Svensk standardavtalsrätt och EGdirektivet om avtalsvillkor

 

 

Av professor ULF BERNITZ

1. Introduktion
I anslutning till Sveriges EU-inträde vid årsskiftet l994-95 trädde en ny svensk lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK, l994:l512) i kraft. Den nya lagen, som ersatt l971 års lag med samma titel, har tillkommit för att med svensk rätt införliva EGs direktiv av 1993 om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden, i fortsättningen betecknat som avtalsvillkorsdirektivet. Lagen ändrar inte rättsläget i någon högre grad men innehåller intressanta nyheter och innebär en vidareutveckling av standardavtalsrätten. Den visar också hur lagharmoniseringsarbetet inom EG numera berör även central civilrätt.
    Syftet med denna artikel är att behandla och på vissa punkter diskutera det nya rättsläget ur svensk synvinkel. Det kan förutskickas att enligt min mening torde avtalsvillkorsdirektivet på sikt få större vikt för den inhemska rättsutvecklingen än vad man i utgångsläget i allmänhet förefaller ha räknat med.1 Artikelnär så upplagd att den först i avsnitt 2 behandlar avtalsvillkorsdirektivets bakgrund, tillkomst och huvuddrag, därefter i avsnitt 3 den svenska implementeringen och sedan i avsnitt 4–6 huvudpunkter i det nya civilrättsliga rättsläget. I avsnitt 4 tas upp standardavtalsbegreppet, i 5 oklarhetsregeln och i 6 bedömningen av oskäliga villkor och den ändrade jämkningsregeln. Avsnitt 7 berör de marknadsrättsliga reglerna och i det avslutande avsnitt 8 dras vissa sammanfattande slutsatser.

 

 

1De svenska förarbetena är i första hand prop. l994/95:17, Oskäliga avtalsvillkor m. m. och den bakomliggande departementspromemorian Oskäliga avtalsvillkor m. m. Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal (Ds l994:29). Artikeln anknyter till min bok Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1993 med Supplement 1995 om de nya lagändringarna. Se även Ramberg, Standardavtal med kommentar till l994 års avtalsvillkorslag, l995, Wilhelmsson, Standardavtal, 2 uppl., Helsingfors 1995.

626 Ulf Bernitz SvJT 1995 2. Avtalsvillkorsdirektivets bakgrund, tillkomst och huvuddrag
Inom EU2 har förstärkning av konsumentskyddet i medlemsländerna tilldragit sig betydande intresse alltsedan mitten av l970talet. Den främsta vägen att åstadkomma resultat har varit genom utfärdande av direktiv. Dessa riktar sig som bekant till medlemsstaterna och föreskriver att deras nationella lagstiftning skall ha en utformning som uppfyller de i direktiven angivna kraven. Medlemsländerna är skyldiga att inom den i respektive direktiv föreskrivna tidsfristen tillse att deras lagstiftning har en utformning som uppfyller direktivets krav.
    EGs konsumentskyddsdirektiv ingick i den ”acquis” som överfördes till EES-avtalet. Sverige anpassade därför redan inför ikraftträdandet av EES-avtalet l januari l994 sin lagstiftning till ett flertal konsumentskyddsdirektiv på kontraktsrättens område. Sålunda har l992 års nya konsumentkreditlag anpassats till EGs direktiv om konsumentkrediter (87/102/EEG) och hemförsäljningslagen ändrats i syfte att anpassa den till EGs direktiv om hemförsäljning (85/577/EEG). Lagen om paketresor av l992 infördes helt i syfte att genomföra EGs direktiv på området (90/314/EEG). Tidigare hade detta område nästan uteslutande normerats genom standardavtal. Den viktiga produktansvarslagen har också i hög grad sin bakgrund i EG-direktivet om produktansvar (85/374/EEG).
    Inom EG har det länge pågått arbete på ett generellt direktiv om konsumentskydd mot oskäliga avtalsvillkor i standardavtal (avtalsvillkorsdirektivet), framför allt inspirerat av l976 års tyska standardavtalslag, AGB-Gesetz.3 Denna lag har fått central betydelse inom tysk civilrätt och bygger till stor del på sådana för standardavtal speciella bedömningsprinciper, som redan tidigare hade utbildats i rättspraxis. Huvudreglerna i AGB-Gesetz gäller generellt för standardavtal, men lagen innehåller strängare regler för konsumentavtal, främst i form av en svart lista över ogiltiga avtalsklausuler. En annan utgångspunkt har varit den resolution 76(47) om ”Unfair Terms in Consumer Contracts and an Appropriate Method of Control”, som antogs 1976 av Europarådets ministerkommitté, för övrigt under aktiv svensk och annan nordiskmedverkan. Åtskilliga av grundprinciperna i denna resolution återfinns i det nu antagna direktivet.
    Arbetet inom kommissionen med avtalsvillkorsdirektivet inleddes redan i mitten av 1970-talet. Ett ”Consultation paper” (grön-

 

2EU används i artikeln för att beteckna Europeiska unionen som helhet. EG används för att beteckna sådant som endast avser Europeiska gemenskapen (första pelaren). 3Se härom bl. a. Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. s. 22 och densamme i TfR l979 s. 117 ff. med vidare hänvisning.

 

626

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 627 bok) publicerat 1984 blev föremål för omfattande behandling både inom EU:s institutioner och intresserade kretsar.4 Efter åtskilliga kompromisser, även i slutfasen i ministerrådet, antogs direktivet våren l993 (93/13/EEG). Ett viktigt skäl till att direktivet slutligen blev antaget torde ha varit den rättsutveckling i direktivets riktning, som under den långa beredningstiden successivt skett genom ny nationell lagstiftning i åtskilliga medlemsstater. Medlemsstaterna skulle ha anpassat sin lagstiftning till direktivet före årsskiftet l994/95, men förseningar med implementeringen förekommer i ett flertal länder.
    Den legala grunden för de berörda EG-direktiven har varit Romfördragets bestämmelser om lagharmonisering (tillnärmning av lagstiftning), främst art. l00a om lagharmonisering i syfte att upprätta den inre marknaden. Sedan Maastrichtfördraget trätt i kraft innehåller Romfördraget även en särskild artikel om konsumentskydd som anger att det är en uppgift för Gemenskapen att bidra till en hög konsumentskyddsnivå (art. 129a). När det gäller sättet för förverkligande av detta mål hänvisar dock artikeln till den nyssnämnda art. l00a. Det är alltså upprättandet av den inre marknaden, baserad på fri rörlighet för varor och tjänster m. m., som primärt fått motivera behovet av direktivet.
    Avtalsvillkorsdirektivet har, liksom övriga nämnda konsumentskyddsdirektiv, främst tillkommit i syfte att lyfta skyddsnivån i EUländer som helt eller delvis saknat sådan lagstiftning och därigenom i detta hänseende åstadkomma likartade konkurrensförutsättningar. Det faktiska rättsläget har varit starkt växlande i olika EU-länder. För ett land somItalien, som tidigare saknat utbyggd konsumentlagstiftning, innebär genomförandet av avtalsvillkorsdirektivet en viktig nyhet.5 I Tyskland, som redan har sin väl utvecklade AGB-Gesetz, medför direktivets implementering närmast rättstekniska samordningsproblem.6 England har visserligen sedan 1977 en Unfair Contract Terms Act, men denna omfattar titeln till trots enbart friskrivningsklausuler. För engelsk rätt är en generalklausul mot oskäliga avtalsvillkor en verklig nyhet, som många jurister finnerfrämmande för common law och ser på med stor skepsis p. g. a. bristande förutsebarhet i rättstillämpningen.7 Sverige och de andra nordiska staterna betraktas i det övriga Europa i allmänhet som föregångsländer inom konsumenträtten. I

 

4Bulletin of the European Communities, Supplement 1/84. 5Se t. ex. Alpa & Delfino i Consumer Law Journal 1994 s. 124 ff. 6Om implementeringsproblematiken bl. a. Heinrichs i NJW (Neue Juristische Wochenschrift) 1995 s. 153 ff. 7Om förhållandet mellan direktivet och engelsk rätt Willett i Consumer Law Journal 1994 s. 114 ff.

 

627

628 Ulf Bernitz SvJT 1995 Norden har man i allmänhet inte ansett sig ha något större behov av EGs konsumentskyddsdirektiv, avtalsvillkorsdirektivet inbegripet, och arbetet med deras tillblivelse har tilldragit sig ett ganska ljumt intresse. Väl genomförda, har för Sveriges del anpassningen till direktiven inte inneburit några stora förändringar i rättsläget. Detta gäller, som kommer att framgå, på det hela taget även det nya avtalsvillkorsdirektivet, men detta har dock i flera viktiga hänseenden inneburit ett förstärkt konsumentskydd. Några lagändringar som medfört ett minskat konsumentskydd har inte behövt vidtas, eftersom de berörda direktiven har karaktären av s. k. minimidirektiv, som tillåter medlemsstaterna att tillämpa strängare skyddsregler (så länge dessa inte står i strid med Romfördragets allmänna bestämmelser om fri rörlighet, diskrimineringsförbud m. m., se art. 8 i avtalsvillkorsdirektivet).
    Föremålet för bestämmelserna i avtalsvillkorsdirektivet är villkor i standardavtal ingångna mellan näringsidkare och konsumenter. Inga branscher är undantagna, och direktivet är uttryckligen tilllämpligt också på offentlig näringsverksamhet (art. 2 c). Dock undantas avtalsvillkor som avspeglar (reflect) bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser och principer i tillträdda internationella konventioner, varvid transporträtten särskilt nämns (art. 1 p. 2).8 Direktivet innehåller som huvudbestämmelse en generalklausul, enligt vilken ett avtalsvillkor skall anses oskäligt om det i strid mot god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten (art. 3 p. l). Till denna allmänna bestämmelse har knutits en särskild, s. k. grå lista på dubiösa avtalsklausuler som normalt är att bedöma som oskäliga. Listan har formen av en bilaga till direktivet. Också i andra hänseenden innehåller direktivet vissa preciseringar av oskälighetsbedömningen och av rättsföljderna. Direktivet slår i övrigt bl. a. fast att oklarhetsregeln skall tillämpas vid avtalstolkning (art. 5). Bestämmelserna berörs närmare i det följande.

 

3. Den svenska implementeringen
Uppgiften att införliva avtalsvillkorsdirektivet med svensk rätt har uppenbarligen varit besvärlig från rättsteknisk synpunkt. De sven-

 

8Härtill prop. 1994/95:17 s. 38 f. I motiven görs den tolkningen av det svenska rättsläget, att 36 § AvtL måste tillämpas så att den inte kommer i konflikt med uttryckliga författningsbestämmelser eller med Sveriges folkrättsliga åtaganden.

 

628

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 629 ska lagstadgandena mot oskäliga avtalsvillkor har ju huvudsakligen karaktären av generalklausuler, medan direktivets text är mer detaljerad. Den svenske lagstiftaren har, i samråd med övriga nordiska länder, valt att lösa uppgiften genom transformation, dvs. genom ändringar och tillägg i den befintliga inhemska lagstiftningen på området. Ett alternativ hade varit att sätta direktivet i kraft i Sverige i den form det har genom inkorporation, huvudsakligen såsom ett komplement till vår övriga lagstiftning på området.9 När denna lösning inte valts, har lagstiftaren haft att ta ställning till vilka direktivbestämmelser som ansetts behöva komma till direkt uttryck i svensk lagtext. Härvid har man stannat för ett slags medelväg.
    Den valda lösningen innebär att l97l års lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden ersatts av en ny lag med samma titel (nya AVLK). Den nya utbyggda avtalsvillkorslagen skiljer sig från den gamla bl. a. därigenom att den innehåller såväl marknadsrättsliga som rent civilrättsliga bestämmelser. Härigenom har de lagändringar som direktivets införande ansetts göra nödvändiga samlats i en lag. De rent civilrättsliga reglerna begränsar sig dock till fyra paragrafer utan systematiskt sammanhang. I övrigt har endast införts en hänvisning till den nya lagen i 36 § AvtL (l994:l513) och mindre processuella ändringar i lagen om marknadsdomstol (l994:l5l4).
    Såsom kommer att beröras påverkar emellertid avtalsvillkorsdirektivet rättsläget även där inga lagändringar gjorts, eftersom svensk rätt skall tolkas i ljuset av gällande EG-direktiv.
    Direktivet och den nya svenska lagstiftningen berör som framgått enbart konsumentförhållanden. När det gäller bedömningen av oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare och den särskilda avtalsvillkorslagen mellan näringsidkare har det inte skett någon egentlig ändring i rättsläget.
    Här skall nu de intressanta nyheterna behandlas.10

 

 

9Denna lösning hade under remissbehandlingen bl. a. förordats av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Med denna lösning hade en del rättssystematiska problem, sammanhängande bl. a. med en delvis ofullständig transformation, kunnat undvikas. 10Utöver vad som tas upp i det följande har i 13 § AVLK implementerats en internationellt privaträttslig regel, avsedd att hindra att lagvalsklausuler som hänvisar till ett land utanför EU/EES leder till att konsumenten får ett sämre skydd mot oskäliga avtalsvillkor, art. 6 p. 2 i direktivet, prop. 1994/95:17 s. 57 ff. Se om denna regel Bogdans kritiska analys i SvJT 1995 s. 189 ff. Särskilt s. 196 ff. Se även Bogdan i JT 1994-95 s. 905 ff.

 

629

630 Ulf Bernitz SvJT 1995 4. Begreppet standardavtal
Svensk lagstiftning har hittills saknat någon definition av standardavtal. I Standardavtalsrätt har jag definierat standardavtal såsom sådana avtal, som helt eller delvis ingås enligt i förväg upprättade standardiserade villkor avsedda att tillämpas likartat i ett större antal konkreta avtalssituationer av viss art, i vilka åtminstone den ena avtalsparten växlar.11 Det kan i praktiken vara svårt att dra någon klar gräns mellan standardavtal eller standardvillkor å ena sidan och individuellt förhandlade avtal eller avtalsvillkor å andra sidan. Härtill kommer att användningen av modern datorteknik inte sällan medför att båda typerna utseendemässigt framträder likartat.
    I avtalsvillkorsdirektivet, sådant detta slutligen utformats, har man emellertid gjort en sådan definition (art. 3), vars huvudpunkter förts in i nya AVLK (l0 och 12 §§). Den innebär att ett standardvillkor definieras som ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. Till definitionen har knutits en bevisbörderegel som innebär att en näringsidkare, som hävdar att ett villkor har varit föremål för individuell förhandling, har bevisbördan för sitt påstående.
    Definitionen ligger nära vad som redan tidigare allmänt ansetts gälla i Sverige, även om vi inte haft någon tydlig bevisbörderegel. Man bör observera att ett och samma avtal mycket ofta kan innehålla både standardvillkor och individuellt förhandlade villkor, där de senare t. ex. kan röra priset eller inköpt mängd. Definitionen får numera anses grundläggande för vad som bör betraktas som standardavtal, även om den bara på ett par punkter lagts till grund för en konkret avgränsning i lagtext.

 

5. Oklarhetsregeln
Oklarhetsregeln som princip för avtalstolkning är välkänd och har särskilt brukat tillmätas betydelse vid tolkning av ensidigt upprättade standardavtal.12 Oklarhetsregeln, in dubio contra stipulatorem, har sina rötter i den romerska rätten, spelar en betydande roll i engelsk och amerikansk rättspraxis och är lagfäst i bl. a. de franska och italienska civillagarna (art. 1162 respektive art. 1370) och i den tyska AGB-Gesetz (§ 5).
    Regeln återfinns inte oväntat i avtalsvillkorsdirektivet. Den står i artikel 5: ”Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla”. Där slås även

11Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. s. 12. 12Se bl. a. Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. s. 50 ff. med hänvisningar, Ramberg, Allmän avtalsrätt, 3 uppl. s. 113 ff., även s. 103 ff.

 

630

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 631 fast i en inledande mening att skriftliga villkor i standardavtal som erbjuds konsument alltid skall vara klart och begripligt formulerade. Oklarhetsregeln har nu lagfästs i 10 § AVLK. Är ett standardvillkor oklart, skall vid tvist mellan näringsidkare och konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån. Detta har i lagmotiven också förutsatts gälla muntliga villkor och situationer där det är andra omständigheter än enbart ordalydelsen som föranleder oklarheten.13 Genom denna lagändring har oklarhetsregeln blivit en lagfäst princip för avtalstolkning i svensk rätt, låt vara endast för konsumentavtal. Detta är av största intresse både praktiskt och principiellt, eftersom ju svensk rätt hittills saknat dylika lagfästa avtalstolkningsprinciper. Den nya lagregeln är alltså den enda i sitt slag. Detta reser frågan vilken betydelse oklarhetsregeln numera skall tillmätas i svensk avtalsrätt, särskilt i fråga om konsumentavtal.
    I Standardavtalsrätt har jag hävdat, framför allt mot bakgrund av de senaste decenniernas HD-praxis, att oklarhetsregeln tillämpats i Sverige som en generell tolkningsprincip men (hittills) har haft en internationellt sett förhållandevis begränsad användning i vår avtalsrätt, närmast såsom en tolkningsmöjlighet för tveksamma fall.14 Det bör nämnas att Jan Hellner nyligen uttalat sig kritiskt om oklarhetsregelns värde som tolkningsprincip och härvid antytt att han funnit min här återgivna, enligt min egen mening försiktiga, bedömning om oklarhetsregelns hittillsvarande plats i svensk rättstillämpning tillerkänna regeln ett för stort utrymme. Hellner förordar att domstolarna vid tolkning av standardavtal hellre bör tillämpa ändamålstolkning inriktad på att finna en lämplig regel på grundval av en helhetsbedömning, där hänsyn till den svagare partens intressen får bli en del av en allmän intresseavvägning.15 Oavsett hur man i doktrinen hittills velat bedöma oklarhetsregelns räckvidd och lämplighet, står det emellertid klart att avtalsvillkorsdirektivet ser den som en viktig konsumentskyddsregel. Detta framgår inte minstav direktivets ingress, som skall vara styrande för tolkningen. Där slås fast att avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk, att konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren och att i tveksamma fall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen skall gälla. Oklarhetsregeln skall numera tillämpas av svenska domstolar i denna anda och detta innebär uppenbarligen att regeln, såvitt

 

13 Prop. l994:95:17 s. 51 f. 14Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. s. 50. 15Hellner, Tolkning av standardavtal, Jussens Venner, Oslo l994 s. 266 ff., bl. a. s. 269 och 278. Se vidare bl. a. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 3 uppl., 1991 s. 113 ff.

 

631

632 Ulf Bernitz SvJT 1995 gäller konsumentavtal, kommit att få en starkare ställning i svensk rätt än den tidigare i allmänhet ansetts ha haft. Oklarhetsregeln kan inte, vad än den enskilde bedömaren må anse personligen, längre betraktas enbart som en avtalstolkningsprincip bland andra, där det skulle stå öppet för domstolarna att göra en mer eller mindre diskretionär avvägning av lämpligheten av att tillämpa regeln.
    I direktivtexten i art. 5 föregås oklarhetsregeln av en första mening som slår fast att skriftliga avtalsvillkor alltid skall vara klart och begripligt formulerade. Denna mening har inte tagits med i den svenska lagtexten, eftersom den bedömts bara utgöra en utgångspunkt för oklarhetsregeln och saknar egen påföljd. För egen del ställer jag mig tveksam till denna ”fria” implementeringsteknik. I själva verket skall man nog se kravet på att standardvillkor skall vara klart och begripligt formulerade som huvudregeln, och bestämmelsen om att den för konsumenten mest gynnnsamma tolkningen skall gälla vid tveksamhet om innebörden som en sanktion avsedd att främja en ökad tydlighet vid avtalsskrivning.
    Såvitt gäller avtalsvillkor mellan näringsidkare är rättsläget oförändrat. Här kan oklarhetsregeln tillämpas som hittills, dvs. i regel ganska försiktigt. Det faktum att oklarhetsregeln nu blivit så klart befäst på konsumentavtalens område kan dock mycket väl komma att få en återspegling i form av en i viss mån ökad tillämpning av regeln vid tolkning av standardavtal också på andra områden, där det också typiskt sett råder bristande balans mellan parterna, t. ex. i förhållande till småföretagare.

 

6. Bedömningen av oskäliga villkor
Det centrala syftet med avtalsvillkorsdirektivet är att medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Enligt den generalklausul som är direktivets huvudregel skall ett villkor anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten (art. 3 p. l). Oskälighetsbedömningen preciseras närmare i art. 4. Det framgår bl. a. att man inte skall gå in i en bedömning av priset och det som är avtalets huvudföremål (”the main subjectmatter of the contract”). I denna del har direktivet en snävare utformning än 36 § AvtL, som ju helt klart kan tilllämpas även för att jämka vederlaget för en avtalad prestation.16

 

16 Prop. 1994/95:17 s. 41, prop. 1975/76:81 s. 118 f., 137 f., Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1993 s. 89 f.

 

632

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 633 För länder, som tidigare saknat någon liknande generalklausul, framför allt Storbritannien, är direktivets generalklausul som redan nämnts en mycket viktig nyhet. För Sverige och övriga Norden, som redan har 36 § AvtL, är läget ett annat. Direktivets regler om oskälighetsbedömning har ansetts rymmas inom ramen för generalklausulen i 36 § AvtL och har alltså inte bedömts påkalla någon lagändring. När det gäller möjligheten till jämkning av vederlag har det härvid beaktats, att medlemsstaterna får bereda konsumenterna ett bättre skydd än direktivet. Vid tillämpningen av 36 § AvtL bör emellertid observeras att direktivregeln inriktar oskälighetsbedömningen på att det inte föreligger en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter.17 6.1 Den grå listan
Direktivet innehåller såsom bilaga en s. k. grå lista över i normalfallet oskäliga avtalsvillkor som i 17 punkter (a–q) tar upp olika typer av avtalsklausuler. Förslaget till direktiv byggde länge på en svart lista såsom i tysk rätt, dvs. klausulerna skulle betraktas som oskäliga per se. Så var ännu fallet i kommissionens slutliga direktivförslag från 1990.18 Det gick dock inte att få tillräckligt stöd för en sådan lösning under rådsbehandlingen. Kritikerna pekade bl. a. på olika särskilda situationer där det kunde vara försvarligt att använda en klausul som tagits upp i listan.
    Den valda lösningen innebär att listan är att betrakta som vägledande. Klausulerna är inte alltid att anse som oskäliga men presumeras vara det. De bör alltså betraktas som oskäliga om det inte i den föreliggande avtalssituationen föreligger speciella skäl som kan göra klausulens användning försvarlig. Listans reella karaktär kommer dock mindre väl till uttryck i avtalsvillkorsdirektivets svenska text som endast talar om villkor som ”kan anses” oskäliga. Detta uttryck är för svagt, i vart fall enligt allmänt språkbruk. Synbarligen har inte vårt lagspråk, sådant det numera formats genom olika språkanvisningar, någon term som förmår täcka vad som egentligen avses. Vid rättstillämpningen bör emellertid utgångspunkten vara att de i listan upptagna klausultyperna är att anse som oskäliga i konsumentavtal, om det inte finns särskilda skäl som talar däremot. Här torde främst märkas avtalssituationer som framstår som aty-

 

17Enligt motiv, praxis och doktrin har redan tidigare gällt att missförhållande mellan parternas förmåner eller rättsställning och disproportion mellan kontraktsbrott och påföljd varit viktiga moment vid oskälighetsbedömningen, se t. ex. Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1993 s. 85 f. Kravet på proportionalitet har emellertid en mera fast och generell utformning i direktivet. 18COM(90) 322 finalSYN 285.

 

633

634 Ulf Bernitz SvJT 1995 piska i något betydelsefullt hänseende i förhållande till de överväganden som föranlett klausultypens uppförande på listan. Det kan vara fråga om klausuler, som särskilda förhållanden kan göra berättigade i fråga om en viss kontraktstyp, och måhända även avtal i vilka den som formellt sett är konsument saknar de skyddsbehov som bär upp direktivreglerna, såsom entreprenadavtal om arbeten på exklusiva villor eller båtar, där en välbeställd konsument framstår som jämbördig avtalspart i förhållande till en småföretagare. Räckvidden av det sagda begränsas dock väsentligt av att individuellt förhandlade avtalsvillkor som ovan nämnts faller utanför direktivet.
    Listan upptar i korthet följande villkorstyper. Observera att olika preciseringar som görs i direktivtexten inte tagits med i denna uppräkning. a) Friskrivning från skadeståndsansvar när konsumenten drabbas av personskada. b) Begränsning av konsumentens lagliga rättigheter vid näringsidkarens kontraktsbrott, däribland rätten att åberopa kvittningsgill motfordran. c) Haltande bundenhet där näringsidkaren kan besluta skönsmässigt. d) Ensidigt förverkande av erlagt förskott. e) Oproportionerliga ersättningskrav vid utebliven betalning. f) Ensidig rätt till godtycklig uppsägning; rätt för näringsidkaren att behålla förskott vid egen uppsägning. g) Uppsägning av avtal med obestämd varaktighet utan rimligt varsel. h) Automatisk förlängning av avtal med bestämd varaktighet. i) Bundenhet utan insyn i avtalsvillkoren. j) Ensidig villkorsändring utan angivet rimligt skäl. k) Ensidig ändring av egenskap hos vara eller tjänst utan giltigt skäl. l) Fastställande eller höjning av priset vid leverans utan rätt för konsumenten att frånträda avtalet. m) Rätt för näringsidkaren att ensam avgöra om en levererad vara eller tjänst överensstämmer med avtalet eller att ensam tolka avtalet. n) Begränsning av befogenheter för näringsidkarens representant eller uppställande av särskilda formkrav. o) Ensidig förpliktelse för konsumenten att fullgöra sina skyldigheter. p) Rätt för näringsidkaren att företa överlåtelser som kan minska konsumentens säkerhet.

 

634

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 635 q) Inskränkning av konsumentens rätt att gå till domstol (bl. a. genom skiljedomsklausul); avtalsvillkor som inskränker konsumentens tillgång till bevismedel eller i strid mot dispositiv rätt lägger på honom en särskild bevisbörda.
    För finansiella tjänster har vissa undantag gjorts från villkoren g, j och l. Ett undantag har också gjorts för tydligt beskrivna prisindexeringsklausuler (listans punkt 2).19 Såsom framhållits bl. a. av Willett20 är det möjligt att gruppera villkoren i listan i vissa huvudkategorier. En sådan huvudtyp är villkor som brister i balans genom att tillerkänna näringsidkaren en ensidig rätt att avgöra för avtalsförhållandet viktiga omständigheter eller av bryta avtalet. Här märks villkoren f, g, j, k och m. En annan huvudtyp är villkor som saknar proportionalitet mellan konsumentens och näringsidkarens förpliktelser. Här märks villkoren c, d och o. En tredje är villkor som lägger en oskäligt ensidig börda konsumenten. Hit hör villkoren e, h och i. En ytterligare huvudtyp är oskäligt långtgående friskrivningsklausuler. Här märks villkoren a och b.
    Det torde kunna sägas generellt att dessa olika typer är välkända från svenska lagmotiv och svensk rättspraxis enligt 36 § AvtL och den hittillsvarande avtalsvillkorslagen för konsumentförhållanden.21 I Sverige har det inte ansetts nödvändigt att ta in listan över normalt oskäliga avtalsvillkor i lagtexten utan den har endast berörts i motiven till den nya AVLK. Bedömningen av de olika klausultyperna behandlas emellertid relativt ingående i specialmotiveringen i anslutning till en redovisning av anknytande hittillsvarande svensk rättspraxis.22 Detta måste betecknas som ett långt drivet exempel på s. k. lagstiftning genom motiv.
    Frågan kan ställas om denna implementering genom lagmotiv är EG-rättsligt godtagbar. Sålunda godtog inte EG-domstolen i det mål, där kommissionen förde talan mot Danmark för fördragsbrott p. g. a. bristfällig implementering av likalönsdirektivet, att ett godtagbart genomförande skulle ha skett genom tekniken med förarbetsuttalanden.23 Domstolen hänvisade härvid bl. a. till rätts-

 

19Ingressen innehåller vidare en reservation vad gäller försäkringsavtal. Sådana klausuler som definierar försäkringens omfattning och försäkringsgivarens ansvar sägs inte skola vara föremål för oskälighetsbedömning, eftersom de är relaterade till premiesättningen. 20 Willett, Directive on Unfair Terms in Consumer Contracts i Consumer Law Journal 1994 s. 114 ff. s. 119 f. 21Se t. ex. prop. 1994/95:17 s. 94 ff., Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. kap. 5 och 6. 22 Prop. l994/95:17 s. 92 ff. 23Fall 143/83, Kommissionen mot Danmark, (1985) ECR 427.

 

635

636 Ulf Bernitz SvJT 1995 säkerhetshänsyn och vikten av att lagstiftningen är tydlig för medborgarna. Även om det kan invändas att listan endast utgör en vägledande bilaga, har å andra sidan tydlighetsargumentet påtaglig tyngd i ett fall som detta. I vart fall lämpligheten av den valda implementeringstekniken kan enligt min mening starkt ifrågasättas.24 Konsekvensen av att listan över normalt oskäliga avtalsvillkor inte finns med i SFS och därmed väl inte heller kommer in i lagboken kan lätt komma att bli att listan förbises vid avtalsskrivning, advokatrådgivning och rättstillämpning. Detta vore olyckligt. Även om listan på intet sätt är avsedd att vara uttömmande och alltså inte bör läggas till grund för e contrario-resonemang, ger den ökad klarhet och stadga åt oskälighetsbedömningen, främst enligt 36 § AvtL.
    De skäl som anförts i propositionen mot att ta in listan i författningstexten,25 närmast svårigheter att tydliggöra dess rättsliga status och dess icke uttömmande karaktär, ter sig knappast övertygande. Det borde ha varit möjligt att låta listan utgöra en bilaga till den nya AVLK på samma sätt som man gjort i direktivet. I och för sig skulle en sådan bilaga ha utgjort en författningsteknisk nyhet, men detta argument synes inte ha så stor vikt i samband med implementering av EG-rätt, som ju i så många andra och större hänseenden krävt nya grepp i svensk lagstiftning.

 

6.2 Jämkning av avtalsvillkor
Enligt 36 § AvtL gäller som bekant att oskäliga avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende. Domstolarna har givits stor rörelsefrihet när det gäller att handha denna rättsföljd, och i praxis har domstolarna ofta genom jämkning ändrat oskäliga inslag i avtalsvillkor så att dessa bedömts bli skäliga. Denna möjlighet för domstolarna har i vart fall under de senaste decennierna uppfattats som en viktig rättsprincip inom svensk avtalsrätt.
    Avtalsvillkorsdirektivet (art. 6 p. 1) utgår emellertid från ett striktare, mindre flexibelt synsätt, som innebär att oskäliga villkor skall lämnas utan avseende, om avtalet kan bestå utan villkoret. Domstolarna får i stället för det oskäliga villkoret tillämpa vad som gäller enligt dispositiv rätt. Detta är en för näringsidkarsidan typisktsett strängare regel än jämkning av ett avtalsvillkor så att det hamnar under ”oskälighetsgränsen”. Eftersom direktivets utformning på

 

24Om användning och betydelse av förarbetsuttalanden vid implementering av EG-rätt, se bl. a. prop. 1994/95:19 (Sveriges medlemskap i EU) del I s. 529, Ruth Nielsen, Retskilder, 4 udg., Khvn 1995 s. 144 ff. 25 Prop. 1994/95:17 s. 47 ff.

 

636

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 637 denna punkt är klar, har det ansetts nödvändigt att för konsumentavtalens del begränsa jämkningsmöjligheten enligt 36 § AvtL i enlighet med direktivet. Detta har skett genom en särskild lagregel. Dess tillämpning förutsätter att villkoret inte varit föremål för individuell förhandling, att det är oskäligt och att konsumenten begär att avtalet i övrigt skall bestå oförändrat. I syfte att undvika ändring i den generella och samnordiska 36 § AvtL har regeln placerats som 11 § 3 st. AVLK. Även om denna placering i och för sig är väl förklarlig, är resultatet inte särskilt gott vad gäller rättssystematisk överskådlighet och koordinering.
    Enligt direktivet (motsatsslut från art. 4 p. l) får man inte vid bedömningen av frågan om ett avtalsvillkor skall anses oskäligt beakta omständigheter, som inträffat efter avtalets ingående och som medför att villkoret blir att anse som skäligt. Detta skiljer sig från vad som hittills gällt i Sverige och har föranlett en särskild regel i 11 § 2 st. AVLK. Däremot får man fortfarande vid oskälighetsbedömningen beakta förhållanden som inträffat efter avtalsslutet när detta verkar till konsumentens fördel. Även denna regel har till uppgift att säkra ett genomslag för det bakomliggande konsumentskyddssyftet.

 

7. De marknadsrättsliga reglerna
Ordningen med en marknadsrättslig kontroll genom en konsumentombudsman av oskäliga villkor i standardavtal på konsumentområdet är specifik för de nordiska länderna. I det övriga Västeuropa anses det i allmänhet vara en uppgift för frivilliga konsumentorganisationer att agera på konsumentkollektivets vägnar mot oskäliga avtalsvillkor i standardkontrakt. Effektiviteten i denna ordning torde vara växlande, men den spelar helt klart en viktig roll i Tyskland (Verbandsklage). Avtalsvillkorsdirektivet föreskriver i art. 7 p. 2 att det skall finnas talerätt för sådana organisationer. Direktivet har dock en ganska vag utformning. Det kräver att medlemsstaternas domstolar eller administrativa organ skall förfoga över ”adequate and effective means” att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i konsumentavtal (art. 7 p. 1, jfr ingressens sista mening). Det har inte förelegat några hinder för Sverige och övriga nordiska länder att bibehålla den tidigare KO-modellen på området.
    Principerna och formerna för den marknadsrättsliga kontrollen och bedömningen har förts över från l97l års lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden till den nya AVLK med endast små

 

637

638 Ulf Bernitz SvJT 1995 ändringar.26 Den nya marknadsrättsliga generalklausulen i 3 § i l994 års AVLK skiljer sig inte i sak från den tidigare gällande och den praxis som har utbildats förblir aktuell. Vid oskälighetsbedömningen brukar Marknadsdomstolen, med utgångspunkt i ett förarbetsuttalande, särskilt pröva om ett avtalsvillkor medför en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, sett mot bakgrund av dispositiv rätt, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte är för handen.27 Denna bedömningsprincip ligger som synes påtaligt nära den som anges i direktivets generalklausul i art. 3 p. 1. Givetvis skall KO och Marknadsdomstolen i fortsättningen även beakta den ovan berörda grå listan på normalt oskäliga klausuler, men denna innehåller som framgått få nyheter i förhållande till tidigare svensk praxis. I terminologiskt hänseende kan författaren av denna artikel inte undgå att särskilt notera att man valt att i rubrik i lagtexten uttryckligen beteckna de nu berörda reglerna såsom ”marknadsrättsliga” bestämmelser och därigenom knäsatt denna term från lagstiftarens sida.28 En nyhet är att det enligt den nya lagen är möjligt för KO och Marknadsdomstolen att ingripa även mot oskäliga avtalsvillkor som tillämpas av banker och försäkringsbolag. Förändringen har motiverats av utformningen av direktivet, som med vissa undantag är tillämpligt också inom dessa sektorer. Lagändringen kan komma att visa sig bli betydelsefull. Som skäl till att denna möjlighet inte funnits tidigare har man hänvisat till Finansinspektionens allmänna kontrollmöjligheter med stöd av bank- och försäkringsrörelselagarna. Denna kontrollverksamhet, som för övrigt i allmänhet torde ha haft en rätt begränsad omfattning när det gällt att pröva den närmare utformningen av avtalsvillkor, har dock inte innefattat någon form av judiciell oskälighetsprövning. Det är en viktig förändring — inte minst principiellt — att särställningen för bank- och försäkringsverksamhet i detta hänseende nu avskaffats. De andra marknadsrättsliga huvudlagarna, konkurrenslagen och marknadsföringslagen, har redan tidigare varit fullt ut tillämpliga också på bank- och försäkringsområdet.

 

26Här kan hänvisas till Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. l993 s. 93 ff. och densamme i SvJT l974 s. 81 ff. 27Uttalandet gjordes ursprungligen i prop. 1971:15 s. 71 och har regelmässigt åberopats i Marknadsdomstolens domsmotiveringar enligt den äldre AVLK. 28AVLK har behandlats såsom en del av det marknadsrättsliga regelsystemet i Bernitz, Svensk marknadsrätt, 3 uppl., 1991 s. 177 ff.

 

638

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 639 I pressen har det sommaren 1995 aviserats inrättandet av en ”bankombudsman” inom ramen för Konsumentverket/KO:s verksamhet. Den nya AVLK ger som framgått en viss legal bas för sådan verksamhet.
    Marknadsdomstolen kan enligt den nya lagen liksom hittills endast meddela framåtsyftande förbud, i regel vid vite. En intressant nyhet är att förbud skall kunna riktas direkt mot att en sammanslutning av näringsidkare, såsom en branschorganisation, använder eller rekommenderar ett oskäligt villkor (3 § 3 st. AVLK). Också denna ändring har sin bakgrund i avtalsvillkorsdirektivets krav och framstår som sakligt väl befogad.
    Lagstiftaren har inte i samband med direktivets genomförande velat göra några förändringar i övrigt i det marknadsrättsliga regelsystemet inom standardavtalsrätten. Riktpunkten har uppenbarligen varit minsta möjliga ändring. Trots att de rent civilrättsliga och de marknadsrättsliga reglerna om konsumentskydd mot oskäliga avtalsvillkor systematiskt förts samman i en och samma lag, har sålunda inte någon ändring gjorts i den tvåspårighet som utmärker den nuvarande ordningen. Process- och sanktionssystem enligt å ena sidan 36 § AvtL och de rent civilrättsliga reglerna i AVLK och å andra sidan de marknadsrättsliga bestämmelserna i AVLK är avsedda att liksom hittills löpa var för sig.
    De omfattande förändringar av det processuella systemet inom marknadsrätten i övrigt, som skett genom införandet av nya konkurrenslagen respektive nya marknadsföringslagen, har inte ansetts påkalla några liknande ändringar i AVLK. Enligt denna är sålunda Marknadsdomstolen fortfarande första och enda instans på den marknadsrättsliga sidan. Det finns härigenom betydligt mindre samordning än tidigare i den allmänna uppbyggnaden av de marknadsrättsliga lagarna. Detta synes i vart fall på sikt påkalla en rättsteknisk översyn av de marknadsrättsliga reglerna i AVLK.

 

8. Sammanfattande slutsatser
Avtalsvillkorsdirektivets utformning och betydelse, sedd mot bakgrund av den redan existerande konsumentskyddande standardavtalsrätten i de nordiska länderna, har bedömts tämligen negativt i en artikel av Thomas Wilhelmsson.29 Hans grundsyn är att direktivet har en alltför försiktig utformning, bl. a. genom att bygga på grundtanken om att kunna genom regler som stödjer konsumentsidan återställa en balans mellan avtalsparterna i stället för att direkt utgå från sociala skyddssyften. Detta skulle inte minstgälla

 

29Wilhelmsson i Journal of Consumer Policy 1993 s. 435 ff. Se även densamme, Social Contract Law and European Integration, Aldershot 1995.

 

639

640 Ulf Bernitz SvJT 1995 skälighetsbedömningen enligt direktivet, som Wilhelmsson menar riskerar bli alltför abstrakt och statisk. Enligt Wilhelmsson skulle i vart fall den finska rätten möjliggöra friare och mer socialt präglade hänsynstaganden.
    För min del delar jag inte denna kritik. Väsentligen synes syftena bakom 36 § AvtL och det marknadsrättsliga regelsystemet på avtalsvillkorens område sammanfalla med dem som kommit till uttryck i direktivet. I den mån lagstiftaren vill tillgodose specifika sociala skyddssyften får det nog ske genom tvingande lagstiftning som direkt tar sikte på det särskilda problemområdet. Tvärtom har direktivet och dess genomförande i svensk rätt i vissa hänseenden inneburit en konsolidering och förstärkning av konsumentskyddet inom standardavtalsrätten. Som redan antytts inledningsvis torde direktivets betydelse för den svenska rättsutvecklingen bli större än vad som hittills ofta torde ha antagits. Det senast sagda visar sig på två plan, dels i de redan vidtagna lagändringarna och dels i en sannolik långsiktig påverkan. De viktiga nyheterna har redan behandlats. Här märks den nyinförda definitionen av begreppet standardavtal med anknytande bevisbörderegel, lagfästandet av oklarhetsregeln, tillkomsten av en grå lista över normalt oskäliga klausuler i standardavtal, den nya synen på jämkning av oskäliga villkor samt bank- och försäkringsområdets införande under det marknadsrättsliga systemet för kontroll av oskäliga villkor i standardavtal.
    Tillkomsten av den grå listan och de minskade möjligheterna att tillämpa jämkning torde komma att leda till en mer klausulinriktad inriktning av 36 § AvtL i konsumentförhållanden; vad som Tyskland brukar benämnas Fallgruppenbildung. Detta vore enligt min mening en fördel. I hittillsvarande rättspraxis har domstolarna, även HD, vanligen tillämpat en individualiserad bedömning, som i hög grad tagit hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Detta har lett till dålig förutsebarhet och sannolikt en viss brist på genomslagskraft i rättssystemet på området. Endast i fråga om en klausultyp, skiljedomsklausuler, kan relativt klara, generella bedömningsprinciper hittills sägas ha utbildats på grundval av HDs tillämpning av 36 § AvtL.30 En generell iakttagelse i detta sammanhang är för övrigt, att den tämligen omfattande rättsutveckling genom praxis, som ägde rum under den första tioårsperioden efter införandet av 36 § AvtL, därefter i huvudsak förefaller ha avstannat.
    Genom tillkomsten av den nya avtalsvillkorslagen för konsumentförhållanden har rättsläget givits ökad stadga. Den gamla

30Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1993 s. 86 ff.

 

640

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 641 avtalsvillkorslagen av 1971 var resultatet av en kortfattad s. k. lidbomsk departementspromemoria och hade en ganska löslig utformning vad gällde avgränsning och tillämpade bedömningsprinciper.31 Den nya lagen med sin bakgrund i direktivet markerar att det numera är vedertaget att det inom avtalsrättens allmänna ram har utvecklats och bör tillämpas delvis särskilda bedömningsprinciper för standardavtal och då framför allt på konsumentområdet. Detta är en uppfattning som författaren till denna artikel för sin del förfäktat alltsedan början av 1970-talet32 men som kanske inte alltid varit fullt accepterad.33 Även om den nya lagen är begränsad till att avse konsumentavtal, bör den komma att få viss betydelse för rättstillämpningen också utanför detta område. När det gäller tolkning och oskälighetsbedömning av standardavtal på andra områden, där det föreligger en påtaglig obalans i parternas styrkeförhållanden så att den ena parten intar en underlägsen ställning, bör direktivet och den nya lagen kunna användas analogiskt och som jämförelsepunkt.34 Särskilt bör detta kunna vara fallet med den grå listan över oskäliga klausuler, oklarhetsregeln och jämkningsregeln.
    Långsiktigt viktigare än dessa, i och för sig betydelsefulla, lagstiftningsnyheter torde dock komma att visa sig vara att den konsumentskyddande standardavtalsrätten inte längre endast utgör intern svensk rätt med huvudsakliga nordiska motsvarigheter utan bygger på europeisk rätt.
    Domstolar och myndigheter i EU-länder är skyldiga att tolka nationell rätt i ljuset av innehåll och syfte i gällande EG-direktiv, principen om direktivkonform tolkning. Principen, som ytterst har sin grund i solidaritetsprincipen i Romfördragets art. 5, har slagits fast av EG-domstolen i åtskilliga avgöranden. Efter det första avgörandet, där principen klart utvecklades, kallas den ofta von Colsonprincipen.35 Även nationell lagstiftning, vars lydelse inte ändrats,

 

31Bernitz i SvJT 1974 s. 81 ff. 32Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt III, SvJT 1972 s. 401 ff., 1974 s. 81 ff. 33Det kan t. ex. diskuteras om Lehrberg i sitt nyutgivna arbete Avtalstolkning, 1994 alltid gör en tillräckligt tydlig distinktion från tolkningssynpunkt mellan rättsfall som rört individuellt förhandlade villkor respektive villkor i standardavtal. 34Härtill Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1993 s. 82 och densamme, Småföretagarskydd mot oskäliga avtalsvillkor, särskilt 36 §avtalslagen i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund 1987 s. 107 ff. 35Fall 14/83, von Colson & Kamann mot Land Nordrhein-Westfalen, (1984) ECR 1891.

 

641

642 Ulf Bernitz SvJT 1995 skallfortsättningsvis tolkas och tillämpas mot bakgrund av direktivets regler.36 Såväl 36 § AvtL som den nya AVLK skall alltså tolkas i ljuset av avtalsvillkorsdirektivet och dess ingress. Äldre förarbetsuttalanden och rättspraxis, som inte stämmer överens med direktivet, får vika och bör överhuvud fortsättningsvis behandlas med försiktighet. Vid osäkerhet om direktivets innebörd har domstolarna i Sverige, liksom i andra EU-länder, möjlighet att begära förhandsavgörande av EG-domstolen enligt Romfördragets art. l77. På denna grund torde det vartefter komma att utvecklas en rättspraxis på europeiskt plan om oskäliga avtalsvillkor. Ett embryo till en sådan finns redan när det gäller andra konsumentskyddsdirektiv. Via harmoniseringsdirektiv om oskäliga avtalsvillkor och närliggande frågor samt EGdomstolens praxis kommer det sannolikt att successivt växa fram åtminstone en i vissa grunddrag gemensam europeisk avtalsrätt inom denna centrala sektor, även om det idag är svårt att bedöma hur långt och snabbt denna utveckling kommer att gå.
    Detta kan i sin tur ses i ett mycket stort, möjligt framtidsperspektiv. Europaparlamentet uttalade sig 1989 för tillskapandet av en för EU-länderna gemensam europeisk civillag.37 Detta stora projekt har åtskilliga entusiastiska förespråkare i Europa, inte minst i Tyskland, och vissa förstudier pågår.38 Om och i vilken utsträckning det så småningom kan komma att realiseras är svårt att nu bedöma. Med all sannolikhet måste man i vart fall gå fram stegvis. Tillkomsten av ett EG-direktiv på ett inom civilrätten så centralt fält som oskäliga avtalsvillkor kan härvid ses som ett inte oviktigt steg på vägen, låt vara att direktivet begränsats till att avse konsumentavtal.
    Efter antagandet av direktivet om oskäliga avtalsvillkor har Europeiska kommissionens direktorat för konsumentskydd m. m. satt igång arbete med förslag till ett konsumentskyddsdirektiv om garantier, avsett att gälla både s. k. legala garantier, alltså det skydd vid fel m. m. som i Sverige inryms i konsumentköp- och konsumenttjänstlagarna, och avtalade garantier, framför allt inom ramen för standardavtal.39 Stora olikheter i konsumentskyddsreglerna på

 

36Så i sak även Lagrådet i prop. l994/95:l7 s. 140 f., som dock valt att mera generellt hänvisa till principen om fördragskonform tolkning. 37Official Journal of the European Communities 1989, No. C 158/400. 38Se bl. a. samlingsverket Towards a European Civil Code, Ed:s Hartkamp m. fl., Nijmegen 1994. 39Till grund för detta arbete ligger en 1993 publicerad grönbok, Green Paper on Guarantees for Consumer Goods and After-Sales Services, COM(93)509, final härom Tenreiro m. fl. i Consumer Law Journal 1995 s. 79 ff.

 

642

SvJT 1995 Standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor 643 643

detta område anses försvåra gränsöverskridande köp inom EU, t. ex. av personbilar och audiovisuella apparater. Det återstår att se hur lång vägen till ett antaget garantidirektiv kan komma att bli, men det bör dock röra sig om mindre än de nästan tjugu år som det tagit att nå fram till det antagna avtalsvillkorsdirektivet.