Internationellt

Internationell tribunal för brott mot humanitär rätt i f. d. Jugoslavien
1. Inledning
Den 25 maj 1993 beslöt FN:s säkerhetsråd att inrätta en internationell tribunal för brott mot humanitär rätt i f. d. Jugoslavien. Detta är ett historiskt beslut i flera avseenden.
    Det är första gången som FN:s säkerhetsråd inrättar ett särskilt juridiskt organ — en tribunal — för att komma till rätta med ett hot mot internationell fred och säkerhet.
    Det är vidare unikt att en tribunal upprättas mitt under en pågående väpnad konflikt.
    Det är även den första internationella krigsförbrytardomstolen sedan rättegångarna efter andra världskriget.
    Samtidigt skiljer sig den nya tribunalen på flera punkter från t. ex. Nürnberg-domstolen. Rättegångarna efter andra världskriget var segrarmakternas rättegång. Jugoslavien-tribunalen är däremot ett genuint internationellt organ med domare, åklagare och tjänstemän från olika delar av världen, med en egen internationell rättegångsbalk, ett eget häkte samt t. o. m. egna regler för de häktade.
    Den nyskapade tribunalen är behörig att lagföra personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f. d. Jugoslaviens territorium sedan 1991. Tribunalen har sitt säte i Haag, Nederländerna.
    I det följande tecknas en bakgrund till beslutet att inrätta Jugoslavientribunalen. Samtidigt berörs pågående ansträngningar att upprätta en permanent internationell brottmålsdomstol. Vidare behandlas frågor om tribunalens jurisdiktion, organisation och rättegångsregler. Avslutningsvis kommenteras pågående ärenden och tribunalens betydelse som prejudikat för den Rwanda-tribunal som skapades av FN:s säkerhetsråd i november 1994.

2. En permanent internationell brottmålsdomstol?
Det finns idag ingen permanent internationell brottmålsdomstol som kan ställa individer till ansvar för begångna brott.
Efter andra världskriget genomförde segrarmakterna krigsförbrytarrättegångar i bl. a. Nürnberg och Tokyo. Men det var tillfälligt inrättade domstolar som upplöstes när de väl hade slutfört sitt uppdrag.
Under åren efter andra världskriget gjordes försök att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol. Redan i början av 1950-talet tillsatte FN:s generalförsamling två kommittéer med uppgift att utarbeta en stadga för en sådan domstol. Men de förslag som presenterades kunde inte accepteras. Frågan överfördes sedan till FN:s folkrättskommission, som har till uppgift att främja den internationella rättens fortgående utveckling och kodifiering. Men under det kalla krigets tidevarv fanns det inte politiska förutsättningar för att nå enighet om en permanent brottmålsdomstol.

610 Ingemar Dolfe SvJT 1995 Frågan har emellertid fått ökad aktualitet under senare år. På uppdrag av generalförsamlingen har folkrättskommissionen slutfört arbetet med en stadga för en sådan brottmålsdomstol.
Folkrättskommissionens förslag presenterades under sommaren 1994 och har över lag fått ett positivt mottagande. Men det finns fortfarande flera utestående frågor, bl. a. vilka brott som domstolen skall ha jurisdiktion över.
Frågan om en permanent brottmålsdomstol kommer nu att diskuteras vid två särskilda möten under 1995. Tanken är att man därefter skall hålla en diplomatkonferens i ämnet, då texten till en konvention om en sådan domstol eventuellt skulle kunna antas. Men dessförinnan återstår ett betydande arbete innan enighet bland FN:s medlemsstater skall kunna uppnås.

3. Jugoslavien-tribunalen
Parallellt med frågan om en permanent brottsmålsdomstol har olika initiativ tagits inom FN:s ram för att komma till rätta med situationen i f. d. Jugoslavien. Begångna brott mot internationell humanitär rätt i området har fördömts av det internationella statssamfundet. I ett tidigt skede inrättades även en expertkommission med uppgift att samla in bevis om sådana brott.
    Men redan innan expertkommissionen slutfört sitt uppdrag fick FN:s generalsekreterare i uppgift att presentera ett konkret förslag till en tribunal med uppgift att lagföra personer som begått allvarliga brott mot internationell humanitär rätt i f. d. Jugoslavien. Som grund för sitt arbete hade generalsekreteraren förslag från olika länder, däribland en rapport från ESK författad av bl. a. förre rättschefen vid Utrikesdepartementet Hans Corell.
    I maj 1993 presenterade generalsekreteraren sitt förslag till stadga för en sådan tribunal. Säkerhetsrådet godkände rapporten och beslöt sedan enhälligt att inrätta en tillfällig tribunal för brott mot internationell humanitär rätt begångna i f. d. Jugoslavien (resolution 827 daterad 25 maj 1993). Samtidigt antogs tribunalens stadga, som bl. a. innehåller regler om domstolens jurisdiktion, organisation och tillämplig lag.
    Tribunalen skapades för att komma till rätta med ett hot mot internationell fred och säkerhet i f. d. Jugoslavien. Säkerhetsrådets beslut att upprätta en tribunal är omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater då det fattades med stöd av kapitel VII i FN-stadgan.

4. Tribunalens jurisdiktion
Den nyinrättade tribunalen har en begränsad jurisdiktion vad avser territorium, tid och tillämplig lagstiftning.
Tribunalen har endast behörighet att lagföra personer för brott begångna på f. d. Jugoslaviens territorium.
Brotten skall vidare ha begåtts från och med den 1 januari 1991. Tillämplig lagstiftning är slutligen den del av den internationella humanitära rätten som utom allt tvivel utgör internationell sedvanerätt. Domstolen skall således inte döma efter nationell jugoslavisk straffrätt.

SvJT 1995 Internationell tribunal för brott i f. d. Jugoslavien 611 5. Internationell humanitär rätt
Internationell humanitär rätt, liksom folkrätten i övrigt, består av två komponenter: internationella avtal (traktater) och internationell sedvänja. Dessa kan överlappa varandra och så är ofta fallet inom den humanitära rätten. Många regler som återfinns i internationella avtal utgör således samtidigt internationell sedvanerätt. Detta gäller bl. a. 1948 års Folkmordskonvention och 1949 års Genève-konventioner.
    Rättegångarna efter andra världskriget har ibland kritiserats för att man använde retroaktiv lagstiftning. Man har därför denna gång varit noga med att respektera principen ”nullum crimen sine lege” (intet brott utan stöd i lag).
    Tillämplig lag vid tribunalen är därför endast den del av den internationella humanitära rätten som utom allt tvivel utgör sedvanerätt. Internationell sedvanerätt är nämligen bindande alldeles oavsett om staterna har tillträtt aktuella konventioner.
    Tillämplig lag vid tribunalen kan i princip delas upp i två grupper: a) krigsförbrytelser b) brott mot mänskligheten, inklusive folkmordsbrott. Inte sällan kan en begången gärning vara både en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten.
    Vid Nürnberg-rättegången dömdes även enligt en tredje grupp regler, nämligen brott mot freden. Men dessa rättsregler har utelämnats denna gång, förmodligen för att tribunalen i så fall skulle bli involverad i svåra politiska ställningstaganden, som att utröna krigets orsaker och vilken part som bär skuld till kriget.

a) Krigsförbrytelser
Med krigsförbrytelser avses bl. a. svåra överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner om humanitär rätt. Dessa konventioner innehåller regler om skydd för vissa angivna kategorier under krigstid (sårade och sjuka, krigsfångar samt civilbefolkningen).
Med en svår överträdelse avses vissa uppräknade handlingar som riktar sig mot en skyddad person eller egendom. Här ingår bl. a. tortyr eller annan omänsklig behandling, liksom att uppsåtligt ha förorsakat svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa.
Tribunalen har även behörighet att lagföra personer som kränker andra delar av krigets lagar. Dessa regler anger att vissa former av krigföring är förbjudna (bl. a. anfall på oförsvarade bostäder och byggnader).

b) Brott mot mänskligheten, inklusive folkmordsbrott
Med brott mot mänskligheten avses inhumana handlingar av mycket allvarlig karaktär begångna under en väpnad konflikt som ett led i en utbredd eller systematisk attack mot civilbefolkningen och då attacken grundar sig på nationella, politiska, etniska, rasistiska eller religiösa motiv.
Som exempel på sådana brott anger stadgan mord, tortyr, våldtäkt och andra inhumana handlingar.
Tribunalen skall slutligen även ha behörighet att lagföra personer som begått folkmord, vilket kan sägas vara en särskild form av brott mot mänskligheten. Med folkmord avses vissa angivna gärningar som begås i

612 Ingemar Dolfe SvJT 1995 avsikt att, helt eller delvis, förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Stadgans definition av folkmordsbrott är hämtad från 1948 års Folkmordkonvention.

6. Tribunalens jurisdiktion visavi nationella domstolars domsrätt
Tribunalen och nationella domstolar har samfälld jurisdiktion. Tribunalen har således ingen exklusiv behörighet att pröva begångna gärningar i f. d. Jugoslavien. Tvärtom tjänar tribunalen som komplement till de nationella judiciella systemen.
    Den svenska rättsordningen tillerkänner svenska domstolar en vid domsrätt (2 kap. brottsbalken). Detsamma gäller i många andra länder. De gärningar som tribunalen skall pröva kan således även prövas av en nationell domstol, såvitt den misstänkte uppehåller sig i det landet.
    Tribunalens åklagare har även uppmuntrat staterna att föra nationella processer. Tribunalens resurser är begränsade och den saknar förutsättningar att ta sig an alla brott som begåtts i f. d. Jugoslavien. Tribunalen tvingas därför göra prioriteringar.
    Även om tribunalen och nationella domstolar har samfälld jurisdiktion, så har tribunalen företräde. Tribunalen kan således anmoda nationella domstolar att överföra lagföringen till tribunalen. Stater har en folkrättslig skyldighet att efterleva en sådan begäran. Detta förfarande har även använts av tribunalen, se avsnitt 10 nedan.
    Tribunalens stadga innehåller även bestämmelser om att en person inte får lagföras två gånger för samma gärning, principen om ”non-bis-inidem”.
    Men under vissa förutsättningar kan tribunalen pröva en gärning, även om den redan har prövats vid en nationell domstol. Så är bl. a. fallet om den nationella rättegången inte har varit opartisk eller oberoende. En sådan regel har tagits med för att förhindra, att tilltalade skall kunna frikännas efter en skenrättegång vid en nationell domstol i ett mindre nogräknat land. I sådant fall skall tribunalen alltid kunna pröva saken på nytt.

7. Tribunalens organisation
Tribunalen består av tre organ; rättegångskamrar med ledamöter, åklagaren och registratorskontoret.
    Tribunalens elva ledamöter utsågs av FN:s generalförsamling under sommaren 1993. Domarna kommer från olika delar av världen, tre vardera från Amerika och Asien, två från Afrika respektive Europa samt en från Australien. Ledamöterna har själva valt Antonio Cassese från Italien till tribunalens ordförande.
    Tribunalen är uppbyggd som en tvåinstansdomstol. Det finns två rättegångskamrar i första instans (tre domare i vardera) samt en kammare för överklagande (fem domare).
    Sydafrikanen Richard Goldstone har utnämnts till åklagare. Han är ansvarig för såväl brottsutredningen som att åtal väcks. Åklagaren bistås av ett drygt 80-tal internationella tjänstemän. Bland annat har överåklagare Eric Östberg utnämnts till en ledande befattning. Vidare har Sverige stött tribunalens verksamhet genom att på tillfällig basis finansiera två svenska brottsutredare.

SvJT 1995 Internationell tribunal för brott i f. d. Jugoslavien 613 En nederländsk kvinnlig domare är slutligen registrator och chef för tribunalens administration.

8. Processen
Domstolens stadga innehåller bestämmelser om processen vid tribunalen. Dessa regler har även kompletterats av särskilda rättegångsregler som tribunalens ledamöter antog i februari 1994.
    Åklagaren inleder förundersökning på eget initiativ eller på basis av information som erhållits från annat håll, exempelvis regeringarna. Åklagarna har befogenhet att bl. a. förhöra misstänkta, vittnen och brottsoffer. Efter avslutad förundersökning väcks åtal genom att åklagaren lämnar in en stämningsansökan.
    Stämningsansökan granskas sedan av en domare, som kan godkänna åtalet eller låta avskriva målet.
    På begäran av åklagaren kan domaren utfärda order om bl. a. gripande, häktning och överförande av personer. FN:s medlemsstater är folkrättsligt förpliktade att samarbeta med tribunalen och verkställa tribunalens beslut.
    Tribunalens stadga innehåller även bestämmelser om den tilltalades rättigheter i syfte att säkerställa högt ställda rättssäkerhetskrav. Dessa regler är bl. a. hämtade från FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
    Bland annat har den tilltalade rätt att få sin sak prövad i sin närvaro. Rättegångar kan således inte hållas i den tilltalades frånvaro. Vidare har den tilltalade rätt till ett rättegångsbiträde, som ges kostnadsfritt om den tilltalade saknar medel att betala för ett sådant.
    Även vittnen och brottsoffer ges stöd genom en särskild enhet underställd registratorskontoret. I antagna rättegångsregler betonas särskilt behovet av stöd vid våldtäktsbrott och andra sexuella brott.
    Domen skall avkunnas av en majoritet av kammarens ledamöter. Domen skall vara skriftlig och innehålla en motivering.
    Som påföljd kan tribunalen endast döma fängelsestraff, således inte dödsstraff. Inte heller kan bötesstraff utdömas. Vid fastställande av strafftiden skall tribunalen följa allmän praxis i f. d. Jugoslavien. Denna lösning har valts då internationell humanitär rätt endast anger olika brott utan att ange några påföljder.
    Särskilda häkten har byggts i Haag, vid vilka man skall förvara de tilltalade under rättegången. Tribunalen har även antagit särskilda regler för de häktade, vilka grundar sig på de miniminormer som utarbetats inom bl. a. FN:s ram.
    Efter avkunnad dom skall fängelsestraffet avtjänas i någon av de stater som ställt fängelseplatser till förfogande. Tribunalen avgör i varje enskilt fall var straffet skall avtjänas. Sverige har förklarat sig berett att ställa fängelseplatser till förfogande för dömda personer som är svenska medborgare eller annars bor i Sverige.
    Tribunalens stadga anger avslutningsvis under vilka förutsättningar den tilltalade kan överklaga en dom från första instans respektive begära omprövning (resning). Under vissa förutsättningar kan den dömde komma i fråga för nåd eller straffnedsättning.

614 Ingemar Dolfe SvJT 1995 9. Om staters skyldighet att samarbeta
FN:s medlemsstater är folkrättsligt förpliktade att samarbeta med tribunalen. Detta anges även explicit i säkerhetsrådets bindande resolution 827, liksom i tribunalens stadga.
    Staterna är skyldiga att vara behjälpliga i alla stadier av ett ärende. Det kan gälla att insamla bevis, höra vittnen, bistå tribunalen med att gripa eller häkta misstänkta personer samt att överföra en tilltalad till tribunalen.
    Staterna kan även ta egna initiativ för att bistå tribunalen. I Sverige har polismyndigheterna runt om i landet fått i uppdrag att ta emot frivilligt lämnade vittnesmål om krigsförbrytelser och brott mot humanitär rätt i f. d. Jugoslavien. Dessa uppgifter har sedan överlämnats till Utrikesdepartementet för vidarebefordran till tribunalens åklagarkontor.
    Vidare har riksdagen i juni 1994 antagit en särskild lag (SFS 1994:569), som gör det möjligt att uppfylla förpliktelserna gentemot tribunalen.
    I detta sammanhang kan frågan ställas om en stat kan åberopa bestämmelser i nationell lagstiftning som giltig ursäkt för att den inte uppfyller en begäran från tribunalen.
    Svaret är nej. En stat kan aldrig åberopa nationell lagstiftning för att rättfärdiga en underlåtenhet att fullgöra en internationell förpliktelse. Detta är en grundläggande folkrättslig princip, som även har bekräftats av FN:s Internationella domstol i Haag (ej att förväxla med Jugoslavientribunalen).
    Rättegångsreglerna anger även uttryckligen, att skyldigheten att samarbeta med tribunalen tar över eventuella hinder i nationell lagstiftning mot att överföra en person till tribunalen. En bestämmelse i nationell lagstiftning om att t. ex. en stat inte får utlämna egna medborgare för lagföring utomlands är således inte en giltig grund för vägran att uppfylla tribunalens begäran om överförande av en tilltalad.
    En annan fråga som kan ställas är om de tilltalade verkligen kommer att infinna sig vid en rättegång i Haag. Som redan nämnts är den tilltalades närvaro en förutsättning för att tribunalen skall kunna pröva målet.
    Man kan tänka sig två fall då de misstänkta söker undandra sig rättvisan och tribunalens domsrätt. För det första det fall då en misstänkt söker gömma sig. Då kan en domare efter att ha granskat fakta i målet besluta om arrestering och överlämnande till tribunalen. Denna arresteringsorder förmedlas även via Interpol. FN:s medlemsstater har sedan en skyldighet att söka gripa och överföra den misstänkte till tribunalen i Haag. På så sätt blir den missstänkte eftersökt världen över.
    För det andra kan man tänka sig fall då misstänka personer inte överförs till Haag på grund av att en stat inte är beredd att samarbeta med tribunalen. Efter viss prövning av fakta i målet, och om tribunalen är övertygad om att en stat vägrar att samarbeta, så kan tribunalen underrätta FN:s säkerhetsråd. Det är sedan upp till säkerhetsrådet att fatta eventuella beslut om t. ex. sanktioner mot den stat som vägrar samarbeta med tribunalen.

SvJT 1995 Internationell tribunal för brott i f. d. Jugoslavien 615 10. Pågående ärenden
Hittills (maj 1995) har tribunalens åklagare väckt åtal i ett drygt 20-tal fall. De anklagade är serber från Bosnien-Hercegovina eller Serbien som misstänks för att ha begått brott mot civila muslimer och kroater vid framförallt lägret Omarska i nordvästra Bosnien.
    De misstänkta anklagas för brott mot mänskligheten, allvarliga överträdelser av 1949 års Genève-konventioner samt kränkningar av krigets lagar. Den person som var högste befälhavare vid Omarska-lägret anklagas även för att ha begått folkmord.
    Samtliga stämningsansökningar har godkänts och arresteringsbeslut mot de misstänkta har utfärdats. Med ett undantag förmodas de anklagade befinna sig i Bosnien-Hercegovina. Ännu har ingen av de misstänkta gripits av administrationen i Sarajevo respektive Pale.
    I ett fall befinner sig den misstänkte utanför f. d. Jugoslavien. Det gäller en bosnisk serb som tillfångatogs i Tyskland utpekad av andra personer från f. d. Jugoslavien. Den gripne misstänkts för flera mycket allvarliga brott vid Omarska-lägret. Han häktades under våren 1994 i avvaktan på rättegång misstänkt för delaktighet i folkmord, mord och tortyr enligt tysk straffrätt.
    Under hösten 1994 begärde åklagare Goldstone att det tyska ärendet skulle överföras till tribunalen. Som skäl anfördes att målet involverar viktiga faktiska och legala frågor som har betydelse för åklagarsidans pågående utredningar.
    Den misstänkte, närvarande genom sin tyske försvarare, motsatte sig inte att ärendet överfördes till tribunalen. Inte heller Tyskland motsatte sig detta. En enhällig tribunal (tre ledamöter) beslöt sedan att godkänna åklagarsidans begäran. Den misstänkte har härefter överförts till Haag och en första rättegång vid tribunalen kommer att inledas under sommaren 1995.
    Frågan om överförande av lagföringen till tribunalen har även aktualiserats i två fall under senvåren 1995.
    För det första har åklagaren begärt att myndigheterna i BosnienHercegovina överför lagföringen av ett antal bosniska kroater, vilka misstänks för att begått en serie allvarliga brott i ett område i centrala Bosnien-Hercegovina.
    För det andra har åklagaren anmodat myndigheterna i BosnienHercegovina att överföra lagföringen av tre ledande bosniska serber: Radovan Karadzic, Ratko Mladic och Mico Stanisic. Åklagarsidan har nämligen inlett förundersökning för brott, vid vilka ovannämnda personer är misstänkta. Åtal kommer att väckas under sommaren 1995.
    Det finns inga legala hinder mot att tribunalen lagför dem som är politiskt ansvariga för begångna brott. Den anklagades officiella ställning fritar honom inte från straffansvar. Likaså anger stadgan att även de som planerat, anstiftat och beordrat brotten är personligt ansvariga för sina gärningar.

11. Om tribunalens betydelse som prejudikat
Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om tribunalens betydelse för upprätthållandet av grundläggande humanitärrättsliga normer. Men

616 Ingemar Dolfe SvJT 1995 redan nu kan konstateras, att Jugoslavien-tribunalen haft betydelse som prejudikat för en tribunal av likartad karaktär. I november 1994 beslöt FN:s säkerhetsråd att inrätta en tribunal för brott mot internationell humanitär rätt i Rwanda (resolution 955). Rwanda-tribunalen har sitt säte i staden Arusha i Tanzania. Den svenske juristen Lennart Aspegren har valts till en av tribunalens elva domare.
    Otvivelaktigt har Jugoslavien-tribunalen haft stor betydelse för Rwanda-tribunalens tillkomst. Marken var bruten och säkerhetsrådet kunde följa samma procedur som året dessförinnan. Jugoslavientribunalens stadga tjänade också som modell för Rwanda-tribunalens stadga, låt vara att vissa justeringar gjorts då det i Rwanda (till skillnad från f. d. Jugoslavien) är fråga om en intern väpnad konflikt.
    På två punkter har man även gjort en formell koppling mellan de två tribunalerna. För det första är åklagaren i Jugoslavien-tribunalen även åklagare i Rwanda-tribunalen. Härmed gör man det möjligt för de båda tribunalerna att verka i samma riktning. Det är ju ytterst åklagaren som avgör vilka personer som skall ställas inför rätta.
    För det andra skall kammaren för överklagande i Jugoslavien-tribunalen även utgöra andra instans i Rwanda-tribunalen. På så sätt möjliggör man en enhetlig tillämpning och tolkning av gällande lag.
    Det är inte preciserat i förväg hur länge de internationella tribunalerna skall fortsätta att verka. På samma sätt som tribunalerna inrättats genom ett beslut i säkerhetsrådet kan deras mandat alltid upphävas av rådet.
    Men dessförinnan får man hoppas att tribunalerna fått möjlighet att uppfylla sina grundläggande syften; att skipa rättvisa, att medverka till att brott mot humanitär rätt upphör i områdena samt att bidra till återupprättandet av fred i Jugoslavien respektive Rwanda.
Ingemar Dolfe