Aktuell debatt
”Tvättning av skepp”
I dagens press står mycket att läsa om tvättning av pengar. Lagstiftare i olika länder, även Sverige, har intresserat sig för spörsmålet och man försöker få fram effektiva medel mot att ”tvätta svarta pengar till vita”. Det har emellertid också förekommit fall då ett skepp tvättats rent från penninginteckningar genom att utnyttja luckor i internationell lagstiftning. De faktiska förhållanden som jag här utgår ifrån är baserade på ett fall vilket varit föremål för svensk domstols behandling. Jag använder fakta från handlingarna i målet samt fakta från svenska, norska och engelska sjöfartsregister. Samtliga handlingar är i och för sig offentliga men av olika skäl föredrar jag att här utelämna namn på skepp och parter.
Rättslig bakgrund
Ett av ändamålen med 1967 års internationella konvention för fastställande av vissa gemensamma bestämmelser om sjöpanträtt och fartygshypotek är att förhindra dubbelregistrering av skepp och inteckningar. Tyvärr har konventionens regler införlivats i bara några få staters interna lagstiftning och dessutom är konventionen under revision. De regler som här är relevanta lyder i svensk översättning som följer:
Artikel 3 1. Utom i fall som avses i artikel 11 skall fördragsslutande stat icke tillåta att fartyg avregistreras utan skriftligt samtycke av alla innehavare av inskrivna hypotek och ”mort- gages”. 2. Fartyg som är eller har varit registrerat i fördragsslutande stat skall icke kunna registreras i annan fördragsslutande stat, utan att den förra staten har utfärdat antingen: a) bevis att fartyget avregistrerats eller b) bevis att fartyget kommer att avregistreras den dag sådan ny registrering äger rum.
Konventionens regler ligger till grund för lagstiftningen i de skandinaviska länderna om skeppsregistrering och sjöpanträtt jämte inteckningar. Konventionen är dock inte införd i engelsk lagstiftning. Jag kommer att i det följande använda svensk rättslig terminologi också beträffande norsk och engelsk rätt.
Fakta i saken kan sammanfattas på följande sätt. Ett skepp, M.S/”Anonym” (skeppet), inregistrerades i vederbörlig ordning i ett norskt skeppsregister med ett norskt registrerat bolag såsom ägare. Detta norska bolag ägdes i sin tur av svenska intressenter. Förvärvet av skeppet hade finansierats av en svensk bank (banken). Såsom säkerhet för lånet till det norska ägarbolaget registrerades pantbrev i skeppet med banken som angiven innehavare. Allting föreföll vara i sin ordning. En tid förflöt. Sedan uppenbarade sig helt plötsligt skeppet i ett engelskt skeppsregister med en engelsk juridisk person som ägare (det engelska bolaget). Inga inteckningar registrerades. Några månader senare avregistrerades skeppet från det engelska registret och uppenbarade sig i det svenska regist-
ret med ett svenskt registrerat aktiebolag som ägare. Samtidigt registrerades pantbrev i skeppet.
Till sin fasa upptäckte den svenska banken plötsligt att den hade framför sig en situation där den som säkerhet för ett lån hade pantbrev i ett norskt skepp fortfarande inregistrerat i Norge men att samma fartyg nu också var inregistrerat i svenskt register med svenska registrerade pantbrev i annans hand. Sverige och Norge har båda ratificerat den internationella konventionen och i sina sjölagar infogat konventionens bestämmelser.
Till sin substans är svensk och norsk sjölag här identiska fastän tekniska skillnader finns beträffande registreringsförfarande etc. Enligt konventionens text och enligt konventionens huvudgrunder skulle en sådan här sak inte kunna hända men det har hänt och hur kunde det ske? Vi börjar med det norska registret. Norsk liksom svensk sjölag stadgar att ett skepp får inte avregistreras utan inteckningshavarnas tillstånd. Det norska registret hade emellertid lämnats ifred. Ur norsk synvinkel var skeppet allt fortfarande norskt, registrerat i norskt register med norsk juridisk person som ägare och behäftat med norska registrerade pantbrev till förmån för namngiven svensk bank helt oavsett vad som hade hänt i andra register.
Sedan uppkommer frågan: Hur kunde fartyget registreras i engelskt register utan att först ha blivit avregistrerat från det norska registret? Som grund för registreringen i England ingav det engelska bolaget ett köpebrev med användande av det formulär som begagnas i England och för övrigt över hela världen. Säljare var det av svenska intressenter ägda norska bolaget, som var i norskt register registrerat som ägare till skeppet. Köpare var ett engelskt bolag ägt av samma intressenter. Köpebrevet innehöll en försäkran att det engelska bolaget hade köpt skeppet från ett norskt bolag fritt från inteckningar och alla belastningar etc. I själva verket var ju, som ovan nämnts, fartyget allt fortfarande registrerat i Norge med giltiga norska inteckningar. Då uppkommer frågan huruvida den engelske registratorn var skyldig att undersöka skeppets tidigare historia innan han inregistrerade skeppet. Den här aktuella registreringen i England skedde för några år sedan. Då gällande engelsk lag beskrevs i The Maritime Law Handbook, publicerad av The Maritime and Transport Law Committee of the Section on Business Law of the International Bar Association på följande sätt:
There is no statutory authority or machinery for a registrar to communicate with any foreign registry (although there are procedures for the transfer of the registry of vessels between the United Kingdom and British overseas territories). So far as British registrars are concerned, it is not necessary to have any channel of communication because when registering a vessel under the British flag on transfer from a foreign flag it is not necessary to prove deletion from the foreign register concerned, although the Acts do require the owner to take all reasonable steps to secure the termination of a vessel’s registration in any other country once the vessel has been registered in the United Kingdom. This does not apply where the vessel’s registry is simply being transferred from a British overseas territory to the United Kingdom.
Härav följer att vid den tiden var det inte nödvändigt för registrering i engelskt register att producera ett avregistreringsbevis, ”certificate of
deletion”, från eventuellt tidigare register. Något spetsigt uttryckt förutsatte engelsk lag att den som registrerar ett skepp i ett engelskt register är en gentleman och uppför sig som en gentleman. Det finns en engelsk dom för ett eller annat decennium sedan där en engelsk domare beskriver a gentlemen’s agreement såsom ”an arrangement between two men neither of whom is a gentleman”. I vårt fall hade vi att göra med folk av den senare sorten.
Sedan går vi till det svenska registret. Hur kunde detta skepp plötsligt uppenbara sig i det svenska registret såsom ett svenskt skepp ägt av en svensk juridisk person och belastat med svenska inteckningar? 35 § sjölagen löd vid tillfället som följer: ”Har utländskt skepp blivit svenskt, får det införas i skeppsregistret endast om det visas att skeppet ej är infört i motsvarande register i sitt förutvarande hemland eller att det kommer att avföras ur sådant register den dag det registreras här i landet eller eljest med verkan från den dagen.” Såsom underlag för den svenska registreringen företedde det svenska bolaget ett köpebrev av vanlig lydelse, som utvisade att det hade köpt skeppet från det engelska bolaget. Det av svenska intressenter ägda engelska dotterbolaget stod som säljare. Köpare var ett från säljarsidans intressenter fristående svenskt aktiebolag. Därjämte ingavs ett avregistreringsbevis utfärdat av den engelske registratorn. Det svenska sjöfartsregistret betraktade av allt att döma det engelska registret såsom ett ”motsvarande register” enligt 35 § sjölagen.
Vilken lärdom kan man dra av här relaterade fakta och vad bör sjöfartsregistret iaktta för att undvika en upprepning? Behövs måhända ny svensk lagstiftning? Sedan skeppet gått in och ur engelskt register, har tydligen den engelske lagstiftaren uppmärksammat att skepp ibland registreras av andra än gentlemän. Man har radikalt gjort om registreringsreglerna för fartyg i England genom Merchant Shipping (Registration of Ships ... ) Act 1993. Tidigare registrerades skepp lokalt i hamnstäderna. Vårt skepp hade varit registrerat i The Port of London. Nu har man inrättat ett centralt register som handhas av ”The Registrar General in Cardiff”. Samtidigt med The Merchant Shipping Act 1993 trädde vissa regler, ”The Merchant Shipping (Registration of Ships) Regulations”, i kraft. Regel 22 (2) lyder: ”Every application for registration of a ship which has, immediately prior to the application been registered on any other register shall be accompanied by a certified extract from that Register in respect of that ship.” Detta betyder i praktiken att sökanden numera inför den engelske registratorn måste förete bevis från tidigare register utvisande att såväl fartyg som inteckningar och andra belastningar strukits. Det engelska fartygsregistret är sålunda numera inte längre användbart för ”tvättning av inteckningar”.
Nästa fråga är huruvida någon lagstiftningsåtgärd är nödvändig för de skandinaviska länderna inkluderat Sverige. Som ovan nämnts är den internationella konventionen om registrering av skepp, sjöpant och hypotek under revision. De utkast till revision som hitintills utarbetats har behållit nuvarande regler i fråga om registrering och hypotek. Någon justering av lagtexten är knappast nödvändig. 25 § sjölagen
använder uttrycket ”motsvarande register i sitt tidigare hemland”. Däremot behövs en skärpning av praxis vid inregistrering av tidigare utländskt skepp. Det förefaller som om man tolkat uttrycket ”motsvarande” rent mekaniskt på så sätt att registret skall vara så inrättat att såväl skepp som hypotek registreras. Man har däremot inte gjort någon undersökning av det främmande registrets kvalitet i den mening att man förvissat sig om att det främmande registret vid inregistrering av skeppet där kräver utredning från sökanden utvisande att skeppet inte redan är registrerat i något annat register.
Min slutsats är sålunda att det svenska skeppsregistrets praxis måste skärpas och den skärpning jag förordar går väl att förena med nuvarande lagtext. Rent praktiskt kan handläggningen av registrering av tidigare utländskt skepp läggas upp på följande sätt. Sökanden måste under alla förhållanden presentera ett certificate of deletion utvisande att fartyget med inteckningsbelastning strukits från sitt tidigare utländska register. Om detta utländska register inte är känt för det svenska sjöfartsregistret och sjöfartsregistret sålunda ej utan vidare undersökning kan godkänna det främmande registret, som till sin kvalitet är likvärdigt med det svenska sjöfartsregistret, får sökanden föreläggas att styrka sin fångeskedja tillbaka till byggnadsvarvet och dokumentera fartygets tidigare registreringar från byggnadsvarvet fram till hans eget fång. Detta bör i praktiken inte innebära några särskilda svårigheter. Skepp har begränsad livslängd och skiftar normalt inte ägare, flagg och register så värst ofta. Någon praktisk svårighet för en sökande att styrka sin fångeskedja och skeppets historia tillbaka till byggnadsvarvet finns inte. För övrigt ligger saken så till att man i boken Lloyd’s Register of Ships, som utkommer årligen och med månatliga supplement, kan direkt följa ett skepp från byggnadsvarvet och fram till nuvarande register.
Till slut finner jag det nödvändigt att något beröra lag om överflyttning av fartyg mellan fartygsregister, SFS 1994:757. Genom denna lag infördes såsom svensk lag de europeiska gemenskapernas råds förordning (EEG) nr 630/91 av den 4 mars 1991 om överflyttning av fartyg från ett register till ett annat inom gemenskapen. Denna förordning berör emellertid inte inteckningsförhållanden utan gäller sjösäkerhets- och miljöfrågor.
Lennart Hagberg