Litteratur

 

HANS PETER MICHELET, Last og Ansvar, Bergen 1993, 180 s. + XII

 

Tidsbefraktning är i nordisk rätt ett styvmoderligt behandlat rättsområde, och det är en stor händelse när ett verk på bortemot 200 sidor inom området publiceras, i synnerhet när författaren är så eminent insatt i ämnet som Hans Peter Michelet. Författaren av rubricerade arbete har ägnat huvuddelen av sin långa sjörättsverksamhet åt att utreda och lösa problem angående denna befraktningsform, och ingen nordisk jurist torde ha en så grundlig erfarenhet från området som han.
    Att bokens område är inskränkt till tidsbefraktning syns inte på omslaget men framgår av underrubriken ”Funktions- och risikofordeling ved transport av gods under tidscerteparti” som anges på titelsidan. Möjligen är det en tanke med att kvalifikationen inte återfinns på omslaget, för studien spänner över vida fält och drar ständiga paralleller till vad som gäller vid resebefraktning. Ändå är den tidsbefraktningsrättsliga ramen markant och ger en helt speciell karaktär åt boken. Frågor som i och för sig är välkända behandlas sålunda från ett perspektiv som man inte alltid känner igen omedelbart. Denna vinkling är otvivelaktigt nyttig men har, åtminstone för mig, gjort att läsningen kräver åtskillig eftertanke. ”Last og Ansvar” är ingen bok som man sträckläser och snabbt kan tillgodogöra sig. Men det är samtidigt en bok som tar ställning till en hel rad frågor vilka inte upptas på annat håll, och den är därmed oumbärlig i framtida sjörättsarbete.
    Framställningen är efter en kort inledning uppdelad i nio avsnitt, där redan det första, om lasterna art, tillkännager författarens praktiska orientering med en förankring i realiteter som hindrar honom från att någonsin råka vilse. Övriga avsnitt gäller rätten att bruka fartyg och besättning, inklusive krav befraktaren kan ställa på fartyg och befälhavare, uppgiftsfördelning, redarens lastansvar mot lastägare, konossementet, lastansvarets slutliga fördelning mellan redare och tidsbefraktare, skada av last, regresskrav och ansvarsförsäkring. Ståndpunktstagandena grundar sig genomgående på solida resonemang med vedertagna uppfattningar om förhållandet mellan certepartier och konossement, och man har knappast någonsin anledning att ifrågasätta slutsatserna.
    Det hindrar inte att man någon gång kan ha delade meningar om sättet att nå dit. Ett exempel kan vara diskussionen om redarens regressrätt mot tidsbefraktaren när han enligt Haaglagen tvingats ersätta en mottagare för skada, som han inte skall svara för enligt certepartiet. I den kända Vestkyst-domen underkände Norges Højesteret sådan regressrätt enligt ett resecerteparti när uttryckligt regressavtal saknades, och i den senare skiljedomen ”Jobst Oldendorff” klargjordes gränser för den doktrinen. För tidsbefraktning hade emellertid regress redan erkänts i fallet ”Nordkyst” och senare av Højesteret i ”Skogholm”. Michelet ser inte fallen som på något sätt oförenliga med ”Vestkyst”, eftersom de uppstod under Baltimecertepartier, där regress kan stödjas på att ”Charterers (skall) indemnify Owners against consequences arising from Master sig-

ning Bills of Lading”. Men Haaglagsansvaret kan knappast rättvisande beskrivas som en fråga om ansvar för konossementsteckning utan är ett lagligt ansvar pålagt transportören, och därmed är Baltimes regressklausul inte relevant, så att skillnaden mellan fallen snarast skulle vara att det ena avser resebefraktning och de andra tidsbefraktning, vilken distinktion alls inte diskuteras i sammanhanget. På just denna punkt har författaren fått med ett norskt förslag till sjölagsändring enligt den norska Vestkystregeln, men slutresultatet i nya sjölagens 14:62 (382) blev full regress i tidsbefraktningsförhållanden.
    Författarens förtrogenhet med ämnet gör att han på sina håll uttrycker sig med en korthet som kanske den väl insatte förstår, men som är svår- eller obegriplig för andra. När han t. ex. på s. 126 frågar sig vad ”in-transit loss” skall fastställas till, är det inte lätt att fatta. Tydligen är avsikten efterlysa vad som kan vara ”permissible in-transit loss” och som kan tillåtas såsom normalt och godtagbart för oljelaster. Litet väl kortfattat är det onekligen också att säga på s. 148 att OPA 1990 ålägger redaren ett objektivt, obegränsat oljeansvar. OPA har själv en — i sig tämligen lättgenombruten — ansvarsbegränsning men tillåter dessutom genombrott av delstatslagstiftning, vilket kan möjliggöra både andra ansvarsbegränsningar och i flera fall ingen ansvarsbegränsning alls. En liknande oklarhet möter på s. 89 där författaren först framhåller att befraktaren inte får ändra en konossementsangiven lossningsplats utan att inge samtliga konossementsexemplar eller lämna säkerhet, och att samma krävs vid lossningen. Om däremot en ”range” av hamnar är angiven för lossning är författaren benägen att godta ändrad lossningshamn utan vidare. Här vet man till en början inte om författaren tänker på en ”range” angiven i certepartiet eller i konossementet. Men oavsett detta måste väl hänsynen till en eventuell förvärvare av utelöpande exemplar även här tala för att tidsbefraktaren inte kan binda redaren att ändra hamn? En begränsning som författaren inte kan rå för är att boken utkommit under gamla sjölagens tid och att den bara i ringa mån behandlar de förändringar som sedan kommit och som fanns aviserade redan före utgivningen. Även om sjölagen sällan har någon stor betydelse för tidsbefraktningsförhållanden och den nya inte precis ger någon mönsterreglering, är det besvärligt att följa ett ändrat landskap på en gammal karta, där både hänvisningar och i några fall innehåll måste modifieras för att man skall kunna följa med.
    Det jag funnit skäl att anmärka på är som sagt knappast några fel i resultaten i detta synnerligen gedigna arbete. Och fortfarande efter genomläsning känner jag att boken kan avvinnas ytterligare aspekter när jag får anledning till närmare studium av speciella frågor. Det är ett högklassigt arbete, och något annat hade man heller inte väntat sig av Hans Peter Michelet.
Hugo Tiberg