlig bevakning på ett sätt som utestänger enskilda och organisationer från att delta aktivt, t. ex. genom att gå till domstol, när andra åtgärder inte företas eller fungerar. Man söker i dagens ansträngda statsfinansiella läge pluralistiska och ”självgående” lös-

 

52 ”Rather than being the exclusive method for settling mass torts, others say that class action needs to be thought of at its most basic, as just one procedural tool of many”, a. a. s. 70. 53 Se ovan vid not 30. 54 Se t. ex. Svensk Juristtidning 1984 s. 791 och 795 samt Grupptalan s. 670 och 705. 55 Se t. ex. S. Heckscher i Svensk Juristtidning 1991 s. 229 f., U. Bernitz i Juridisk Tidskrift 1991-92 s. 31 f. och Lindblom, Processrättsliga studier, 1993 s. 95 f. och 429 ff. 56 Se t. ex. Bernitz a. st. och citatet från C. M. Roos i not 16 i Kleinemans senaste inlägg.

 

ningar som på detta och andra sätt inte bara garanterar den enskilde hennes rätt och oberoende utan även i någon mån kan avlasta den statliga administrativa tillsyns- och kontrollapparaten. Privatiseringsvågen har kanske passerat sin kulmen men kvar finns tvärs över partigränserna en insikt att det åtminstone inte ges utrymme för en utbyggnad av den statliga och kommunala tillsyns- och kontrollverksamheten i den takt behoven ökar på en labil och skoningslös marknad.57 Decentralisering och pluralism präglar i hög grad grupptalanutredningens betänkande. På ett makroplan bidrar regler om grupprättegång till att domstolarna kan spela en viktig och kvalitativt växande roll i ett diversifierat rättsskyddssystem. På mikroplanet är förslaget uttryck för en motsvarande decentralisering och pluralism: möjligheterna att starta process monopoliseras inte till staten, kommunerna, de stora korporationerna och organisationerna eller till de enskilda medborgarna. Samtliga ingår i ett flexibelt system av ”checks and balances”,58 omgärdat av rigorösa spärrar mot missbruk. Förhoppningsvis går det att nå stor uppslutning kring ett sådant förslag, särskilt som det är positivt även ur statsfinansiell synpunkt och ligger i takt och linje med den internationella utvecklingen.59 Grupptalanutredningen föreslår inga som helst lagändringar på det materiellrättsliga området. Lagförslagen innefattar enbart regler om förfarandet vid domstol. Hyser man farhågor för att införa en effektiv processform är man i själva verket rädd för konsekvenserna av att redan gällande materiellrättsliga regler skall gå att realisera. Det är Kleinemans debattinlägg ett klart uttryck för. Anser

57 Lindblom, sist a. a. s. 93 ff. 58 A. a. s. 69. 59 Nya lagar på området har införts i Canada, Australien m. fl. länder (se SOU 1994:151 Del A s. 273 ff). Förslag till lagstiftning lades fram i Skottland i november 1994, i Finland i januari 1995. Flera initiativ på området har tagit inom Nordiska Rådet och saken skall upp på nytt där nu när den svenska grupptalanutredningen lagt fram sitt betänkande (se Del A s. 292). Inom EU har man särskilt på konsumentområdet intresserat sig för grupptalan; i december 1993 anförde en expertgrupp (med framstående deltagare från alla medlemsländerna) om harmonisering av processrätten inom EU att ”class actions in all Member States would be a particularly valuable instrument” (Approximation of Judiciary Law in the European Union, Marcel Storme editor, Kluwer 1993, s. 52). — Det finns knappast risk för s. k. forumshopping i Sverige vid massanspråk som är spridda över flera länder. En svarande med hemvist i utlandet måste vara skyldig att inställa sig inför svensk domstol för att en grupprättegång skall kunna genomföras; tredskodom är inget realistiskt alternativ i detta fall. Vad gäller svarande som har hemvist i Sverige kommer de särskilda processförutsättningarna att omöjliggöra grupprättegång i nära nog alla fall då gruppen är spridd över landets gränser. I § 10 i lagförslaget föreskrivs att gruppen måste vara lämpligt bestämd med hänsyn till omständigheterna (naturligt är då att avgränsa gruppen till personer i Sverige eller viss del av Sverige), att grupprättegång måste vara bättre än andra sätt att genomdriva anspråken, att målet skall kunna handläggas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt samt att en grupprättegång inte i övrigt skall bedömas olämplig. Vad gäller svensk domsrätt se betänkandet Del B s. 100 ff.

 

man att vi inte har råd med de lagar riksdagen infört, anser man att konsumentskyddet och miljöskyddet sträcker sig för långt, anser man att det är för dyrbart att ingripa mot olaglig könsdiskriminering på arbetsmarknaden, ja då skall man naturligtvis tillstå det öppet och föreslå förändringar av den materiella rätten på området. Föredrar man att i tysthet strypa möjligheterna att förverkliga redan införd materiell lag genom att blockera processvägarna gör man sig skyldig till legalt hyckleri.