Nyheter från Europadomstolen

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Inledning
De domar som meddelats av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fram till utgången av 1993 har sammanfattats i två rättsfallsöversikter i denna tidskrift (SvJT 1991 s. 257 ff. och 1994 s. 337 ff.). Avsikten är att fortsätta publiceringen av sådana rättsfallsöversikter med några års mellanrum. I nuvarande läge då Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna tilldrar sig ökat intresse i den interna svenska rättskipningen, bl. a. till följd av att konventionen inkorporerats med svensk rätt (se SFS 1994:1219), kan det emellertid finnas ett behov av snabbare information om nya avgöranden av Europadomstolen. Redaktionen för SvJT har därför bett mig att några gånger om året skriva korta sammanfattningar av sådana nya domar för publicering i tidskriften. Den första av dessa sammanfattande redogörelser, vilken omfattar första kvartalet 1995, är den som här följer.
    Det bör framhållas att syftet med dessa sammanfattningar endast är att sprida översiktlig information och att jag i detta sammanhang inte kommer att lämna några kommentarer eller göra några försök till analys. Givetvis är det inte heller möjligt att på det begränsade utrymme som står till buds ge en uttömmande redogörelse för vad domstolen uttalat i sina domar. Den som är intresserad av något särskilt avgörande hänvisas därför till att anskaffa den fullständiga texten till domen i fråga. Denna torde finnas tillgänglig på välsorterade juridiska bibliotek eller kunna erhållas direkt från Europadomstolens kansli (adress: European Court of Human Rights, F-67075 Strasbourg Cedex, Frankrike).
    Under första kvartalet 1995 meddelade Europadomstolen följande domar.

 

1. Vereniging Weekblad Bluf! mot Nederländerna (dom 9.2.1995)
Utgivarna av en anarkistisk tidskrift hade lyckats komma över en av den nederländska säkerhetstjänsten upprättad rapport, avsedd för utvalda personer som förtrolig information om bl. a. det nederländska kommunistpartiet och vissa östeuropeiska säkerhetstjänsters verksamhet i Nederländerna. Tidskriftens utgivare avsåg att publicera rapporten, försedd med kommentarer, som bilaga till ett häfte av tidskriften. Innan publicering hade hunnit ske, togs den färdigtryckta upplagan av ifrågavarande häfte i beslag av polisen. Emellertid lyckades utgivarna snabbt trycka en ny upplaga av häftet, varav man enligt egen uppgift sålde omkring 2 500 exemplar på Amsterdams gator under en nationell högtidsdag. Myndigheterna försökte inte hindra försäljningen, eftersom man fruktade att ett sådant ingripande skulle kunna leda till oroligheter. Det beslagtagna häftet förklarades sedan förverkat av domstol.

Frågan i målet var om beslagtagandet och förverkandet innebar ett brott mot utgivarnas yttrandefrihet.
    Enligt artikel 10 i Europakonventionen får yttrandefriheten inskränkas endast med stöd i lag och endast om inskränkningen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något i artikeln angivet allmänt eller enskilt intresse. I förevarande fall var fråga om en inskränkning som hade stöd i lag. Den syftade till att skydda den nationella säkerheten, vilket var ett av de i artikel 10 angivna legitima intressena. Det återstod att bedöma om inskränkningen kunde anses ha varit nödvändig för att tillgodose den nationella säkerheten.
    Europadomstolen erinrade om att förverkandet skedde först efter det att ett stort antal exemplar av tidskriften hade distribuerats och dess innehåll således blivit känt för en stor mängd personer, som också hade möjlighet att vidarebefordra informationen till andra. I ett sådant läge, då sekretessen redan gått förlorad, kunde förverkandet av häftet inte anses som en nödvändig åtgärd för att skydda den nationella säkerheten. Det förelåg därför enligt domstolens mening ett brott mot artikel 10 i konventionen.

 

2. Welch mot Storbritannien (dom 9.2.1995)
Klaganden Welch dömdes för narkotikabrott till ett fängelsestraff och till förverkande av ett penningbelopp. Förverkandet skedde i enlighet med en lagbestämmelse som trätt i kraft först efter det att brottet begåtts. Frågan var om detta stred mot artikel 7 i Europakonventionen, som föreskriver att ingen får dömas till strängare straff än som gällde när brottet begicks. Avgörande härför var om förverkandet skulle vid tillämpningen av artikel 7 ses som ett straff.
    Europadomstolen konstaterade att förverkande enligt den aktuella lagbestämmelsen förutsatte att ett brott hade begåtts. Förverkandet hade ett preventivt syfte och hade åtskilliga drag som erinrade om en vanlig straffpåföljd. Förverkandet hade så starka punitiva element att det fick anses omfattat av artikel 7. Härav följde att det på grund av den retroaktiva tillämpningen också förelåg ett brott mot denna artikel.

 

3. Allenet de Ribemont mot Frankrike (dom 10.2.1995)
Med anledning av mordet på parlamentsledamoten och den tidigare ministern Jean de Broglie anhölls ett antal personer som misstänkta för inblandning i mordet. En av de anhållna var klaganden Allenet de Ribemont. Vid en presskonferens gjorde såväl inrikesministern som chefen för kriminalpolisen uttalanden som utpekade Allenet de Ribemont som en av dem som låg bakom mordet. Det visade sig senare att Allenet de Ribemont inte kunde bindas vid brottet. Han frigavs därför och förfarandet mot honom lades ner.
    Den första frågan i målet var om Allenet de Ribemonts rätt enligt artikel 6:2 i Europakonventionen att betraktas som oskyldig intill dess han av domstol funnits skyldig till brott hade kränkts genom de uttalanden som inrikesministern och polischefen gjort vid presskonferensen. Europadomstolen framhöll att myndigheter visserligen inte var

 

förhindrade att informera allmänheten om pågående brottsutredningar men att de var skyldiga att göra detta på sådant sätt att oskuldspresumtionen i artikel 6:2 inte träddes för när. I förevarande fall hade ett par av polismaktens högsta företrädare utan någon som helst reservation hänvisat till Allenet de Ribemont som en av dem som anstiftat ett mord. Detta stod i strid med artikel 6:2 i konventionen.
    Allenet de Ribemont hade med anledning av de uttalanden som gjorts om honom fört skadeståndstalan vid domstol, och den andra fråga som Europadomstolen hade att bedöma var om domstolsförfarandet pågått så länge att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättegång ”inom skälig tid” hade kränkts. Skadestånd hade först begärts vid förvaltningsdomstolarna och sedan vid civildomstolarna. Enligt Europadomstolens mening borde tidslängden för det samlade förfarandet beaktas, och den totala tidslängden översteg elva år. Förfarandet hade onödigt förlängts genom vissa myndighetsåtgärder, och det förelåg ett brott mot artikel 6:1.

 

4. Gea Catalán mot Spanien (dom 10.2.1995)
Klaganden Gea Catalán åtalades för bedrägeri, och det lades honom i åtalet till last att det förelåg sådana försvårande omständigheter som avsågs i artikel 529 punkt 1 i den spanska strafflagen. I denna bestämmelse behandlas bedrägeri avseende livsnödvändiga varor, bostäder eller annan egendom av särskild samhällelig betydelse, och om sådan egendom var det inte fråga i målet. I den dom som meddelades mot Gea Catalán dömdes han däremot för bedrägeri begånget under sådana omständigheter som avsågs i punkt 7 av artikel 529, där det försvårande elementet består i storleken av de belopp som gärningen omfattar.
    Gea Catalán gjorde gällande att han i strid med artikel 6:3:a i Europakonventionen inte fullständigt underrättats om vad som lades honom till last, eftersom han dömts enligt en annan lagbestämmelse än som angivits i åtalet. Europadomstolen konstaterade emellertid att han på ett uttömmande sätt informerats om den gärning som åtalet gällde och att hänvisningen till punkt 1 i stället för punkt 7 i artikel 529 var en tydlig felskrivning som inte kunnat föranleda något allvarligt missförstånd. Något brott mot konventionen förelåg därför inte.

 

5. Gasus Dosier- und Fördertechnik GmbH mot Nederländerna (dom 23.2.1995)
Klaganden, i det följande kallad Gasus, var ett tyskt bolag som med äganderättsförbehåll levererat viss maskinutrustning till ett nederländskt bolag, i fortsättningen kallat Atlas. Sedan Atlas kommit i betalningssvårigheter, utmättes egendom i bolagets lokaler, inklusive de av Gasus levererade maskinerna, till täckande av Atlas skatteskulder. Till grund för utmätningen låg vissa nederländska lagregler som gav skattemyndigheterna särskilda förmåner och som bl. a., oavsett äganderätten, omfattade sådan egendom i en skattegäldenärs besittning som utgjorde ”utrustning” i lokaler eller som användes för vissa andra särskilda ändamål. Det domstolsförfarande som Gasus inledde, under åberopande av sin ägan-

 

derätt, blev resultatlöst, eftersom de levererade maskinerna ansågs utgöra sådan ”utrustning”.
    Frågan i målet var om det förelåg ett brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att det i andra stycket av artikel 1 finns ett särskilt undantag för beskattning. Med hänsyn till denna undantagsregel ansåg domstolen att konventionsstaterna fick anses ha stor frihet att själva bestämma i vad mån skattemyndigheterna skall tillerkännas företrädesrättigheter vid konkurrens med andra intressenter. Visserligen måste det även i fråga om beskattning uppställas ett krav på proportionalitet. I detta hänseende fann domstolen emellertid att det kunde vara legitimt för en stat att göra en viss distinktion mellan normala fall där tredje man gör gällande äganderätt och den speciella situation som föreligger när egendom sålts med äganderättsförbehåll. I den senare situationen kunde säljarens rättsställning anses vara svagare än andra ägares. I förevarande fall hade det också varit fråga om en rent kommersiell transaktion, där Gasus haft möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig mot de risker som var förenade med försäljningen av maskinerna. Gasus hade dessutom medverkat till att maskinerna kommit att användas som sådan ”utrustning” som enligt nederländsk lag gav skattemyndigheterna särskilda förmånsrättigheter på Gasus bekostnad. Domstolen fäste också viss vikt vid att det i Nederländerna var möjligt att få till stånd en domstolsprövning av om de gällande bestämmelserna om skattemyndigheternas rättigheter hade tillämpats på ett riktigt sätt.
    Sammanfattningsvis ansåg domstolen, med 6 röster mot 3, att kravet på proportionalitet var uppfyllt och att det inte förelåg något brott mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.

 

6. McMichael mot Storbritannien (dom 24.2.1995)
Klagande i målet var makarna Margaret och Antony McMichael. Omständigheterna i målet var följande.
    I november 1987 födde Margaret en son, A. Fastän Margaret och Antony redan då levde tillsammans, förnekade de båda till en början att Antony var A:s far. Senare ändrade de dock ståndpunkt, och Antony registrerades som A:s far. Han begärde emellertid inte heller vid denna tidpunkt att få föräldrarättigheter i förhållande till A, vilket han hade kunnat göra enligt gällande skotsk lag. Sådana rättigheter erhöll han först när han ingick äktenskap med Margaret i april 1990.
    Eftersom Margaret led av mentalsjukdom, ansåg de sociala myndigheterna att hon inte kunde sköta om A. Denne togs därför om hand och placerades i ett fosterhem. Margaret tillerkändes viss rätt till umgänge med barnet. Det förekom därefter under flera år en rad förfaranden rörande omhändertagandet av A och rörande umgängesrätten och formerna för utövande av umgänget. Även Antony begärde vid flera tillfällen att han skulle tillerkännas umgängesrätt.
    Under dessa förfaranden — som hade formen av s. k. children’s hearings och förfaranden inför en Sheriff Court — hade de beslutande organen tillgång till viss social utredning rörande A. Denna utredning

 

delgavs emellertid inte Margaret eller Antony, som endast fick muntliga upplysningar om innehållet i rapporterna i fråga.
    I målet klagades över att Margaret och Antony inte fått tillgång till rapporter som framlagts vid children’s hearings och för Sheriff Court. Det gjordes gällande att detta stred både mot artikel 6:1 i Europakonventionen (rätten till en rättvis rättegång) och mot artikel 8 i konventionen (rätten till respekt för familjelivet).
    När det gällde artikel 6 gjorde Europadomstolen en distinktion mellan Margaret och Antony. Medan det var klart att förfarandena hade gällt Margarets civila rättigheter, blev bedömningen en annan i fråga om Antony. Denne hade enligt skotsk lag inte automatiskt några föräldrarättigheter i förhållande till A, och han hade inte begärt att tillerkännas sådana rättigheter, vilket han kunde ha gjort. Som en följd härav kunde han inte vara part i förfarandena i fråga, och dessa gällde därför inte fastställandet av hans rättigheter. Såvitt gällde Margaret fann Europadomstolen att förfarandet vid children’s hearings och inför Sheriff Court — till följd av att viktiga sociala rapporter inte gjorts tillgängliga för henne — inte uppfyllde kraven på ett kontradiktoriskt förfarande och därmed inte heller kunde anses stå i överensstämmelse med artikel 6. Det förelåg alltså ett brott mot denna bestämmelse.
    När det gällde artikel 8 fann Europadomstolen däremot att det inte fanns skäl att skilja mellan de två klagandena. Vägran att ge dem tillgång till viss utredning som haft betydelse för att avgöra vårdnads- och umgängesfrågor avseende A innefattade ett brott mot såväl Margarets som Antonys rätt till respekt för familjelivet.
    I målet uppkom slutligen också en fråga om eventuell diskriminering av Antony i strid mot artikel 14 i förening med artikel 6 och/eller artikel 8 i konventionen såtillvida som han, så länge han inte var gift med Margaret, hade förvägrats rättigheter i förhållande till A. Något brott mot konventionen i detta hänseende befanns inte föreligga eftersom Antony hade haft möjlighet att begära att bli tillerkänd föräldrarättigheter, vilket skulle ha gjort det möjligt för honom att som part delta i de olika förfarandena.

 

7. Quinn mot Frankrike (dom 22.3.1995)
Klaganden Quinn var amerikansk medborgare, bosatt i Frankrike. Han utlämnades 1992 från Frankrike till Schweiz. Han hade dessförinnan varit häktad, först med anledning av misstankar om brott i Frankrike och sedan i avvaktan på beslut om utlämning till Schweiz. Han hade också avtjänat ett fängelsestraff i Frankrike.
    Quinn klagade först över att han inte omedelbart försatts på fri fot den 4 augusti 1989 efter det att domstol hade beslutat att han inte längre skulle hållas häktad på grund av det rättsliga förfarandet i Frankrike. I stället hade han hållits kvar i häktet tills senare samma dag en schweizisk begäran om hans anhållande inkommit och en fransk åklagare beslutat anhålla honom i avvaktan på en begäran om utlämning. Europadomstolen, som medgav att någon fördröjning vid verkställandet av ett beslut om frigivning kunde inträda utan att det stred mot konventionen, framhöll att det i förevarande fall gått elva timmar utan att Quinn satts på fri

 

fot. Under denna tid hade det inte funnits någon laglig grund för frihetsberövandet, och det förelåg därför i detta hänseende ett brott mot artikel 5:1 i Europakonventionen.
    När det sedan gällde Quinns frihetsberövande i utlämningsärendet konstaterade Europadomstolen att Quinn i detta ärende hade varit berövad friheten under en ovanligt lång period om nästan två år. Domstolen fann att ett frihetsberövande i ett utlämningsärende är förenligt med artikel 5:1:e i konventionen endast så länge utlämningsförfarandet fortgår med tillbörlig skyndsamhet. I förevarande fall hade det förekommit sådana förseningar att frihetsberövandet inte kunde anses ha stått i överensstämmelse med konventionen. Det förelåg därför också i detta hänseende ett brott mot artikel 5:1.
    När det slutligen gällde frågan om Quinn i strid med artikel 5:3 i konventionen varit häktad under längre tid än som kunde anses skälig konstaterade domstolen att artikel 5:3 endast var tillämplig på den tid under vilken Quinn varit häktad med sikte på lagföring i Frankrike. Denna tid uppgick till ett år, vilket med hänsyn till omständigheterna inte var oskäligt. Något brott mot artikel 5:3 förelåg därför inte.

 

8. Loizidou mot Turkiet (dom 23.3.1995)
Klaganden Titina Loizidou var en cypriotisk medborgare som växt upp på den norra — av Turkiet ockuperade — delen av Cypern. Hon gjorde gällande att hon ägde viss fast egendom på norra Cypern och att hon till följd av ockupationen berövats möjligheten att besöka och dra nytta av sin egendom. Hon hade vidare deltagit i en protestmarsch till det ockuperade området, där hon arresterats av den turk-cypriotiska polisen och hållits i häkte i mer än tio timmar innan hon återförts till Nicosia.
    Den nu meddelade domen är en deldom i vilken Europadomstolen endast tagit ställning till vissa principiellt viktiga preliminära frågor avseende domstolens behörighet i målet. En viktig sådan fråga var om de förhållanden som avsågs med Titina Loizidous klagomål kunde anses falla under turkisk ”jurisdiktion”. En annan fråga avsåg betydelsen av en turkisk reservation som varit avsedd att utesluta att enskilda klagomål avseende norra Cypern kunde bli föremål för behandling vid Europakommissionen och Europadomstolen. Den dom som nu meddelats innebär att de preliminära invändningar som Turkiet framställt på dessa punkter underkänts och att domstolen ansett sig ha behörighet att pröva klagomålen i sak.