Nyheter från Europadomstolen — tredje kvartalet 1995
Av justitierådet HANS DANELIUS
Under perioden juli–september 1995 (jfr SvJT 1995 s. 532 ff. och 602 ff.) har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna meddelat följande domar:
1. Tolstoy Miloslavsky mot Storbritannien (dom 13.7.1995)
Klaganden, greve Nikolai Tolstoy Miloslavsky, som är historiker, skrev en pamflett i vilken han gjorde gällande att Lord Aldington, vars tidigare namn var Toby Low, i egenskap av brittisk brigadgeneral i andra världskrigets slutskede hade överlämnat ett stort antal krigsfångar och flyktingar till sovjetiska väpnade styrkor och till Titos militära enheter och att dessa personer, av vilka en stor del var kvinnor och barn, hade dödats eller fått utstå svåra umbäranden i fängelser eller arbetsläger. Tolstoy beskrev Lord Aldington som en krigsförbrytare vars gärningar kunde jämföras med de värsta illdåden i Nazityskland och Sovjetryssland. Pamfletten spreds av en person vid namn Nigel Watts till föräldrar, elever och andra personer med anknytning till Winchester College, vars styresman (warden) var Lord Aldington.
Efter en juryrättegång dömdes Tolstoy och Watts att för ärekränkning utge skadestånd om 1 500 000 pund till Lord Aldington och att betala dennes rättegångskostnader. Tolstoy och Watts förbjöds vidare att framdeles publicera uppgifter om att Lord Aldington i samband med överlämnandet av personer till sovjetiska eller jugoslaviska styrkor gjort sig skyldig till brottsligt, omoraliskt, inhumant eller annat opassande eller otillåtet handlande eller att han var ansvarig för hur dessa personer senare behandlats efter överlämnandet. Tolstoy sökte överklaga domen till Court of Appeal som ålade honom att inom 14 dagar ställa säkerhet för Lord Aldingtons kostnader under appellförfarandet med 124 900 pund. Eftersom Tolstoy inte ställde den begärda säkerheten, avvisades hans överklagande.
Målet gällde två frågor, nämligen dels om Tolstoys rätt till yttrandefrihet (artikel 10 i Europakonventionen) blivit kränkt till följd av det mycket höga skadestånd som utdömts och det förbud mot fortsatt publicering som meddelats honom, dels om han förvägrats tillträde till domstol (artikel 6:1 i konventionen) till följd av att Court of Appeal som villkor för att pröva hans talan hade begärt säkerhet till ett belopp som han varit ur stånd att betala.
När det gällde yttrandefriheten konstaterade Europadomstolen att frågan inte var om det förhållandet att Tolstoy funnits skyldig till ärekränkning var förenligt med konventionen utan om det skadestånd som utdömts och det förbud mot fortsatt publicering som meddelats honom
var oproportionerligt stränga påföljder. Det var i båda dessa hänseenden fråga om inskränkningar i Tolstoys yttrandefrihet, vilka var förenliga med artikel 10 i konventionen endast om de var föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de intressen som uppräknas i artikel 10:2.
För skadeståndets belopp fanns i engelsk common law ingen vare sig övre eller nedre gräns. Juryn hade alltså mycket stor frihet att bestämma skadeståndsbeloppet, men det fanns ändå vissa omständigheter som den måste beakta, och dess beslut kunde upphävas efter överklagande bl. a. om det framstod som helt ogrundat (on the ground of irrationality). Konventionens krav på lagstöd fick därmed enligt Europadomstolens mening anses uppfyllt.
Det var vidare klart att det intresse som juryns beslut tillgodosåg var skyddet av annans goda namn och rättigheter, vilket omfattades av artikel 10:2. Emellertid var det skadestånd som utdömts i detta fall tre gånger så högt som det högsta skadestånd för ärekränkning som någonsin förekommit i Storbritannien. Vidare hade juryns frihet att fastställa beloppet varit mycket stor, och det hade saknats tillräckliga möjligheter att få beloppets skälighet omprövad av domstol. Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att skadeståndsbeloppet utgjorde en oproportionerlig inskränkning i Tolstoys yttrandefrihet och att utdömandet av detta belopp därför stod i strid med artikel 10 i konventionen.
I fråga om förbudet mot fortsatt publicering kom Europadomstolen till motsatt slut. Detta förbud kunde ses som en logisk följd av att Tolstoys yttrande befunnits ärekränkande, och förbudet kunde inte anses gå längre än som var påkallat för att hindra nya ärekränkande påståenden. Det var därför på denna punkt inte fråga om en oproportionerlig inskränkning i yttrandefriheten.
När det sedan gällde kravet på att säkerhet för motpartens kostnader skulle ställas i Court of Appeal konstaterade Europadomstolen att artikel 6 i konventionen inte utesluter vissa begränsningar av rätten att hänvända sig till domstol. En förutsättning är dock att rätten till domstolsprövning inte inskränks på ett genomgripande sätt och att de inskränkningar som görs har ett legitimt ändamål och är proportionerliga i förhållande till detta ändamål.
I förevarande fall var det enligt Europadomstolens mening fråga om en inskränkning i det legitima syftet att skydda Lord Aldington mot att ådra sig stora rättegångskostnader som han inte skulle kunna få ersatta i efterhand. Vidare hade beslutet att kräva säkerhet grundats på att Tolstoys överklagande inte föreföll ha rimliga utsikter till framgång. Dessutom hade målet varit föremål för en långvarig rättegång i första instans. Ingenting tydde heller på att det begärda beloppet, som i och för sig var mycket högt, inte motsvarade vad Lord Aldingtons kostnader rimligen kunde förväntas uppgå till. Den tid om 14 dagar inom vilken säkerheten skulle ställas var visserligen relativt kort, men det hade inte framkommit något som visade att Tolstoy hade kunnat skaffa fram dessa pengar om han haft mera tid till sitt förfogande.
Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att Tolstoys rätt till domstolsprövning inte hade beskurits på ett genomgripande eller oproportionerligt sätt, och det förelåg därför inte något brott mot artikel 6:1 i konventionen.
2. Nasri mot Frankrike (dom 13.7.1995)
Klaganden Nasri är en algerisk medborgare, född 1960. Han är dövstum och kom 1965 med sin familj till Frankrike där han och hans familj bott sedan dess. Han kan varken läsa eller skriva och har mycket begränsade möjligheter att kommunicera med andra människor. Han har i Frankrike dömts för en lång rad brott, bl. a. för våldtäkt som han begått tillsammans med andra personer. Med anledning av denna brottslighet fattades beslut om hans utvisning från Frankrike. Han gjorde i målet vid Europadomstolen gällande att hans utvisning skulle kränka hans rätt till respekt för familjelivet som skyddas av artikel 8 i Europakonventionen.
Europadomstolen konstaterade att utvisningen av Nasri skulle innefatta en inskränkning i dennes rätt till respekt för familjelivet. Det gällde därför att avgöra om denna inskränkning var godtagbar enligt artikel 8:2, vilket förutsatte att den var grundad på lag och kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något i denna bestämmelse angivet intresse.
Europadomstolen fann det till en början klart att beslutet om utvisning hade fattats i överensstämmelse med gällande fransk lag. Syftet kunde anses vara att förebygga oordning och brott, vilket är ett av de intressen som omnämns i artikel 8:2.
Vid prövningen av om utvisningen kunde anses vara en nödvändig åtgärd beaktade Europadomstolen först att det våldtäktsbrott som Nasri begått innefattade ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen, men det hade förelegat vissa förmildrande omständigheter och brottet hade begåtts för ganska länge sedan. Framför allt var det emellertid nödvändigt att ta hänsyn till Nasris handikapp. På grund av detta var han i särskilt hög grad beroende av sin familj, inte bara därför att han hade sitt hem hos familjen utan också eftersom familjen kunde medverka till att avhålla honom från fortsatt brottslighet. Nasri hade dessutom alltid bott hos sina föräldrar utom under vissa perioder då han bott hos sin syster. Familjen hade sedan Nasris tidiga barndom varit bosatt i Frankrike, och flertalet av hans syskon var franska medborgare. Domstolen accepterade vidare som trovärdigt Nasris påstående att han inte förstår arabiska. Sammantaget fann domstolen omständigheterna vara sådana att verkställighet av utvisningsbeslutet inte skulle vara en proportionerlig åtgärd och att den därför skulle kränka Nasris rätt till respekt för familjelivet på ett sätt som stred mot artikel 8 i konventionen.
3. Kampanis mot Grekland (dom 13.7.1995)
Klaganden Kampanis, som var direktör för ett statligt företag, åtalades för förskingring och bedrägeri under sin tjänsteutövning. Han var häktad i nästan tre år. Under denna tid begärde han vid flera tillfällen att bli försatt på fri fot. Han yrkade också på att få inställa sig inför domstol
personligen i samband med att hans framställningar om frigivning behandlades. Han klagade över att endast åklagaren men inte han själv fått framträda inför domstolen och anföra synpunkter på hans frigivning. Detta utgjorde enligt hans mening ett brott mot artikel 5:4 i Europakonventionen som ger den som berövats friheten rätt att få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol.
Europadomstolen konstaterade att Kampanis, då han hade varit häktad i över 25 månader, hade begärt att bli försatt på fri fot och särskilt åberopat den långa tid under vilken har varit häktad. Den grekiska domstolen hade hört åklagaren vid en förhandling men inte funnit skäl att låta Kampanis inställa sig personligen. Europadomstolen ansåg principen om parternas likställdhet i processen (equality of arms, égalité des armes) ha krävt att Kampanis fått framträda inför domstolen jämte åklagaren för att bemöta dennes uttalanden. Eftersom han förvägrats detta, förelåg ett brott mot artikel 5:4. (Beträffande de övriga framställningar om frigivning som Kampanis berört i sitt klagomål ansågs det inte föreligga något konventionsbrott, i ett fall därför att Kampanis inte inom tillämplig tidsfrist begärt att få inställa sig inför domstol och i ett annat fall därför att Kampanis faktiskt fått framträda inför domstol.)
4. Van der Tang mot Spanien (dom 13.7.1995)
Klaganden Van der Tang var en nederländsk lastbilschaufför som greps i Spanien sedan en stor kvantitet narkotika påträffats i hans lastbil. Eftersom hans fall ansågs ha samband med en mycket stor utredning om narkotikabrott fick han förbli i häkte under mer än tre år, varefter han frigavs mot borgen men med förbud att lämna Spanien. Van der Tang bröt mot förbudet och återvände till Nederländerna. Han inställde sig inte till rättegången i Spanien, varefter borgensbeloppet förklarades förverkat.
Van der Tang klagade över att hans häktningstid varit oskäligt lång och därför stått i strid med artikel 5:3 i Europakonventionen.
Europadomstolen konstaterade att Van der Tang varit misstänkt för ett allvarligt brott och att det förelegat flyktfara. De spanska myndigheterna kunde inte anses ha bedrivit den omfattande utredningen om narkotikabrott alltför långsamt, och inte heller kunde de anses ha förfarit felaktigt genom att behandla Van der Tangs fall som en del av denna utredning. Med hänsyn till dessa omständigheter förelåg inte något brott mot artikel 5:3 i konventionen.
5. Kerojärvi mot Finland (dom 19.7.1995)
Klaganden Kerojärvi begärde ersättning från finska staten för fysisk skada som han ådragit sig som soldat mellan 1939 och 1945 under Finlands krig mot Sovjetunionen. Den behöriga finländska myndigheten, benämnd Olycksfallsverket, fann att hans invaliditet inte var tillräckligt omfattande för att han skulle kunna tillerkännas en livränta. Kerojärvi överklagade beslutet utan framgång först till Försäkringsdomstolen och sedan till Högsta domstolen. Kerojärvi begärde omprövning av fallet, men denna begäran avslogs av Olycksfallsverket. Han överklagade även detta beslut, men varken Försäkringsdomstolen eller Högsta domstolen
gjorde någon ändring i beslutet. Under förfarandet inhämtade Försäkringsdomstolen ett yttrande från Olycksfallsverket och vissa andra handlingar rörande Kerojärvis medicinska status under kriget. Detta material delgavs emellertid inte Kerojärvi. En del av de inhämtade handlingarna var tillgängliga även för Högsta domstolen, som inte heller gav Kerojärvi del av dem.
Förfarandet vid Försäkringsdomstolen hade ägt rum innan Finland tillträtt Europakonventionen och kunde inte bli föremål för Europadomstolens prövning. Dess prövning var därför begränsad till förfarandet inför Högsta domstolen, varvid dock målets tidigare behandling var av betydelse som bakgrund.
Såvitt gällde förfarandet vid Högsta domstolen fann Europadomstolen att det avsett Kerojärvis ”civila rättigheter” och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig på detta förfarande. Eftersom det var praxis i Finland att inte delge handlingar av ifrågavarande slag, kunde Högsta domstolen utgå från att delgivning inte skett i Försäkringsdomstolen. Högsta domstolen måste vidare räkna med att Kerojärvi inte kände till denna praxis. Trots detta vidtog Högsta domstolen ingen åtgärd för att tillse att Kerojärvi fick del av handlingarna. På grund härav kunde Kerojärvi inte anses ha åtnjutit en rättvis rättegång i enlighet med föreskrifterna i artikel 6:1 i konventionen.
6. Vogt mot Tyskland (dom 26.9.1995)
Klaganden Dorothea Vogt var språklärare och i denna egenskap också ordinarie statstjänsteman enligt tysk rätt. Ett disciplinärt förfarande anhängiggjordes mot henne på grund av att hon varit aktiv i det tyska kommunistpartiet (Deutsche Kommunistische Partei, DKP). Hon hade bl. a. haft förtroendeuppdrag inom partiet och också varit partiets kandidat i delstatsval. Förfarandet slutade med att hon suspenderades från sin tjänst på grund av att hon stött ett politiskt parti vars syften var oförenliga med ett demokratiskt samhällsskick.
Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i Dorothea Vogts genom artikel 10 i Europakonventionen skyddade rätt till yttrandefrihet. Ett sådant ingrepp är konventionsenligt endast om det uppfyller kraven i artikel 10:2 på att ingreppet skall vara föreskrivet i lag och nödvändigt för att tillgodose något av de i denna bestämmelse särskilt angivna allmänna eller enskilda intressena.
Enligt Europadomstolens mening hade ingreppet i detta fall stöd i tysk lag och det tillgodosåg också ett enligt artikel 10:2 legitimt intresse. Även om en demokratisk stat kan av sina tjänstemän kräva lojalitet gentemot de grundläggande principer på vilka staten är grundad, var de tyska kraven på tjänstemännen enligt domstolens mening påfallande stränga, och de hade inte någon motsvarighet i andra Europarådsstater. I Tyskland tillämpades dessutom kraven olika inom olika delstater.
När det gällde det enskilda fallet framhöll Europadomstolen dels att ingripandet mot Dorothea Vogt medfört utomordentligt allvarliga konsekvenser för henne, dels att hennes befattning som språklärare inte varit av sådant slag att den medfört några särskilda säkerhetsrisker. Det hade inte gjorts gällande att hon sökt på ett otillbörligt sätt påverka sina
elever eller att hon själv hade uttalat sig mot principerna i den tyska konstitutionen eller intagit en hållning i strid med dessa principer. Vidare var det av betydelse att DKP inte hade förklarats olagligt i Tyskland och att Dorothea Vogts verksamhet för detta parti därför inte stått i strid med tysk lag. Sammanfattningsvis fann domstolen, med 10 röster mot 9, att det beslut varigenom Dorothea Vogt skilts från sin tjänst utgjort ett oproportionerligt ingrepp i hennes yttrandefrihet och att det därför förelåg ett brott mot artikel 10 i konventionen.
Europadomstolen konstaterade vidare att Dorothea Vogt skilts från sin tjänst på grund av sitt medlemskap i ett politiskt parti. Av samma skäl som i fråga om artikel 10 i konventionen ansåg domstolen, även här med 10 röster mot 9, att det också förelåg ett brott mot hennes rätt till föreningsfrihet enligt artikel 11 i konventionen.
7. Diennet mot Frankrike (dom 26.9.1995)
Klaganden Diennet, som var läkare, anklagades i ett disciplinärt förfarande för att ha handlat i strid med medicinsk etik. Förfarandet resulterade i att han berövades sin läkarlegitimation genom beslut av Conseil régional de l’Ordre des médecins. Diennet överklagade detta beslut till den överordnade disciplinnämnden Conseil national de l’Ordre des médecins, som beslöt att ändra det överklagade beslutet på så sätt att hans läkarlegitimation suspenderades för en tid av tre år. Detta beslut upphävdes senare på grund av rättegångsfel av den högsta förvaltningsdomstolen Conseil d’Etat, som återförvisade målet till Conseil national de l’Ordre des médecins. Denna disciplinnämnd beslöt därefter på nytt, efter en förhandling som hölls inom stängda dörrar, att suspendera läkarlegitimationen för en tid av tre år. Tre av de sju ledamöter som vid detta tillfälle ingick i disciplinnämnden hade också deltagit i det tidigare beslutet att suspendera Diennets läkarlegitimation för en tid av tre år.
Europadomstolen hade att ta ställning till om artikel 6:1 i Europakonventionen kränkts genom att dels förhandlingen inför Conseil national de l’Ordre des médecins hållits inom stängda dörrar, dels tre personer som ingått som ledamöter av denna nämnd efter ärendets återförvisning från Conseil d’Etat hade deltagit redan i nämndens tidigare beslut att suspendera Diennets läkarlegitimation.
Europadomstolen konstaterade först, i anslutning till tidigare rättspraxis, att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på ifrågavarande disciplinära förfarande, vilket fick anses gälla fastställandet av Diennets civila rättighet att utöva sitt yrke.
I förevarande fall hade det enligt Europadomstolens mening inte funnits någon godtagbar grund enligt artikel 6:1 i konventionen för att hålla förhandlingen inför Conseil national de l’Ordre des médecins inför stängda dörrar, och det förelåg därför ett brott mot konventionens krav på muntlig förhandling. Däremot ansåg Europadomstolen att det förhållandet att tre av sju ledamöter deltagit i både det första och det andra avgörandet av Conseil national de l’Ordre des médecins inte innebar att nämnden vid det andra avgörandet saknat opartiskhet. Det förelåg därför på denna punkt inte något brott mot artikel 6:1 i konventionen.
8. McCann m. fl. mot Storbritannien (dom 27.9.1995)
Brittiska myndigheter hade erhållit information om att IRA förberedde ett terrordåd i Gibraltar. Uppgifterna gick ut på att tre IRA-medlemmar - Daniel McCann, Sean Savage och en kvinna som senare identifierades som Mairead Farrell - skulle spränga en bilbomb i samband med en ceremoni på central plats. Vid en viss tidpunkt hade man observerat att Daniel McCann, Sean Savage och Mairead Farrell rest in i Gibraltar från Spanien, men man hade avsiktligt underlåtit att arrestera dem i förhoppning att senare kunna fastare knyta dem till det planerade brottet. Man hade dessutom på en central parkeringsplats identifierat den bil som misstänktes innehålla bomben i fråga. De tre personerna övervakades på Gibraltars gator av civilklädda specialutbildade soldater. När Daniel McCann, Sean Savage och Mairead Farrell anade att de var förföljda, gjorde de vissa handrörelser som av de förföljande soldaterna tolkades så, att de möjligen avsåg att utlösa bomben med hjälp av en fjärrstyrd detonator. Inför detta hot sköt soldaterna ihjäl de tre personerna. Det visade sig senare att dessa vid tillfället hade varit obeväpnade och inte innehaft någon detonator. Däremot visade utredningen att de i Spanien hade lämnat efter sig en bil innehållande sprängämnen, detonatorer och ammunition.
Frågan i målet var om det förelåg ett brott mot artikel 2 i Europakonventionen, som skyddar rätten till liv.
Europadomstolen fann det till en början inte styrkt att det funnits en fastlagd plan att under alla omständigheter döda Daniel McCann, Sean Savage and Mairead Farrell. Emellertid framgick att myndigheterna känt till att det rörde sig om farliga personer som planerade ett terrordåd. Soldaterna hade informerats om att det planerade brottet skulle utföras genom en bilbomb som eventuellt kunde fås att detonera genom en fjärrstyrd detonator. Det kunde med hänsyn härtill inte ge anledning till kritik att soldaterna ansett det nödvändigt att skjuta ihjäl de tre personerna i ett läge då de fått uppfattningen att dessa eventuellt stod i begrepp att utlösa bilbomben.
Däremot ansåg Europadomstolen att det fanns anledning till viss kritik mot att de tre IRA-medlemmarna inte hade gripits när de inreste i Gibraltar. Den brittiska regeringens argument att man velat följa händelseförloppet tills det fanns klara bevis emot dem föreföll domstolen inte övertygande med hänsyn till de risker som uppkom om de tilläts resa in i Gibraltar. Vidare hade myndigheterna i sin planering alltför ensidigt räknat med att det var fråga om en bilbomb som kunde utlösas på avstånd och inte tagit tillräcklig hänsyn till andra möjligheter. De instruktioner som soldaterna på grund härav hade fått var sådana att de gjorde det fortsatta händelseförloppet nästan oundvikligt. Det var oklart om soldaterna hade instruerats att överväga om användande av vapen i syfte att såra och oskadliggöra personerna i fråga kunde vara tillräckligt under vissa omständigheter. Det handlingssätt som valts utmärktes inte av den försiktighet vid användande av vapen som kunde förväntas av myndighetspersoner i ett demokratiskt samhälle även när det var fråga om bekämpning av misstänkta farliga terrorister. Med hänsyn till dessa olika omständigheter fann domstolen det inte visat att dödandet i detta
fall var av sådant slag som avses i artikel 2:2:a) i konventionen, som tillåter uppsåtligt dödande när det är absolut nödvändigt för att skydda andra människor mot olagligt våld. Domstolen konkluderade, med 10 röster mot 9, att det förelåg en kränkning av artikel 2.
9. G. mot Frankrike (dom 27.9.1995)
G. dömdes av fransk domstol för bl. a. sexuellt ofredande som begåtts med våld eller tvång till ett fängelsestraff. I det lagrum som gällde vid tidpunkten för brottets förövande fanns en särskild straffbestämmelse som avsåg sexuellt ofredande med våld. Enligt en klar rättspraxis skulle tvång och icke-fysiskt våld därvid betraktas som likställt med fysiskt våld. Genom en senare lagändring kodifierades denna rättspraxis på så sätt att tvång infördes i lagtexten som ett kriterium vid sidan av våld.
G klagade över ett brott mot artikel 7 i Europakonventionen, enligt vilken ingen får anses skyldig till brott på grund av en handling som inte var straffbar när den begicks. Han gjorde gällande att det förhållandet att han dömts för sexuellt ofredande genom tvång stred mot denna artikel och framhöll också att det straff som ådömts honom hade grundats på den nya lag som trätt i kraft efter det att brottet begåtts. Europadomstolen konstaterade att G hade dömts för en handling som innefattade brott enligt då gällande lag så som denna tolkats i publicerad — och således tillgänglig — rättspraxis. Straffet hade visserligen utmätts enligt den nya lagen, men detta berodde på att denna medfört en strafflindring i förhållande till tidigare gällande lag. Det hade således varit i G:s intresse att den nya mildare lagen tillämpades i hans fall. Det förelåg därför inte något brott mot artikel 7.
10. Scollo mot Italien (dom 28.9.1995)
Klaganden Scollo köpte i juni 1982 en våning som var uthyrd till en annan person. Scollo sade upp hyreskontraktet till viss dag. Eftersom hyresgästen inte flyttade, vände sig Scollo till domstol som ålade hyresgästen att avflytta. Domstolen gick med på uppskov med verkställigheten, men inte heller vid utgången av den förlängda tidsfristen avflyttade hyresgästen. Scollo vände sig då till de exekutiva myndigheterna med begäran om tvångsverkställighet. Sådan verkställighet omöjliggjordes under vissa perioder av särskild lagstiftning till skydd för hyresgäster. Emellertid fanns möjlighet för prefekten att, när det var påkallat, besluta att polisen skulle medverka vid vräkningar. Scollo begärde att hans ärende skulle ges förtur. Han åberopade att han hade ett starkt behov av våningen, eftersom han var arbetslös och svårt handikappad och hyresgästen dessutom inte längre betalade hela hyran. Inte heller denna begäran föranledde någon åtgärd från myndigheternas sida. Till följd av ärendets handläggning kunde Scollo inte ta våningen i besittning förrän i januari 1995 då hyresgästen avflyttade frivilligt.
Europadomstolen hade först att ta ställning till om det förelåg ett brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. I detta hänseende konstaterade domstolen att det
inte var fråga om ett egendomsberövande utan om en reglering av hur egendom fick nyttjas, varför andra stycket i artikel 1 var tillämpligt. Lagstiftning till skydd för hyresgästerna tjänade otvivelaktigt ett allmänt intresse i ett läge då bostadsbristen var svår. Emellertid hade de omständigheter som Scollo åberopat — hans arbetslöshet och invaliditet — varit sådana att myndigheterna hade bort reagera på hans framställningar om förtursbehandling av frågan om vräkning. Sammantagna fick inskränkningarna i Scollos rätt att utnyttja sin egendom anses ha varit oproportionerliga och i strid med kraven i artikel 1 i tilläggsprotokollet. Det förelåg därför ett brott mot denna bestämmelse.
Nästa fråga var om verkställighetsförfarandet varat så länge att det stred mot kravet i artikel 6:1 i konventionen på rättegång inom skälig tid. Trots förfarandets speciella karaktär ansåg Europadomstolen att syftet varit att avgöra en tvist mellan Scollo och hyresgästen och att förfarandet därför gällt Scollos civila rättigheter. Artikel 6:1 var således tillämplig. Den tidsperiod som skulle bedömas hade börjat den 4 mars 1983 då hyresgästen kallats att inställa sig vid domstol och hade slutat den 15 januari 1995 då hyresgästen avflyttat.
Europadomstolen konstaterade att Scollo hos de exekutiva myndigheterna upprepade gånger hade begärt att få åtnjuta sin rätt och att dessa myndigheter begärt polisens bistånd vid verkställighet. Detta hade emellertid inte haft avsett resultat. Domstolen förklarade sig medveten om de svårigheter som förelåg vid verkställighet av många vräkningsbeslut men menade att den passivitet som visats av myndigheterna i detta fall stred mot artikel 6:1 i konventionen. Det förelåg därför ett brott mot denna bestämmelse.
11. Spadea och Scalabrino mot Italien (dom 28.9.1995)
Klagandena Spadea och Scalabrino köpte tillsammans i april 1982 två våningar. Avsikten var att de själva skulle bo i våningarna. Dessa var emellertid uthyrda till två andra personer. Klagandena sade upp hyresgästerna till avflyttning och instämde dem inför domstol. Denna fann att hyresgästerna skulle avflytta och bestämde en dag för avflyttningen. Senare beslöt domstolen dock om visst uppskov med avflyttningen. Till följd av särskild lagstiftning kunde vräkning inte ske under viss tid annat än om prefekten på grund av de föreliggande omständigheterna tillät polisen att lämna sin medverkan. Först i augusti 1988 kunde klagandena tillträda den ena våningen och då till följd av att hyresgästen avlidit. Den andra våningen blev tillgänglig för dem i februari 1989 då den i denna våning bosatta hyresgästen lämnade den.
Frågan i målet var om det förelåg ett brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Den tillämpliga bestämmelsen var enligt Europadomstolens mening andra stycket i artikel 1 som gäller reglering av hur egendom skall nyttjas. De åtgärder som vidtagits var i det allmännas intresse, men frågan var om de var proportionerliga.
I förevarande fall hade klagandena som skäl för de begärda vräkningarna åberopat endast att hyrestiden hade utlöpt. Härtill kom att hyres-
gästerna var äldre kvinnor som hade blygsamma ekonomiska resurser och som också hade begärt kommunens hjälp med att förse dem med annan bostad med låg hyra. Sammanfattningsvis ansåg Europadomstolen att det i detta fall inte varit fråga om oproportionerliga inskränkningar i äganderättsskyddet, varför det inte förelåg något brott mot artikel 1.
Klagandena hade även gjort gällande att de utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i tilläggsprotokollet såtillvida som hyresgäster behandlades mera förmånligt än fastighetsägare och ägare av fastigheter avsedda för annan användning än bostäder behandlades mera förmånligt än ägare av bostadsfastigheter. Europadomstolen fann ingen diskriminering föreligga i dessa hänseenden.
12. Procola mot Luxemburg (dom 28.9.1995)
Sedan ett mjölkkvotssystem införts inom EG, utfärdades i Luxemburg vissa författningar för att verkställa gemenskapsbesluten. Genom ministerbeslut fastställdes också kvoterna för mjölkuppköparna inom landet, till vilka mejeriet Procola hörde. Procola och två andra mjölkuppköpare klagade över dessa beslut till Conseil d’Etat som, efter att ha hört EG-domstolen, upphävde besluten och återförvisade ärendet till jordbruksministern. Denne utformade förslag till nya regler på området vilka var avsedda att gälla retroaktivt. Förslaget underställdes Conseil d’Etat för yttrande. Conseil d’Etat, som erinrade om att bestämmelserna inte kunde göras retroaktivt tillämpliga annat än genom lagstiftning, föreslog vissa ändringar och utformade ett lagförslag rörande den retroaktiva tillämpningen. Jordbruksministern utfärdade därefter en förordning rörande mjölkkvoterna, och en lag kom till stånd på grundval av det av Conseil d’Etat formulerade förslaget. Ministern fastställde i fyra beslut mjölkkvoterna för bl. a. Procola.
Procola klagade över de fyra besluten till Conseil d’Etat, som avslog överklagandet. Fyra av de fem ledamöter som ingick i Conseil d'Etat vid detta avgörande hade tidigare deltagit i avgivandet av yttrandet över jordbruksministerns förslag och i utformningen av lagförslaget rörande den retroaktiva tillämpningen. Frågan i målet vid Europadomstolen var om Conseil d’Etat trots detta kunde anses ha varit en opartisk domstol i enlighet med kraven i artikel 6:1 i Europakonventionen.
Europadomstolen fann till en början att det varit fråga om en tvist rörande civila rättigheter och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig. Domstolen erinrade därefter om att Luxemburgs Conseil d'Etat har både rådgivande och dömande uppgifter. Det förhållandet att vissa ledamöter successivt utför båda dessa uppgifter med avseende på samma föreskrifter kunde enligt Europadomstolens mening skapa tvivel om institutionens strukturella opartiskhet. I förevarande fall hade Procola haft skäl att befara att de medlemmar som medverkat till yttrandet över förslaget till regler på området kände sig bundna av ståndpunkter de då intagit. Detta var enligt Europadomstolens mening tillräckligt för att kravet på opartiskhet i artikel 6:1 i konventionen inte skulle vara uppfyllt. Det förelåg alltså ett brott mot denna bestämmelse.
13. Masson och Van Zon mot Nederländerna (dom 28.9.1995)
Klagandena Masson och Van Zon var misstänkta för ekonomisk brottslighet. De hölls båda häktade under viss tid och var därefter underkastade inskränkningar i sin rörelsefrihet. Åtalen mot dem resulterade dock slutligen i frikännande domar.
Masson och Van Zon begärde vid nederländsk domstol ersättning för sina rättegångskostnader och för de frihetsinskränkningar som ålagts dem. Framställningen om ersättning för frihetsinskränkningar avslogs av domstolen. Denna bestod därvid till en del av domare som tidigare dömt i brottmålet mot Masson och Van Zon. Däremot tillerkändes Masson och Van Zon genom särskilt beslut vissa smärre belopp som ersättning för resor och uppehälle i samband med rättegången och för att täcka kostnader för vittnesförhör.
Masson och Van Zon klagade över att deras framställningar om ersättning inte hade behandlats vid offentlig rättegång inför en opartisk domstol, vilket de ansåg strida mot artikel 6:1 i Europakonventionen. Den första fråga som förelåg till bedömning var emellertid om artikel 6 överhuvudtaget var tillämplig på förfarandet i fråga.
Europadomstolen konstaterade först att en frikänd person inte kan på konventionen grunda en rätt till ersättning för rättegångskostnader eller för den skada han lidit genom lagenliga inskränkningar av friheten. Ett krav på sådan ersättning kan därför endast grundas på intern rätt. I de tillämpliga nederländska lagbestämmelserna föreskrevs att domstol kan ge en tidigare åtalad person viss ersättning. Det fanns emellertid enligt dessa bestämmelser ingen skyldighet för staten att utge sådan ersättning och beslut i sådana frågor fick anses vara rent diskretionära avgöranden. Europadomstolen åberopade i anslutning härtill också viss nederländsk rättspraxis utvisande att det inte finns någon rätt till ersättning för lagenliga frihetsberövanden och att en frikännande dom inte i och för sig medför att en tidigare häktning skall anses ha varit olaglig.
Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att de angripna förfarandena inte hade gällt en rättighet som på rimliga grunder kunde anses vara erkänd enligt nederländsk rätt. Följaktligen var artikel 6 i konventionen inte tillämplig, och det kunde då inte heller föreligga någon kränkning av denna artikel.