Aktuell debatt

 

 

”Frieden durch Recht” — tankar på en utställning
Under de senaste decennierna har den rättshistoriska forskningen ägnat särskilt intresse åt den sida av domstolarnas verksamhet som handlar om domarnas utbildning (”professionalisering”). Inte överraskande har därvid överinstansernas sammansättning och verksamhet (”Höchstgerichtbarkeit”) hamnat i fokus. Ett synligt tecken på detta intresse är tillkomsten av domstolsmuseer, först Wetzlar (en timma med tåget norrut från Frankfurt am Main) och senast i Gamla rådhuset i Jönköping. Se denna tidskrift 1992 s. 441.
    Det är ingen tillfällighet att det tyska domstolsmuseet förlagts till Wetzlar. Staden är visserligen liten men den var under det gamla riket (”det första”) en fri och ”riksomedelbar” stadsstat med ett centralt läge nära gränsen mellan det katolska och protestantiska Tyskland. Wetzlar var under åren 1690–1806 säte för Reichskammergericht, vilken tillsamman med — och tidvis i konkurrens med — Reichshofrat i Wien fungerade som högsta domstol för hela det tyska riket. Museet i Wetzlar är inrymt i det förutvarande domstolspalatset.
    Det var Napoleon som 1806 upplöste det tyska riket. Därmed upphörde också både Reichskammergericht och Reichshofrat. De hade inrättats 1495 respektive 1497. Eftersom det i år alltså förflutit 500 år sedan rikskammarrättens tillkomst, har tyska jurister och historiker firat händelsen med en utställning, ”Frieden durch Recht”. Lite svårt att översätta eftersom tyskans Frieden står för både fred och frid.
    Utställningen har under 1994 och 1995 visats först i Bonn och därefter i Frankfurt. Den baserade sig på samlingarna i Wetzlar men hade kompletterats med material från annat håll, däribland Sverige, bl. a. med en anslående bild av Göta hovrätts huvudbyggnad i Jönköping. En svensk, Europarådets generalsekreterare Daniel Tarschys, fungerade för övrigt som utställningens ”beskyddare”.
    Det kan tyckas långsökt att högtidlighålla en institution som varit borta från scenen i snart 200 år. Men den verksamhet som inaugurerades med rikskammarrätten har fortsatt och fortsätter både i Tyskland och annorstädes. Och domstolen var märklig på flera sätt.
    Från den allmänna historien vet vi att det tyska riket under de aktuella århundradena (närmast tiden 1495–1806) var splittrat och svagt. Några riksomfattande institutioner som fungerade fanns dock, även om de inte räckte till för att ge ”riket” möjlighet att påverka den allmäneuropeiska politiken. Exempel på sådana institutioner är kejsarämbetet, postväsendet och rättskipningen. Någon allmänt gällande kodifikation fanns visserligen inte (en sådan kom först med Bürgerliches Gesetzbuch 1896 — och då för ett annat tyskt rike, ”det andra”). Inom de olika delstaterna fanns en rik flora av lokala författningar och sedvänjor. Dessa rättskällor var långt ifrån heltäckande och ofta otidsenliga. De supplerades därför med ”romersk rätt”. Denna rätt var visserligen ännu mera otidsenlig men

det var ändå den enda i Europa som gjorts till föremål för något som kunde liknas vid en vetenskaplig bearbetning (Bologna) och den fick därför tidigt hög status. För att ge den ännu högre status brukade man i lämpliga sammanhang kalla den ”kejsarrätt”. Den gjordes tidigt till föremål för reception först inom den kanoniska rätten men snart också inom andra rättsområden, framför allt den inom civilrätten. I medeltidens Europa var den romerska rätten det enda rättssystem som framstod som någorlunda enhetligt och fullständigt. Det är därför inte märkvärdigt att det fick stor genomslagskraft. Å andra sidan var det inte många som verkligen behärskade ämnet.
    Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som man har att se kejsarens (Maximilian I) beslut om rikskammarrättens inrättande. Som främste företrädare för ”das heilige römische Reich deutscher Nation” såg han sig som fullföljare av traditionen från kejsaren och lagstiftaren Justinianus och dennes skilda företrädare. Den nya domstolen skulle i brist på andra rättskällor döma efter ”rikets gemensamma beskrivna rätt”, dvs. den romerska rätten enligt Corpus juris. Och just detta kom att i stor utsträckning prägla domstolens verksamhet och därmed även rättsläget i hela riket.
    Även om den fortsatta rättsutvecklingen på kontinenten inte saknar exempel på inflytanden av annat slag (naturrätten, historiska skolan), är det klart att dagens rättssystem i de länder som en gång ingick i eller utgjorde del av det gamla tyska riket alltjämt i mycket präglas av den romerska rätten. Tydligast framgår kanske detta av det förhållandet att romersk rätt alltjämt är ett ”stort ämne” i de kontintala universitetens juristutbildning. När ropen på integration och enhetlighet nu åter skallar, är det naturligt att erinra om vad rikskammarrätten och dess samtida motsvarigheter i andra länder i Europa har gjort på detta område.
    Det kan inte komma ifråga att här beskriva eller ens omnämna den mångfald av urkunder och inventarier med rättslig anknytning som visades på utställningen. Några notiser bara.
    Rikskammarrättens matrikel över inskrivna ”praktikanter” upptar som nr 956: ”Johann Wolfg Goethe von Fr-furt am Mayn d 25 May (1772)”. Den Store stannade i Wetzlar mindre än ett år, men vistelsen lämnade flera spår i hans produktion. Framför allt ”Den unge Werthers lidanden” från 1774. Hjältens död för egen hand, dock ej på grund av motgångar i ämbetskarriären, ledde till en formlig självmordsepidemi i romantiskt sinnade kretsar i Europa.
    Rikskammarrätten var utom annat ”ägodelningsrätt” för tvister mellan både tvistande enskilda parter och ”länder”. Som underlag användes inte vare sig huvudförhandling eller syn. I stället sände domstolen ut egna tjänstemän som målade av tvisteföremålet. Kanske en ö i en flod eller ett grönskande vinberg. Som ett resultat innehåller domstolens arkiv ett betydande antal välgjorda färgglada avbildningar, mellanting mellan kartor och landskapsmålningar.
    I anslutning till utställningen har i sedvanlig ordning utgivits en katalog (”Frieden durch Recht. Das Reichskammergericht von 1495 bis 1806”. Redaktör Ingrid Scheurmann. Verlag Philipp von Zabern, Mainz,

 

1994, 479 sidor. Utställningspris 58 DEM.) Ett drygt tjugotal experter har medverkat. Även grannländernas ”höchste Gerichtsbarkeit” har belysts. Professor Kjell Åke Modéer skriver således om den svenske kungen som domhavande i Östersjöområdet.
    Modéers uppsats har underrubriken ”Das königliche Hofgericht und das königliche Tribunal in Wismar”. Man inhämtar här att Sverige i samband med westfaliska freden 1648 å ena sidan misslyckades med att formellt bryta ut sina tyska besittningar ur det tyska riket men å den andra lyckades undandra dessa områden från rikskammarrättens domvärjo. En förutsättning var att en svensk motsvarighet inrättades. Detta skedde genom tillkomsten av tribunalen i Wismar, som fungerade som ”hovrätt” åren 1653–1815. (”Tribunalbyggnaden” och dess arkiv kan fortfarande besökas. Efter 1801 var domstolen förlagd till Stralsund och Greifswald.) Det sålunda åstadkomna undantaget är unikt i rikskammarrättens historia.
    Utställningskatalogen är tryckt i stort format och rikt försedd med illustrationer med tillhörande bildtexter. Sammanfattningsvis ett imponerande verk av betydande internationellt intresse. En skärva av kritik dock: Ett foto av Gamla rådhuset i Jönköping återger enligt bildtexten Göta hovrätt (s. 419). På själva utställningen visades dock den rätta bilden; och det var ju huvudsaken.
Mauritz Bäärnhielm