Internationellt

 

 

Ny fransk strafflag
Ännu en av hörnpelarna i det napoleonska kodifieringsverket har rämnat när nu den franska strafflagen, Code pénal, från 1810, har ersatts av en ny strafflag, som trädde i kraft den 1 mars 1994. Det är dock ingen radikalt ny straffrätt som har tillskapats genom den nya lagen. De regler som infördes 1810 hade ändrats successivt och anpassats till tidsförhållandena inom den gamla lagens ram, och tillkomsten av en helt ny lag kan ses som ännu ett led i denna utveckling. Detta hindrar dock inte att det finns element i den nya lagen som är principiellt intressanta, och detta gäller både formen och innehållet.
    Code pénal från 1810, tillkommen i revolutionens efterdyningar, kännetecknades, med vårt sätt att se, av betydande stränghet när det gällde straffpåföljderna. Bland dessa ingick inte bara dödsstraff utan också olika former av kroppsstraff, landsförvisning och förlust av medborgerliga rättigheter. Men lagen hade också stora förtjänster såtillvida som den byggde på principer som rättssäkerhet och legalitet. Straff förutsatte stöd i lag; formuleringen i artikel 4 är bekant: ”Nulle contravention, nul délit, nul crime, ne peuvent être punis de peines qui n’étaient pas prononcées par la loi avant qu’ils fussent commis.” Successivt genomfördes reformer som modifierade den ursprungliga Code pénal, ofta i humaniserande riktning. Antalet brott belagda med dödsstraff minskades, och detta straff avskaffades helt 1981. Nya brottspåföljder infördes, och påföljderna blev mera nyanserade och anpassade till den individuelle brottslingen och de omständigheter under vilka brottet begåtts. Men med tiden tedde sig en mera genomgripande reform ändå som önskvärd. Ett reformarbete, som igångsattes redan under 1970-talet, resulterade slutligen i att en ny Code pénal kunde antas 1992. Det var denna nya lag som trädde i kraft den 1 mars 1994.
    Den nya strafflagen har fått en modern och nästan ”datoriserad” utformning såtillvida som de olika artiklarna är numrerade efter ett slags decimalsystem. Varje artikel har ett nummer som består av en kombination av fyra siffror, där den första siffran är numret på den huvudavdelning (”livre”) av lagen i vilken artikeln ingår, den andra siffran betecknar underavdelningen (”titre”), den tredje siffran kapitlet (”chapitre”) inom underavdelningen och den fjärde siffran — som placeras efter bindestreck — anger numret på den aktuella artikeln (”article”) eller, som vi skulle säga, paragrafen. Den allra första artikeln i lagen har alltså nummer 111-1. När man kommer till nästa kapitel är det första numret 112-1, och i nästa underavdelning finner man som första nummer 121-1. Lämnar man den första huvudavdelningen och övergår till den andra, finner man att den första artikeln där har nummer 211-1.
    Den nya Code pénal består av fem huvudavdelningar. Den första innehåller allmänna bestämmelser (”Dispositions générales”), i den and-

ra behandlas brotten mot person (”Des crimes et délits contre les personnes”), och den tredje huvudavdelningen innehåller bestämmelser om brott mot egendom (”Des crimes et délits contre les biens”). I den fjärde huvudavdelningen behandlas brotten mot staten och allmän ordning (”Des crimes et délits contre la nation, l’état et la paix publique”). Den femte och sista huvudavdelningen, som har rubriken ”Om övriga brott” (”Des autres crimes et délits”), innehåller för närvarande bara två artiklar med numren 511-1 och 511-2, vilka gäller djurplågeri. Tanken är dock att denna femte huvudavdelning med tiden skall fyllas ut med nya brottstyper som kan behöva infogas i det straffrättsliga systemet.
    När det gäller de allmänna principerna kan nämnas att den nya Code pénal liksom sin föregångare bygger på en indelning av brotten i tre kategorier alltefter deras svårhetsgrad: crimes, délits och contraventions. Indelningen har betydelse i många olika hänseenden; bl. a. är den avgörande för vilket slags domstol — cour d’assises, tribunal correctionnel, tribunal de police — som skall döma över brottet.
    Den tidigare berörda legalitetsprincipen — nullum crimen sine lege, nulla poena sine lege — har i artikel 111-3 fått en mera precis utformning än i artikel 4 i den äldre strafflagen. I enlighet med denna legalitetsprincip får straffbestämmelserna i den nya lagen inte tillämpas på brott som begåtts före dess ikraftträdande utom när de nya bestämmelserna skulle leda till en mindre sträng påföljd än de gamla bestämmelserna (artikel 112-1). I utgåvor av den nya lagen finns därför — till ledning för domstolar, advokater och åklagare — tabeller som anger inte bara vilka brottsbestämmelser i den nya och den gamla lagen som motsvarar varandra utan också huruvida de nya bestämmelserna är ”dispositions plus douces” eller ”dispositions plus sévères”.
    En viktig nyhet gäller straffansvaret för juridiska personer. Enligt artikel 121-2 är juridiska personer, i den utsträckning som lagen föreskriver, straffrättsligt ansvariga för de brott som för deras räkning begås av deras organ eller företrädare.
    När det gäller straffrihet på grund av mental avvikelse använder den nya Code pénal en ny terminologi. Enligt artikel 64 i den gamla strafflagen förelåg inte något brott när den som utfört gärningen befunnit sig ”en état de démence” vid den aktuella tidpunkten. Detta ses numera som ett förlegat begrepp, och i artikel 122-1 i den nya lagen sägs i stället att den som vid tiden för gärningen led av en psykisk eller neuropsykisk störning som berövat honom sin urskillningsförmåga eller kontrollen över sina handlingar (”un trouble psychique ou neuropsychique ayant aboli son discernement ou le contrôle de ses actes”) inte är straffrättsligt ansvarig.
    Bland de påföljder som kan ådömas den som begått brott finner man liksom tidigare två slag av fängelsestraff, réclusion criminelle, som är den strängare påföljden, och emprisonnement. Till ”réclusion criminelle” kan dömas på livstid (”à perpétuité”) eller för bestämd tid. Bland straffen finns också såväl penningböter (”amende”) som dagsböter (”joursamende”) och dessutom särskilda påföljder som samhällstjänst (”travail d’intérêt général”) och indragning av körkort. Påföljderna för de särskilda brotten anges i den nya lagen med en ny teknik. Medan det i den gamla

lagen fanns ett maximistraff och ett minimistraff för varje brottstyp, anges i den nya lagen vad som ser ut att vara ett bestämt straff för varje brott men som i själva verket är ett maximum. Det finns nämligen allmänna bestämmelser i lagen som ger möjlighet att döma till väsentligt lägre straff och även till annan påföljd än den som är angiven som påföljd för brottet (se bl. a. artiklarna 132-18, 132-19 och 132-20). I realiteten är strafflatituderna mycket vida och domaren har stor frihet vid utmätning av straff.
    När det gäller juridiska personer skall straffet normalt vara böter, och maximistraffet skall vara fem gånger det högsta bötesbelopp som är föreskrivet för fysiska personer som begått samma brott. Dessutom kan juridiska personer i vissa fall dömas till andra påföljder som syftar till att omöjliggöra eller försvåra deras fortsatta verksamhet. Den allvarligaste av dessa påföljder innebär tvångsupplösning av den juridiska personen. Andra påföljder av mera begränsad räckvidd kan innefatta t. ex. förbud att utöva viss verksamhet eller stängning av vissa lokaler.
    I den gamla Code pénal behandlades brotten mot staten och mot allmän ordning före brotten mot enskilda personer. I den nya lagen är ordningsföljden den motsatta, vilket är avsett att markera att lagens primära uppgift är att skydda individen mot övergrepp.
    När det gäller de enskilda brotten har vissa förändringar gjorts. Andra huvudavdelningen (”Livre II”) i den nya lagen, som handlar om brotten mot person, inleds med straffstadganden rörande folkmord (artikel 2111) och andra brott mot mänskligheten (artiklarna 212-1, 212-2 och 2123). Först därefter kommer bestämmelserna om uppsåtligt dödande, som liksom tidigare kan utgöra dråp (”meurtre”, artikel 221-1) eller mord (”assassinat”, artikel 221-3). Kriteriet för det senare brottet är att dödandet skett med berått mod (”avec préméditation”).
    Straffbestämmelserna om narkotikabrott, som tidigare ingått i en särskild lag (Code de la santé publique), har nu infogats i den nya Code pénal (artiklarna 222-34-222-43). Vissa brott har fått nya — mera precisa och moderna men mindre klangfulla — namn: ”attentat aux mœurs” och ”attentat à la pudeur” kallas nu ”agressions sexuelles” och begreppet ”coups et blessures” har fått ge plats för ”violences”. Brott som lösdriveri (”vagabondage”) och tiggeri (”mendicité”) har på goda grunder försvunnit ur strafflagen.
    När det gäller bestämmandet av straffen har, som redan nämnts, domaren givits stor frihet. När det gäller den strängare fängelsepåföljden ”réclusion criminelle” har maximitiden vid tidsbestämt straff höjts från 20 till 30 år, och 30 års réclusion kan ådömas för vissa allvarliga brott, t. ex. dråp (”meurtre”), medan påföljden för mord (”assassinat”) är réclusion på livstid. Det kan här nämnas att enligt den äldre Code pénal mord var belagt med dödsstraff fram till 1981 och dråp normalt med réclusion på livstid. När dödsstraffet avskaffades 1981, ersattes detta straff med réclusion på livstid, vilket fick till följd att straffet för mord och dråp blev detsamma. Genom den nya lagen har alltså nu på nytt införts olika straff för dessa båda former av uppsåtligt dödande.

Bland de stora lagarna från 1800-talets början har tidigare såväl straffprocesslagen som civilprocesslagen ersatts av nya lagar. Straffprocesslagen — Code d’instruction criminelle från 1808 — fick redan 1958 ge plats för en lag med det förändrade och mera tidsenliga namnet Code de procédure pénale. Civilprocesslagen — Code de procédure civile från 1806 — ersattes 1975 av en ny lag med samma beteckning (Nouveau Code de procédure civile). Code pénal har alltså nu följt samma mönster. Endast Code civil från 1804 lever kvar, om än starkt förändrad, som ett monumentum aere perennius från kodifikationernas storhetstid.
Hans Danelius