876 ”Frieden durch Recht” — tankar på en utställning SvJT 1995 Aktuell debatt

 

 

Inventering och dokumentation av domstolsbyggnader
En dokumentationsgrupp (DOK) under Domstolsverket sysslar sedan 1989 med ett projekt för inventering och dokumentation av domstolsbyggnader. Ordförande i gruppen är verkets förre generaldirektör numera hovrättslagmannen Lars Åhlén och övriga ledamöter är professor Kjell-Åke Modéer, f. d. lagmännen Michael von Koch och Göran Ljungberg, f. d. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm, lagmannen Per-Olof Marke samt bibliotekarien Hans Rundberg och informationssekreteraren Janita Frödén, de båda sistnämnda från Domstolsverket.
    DOK:s syfte var till en början att med utgångspunkt från de källor som kunde finnas samla dokumentation om äldre tingsställen, dvs. från omkring 1680 och framåt. Det var under Karl XI:s kraftfulla regim som häradsrätterna började verka i ordnade former, med skyldighet för befolkningen att bygga tingshus och med häradshövdingar som skulle utöva sina ämbeten och bo i häradet. Kronan anslog boställen åt häradshövdingarna, där de också hade sitt kansli. Eftersom antalet härader var stort med var sitt tingsställe (liksom skeppslagen i Roslagen och andra områden där häradsindelning saknades) har DOK haft att spåra ett mycket stort antal tingsställen. Många gamla tingshus har hittats och kunnat dokumenteras, andra går inte att finna. Det äldsta som anträffats är från 1640-talet. När ordentliga ”tingsstufvor” uppfördes hamnade de ofta på medeltida tingsplatser, där den lokala traditionen ibland också utpekar traktens galgbacke.
    Så småningom började en utveckling mot större judiciella enheter, vilket ledde till att åtskilliga tingshus upphörde att fungera som lokal för häradsrätten och nya uppfördes. Det hände också att tingshus brann eller förföll och måste ersättas. På 1800-talet tillkom en viss statlig tillsyn genom Överintendentsämbetet (Byggnadsstyrelsens föregångare), och en viss enhetlighet kan spåras i utformningen. Mot slutet av 1800-talet slopades häradshövdingarnas boställen och häradsrätternas kanslier förlades till den närbelägna tätorten. Därmed uppstod ett system som är välkänt för många ännu levande jurister: häradshövdingen och notarierna reste ut till ett i regel ganska primitivt tingshus på landet. Dit kom även nämndemännen resande. Där fanns övernattningsrum och ofta åt häradsrätten en gedigen tingsmiddag i tingshuset eller värdshuset sedan målen avverkats. Under inflytande av befolkningsutvecklingen och de förbättrade kommunikationerna inleddes på 1870-talet en epok som karakteriseras av de tingshus som brukar kallas ”rättens tempel”. Det är de ståtliga tingshusen på framträdande plats i staden eller tätorten, ofta ritade av framstående arkitekter, rikt dekorerade och försedda med rättsliga symboler. Magnifika häradshövdingebostäder och enklare notarierum inreddes i huset. Rätten flyttade i stor utsträckning från landet till staden och därmed försvann mycket av den gamla tingshuskulturen. Men redan har

SvJT 1995 ”Frieden durch Recht” — tankar på en utställning 877 även åtskilliga av de nyare tingshusen hunnit upphöra som domstolslokal. DOK har därför kommit att undersöka även i bruk varande tingshus — utvecklingen går snabbt och det är sannolikt att flera av de kvarvarande kommer att läggas ned under en kommande rationalisering av underrättsorganisationen.
    Det storslagna tingshusbyggandet planade ut på 1910-talet. Tjugotalsklassicismen och funktionalismen gav få men fina resultat för tingshusens del. Tiden efter andra världskriget är övervägande nedslående från estetisk och arkitektonisk synpunkt. I och med tingsrättsreformen avskaffades det organ, tingshusbyggnadsskyldige, som haft till uppgift att bygga och hålla tingshus. Och tingshusen övergick i statens ägo. Under Byggnadsstyrelsens ledning uppfördes trista (och inte alltid så funktionella) domstolsbyggnader och tillbyggen präglade av betongfilosofi och ansträngd vardaglighet. Det finns flera exempel på att man försummade att (eller inte ville) ta vara på det värdefulla äldre och samtidigt nyansera det så att det kunde svara mot ändrade krav på processen och andra funktioner. ”Rättens majestät” satt trångt. De gamla tingssalarna ansågs alltför ”sakrala” och de nya gjordes ibland fönsterlösa och utan podium, trots domarnas protester att det var trevligare med fönster och lättare att överblicka processen om man satt lite högre. Rätten blev anonym. Ibland kunde fru Justitia knappast hittas, dold som hon var under skyltar såsom ”Föreningsbanken” eller ”Försäkringskassan”. ”Rättscentrum” blev en omhuldad idé under 60- och 70 talen. Där hittar man polisen, åklagaren, allmänna advokatbyrån, kronofogden, länsrätten (om det är i residensstaden), kanske också skattemyndigheten samt så småningom även tingsrätten med sina kontorsmoduler i olika storlek beroende på befattningshavarnas status. Ett beryktat exempel är när man vid tingsrättsreformen inrymde en ny tingsrätt på två våningsplan i ett tio våningars höghus. Det har sagts att det bästa med det ”tingsstället” var att systembolaget låg i bottenvåningen.
    En viss reaktion mot utslätandet av rättens profil har dock på sistone kunnat märkas genom stilfulla och ändå ändamålsenliga ny- och tillbyggnader på några håll.
    Det är sålunda en skiftande mångfald som DOK har att handskas med. Projektets målsättning är att undan eftervärldens glömska rädda ett viktigt kulturminne. Det är rättshistoria, kulturhistoria och byggnadshistoria. Uppgiften är angelägen, inte minst därför att denna byggnadskultur inte varit föremål för nämnvärt intresse från de centrala och regionala byggnadsvårdande organen. Endast ett fåtal tingshus har blivit byggnadsminnen. DOK hoppas så småningom kunna ta initiativ till flera byggnadsminnesförklaringar.
    Lite vid sidan av tingshusen har också rådhusen kommit med. De utgör en enklare del av DOK:s arbete. De gamla städernas rådhus är i regel väl dokumenterade och beskrivna. De utgjorde städernas stolthet och prydnad och är numera väl omhändertagna av de nya kommunerna. Kommunreformen har i några fall lett till att det finns kommuner med två gamla rådhus, och några kommuner som aldrig varit stad och haft rådhus har fått ett rådhus att vårda sedan en stad inkorporerats. De flesta

 

877

878 Mauritz Bäärnhielm SvJT 1995 rådhusen har mist den interiör som visade att det var en domstol som verkade där men exteriören och det förnäma läget finns kvar.
    Hur går då dokumentationen till? Materialet samlas in genom hänvändelser till tingsrätternas lagmän. De allra flesta har trots sin arbetsbörda visat stort intresse för uppgiften och satt i gång omfattande undersökningar av tingsställena i sin domsaga, och de kan vara många — i ett fall har det funnits inte mindre än 16 tingshus och rådhus att ta reda på. Ofta medverkar pensionerade domare, nämndemän, domsagobiträden och lokala kulturvårdare. Det lokalhistoriska intresset är stort. Hänvändelserna har nu gått ut till hela landet. När materialet kan anses någorlunda komplett kommer systematisering, registrering och arkivering att inledas. Datorisering skall förberedas. Materialet skall ingå i Domstolsväsendets Informationscentrum (DIC) som har sitt säte i det av Erik Dahlberg ritade Gamla Rådhuset vid Hovrättstorget i Jönköping. Ett rikt material om forna och nutida domstolsbyggnader kommer att finnas tillgängligt för forskning och lokalhistoriska och andra studier i en fin domstolsmiljö, med Göta hovrätt, Jönköpings tingsrätt och Kammarrätten i Jönköping som grannar. Handlingarna kommer att förvaras i hovrättens arkiv, som är ett av landets intressantaste rättsarkiv.
    Dokumentationen omfattar även intressanta inventarier, porträtt och rättsliga symboler. Städerna och tingshusbyggnadsskyldige har ofta anlitat framstående konstnärer för att måla sina borgmästare och häradshövdingar. Resultatet har på många håll blivit fina samlingar av porträtt, inte minst i de fall där två eller flera domstolar slagits samman. När häradshövdingar och lagmän på senare år porträtterats har man i brist på medel ofta låtit utföra fotografiska porträtt som dock med nutida teknik kan vara svåra att skilja från målningar.
    När DOK funnit att det från ett större område inkomna materialet är någorlunda fylligt brukar en sammankomst anordnas med lagmännen för diskussion om inventeringsprinciperna och komplettering av materialet. Ibland sker detta i samband med en studieresa. Sådana har företagits i Värmland, i Stockholmstrakten, kring Växjö och i Skåne och Blekinge. Vi träffar på oväntade miljöer, ibland med den klassiska kombinationen åldrigt tingshus, gästgivargård, stall, tingsklocka och ett fuktigt och avskräckande häkte, allt i sockenkyrkans grannskap. Många av de äldre tingshusen är i kommunal ägo och används för olika ändamål t. ex. bibliotek, andra har blivit t. ex. bygdegårdar eller hemvärnslokaler. Vi har också hittat privatbostäder med bevarad tingssal t. o. m. i ett fall med podium och nämndemannastolar. Ett tingshus i Småland som är byggnadsminne har en fullständig inredning bevarad från 1800-talets början med alla inventarier, även i häradshövdingens sovrum och matsal och i nämndemännens övernattningsrum. Några tingshus är museer och flera kunde det bli.
    DOK har också anordnat några tvärvetenskapliga seminarier med deltagande av historiker, jurister, arkitekter och museifolk.
    Dokumentationsprojektet bygger till stor del på ideella insatser och har en budget som endast obetydligt belastar statskassan. Trots detta blir DOK nu satt på besparing eftersom Domstolsverket har viktigare ändamål att använda sina allt knappare medel för. Vi kan sålunda inte

 

878

SvJT 1995 ”Frieden durch Recht” — tankar på en utställning 879 879

genomföra planerade studieresor, och materialets bearbetning och arkivering kommer att försenas. Vi hoppas dock kunna hålla på några år till och lämna efter oss ett givande material. Målet är att åskådliggöra en rättslig miljö som är stadd under ständig förvandling. Alla som är intresserade är välkomna till Domstolsverkets informationsenhet med dokument och foton. Samlingen kommer hela tiden att kompletteras. Utrymmet tillåter inte att presentera några exempel på intressanta hus eller miljöer. Ett fint bildmaterial med kort beskrivande text finns i de av DIC utgivna almanackorna för 1992, 1993, 1994 och 1995. En ny kommer att utges för 1996. Almanackorna har distribuerats bl. a. till alla domstolar och kan erhållas från Domstolsverkets informationsenhet.
Michael von Koch