Svensk rättspraxis

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1984-1994

 

 

Av justitierådet LARS K. BECKMAN

För tiden 1972–1983 har översikter beträffande fastighetsbildnings- och expropriationsmål författats av justitierådet Johan Gyllensvärd (se SvJT 1977 s. 348, 1981 s. 334 och 1985 s. 110).
    I rättsfallsöversikten används följande förkortningar: AL anläggningslagen (1973:1149) ExL expropriationslagen (1972:719) FBL fastighetsbildningslagen (1970:988) LFS lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter LL ledningsrättslagen (1973:1144) Landahl Tore Landahl och Olof Nordström, Fastighetsbildningslagen. En kommentar, 2 uppl. 1991

 

Fastighetsbildningslagen
2 kap. Grundläggande bestämmelser
6 § Paragrafen innehåller vissa för all fastighetsbildning gemensamma regler om förrättningskostnaderna. Enligt andra stycket i paragrafen — som enligt 29 § tredje stycket AL tillämpas även beträffande anläggningsförrättning — skall, om förrättning inställes, sökanden som regel betala uppkomna förrättningskostnader. I NJA 1985 s. 368 uppkom frågan om vem som skall anses som sökande när den fastighet, vars ägare gjort ansökan om förrättning, överlåtes under tiden mellan dagen för ansökan och dagen för förrättningens inställande. HD uttalade att den nye ägaren — oavsett om han önskar att förrättningen fullföljes — anses ha övertagit den förre ägarens ställning som sökande och att detta får anses gälla också i fråga om förrättningskostnaderna. Som framgår har avgörandet betydelse inte bara i fråga om ansvaret för förrättningskostnaderna (se härom Landahl s. 42, 111, 154 och 164; se beträffande rättsfallet även Folke Grauers, Fastighetsköp, 13 uppl. 1994, s. 76 samt uttalande vid tillkomsten av 5 kap. 12 a § i prop. 1991/92:127 s. 75 f. och NJA II 1992 s. 254).

 

3 kap. Villkor för fastighetsbildning
Under den i rättsfallsöversikten aktuella tidsperioden har ändringar i 3 kap. skett genom SFS 1987:124 (2 och 3 §§), SFS 1990:1101 (1 och 5 §§) samt SFS 1993:1340 (5–7 §§). Särskild försiktighet måste alltså iakttas vid läsningen av rättsfallen.

 

1 § Paragrafen innehåller de allmänna lämplighetsvillkoren för fastighetsbildning. I samband med ändringarna år 1990 i 5 § (som innehåller särskilda bestämmelser om jordbruks- och skogsbruksfastigheter) fick

även 1 § en något jämkad lydelse och försågs därvid med delvis nya motiv (se Landahl s. 48 ff. och 56 f. samt NJA II 1990 s. 640 ff.).
    I NJA 1984 s. 122 var fråga om avstyckning för bostadsändamål från en jordbruksfastighet. Byggnadsnämnden hade meddelat bygglov. HD ansåg att olägenheter för styckningslotten av jordbruket på angränsande åkermark inte utgjorde hinder för avstyckningen med hänsyn till villkoren i 1 § (se Landahl s. 59 och Ulf Cervin, Mark- och miljörätt, 10 uppl. 1987, s. 65). Detta rättsfall behandlas vidare vid 6 §.
    Enligt 1 § andra stycket gäller bl. a. ett krav på det tilltänkta fastighetsbildningsändamålets aktualitet. I NJA 1985 s. 110 var fråga om avstyckning för nybyggnad som skulle ha inneburit tätbebyggelse utanför detaljplanelagt område. Aktualitetskravet ansågs inte uppfyllt när regeringen vägrat behövlig dispens för nybyggnaden (se Landahl s. 59, Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 78 och Ulf Cervin, Mark- och miljörätt, 10 uppl. 1987, s. 69).
    I RH 1984:50 och 103 ansågs hinder enligt 1 § föreligga mot sökt avstyckning.

 

2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsbildning inom område med plan eller andra bestämmelser för marks bebyggande eller användning. Paragrafen ändrades i samband med tillkomsten av plan- och bygglagen (1987:10). Lagändringen har medfört en ändring av rättsläget beträffande grannes rätt att överklaga (se de vid 15 kap. 6 § behandlade rättsfallen NJA 1984 s. 803 och 1990 s. 800).
    Enligt första stycket andra meningen i paragrafen får mindre avvikelser från en plan göras om syftet med planen inte motverkas (se Landahl s. 61 och Bostadsutskottets betänkande 1986/87:4 s. 33). I NJA 1984 s. 60 var fråga om en i sak överensstämmande bestämmelse i paragrafens lydelse före den 1 juli 1987. Den ifrågasatta avstyckningen stred mot byggnadsplan såtillvida att såväl stamfastighet som styckningslott skulle få en areal som med ungefär 150 kvm understeg den i planen föreskrivna minimiarealen för byggnadstomt, 2 000 kvm. Byggnadsnämnden bestred att avstyckningen skulle medföra bara en mindre planavvikelse och vara förenlig med planens syfte. HD uttalade att arealbestämmelserna i byggnadsplanen utgjorde ett väsentligt inslag i planen och att den aktuella avvikelsen klart översteg vad som kunde godtas (se Landahl s. 66 och Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 80).

 

3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsbildning utanför detaljplan. Paragrafen ändrades i samband med tillkomsten av plan- och bygglagen och därvid slogs genom nya bestämmelser i 4 kap. 25 a § fast att det är ”byggnadsnämnden” och inte fastighetsbildningsmyndigheten som skall bestämma hur 3 § skall tillämpas. Äldre rättsfall torde därmed ha förlorat sin betydelse (se Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 81 f.). I RH 1989:111 fann hovrätten att hinder mot en begärd avstyckning förelåg enligt 3 § och framhöll särskilt att byggnadsnämnden, som motsatt sig avstyckningen, under målets handläggning genom 4 kap. 25 a § getts ett avgörande inflytande på bedömningen enligt 3 § (se Landahl s. 58, 66 och 144).

 

 

6 § Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse till skydd för jordbruksnäringen. Paragrafen ändrades inte i samband med 1990 års ändringar i 5 § men vissa uttalanden gjordes ändå om tillämpningen av 6 § (se Landahl s. 78 f.). Däremot ändrades 6 § år 1993 (i samband med ytterligare ändringar i 5 §) så att första stycket fick en ny lydelse och andra stycket upphävdes. Ändringarna innebar en uppmjukning av skyddet för jordbruksnäringen (se NJA II 1993 s. 344).
    Enligt första stycket i paragrafens lydelse före den 1 januari 1994 får fastighetsbildning som berör en jordbruksfastighet äga rum endast om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. (Gällande lydelse: ... inte äga rum om åtgärden är ägnad att medföra någon olägenhet av betydelse för jordbruksnäringen.) I NJA 1989 s. 360 var särskilt frågan om huruvida nybildad jordbruksfastighet kunde anses vara tillräckligt försedd med bostäder. HD fann efter en utförlig redovisning av omständigheterna att hinder mot den sökta fastighetsbildningen inte förelåg enligt 6 § första stycket (och inte heller enligt 1 § och 5 § första stycket). HD fann härvid anledning att uttala att en myndighet som motsätter sig fastighetsbildning under påstående att den är till men för jordbruket i möjligaste mån bör styrka sitt påstående (se Landahl s. 68 f. och 80, varvid bör beaktas att 1993 års lagändringar inte kunnat beaktas i kommentaren).
    I NJA 1984 s. 122, som behandlats vid 1 §, var fråga om tillämpning av det numera upphävda andra stycket i 6 §. HD (en majoritet av tre ledamöter) fann att hinder inte förelåg för avstyckning för bostadsändamål från en jordbruksfastighet (se Landahl s. 80).

 

4 kap. Fastighetsbildningsförrättning
8 § Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökan om fastighetsbildning. Köp av område av fastighet är enligt 4 kap. 7 § jordabalken ogiltigt om inte ansökan om fastighetsbildning görs senast sex månader efter den dag då köpehandlingen upprättades (se angående den paragrafen från tiden före denna rättsfallsöversikt NJA 1976 s. 483 och SvJT 1981 s. 352 f.). I NJA 1987 s. 211 hade sedan köpekontrakt upprättats beträffande visst område av en fastighet parterna kommit överens om att låta köpet återgå. Kommunen beslutade emellertid att utöva sin förköpsrätt och väckte talan mot säljarna om utfärdande av köpebrev mot erhållande av i köpekontraktet föreskriven köpeskilling. Ansökan om fastighetsbildning hade inte gjorts inom sex månader från dagen för köpekontraktet. HD återgav ett uttalande av tredje lagutskottet vid jordabalkens tillkomst (se betänkande 1970:80 s. 197 och NJA II 1972 s. 78) men konstaterade att det inte gav någon klar ledning när som i förevarande fall något köpebrev aldrig upprättats. Praxis i fråga om tidsfristen enligt jordförvärvslagstiftningen borde enligt HD vara vägledande även vid beräkning av tidsfristen i 4 kap. 7 § jordabalken. Denna praxis (se NJA 1955 s. 449 och 1976 s. 268) innebär att tidsfristen skall räknas från det att köpekontraktet upprättades men detta har ansetts inte hindra att säljare och köpare förnyar köpet. HD anförde att i det fall att enbart köpekontrakt upprättats kan upprättande av köpebrev innebära en sådan förnyelse, med verkan att ny tidsfrist börjar löpa.

 

707

Eftersom ansökan om fastighetsbildning inte gjorts inom sex månader från köpekontraktets dag var det aktuella köpet ogiltigt och säljarna var därför inte skyldiga att medverka till att köpebrev upprättades. Det kan tilläggas att det aktuella köpekontraktet innehöll en föreskrift om köpebrev men att en förnyelse av köpet genom köpebrev bör vara möjlig även utan sådan föreskrift i köpekontraktet. (Angående detta rättsfall se Landahl s. 104 f. och Folke Grauers, Fastighetsköp, 13 uppl. 1994, s. 71, 72, 252 och 276.) Bestämmelserna i 4 kap. 7 § jordabalken har också varit aktuella i NJA 1991 s. 262 som avsåg frågan huruvida domstol i mål angående fastighetsreglering ägt ingå i prövning av visst förhållande som inte åberopats av klaganden, nämligen betydelsen av 4 kap. 7 § jordabalken för den aktuella fastighetsregleringen (se Torkel Gregow i SvJT 1993 s. 187).

 

11 § Enligt denna paragraf skall fastighetsbildningsmyndigheten i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare. (Angående sakägarbegreppets innebörd se Landahl s. 109 ff. samt det vid 2 kap. 6 § behandlade rättsfallet NJA 1985 s. 368 och de vid 15 kap. 6 § behandlade rättsfallen NJA 1984 s. 803 och 1990 s. 800; se även det vid 10 § lagen om införande av fastighetsbildningslagen behandlade rättsfallet NJA 1990 s. 814.) I NJA 1985 s. 429 hade vid en avstyckningsförrättning styckningslotten tillagts rätt att som servitut i stamfastigheten nyttja en samfälld väg, som enligt förrättningskartan gick genom en byggnad på en intilliggande fastighet. Ägaren av denna fastighet hade varken kallats till förrättningen eller underrättats om fastighetsbildningsbeslutet. HD anförde att hennes rätt på ett så ingripande sätt berörts av förrättningen att hon borde såsom sakägare ha fått tillvarata sina intressen vid denna. Efter domvillobesvär undanröjdes fastighetsbildningsmyndighetens beslut såvitt gäller styckningslottens servitutsrätt. HD åberopade härvid tredje punkten (numera andra punkten) i 59 kap. 1 § rättegångsbalken. (Angående detta rättsfall se Landahl s. 111, 372 och 451 samt SvJT 1985 s. 136 f. och 1989 s. 512.) I NJA 1991 s. 37 hade genom fastighetsreglering överförts samfälld mark till annan fastighet utan att en granne, som nyttjat två vägar och en byggnad på området, hörts i ärendet. Fastighetsbildningsmyndighetens underlåtenhet att utreda rätten till vägarna och byggnaden ansågs utgöra fel som inverkat på ärendets utgång, eftersom denna utredning sannolikt skulle ha lett till att grannen godtagits som sakägare. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut undanröjdes efter domvillobesvär av grannen (se Lars Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 249 not 5 och Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991, s. 327 not 13).

 

14 och 15 §§ Enligt 14 § andra stycket första meningen behövs inte sammanträde med sakägarna, om stridiga intressen mellan sakägarna inte förekommer i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen inte föreligger. Om det finns anledning anta att en förrättning kan handläggas helt utan sammanträde, gäller vidare enligt 15 § första

 

stycket första meningen att ansökningshandlingen skall delges sakägare, som ej biträtt ansökningen, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom utsatt tid. I NJA 1984 s. 531 II och III var fråga om verkan av före förrättningen träffade överenskommelser om marköverföring och i den delen behandlas rättsfallen vid 5 kap. 18 §. I rättsfallet II ansåg HD att fastighetsbildningsmyndigheten inte haft anledning att uppfatta ansökningen och den därvid åberopade överenskommelsen på annat sätt än att sammanträde kunde underlåtas och att det inte heller funnits skäl att delge ansökningen med sakägaren. I rättsfallet III förelåg däremot en sådan avvikelse mellan den i överenskommelsen angivna arealen och den verkliga arealen på det område som skulle överföras att sakägarna enligt HD borde ha beretts tillfälle att yttra sig. Beroende på vad genom sådan delgivning blivit utrett om sakägarnas ståndpunkter skulle enligt HD därefter ha bedömts om sammanträde kunde underlåtas. På grund av det handläggningsfel som förekommit återförvisades förrättningen till fastighetsbildningsmyndigheten. (Angående dessa rättsfall se Landahl s. 121.)

 

5 kap. Allmänna bestämmelser (om fastighetsreglering)
3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten att påkalla fastighetsreglering. Sådan rätt har enligt första stycket första meningen ägare av en fastighet som berörs av regleringen. (Angående rätt för innehavare av oreglerad ströäng att påkalla fastighetsreglering se det vid 10 § lagen om införande av fastighetsbildningslagen behandlade rättsfallet NJA 1990 s. 814.) I NJA 1987 s. 730 har slagits fast att ägare av en styckningslott, som samtidigt ansökt om avstyckning och överföring genom fastighetsreglering av mark till styckningslotten från en angränsande fastighet, inte har rätt att påkalla fastighetsregleringen, eftersom han inte var ägare av fastighet. Avgörandet som beslutades av en majoritet av tre ledamöter mot två har utsatts för en kritisk granskning av Tore Landahl i SvJT 1989 s. 1– 14 (”eine grausame Salbe” mot majoritetsmeningen för att citera Lars Welamson i SvJT 1989 s. 512). Fastän det inte kommer till något riktigt klart uttryck måste antas att förutsättningen i det aktuella fallet var att styckningslottens areal var för liten för att kunna godtas vid en lämplighetsprövning enligt 3 kap. 1 §. Den begärda fastighetsregleringen var alltså en förutsättning för att avstyckningen skulle kunna godkännas. Detta förhållande har emellertid inte direkt åberopats i majoritetsmeningen. Denna bygger i stället på en formell tillämpning av fastighetsbegreppet i FBL, varvid som ett avgörande argument bl. a. anförs att en vidsträckt tillämpning av reglerna om initiativrätt skulle medföra en motsvarande utvidgning av möjligheterna till tvångsförvärv av mark enskilda emellan. Från minoritetsmeningen i HD kan citeras ett uttalande att skyddet för sakägarna står att finna (inte i en formell tillämpning av begreppet fastighet utan) i de materiellrättsliga bestämmelserna om förutsättningar för fastighetsreglering. (Angående detta rättsfall och dess konsekvenser i olika hänseenden se — förutom den angivna artikeln i SvJT 1989 s. 1–14 — Landahl s. 31, 36, 169 f., 173 och 371.)

 

 

709

6 § Om syftet med en fastighetsreglering kan vinnas genom olika utföranden, skall enligt andra stycket i paragrafen regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras. I NJA 1989 s. 20 överförde fastighetsbildningsmyndigheten genom fastighetsreglering två fastigheter till en tredje. (En sådan sammanföring var föreskriven som villkor i ett tillstånd enligt jordförvärvslagstiftningen till förvärv av de två fastigheterna.) Fastighetsregleringen medförde att en partiell nyttjanderätt (jakträtt) i de två utplånade fastigheterna upphörde att gälla (vilket enligt då gällande lagstiftning var en ofrånkomlig följd). Nyttjanderättshavaren överklagade fastighetsbildningsmyndighetens beslut och yrkade i första hand att ansökningen om fastighetsreglering skulle ogillas och i andra hand att regleringen skulle genomföras på annat sätt (så att jakträtten kunde bestå). Tingsrätten lämnade besvären utan bifall. Hovrätten däremot avvisade hans förstahandsyrkande på den grunden att han inte hade talerätt i den delen men återförvisade förrättningen till fastighetsbildningsmyndigheten för utförande av regleringen i enlighet med andrahandsyrkandet. I HD var det sökanden (ägare till de tre fastigheterna) som var klagande. HD (en majoritet av fyra ledamöter) fastställde med ändring av hovrättens utslag det slut tingsrättens utslag innehöll. Först konstaterades att nyttjanderättshavaren var sakägare med rätt att få även sitt förstahandsyrkande prövat i sak. (HD hänvisade härvid till det vid 5 kap. 34 § behandlade rättsfallet NJA 1987 s. 831 och denna fråga har inte angetts i referatrubriken.) Vad nyttjanderättshavaren anfört till stöd för förstahandsyrkandet ansågs dock inte vara av beskaffenhet att yrkandet om fastighetsreglering skulle ogillas. Vad gäller andrahandsyrkandet beträffande sättet för genomförande av regleringen fann HD att en avvägning enligt den ovan återgivna bestämmelsen i 6 § andra stycket utföll till sökandens fördel (se Landahl s. 187, 272, 279 och 451). Det är intressant att HD i sina skäl diskuterade frågan om rätt till ersättning med stöd av 2 kap. 18 § regeringsformen (se även referatrubrikens ”Beaktande av 2 kap. 18 § RF?”). HD tog dock inte klart ställning till frågan, eftersom jakträttshavaren inte framställt något ersättningsyrkande (se Bertil Bengtsson i SvJT 1989 s. 673 och 681 samt densamme, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991, s. 64 och 218; se även det sist i rättsfallsöversikten vid 2 kap. 18 § regeringsformen behandlade rättsfallet NJA 1992 s. 337 angående det s. k. fria handredskapsfisket). Som angetts i referatrubriken blev alltså resultatet att nyttjanderätten upphörde att gälla utan att någon ersättning utgick.
    Som nämnts dikterades HD:s utslag av en majoritet av fyra ledamöter. Justitierådet Bertil Bengtsson var skiljaktig och anförde bl. a.: ”Vid valet mellan olika alternativa sätt att genomföra den begärda fastighetsbildningen bör det emellertid inte komma i fråga att välja en lösning som, även frånsett att den framstår som oskälig mot (nyttjanderättshavaren), är svår att förena med regeringsformens bestämmelse.” Det bör tilläggas att en nyttjanderättshavares ställning i ett fall som det förevarande förbättrats genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1990 (se 7 kap. 29 § jordabalken och 5 kap. 33 a § FBL samt

 

SOU 1986:29 s. 95 och Landahl s. 274 ff.) och den 1 januari 1993 (se bestämmelsen om s. k. annan ersättning i 5 kap. 12 § FBL samt prop. 1991/92:127 s. 44 f. och NJA II 1992 s. 249 f., där rättsfallet NJA 1989 s. 20 särskilt nämns).

 

8 § Paragrafen innehåller bestämmelser om regleringsfastigheternas sammansättning och om de storleksförändringar som får vidtas. Som en grundläggande princip gäller enligt paragrafens första mening att varje fastighet som ingår i regleringen skall erhålla sådan sammansättning och utformning att den inte i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Som en komplettering härtill föreskrivs i andra meningen att fastigheten inte får ändras så att dess graderingsvärde (se härom 5 kap. 9 §) minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskrivits utgör enligt tredje meningen inte hinder mot förordnande enligt 8 kap. att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen. Bestämmelserna i 8 § är dispositiva (se 5 kap. 18 §).
    I NJA 1991 s. 425 var fråga om plangenomförande genom en fastighetsreglering som innebar att ett område av en jordbruksfastighet som tillhörde två makar överfördes till en kommunägd fastighet. Det var fråga om cirka 11 procent av den förstnämnda fastighetens areal. HD fann (i motsats till hovrätten) att den aktuella minskningen av fastighetens graderingsvärde inte skulle anses som väsentlig. HD anförde härvid att den ifrågasatta minskningen av fastighetens graderingsvärde — även med utgångspunkt i makarnas uppfattning om värdet av den mark de skulle avstå ifrån — inte uppgick till 25 procent (se angående motsvarande procenttal i äldre rätt samt vissa uttalanden vid tillkomsten av FBL Landahl s. 191 f. respektive 194). HD tillade också att den omständigheten att makarnas ställning i kostnadshänseende måhända varit bättre om kommunen valt ett alternativt förfarande för plangenomförandet inte i sig var av beskaffenhet att påverka frågan om fastighetsregleringens tillåtlighet. (Som framgår av hovrättens skäl åsyftades här den skillnad beträffande rättegångskostnader som i 16 kap. 14 § FBL då gjordes mellan tvist om inlösenersättning och tvist om ersättning i anledning av fastighetsreglering.) Den 1 januari 1993 har i FBL införts en ny paragraf, 5 kap. 8 a §, enligt vilken bl. a. gäller att mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 § första stycket plan- och bygglagen (”mark som enligt detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman”) får överföras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 8 § (se prop. 1991/92:127 och NJA II 1992 s. 238 ff.). I samma lagstiftningsärende ändrades också den nyss berörda kostnadsregeln i 16 kap. 14 § (se även 17 kap. 3 § andra stycket och 18 kap. 2 § andra stycket) så att samma bestämmelser som i mål om inlösenersättning skall gälla i mål om ersättning för viss marköverföring (se NJA II 1992 s. 266 ff.).

 

10 § Paragrafen innehöll tidigare de grundläggande bestämmelserna för den ekonomiska uppgörelsen mellan sakägarna vid fastighetsreglering. Med ikraftträdande den 1 januari 1993 har emellertid paragrafen ändrats och kompletterats med bestämmelser i två nya paragrafer, 10 a

 

711

och b §§. Ändringarna innbär bl. a. att bestämmelserna om ersättning vid fastighetsreglering närmare anpassats till bestämmelserna om ersättning i 4 kap. ExL och att det endast i vissa fall skall ske en fördelning av vinsten av regleringen mellan berörda fastigheter (se prop. 1991/92:127 och NJA II 1992 s. 231 ff.).
    I NJA 1984 s. 391 hade vid fastighetsreglering upphävts servitutsrättigheter innefattande bl. a. rätt till fångskog och vedbrand till husbehov, som vid avsöndring år 1872 tillagts en torplägenhet, på vilken befintligt bostadshus numera användes endast för fritidsboende. (I fråga om rättsläget i allmänhet beträffande sådana servitut se Sten Hillert, Servitut, 3 uppl. 1991, s. 35 f. och 75 samt Statens lantmäteriverks yttrande i det aktuella målet.) I HD var endast ersättningsfrågan föremål för prövning. Ägaren av torplägenheten tillerkändes ersättning för den värdeminskning som förlusten av rätten till byggnadsvirke och ved medfört för lägenheten. Att det härskande ändamålet nu var fritid i stället för jordbruk hindrade alltså inte att ägaren ansågs ha rätt att tillgodogöra sig de servitutsrättigheter som var aktuella för det nya ändamålet. Att det fanns egen skog på torplägenheten ansågs inte heller hindra att dennas ägare tog ut allt sitt behov från de tjänande fastigheterna. (Angående detta rättsfall se Landahl s. 207, 317 och 507 f., Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 94, Ulf Cervin, Mark- och miljörätt, 10 uppl. 1987, s. 101 samt Sten Hillert a. a. s. 71 och 73.) När det med ikraftträdande den 1 januari 1993 i 5 kap. 12 § infördes en generell regel om s. k. annan ersättning (motsvarande 4 kap. 1 § första stycket tredje meningen ExL, dvs. ersättning för personlig skada) anfördes att ett speciellt fall där den nya regeln kunde komma att användas var vid fastighetsreglering som syftar till att upphäva skogsfångsservitut (se prop. 1991/92:127 s. 72 och NJA II 1992 s. 251 med hänvisning till prop. 1978/79:38 s. 11).
    I NJA 1989 s. 431 var fråga om fastighetsreglering för överföring av vissa områden till bebyggda tomter utanför detaljplan. Likvidvärdena för de överförda områdena bestämdes — med den begränsning som följer av reglerna om jämkning (se 11 §) — enligt den s. k. genomsnittsvärdeprincipen (se Bertil Hall m. fl., Fastighetsrättsliga ersättningsprinciper. Handbok med beräkningsexempel, 1989, s. 186 och 211). Rättsfallet nämndes särskilt vid tillkomsten av den nu gällande bestämmelsen om vinstfördelning i 10 a § tredje stycket (se prop. 1991/92:127 s. 70 och NJA II 1992 s. 245).
    I NJA 1991 s. 655 var vid fastighetsreglering fråga om ersättning för tomtmark som enligt stadsplan var utlagd till gata. Vid fastighetsreglering för sådant ändamål borde enligt HD regleringslikviden — på sätt anges i 4 kap. 3 a § ExL — bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde närmast innan marken i detaljplan angavs som allmän plats; vid värderingen skulle sålunda bortses från inverkan av den plan, varigenom marken lades ut till detta ändamål (se numera hänvisningen i 10 a § första stycket till 4 kap. ExL). HD ansåg också att regeln i 4 kap. 4 § andra stycket ExL om jämkning av ersättningen på grund av höjning av det allmänna prisläget var analogiskt tillämplig i ett fall som det förevarande (se vidare vid 4 kap. 4 § ExL samt med samma principiella

 

utgång beträffande kompensation för penningvärdeförsämring RH
1988:19; se även beträffande motsvarande fråga vid inlösenersättning enligt 8 kap. FBL NJA 1981 s. 780 och SvJT 1985 s. 126).

 

15 § Med ikraftträdande den 1 januari 1993 har räntebestämmelserna i tredje stycket ändrats och utformats efter mönster av 6 kap. 16 § ExL (se prop. 1991/92:127 s. 81 och NJA II 1992 s. 261 f.). Därmed har rättsfallet RH 1991:121 förlorat sin aktualitet.

 

18 § I paragrafen anges vilka av föregående bestämmelser i 5 kap. som är dispositiva. I NJA 1984 s. 531 II och III (som redan behandlats vid 4 kap. 14 och 15 §§) var fråga om en före förrättningen träffad överenskommelse om marköverföring (rättsfallet NJA 1984 s. 531 I behandlas vid 16 § AL). Överenskommelsen var enligt HD i båda fallen på sådant sätt knuten till ansökningen om fastighetsreglering att den i de hänseenden som reglerats genom överenskommelsen fick anses innebära ett medgivande enligt förevarande paragraf och genom att ansökningen gavs in till fastighetsbildningsmyndigheten var medgivandet att anse som lämnat vid förrättningen. I rättsfallet II anförde HD dessutom att den som lämnat medgivandet (ett dödsbo) inte visat någon omständighet på grund varav det inte skulle vara bundet av medgivandet. I rättsfallet III förelåg däremot (på sätt redan har redovisats vid 4 kap. 14 och 15 §§) viss skillnad mellan överenskommelsen och ansökningen. (Angående dessa rättsfall se Landahl s. 163 och 241 samt Jan Alvå i Rätt och rättskipning. En vänbok till Tore Landahl, 1987, s. 21.)

 

34 § Enligt denna paragraf är nyttjanderättshavare sakägare vid förrättning för fastighetsreglering om nyttjanderätten berörs av regleringen och denna tillika har betydelse för honom. I NJA 1987 s. 831 skulle en nyttjanderätt (arrende) komma att upphöra om fastighetsregleringen genomfördes. HD ansåg att nyttjanderättshavarna (makar) var att betrakta som sakägare och i denna egenskap berättigade att föra talan mot beslut om fastighetsreglering (se Landahl s. 279 och 451, SvJT 1989 s. 588 och Lars Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 31 not 1; se även vid 5 kap. 6 § angående NJA 1989 s. 20 och där anmärkt ny lagstiftning). Ytterligare rättsfall angående sakägarställning och klagorätt behandlas vid 15 kap. 6 §.

 

7 kap. Särskilda betämmelser om servitut och ledningsrätt
1 § Enligt paragrafen gäller bl. a. att servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning (jfr 14 kap. 1 § jordabalken). I NJA 1991 s. 177 ansågs att servitut avseende rätt att hålla sjömärke m. m. för farled i allmän hamn kunde bildas till förmån för fastighet där centrum för hamnverksamheten var belägen (se Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 93, samt beträffande tunnelbaneservitut NJA 1978 s. 57 och SvJT 1981 s. 341).

 

5 § Enligt 4 § första stycket kan ett servitut ändras om det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten. Kan olägenhe-

 

713

ten inte undanröjas genom ändring, får servitutet enligt 5 § första stycket upphävas. I NJA 1990 s. 389 var den tjänande fastigheten en s. k. järnvägsfastighet. De härskande fastigheterna hade ägor på båda sidor om järnvägen och genom servitut rätt till överfart. Servituten upphävdes genom fastighetsreglering efter en prövning av tillåtligheten enligt 3 och 5 kap. (se Landahl s. 178 not 6 och s. 315, Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 94, och Sten Hillert, Servitut, 3 uppl. 1991, s. 75).

 

14 kap. (Fastighetsbestämning)
1 § I NJA 1984 s. 148 förklarades vid fastighetsbestämning rätt till fiske i en del av en sjö (Torringen) på grund av urminnes hävd tillkomma en by, som inte ägde strand vid sjön, vid sidan av de strandägande skifteslagens fiskerätt (se Ulf Cervin, Land och strand. Fiskerättsliga studier, 1984, s. 101 och 136 samt angående urminnes hävd även RH 1989:112).

 

10 § Enligt paragrafen gäller bl. a. att kostnaderna för fastighetsbestämning skall fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt (se Landahl s. 439). I RH 1993:61 ansåg hovrätten att kostnaderna för förrättningen i fall då någon ägotvist inte föreligger bör ställas i relation till värdet av den mark som berörs av fastighetsbestämningen.

 

15 kap. Fullföljd till fastighetsdomstol
6 § Paragrafen innehåller huvudregeln om sakägares rätt att överklaga beslut eller åtgärd vid förrättning (se angående frågor om begreppet sakägare även vad som redovisats vid 4 kap. 11 § och 5 kap. 34 §).
    I NJA 1984 s. 803 uttalade HD (en majoritet av tre ledamöter) att en ägare av en grannfastighet, som inte berördes av själva den begärda avstyckningen men som gjorde gällande att det förelåg en otillåten avvikelse från plan, hade rätt att överklaga fastighetsbildningsbeslutet med hänsyn till att det kunde starkt ifrågasättas att han betagits sin rätt att yttra sig hos planmyndigheten angående erforderligt undantag från viss arealbestämmelse i planen (se Lars Welamson i SvJT 1989 s. 588 f.). I NJA 1990 s. 800 har HD emellertid förklarat att en granne inte numera har en sådan klagorätt med hänsyn till att dispensmöjligheten avskaffades i samband med ikraftträdandet av plan- och bygglagen (1987:10) den 1 juli 1987 (se vad som anförts vid 3 kap. 2 § samt Landahl s. 110 och 451). I rättsfallsreferatet finns även medtaget ett i referatrubriken inte nämnt beslut angående tillämpning av 54 kap. 6 § rättegångsbalken (se vidare vid 18 kap. 1 § FBL).
    Genom ett tillägg i paragrafens tredje stycke har den som ålagts att betala ersättning eller kostnad givits överklaganderätt, även om han inte är sakägare. I RH 1988:55 var skogsvårdsstyrelsen som förvaltare av naturreservat ansvarig för vissa ersättningar och kostnader vid anläggningsförrättning (se hänvisningen i 30 § AL till 15 kap 6 § FBL). Det förhållandet att länsstyrelsen i sin tur tilldelade skogsvårdsstyrelsen anslag till täckning av sådana ersättningar och kostnader ansågs inte medföra att länsstyrelsen ägde överklaga förrättningen.

 

Angående klagorätt för lantbruksnämnden se det vid 17 kap. 1 § behandlade rättsfallet NJA 1990 s. 408. 16 kap. Förfarandet vid fastighetsdomstol
Förfarandet vid fastighetsdomstolen regleras dels i 16 kap., dels i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.
    I RH 1988:27 avgjorde fastighetsdomstolen ett mål angående fastighetsreglering med en lagfaren domare (vid s. k. liten huvudförhandling). Hovrätten ansåg att fastighetsdomstolen inte varit domför och undanröjde domstolens utslag på grund av domvilla (se 3 § första stycket och 4 § lagen om domstolar i fastighetsmål i då gällande lydelse samt Landahl s. 534 f. angående gällande lydelse av 4 §, som medger endomarkompetens vid huvudförhandling som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling när rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet).
    Enligt 2 § lagen om domstolar i fastighetsmål skall angående rättegången vid fastighetsdomstol i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om allmän domstol, såvida inte särskilda bestämmelser är meddelade. I RH 1993:129 var fråga om tillämpning av 52 kap. 6 § rättegångsbalken. Hovrätten ansåg att tingsrätten inte borde ha avvisat överklagandet utan att först ha gjort klart för klaganden att tingsrätten ansåg att överklagandet även efter en kompletterande inlaga var så ofullständigt att det kunde komma att avvisas (se Lars Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 51 not 2).

 

14 § Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål och gäller på grund av en hänvisning i 31 § AL även vid överklagande enligt den lagen. Enligt huvudregeln kan fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. Bestämmelsen utgör en modifiering av huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken om att förlorande part skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. Bestämmelsen tillämpas enligt 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 § även beträffande rättegången i hovrätt och HD. I NJA 1992 s. 47 (som beträffande huvudsaken behandlas vid 1 § AL) avvisades sökandenas talan så att de framstod som tappande parter såvitt gällde själva slutet. Detta grundades enligt HD emellertid på den förstahandsståndpunkt som de gjort gällande vid domstolarna. Vid detta förhållande borde enligt HD skäligen förordnas att parterna skulle bära sina egna kostnader vid domstolarna. HD åberopade härvid det äldre rättsfallet NJA 1983 s. 292 (se om det Landahl s. 477 och SvJT 1985 s. 119 f.).
    I förevarande paragraf föreskrivs vidare med 7 kap. 1 § ExL som förebild att i mål om inlösenersättning sakägare som avstår mark skall få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. (Som redan har anmärkts vid 5 kap. 8 § har bestämmelsen fått ett utvidgat tillämpningsområde den 1 januari 1993.) I RH 1984:81 och 1987:80 ansågs bestämmelsen tillämplig i mål om ersättning för mark och annat utrymme som tagits i anspråk genom beslut enligt AL (se SvJT 1989

 

715

s. 535). Avgörandena bygger på vissa uttalanden vid tillkomsten av AL om att uttrycket ”inlösenersättning” fick anses inbegripa även ersättning för utrymme som tagits i anspråk (se prop. 1973:160 s. 212, 556 och 599 samt NJA II 1974 s. 74; i prop. 1991/92:127 s. 51 nämns RH 1984:81 som ett uttryck för gällande rätt).
    I RH 1992:66 ansågs motparter vid fastighetsbildningsmyndigheten som svarande vid tillämpningen av 18 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken (”Den som inträtt i svarandens ställe svare ensam för rättegångskostnaden.”). Angående ägarbyte på sökandesidan får hänvisas till det vid 2 kap. 6 § behandlade rättsfallet NJA 1985 s. 368. (Jfr rättsfallet NJA 1991 s. 488 som behandlas vid 30 § AL.)

 

17 kap. Rättegången i hovrätt
1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av fastighetsdomstolens avgöranden till hovrätten (se vad som anförts vid 15 kap. 6 § angående överklagande till fastighetsdomstolen). I NJA 1990 s. 408 fastslogs att lantbruksnämnd, som i egenskap av markägare var sakägare beträffande fastighetsreglering, inte hade rätt att föra talan mot fastighetsdomstolens utslag, varigenom enskild part ålagts att utge ersättning för servitut som upphävts i samband med fastighetsregleringen (se Landahl s. 481 f.). Lantbruksnämnden ansåg sig ersättningsskyldig gentemot den förpliktade parten men det grundade inte någon överklaganderätt (jfr det vid 15 kap. 6 § behandlade rättsfallet RH 1988:55).

 

18 kap. Rättegången i Högsta domstolen
Enligt 54 kap. 6 § rättegångsbalken i lydelse före den 1 oktober 1994 fick beslut varigenom hovrätt återförvisat ett mål till underrätt inte överklagas utom i det fallet att hovrättens prövning innefattat avgörande av fråga som inverkar på målets utgång (se numera utan någon ändring i sak 54 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken; det kan tyckas att lagstiftaren borde ha passat på att upphäva denna svårtillämpade bestämmelse eller att ge den en rationell utformning). I NJA 1986 s. 407 hade fastighetsdomstolen avvisat besvär i fastighetsbildningsmål på den grunden att klaganden inte var att anse som sakägare. Hovrätten fann att besvären borde ha tagits upp till saklig prövning och återförvisade målet till fastighetsdomstolen. Fullföljdsförbudet i 54 kap. 6 § rättegångsbalken ansågs tillämpligt av hovrätten (två ledamöter av tre) och HD. Detta avgörande har av Lars Welamson betecknats som tvivelaktigt (se SvJT 1989 s. 583; angående rättsfallet se även Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättsmedlen, 11 uppl. 1990, s. 101 not 2). Lars Welamson nämner inte rättsfallet i Rättegång VI men hänvisar till SvJT 1989 s. 583 (se 3 uppl. 1994, s. 131 not 2). I det vid 15 kap. 6 § behandlade rättsfallet NJA 1990 s. 800 fann HD att fullföljdsförbudet i 54 kap. 6 § rättegångsbalken inte var tillämpligt (beslutet återges i referatet men frågan nämns inte i referatrubriken). I ett klargörande tillägg av referenten, justitierådet Johan Munck anförs avslutningsvis: ”Även med det betraktelsesätt som torde ha legat till grund för utgången i det förut nämnda rättsfallet NJA 1986 s. 407 talar övervägande skäl för att hovrättens återförvisnings-

 

beslut i denna speciella situation skall anses ha innefattat avgörande av en fråga som inverkat på målets utgång.” (Det speciella var i detta fall att enligt den rättstillämpning som låg till grund för hovrättens beslut samma slags prövning förutsattes ske beträffande frågan om talerätt som den som skulle bli aktuell vid en materiell prövning.)

 

19 kap. (Fastighetsregister)
4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse i fastighetsregistret (se Landahl s. 494 ff.). I RÅ 1988 ref. 140 hade sedan en fastighet sålts länsstyrelsen såsom fastighetsregistermyndighet rättat vissa arealuppgifter i fastighetsregistret. Med anledning av de ändrade arealuppgifterna framställde köparen av fastigheten anspråk mot säljaren. Kammarrätten (två ledamöter av tre) och Regeringsrätten fann att säljaren inte var behörig att överklaga rättelsebeslutet. Beslutet ansågs inte angå säljaren i den mening som avses i 11 § förvaltningslagen (1971:290) — som utan någon ändring i sak ersatts av 22 § förvaltningslagen (1986:223). (Angående problematiken vid ägarbyte se det vid 2 kap. 6 § behandlade rättsfallet NJA 1985 s. 368; i det vid 30 § AL behandlade rättsfallet NJA 1991 s. 488 ansågs att överklagandet inte borde avvisas trots att fastighetsägarna sålt fastigheten innan anläggningsbeslut meddelades.)

 

Lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen
10 § Enligt paragrafen skall vid tillämpningen av FBL med fastighetsägare jämställas innehavare av vissa äldre besittningsrätter bl. a. innehavare av s. k. oreglerad ströäng. I NJA 1990 s. 814 slogs fast att innehavare av oreglerad ströäng vid tillämpningen av bl. a. 5 kap. 3 § första stycket FBL skall betraktas som ensam ägare av ströängen. Den verklige ägaren av sådan äng (staten) ansågs därför inte ha rätt att påkalla fastighetsreglering (se Landahl s. 172 f. och 501). I NJA 1986 s. 165, som var ett brottmål, fann HD att innehavare av oreglerad ströäng ägt att, utan hinder av staten tillkommande rätt, uppföra mindre stuga och liknande byggnad på ängen, oavsett för vilket ändamål det skedde (se Bertil Bengtsson, Sakrättsliga frågor i fastighetsrätten, 6 uppl. 1991, s. 25).

 

Lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering
Enligt NJA 1985 s. 685 kan vid legalisering enligt 17 § av privat jorddelning beslut om äganderättsutredning enligt 21 § meddelas först sedan det står klart att det föreligger en giltig legaliseringsbar delning (se Carl Johan Hjälme i tidskriften Advokaten 1987 s. 344 och Ulf Cervin, Äganderättsutredning och legalisering, 1987, s. 49; de ändringar i lagen som trätt i kraft den 1 januari 1990 och som innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för institutet äganderättsutredning berör inte förevarande fråga).

 

Anläggningslagen (1973:1149)
1 § Enligt andra stycket i paragrafen gäller inte AL, om enligt bestämmelser i annan författning än FBL fråga om inrättande av anläggning gemensamt för flera fastigheter kan prövas av domstol eller annan myn-

 

717

dighet. Enligt NJA 1992 s. 47 (som i vad avser rättegångskostnaderna behandlats vid 16 kap. 14 § FBL) kan en enskild väg som tillhör en vägförening inte dessutom inrättas som gemensamhetsanläggning för fastigheter som ingår i föreningen (se angående vägföreningar Tommy Österberg, Samfälligheter, 4 uppl. 1993, s. 14).

 

8 § Enligt denna paragraf skall gemensamhetsanläggning förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet med anläggningen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (se Carl Hemström, Gemensamhetsanläggningar, 1986, s. 76 f.). I NJA 1993 s. 7 var fråga om omfattningen av en gemensamhetsanläggning för utfartsväg.

 

16 § I paragrafen anges vilka av föregående bestämmelser i AL som är dispositiva (jfr 5 kap. 18 § FBL). I NJA 1984 s. 531 I innefattade ansökningen en överenskommelse om anläggande av gemensam utfartsväg i enlighet med en vid ansökningen fogad karta (rättsfallen II och III har behandlats vid 5 kap. 18 § FBL). Överenskommelsen innebar enligt HD ett medgivande som genom att ansökningen gavs in till fastighetsbildningsmyndigheten fick anses lämnat vid förrättningen. HD konstaterade även att den som lämnat medgivandet fick anses som medsökande. HD anförde vidare att sådana omständigheter inte visats föreligga att vederbörande ägt att senare under förrättningshandläggningen frånfalla medgivandet. (Angående detta rättsfall se Landahl s. 241 och Carl Hemström, Gemensamhetsanläggningar, 1986, s. 57 och 78 f. not 24.)

 

29 § Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelning av förrättningskostnaderna. I tredje stycket hänvisas till 2 kap. 6 § FBL och det vid den paragrafen behandlade rättsfallet NJA 1985 s. 368 avsåg en anläggningsförrättning.

 

30 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut eller åtgärd vid anläggningsförrättning; i huvudsak hänvisas till 15 kap. FBL (se vad som redovisats vid 15 kap. 6 § FBL). I NJA 1991 s. 488 överklagade ägarna av en fastighet som berördes av en anläggningsförrättning anläggningsbeslutet trots att de dessförinnan hade sålt fastigheten (se angående ägarbyte vid förrättning det vid 2 kap. 6 § FBL behandlade rättsfallet NJA 1985 s. 368; se även det vid 19 kap. 4 § FBL behandlade rättsfallet RÅ 1988 ref. 140). Överklagandet avvisades av fastighetsdomstolen. HD undanröjde avvisningsbeslutet och anförde bl. a. att i tvistemål i allmänhet får anses gälla att, om en part har överlåtit sin rätt till tvisteföremålet innan han har fullföljt talan, detta inte utgör anledning att avvisa hans sedermera fullföljda talan men att hans talan kan komma att ogillas om partssuccession inte sker. HD ansåg alltså att överklagandet borde tas upp till prövning av fastighetsdomstolen och den nye ägaren av fastigheten beredas tillfälle att inträda i rättegången. (Angående detta rättsfall se Peter Fitger, Rättegångsbalken s. 13:60 och 63, Bengt Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 379 not 102 samt Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1992/93 s. 50 ff.; jfr angående vattenrättslig praxis NJA 1989 s. 529 och SvJT 1994 s. 867.)

 

 

31 § I paragrafen hänvisas till bestämmelserna i 16–18 kap. FBL om rättegången i fastighetsbildningsmål. De vid 16 kap. 14 § FBL behandlade rättsfallen NJA 1992 s. 47 samt RH 1984:81, 1987:80 och 1992:66 avsåg överprövning av ett anläggningsbeslut.

 

33 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett anläggningsbeslut är förfallet. I NJA 1992 s. 159 hade i ett anläggningsbeslut beträffande en befintlig väg föreskrivits bl. a. om iståndsättning av vägen och om andelstal. Då iståndsättningsåtgärderna inte vidtagits inom den i beslutet bestämda tiden ansågs anläggningsbeslutet enligt 33 § förfallet. Trots att anläggningsbeslutet förfallit ansågs anläggningen fortfarande inrättad enligt AL (se 11 § lagen, 1973:1151, om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter). Detta ställningstagande medförde bifall till en ansökan om förordnande av sammanträdesledare enligt 20 § andra stycket LFS för bildande av samfällighetsförening.

 

35 § Paragrafen innehåller bestämmelser som möjliggör ny förrättning bl. a. vid ändrade förhållanden. I NJA 1984 s. 757 förde en delägare i en samfällighet enligt AL talan vid allmän domstol mot samfällighetsföreningen med yrkande om fastställelse att viss ledning omfattades av anläggningsbeslutet. Frågan var om föreningen hade sådant ansvar för en dagvattenledning att den var skyldig att vidta åtgärder mot att vatten från ledningen trängde in på delägarens fastighet. Enligt HD (en majoritet av fyra ledamöter) regleras en sådan talan om det ursprungliga anläggningsbeslutets innebörd inte av några bestämmelser i AL och berörs inte heller i lagens förarbeten. Bestämmelsen i 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken ansågs därför inte utgöra hinder att ta upp talan till prövning. En ledamot i HD ville liksom tingsrätten samt hovrättens majoritet avvisa talan. (Angående detta rättsfall se Lars Welamson i SvJT 1989 s. 510, Carl Hemström, Gemensamhetsanläggningar, 1986, s. 147 not 1 och Lars Heuman, Specialprocess, 3 uppl. 1991, s. 67.)

 

49 § I AL (46–55 §§) finns särskilda bestämmelser om enskilda vägar. Med stöd av 49 § kan upplåtas rätt för en fastighet att bygga väg över annan fastighet. Enligt NJA 1985 s. 676 kan paragrafen inte användas för att anlägga ett motionsspår. Enligt HD (en majoritet av tre ledamöter) måste uttrycket ”behov av väg” i 49 § tolkas så att därmed avses den aktuella fastighetens behov av väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten. Detta överensstämde i sak med ett yttrande av Statens lantmäteriverk. Två ledamöter ville emellertid (med olika motivering) liksom fastighetsdomstolen och hovrätten godta anläggningsbeslutet. (Angående detta rättsfall se Carl Hemström, Gemensamhetsanläggningar, 1986, s. 156 not 2.)

 

Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
18 § Beslut som fattats på en föreningsstämma i en samfällighetsförening kan upphävas om det strider mot LFS eller mot annan författning eller föreningens stadgar (se 53 §). Enligt 18 § är samfällighetsförenings ändamål att förvalta den samfällighet för vilken den bildats och får samfällighetsförening inte driva verksamhet som är främmande för det

 

719

ändamål som samfälligheten skall tillgodose. Enligt 28 § skall stadgar för samfällighetsförening bl. a. ange samfällighet som förvaltas av föreningen och grunderna för förvaltningen. I NJA 1989 s. 291 fann HD (i motsats till fastighetsdomstolen och hovrätten) att en samfällighetsförening, som förvaltade en gemensamhetsanläggning vari ingick en centralantenn, var behörig att fatta beslut om bl. a. ombyggnad av centralantennanläggningen för mottagande av kabel-TV-sändningar (se Tommy Österberg, Samfälligheter, 4 uppl. 1993, s. 103 och 127 f.).

 

23 § En talan om klander av ett beslut som fattats vid sammanträde för bildande av en samfällighetsförening skall enligt 23 § första stycket jämfört med 15 § väckas mot övriga delägare. I RH 1990:119 väckte en delägare klandertalan mot samfällighetsföreningen. Talan avvisades av fastighetsdomstolen på den grunden att klanderskriften kommit in för sent (se 15 §). Sedan delägaren överklagat avvisningsbeslutet anförde hovrätten att frågan om talan väckts i rätt tid skall beaktas endast efter invändning av part (jfr NJA 1981 s. 330 och SvJT 1985 s. 138 f.) och att fastighetsdomstolen därför förfarit felaktigt. Enligt hovrätten skall däremot domstol självmant beakta att den, mot vilken talan väckts, är behörig att svara angående det omstämda rättsförhållandet. Samfällighetsförening kan inte som part eller företrädare för de enskilda delägarna föra talan angående beslut som fattats vid sammanträde för bildande av föreningen och hovrätten lämnade därför delägarens överklagande av avvisningsbeslutet utan bifall.

 

42 § Enligt 40 § skall, om samfällighetsföreningens medelsbehov inte täcks på annat sätt, bidrag i pengar uttaxeras av medlemmarna. Uttaxeringen skall enligt 42 §, om inte annat föreskrivs i stadgarna, ske genom att föreningens styrelse upprättar debiteringslängd och framlägger den på föreningsstämma för granskning. I NJA 1989 s. 87 hade en samfälllighetsförening vid föreningsstämmor beslutat om uttaxering av bidrag från medlemmarna. Besluten hade inte klandrats (se 46 §). Debiteringslängder hade emellertid inte upprättats och HD fann därför (i motsats till tingsrätten och hovrätten) att något för den klagande medlemmen bindande beslut om skyldighet att erlägga bidrag inte kommit till stånd (se Torkel Gregow i SvJT 1992 s. 4).
    I anslutning härtill kan redovisas rättsfallet NJA 1985 s. 394 som avsåg besvär över domvilla avseende ett beslut av vägsamfällighet att upprätta debiteringslängd enligt 63 § lagen (1939:608) om enskilda vägar. Klaganden påstod att han felaktigt angetts som väghållningsskyldig för viss fastighet och yrkade att den debitering som påförts honom skulle förklaras vara utan verkan. Vidare yrkade han, med hänvisning till att samfälligheten begärt och erhållit verkställighet av debiteringsbeslutet, att uttagen fordran skulle restitueras. HD konstaterade att klaganden kunde — utan hinder av den i 63 § angivna klanderfristen — i vanlig rättegång föra talan om att återfå det utmätta beloppet på den grund att han inte var ägare till fastigheten. Debiteringsbeslutet ansågs därför inte röra klagandens rätt i den mening som avses i 59 kap. 1 § rättegångsbalken och domvillobesvären avvisades. I referatrubriken anges uttryckligen att HD inte tagit ställning till om beslut av vägsamfällighet att upprätta debite-

 

ringslängd överhuvudtaget är av beskaffenhet att kunna undanröjas på grund av domvilla. (Angående detta rättsfall se Carl Hemström, Gemensamhetsanläggningar, 1986, s. 252 not 4, Gösta Walin m. fl., Utsökningsbalken, 2 uppl. 1987, s. 67 not 1, Lars Welamson i SvJT 1989 s. 622 och densamme, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 246 not 1.)

 

46 § Sådan debiteringslängd som nyss har behandlats vid 42 § utgör exekutionstitel och debiterade belopp får enligt 46 §, om inte domstol förordnar annat när den prövar talan om rättelse av debiteringen, uttagas enligt bestämmelserna i utsökningsbalken om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft. I NJA 1987 s. 46 angavs i debiteringslängden att, om uttaxerat belopp inte betalades på bestämd förfallodag, ersättning för vissa indrivningskostnader och dröjsmålsränta skulle utgå. Verkställighet omedelbart på grund av debiteringslängd kunde enligt HD inte ske när det gäller sådana kostnader eller dröjsmålsränta. HD slog också fast att ett sådant hinder mot verkställighet skulle självmant beaktas av kronofogdemyndigheten. (Angående detta rättsfall se Tommy Österberg, Samfälligheter, 4 uppl. 1993, s. 70 f., Torkel Gregow, Utsökningsrätt, 2 uppl. 1990, s. 70, densamme i SvJT 1992 s. 4 och Lars Heuman, Specialprocess, 3 uppl. 1991, s. 141 vid not 20 a.)

 

Ledningsrättslagen (1973:1144)
2 § Paragrafen innehåller en uppräkning av de olika ledningstyper för vilka lagen gäller. Enligt NJA 1989 s. 650 omfattade det då i lagtexten använda begreppet ”allmän teleledning” televerkets ledningar för kabelTV. Med ikraftträdande den 1 juli 1993 har detta begrepp ändrats till ”teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål” (se prop. 1992/93:200 s. 262 ff. med bl. a. en diskussion av vilka slutsatser som kan dras av rättsfallet; syftet med lagändringen angavs vara att göra klart att det går att få ledningsrätt för teleledningar som tillgodoser ett allmänintresse oavsett om de innehas att ett allmänt eller ett enskilt rättssubjekt).

 

13 § I 12 § finns bestämmelser om skyldighet att avstå mark och annat utrymme för ledning. I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen hänvisas i 13 § till 4 kap. ExL (se de vid 4 kap. 4 § ExL behandlade rättsfallen NJA 1985 s. 355 och RH 1992:99 som avsåg ersättning enligt 13 § LL). I NJA 1988 s. 376 var fråga om ersättning enligt LL för inverkan på fastighets marknadsvärde av psykiska och estetiska störningar av en dubbel högspänningsledning (se 4 kap. 2 § första stycket ExL samt Åke Bouvin och Hans Stark, Expropriationslagen, 2 uppl. 1989, s. 204 ff.). Ersättningsyrkandena lämnades utan bifall av fastighetsbildningsmyndigheten och i alla tre domstolsinstanserna (i hovrätten var dock två av fyra ledamöter skiljaktiga och ville döma ut viss ersättning). HD anförde bl. a.: ”Eftersom varken psykiska eller estetiska störningar låter sig mätas utan måste bli föremål för utpräglat subjektiva bedömningar, bör gränsen för vad som fastighetsägaren skäligen bör tåla med hänsyn till vad som är vanligt på orten eller allmänt förekommande sättas tämligen högt. Vad

 

721

(klaganden) yrkat i HD uppgår ej till mer än 7,5 procent av det värde som fastigheten enligt hans uppfattning hade utan inverkan av ledningsföretaget. En sådan värdeminskning är ej större än vad fastighetsägaren får anses skyldig att tåla vid inverkan av psykiska och estetiska störningar.” (Angående detta rättsfall se Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991, s. 67, 203 f., 254, 328 och 339, densamme i SvJT 1990 s. 57 f. — rättsfallet anges vara av betydelse även vid tillämpningen av miljöskadelagen (1986:225) — densamme, Sakrättsliga frågor i fastighetsrätten, 6 uppl. 1991, s. 36, densamme, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, s. 108 och 140 f. samt Anders Axlund i Lantmäteritidskriften 1992 häfte 1 s. 63 f.; som jämförelse bör nämnas det i SvJT 1981 s. 349 f. behandlade rättsfallet NJA 1977 s. 424 där fastighetsägare vid trafikimmissioner från Värmdöleden ansågs berättigade till ersättning men endast till den del skadan översteg fem procent av fastighetens marknadsvärde i oskadat skick.)

 

Expropriationslagen (1972:719)
4 kap. Expropriationsersättning
2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om expropriationsföretagets inverkan på marknadsvärdet (se det vid 13 § LL behandlade rättsfallet NJA 1988 s. 376). I NJA 1984 s. 93 I och II var fråga om betydelsen i ersättningshänseende av att beträffande s. k. avstyckningsplanområden meddelats tätbebyggelseförbud enligt 168 § byggnadslagen (1947:385). Rättsfallen, som rörde en tidigare mycket diskuterad fråga, har förlorat sin aktualitet genom ikraftträdandet av plan- och bygglagen (1987:10) den 1 juli 1987 (se 17 kap. 4 § plan- och bygglagen samt Lars Uno Didón m. fl., Plan- och bygglagen, 1987, s. 714 ff.).

 

4 § Paragrafens första stycke innehåller vissa bestämmelser om värdetidpunkt. I RH 1992:99 var bl. a. fråga om värdetidpunkt vid bestämmande av ersättning enligt 13 § LL.
    Enligt andra stycket skall ersättningen jämkas på grund av höjning i det allmänna prisläget efter det att tillträde skett (se det vid 5 kap. 10 § FBL behandlade rättsfallet NJA 1991 s. 655). I NJA 1985 s. 355, som också gällde ersättning enligt 13 § LL, slogs fast att denna bestämmelse om kompensation för penningvärdeförsämring inte skall beaktas av domstol oberoende av yrkande (se Lars Welamson i SvJT 1989 s. 520, 595 och 599, Åke Bouvin och Hans Stark, Expropriationslagen, 2 uppl. 1989, s. 229, samt — föga övertygande — kritik av Peter Westberg i Domstols officialprövning, 1988, s. 831 ff. och i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1992 s. 317 vid not 23). I NJA 1987 s. 585 meddelades inte prövningstillstånd i HD och avvisades med hänvisning härtill ett yrkande om uppräkning på grund av höjning i allmänna prisläget efter hovrättens dom (se Lars Welamson i SvJT 1989 s. 597 och 599).

 

7 kap. Särskilda bestämmelser
1 § Enligt kostnadsbestämmelsen i paragrafens första stycke skall den exproprierande i princip svara för såväl sina egna kostnader som motpartens kostnader i ärendet om tillstånd till expropriation och i målet

 

vid fastighetsdomstolen. I NJA 1992 s. 854 begärde en sakägare — utan framgång — rättsprövning av regeringens tillståndsbeslut enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Den exproprierande ålades av HD att ersätta sakägaren för dennes kostnader i rättsprövningsärendet. Härvid anfördes bl. a. att, när genom rättsprövningslagen tillståndsförfarandet kompletterats med ytterligare ett led, som ägde rum före expropriationsrättegången, det ter sig naturligt att låta den exproprierandes kostnadsansvar i tillståndsfrågan omfatta rättsprövningen. Fastighetsdomstolen och hovrätten (med en skiljaktighet) intog motsatt ståndpunkt.

 

3 § Paragrafen, som innehåller bestämmelser om rättegångskostnader i hovrätt och HD, innebär i princip att en sakägare aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att han får svara för sina egna kostnader endast när han själv klagat och förlorat. I NJA 1994 s. 523 överklagade sakägaren fastighetsdomstolens dom endast såvitt avsåg ersättning för hennes rättegångskostnader. Hovrätten fastställde domen och förpliktade sakägaren att betala kommunens rättegångskostnader i hovrätten. HD slog emellertid fast att kostnadsregeln i 3 § är tillämplig även när lägre rätts dom överklagats endast såvitt avser rättegångskostnader (jfr NJA 1951 s. 50 och 1957 s. 529). Vardera parten skulle därför svara för sina egna rättegångskostnader i hovrätten.

 

Regeringsformen
2 kap. 18 § I paragrafen stadgades (i dess lydelse närmast före den 1 januari 1995, se nedan) att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag (se det vid 5 kap. 6 § FBL behandlade rättsfallet NJA 1989 s. 20). Enligt 11 kap. 14 § får domstol, om den finner en föreskrift stå i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning, inte tilllämpa föreskriften; har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.
    Enligt 1 § lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt är fiskerättshavare, om bestämmelserna om det s. k. fria handredskapsfisket medför ett inkomstbortfall för honom, berättigad till ersättning av staten för inkomstbortfallet (se prop. 1984/85:107 och Jordbruksutskottets betänkande 1984/85:26 s. 15 samt Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986, särskilt s. 89 ff. och densamme, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991, särskilt s. 86 ff.). I NJA 1992 s. 337 yrkades ersättning för minskningen av berörda fastigheters marknadsvärde. HD meddelade prejudikatfrågedispens i två frågor (se Lars Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 163 not 6 och s. 182 not 5). HD förklarade att ersättningslagen inte begränsar ersättningen till tio års inkomstbortfall — föredragande statsrådet hade vid lagens tillkomst uttalat sig för en sådan begränsning men någon motsvarande inskränkning i rätten till gottgörelse hade inte kommit till uttryck i lagtexten. HD förklarade vidare att ersättningsreglerna inte skall åsidosättas med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen. Avgörandet i den

 

723

delen motiverades med att det inte kan anses uppenbart (se ovan återgivna 11 kap. 14 §) att ifrågavarande ingrepp i fiskerätt faller inom tilllämpningsområdet för 2 kap. 18 § (se SOU 1993:40 del A s. 71 ff., särskilt s. 74).
    Med ikraftträdande den 1 januari 1995 har 2 kap. 18 § ändrats i flera avseenden, bl. a. genom att paragrafens tillämpningsområde utvidgats från att avse tvångsöverföring genom ”expropriation eller annat sådant förfogande” till att även avse s. k. rådighetsinskränkningar (se prop. 1993/94:117 s. 13 ff. och 49, Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:24 s. 20 ff. samt supplement maj 1994 till Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 5 uppl. 1992, och densamme i SvJT 1994 s. 920 ff. under rubriken ”En problematisk grundlagsändring”).

 

I översikten behandlade rättsfall

 

291 720 NJA
360 707 1989 s. 431 s. 712 1984 s. 60 s. 706 650 721 93 I och II 722

122 706, 707 1990 s. 389 714 148 714 408 716 391 712 800 714, 716 531 I 718 814 717 531 II 709, 713

531 III 709, 713 1991 s. 37 708 757 719 177 713 803 714 262 708 425 711 1985 s. 110 706 488 718 355 722 655 712 368 705

394 720 1992 s. 47 715, 717 429 708 159 719 676 719 337 723 685 717 854 722 1986 s. 165 717 1993 s. 7 718 407 716

 

1994 s. 523 723 1987 s. 46 721

211 707

585 722 RH 730 709

831 713 1984: 50 706 81 715 1988 s. 376 721 103 706 1989 s. 20 710 1987: 80 715 87 720

 

1988: 19 713 27 715 55 714

RH

 

1989: 111 s. 706 112 714

 

1990: 119 720

 

1991: 121 713

 

1992: 66 716 99 722

 

1993: 61 s. 714 129 715

 

 

RÅ

 

1988 ref. 140 717