Varför är experter oeniga om sexuella övergrepp mot barn?
Av MARGARETA HALLBERG OCH EVA MARIE RIGNÉ
Inledning
På senare år har sexuella övergrepp mot barn fått allt större uppmärksamhet såväl i forskningssammanhang som i rättsväsende och media. Orsakerna till denna ökade uppmärksamhet är inte klarlagda, inte heller finns konsensus om varför alltfler fall av övergrepp noteras. I vissa sammanhang betonas att det så kallade mörkertalet är mycket stort, och att långt fler barn än man kan tro har varit utsatta för övergrepp, i andra sammanhang talas om överdrifter och skräckpropaganda. Mediabevakningen både speglar och bidrar till att skapa denna osäkerhet. Eftersom sexuella övergrepp mot barn väcker starka känslor och av de allra flesta uppfattas som en avskyvärd handling,1 är det inte i sig förvånande att osäkra uppgifter leder till såväl under- som överdrifter i den allmänna debatten när frågan väl uppmärksammas. Det kan tyckas mer förvånande och möjligen mer oroande att samma osäkerhetsmönster återfinns bland de professionella aktörer, som tilldelats eller iklätt sig ett speciellt ansvar som experter på sexuell barnmisshandel. Bland dem finns barnpsykologer, socialarbetare, poliser och rättsläkare. Den professionella osäkerheten gäller dock inte bara förekomst och utbredning av övergrepp mot barn. Det finns en grundläggande oenighet bland dem som är experter på sexuell barnmisshandel om hur misstänkta fall skall hanteras, vilka metoder och tillvägagångssätt som bör användas i utredningar och hur fakticiteten i berättelser från barn skall tydas. Den studie, som vi har gjort över debatten om sexuella övergrepp mot barn2 och som vi här presenterar i komprimerad och något förändrad form, visar på en djupgående konflikt såväl inom som mellan professionella grupper om de flesta aspekter av detta problemkomplex.
I denna artikel vill vi belysa hur problematisk och osäker den så kallade expertkunskapen är. Syftet är att lyfta fram sådana aspekter
1 Se t. ex. vetenskapsfilosofen Ian Hacking som om sexuell barnmisshandel hävdat att denna: ”aside from genocide, (it) is nowadays the clearest example of absolute wrong” i ”The Sociology of Knowledge about Child Abuse”, NOUS 22, s. 53–63, 1988: 53. 2M. Hallberg & E. M. Rigné; ”Child Sexual Abuse — a study of controversy and construction”, Acta Sociologica: Vol. 37, No 2 s. 141–163, 1994.