Litteratur

 

 

MAGNUS HAGMAN, EU:s avfallslagstiftning — en översikt. Norstedts juridik, Stockholm 1994, 224 s.

 

Även om det under senare år funnits ett växande intresse för EG-rätten i Sverige så var det först efter EES-avtalet och den svenska medlemsansökan som det utanför den trängre specialistkretsen uppstod en efterfrågan på litteratur om EG-rätten och dess olika grenar. Numera ges det ut allt fler böcker som rör detta komplexa rättsområde. Ett lyckat exempel på denna växande utgivning är Magnus Hagmans monografi EU:s avfallslagstiftning — en översikt, den första svenska bok inom miljörättens område som på ett ambitiöst sätt behandlar en viktig del av EU:s miljörätt.
    Avfallslagsregleringen har kommit att utvecklas till ett av de viktigaste instrumenten för unionens miljöpolitik, inte minst därför att gemenskapen kan peka på påtagliga framgångar för sin avfallspolitik och samtidigt räkna med stöd av den allmänna opinionen i sin strävan att gå vidare. Även om Hagmans avsikt främst är att redogöra för EU:s avfallslagstiftning så framhåller han dock alldeles korrekt dess mycket tydliga politiska dimension. Gemenskapens ambitionsnivå när det gäller t. ex. kretsloppstänkande och producentansvar för uttjänta varor och förpackningar fungerar således samtidigt som en tydlig politisk signal som återger den allmänna miljöpolitiska ambitionsnivån hos EU.
    Framställningen inleds med ett avsnitt om vad som skall räknas som avfall. Skillnaden mellan den svenska lagstiftningstraditionen och den kontinentaleuropeiska illustreras tydligt, när man närmar sig ämnet på detta sätt. Även om renhållningslagstiftningen sällan räknas till den ädlare juridiken rymmer avfallsfrågorna många juridiska problemställningar både inom civil- och politirätt. Från svensk sida har man länge varit medveten om att en definition av vad som utgör avfall gärna leder till ett cirkelresonemang, varför lagstiftaren lakoniskt har konstaterat att frågan om vad som är avfall får lösas vid rättstillämpningen.1 För svenskt vidkommande rymmer definitionsfrågan dessutom särskilda komplikationer eftersom både Regeringsrätten2 och Högsta domstolen3 konstaterat, att avfall som är föremål för kommersiell handel eller har ett ekonomiskt värde för innehavaren inte utgör avfall i den mening renhållningslagstiftningen avser. Annorlunda förhåller sig synsättet i EU, där stor energi har lagts ned på att lösa definitionsfrågan, utan att frågan om avfallets kommersiella värde i det sammanhanget behövt tynga diskussionen på samma sätt som i Sverige. Efter flera försök har man lyckats fånga avfallsbegreppet i en European Waste Catalogue som innehåller 20 huvudgrupper och 111 undergrupper med olika slag av avfall. Det är sannolikt att ett svenskt närmande till den europeiska avfallslagstiftningen så småningom kommer att göra det nödvändigt att

1 Prop. 1990:100, bil. 16 s. 36. 2 RÅ 1976:5. 3 NJA 1991 s. 460.

man från svensk sida åter närmar sig definitionsfrågan för att därmed bringa grunderna för den svenska avfallslagstiftningen i överensstämmelse med gemenskapsrätten.
    Hagman ger en fyllig beskrivning av gemenskapens avfallsreglering och boken innehåller en kommenterad redogörelse av regelverket och olika förslag som är aktuella. För den som någorlunda snabbt vill sätta sig in dessa numera omfattande regler kan boken rekommenderas samtidigt som vissa avsnitt kan sägas vara avsedda för dem som vill göra en djupdykning i en särskild fråga.
    Ett område som behandlas utförligt är frågan om transporter av avfall. Här föreligger en uppenbar konflikt om sådana transporter skall räknas som varor som skall få cirkulera fritt på den inre marknaden eller inte. För EU:s del räknas gärna avfall som vara i samband med transporter. Ett sådant synsätt kan emellertid komma i konflikt med lagstiftningen i de länder som har en hög skyddsnivå. Hagman kommenterar och analyserar i sammanhanget den s. k. Valloniet-domen,4 i vilken EGdomstolen delvis godkände, delvis underkände den belgiska provinsen Valloniets förbud mot införsel av utländskt avfall. I sammanhanget kommenteras också den danska s. k. Flaskdomen,5 där EG-domstolen tydligt slog fast rätten för medlemsländerna att i avsaknad av gemenskapsföreskrifter på området skydda sin miljö genom nationell lagstiftning, om detta sker med iakttagande av Romfördragets övergripande principer. En detaljartad anmärkning i sammanhanget är att den danska domen liksom en del andra miljödomar från EU-domstolen har kommenterats under rubriken transport av avfall, även i de fall rättsfrågorna har rört andra förhållanden än transporter, vilket kan missleda läsaren.
    Förutom en ambitiös genomgång av det aktuella regelverket på avfallsområdet innehåller boken en intressant diskussion om avfallsregleringen i ett gemenskapsperspektiv. Hagman analyserar utifrån befintliga avgöranden av EG-domstolen och Romfördraget de enskilda medlemsländernas möjligheter att med nationell lagstiftning styra avfallsströmmarna. Den balansgång mellan olika intressen som en dylik lagstiftning måste spegla redovisas. Hagmans slutsats, att det långt ifrån är klart hur långt den enskilda statens rätt att förbjuda import sträcker sig, kan möjligen diskuteras mot bakgrund av EU-domstolens nyligen träffade avgörande6 av den rättsliga grunden för EG-förordningen om avfallstransporter. Genom avgörandet, som egentligen rörde en kompetenskonflikt mellan parlamentet och rådet, har rättsläget klarnat i så måtto att domstolen har bekräftat rätten att införa nationella regleringar för införsel av avfall till skydd för människors hälsa och miljön. Något entydigt svar på frågan om hur stort utrymme som lämnats det enskilda medlemslandet att reglera frågan om införsel av avfall kan dock inte sägas föreligga förrän domstolen fått tillfälle att pröva förordningen materiellt. Hagmans analys visar dock hur viktigt det är för alla dem som vill påverka EU:s miljöpolitik att förutom de mer begränsade miljöföreskrifterna också kunna andra delar av EU:s rättsordning, för att på så sätt

 

4 C-2/90 Commission v. Belgien. 5 C-302/86 Commission v. Denmark. 6 C-187/93 European Parliament v. Council.

 

kunna argumentera från en bredare bas och därigenom lära sig utnyttja regelverket i hela dess vidd. Här återstår ännu mycket att lära för svenska miljöjurister.
Stefan Rubenson