Litteratur

 

 

KURT GRÖNFORS, Avtal och omförhandling. Stockholm 1995. Nerenius & Santérus Förlag. 101 s.

 

I avtalsförhållanden som pågår under en längre tid eller som träffas i situationer där många faktorer är osäkra, kan det finnas behov för parterna att förändra avtalets innehåll. I praktiken är omförhandling vanligt förekommande. Kurt Grönfors har beskrivit det praktiska behovet av omförhandling och den rättsliga kontexten i boken Avtal och omförhandling.
    Efter en inledning om den praktiska betydelsen av omförhandling , klargör författaren med stöd av en rättshistorisk analys den närmare innebörden i begreppet avtalsbundenhet och möjligheten att korrigera avtal. Författaren påvisar att avtalsbundenhet i vårt tidevarv inte i första hand tar sikte på avtalets innehåll, utan på att ändamålet med avtalet skall uppfyllas. På sidorna 23 och 33 uttalas:

 

”Man kan fråga sig om en så långtgående förändring av avtalslärans inriktning är förenlig med kravet på att avtal skall hållas. Svaret blir ett tveklöst ja. I själva verket förstärks ’avtal skall hållas’ till ’avtal skall genomföras’. Trycket mot att uppfyllelse skall ske ökar.” ”Det är alltså tydligt, att avtalsförändringar långt ifrån att försvaga avtalsbundenheten tvärtom kan förstärka denna så att avtalet verkligen kan fullföljas. Argumentet att avtal skall hållas är därför inget övertygande argument mot jämkning och omskrivning.”

Detta förändrade synsätt, som innebär att man i ökad utsträckning skall intressera sig för och ta hänsyn till ändamålet med avtalet, står i harmoni med det ökade bruket av ingresser i kontrakt som kan sägas ge uttryck för en önskan att avtalet skall tolkas mot bakgrund av de generella målsättningar som framgår av ingressen. I kapitel 4 ger författaren exempel på avtalstyper som lämpar sig respektive inte lämpar sig för omförhandling. Därefter redogör han i kapitel 5 för möjligheterna att omförhandla och avtalskorrigera, trots att parterna inte avtalat om en särskild omförhandlingsklausul. I kapitel 6 – 7 analyserar han klausulreglerad omförhandling och innebörden av omförhandlingsklausuler. Dessa avsnitt torde vara av särskilt stort intresse för den som står i begrepp att formulera en omförhandlingsklausul. Slutligen ger författaren i kapitel 8 en samlad bild av omförhandlingens plats i avtalsrätten.
    Det hade varit önskvärt att frågan om i vilken utsträckning omförhandlingsinstitutet ligger dolt i eller påverkar avtalstolkningen inledningsvis fått större utrymme. Man får en känsla av att författaren anser att det föreligger ett samband mellan avtalstolkning mot bakgrund av nya omständigheter och omförhandling, även om detta inte kommer till klart uttryck. Som exempel kan ges författarens uttalande (s. 50) att behovet av avtalsförändring är en egenskap som präglar samverkansavtalet som avtalstyp (s. 50). Man frågar sig om detta behov av avtalsförändring skall förstås så att omförhandling kan framtvingas utan stöd i avtalet eller om det innebär att man vid avtalstolkningen skall ta hänsyn till

detta behov. På s. 78 f. sägs att en omförhandlingsklausul är en indikation på att parterna förutsåg att det kunde bli tal om avtalsförändringar och att de var beredda att samverka för att säkra avtalets fullgörande. För egen del tolkar jag uttalandet som ett stöd för tanken att en avtalad omförhandlingsklausul kommer att påverka avtalstolkningen så att man i mindre omfattning skall intressera sig för parternas hypotetiska viljor i samband med att avtalet ingicks. Sanktionssidan har inte — utöver vissa exempel på hur omförhandlingsklausuler tolkats i praktiken (kap. 6.7) — gjorts till föremål för någon ingående analys i boken. Hur framtvingas och genomförs omförhandling om motparten inte vill medverka till en sådan? Författaren säger det inte rent ut, men man skulle kunna tolka honom på så sätt att han anser att avtalstolkaren (ytterst domaren eller skiljemannen) skall göra en bedömning av hur man på bästa sätt kan tillgodose ändamålet med avtalet och hur man skall förändra parternas förpliktelser så att detta ändamål uppnås (t. ex. kapitel 3.1 och s. 63, 80). En sådan rättstillämpning kan möjligen komma att förefalla obehagligt överraskande för många avtalsparter. Den innebär i förlängningen att parternas möjligheter att fritt komma överens om ansvarsfördelningen i viss mån inskränks. Jag vill emellertid inte tillskriva författaren denna uppfattning (s. 40). Han har inte ambitionen att närmare analysera sanktionssidan, vilket framkommer på s. 67. Juridik handlar inte bara om sanktion. Det är viktigt att sprida kunskap om prevention och affärslivets realiteter samt rikta uppmärksamheten mot problemområden. Detta gör Grönfors i sin bok om omförhandling. Bokens stora poäng är just att peka på hur illa omförhandlingen passar in i det befintliga avtalsrättsliga systemet som bygger på konstruktionen kontraktsbrott — påföljd och inte på att ändamålet med avtalet skall tillgodoses. Den omständigheten att författaren avstår från att penetrera sanktionssidan är alltså en logisk följd av hans kritiska syn på den juridiska regleringen av avtalsrätten.
    I kapitel 3.5 diskuterar författaren hur avtalskorrigering förhåller sig till lojalitetsplikten i avtalsförhållanden. Det är viktigt att skilja på lojalitetsplikt i samband med avtalsförhandlingar (t. ex. upplysningsplikt innan avtalsbundenhet föreligger) respektive lojalitetsplikt i ett pågående avtalsförhållande. Efter det att avtalsbundenhet uppkommit föreligger en allmän skyldighet för parterna att vara lojala och upplysa varandra om förhållanden som är av betydelse för att uppnå vardera partens målsättning med avtalet. Så till vida har omförhandling och upplysningsplikt in contractu vissa likheter — båda instituten ger uttryck för målsättningen att ändamålet med avtalet skall uppnås. Det är emellertid viktigt att poängtera att de inte utgör substitut för varandra.
    Det finns en koppling mellan force majeure/kontrollansvar och omförhandling, som författaren pekar på i kapitel 6.3. Båda aktualiseras vid förändrade förhållanden, men det är ändå fråga om två helt olika saker. De ökade möjligheterna i dispositiv rätt att låta parternas ansvarsfördelning påverkas av ändrade förhållanden ger i och för sig uttryck för en tendens att i större mån acceptera avtalskorrigering. Regler om force majeure och kontrollansvar utgör emellertid en redan etablerad ansvarsfördelning i händelse av vissa senare inträffade förhållanden — alltså

 

motsatsen till omförhandling där ansvarsfördelningen inte är fastslagen på förhand.
    Av denna anmälan framkommer att Kurt Grönfors bok väcker många intressanta frågor. Boken ger ett viktigt avstamp och kan uppfattas som en uppmaning till fördjupade studier (s. 15 f.). Författaren har sin vana trogen lyckats peka på de svårigheter som uppkommer när man skall försöka pressa in en för affärslivet nödvändig praktisk realitet i de juridiska formarna. Att införliva omförhandlingen i den traditionella synen på avtalsbundenhet och synen på kontraktsbrott — sanktion visar sig vara lika svårt som att applicera avtalslagens modell för slutande av avtal på avtalsförhandlingar så som de gestaltar sig i det praktiska affärslivet. Genom att anknyta till rättshistorien och praktiken visar också författaren att de principer som i förstone kan verka enkla och stabila i själva verket rymmer ett stort mått av elasticitet och komplexitet. Boken är teoretisk till sin karaktär men också praktiskt informativ och den framhäver författarens förmåga att kombinera teori och praktik samt lämna målande beskrivningar på ett koncentrerat och lättillgängligt språk. Boken är sammanfattningsvis ett viktigt redskap för både vetenskapligt intresserade och praktiskt verksamma jurister.
Christina Hultmark