Varför är experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn?

 

 

Av MARGARETA HALLBERG OCH EVA MARIE RIGNÉ

Inledning
På senare år har sexuella övergrepp mot barn fått allt större uppmärksamhet såväl i forskningssammanhang som i rättsväsende och media. Orsakerna till denna ökade uppmärksamhet är inte klarlagda, inte heller finns konsensus om varför alltfler fall av övergrepp noteras. I vissa sammanhang betonas att det så kallade mörkertalet är mycket stort, och att långt fler barn än man kan tro har varit utsatta för övergrepp, i andra sammanhang talas om överdrifter och skräckpropaganda. Mediabevakningen både speglar och bidrar till att skapa denna osäkerhet. Eftersom sexuella övergrepp mot barn väcker starka känslor och av de allra flesta uppfattas som en avskyvärd handling,1 är det inte i sig förvånande att osäkra uppgifter leder till såväl under- som överdrifter i den allmänna debatten när frågan väl uppmärksammas. Det kan tyckas mer förvånande och möjligen mer oroande att samma osäkerhetsmönster återfinns bland de professionella aktörer, som tilldelats eller iklätt sig ett speciellt ansvar som experter på sexuell barnmisshandel. Bland dem finns barnpsykologer, socialarbetare, poliser och rättsläkare. Den professionella osäkerheten gäller dock inte bara förekomst och utbredning av övergrepp mot barn. Det finns en grundläggande oenighet bland dem som är experter på sexuell barnmisshandel om hur misstänkta fall skall hanteras, vilka metoder och tillvägagångssätt som bör användas i utredningar och hur fakticiteten i berättelser från barn skall tydas. Den studie, som vi har gjort över debatten om sexuella övergrepp mot barn2 och som vi här presenterar i komprimerad och något förändrad form, visar på en djupgående konflikt såväl inom som mellan professionella grupper om de flesta aspekter av detta problemkomplex.
    I denna artikel vill vi belysa hur problematisk och osäker den så kallade expertkunskapen är. Syftet är att lyfta fram sådana aspekter

 

1 Se t. ex. vetenskapsfilosofen Ian Hacking som om sexuell barnmisshandel hävdat att denna: ”aside from genocide, (it) is nowadays the clearest example of absolute wrong” i ”The Sociology of Knowledge about Child Abuse”, NOUS 22, s. 53–63, 1988: 53. 2M. Hallberg & E. M. Rigné; ”Child Sexual Abuse — a study of controversy and construction”, Acta Sociologica: Vol. 37, No 2 s. 141–163, 1994.

564 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 som är särskilt omdebatterade och som rättsväsendets representanter möter vid handläggningen av denna utomordentligt komplicerade fråga. De personer och myndigheter som utreder sexuella övergrepp är beroende av att samarbeta med varandra även om de har olika uppgifter och roller. Bedömningar måste göras utifrån en så tillförlitlig grund som möjligt och om anlitade experter gör olika bedömningar ökar risken för misstag. Det kan även uppstå konflikter mellan olika expertgrupper och frågan är vem som då har tolkningsföreträde. Vi menar att det är väsentligt med ökade insikter om det osäkra kunskapsläget bland professionella i samband med utredningar av sexuella övergrepp mot barn och att diskutera hur anspråken på expertstatus grundas. Inte minst gäller detta för jurister och rättsväsende.3 Vår teoretiska utgångspunkt finns i forskningsområdet vetenskapsstudier och kombinerar två perspektiv, kallade kontroversstudier respektive social konstruktivism.4 Kontroversperspektivet innebär att frågan om sexuella övergrepp mot barn förstås som en kontrovers om vilken professionell och/eller erfarenhetsbaserad kunskap som krävs för att vara expert på frågan och hur denna kunskap skall tillämpas i det enskilda fallet. Vem har rätt att tala och på vad baseras anspråken på denna rätt? Det andra perspektivet, det konstruktivistiska, ser både vetenskapliga fakta och sociala problem som socialt konstruerade fenomen. Kortfattat innebär detta perspektiv att varken ett vetenskapligt faktum eller ett socialt problem ses som omedelbart givet eller som en ren upptäckt, utan som skapat i en process där både sociala faktorer, som exempelvis kamp mellan professioner för att monopolisera en viss yrkesutövning, och teoretiska förhållanden, som till exempel hur man klassificerar och tolkar data, spelar en avgörande roll för problemkonstruktionen.
    Vi tillämpar dock inte perspektiven strikt och dogmatiskt utan har modererat och anpassat dem efter studiens förutsättningar. Det innebär bland annat att vi deklarerat att vi inte ifrågasätter förekomsten av sexuella övergrepp mot barn och att vi inte betvivlar problemets allvar. Vi tar emellertid inte ställning till vem eller vilka som har nödvändig kunskap eller erfarenhet och inte heller till om någon är den ”egentliga experten”. Istället granskar vi hur fenomenet sexuella övergrepp mot barn konstrueras på olika sätt av olika professionella grupper och vilka konflikter som uppstår bland dessa.

 

3 Att frågan uppmärksammats av det rättsliga systemet framgår av vår litteraturstudie. Se hänvisningar längre fram till flera artiklar i bl. a. Advokaten. 4 Vetenskapsstudier (eng. Science Studies) är en vedertagen benämning på det internationellt välkända forskningsområde där vetenskapens sociala grunder granskas. För precisering, se vår studie, ibid: not 2 s. 142–143.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 565 På så sätt erhålles ett nytt och belysande perspektiv på en debatt som stundtals ter sig motsägelsefull och förvirrad, och att det därför tillför kunskap varför debatten tar sig de uttryck den gör.

 

Det empiriska materialet — framväxten av en offentlig debatt i Sverige
Vår studie inleddes med en sökning i svenska databaser5 av allt slags publicerat material fram till mitten av 1993 med följande sökord och kombinationer: sexuella övergrepp mot barn (165 ”items”), incest (163) och sexuella övergrepp (179). Vi valde att manuellt kontrollera de 165 artiklar vi funnit med sökkombinationen ”sexuella övergrepp mot barn” eftersom vi i första hand intresserade oss för hur detta ämne förts in i den allmänna debatten i Sverige.
    Sexuella övergrepp mot barn har varit ett framträdande tema för massmedial rapportering framför allt i några av de större svenska dagstidningarna.6 Det framgår att vissa journalister återkommer som artikelförfattare vid flera tillfällen. Inte sällan antar de en aktivistroll och propagerar för eller emot vissa uppfattningar om utbredningen och förekomsten av sexuell barnmisshandel, vilket rättsligt förfarande som är lämpligt, eller vilken behandling av brottsoffer och/eller förövare som borde ges. De professionella tidskrifterna, med undantag för psykologernas, är påfallande mindre aktiva. Intressant att notera är dock att forskare sällan skriver och att det främst är praktiker som debatterar med varandra. En annan intressant iakttagelse är att vittnespsykologer tenderar att publicera sig i juridiska tidskrifter snarare än i psykologiska. Så gott som samtliga de 165 artiklarna publicerades mellan 1980 och 1993. Debatten tog sin egentliga början 1983, och det förekommer tydliga ”toppar” i publikationsmönstret under 1985–86 och 1988. En jämförelse med det internationella publikationsmönstret följer samma linjer.7 Hur kan detta förklaras? Det kan tyckas som om sexuella övergrepp mot barn tidigare var en okänd företeelse som plötsligt (under 80-talet) upptäcktes. Vi finner det dock troligare att ämnet som sådant inte alls tilldrog sig samma intresse tidigare, inte minst på grund av att det då ännu inte fanns några professionella som var speciellt pådrivande. En

 

5 Vi vill tacka Yvonne Lärstad från Bibliotekshögskolan i Borås för hjälp med sökningen. Följande databaser användes: Libris, Artikelsök, Svenskt Tidningsindex 195280 och Svenskt Tidskriftsindex 1952-80. 6 Aftonbladet: 29 träffar, Dagens Nyheter 18, Svenska Dagbladet och Psykologtidningen 10 vardera. Så gott som varje större regional dagstidning hade någon gång uppe ämnet under 80-talet. 7 Se vår ursprungliga artikel, not 2 s. 146–147.

 

566 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 möjligen spekulativ förklaring är att pressetiken i Sverige var betydligt striktare förr och att journalister i mindre utsträckning såg sig som partstagande aktivister. Den kritiska journalistiken, som växte fram på 60–70-talen, granskade i första hand institutionell makt och myndigheter, och intresserade sig inte primärt för enskilda människors utsatthet. Dagens massmediavärld karakteriseras som bekant av en helt annan hållning.
    Huvudförklaringen har vi sökt i en annan riktning. Vi har uppmärksammat att psykologin som kunskaps- och kompetensområde spelar en mycket stor roll för synen på sexuella övergrepp. Barnpsykologers utredningar ligger till grund för bedömningar av barnets trovärdighet och vad det varit med om och deras kunskap efterfrågas och anammas också av andra professionella som deltar i arbetet med övergrepp mot barn. Den psykologiska riktning man brukar benämna psykodynamisk präglar också det arbete som bedrivs av många barnpsykiatrer, kuratorer m. fl. inom barn- och ungdomsvården. Psykologin är således enligt vår utgångspunkt en viktig kognitiv resurs i konstruktionen av sexuella övergrepp som ett socialt problem genom att den psykodynamiskt kunniga tolkar barnets direkta och/eller indirekta sätt att meddela sig med omgivningen.
    Psykologin är emellertid ett konfliktfyllt kunskapsområde. Olika uttolkare av grundläggande psykodynamisk teori har öppnat för teoriutveckling inom psykologiområdet och gjort det erkänt och legitimt, samtidigt som kontroverser mellan olika förklaringsmodeller uppstått. Dessa kontroverser stannar inte inom psykologprofessionen utan når ut till andra grupper och professionella på grund av den spridning och trovärdighet psykologin som kunskaps- och praxisområde erhållit. Att granska de kunskapsbaserade kontroverserna bland olika professionella framstod som en väsentlig uppgift när vi sökte efter förklaringar till den oklarhet och osäkerhet som råder bland experterna på sexuella övergrepp.

 

Professionella aktörers anspråksformulering
Då vårt huvudintresse var vänt mot professionella gjorde vi en analys av deras argument i det urval artiklar som förekom i vår databaserade litteratursökning. Argumenten strukturerades utifrån Aronsons idé om anspråksformulering i vetenskapen.8Idén är att forskare formulerar anspråk på olika nivåer, som riktas åt olika håll, i syfte att erhålla anseende och legitimitet. Sådana anspråk

 

8 Aronsons term är ”claims-making”, se Aronson, N; ”Science as a Claims-making Activity” i Schneider, J. W. & Kitsuse, J.I. (eds); Studies in the Sociology of Social Problems, Norwood,: Ablex, 1984.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 567 som handlar om forskningsresultat eller kunskapsrelaterade spörsmål formuleras av experter för experter, dvs. för befintliga eller potentiella kunskapsauktoriteter. Dessa kallar vi med Aronson för kognitiva anspråk. I vårt material riktas de kognitiva anspråken till andra kliniska barnpsykologer och till forskare som arbetar inom näraliggande, specialiserade problemområden som utvecklingspsykologi och psykodynamisk teoribildning i vid mening. Syftet är att grunda kunskapen i forskning och/eller kliniska rön och att övertyga kolleger och representanter för forskarsamhället om de egna resultatens trovärdighet.
    Dessutom formuleras s. k. tolkningsanspråk. Dessa formuleras likaledes av specialister men nu för icke-specialister och handlar om den betydelse som resultaten har för andra grupper än experterna själva. Med tolkningsanspråk vänder man sig således till utanförstående personer, som till exempel politiker, skolpersonal eller jurister i syfte att övertyga dem om den sociala nyttan av barnpsykologiska undersökningar. De tolkningsanspråk som formuleras i vår kontroversstudie utgår huvudsakligen från barnpsykologisk expertis knuten till de institutioner och myndigheter som handhar sexuella övergrepp mot barn. Få forskare eller experter med en annan grundsyn på problemkomplexet deltar i en seriös debatt. De enda utomstående som direkt engagerat sig, dvs. de som tolkningsanspråken verkligen berört, är journalister.
    I de professionellas agerande från tidigt 80-tal och framåt finns båda dessa anspråksformuleringar representerade. Den kognitiva finner vi i en av de tidigaste artiklarna av barnpsykologen Eklund, som själv har lång erfarenhet inom barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet.9 Eklund hävdar att endast professionella inom denna verksamhet är villiga eller kompetenta att erkänna förekomsten av sexuella övergrepp mot barn.10 Med exempel från amerikanska studier argumenterar hon för att den kunskap om övergrepp mot barn som börjar växa fram bara är ”toppen på ett isberg”. Fenomenet är betydligt vanligare än man tidigare trott och artikeln uppmanar till en aktivare hållning från de professionellas håll för att upptäcka det bland sina klienter. Kliniska barnpsykologer måste kombinera tillit och förståelse för barnen med en misstänksam hållning gentemot föräldrarna eller andra vuxna för att tidigt kunna slå larm.
    Symtomen på sexuell barnmisshandel är dock ofta vaga. Så till exempel behöver barn inte uppvisa något symtom alls förutom att

 

9 Eklund, I.-B.; ”Sexuella övergrepp på barn — en dold eller uppenbar form av barnmisshandel?”, Psykisk hälsa 23, s. 96-109, 1982. 10 Ibid: s. 96-97.

 

568 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 vara ovanligt mogna för sin ålder. De kan visa antingen omedelbart synliga, eller dolda reaktioner, vilka kan leda till svårigheter senare i livet.11 Denna utomordentligt varierande symtombild försvårar följaktligen för kliniska barnpsykologers bedömningar.
    I Eklunds artikel finns en klar uppmaning till den professionella expertisen. Sexuella övergrepp mot barn är ett förbisett problem, som andra än barnpsykologiskt skolad och erfaren expertis inte klarar av eller vill hantera. De kognitiva anspråken formuleras av en expert (Eklund själv) för andra experter med samma kompetens och professionella tillhörighet. Psykologers professionella kunskap avgränsas från andra experters genom hänvisning till den långa kliniska erfarenhet och den specifika teoretiska utbildning som just psykologer har. Här definieras ”vem som har rätt att tala” om sexuell barnmisshandel och vilken bakgrund och kunskap som ger denna rätt.
    Samtidigt står det klart att tveksamhet och osäkerhet präglar många aspekter av misstänkta sexövergrepp. Eklund ger t. ex. skiftande förklaringar till varför förövaren handlar som han gör och växlar mellan sådana som tar fasta på individuell psykopatologi å ena sidan och en dysfunktionell familjestruktur å den andra. Endast män diskuteras i sammanhanget — kvinnor har möjligen en passivt understödjande roll.12 Eklund hävdar att barn aldrig ljuger om sexuella övergrepp, men hon hävdar samtidigt att barnpsykoterapeuten kan hjälpa barnet att skilja mellan fantasi och verklighet.13 Vidare saknas det väldefinierade kriterier både på vad sexuella övergrepp innebär och på hur de skall kunna upptäckas. Inte heller erbjuds en teori eller en metod för att analysera om övergrepp förekommit. Tidigare forskning på området spelar ingen avgörande roll för Eklunds argument som snarare bygger på att de amerikanska erfarenheterna direkt och oreflekterat kan överföras till svenska förhållanden.
    Vår analys visar även att det vi kallat tolkande anspråk formuleras. Icke-specialister uppmanas att förstå allvaret i denna situation där inte minst ”toppen-på-isberget”-metaforen visar sig effektiv för att väcka mediaintresset. Det är värt att lägga märke till att skriverier i pressen om sexuella övergrepp mot barn omedelbart ökar efter Eklunds larmrapport. Från 1983 och framåt finner vi att ju mer frågan dryftas av de professionella, desto oftare behandlas den i pressen, alldeles oavsett huruvida detta är syftet från expertsidan

 

11 Ibid: s. 99-103. 12 Ibid: s. 104-106. 13 Ibid: s. 106-108.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 569 eller ej. Resultatet är att frågan når ut till offentligheten och debatteras av många fler än barnpsykologisk expertis. Ett annat exempel är hur det även inom rättsväsendet börjar framträda individer som tar på sig en aktivistroll och för fram anspråk som inte sällan kan spåras tillbaka till den omstridda barnpsykologiska kunskapen. Med detta följer också ett partitagande som har flera påtagliga nackdelar för möjligheterna att vara så neutral som möjligt i bedömningen av de anspråk som ställs från andra aktörer på tolkningsföreträde till problemet.

 

Konflikt kring utredningsmetoder
1986 publiceras en bok av en svensk barnpsykolog, Winding, som presenterar moderna undersökningsmetoder vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn.14 Boken fungerar som ett startskott för en kontrovers kring hur utredningar av misstänkta fall bör gå till genom att dels förorda användning av så kallade ”anatomiska dockor”, dels fokusera terapeutens roll vid tolkning av data. Det ur vår synvinkel intressanta med denna kontrovers under uppsegling, är att den tycks underminera den kognitiva legitimeringen bland de professionella genom att antagonisterna tillhör samma profession — de är alla kliniska barnpsykologer. Medan tidigare anspråksformuleringar syftat till att särskilja psykologers kompetens från andra gruppers och stärka den professionella identiteten, leder introduktionen av de moderna undersökningsmetoderna till en öppen konflikt mellan psykologer. Det som sker är att en välkänd, men kanske esoterisk, konflikt mellan olika uttolkare av Freuds psykoanalytiska teori aktualiseras.
Kontroversen får sitt tydligaste uttryck i en seglivad debatt mellan den ortodoxe psykoanalytikern Guettler15 och hans motståndare Winding och Sylwan.16 Guettlers kritiska syn på den nya professionella entusiasmen för upptäckt och utredning av sexuell barnmisshandel markeras tydligt och han ger två skäl till detta. Det ena är att barns fantasier måste tas i beaktande som en möjlig förklaring när man misstänker övergrepp,17 helt i linje med Guettlers teoretiska utgångspunkt. Det andra skälet är att användning av

 

14 Winding, R.; Inte kan det väl vara möjligt, Stockholm, Psykologiförlaget, 1986 15 Guettler, K.; ”Pendeln har sannerligen slagit över”, Psykologtidningen 14, 9 1986a, ; ”Barn kan faktiskt ljuga om incest”, Psykologtidningen 17, 9, 1986b; ”Incestutredningar — Sylwan/Windings metod”, Psykisk hälsa 4, s. 285–292, 1986c; ”Låt oss diskutera vad saken gäller”, Psykologtidningen 19, 11, 1986d; ”Kommentar till artikel av Sylwan & Winding”, Psykisk hälsa 2, s. 127–128, 1987. 16 Winding, R. & Sylwan, H.; ”Ge barnet en chans med kvalificerad hjälp”, Psykologtidningen 14, 10, 1986a; ”Fantasi och verklighet”, Psykologtidningen 17, 9, 1986b; ”Gärna!” Psykologtidningen 19, 11, 1986c; ”Incestutredningar — videoinspelade barnintervjuer, Psykisk hälsa 1, s. 3–7, 1987. 17 Guettler, op. cit: 1986c, 290.

 

570 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 ”anatomiska dockor” och andra ledande metoder kan påverka utredningsresultatet på ett negativt sätt; antingen genom att, i vissa fall, bekräfta misstankarna på falska grunder, eller i andra fall, genom att traumatisera barnet om det redan har förträngt fantiserade eller verkliga händelser. Dessutom hävdar Guettler att dessa metoder saknar vetenskapligt stöd. Han avvisar öppet de metoder som föreslås av hans kolleger inom klinisk barnpsykologi och lyfter i stället fram vittnespsykologins sätt att arbeta.18 Såväl Winding och Sylwan som andra psykologer19 kritiserar Guettler för att hålla fast vid teorin om barns sexuella fantasier, vilket sägs understödja det så vanligt förekommande förnekandet av sexuella övergrepp, och han kritiseras också för att vara emot utveckling av utredningsmetodik inom problemområdet. Kritikerna avvisar Guettlers varning att barn kan fara illa av att bortträngda upplevelser aktualiseras i terapi. Vittnespsykologin ifrågasätts likaså av Guettlers antagonister, som inte ens vill se den som ett komplement till den kliniska barnpsykologin. Den starkaste reaktionen från Winding och Sylwan riktas dock mot att Guettler öppet visat att det finns en konflikt bland experterna. Det är olyckligt att debattera dessa frågor i dagspressen då förtroendet för professionella psykologer kan minska.20 Debatten hårdnar mot slutet av 80-talet. I samband med diskussion av de ”anatomiska dockornas” användning inom utredningssammanhang förs andra metoder på tal som delar psykologerna i två läger. Videoinspelningar av diagnostiska och terapeutiska samtal blir nu föremål för diskussion. Medan Winding och Sylwan hävdar att det är oetiskt att använda sig av dessa för utomstående exempelvis i rättegångar, menar Guettler å sin sida att de två terapeuterna tycks vilja ersätta bevisföring med trosvisshet och att de använder sig av etiska argument för att förhindra domstolar (men också kritiska kolleger och forskare) att ta del av videoinspelade intervjuer med barn som misstänks ha utsatts för övergrepp. I själva verket försöker de därigenom hindra utomstående från att bedöma utredningarnas rimlighet och trovärdighet. Andra psykologer, som i sak håller med Guettler, hävdar att den nära relationen mellan klient och terapeut kan ha förödande konsekvenser i rätten.21

 

18 Guettler, op. cit: 1986c, s. 289–291. 19 Maini, M. & Ruuth, E.; ”Mytbildning kring vittnespsykologin”, Advokaten 6, s. 282– 284, 1989 samt Sylwander, I.; ”Missledande med citat”, Psykologtidningen 7, 17, 1988. 20 Winding & Sylwan, op. cit: 1987: 3. 21 Ivarsson, B. & Mourou, G.; ”Det är lättare att starta en lavin än att stoppa den”, Psykologtidningen 14, s. 8–9, 1987, samt Schlaug, R.; ”Ett psykologiskt reaktionskomplex av betydelse för vittnespsykologin -— fragment av en kasuistisk studie, Psykisk hälsa 4, s. 273–277, 1988.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 571 Det föreligger således en intraprofessionell konflikt, som på flera sätt försvårar den kognitiva legitimeringen av den kliniska barnpsykologins status som kunskapsområde i samband med misstanke om sexuella övergrepp mot barn. Frågan kan ställas på sin spets: om det föreligger oenighet och konflikt bland de psykologiska experterna, varför skulle de vara mer lämpade än andra professionella grupper att handha ärenden där sexuella övergrepp utreds? Vad finns det för grund för att tillerkänna dem en specifik expertkompetens?

 


Vittnespsykologin och partiskhetens problem
Från slutet av 80-talet uppmärksammas ett annat kunskapsområde i denna kontrovers — vittnespsykologin. Innan vi går in på vittnespsykologins roll i kontroversen vill vi understryka att vi inte tar ställning till dess anspråk eller sanningshalt och inte heller jämför dess kunskapsinnehåll med den psykodynamiskt orienterade barnpsykologin. Studien igenom intresserar vi oss för debattdeltagarnas anspråksformuleringar och inte för validiteten i dessa. Både vittnespsykologer och kliniska barnpsykologer har spelat en framträdande roll i kontroversen och därför finns båda dessa grupper representerade i vårt material.
    En intressant iakttagelse vad gäller vittnespsykologin är att barnpsykologer skiljer sig åt i bedömningen och uppfattningen av den. I de professionella tidskrifterna debatterar nu ett stort antal psykologer.22 Det visar sig snart att vittnespsykologin varit omtvistad i Sverige ända sedan den introducerades.23 Vittnespsykologin utvecklades i Tyskland under tidigt 1900-tal och kom att användas allt oftare i samband med misstanke om sexuella övergrepp mot barn under 1920- och 30-talen. Syftet var att bedöma barnets trovärdighet, men efter en inledande entusiasm hamnade vittnespsykologin i vanrykte då såväl psykologer som jurister tyckte att den missgynnade barnet.
    Medan tidiga debatter om vittnespsykologin ofta handlade om den hermeneutiska24 metodens säkerhet i rättssammanhang, tar

 

22 Hallquist, T.; ”Rättssäkerhet, rättspsykiatri och Rorschach, Psykologtidningen 4, s. 12– 13, 1988. Wiklund, N.; ”Bra med en öppen dialog”, Psykologtidningen 4, s. 10, 1988. Göransson, B.; ”Vittnespsykologi -— livlig debatt men också enighet, Psykologtidningen
18, s. 12–15, 1989. Rosenberg-Lindegren, I.; ”Vi ser till hela utsagan — inte personens trovärdighet”, Psykologtidningen 14, s. 5–7, 1990. Holgersson, A.; ”Teori och autentiskt rättsfall”, Psykologtidningen 14, s. 8–12, 1990. 23 Se t. ex. Trankell, A.; ”Trovärdighetsutredningarnas metodik”, Svensk Juristtidning, s. 81–101, 1956. Trankell, A.; ”Was Lars Sexually Assaulted? A Study in the Reliability of Witnesses and Experts”, Journal of Abnormal and Social Psychology 56, s. 385–395, 1958 samt Trankell, A.; Vittnespsykologins arbetsmetoder, Stockholm, Liber, 1963. 24 Hermeneutik översätts vanligen med tolkningslära och en hermeneutisk metod används bl. a. för att tolka meningen hos texter, utsagor eller händelseförlopp. Att

 

572 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 Trankell i en senare artikel mer specifikt upp sexuella övergrepp mot barn.25 Huvudpoängen är att de psykologer som uppträder i rätten är kliniker som skolats i att helt identifiera sig med sin klient och som saknar all kunskap om vittnespsykologi.26 Denna grupp psykologer kan inte skilja bedömning av utsagor från bedömning av individuell trovärdighet och de utvidgar sin auktoritet långt utanför sin professionella kompetens.27 Men beviskraven när det gäller sexuella övergrepp mot barn får inte ställas lägre än i andra brottmål.28 Problemet är att rättssystemet felaktigt antar att den psykologlegitimation de flesta kliniska barnpsykologer som uppträder som sakkunniga innehar även innefattar kunskaper i vittnespsykologi.29 Inte heller använder kliniska barnpsykologer och terapeuter samma definition på sexuella övergrepp mot barn som brottsbalken.30 Det är vidare vanligt att psykologer agerar mot varandra i rätten när de kallats in som specialister. Holgersson menar att kraven på kliniska psykologer och vittnespsykologer är olika formulerade.31 Axiomet att barn aldrig ljuger om övergrepp, vilket är förhärskande bland kliniska barnpsykologer, kan komma att sänka beviskraven. Ottosson noterar att även om normala barn under normala omständigheter inte tenderar att ljuga om misshandel, så måste varje yttrande från ett barn bedömas utan förutfattade meningar och relateras till dess mognad, ålder och sociala situation.32 Också vittnespsykologer formulerar således kognitiva anspråk. Det är dock inte helt klart vari deras specifika kompetens består33 och detta gäller även för dem som menar att de arbetar utifrån en annan riktning inom vittnespsykologin.34 Framför allt opponerar

 

tolka syftar till att förstå innebörder och själva tolkningsprocessen kan således vara mycket mer komplicerad än ett rent återgivande av vissa fakta. 25 Trankell, A.; ”Något om rättssäkerheten vid psykologers sakkunnigbedömning av vittnesbevisningen i svensk brottsmålsprocess”, Svensk Juristtidning 11, s. 161–174, 1980. 26Trankell, ibid: 1980, s. 168–169, Holgersson, A.; ”Psykologins tillämpning inom rättsväsendet — en rättssäkerhetsfråga”, Advokaten 2, s. 66–68, 1989a: 66, Holgersson, A.; ”Varning för otillförlitliga sakkunnigutsagor, Advokaten 4, s. 176–178, 1989b: 178, Wiklund, N.; ”Styckningsmålet — vittnespsykologerna sex år för sent”, Advokaten 5, s. 202–206, 1991a: 205. 27 Hellbom, B. & Holgersson, A., ”Så arbetar den moderna vittnespsykologin”, Psykologtidningen 18, s. 4–5, 1979: 5. 28Trankell, A.; op. cit: 1980: 172. 29 Wiklund noterar att detsamma gäller för psykiatriker som sakkunniga, op. cit: 1991a: 203. 30 Nordin, G.; Barnklinikerns och vittnespsykologens roll i samband med utredningar av sexuella övergrepp mot barn, Stockholm, Omsorgsnämnden, 1990: 13–15. 31 Holgersson, A.; op. cit: 1989a, b. 32 Ottosson, J. E.; ”Varning för falska profeter”, Advokaten 2, s. 129–132, 1985: 130. 33 Wiklund, N.; op. cit: 1991a, samt Wiklund, N.; ”Desinformation från DahlströmLannes”, Advokaten 8, s. 411–412, 1991b. 34 Maini, M. & Ruuth, E.; op. cit: 1989. Det finns en relativt omfattande debatt om olika vittnespsykologiska skolor eller riktningar, där några hävdas ha högre validitet än

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 573 sig vittnespsykologer mot kliniska barnpsykologers uppfattning att barn inte kan ljuga om övergrepp och menar att den kompetens att bedöma utsagor som vittnespsykologer är ensamma om att ha måste utnyttjas då misstänkta övergrepp skall utredas. De kliniska barnpsykologernas huvudargument mot vittnespsykologerna å andra sidan är att de ingenting vet om barn, att de inte nödvändigtvis uppfyller statens krav för att erhålla legitimation som psykologer och att de utan denna legitimation inte kan utsättas för granskning av Sveriges Psykologförbund eller Socialstyrelsen.35 Den professionella konflikten illustreras tydligt i en artikel av Rosenberg-Lindegren.36 Författaren gör en tillbakablick på sin egen utveckling från en övertygad och partisk klinisk barnpsykolog som aldrig betvivlade barnens berättelser till en kritisk analytiker av påståendens ursprung och trovärdighet. Förändringen inträffade i samband med en kurs i vittnespsykologi, där Rosenberg-Lindegren fick i uppdrag att analysera ett fall med en 8-årig flicka som uppvisade symtom och återberättade händelser som tydde på att hon blivit sexuellt utnyttjad. Som barnpsykolog var Rosenberg-Lindegren övertygad om att flickan blivit utnyttjad eftersom barn inte kan hitta på sådana saker.37 Men undersökningen visade att upphovet till berättelsen var flickans mamma. Rosenberg-Lindegren menar att hennes dubbla kompetens (psykoterapi + vittnespsykologi) gör det möjligt att se den konflikt som finns mellan klinikerns roll som terapeut, där uppgiften är att helt acceptera klienten utan att behöva ta ställning till om det som berättas är sant eller ej, och hennes roll i det juridiska systemet där fakta alltid måste stå i förgrunden och målet är att rättvisa skipas på basis av dessa.38 Det står således klart att det länge funnits en intern konflikt bland psykologer angående vittnespsykologin. Konflikten fördjupas när debatten om sexuella övergrepp blossar upp på grund av att vittnespsykologer ifrågasätter både de kliniska barnpsykologernas antaganden (att barn inte kan ljuga om övergrepp) och deras metoder (att tolka beteenden och berättelser i stället för att analysera villkoren för utsagors uppkomst). Partiskhet spelar en särskild roll i kontroversen. De flesta kliniska psykologer intar en partisk hållning, vilket kan sägas följa med yrkesrollen men som utgör ett speciellt problem i rättsliga sammanhang. Vittnespsykologernas

 

andra — en debatt vi emellertid väljer att utelämna här eftersom vi uppfattar den som ännu ett uttryck för den inomprofessionella kampen bland psykologer. 35 Maini, M. & Ruuth, E.; op. cit: 1989, särskilt s. 282–283; Teurnell, L.; ”Övergrepp bör utredas av barnkliniska psykologer”, Psykologtidningen 16, s. 4–7, 1989: 6–7. 36 Rosenberg-Lindegren, I.; op. cit: 1990. 37 Ibid., s. 5. 38 Ibid., s. 7.

 

574 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 fokusering på utsagor och avsaknad av kunskaper om barns utveckling gör dem enligt de kliniska barnpsykologerna olämpliga i rättegångar, trots eller möjligen på grund av deras mer neutrala hållning.

 

Försök och misslyckanden att lösa kontroversen
Mot slutet av 1980-talet görs flera försök att komma till rätta med all förvirring som tycks omgärda frågan. Det publiceras ett flertal skrifter med syfte att kartlägga problemets omfattning och att finna vilka instruktioner som är nödvändiga för att vägleda undersökningsförfarande och behandling. Ett försök att ena och samla ett splittrat kunskapsfält finns bl. a. i rapporterna från Brottsförebyggande rådet som under 1980-talet tillsatte en kommitté för att utreda sexualbrott mot barn.39 Ytterligare ett bidrag finns i en populärt skriven artikelsamling riktad till praktiserande psykologer.40 De flesta uppsatserna här kommer från psykoanalytiskt inspirerade kliniskt verksamma psykologer och karakteriseras av en försonlig ton, som dock låter läsaren förstå att tveksamhet ännu råder om hur misstänkta övergrepp mot barn skall hanteras. Kort därefter presenterar en psykolog, Nordin, som både är barnpsykolog och vittnespsykolog, en omfattande rapport över aktuella frågor inom området.41 Nordin intar en kritisk hållning till den stora påverkan från USA som präglat den svenska debatten och konstaterar att man många gånger förbisett den svenska forskningens betydelse.42 Svenska barnpsykologer har inte heller tagit till sig de varningar mot de ”anatomiska dockorna” och andra ledande undersökningsmetoder som internationella forskare utfärdat. Nordins text signalerar i sin helhet att all internationell forskning visar att det tveklöst råder en stor osäkerhet och fundamental brist på säker kunskap på många områden — något som barnpsykologer måste ta i beaktande. Hon föreslår följdriktigt samarbetsgrupper vid utredningsförfaranden där även vittnespsykologer bör ingå.
    Det framgår att Nordin haft problem med datainsamlingen när hon gått igenom anmälda fall i syfte att mer konkret utröna hur

 

39 Eklund, L.; När man misstänker sexualbrott mot barn, Stockholm, BRÅ, 1990. Martens, P.; Sexualbrott mot barn, Stockholm, BRÅ, 1986; Sexualbrott mot barn — en presentation och diskussion, Stockholm, BRÅ, 1989a; ”Kriminalstatistikens bild av sexuella övergrepp mot barn”, 1989b, i Ekselius, E.; op. cit: 1989; Polisanmälda sexualbrott mot barn — presentation av en empirisk undersökning, Stockholm, BRÅ, 1990a; Sexualbrott mot barn— de misstänkta brotten, Stockholm, BRÅ, 1990b; Sexualbrott mot barn — de misstänkta förövarna,
Stockholm, BRÅ, 1991. 40 Ekselius, E.; (red) Ett barn far illa, Stockholm, Psykologiförlaget, 1989. 41 Nordin, G.; op. cit: 1990. 42 Ibid., s. 49, 82, 85.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 575 utredningsförfarandet egentligen ser ut.43 Av över 200 ärenden i Stockholms kommun under 1985–86 rörande sexuella övergrepp, lyckades Nordin endast få tillgång till 17 journalkopior — något som i sig är anmärkningsvärt men som lämnas utan kommentar av henne själv. Vårt omedelbara intryck är att hemlighetsmakeri har valts som en medveten strategi, men flera förklaringar är tänkbara. Det kan bero på en professionell vaksamhet mot att lämna ut ofullständigt material och ett försök att skydda den egna praktiken och dess utövare mot insyn. Likafullt kan inte Nordins intention att få en helhetsbild av utredningsförfarandet vid misstanke om sexuella övergrepp infrias, och läsaren lämnas snarast med fler frågor än tidigare om grunderna för klinikernas arbete och de resultat de presenterar. Som kontroversupplösare lyckas således inte denna rapport.
    1991 publicerade Socialstyrelsen en rapport med allmänna råd och riktlinjer för praktiker.44 I denna nämns inte de många konflikter som hela tiden funnits bland experterna. Den tycks vara en informativ och rationell rapport med syftet att ge stöd till alla som möter problemet med sexuella handlingar riktade mot barn. Under den okomplicerade ytan finns dock ett ensidigt och partiskt synsätt där åtskilliga av de vanligaste och mest oreflekterade föreställningarna förekommer (”barn ljuger aldrig”, ”mödrar gör aldrig falska anmälningar vid vårdnadstvister”, ”det förekommer inga överdrifter när personal på institutioner rapporterar om misstänkt sexuell barnmisshandel”, etc., våra emfaser). Dessa har visats vara felaktiga av såväl den internationella och den inhemska forskningen som av flera kliniska psykologer, läkare, poliser och jurister.

 

Analys av kontroversen
Om vi summerar är det uppenbart att de officiella försöken att stänga45 kontroversen inte varit framgångsrika och att en öppen och fullt synlig kontrovers finns kvar. Ungefär ett år efter det att vår huvudstudie var klar har vi samma situation, och den allmänna debatten har fortsatt med bl. a. TV-reportage och inlägg i dagspres-

 

43 Ibid., s. 19. 44 Socialstyrelsen, Sexuella övergrepp mot barn, Stockholm: SoS Allmänna råd och anvisningar, 1991. 45 Termen stängning (closure) är en fackterm inom kontroversstudier för att markera att vissa kontroverser inte har någon egentlig, rationell upplösning på grund av de fundamentala olikheter i allmänna synsätt, värderingar, kunskapssyn, politisk uppfattning etc. som finns mellan respektive sida i en kontrovers. Se t. ex. McMullin, E., ”Scientific Controversy and its Termination” i Engelhardt, T & Caplan, A.L. (eds) Scientific Controversies: Case Studies in the Resolution and Closure of Disputes in Science and Technology, Cambridge, Cambridge Univ. Press, 1987.

 

576 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 sen.46 Under perioden har också flera uppmärksammade rättegångar ägt rum där i många fall skarp kritik riktats mot just barnpsykoterapeuter och kliniska psykologer för att aktivt ha bidragit till att falska anklagelser, liksom grundlösa sammankopplingar av sexuella övergrepp med påstådd utövning av satanism, har spritts. Tidigare dömda har friats i nya rättegångar vilket sannolikt betyder att man vid en ny bedömning av tidigare utredningar av fallen, tagit annan ställning till presenterat sakkunnigmaterial. Situationen är likartad i andra länder. Inte minst i USA har flera domar omprövats under 90-talet och hela frågan om sexuell barnmisshandel ånyo rönt stort engagemang.
    Men vad handlar egentligen kontroversen om? Få torde förneka förekomsten av sexuella övergrepp mot barn. Det är välkänt att brottsoffer har identifierats, både psykiska och fysiska skador konstaterats och bidragit till att diagnos ibland kunnat ställas. Barnpornografi och barnprostitution är likaså omöjligt att blunda för — de empiriska bevisen för att barn utnyttjas sexuellt finns. De flesta är överens om att detta är ett allvarligt och delvis dolt socialt problem som måste uppmärksammas av samhället. Dessutom uppfattas sexuella övergrepp mot barn av de allra flesta som ett alldeles särskilt avskyvärt brott.
    Trots det tycks vissa konfliktpunkter svårare att komma till rätta med än andra och dessa blir särskilt belysta i de tveksamma fallen. I stället för att vara en oenighet kring förekomsten av sexuella övergrepp så har denna kontrovers andra framträdande drag. För det första finns en konflikt om frekvensen och utbredningen av fenomenet. Vissa forskare är övertygade om att det sker en överdiagnosticering av sexuell barnmisshandel, medan andra hävdar motsatsen. För det andra finns en konflikt om vilka de bästa metoderna är för att utreda misstänkta fall. Projektiva metoder där terapeuten gör tolkningar av barnets lekar med exempelvis ”anatomiska dockor”, sandlådematerial och teckningar är en uppenbar konfliktpunkt. För det tredje så finns en konflikt kring vad som bör göras när sexuella övergrepp har konstaterats. Vilken är den bästa behandlingsmetoden för barnen, föräldrarna, förövarna? Kontroversen har sin grund i att olika experter bedömer både vad som hänt, vilka utredningsmetoder som är de bästa och vilken behandling som bör ges på internt konsistenta men sinsemellan motsägande sätt.

 

46 Se t. ex. Wiklund, N.; ”Svårt bedöma barns trovärdighet” i Svenska Dagbladet, 17 mars, 1994, s. 3 samt Eriksson, T.; ”Inga beviskrav i sexmål” i Dagens Nyheter, 28 september, 1994, del A, s. 4.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 577 Kontroversens motor, så som den framträder i vår analys, tycks vara den professionella oenigheten bland experter på barn. Vi kan urskilja en oenighet med både ett teoretiskt och ett socialt innehåll. Det teoretiska utgörs av en djupgående konflikt mellan olika tolkningar av psykoanalytisk teori. Det sociala innehållet i kontroversen tydliggörs i de många försöken att stärka den egna professionen — genom strävan efter ökad resurstilldelning till den psykologiska riktning man själv företräder och genom att undergräva andras auktoritet. Båda dessa innehållsaspekter spelar en avgörande roll i den professionella kampen för ett givet kunskapsmonopol. Den ena handlar om tolkningsföreträde i förhållande till en teori och inkluderar i första hand experter med samma utbildning och kompetens, vilket debatterna mellan de kliniska barnpsykologerna illustrerar. Den andra handlar om vilken professionell kompetens som krävs för att utreda och fastslå huruvida övergrepp ägt rum och markerar mot annan expertkunskap, som exempelvis vittnespsykologin.
    På grund av att psykoanalysen är en teoribunden praktik där teorin bestämmer både vilka observationer som är relevanta och hur de skall tolkas, har den varit praktiskt taget omöjlig att testa med traditionell vetenskaplig metodik. Trots det har den, liksom senare psykodynamisk teori, haft en mycket stark ställning bland kliniska barnpsykologer. Medan Freuds teori om barnets egensexualitet och omedvetna sexuella önskningar länge gjorde det möjligt att se indikationer på övergrepp enbart som uttryck för barnets fantasier, har på senare tid sexuell barnmisshandel och dess följder blivit ett uppmärksammat problem inom samma teoribildning.47 De olika tolkningarna av psykoanalysen möjliggör olika tolkningar av barns berättelser.
    Den freudianska traditionens starka ställning bland kliniska barnpsykologer ser vi som en av orsakerna till att sexuella övergrepp mot barn egentligen inte uppmärksammades från psykodynamiskt håll förrän under 1980-talet. Idag finner vi emellertid på liknande sätt en teoristyrd övertygelse bland åtskilliga kliniker att barn inte kan hitta på eller ljuga om sexuella övergrepp. Det är värt att notera att professionella som inte är underordnade den psykoanalytiska/-dynamiska traditionen tycks ha ett mer pragmatiskt förhållningssätt till hela detta problemkomplex.

47 Temat fick en dramatisk belysning i Massons verk från 1984 vilket väckte stor uppmärksamhet och diskussion bland psykologer. Enligt Masson gav Freud felaktigt upp sin ursprungliga teori om sexuella övergrepp under barndomen som orsak till neuroser i vuxenlivet vilket utgjorde ett svek mot klienterna. Massons tes stöds dock huvudsakligen av icke tillgängligt arkivmaterial, vilket gör bedömningen av den tämligen problematisk. Se Masson J. M., Freud — the Assault on Truth, London, Faber & Faber, 1984.

 

578 M. Hallberg och E. M. Rigné SvJT 1995 Professionella, vars förståelse av barns beteende är byggd på konkreta och vardagliga erfarenheter istället för att uteslutande vara teoristyrd, tycks inte ha några svårigheter att kombinera insikten att sexuella övergrepp mot barn existerar med en relativt skeptisk attityd till de bestämda uppfattningar som florerar bland barnpsykologer.48

 

Sammanfattning
Grundproblemet som vi ser det och har försökt visa i denna artikel, är att den åberopade expertkunskapen varken är enhetlig eller säker. Kunskapen är i hög grad teori- och/eller perspektivberoende, och experterna i flera fall öppet partiska. De hittills misslyckade försöken att stänga kontroversen om sexuella övergrepp mot barn pekar på att i den mån man fortsätter att använda sig av dessa sakkunniga utan att till fullo inse omfattningen av den rådande oenigheten bland dem, samt grunderna för denna, hamnar rättsutövningen i ett känsligt läge. Detta gäller givetvis också den enskilda individens position gentemot den föregivne experten, särskilt med tanke på den brist på insyn i utredningsmetodikens förutsättningar och genomförande som tycks utmärka barn- och ungdomskliniskt arbete inom socialtjänstens och den psykiska barn- och ungdomsvårdens institutionella ramar.49 Sammantaget kan detta leda till att utrymmet ökar för att på goda grunder ifrågasätta legitimiteten i rättsutövningen, och att denna kan bli ännu en arena för både professionella och aktivistgrupper att föra en kamp inom. Ett exempel på detta är hur vissa kliniska barnpsykologer hävdar att deras tolkningar av barns beteenden är tillräckliga för att avgöra om ett barn utsatts för övergrepp eller ej, och den ovilja som kan märkas mot tanken på att även sakkunnigutlåtanden skulle kunna kritiskt ifrågasättas.50 Vad vi kunnat konstatera utifrån vår studie av hur debatten kring sexuella övergrepp mot barn förts i Sverige är att det för närvarande tycks vara svårt att fastställa vad som ger ett kunskapsmässigt övertag för psykodynamiskt inriktade kliniska barnpsykologer gentemot andra professionella som sysslar med samma problem. Snarare är det så att det finns goda skäl att ställa kritiska frågor

 

48 Howitt tar upp denna punkt i några redovisade empiriska studier och understryker att teoristyrda misstag är vanliga vid misstanke och utredning om sexuella övergrepp mot barn. Många av hans informanter uttryckte att de känt stor lättnad när de konfronterats med rättssystemets utredningar, som de uppfattade som neutrala och faktainriktade, till skillnad från de sociala myndigheternas. Se Howitt, D.; Child Abuse Errors, Hemel Hampstead, Harvester Wheatsheaf, 1992. 49 Jfr Nordin, op. cit. 50 Jfr Göransson, B.: ”Vittnespsykologi — livlig debatt men också enighet”, Psykologtidningen 18: 1989, särskilt s. 14–15.

 

SvJT 1995 Experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn 579 kring hur anspråken på expertstatus grundas, varför man intagit en sådan pådrivande roll i konstruktionen av fenomenet som ett socialt problem och att diskutera vilken roll den (splittrade) psykologiska expertisen skall spela inom det rättsliga systemet.