Svensk rättspraxis

Straffrätt 1991 — 19941

 

 

Av professor MADELEINE LEIJONHUFVUD2

Tryckfrihetsförordningen.
I NJA 1991 s. 155 dömde HD ansvarige utgivaren av en dagstidning för tryckfrihetsbrott innefattande förtal. Att genom ett misstag av nattredaktören ordet ”knarkkung” använts på en löpsedel i stället för ordet ”krogkung” ansågs ha skett som ett led i normalt redaktionellt arbete på tidningen. Några extrema förhållanden som skulle kunna påverka ansvarsbedömningen förelåg inte. Löpsedeln och tidningstexten skulle därför enligt 8 kap. 12 § TF jämförd med 1 § samma kapitel anses ha blivit utlämnade för spridning med ansvarige utgivarens vetskap och vilja. Fallet kommenteras av Göran Luterkort i Juridisk Tidskrift 1991–92 s. 116 ff. Förtal och grovt förtal i tryckt skrift befanns föreligga i NJA 1994 s. 637. Ett reportage, med rubriken ”En smygtitt i kändisarnas hemliga fotoalbum”, innehöll fotomontage där kända personer förekom i sexuella situationer genom att deras ansikten fogats samman med andra personers kroppar. Det kunde i och för sig lätt konstateras att bilderna inte var autentiska. Bilderna med tillhörande textvinjetter kunde emellertid förmedla intrycket att målsägandena var sådana ”kändisar” som enligt den inledande texten är sexuellt lössläppta och perversa. Särskilt i förening med reportaget i övrigt måste bilderna anses ägnade att utsätta målsägandena för andras missaktning. Det var uppenbart att det inte varit på något sätt försvarligt att lämna uppgifterna. Skadestånd utdömdes till envar av målsägandena med 100 000 kr., en nivå som enligt HD kunde väntas verka preventivt och sålunda bidra till att förebygga fortsatt publicering av samma art i framtiden. Fallet kommenteras av HansGunnar Axberger i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 716 ff.

 

Brottsbalken.
1 kap.
Angående det subjektiva kravet vid olovlig körning, se NJA 1993 s. 157 och RH 1990:69, varom nedan under Trafikbrottslagen.

 

2 kap.
Angående tillämpligheten av bestämmelsen i 2 § 2 st., se NJA 1991 s. 332, varom nedan vid 23 kap.
    I NJA 1993 s. 292 hade narkotikabrott begåtts delvis på internationellt vatten, delvis i Nederländerna, och i ett fall även delvis i Danmark och

1Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finns i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552, 1960 s. 179 och 256, 1964 s. 65, 1967 s. 401, 1970 s. 346, 1976 s. 1, 1985 s. 337 samt 1991 s. 185.2 Författarens efternamn var tidigare Löfmarck.

2 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 Storbritannien. HD fann att det enligt allmänna straffrättsliga grundsatser låg närmast till hands att vid straffbestämningen låta det lindrigaste av de aktuella straffmaxima, nämligen nederländsk lags, fälla utslaget. Varken lagtext eller motiv gav stöd för att tillämpa regeln i 2 kap. 2 § 3 st. så att man bortsåg från att en av gärningsorterna fanns i Nederländerna. Två JR var skiljaktiga. När det gäller brottslighet på internationellt vatten avsåg den svenske lagstiftaren vid tillträdet till den europeiska brottmålsdomskonventionen att behålla den tidigare oinskränkta kompetensen. Den svenska narkotikastrafflagen skulle därför, enligt de två dissidenterna, tillämpas fullt ut på de båda transporter åtalet gällde.
    Angående tillämpligheten av bestämmelsen i 4 §, se NJA 1991 s. 332, varom nedan vid 23 kap.
    Enligt 4 § 1957 års utlämningslag får utlämning inte ske med mindre den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning i svensk lag utan det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i Sverige. I NJA 1993 s. 137 befanns detta krav uppfyllt, och hinder mot utlämning således inte föreligga, beträffande osant uppgiftslämnande, utan att ed avlagts, vid förhör under huvudförhandling i brottmål. Åtminstone då, som i det aktuella fallet, ed skulle ha avlagts under motsvarande förhållanden i Sverige fick gärningstypen anses vara densamma.
    Hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen ansågs i NJA 1991 s. 572 föreligga beträffande en turkisk medborgare med kronisk schizofren psykos. Trots Turkiets betydande intresse av att mannen, som var åtalad för att 15 år tidigare ha mördat sin dåvarande hustru, utlämnades för lagföring i hemlandet ansågs mannens psykiska ohälsa, sammanvägd med övriga omständigheter, bl. a. den långa tid som förflutit från händelsen och hans nuvarande familjesituation, väga så tungt att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.
    Hinder mot utlämning till Förenta Staterna enligt 8 § utlämningslagen ansågs också föreligga i NJA 1992 s. 621. En begäran år 1978 om utlämning av mannen hade lämnats utan bifall. Till stöd för den förnyade framställningen i juni 1992 anfördes att det genom tilläggskonvention av den 14 mars 1983 (SÖ 1984:34) till utlämningskonventionen av den 24 oktober 1961 mellan Sverige och Förenta Staterna blivit möjligt att få till stånd en utlämning av mannen. Att man dröjt närmare åtta år efter tilläggskonventionens tillkomst med att göra framställning om utlämning utgjorde ett av HD:s skäl för att anse hinder mot utlämning föreligga. Härtill kom vissa andra omständigheter, bl. a. att de ådömda straffen markant avvek från vad som skulle kunna förekomma som faktisk påföljd för de aktuella gärningarna enligt svensk lag.
    Hinder mot utlämning till Italien av en där för uppsåtligt dödande och rån till fängelse 18 år dömd man ansågs i NJA 1993 s. 18 inte föreligga trots att appellationsdomstolen handlagt målet i mannens utevaro. Utevaron hade haft sin grund i åtgärder som han själv vidtagit i syfte att undandra sig eventuell straffverkställighet i Italien. Två makar begärdes i NJA 1993 s. 242 utlämnade från Sverige till Ryssland misstänkta för att ha kapat ett ryskt civilt flygplan i inrikes trafik och

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 3 förmått besättningen att föra planet via Tallinn till Arlanda. Makarnas personliga förhållanden kunde, även om de framstod som ömmande, inte anses utgöra hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen. Deras barns personliga förhållanden kunde inte beaktas vid en prövning av om hinder förelåg enligt detta lagrum.
    Trots starka humanitära skäl fann HD i NJA 1993 s. 760 inte hinder enligt 8 § — eller någon annan av 1–10 §§ — utlämningslagen föreligga mot utlämning till Förenta Staterna av en amerikansk medborgare som där dömts för våldtäkt, misshandel och olaga tvång till fängelse 13 år. Mannen hade begett sig till Sverige sedan han frigetts mot borgen. I NJA 1991 s. 436 hade en jugoslavisk medborgare begärts utlämnad från Sverige till Förbundsrepubliken Tyskland. Mannen hade av tysk domstol dömts till fängelse 2 år 6 månader för rån och grov misshandel. Sedan mannen utvisats från Tyskland hade straffverkställighetsmyndigheten där i beslut år 1983 avstått från vidare verkställighet. Då han återvänt hade myndigheten år 1989 förordnat om återupptagande av verkställigheten. HD fann inte hinder mot utlämning föreligga. De svenska bestämmelserna om villkorlig frigivning är inte att betrakta om preskriptionsregler utan som verkställighetsregler, varför HD saknade anledning gå in på en prövning av den närmare innebörden av det av den tyska myndigheten år 1983 fattade verkställighetsbeslutet.

 

3 kap.
En man som dödat sin sambo genom strypning dömdes i NJA 1994 s. 310 för mord. HD konstaterade att kvinnan hade varit i en utsatt och skyddslös situation; strypningen skedde i sängen, och mannen hade med sin kroppstyngd hindrat henne att göra motstånd. Detta liksom förhållandet att de två var närstående föranledde att brottet inte kunde anses som mindre grovt. Angående medgärningsmannaskap till dråp, se NJA 1992 s. 474, varom nedan vid 23 kap.
    Övergrepp mot kvinnor av män med vilka de sammanlevt eller sammanlever medför stora svårigheter i den rättsliga hanteringen. Svårigheterna beskrivs ingående av Kvinnovåldskommissionen i betänkandet (SOU 1995:60) Kvinnofrid. Brottsanmälningarna omfattar ofta ett stort antal brottstillfällen, och kvinnor som länge levt i en tillvaro helt präglad av våld och hot har svårt att precisera de skilda övergreppen på det sätt som rättssystemet kräver. HD har tidigare i flera avgöranden uttalat sig om de beviskrav som skall ställas i mål om allvarlig brottslighet; se t. ex. NJA 1980 s. 725. I NJA 1991 s. 83 fann HD ett betydande antal fall av våldtäkt och misshandel styrkta men biföll, med hänvisning till bevisläget, inte åtalet i alla delar. I ett yttrande till domen anförde JR Inger Nyström bl. a. följande:

 

”Normalt bör fordras att sådana yttre omständigheter som tid och plats för den brottsliga gärningen blir preciserade och utredda. Ibland måste man dock på grund av sådana utredningssvårigheter som här förut har berörts godta att omständigheter av detta slag lämnas i viss mån öppna. Kan det styrkas att en viss brottslig handling har blivit begången bör det alltså inte ses som något absolut hinder mot en fällande dom att tid och plats för gärningen inte har kunnat anges exakt utan endast inom vissa ramar. På motsvarande sätt bör åtal för en serie brottsliga gärningar av närmare angivet

4 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 innehåll kunna bifallas utan att det blir till fullo utrett när och var de olika gärningarna har ägt rum.” I NJA 1994 s. 468 dömdes en man, som erkänt att han slagit sin hustru vid upp till ett 20-tal tillfällen, för misshandel och olaga frihetsberövande till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Det hade, konstaterade HD, varit fråga om upprepad misshandel i hemmet, där hustrun varit skyddslös och blivit allvarligt kränkt. Varken gärningarnas straffvärde eller brottslighetens art uteslöt dock den valda påföljden. Fallet illustrerar väl den verklighet som Kvinnovåldskommissionen hade i uppdrag att studera och ger bakgrunden till det förslag till ett nytt straffstadgande som kommissionen presenterat med sikte på att vår lagstiftning bättre skall förmå att spegla den fortgående fysiska och psykiska kränkning som karaktäriserar kvinnomisshandel. Brottet, kallat kvinnofridsbrott, utformades som ett perdurerande brott och föreslogs infört i BrB 4 kap. om brott mot frihet och frid.
    En man som tilldelat en kvinna flera knivhugg med en 34 cm lång kökskniv dömdes i NJA 1992 s. 324 för grov misshandel till fängelse 1 år.
    För grov misshandel av sin 1 1/2-årige styvson och grovt vållande till sin 1 månad gamla dotters död dömdes en man i NJA 1992 s. 85 till fängelse 1 år 6 månader.
    Frågan om den straffrättsliga bedömningen av förfaranden som innefattat överföring eller risk för överföring av HIV-smitta har behandlats av HD i några fall. När HIV-infektionen blev känd på 1980-talet slopades den dåvarande smittskyddslagens bestämmelse om straff för den som utsatte annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom. Som skäl för slopandet anfördes bl. a. en önskan att stärka förtroendet för smittskyddsarbetet. Några straffbestämmelser infördes inte heller i 1988 års smittskyddslag. Departementschefen anförde emellertid (prop. 1988/89:5 s. 91 f.) att det i brottsbalken finns flera bestämmelser som, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, kan bli tillämpliga, nämligen 3 kap. 5, 6, 8 och 9 §§ och 13 kap. 7 och 9 §§. I det första fallet, NJA 1994 s. 614, beviljade HD prövningstillstånd endast beträffande den straffrättsliga bedömningen av gärningarna och påföljdsfrågan. HovR hade funnit mannen skyldig till försök till grov misshandel för att han trots sin HIV-smitta haft samlag med en kvinna utan att tala om smittan för henne och utan att använda kondom. HD:s majoritet fastställde domen såvitt gällde ansvar och påföljd, fängelse 3 år. JR Lind, med vilken tre av de fyra övriga ledamöterna instämde, tillade att HD varit förhindrad att ompröva frågan om den tilltalade haft uppsåt att överföra smittan utan fått utgå från HovR:s bedömning att han handlat med s. k. eventuellt uppsåt. I doktrinen har emellertid framhållits att läran om eventuellt uppsåt måste tillämpas med försiktighet, särskilt när det gäller allvarliga brott. I fall som det aktuella skulle det ligga närmare till hands att döma för framkallande av fara för annan eller, om smittöverföring skett, för grovt vållande till sjukdom. Se om rättsfallet Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 728 ff. och Johan Lind i Juridisk Tidskrift 1995–96 s. 236 f. Nästa fall, NJA 1995 s. 119, gällde en man, född 1966, som smittat två kvinnor med HIV genom i det ena fallet ett, i det andra ett flertal oskyddade samlag. Vidare hade han haft flera oskyd-

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 5 dade samlag med var och en av tre andra kvinnor, vilka inte blivit smittade. För de senare fallen dömdes han för försök till grov misshandel, för de förstnämnda för grov misshandel. Åtalet omfattade dessutom ansvar för spridande av smitta, grovt brott. HD fann att den smittöverföring som mannen orsakat inte hade framkallat sådan allmän fara för människors liv och hälsa som krävs för sådant ansvar. Sammantaget med hans samlag med de tre övriga kvinnorna måste risk emellertid anses ha förelegat för att hans handlande kunnat leda till allmän fara för människors liv eller hälsa. Majoriteten, tre av fem JR, fann således eventuellt uppsåt styrkt och dömde mannen till fängelse 7 år. De två andra var skiljaktiga och ansåg inte att det med tillräcklig grad av säkerhet kunde förutsättas att mannen skulle ha genomfört påtalade oskyddade samlag om han varit säker på att han därigenom skulle överföra HIV-smittan till den han hade samlag med. Riksåklagarens alternativa ansvarsyrkanden, vållande till sjukdom, grovt brott, och framkallande av fara för annan, borde i stället bifallas, Vid en sådan bedömning hade beträffande gärningarna mot tre av kvinnorna preskription inträtt. Fallet kommenteras av Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 1022 ff. och av Johan Lind i Juridisk Tidskrift 1995– 96 s. 237 f. Ett tredje fall, som redovisas här trots att det avdömts efter den i översikten behandlade perioden, är NJA 1995 s. 448. Det gällde en HIV-infekterad kvinna, som haft ett oskyddat vaginalt samlag med en man och tre orala samlag (varvid mannen med sin tunga vidrört kvinnans könsorgan), två med samme man och ett med en annan man. Ingen av männen hade smittats. Beträffande smittrisken uttalar HD att vetenskapens nuvarande ståndpunkt är att såväl enstaka oskyddade vaginala som enstaka orala samlag av i målet aktuell typ medför smittorisker som inte är försumbara. Det andra ledet vid tillämpningen av det eventuella uppsåtet befanns emellertid inte uppfyllt. Utredningen, som visade att kvinnan varit angelägen om att kondom skulle användas vid vaginala samlag, gav inte stöd för slutsatsen att hon varit helt likgiltig för om hennes sexualpartner blev smittade. Kvinnan dömdes för framkallande av fara för annan till fängelse ett år. Yrkande om utvisning bifölls. Som fallen utvisar passar de i lagmotiven anvisade straffbuden illa på gärningar som består i överföring eller risk för överföring av HIV-smitta genom sexuellt umgänge. Detta har framhållits av Staffan Vängby i SvJT 1995 s. 513 ff. och Johan Lind i Juridisk Tidskrift 1995–96 s. 236 ff. Båda förordar speciallagstiftning; jfr Madeleine Leijonhufvud, HIV-smitta. Straff- och skadeståndsansvar, 1993 s. 151 ff. Ett antal motioner i ämnet (1994/95:Ju609, 611 och 619 samt 1994/95:So465) har avslagits av riksdagen med hänvisning till Straffansvarsutredningens (dir. 1994:39) översyn av frågan om uppsåtets nedergräns samt till en aviserad översyn av smittskyddslagen (prop. 1995/96:23, 1995/96:JuU4, rskr. 1995/96:27).
    När två ungdomar inlåter sig i bråk med varandra följer därav, enligt HD i NJA 1993 s. 553, att båda är inställda på att ofreda den andre och i någon utsträckning tillfoga varandra smärta och ringare övergående skador, t. ex. i form av blåmärken och mindre svullnader. Så länge bråket hålls på den nivån, får det anses ligga i situationen som sådan att det

6 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 inte kan bli fråga om ansvar för ofredande eller misshandelsbrott. Domstolen hänvisade till allmänna straffrättsliga grundsatser om samtyckets ansvarsbefriande verkan. Dessa har den 1 juli 1994 kodifierats i en bestämmelse om ansvarsfrihet vid samtycke i 24 kap. 7 §.
    I fallet NJA 1991 s. 163 var fråga om ansvar för ordföranden i en bostadsrättsförening för vållande till annans död för att han underlåtit att stänga av en hiss, vars ena väggspegel hade skadats och fallit bort. En 9-årig pojke, boende i fastigheten, hade stuckit ut sitt huvud genom hålet i hissväggen och klämts till döds mellan hisskorgens bakvägg och motvikt. Åtalet ogillades. Ordförandens underlåtenhet kunde inte tillskrivas likgiltighet eller nonchalans; det hade inte fallit honom in att skadan, som han uppfattat som en ”snickeriskada” som kunde repareras efter den innevarande helgen, kunde vara förenad med risk för olycka. HD:s majoritet, som inledningsvis förklarat principiella skäl tala för att man iakttar en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap. 7 § BrB, fann inte sådan klandervärd försummelse föreligga som skulle föranleda straffansvar. En ledamot var skiljaktig. Om ansvar för vållande till annans död och allmänfarlig vårdslöshet för en lokförare, se NJA 1993 s. 86, varom nedan vid 13 kap.
    Huvudansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet vilar enligt arbetsmiljölagen på arbetsgivaren. Det bärs i första hand av den högste chefen. Delegering kan ske, men det måste därvid klargöras vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs. Med delegering av ansvar måste följa tillräckliga beslutsbefogenheter, och den till vilken delegering sker måste ha den erfarenhet och det kunnande som uppgiften kräver. I NJA 1991 s. 247 var fråga om en förmans ansvar för en arbetsolycka, vid vilken en arbetare klämts till döds av en transportvagn. Olyckan orsakades av att en säkerhetsbygel saknats. Någon uttrycklig delegering hade inte skett till förmannen. För att denne ändå, till följd av sin uppgift att leda och fördela arbetet och utöva tillsyn över arbetslaget, skulle kunna åläggas ansvar för arbetarens död krävdes att han underlåtit att ge nödvändiga instruktioner eller att han varit medveten om de brister som funnits i säkerhetsanordningarna; hans underlåtenhet skulle då kunna te sig lika straffvärd som orsakande genom handling och därmed grunda ansvar för vållande till annans död. Jfr Holmberg m. fl., Kommentar till brottsbalken, del I, 6 uppl., 1995 s. 180. Någon sådan försummelse befanns inte styrkt, varför åtalet ogillades. Se om rättsfallet a. a. s. 197 f. och Lars Perhard i Advokaten 1991 s. 194 ff. Delegation av ansvaret enligt arbetsmiljölagen med straffrättslig verkan ansågs ha skett i NJA 1993 s. 245. Den åtalade var chef för en avdelning inom gatukontoret. Av instruktioner som utfärdats inom gatukontoret framgick att uppgiften att svara för sådana säkerhetsåtgärder varom fråga var i målet skulle vara delegerade till chefen för en under avdelningen sorterande byrå såvitt avsåg denna byrås ansvarsområde. Den aktuelle chefen hade tillräcklig kompetens och erfarenhet samt tillräckliga beslutsbefogenheter för att fullgöra denna uppgift. Denne hade visserligen inte informerats om delegationen på erforderligt sätt, men den åtalade hade haft fog att förutsätta att den andre bevakade arbetsmiljöfrågor av det aktuella slaget på byggarbetsplatsen. Inget hade

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 7 heller framkommit som utgjort särskild anledning för den åtalade att utöva kontroll vid det aktuella tillfället. Han var därmed inte straffrättsligt ansvarig enligt 3 kap. 8 § BrB för den inträffade olyckan. Denna hade inträffat år 1987. Den som försummat det skyddsansvar i arbetsmiljön som således i princip tillkommer högste chefen men kan delegeras kan numera ställas till ansvar för arbetsmiljöbrott enligt den år 1991 införda bestämmelsen härom i 3 kap. 10 §.
    En 21-årig man dömdes i NJA 1994 s. 500 för grovt vållande till kroppsskada till fängelse 1 år 9 månader. Han hade på en restaurang först hotat två personer genom att rikta ett laddat vapen mot dem och därefter avlossat två skott, av vilka ett träffat den ene av dessa och det andra snuddat vid en tredje person. Skotten hade förorsakat lindriga skador. Vid straffbestämningen tog HD hänsyn till att mannen utsatt andra personer för mycket allvarliga risker till liv och lem och till att han flera gånger tidigare fällts till ansvar för brott innefattande våld eller hot. En man hade i NJA 1994 s. 527 inne på en restaurang gripit tag i en annan man som hållit ett glas i handen, varvid glaset krossats mot mannens hals och orsakat skador som föranlett akut operation. Hans avsikt var att föra ut mannen från restaurangen, något som han inte hade någon rätt att göra. Med normal aktsamhet borde han ha kunnat se att den andre höll ett glas. Han dömdes för vållande till kroppsskada till dagsböter.

 

4 kap.
Av 4 kap. 11 § framgår att ofredande som inte förövats på allmän plats får åtalas av åklagare endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. I resningsärendet NJA 1994 s. 555 konstaterade HD att, när åtal väckts och åtalsbeslutet inte innehåller någon motivering i nämnda hänseende, det måste antas att åklagaren funnit åtal påkallat ur allmän synpunkt.

 

5 kap.
I svensk rätt finns för närvarande inte något generellt förbud mot att utan samtycke filma en enskild person eller för andra visa en film där en enskild person förekommer, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Frånsett mera speciella situationer, som då en film utan samtycke utnyttjas i kommersiell reklam (se 1978 års lag om namn och bild i reklam) är man hänvisad till det skydd som reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap. BrB tillsammans med skadeståndsbestämmelsen i 1 kap 3 § skadeståndslagen kan erbjuda. Detta konstaterade HD i NJA 1992 s. 594, där en man dömdes till dagsböter för grovt förtal av en kvinna genom att för andra personer visa en videofilmning av ett samlag mellan mannen och kvinnan, framställd utan kvinnans vetskap.
    Angående tryckfrihetsbrott innefattande förtal och grovt förtal, se NJA
1991 s. 155 och 1994 s. 637, varom ovan under Tryckfrihetsförordningen.
    Hos polismän i tjänsteutövning bör finnas en viss tolerans mot att personer som blir föremål för ingripande ger uttryck för sina känslor i

8 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 mindre väl valda ordalag. Genom att uttala ”Era jävla as, jag hatar er, era jävla fascistjävlar” ansågs dock i NJA 1994 s. 557 den tilltalade ha överskridit vad som kan godtas, och han dömdes till ansvar för förolämpning.

 

6 kap.
I ett uppmärksammat mål, NJA 1993 s. 310, dömde HD en äldre man för grov våldtäkt, bestående i att han tilltvingat sig sexuellt umgänge med en åttaårig flicka. Umgänget hade inte innefattat fullbordat samlag, men mannens könsorgan hade varit i beröring med flickans slida, vilket är tillräckligt för att samlag i våldtäktsstadgandets mening skall anses ha förelegat. Flickan hade utan att protestera följt med mannen in i sovrummet, låtit honom ta av henne kläderna och låtit sig ledas till sängen. Hans förfarande att lägga sig på henne och hålla hennes armar över hennes huvud hade enligt HD innefattat våld. Mannen måste vidare, även om flickan inte gjort motstånd, ha insett att han genom sitt våld tvingade flickan till samlaget. Situationen var sådan att det måste ha framstått som uppenbart för honom att flickan inte frivilligt skulle inlåta sig på ett sexuellt umgänge med honom. Med hänsyn till mannens ålder och den långa tid (8 år) som förflutit sedan brottet begicks (se 29 kap. 5 § 7 p.) bestämdes påföljden till fängelse 3 år. Två JR var skiljaktiga och ansåg att våldtäktsbrottet inte var att bedöma som grovt. Grov våldtäkt ansågs också föreligga i NJA 1993 s. 616, där en tioårig flicka upprepade gånger utnyttjats sexuellt av en vän till hennes familj. Vid ett tillfälle hade mannen i familjens toilettrum berört flickans slida med sin penis. HD resonerar på likartat sätt som i nyssnämnda fall. Det måste för mannen ha varit självklart att den tioåriga flickan inte frivilligt inlät sig på ett sådant sexuellt handlande, men trots detta hade han utövat det, i och för sig ringa, våld mot henne som han behövt för att nå sitt mål. Också här var två JR skiljaktiga och ansåg våldtäkt av normalgraden föreligga. Den ene av dem ville dock i första hand ogilla åtalet för två av gärningarna, däribland denna. Han ansåg inte bevisningen tillräcklig och hänvisade till att åklagaren avstått från att utöver flickans egna uppgifter åberopa en typ av bevisning, nämligen barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk sakkunskap, som skulle kunna i avsevärd mån antingen förstärka eller försvaga tilltron till hennes uppgifter. I NJA 1994 s. 268 ogillades åtalet mot en man för grov våldtäkt mot en 2 år 8 månader gammal flicka. Moderns uppgifter om vad flickan sagt och hur hon betett sig vann stöd av ett vittnesmål och skulle enligt HD läggas till grund för bedömningen. Det kunde emellertid, trots att mannen lämnat olika och motstridiga uppgifter och därför kunde anses ha bristande trovärdighet, inte anses ställt utom allt tvivel att han, som åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning, vidrört flickans könsorgan eller ändtarmsöppning med sin penis. Då gärningsbeskrivningen inte gav utrymme för att döma för annat brott än våldtäkt ogillades åtalet. För grova sexualbrott mot sin dotter då hon var 13–15 år dömdes i NJA 1992 s. 446 en man till fängelse 6 år. I domen uttalade HD att ansvarspåståendena i mål om sexualbrott ofta i allt väsentligt grundar sig på målsägandens uppgifter men att detta inte hindrar att bevisningen kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En av huvud-

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 9 uppgifterna för domstolen blir då att bedöma trovärdigheten av målsägandens uppgifter i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet. Det kan inte bli tal om att efterge de beviskrav som allmänt anses böra gälla i brottmål. Så kan exempelvis det inte vara tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. För en fällande dom i ett mål om sexualbrott förutsätts — liksom i brottmål i övrigt — att domstolen genom den samlade utredningen i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Beträffande expertbevisning uttalade HD att det för att risken för partiskhet så långt som möjligt skall förebyggas är angeläget att domstolen — och inte någon av parterna — utser den sakkunnige. Vid bedömningen av trovärdigheten hos ett barn kunde emellertid domstolen behöva synpunkter inte bara från s. k. vittnespsykologisk expertis utan även från en barnpsykolog med klinisk erfarenhet. En bedömning i ett vittnespsykologiskt utlåtande av målsägandens berättelse ansågs av HD svårförståelig, och domstolens egen bedömning gick i annan riktning. Fallet kommenteras av Henrik Edelstam i Juridisk Tidskrift 1992–93 s. 529 ff.
    I NJA 1993 s. 68 hade bevisningen i huvudsak utgjorts av målsägandens videoinspelade berättelse vid polisförhör. HD konstaterade att polisförhören med flickan letts på ett korrekt sätt och att ledande frågor genomgående undvikits. Hennes berättelse om att hon mellan 11 och 14 års ålder utsatts för sexuella övergrepp av styvfadern var inte sammanhängande, men hennes svar hade inte varit inbördes motstridiga. Delvis var de mycket pregnanta, och sammantagna gav de, enligt vad HD fann, ett klart intryck av att återge något självupplevt. Möjligheten att de vid den rättsmedicinska besiktningen konstaterade skadorna i flickans underliv hade förorsakats på annat sätt än genom sexuell beröring eller försök till inträngande fick anses så osannolik att de kunde lämnas därhän. Detaljerna i flickans berättelse hade sådan anknytning till hennes hem att det framstod som i det närmaste uteslutet att övergreppen skulle ha ägt rum någon annanstans. Flickan led inte, enligt vad som vid förhör i HovR uppgivits av en överläkare och barnpsykiater vid det sjukhus där flickan intagits på grund av akuta psykiska besvär, av några sexuella vanföreställningar eller en så allvarlig psykisk sjukdom att hennes berättelse kunde bero på en bristande verklighetsuppfattning. Flickans berättelse lades därför till grund för en fällande dom. Brotten rubricerades som sexuellt utnyttjande av underårig och var att anse som grova med hänsyn främst till att de skett vid flera tillfällen och vållat flickan psykisk skada. Vid straffmätningen beaktades det men som mannen förorsakades genom att han utvisades; han dömdes till fängelse 2 år 6 månader. Skadestånd bestämdes till 146 000 kr., varav 60 000 kr. för sveda och värk och 70 000 kr. för det lidande som den allvarliga kränkningen av hennes personliga integritet inneburit.
    Gränsdragningen mellan vad som skall hänföras till sexuellt umgänge och vad som skall anses som sexuellt ofredande när det gäller homosexuella handlingar skall ske på likartat sätt som beträffande handlingar av heterosexuell art (Holmberg m. fl., Kommentar till brottsbalken, del I, 6 uppl., 1995 s. 283). I rättsfallet NJA 1991 s. 228 dömdes en man som

10 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 vid ett antal tillfällen berört en 8-årig pojkes könsorgan för sexuellt umgänge med barn. Trots att beröringen inte vid vart och ett av tillfällena pågått under en längre tid ansågs det inte endast vara fråga om en sådan flyktig beröring som i förarbetena (prop. 1983/84:105 s. 55) nämns som exempel på en handling som utgör sexuellt ofredande. Inte heller i NJA 1992 s. 585 ansågs det vara fråga om en sådan flyktig beröring. Sexuellt utnyttjande — av ett drygt ettårigt barn — ansågs där föreligga. I NJA 1993 s. 616 hade beröringar av två tioåriga flickor ingått som led i ett mer omfattande övergrepp mot dem och inte varit flyktiga utan av sådan varaktighet att flickorna, medan de pågått, hunnit känna obehag och vilset undra hur de skulle förhålla sig. Gärningarna bedömdes som sexuellt umgänge med barn.

 

7 kap.
Fallet NJA 1991 s. 241 gällde frågan huruvida ett nytt brott skall anses vara för handen då bortförande av barn från vårdnadshavare lett till lagakraftvunnen dom för egenmäktighet med barn men undanhållandet bestått även därefter. Denna fråga utgjorde enligt HD inte ett spörsmål om rättegångshinder utan var att bedöma i samband med en prövning av åtalet i sak. I fallet NJA 1992 s. 566 ådömdes i en sådan situation ansvar på nytt för egenmäktighet med barn. HD uttalade dock att om någon som obehörigen bortfört ett barn bara underlåter att återföra det till vårdnadshavaren, detta inte utan vidare behöver innebära att han undanhåller barnet och således återigen gör sig skyldig till brott. Bl. a. kan det tänkas att han saknar praktisk möjlighet att göra något åt situationen. Han kan också gå fri från straff om han gjort sitt bästa för att barnet skall bli återfört men hans åtgärder inte visar sig tillräckliga. Samme man lagfördes därefter ännu en gång för fortsatt undanhållande av barnet; NJA 1993 s. 277. HD fann där att åtalet inte kunde bifallas såvitt avsåg tiden efter den dag då mannen lämnat uppgift att en viss person tagit hand om barnet och ett telefonnummer där denne kunde nås Med hänsyn bl. a. till att efterforskningar på grundval av dessa uppgifter visat sig resultatlösa fick han emellertid anses ha undanhållit barnet under tiden dessförinnan och dömdes härför för ännu ett fall av egenmäktighet med barn. Med hänsyn till att denna period inföll före det mannen dömdes av HD och förhållandena då varit kända för HD och skulle varit utan nämnvärd betydelse i jämförelse med brottsligheten under den period som låg till grund för den domen, fick den då ådömda fängelsepåföljden anses avse även det nya brottet. Två JR var skiljaktiga och ville bifalla åtalet i dess helhet.
    Se angående invändning om nöd NJA 1993 s. 128, varom nedan vid 24 kap.

 

8 kap.
Stöld är att olovligen ta vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det. Det är en fast grundsats i såväl rättspraxis som doktrin att den som tar vad han ”av vad orsak det vara må” (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 148) tror tillhöra honom själv inte kan straffas för stöld.

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 11 I fallet NJA 1991 s. 117 godtog HD en kvinnas uppfattning, i strid mot en hovrättsdom som hon var väl medveten om, att hon alltjämt var ägare till en viss, mycket värdefull skylt. Hon dömdes därför inte för stöld utan för egenmäktigt förfarande. Uppsåt att olovligen rubba någons besittning ansågs föreligga, och förfarandet var inte att bedöma som självtäkt då kvinnan inte trott sig till följd av någon särskild omständighet ha haft rätt att vid tidpunkten för tillgreppet komma i besittning av skylten. En ledamot var skiljaktig och anförde att om en förlorande part i en lagakraftvunnen tvistemålsdom skulle vara berättigad att bortse från domen under hänvisning till att den varit felaktig skulle det innebära en betänklig försvagning av det rättsskydd som en dom om bättre rätt eller liknande avser att ge den vinnande parten. Domen kommenteras av Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift 1991–92 s. 112 ff.
    Ett antal äldre rättsfall — NJA 1985 s. 384, 1988 s. 351 och 1990 s. 743 — ger enligt HD i NJA 1994 s. 699 utgångspunkter för en praxis enligt vilken värdegränsen mellan stöld och snatteri bör justeras när förändringar i penningvärdet gör det påkallat men å andra sidan inte fortlöpande skifta i takt med sådana förändringar innan det finns underlag för att utgå från en ny gräns som ter sig lämplig och hanterbar för den praktiska rättstillämpningen. Tills vidare borde gränsen fortfarande anses gå vid ett värde av omkring 800 kr. Tillgrepp av damkläder för drygt 900 kr. bedömdes i fallet som stöld. Fallet kommenteras av Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 1026 ff.
    Tillgrepp av ett pass utgör inte stöld, eftersom ett pass saknar förmögenhetsvärde. Att tillgreppet förorsakar utgifter för ägaren påverkar inte denna bedömning. I stället föreligger, som HD konstaterade i NJA 1993 s. 480, egenmäktigt förfarande. Om passet används kommer också ansvar för missbruk av urkund i fråga.
    Att medelst råntvång tillgripa en sak för att bruka den och utan tillägnelseuppsåt är inte att bedöma som rån. Två män kunde därmed i NJA 1992 s. 26 inte ådömas ansvar för rån då de med ett skarpladdat vapen trängt sig in i en kvinnas hem och med brutalt våld och hänsynslöst utnyttjande av hennes skyddslösa ställning tvingat till sig nycklarna till hennes bil, som de därefter olovligen tagit och brukat. De dömdes istället för grovt olaga tvång och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Av två män som trängt sig in hos en blind man och, i syfte att få denne att ta fram pengar, hotat att märka honom dömdes i NJA 1992 s. 357 den ene för grovt rån till fängelse 4 år. Han hade hotat att hugga mannen med kniv och strimla honom i ansiktet och också dragit med kniven över mannens ansikte så att en mindre blödning uppstått. Den andre dömdes för rån till fängelse 3 år. Ett JR var skiljaktigt och ansåg att båda männen skulle dömas för rån.
    I NJA 1994 s. 732 var frågan om två bankrån skulle bedömas som grova brott enligt 8 kap. 6 §. Såväl lagstiftning som rättstillämpning har, anförde HD, präglats av viss återhållsamhet när det gällt att anse rånbrott som grova, särskilt när skarpladdade vapen inte kommit till användning. Att utan stöd av den — i och för sig ej uttömmande — uppräkning som ges i 6 § rubricera gärningarna som grova ansågs inge betänkligheter. Av där angivna omständigheter saknade de två första

12 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 aktualitet i fallet. Utredningen gav inte underlag för att, trots att det inte visats annat än att det varit fråga om attrapper och inte riktiga vapen och att fysiskt våld inte använts, anse synnerlig råhet ha lagts i dagen. Inte heller kunde bankpersonalen sägas ha haft en skyddslös eller utsatt ställning i den mening som avses i lagrummet.
    Brotten bedömdes som rån av normalgraden, och påföljden (som även avsåg tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt brukande) bestämdes till fängelse 6 respektive 4 år. Två JR var skiljaktiga och ansåg, vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet, att brotten var att bedöma som grova.
    Om val av påföljd för rån, se NJA 1991 s. 444 och NJA 1994 s. 153, varom nedan vid 30 kap.

 

9 kap.
I avsikt att utfå försäkringsersättning hade den tilltalade i NJA 1992 s. 421 lämnat den felaktiga uppgiften att bilen stulits. Om han uppgett det verkiga förhållandet, att bilen skadats vid en singelolycka, skulle försäkringsbolaget ha övervägt huruvida han kunde vägras ersättning med hänsyn till misstanke om trafiknykterhetsbrott. I målet hade emellertid inte visats att han inte skulle ha varit berättigad till ersättning om han lämnat riktiga uppgifter. Någon annan skada än skillnaden i självrisk mellan stöldskada (500 kr.) och vagnskada (900 kr.) skulle alltså inte ha uppkommit. En så ringa skada kunde i fallet inte grunda ansvar för annat än bedrägligt beteende. Försök till sådant brott är inte straffbart, varför åtalet ogillades. Bedrägeribrott ansågs däremot av HD:s majoritet föreligga i NJA 1992 s. 763, när en vice ordförande i en motorcykelklubb med hjälp av två män förfogat över ett belopp som av misstag insatts på klubbens postgirokonto. Den tilltalade ansågs, genom vilseledande om sin behörighet att förfoga över pengarna, ha förmått de två männen att ta ut pengarna och överlämna dem till honom; de två betraktades såsom varande i den rättmätige ägarens ställe. Ett JR ansåg, i linje med tidigare praxis (NJA 1947 s. 8 och 1954 s. 464 samt 1951 C 729), mannens förfarande utgöra olovligt förfogande. För bedrägeri dömde HD också i NJA
1993 s. 274, där en felskrivning skett i en bankbok utan att motsvarande belopp tillförts kontot. Genom att presentera bankboken för en postkassörska ansågs den tilltalade ha givit sken av att täckning funnits på kontot för ett begärt uttag. Härigenom hade han vilselett och förmått kassörskan att göra en felaktig utbetalning. HD markerar skillnaden mellan detta fall och sådana felaktiga uttag hos penninginrättningar som bedömts som olovligt förfogande; se NJA 1954 s. 464. Det har där varit fråga om felaktigt krediterande av belopp som kontohavaren sedan tillgodogjort sig genom eget uttag eller beordran om utbetalning till annan. I förevarande fall har situationen inte varit sådan; det har istället varit fråga om en övertrassering.
    Olovligt förfogande blev HD:s enhälliga bedömning i NJA 1994 s. 480, där företrädaren för ett kommanditbolag, vars postgirokonto felaktigt krediterats ett belopp om 46 000 kr., tog ut pengarna. Bedömningen att mannen hade beloppet i sin besittning då det krediterats kontot kunde inte anses strida mot legalitetsprincipens förbud mot analogisk lagtill-

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 13 lämpning. Fallet kommenteras av Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 528 ff.
    I NJA 1994 s. 185 hade en man vid cirka 430 tillfällen utfått varor och tjänster mot företeende av ett kontokort och därigenom, då han saknade vilja och förmåga att betala för erhållna varor och tjänster till kortföretaget, åsamkat kortföretaget en förlust om drygt 400 000 kr. Denna skada ansågs vara sådan som avses i bedrägeristadgandet, då säljföretagen, mot vilka vilseledandet riktats, fick anses ha varit i kortföretagets ställe då kortet användes som betalningsmedel. Liksom i fallet NJA 1988 s. 701, där ett sparbankskort utan täckning hade använts vid betalning, fick det avtal som här förelåg mellan säljföretagen och kortföretaget och som gav företagen rätt till betalning av kortföretaget när täckning saknades, ses som ett medel att hålla företagen skadeslösa för den omedelbara skada som uppkommer vid sådan användning av kortet. I 1988 års fall (varom i SvJT 1991 s. 192) ansågs förfarandet ha inneburit skada för och därmed bedrägeri mot företagen. Fallet kommenteras av Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 149 ff.
    Om val av påföljd vid försäkringsbedrägeri, se NJA 1992 s. 190 och NJA 1993 s. 746, varom nedan vid 30 kap.
    Att ta befattning med en sak som frånhänts annan genom brott för att återlämna det till ägaren eller till polisen eller i annat hederligt syfte har ansetts inte vara ägnat att försvåra sakens återställande och därmed inte utgöra häleri (SOU 1983:50 s. 301). Med detta kan, enligt HD i NJA 1992 s. 37, inte jämställas ett återställande av stulet gods som sker under villkor att ägaren eller annan erlägger en lösensumma. Avsikten är ju då att bereda någon vinning på grund av brott. Risken för att ägaren i ett sådant fall inte återfår sin egendom är vidare uppenbar. Att polisen varit införstådd med att de tilltalade på visst sätt skulle medverka till att egendomen återfördes ansågs inte förta gärningarna egenskap av häleribrott; något samtycke till befattning med egendomen förelåg inte, utan enbart till att skaffa fram upplysningar om gärningsmännen och om var egendomen fanns. Ett JR ville beakta sistnämnda förhållande vid bestämmande av fängelsestraffets längd.
    I NJA 1992 s. 691 gällde åtalet för svindleri ett vilseledande genom information i en registreringsanmälan för vilken bestämda lagregler gäller: emissionsanmälan till Patent- och registreringsverket. Den lagreglerade uppgiftsskyldigheten enligt 4 kap. 12 § aktiebolagslagen får anses sätta ramen för vad som kan anses vara ett vilseledande (jfr Madeleine Löfmarck, Insiderbrott och svindleri, 1988 s. 101). I detta fall var uppgiften till PRV så till vida korrekt. Att upplysning inte lämnats om en föregående kreditförsäljning kunde inte beaktas utan att stadgandet om svindleri skulle få en mot legalitetsprincipen stridande utvidgad tillämpning.

 

10 kap.
Om påföljd för grov förskingring, se NJA 1992 s. 470, varom nedan vid 30 kap.

14 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 Om gränsdragningen mellan bedrägeri och olovligt förfogande vid feldebitering och liknande, se NJA 1992 s. 763, 1993 s. 274 och 1994 s. 480, varom ovan vid 9 kap. 11 kap.
I det s. k. Gusummålet, NJA 1994 s. 336, tog HD ställning till frågan huruvida ett bolag som till följd av felaktig bokföring fortlöpande kunnat betala sina skulder skulle anses ha varit på obestånd. HD fann att så inte var fallet, och åtal mot styrelseordföranden och ekonomichefen i bolaget för grov oredlighet mot borgenärer ogillades. Åklagaren hade inte som alternativ grund för ansvar enligt 11:2 gjort gällande att det vid de aktuella tidpunkterna förelegat en påtaglig fara för att bolaget skulle komma på obestånd. Se om rättsfallet Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 737 ff., Mårten Hulterström i Juridisk Tidskrift 1995–96 s. 228 ff. och Johan Lind i Juridisk Tidskrift 1995–96 s. 238 ff. Som den senare framhåller menade HD uppenbarligen att det i en situation som denna, där ett bolags bokföring manipulerats under ett stort antal år fram till dess bubblan spricker, är fråga om fara för obestånd.
    Konkurslagstiftningen föreskriver ingen skyldighet för konkursgäldenären att medverka till att hans tillgångar i utlandet ställs till konkursförvaltningens förfogande. Inte heller kan en skyldighet av detta slag, i brist på uttryckligt lagstöd därom, intolkas i straffbestämmelsen om oredlighet mot borgenärer (Madeleine Löfmarck, Brotten mot borgenärer, 1986 s. 185). Med hänvisning härtill ogillade HD i fallet NJA 1991 s. 491 åtalet mot en man som haft omkring 700 000 kr. i England, oåtkomliga för konkursförvaltningen. Det kan, tillade dock HD, tänkas att konkursgäldenären i mycket speciella fall, då han själv har bidragit till den uppkomna situationen, måste anses skyldig att vid straffansvar se till att tillgångarna förs över till konkursförvaltningen. Fallet kommenteras av Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift 1991–92 s. 494 f. Se även Holmberg m. fl., Kommentar till brottsbalken, del I, 6 uppl., 1995 s. 591, där det anförs att legalitetsprincipen knappast tillåter att i ordet ”undanhåller” inläses mer än ett aktivt handlande. Svensk straffrätts regler om ansvar för s. k. oäkta underlåtenhetsbrott förutsätter, vid sidan av en särskild ”rättsplikt” eller ”garantställning” som följer t. ex. av ett eget föregående handlande av det slag HD här avser, att det i lagtexten använda verbet naturligt omfattar också underlåtenhet (jfr SOU 1953:14 s. 139 och NJA 1981 s. 718). En uttrycklig kriminalisering av underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder för att göra egendom tillgänglig för konkursförvaltningen föreslogs i departementspromemorian (Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbrott. Frågan torde aktualiseras igen vid den översyn av BrB 11 kap. som i tilläggsdirektiv (dir. 1994:94) uppdragits åt 1993 års skattebrottsutredning (Fi 1993:08; numera benämnd Borgenärsbrottskommittén).
    I NJA 1993 s. 687 hade den tilltalade upprättat 40 osanna fakturor med tillhörande kvittenser på tillhopa drygt 800 000 kr. Fakturorna hade tillställts ett handelsbolag i städbranschen och använts i dess bokföring. Mannen måste ha insett att fiktiva verifikationer till så stora belopp medförde att handelsbolagets ekonomiska resultat och ställning inte skulle kunna bedömas med ledning av bokföringen. Han dömdes för medhjälp

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 15 till bokföringsbrott, grovt brott. HovR hade även dömt för osant intygande, men HD konstaterade i den delen att preskription inträtt.

 

13 kap.
För allmänfarlig vårdslöshet och vållande till annans död dömdes i NJA
1993 s. 86 en lokförare som fört ett resandetåg med en hastighet som kraftigt översteg den enligt signalsystemet på förarpanelen högsta tillåtna genom en växelkurva, varvid loket och en vagn vält och ett 50-tal personer skadats, två av dem så svårt att de avlidit. Lokföraren hade underlåtit att sätta sig in i vissa ändringar i säkerhetsordningen och under 3 1/4 års tid framfört tåg utan att känna till vilka åtgärder som ålåg honom vid en viss typ av fel. Underlåtenheten bedömdes av HD som en allvarlig försummelse och lokförarens förfarande, vid en samlad bedömning av omständigheterna, så klandervärt att det innefattade straffbar oaktsamhet. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.
    Om ansvar för spridande av smitta vid en HIV-infekterad persons sexuella kontakter, se NJA 1995 s. 119, varom ovan vid 3 kap.

 

14 kap.
Manipulationer med s. k. kilometerräknare för den numera slopade (lag 1992:1440) kilometerskatten var i allmänhet straffbara enligt den särskilda bestämmelsen i 77 § fordonsskattelagen (1988:327). I viss mån oklart var i vilken utsträckning obehöriga ingrepp i den mekaniska proceduren föll under BrB:s bestämmelser om förfalskning. I fallet NJA
1991 s. 739 prövade HD först frågan om det i dessa räknare använda stämpelkortet utgjorde en urkund i BrB:s mening. En sådan handling skilde sig visserligen från de urkunder lagstiftaren närmast synes ha haft i sikte när bestämmelsen om urkundsförfalskning utformades. Kortet, som utställdes av Trafiksäkerhetsverket för att efter viss mekanisk hantering visa fordonets körsträcka vid olika tidpunkter, fick dock enligt HD redan i ostämplat skick anses ha betydelse som bevis — bl. a. såvitt angick fordonets kilometerräknare — liksom uppenbarligen det stämplade kortet, som skulle ligga till grund för skattens bestämmande. Framställningssättet ansågs inte heller hindra att kortet skulle anses utgöra en urkund. (Se om automatiska uppteckningars urkundsegenskap Madeleine Löfmarck, Om urkundsförfalskning, 1971 s. 62 ff. och det där omtalade fallet NJA 1961 C 177). Därefter tog HD till prövning upp frågan om det åtalade förfarandet medfört att korten blivit falska och inneburit fara i bevishänseende. HD fann så vara fallet. Problem uppstår i dessa slags fall vid äkthetsbedömningen, som skall ske genom en jämförelse mellan den verklige upphovsmannen och den som i urkunden anges som upphovsman. HD anförde att om det skulle bli tal om en upphovsman i vanlig mening till uppgifterna på urkunden var det Trafiksäkerhetsverket, eller också fick uppgiften om körsträckan uppfattas som härrörande från kilometerräknaren, men i så fall från en korrekt fungerande räknare. Oavsett vilket av dessa synsätt som anlades innebar ett obehörigt ingrepp i denna mekaniska procedur att urkunden delvis härrörde från någon annan än den gav sken av, och

16 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 detta vare sig manipulationen skedde enbart med kilometerräknaren eller, som i det aktuella fallet, en annan räknare än den avsedda användes för stämplingen. Fara i bevishänseende hade åstadkommits. Fallet kommenteras av Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift 1991–92 s. 704 f. Argumenteringen i fallet är av generellt intresse för bedömningen av manipulationer med automatiska, bl. a. med ADB framställda, uppteckningar. Ett mycket genomgripande förslag till ändringar av förfalskningsbestämmelserna, bl. a. för att ge ett klarare straffskydd för sådana produkter, har framlagts av Datastraffrättsutredningen i betänkandet (SOU 1992:110) Information och den nya Informationsteknologin — straff- och processrättsliga frågor. Detta har ännu inte lett till lagstiftning.

 

15 kap.
Enligt 15 kap. 7 § 1 st. BrB förutsätter straffansvar för falsk tillvitelse att någon hos en myndighet som har att uppta anmälan i saken sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. När i NJA 1994 s. 518 en för rån misstänkt person uppgav en annan persons namn för polisen kunde han inte, då han förnekade att han gjort sig skyldig till rån, anses ha tillvitat namnets bärare någon brottslig gärning. Det hade emellertid förelegat vissa för den tilltalade besvärande omständigheter i saken, vilka lett till att han anhölls och häktades i det uppgivna namnet. Dessa omständigheter kom att belasta den vars namn använts, något som den tilltalade måste ha insett. Oberoende av syftet med att lämna den osanna uppgiften hade han därmed föregivit för annan besvärande omständigheter på sätt som förutsätts för straffansvar för falsk tillvitelse.
    Ansvar för brukande av osann urkund — liksom för osant intygande — förutsätter att urkunden är objektivt osann. En dom av en polsk domstol i ett tvistemål, vari käromålet bifallits utan någon egentlig sakprövning till följd av svarandens utevaro, ansågs i NJA 1991 s. 456 inte fastslå äganderätten till en bil på sådant, objektivt sätt. Domstolsavgöranden måste, anförde HD, bedömas mot bakgrund av de omständigheter under vilka de tillkommit och de förfaranderegler som varit tillämpliga. Fallet kommenteras av Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift 1991–92 s. 323 ff.

 

16 kap.
En hyresvärd som i telefon diskuterat uthyrning av en lägenhet till en kvinna och därvid först visat intresse för en uthyrning men ändrat inställning då han fått reda på att hon skulle bo i lägenheten tillsammans med en färgad man, dömdes i NJA 1994 s. 511 för olaga diskriminering. HD underströk att det finns anledning att se allvarligt på olaga diskriminering som sker på ett för den enskilde så viktigt område som bostadsmarknaden. Några omständigheter som gav anledning att sänka det av HovR bestämda straffet — 75 dagsböter — förelåg inte.

 

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 17 17 kap.
Våld mot tjänsteman är ett brott av sådan ”art” som enligt 30:4 motiverar ett fängelsestraff. Underrätterna hade i NJA 1992 s. 528 ansett knuffandet av en parkeringsvakt utgöra våld mot tjänsteman och dömt till fängelse 14 dagar. HD ansåg att våldet låg nära gränsen mot sådant våld som bestraffas enligt bestämmelserna i 17:4 om våldsamt motstånd. Eftersom våldet således var av mindre allvarligt slag rubricerades gärningen som ringa och påföljden blev 70 dagsböter.
    Ansvar för bestickning enligt 17:7 kan komma i fråga då någon till en arbetstagare lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning. Ett företag hade i NJA 1993 s. 539 till namngivna arbetstagare vid olika arbetsplatser, offentliga som privata, skickat erbjudanden att skänka en freestyle-apparat om produkter ur en katalog beställdes för över ett visst belopp. Avsikten var att den enskilde arbetstagaren som sände in beställningen skulle få apparaten. Oavsett om förmånen haft ett värde av 450 eller 298 kr (som var de värden som ifrågakom) var detta inte så obetydligt att det inte funnits en beaktansvärd risk att syftet med erbjudandet skulle uppnås; att erbjudandet inte varit meningslöst hade också visat sig i att ett hundratal arbetstagare utnyttjat detta. Den erbjudna belöningen måste därför anses otillbörlig i den mening som avses i 17:7, även om erbjudanden av detta slag inte torde vara ovanliga och trots att de aktuella erbjudandena lämnats helt öppet. Två företrädare för bolaget dömdes för bestickning till dagsböter. Två JR var skiljaktiga och ansåg att förfarandet, trots att det var otillbörligt från marknadsrättsliga utgångspunkter, inte kunde anses otillbörligt i den mening som avses i brottsbalkens bestickningsstadgande.

 

19 kap.
Uttrycket ”röjer uppgift”, som används i BrB 19 kap., innebär enligt vanligt språkbruk att en uppgift avslöjas eller uppenbaras. Detta förutsätter att det finns någon person, för vilken uppgiften görs tillgänglig. Varje möjlighet att ta del av en uppgift, som har beretts någon obehörig, kan dock inte medföra att uppgiften anses ha röjts. Avgörande för straffansvar bör främst vara om uppgiften har blivit tillgänglig för någon obehörig under sådana omständigheter att den obehörige kommer att ta del av uppgiften. Med denna hänvisning till den i straffrätten förhärskande legalitetsprincipen ogillade HD i NJA 1991 s. 103 åtal mot två säkerhetschefer vid ett med Fortifikationsförvaltningen samverkande företag för vårdslöshet med hemlig uppgift. Ett skåp hade brutits upp, varefter ett säkerhetsskåp med hemliga handlingar hade öppnats med där förvarade reservnycklar. Det kunde, underströk HD, inte komma i fråga att på grund av motivuttalanden i lagförarbeten (jfr JuU 1981/82:8 s. 7 om slopandet av uttrycket ”eller eljest” och innebörden av ordet ”röja”) vidga bestämmelsens tillämpningsområde till situationer helt vid sidan av vad som kan anses följa av ordalydelsen.

 

18 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 20 kap.
I några fall har HD under perioden prövat frågan om ansvar för tjänstefel i samband med frihetsberövanden. I NJA 1992 s. 310 befanns polisbefälet ha av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften och därigenom orsakat att en anhållen, istället för att friges efter tre timmar, blivit kvarhållen ett dygn utan laga grund. Polisbefälets gärning ansågs inte ringa, och han ådömdes 20 dagsböter. Ett JR ansåg att förfarandet visserligen uppfyllde det objektiva momentet vid en oaktsamhetsbedömning men fann att omständigheterna varit sådana att det andra ledet i en sådan bedömning, avseende personlig skuld, inte förelåg. I NJA 1992 s.
838 hade den tilltalade underlåtit att på förekommen anledning kontrollera hur det förhöll sig i fråga om ett anhållande. En norsk framställning om ”pågripelse” hade misstolkats av polisen på en annan ort som ett beslut att mannen i fråga var anhållen i sin frånvaro. Att frihetsberövandet saknade laga grund befriade inte vakthavande polisbefälet från skyldigheten att iaktta vad som enligt 24 kap. 8 § RB gäller när någon har berövats friheten. Gärningen kunde inte anses ringa. Påföljden blev 30 dagsböter. — Förtida omhändertagande enligt 9 kap. 10 § 2 st. RB innebär ett frihetsberövande utöver vad som följer av själva hämtningsförfarandet. Befogenheten att förordna om omhändertagande i förtid måste användas med stor restriktivitet (jfr 2 kap. 8 § RF). I bestämmelsen anges som förutsättning för att beslut om förtida omhändertagande skall få meddelas, förutom att ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats, att det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till sådant omhändertagande. Någon sådan särskild anledning hade enligt HD i NJA 1992 s. 555 inte förelegat då en rådman förordnat om förtida omhändertagande av en kvinna. Han dömdes för tjänstefel till 40 dagsböter. Fyra asylsökande hade i NJA 1992 s. 812 varit felaktigt berövade friheten i fyra dygn. En avdelningsdirektör vid Statens invandrarverk åtalades för tjänstefel, bestående i att hon underlåtit att förvissa sig om att hennes telefaxmeddelande om beslutet om frigivning blivit vederbörligen omhändertaget för åtgärd. Telefaxmottagaren saknade passning under den innevarande påskhelgen. Med hänsyn till den oklarhet som förelegat beträffande vilka rutiner som skulle gälla vid meddelande om upphävande av förvarsbeslut bedömdes hennes misstag som ringa. Åtalet ogillades. I NJA 1993 s. 360 prövade HD frågan om ansvar för tjänstefel i tre fall av frihetsberövande. I det första hade vakthavande befäl vid en polismyndighet satt en person som hämtats till förhör som misstänkt för misshandel och olaga vapeninnehav i arrest, där han förvarats i en timme 20 minuter innan han hörts. HD fann att det skulle ha stått i bättre överensstämmelse med de principer som har kommit till uttryck i 8 § polislagen om mannen inte satts i arrest. Bestämmelserna som befälet haft att tillämpa var emellertid allmänt hållna och kunde ge utrymme för olika bedömningar. Beslutet kunde därför inte anses ha innefattat en sådan felbedömning att det inneburit ett åsidosättande av vad som gällt för tjänsteuppgiften. I det andra fallet ogillades också yrkande om ansvar för tjänstefel för insättande i arrest. De tre män det gällde hade påträffats alkoholpåverkade i en lägenhet där ett knivdåd med dödlig utgång förövats. De talade finska sinsemel-

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 19 lan, och det var vakthavande befäls uppfattning att männen inte borde få tillfälle till ytterligare kommunikation före förhören, som skulle kunna inledas utan längre dröjsmål. HD ansåg inte att åtgärden att sätta männen i arrest inneburit mera tvång än som varit försvarligt med hänsyn till tjänsteuppgiften, särskilt som männen skulle höras om ett mycket allvarligt brott. I det tredje fallet hade ett polisbefäl vid en avhysnings- och kvarstadsförrättning utnyttjat möjligheten enligt 13 § 1 st. polislagen att, när det är nödvändigt för ordningens upprätthållande, och när avvisande eller avlägsnande inte är tillräckligt, omhänderta en person som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Frihetsberövandet hade varat 5 timmar 40 minuter. HD fann att det, med hänsyn till hur den omhändertagne mannen uppträtt vid inledandet av förrättningen och vad som då varit känt om honom sedan tidigare, hade funnits grund för ingripande enligt 13 § polislagen. Åtalet avsåg det av en polisinspektör fattade beslutet vid en s. k. förmansprövning enligt 15 § polislagen att omhändertagandet skulle bestå. Enligt HD hade detta förfarande med hänsyn till omständigheterna inte varit felaktigt, och åtalet för tjänstefel ogillades. Fallet kommenteras av Henrik Edelstam i Juridisk Tidskrift 1993–94 s. 377 ff.
    Dröjsmål med att lämna ut allmän handling medförde i NJA 1993 s. 216 inte ansvar för chefen för en åklagarmyndighet. HD fann att dröjsmålet inneburit tjänstefel men att felet, trots lagreglernas stora betydelse, var ringa. Särskilt beaktades den ansträngda arbetssituationen vid myndigheten och den ringa skada som uppkom.
    En präst som förrättat en vigsel vid vilken kvinnan på grund av demens saknat rättslig handlingsförmåga med avseende på äktenskapets ingående ansågs i NJA 1994 s. 108 inte ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Prästen hade talat med två olika personer och inte fått vad hon uppfattat som ett klart och entydigt avstyrkande. Det kunde inte läggas henne till last som straffbar oaktsamhet att hon inte tagit kontakt med ytterligare personer, liksom inte heller att hon under de föreliggande förhållandena överskattat kvinnans psykiska förmåga.
    I NJA 1994 s. 304 dömdes två domare i hovrätt för tjänstefel för att de utan laga grund förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad. En korrekt tillämpning av lagregler av det slag det här gällde, som tillämpas ofta och som har ingripande verkningar för den enskilde, är av sådan vikt att oaktsamheten kan anses ringa endast om någon speciell omständighet kan påvisas. Så var inte fallet här.
    En polisinspektör hade i NJA 1994 s. 325 upprättat tre polisanmälningar och, utan att registrera dem, översänt kopior till en kvinnas anhöriga med bifogade brev i vilka angavs att anmälningarna skulle inges om inte kvinnan lämnades ifred. HD fann att förfarandet hade skett vid myndighetsutövning och att polismannen allvarligt missbrukat sin ställning till förfång för såväl kvinnans anhöriga som det allmänna. Tjänstefelet var därför att anse som grovt.

 

20 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 23 kap.
I NJA 1991 s. 332 var frågan huruvida försökspunkten för varusmuggling var uppnådd. Ett narkotikaparti, 5 000 gram cannabis, hade upptäckts ca 1 km från gränsen mellan Holland och Tyskland i en i Sverige förhyrd personbil i vilken den tilltalade, en svensk medborgare med hemvist i Sverige, färdades. För transporten och förvaringen kunde ansvar enligt 3 § jämfört med 1 § 4 narkotikastrafflagen (1968:64) ådömas mannen; med hänsyn till innehållet i den nederländska lagstiftningen kunde detta brott dock inte föranleda längre frihetsstraff än fängelse 2 år. För frågan huruvida dessutom försök till varusmuggling förelåg var svensk lag uteslutande tillämplig. Försökspunkten vid varusmuggling har varit föremål för utförlig diskussion i doktrinen (se fallet NJA 1989 s. 456 med hänvisningar; 1989 års fall kommenteras i SvJT 1991 s. 199 f.). HD konstaterade att det återstått en avsevärd sträcka innan mannen hade kommit fram till den svenska gränsen och att det saknades närmare utredning om hans planer. Viss betydelse fick tillmätas hans uppgift om att han under hemvägen ämnade göra ett uppehåll i Hamburg. Ovissheten om mannens planer beträffande narkotikapartiet borde räknas honom till godo. Med hänsyn härtill och det angelägna, allmänt sett, i att inte förlägga försökspunkten alltför långt från tidpunkten för brottets fullbordan fann HD att åtalet för försök till varusmugglingsbrott skulle ogillas. I NJA 1992 s. 679 hade den tilltalade tillsammans med några andra män flyttat lådor innehållande kokain från en container till en personbil. Försök till grovt narkotikabrott ansågs föreligga. Mannen hade, då han greps av polis, utfört vad som ålegat honom enligt planen för att brottet skulle fullbordas. Att narkotikan upptäckts och tagits i beslag flera dagar tidigare hade sett från mannens synpunkt varit en tillfällighet. Det hade också från hans synpunkt sett berott på tillfälligheter att han blivit gripen innan han hunnit vidta några ytterligare åtgärder med lådorna. Faran för att hans handlande skulle leda till brottets fullbordan hade alltså varit utesluten inte till följd av brister i planeringen utan på grund av tillfälliga omständigheter. Motsvarande bedömning gjordes beträffande tre andra personers handlande vid tidpunkter då faran att brottet skulle fullbordas varit utesluten till följd av polisens och tullens ingripanden. Om försökspunkten vid narkotikabrott i form av tillverkning och om förberedelse till narkotikabrott, se NJA 1992 s. 524, varom nedan under Narkotikastrafflagen.
    I fallet NJA 1992 s. 474 kunde inte fastställas vem av två män, J och S, som utdelat det knivhugg som dödade en tredje man; beträffande den ene, S, kunde inte ens fastställas att han använt kniv. Ändå dömdes båda som gärningsmän för dråp. J hade erkänt att han utdelat fem knivhugg, varibland ett livshotande, men inte det knivhugg i hjärtat varav mannen avled. Hans handlande visade enligt HD att han hade uppsåt att döda, och genom att våldet utövades i en sammanhängande följd saknade det avgörande betydelse att dödens inträde inte kunde härledas från ett av de knivhugg som han erkänt. Det berodde närmast på tillfälligheter vilket knivhugg som kom att bli den direkta dödsorsaken. Beträffande S fann HD att det, med bortseende från hans egna uppgifter, fick anses tillförlitligen utrett att han deltagit i våldet på ett mera aggressivt sätt än

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 21 han medgett och på ett stadium av händelseförloppet då han inte kan ha undgått att uppfatta att J avsett att döda mannen och att denne varit svårt skadad. Av detta följde, enligt HD, att han själv måste ha varit inställd på att händelserna skulle få en dödlig utgång. Oaktat han inte visats ha tillfogat mannen någon livshotande skada hade han på ett så verksamt sätt bidragit till dennes död att han skulle dömas som medgärningsman för dråp. Fallet har vissa likheter med det s. k. Lindomefallet; se härom Ds 1993:15 Efter Lindome, där fallet behandlas på s. 23 ff.
    Före den 1 juli 1994 gällde medverkansbestämmelserna i 23:4 enligt ordalydelsen endast brottsbalksbrott. Enligt fast praxis tillämpades emellertid lagrummet i stor utsträckning analogiskt såvitt gällde medverkan till brott inom specialstraffrättens område. Lagändringen innebar att denna oreglerade tillämpning inom specialstraffrätten ersattes av en lagfäst ordning enligt vilken bestämmelsen, efter visst tillägg, är tillämplig inom hela straffrätten. Ändringen ansågs i NJA 1994 s. 624 inte ge anledning till sådant val mellan gammal och ny lag som avses i 5 § 2 st. BrB:s promulgationslag.

 

24 kap.
I NJA 1994 s. 48 hade två män brutit sig in i en bil och där tillgripit en CD-spelare. Bilens ägare förföljde en av männen, slog omkull honom och hotade honom med en dragen dykarkniv, varvid denne fick ett skärsår i ansiktet som måste sys med flera stygn. Mannen tvingades under knivhot att gå med ca 150 meter till en telefonkiosk, från vilken ägaren ringde polisen. HD konstaterade först att en nödvärnssituation förelåg trots att bilägaren inte varit medveten om att egendom tillgripits. Vidare ansågs ägaren ha sökt återta egendomen ”på bar gärning”, då det endast förflutit någon minut från inbrottet i bilen till dess han börjat förföljandet. Handlandet, att med dragen dykarkniv i handen tackla omkull tjuven, ansågs dock uppenbart oförsvarligt, även om han räknade med att denne kunde ha haft på sig någon form av tillhygge. Med hänsyn bl. a. till det snabba händelseförloppet och att mannen väckts av ljudet av splittrat glas och haft anledning räkna med att tjuven haft något tillhygge, hade han dock svårligen kunnat besinna sig. Nödvärnsexcess förelåg, och ansvar för vållande till kroppsskada utdömdes inte. I inledningsskedet av hotet tog ägaren tillbaka den tillgripna egendomen. Att för händelseutvecklingen därefter och fram till dess polis anländer, som en restriktiv tolkning av nödvärnsbestämmelsen kunde motivera, begränsa det tillåtna handlandet till vad som är försvarligt (och inte längre medge den marginal som ligger i att det inte får vara uppenbart oförsvarligt) skulle enligt HD utgöra en opraktisk lagtolkning med för allmänheten svårbegripliga effekter. När det är fråga om ett kortvarigt händelseförlopp utmynnande i att polis anländer på kallelse av den bestulne får nödvärnsbestämmelserna anses reglera hela skeendet. Hotet med det livsfarliga vapnet, som måste ha framkallat allvarlig fruktan, ansågs, mot bakgrund av de förhållanden som låg till grund för ingripandet, uppenbart oförsvarligt. Situationen var då inte längre sådan att mannen svårligen kunnat besinna sig. Han dömdes för olaga hot till 30 dagsböter. Två

22 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 JR var skiljaktiga, i den första delen beträffande domslutet, i den andra avseende motiveringen. De menade dels att nödvärnsexcess inte förelåg varför bilägaren skulle dömas för vållande av kroppsskada, dels att denne sedan egendomen återtagits endast haft rätt att, med stöd av reglerna om ”envarsgripande” i 24 kap. 7 § 2 st. RB, handla inom ramen för vad som var försvarligt och att hans handlande inte hållit sig inom denna ram.
    S. k. putativ nöd friade inte från ansvar i NJA 1993 s. 128. Efter det att domstol avgjort en vårdnadsfråga och därvid bedömt risken för sexuella övergrepp från vårdnadshavarens sida, får utrymmet för tillämpning av bestämmelsen om ansvarsfrihet på grund av nöd med hänvisning till den handlandes egen bedömning av risken för sådana övergrepp anses vara mycket ringa. En annan ordning skulle innebära att lagstiftningen byggde på inbördes olika ståndpunkter. Med den motiveringen dömdes en kvinna för egenmäktighet med barn för att hon vägrat efterkomma domstols avgörande om överflyttande av vårdnaden av hennes barn till barnets fader.
    Om ansvarsfrihet vid samtycke till bl. a. ringa misshandel, se NJA 1993 s. 553, varom ovan vid 3 kap.
    Angående inverkan av villfarelse i fråga om rätt att föra körkortspliktigt fordon, se NJA 1993 s. 157 och RH 1990:69, varom nedan under Trafikbrottslagen.

 

28 kap.
Om möjligheten att döma till skyddstillsyn med samhällstjänst vid brott mot totalförsvarsplikten, se NJA 1992 s. 590, varom nedan under Lagen om totalförsvarsplikt.

 

29 kap.
Angående 29:1 st. 2 se NJA 1994 s. 500, varom ovan vid 3 kap.
    Se angående 29:5 st. 1 p. 5 NJA 1992 s. 653, varom nedan under Trafikbrottslagen, och p. 7 NJA 1993 s. 310, varom ovan vid 6 kap. Se även NJA 1991 s. 438, varom vid 30 kap. Om straffmätningen vid grovt narkotikabrott av en kurir, se NJA 1991 s. 255, varom nedan under Narkotikastrafflagen.

 

30 kap.
Som skäl för en domstol att döma till fängelse anges i 30:4 st. 2 först brottslighetens ”straffvärde”. I samband med tillkomsten av bestämmelsen uttalade departementschefen (prop. 1987/88:120 s. 100) att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas. Även förhållandevis grova förmögenhetsbrott, som inte utgör återfall, kom därmed att leda till icke frihetsberövande påföljd. En butikschef som tillägnat sig 200 000 kr. av arbetsgivarens medel, dömdes i NJA 1992 s. 470 för grov förskingring till villkorlig dom. Den kritik som riktats mot straffbestämningen i detta hänseende — dels för att det ter sig ologiskt att ett brott som befinns ha ett straffvärde av tio månaders fängelse inte skall

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 23 kunna medföra fängelse, dels för att den medför en kraftig ”tröskel”effekt — har uppmärksammats av Straffsystemkommittén (SOU 1995:91 s. 112). I någon mån kan förslaget om införande av fängelse genom elektronisk övervakning ses som ett hörsammande av kritiken.
    I NJA 1991 s. 498 beaktade HD, vid bestämmande av straffvärdet för olaga innehav av en revolver Magnum 357, att användningen av skjutvapen vid våldsbrott ökat under de senaste 15–20 åren. Detta ansågs motivera att man bedömde olaga vapeninnehav något strängare än vad som skett i fallet NJA 1977 s. 473. Att på detta sätt, med hänvisning till att en viss brottstyp blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former, skärpa synen på straffvärdet har stöd i departementschefens uttalande i prop. 1987/88:120 s. 37 och 100 (jfr JuU 1987/88:45 s. 32). RÅ:s åberopande av detta motivuttalande fick däremot inte gehör i HD i NJA 1992 s. 190, liksom inte heller i NJA 1993 s. 746, där en bil som anmälts stulen förts utomlands. Den aktuella brottstypen, försäkringsbedrägeri, hade enligt polisstatistiken legat på en tämligen konstant nivå sedan 1979, och några andra säkra uppgifter om försäkringsbedrägeriernas omfattning fanns inte. Inte heller kunde svårigheterna att förebygga och upptäcka sådana brott utgöra skäl för att välja fängelse (s. 194):

 

”Även om hänsyn av detta slag kan göra sig gällande vid allvarliga försäkringsbedrägerier, skiljer sig dessa inte typiskt sett i sådan grad från bedrägerier i allmänhet att de med hänsyn till sin art bör vara föremål för någon mera generell särbehandling i påföljdshänseende.”

 

HD var härvid inne på det andra av de i 30:4 angivna kriterierna för en domstol att döma till fängelse, nämligen brottslighetens ”art”. Bakom formuleringen döljer sig sådana överväganden som vanligen betecknas med uttrycket allmänprevention. I fallet NJA 1991 s. 438 konstaterade HD att domstolen i åtskilliga rättsfall (se NJA 1990 s. 521 och där omnämnda fall) uttalat att utgångspunkten bör vara att misshandelsbrott av normalgraden skall medföra fängelse. Den aktuella misshandeln bestod i en spark som träffat målsäganden i ansiktet då denne var på väg att resa sig från marken. Ur straffvärdesynpunkt får en sådan spark, i enlighet med vad departementschefen uttalat i samband med 1988 års ändring av 3 kap. 6 § BrB (se NJA II 1988 s. 6), med hänsyn till risken för att den som träffas skall åsamkas mycket allvarliga skador, i viss mån anses jämförbar med en gärning vid vilken använts ett tillhygge. Den tilltalade var visserligen endast några månader äldre än 18 år när han begick gärningen, men med hänsyn till att misshandel genom sparkar, inte minst i denna åldersgrupp och i situationer liknande den föreliggande, inte är ovanlig ansågs särskilda skäl finnas att döma till fängelse. Med stöd av BrB 29:7 sattes straffet till fängelse 14 dagar. I NJA 1991 s. 507 ansågs däremot trots brottets art — det allvarligare av de två åtalspunkterna avsåg oprovocerad spark mot en obekant kvinna utan kroppsskador som följd — skyddstillsyn kunna utdömas då det samtidigt förordnades att denna skulle verkställas som samhällstjänst. Den tidsbegränsade lagen (1989:928) om försöksverksamhet med samhällstjänst tar främst sikte på den grupp av yngre lagöverträdare dit den tilltalade — en 21-årig man — hörde. Det var fråga om återfall i våldsbrott för vilket straffvärdet inte kunde anses vara så högt att det i och för sig uteslöt möj-

24 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 ligheten att välja samhällstjänst som påföljd. Brottets straffvärde ansågs däremot i NJA 1991 s. 444 kräva att skyddstillsyn, för att komma i fråga, kombinerades med fängelse. Den 18-årige tilltalade hade tillsammans med en kamrat sparkat och fasthållit en pensionär och fråntagit denne en plånbok innehållande ca 300 kr. Till den domen hänvisade HD i NJA
1994 s. 153, där tre 19-åringar nattetid på en folktom gata överfallit en ensam man, sparkat honom och slagit honom med en planka och ryckt av honom och tillägnat sig hans armbandsklocka. Med hänsyn till den tid som de tre fullgjort av den samhällstjänst som ådömts dem genom HovR:s dom fanns det inte nämnvärt utrymme för att förena skyddstillsynen med ett fängelsestraff. Det lämpligaste ansågs därför vara att samhällstjänsten fullföljdes. HovR:s dom fastställdes. Se vidare angående påföljd för våld mot tjänsteman NJA 1992 s. 528, varom ovan vid 17 kap.
    För brott som någon begått innan han fyllt arton år får enligt 30:5 st. 1 rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. I ett flertal fall har HD betonat att, när det gäller ungdomar under arton år, fängelse bör komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall. Även vid förhållandevis allvarlig brottslighet har HD således valt annan påföljd än fängelse, så t. ex. i NJA 1985 s. 757 och 1988 s. 55. För rånbrott av allvarlig karaktär, begångna då den tilltalade var sexton år, dömde HD i NJA 1993 s. 456 till skyddstillsyn.
    Frågan i vad mån kontraktsvård, som ju är en form av skyddstillsyn, bör förenas med böter har inte berörts i förarbetena till bestämmelserna om kontraktsvård eller i annat lagstiftningssammanhang. I NJA 1994 s. 106 konstaterade HD att en sådan möjlighet i och för sig skulle kunna öka möjligheterna att undvika fängelse och istället välja kontraktsvård. Då en sådan tillämpning saknar stöd i förarbetena och kombinationen kontraktsvård – böter i regel inte framstår som lämplig borde dock kontraktsvård inte annat än undantagsvis förenas med böter. Om det alternativa fängelsestraff som anges i domen är relativt kort bör påföljdskombinationen över huvud taget inte komma i fråga.

 

34 kap.
Då någon, som dömts till fängelse för brott, har begått annat brott före domen och det inte är aktuellt att döma till påföljd av annan art skall straffet för det andra brottet bestämmas med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde. Bestämmelserna i 34 kap. 1 §, enligt vilka domstolen efter omständigheterna kan förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det nya brottet eller också döma särskilt till påföljd för detta brott, är tillämpliga i alla instanser. I NJA 1994 s. 143 fann HD att de brott som avsågs med Hovr:s dom mot den tilltalade uppenbart var utan nämnvärd betydelse i jämförelse med brott för vilka denne efter TR:s dom i målet men före HovR:s ådömts fängelse 4 år, varför den påföljden skulle avse jämväl de nu förevarande brotten.
    I 34:4 st. 2 regleras närmare vilka hänsyn som bör vara vägledande vid beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet. De i lagrummet angivna omständigheterna utgör dock endast exempel på vad som skall beaktas; även andra synpunkter kan komma i fråga. I NJA 1992 s. 320 hade en man begått ett förhållandevis allvarligt narkotikabrott under en

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 25 tid då han varit villkorligt frigiven från fängelsestraff avseende bl. a. narkotikabrott. Då det tidigare avdömda narkotikabrottet varit ringa och inte nämnvärt påverkat fängelsestraffets längd kunde frågan om brottens likhet inte på ett avgörande sätt påverka förverkandefrågan. Två andra omständigheter talade enligt HD med styrka för att hela den villkorligt medgivna friheten skulle förverkas, nämligen att mannen snabbt återfallit i brott och att han tidigare på motsvarande sätt upprepade gånger misskött villkorlig frigivning. Eftersom den nya brottsligheten var betydligt lindrigare än den tidigare förverkades dock endast en del av den återstående strafftiden på drygt 1 år, nämligen 8 månader.
    Enligt 34 kap. 4 § 4 st. får förverkande av villkorligt medgiven frihet med anledning av ny brottslighet under prövotiden ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång. I NJA 1994 s. 389 fann HD att regeln i 35 kap. 3 § inte bör tillämpas i fall som avses i 34 kap. 4 §. Det förhållandet att en tilltalad, som häktats och frigetts under prövotiden, delges åtal först efter prövotidens utgång kan därför inte anses utgöra något hinder mot förverkande av villkorligt medgiven frihet.

 

35 kap.
Ordalydelsen i 23 § naturvårdslagen (1964:822) om nedskräpning i naturen ger inte stöd för att brottet skulle vara perdurerande, dvs. ett brott som efter det att det fullbordats måste anses fortsätta att begås så länge det uppkomna tillståndet varar. Preskriptionstiden för ett sådant brott, bestående i deponering av ett transportrör och en s. k. cyklon, skulle därför enligt HD i NJA 1992 s. 126 räknas från tiden för deponerandet.

 

36 kap.
Det förhållandet att påföljden för ett brott i utövningen av näringsverksamhet bedömts kunna stanna vid böter medför inte utan vidare att brottet skall anses vara alltför lindrigt för att företagsbot skall kunna komma i fråga. I NJA 1991 s. 783 hade det felaktiga förfarandet — ommärkning av minst 200 kg. skinka — endast rört en ringa del av den mängd julskinkor som hanterats på det aktuella varuhuset, närmare 12 000 kg. Vinstmotiv hade inte gjorts gällande, utan bakgrunden var att felaktiga viktuppgifter angetts på de ursprungliga etiketterna från leverantören. Den senareläggning av förpackningsdagen som kommit att ske utgjorde visserligen en försvårande omständighet vid brottet mot livsmedelslagen, men den för konsumenten minst lika viktiga uppgiften om bäst före-dag överensstämde med den ursprungliga. Vid en samlad bedömning fann HD brottsligheten inte vara så allvarlig att företagsbot skulle åläggas näringsidkaren.

 

BrB:s promulgationslag.
I NJA 1993 s. 511 var fråga om ansvar för förseelse mot lagen om fritidsbåtsregister. Vid tiden för den aktuella gärningen gällde lagen (1987:773) om fritidsbåtsregister, men den hade därefter och före HD:s

26 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 prövning av åtalet upphört att gälla. Lagen kunde inte anses ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden (5 § 2 st.). Åtalet ogillades. I NJA 1993 s. 597 ogillades åtal för förseelse mot luftfartsförordningen med hänvisning till regeln i 5 § 2 st. Den föreskrift om tillstånd från polismyndighet för flygning på tillfällig start- och landningsplats som enligt åtalet hade åsidosatts hade före domen fått ändrad lydelse, och denna gav inte polismyndigheten rätt att vägra mannen att använda den plats han valt för start och landning med sin helikopter.
    Bestämmelserna i 5 § 2 st. promulgationslagen lägger inte något hinder i vägen vare sig för HD att ändra praxis i straffmätnings- eller påföljdsfrågor i skärpande riktning eller för tingsrätter och hovrätter att tillämpa en sådan ny praxis även i fråga om gärningar som har begåtts före meddelandet av det nya prejudikatet. I enlighet härmed får domstolarna också anses oförhindrade att i sin praxis ta hänsyn till nya riktlinjer från riksåklagaren om dagsbotsbeloppet även i fråga om gärningar som har begåtts för utfärdandet av de nya riktlinjerna. Detta gäller även om de nya riktlinjerna är oförmånligare för den tilltalade än de äldre; NJA 1991 s. 692.
    Se även NJA 1994 s. 624, varom ovan under BrB 23 kap.

 

Trafikbrottslagen.
I NJA 1993 s. 134 hade åklagaren i gärningsbeskrivningen lämnat öppet om den underlåtenhet att lämna företräde som lagts den tilltalade till last innefattat ett avsiktligt åsidosättande av reglerna för väjningsplikt eller om den haft annan orsak, såsom att han brustit i uppmärksamhet eller hållit för hög hastighet med hänsyn till väglaget. HovR hade ogillat åtalet med hänvisning till att HD i fallet NJA 1948 s. 584 uttalat att vid åtal för vårdslöshet i trafik inte kan läggas den tilltalade till last oaktsamhet i annat hänseende än det åklagaren angivit som ansvarsgrundande. Gärningsbeskrivningen ansågs av HD tillfyllest som underlag för åtalet och Hovr:s dom undanröjdes. En man som kört bil i den felaktiga tron att han var berättigad därtill sedan spärrtiden vid körkortsåterkallelse gått till ända frikändes i NJA
1993 s. 157 från ansvar för olovlig körning. HD konstaterade att, såsom framgår av NJA 1986 s. 392, straffansvar för olovlig körning enligt 3 § 1 st. trafikbrottslagen förutsätter att rekvisitet ”utan att vara berättigad därtill” omfattas av uppsåt hos gärningsmannen och att straffbarhet således inte inträder redan vid oaktsamhet i detta hänseende från fordonsförarens sida. HovR hade funnit att mannens förfarande inte var uppsåtligt men ändå dömt honom till ansvar. 1986 års HD-dom hade i ett refererat hovrättsfall, RH 1990:69, uppenbarligen uppfattats så, att det inte kunde anses motiverat att för momentet ”utan att vara berättigad därtill” uppställa lägre krav på subjektiv täckning än uppsåt med mindre det, i det enskilda fallet, för att tillgodose stadgandets syfte, oundgängligen krävdes att redan oaktsamhet skulle kunna föranleda straffansvar. I den där aktuella situationen, att en person i teknisk mening delgivits körkortsåterkallelse men underlåtit att faktiskt ta del av innehållet i handlingen, fann HovR att oaktsamhet måste vara tillräckligt

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 27 och dömde för olovlig körning. HD:s dom i 1986 års fall var dock otvetydig:

 

"Beträffande rekvisitet ”utan att vara berättigad” i 3 § 1 st. trafikbrottslagen bör därför krävas uppsåt hos gärningsmannen för att ansvar skall kunna utdömas."

HD:s ståndpunkt hade också kommit till uttryck i notisfallet NJA 1987 B 13, där även den i 1986 års fall dissiderande ledamoten JR Rydin anslöt sig till den friande domen med hänvisning till HD:s klara ställningstagande i 1986 års fall. I referatet av hovrättsfallet anges detta notisfall, liksom fallet RH 1981:81, där kravet på uppsåt först slogs fast. Att underrätter på det sätt som skedde i RH 1990:69 och NJA 1993 s. 157 så klart går emot en av HD fastlagen, restriktiv tolkning av ett straffbud hör, lyckligtvis, till ovanligheterna.
    Under tiden 1 juli 1990 — 1 februari 1994 gällde enligt förarbetsuttalande (prop. 1989/90:2 s. 40) att straffvärdet hos grova rattfylleribrott normalt inte skulle anses så högt att detta i sig motiverade fängelse. Detta, i förhållande till tidigare praxis mildrande, uttalande skulle enligt vad HD uttalat i NJA 1990 s. 772 och 796 (varom i SvJT 1991 s. 208 f.) beaktas även vid valet av påföljd för brott begångna före 1 juli 1990. Enbart det förhållandet att den tilltalade vid körningen haft en alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille föranledde därmed inte val av fängelse i NJA 1991 s. 77 I. De omständigheterna att körningen skett centralt i en stad, om än vid en tid då trafiken var ringa, och varit avsedd att fortsätta en icke obetydlig sträcka ansågs dock, tillsammans med den höga alkoholkoncentrationen, motivera fängelsepåföljd. Till samma slutsats kom HD i NJA 1991 s. 77 II, där den tilltalade kört ca 1 km inom Malmös centrala delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade, och avsett att fortsätta bl. a. längs en av huvudlederna till Limhamn. En körning flera km på livligt trafikerade gator med en alkoholkoncentration i blodet om 1,50 promille, varvid den tilltalade sammanstött med en annan bil, ledde likaledes i NJA 1991 s. 471 till fängelsepåföljd. Ett JR uttalade för egen del att han fann fängelse olyckligt med hänsyn främst till att den tilltalade var ensamstående mor till två små barn men tillade att detta var något som närmast borde beaktas i ett nådeärende. Fängelse 2 månader för grovt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik ådömdes i NJA 1992 s. 653 en man som med en alkoholkoncentration av 0,98 mg per liter i utandningsluften kört en lastbil med släpvagn på motorväg och dessutom framfört fordonet på den körbana som var avsedd för motgående trafik. Han hade därigenom visat uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Genomgången behandling mot alkoholberoende ansågs inte utgöra tillräckligt skäl för annan påföljd än fängelse. Vid straffmätningen beaktades dock att han förlorat sitt körkort och avskedats från sitt arbete som chaufför (jfr BrB 29:5).
    I NJA 1994 s. 102 hade körningen skett före den nu gällande lagens ikraftträdande 1 februari 1994, men eftersom lagrummet före domen ändrats i skärpande riktning skulle det tillämpas i den tidigare lydelsen. Då omständigheterna visade att föraren varit uppenbart likgiltig för sina medtrafikanters säkerhet och det inte förelåg någon omständighet som

28 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 talade för lindrigare påföljd skulle fängelse ådömas. Två JR ansåg att den påtagliga förbättring som skett av mannens personliga och sociala situation motiverade skyddstillsyn och att det krav på ingripande påföljd som följde av brottets art kunde tillgodoses genom föreskrift om samhällstjänst.
    I 1990 års lagstiftningsärende hade uttalats att återfall i grovt rattfylleri är en omständighet som normalt utesluter annan påföljd än fängelse (prop. 1989/90:2 s. 40 f.). Enligt allmänna principer om inverkan av återfall vid påföljdsbestämningen borde detta dock normalt inte gälla om det gått några år från den tidigare domen. Med hänvisning härtill, och till risken att uppnådda behandlingsresultat skulle spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras, bestämdes i NJA 1991 s. 359 påföljden istället till skyddstillsyn. En likartad bedömning gjordes i NJA 1991 s. 379. I NJA 1991 s. 558 var förarens alkoholkoncentration i blodet så hög som 4,10 promille. För körningen, minst två mil i tät trafik på riksväg med ett allvarligt olyckstillbud, dömdes mannen för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och smitning till fängelse 3 månader. Det förhållandet att en alkoholpåverkad person har kört vårdslöst innebär inte utan vidare att rattfylleribrottet med tillämpning av 4 a § 3 trafikbrottslagen skall bedömas som grovt rattfylleri. För att förandet av fordonet skall anses ha inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten måste vårdslösheten ha innefattat något moment av medvetet risktagande, som att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fordonets beskaffenhet. Vid bedömningen skall även alkoholkoncentrationsgraden beaktas. I NJA 1993 s. 718 hade vid körningen föraren haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,87 promille och trafiken varit ringa. Han dömdes för normalfallet av rattfylleri och för vårdslöshet i trafik till ett högt bötesstraff.
    Enligt 7 § i dess lydelse före 1 februari 1994 fick ett fordon som hade använts vid brott enligt lagen förklaras förverkat om det var uppenbart att detta behövdes för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkandet inte var oskäligt. Genom lagändring 1 februari 1994 har möjligheterna till förverkande utvidgats genom att uppenbarhetskravet tagits bort. I NJA 1994 s. 703 fick bilägaren behålla en stereoanläggning. Bestämmelsens brottsförebyggande syfte gav enligt HD vid handen att egendom som hör till standardutrustningen eller har betydelse för fordonets funktion som sådan bör omfattas, medan ägaren bör få ta undan sådan extra utrustning som har anbragts t. ex. för personlig nytta och trevnad.

 

Uppbördslagen.
Frågan var ansvaret skall placeras i de fall lagöverträdelser begåtts i en juridisk persons verksamhet besvaras enligt de regler om företagaransvar som utbildats i rättspraxis. Avgörande har ansetts vara den faktiska maktpositionen och möjligheten att påverka förvaltningen i den juridiska personen. En person som ensam haft hand om driften av ett företag och i egenskap av prokurist även haft rätt att företräda företaget dömdes i NJA 1993 s. 740 för brott mot 81 § uppbördslagen och ålades

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 29 betalningsskyldighet enligt 77 a § samma lag. Enligt sin ordalydelse kan 77 a § avse varje företrädare för juridisk person.
    I NJA 1994 s. 170 fann HD vid en samlad bedömning att chefen för en dansteater inte handlat uppsåtligt eller med grov oaktsamhet då hon under vissa tider underlåtit att för teaterns räkning inbetala förfallna skatter. Hon hade fått förespeglingar från kommunen om fortsatta bidrag till verksamheten och sådana medgivanden från kronofogdemyndigheten att det inte kunnat förväntas av henne att hon på eget initiativ skulle lägga ner teaterns verksamhet. Åtal för brott mot 81 § 1 st. uppbördslagen ogillades.

 

Varusmugglingslagen.
En kvinnas försök att införa 98,1 g cannabisharts genom att förvara den införd i slidan bedömdes i NJA 1993 s. 38 enligt 1 § varusmugglingslagen. Med hänsyn till samhällets svårigheter att värja sig mot denna typ av smuggling och då brottet avsett en icke ringa mängd narkotika fick det vid en samlad bedömning anses så kvalificerat att det inte kunde anses innefatta ett ringa brott.
    I NJA 1994 s. 65 hade en kvinna försökt föra in fyra safirer till Sverige utan att tulldeklarera dem för erläggande av mervärdesskatt. Frågan om förverkande var föremål för prövning i HD. Kvinnan hade inte känt till den för införseln gällande ”tullskyldigheten”. HD konstaterade att det var fråga om ett smugglingsbrott som, ehuru det uppfyllde villkoren för straffbarhet som uppsåtligt brott (jfr NJA 1985 s. 281), ändå präglades av obetänksamhet mera än av bedrägligt uppsåt. Det ansågs uppenbart obilligt att förklara safirerna förverkade. Två JR var skiljaktiga. I föregående rättsfallsöversikt (SvJT 1991 s. 211) framhölls att utgången i förverkandefallet NJA 1985 s. 540, där det slogs fast att förverkande förutsätter uppsåtligt brott, innebar att bedömningen av villfarelsefallen som uppsåtliga brott fick ytterligare en för den tilltalade mycket ingripande konsekvens. HD:s bedömning av villfarelsefallen är föremål för kritik i en tänkvärd artikel om svensk rätt av Maciej Zaremba i tidskriften Moderna Tider (dec 95/jan 96 s. 26 ff.).

 

Narkotikastrafflagen.
I NJA 1991 s. 110 fann HD styrkt att den tilltalade genom att sammanföra två person, K och A, och lämna A:s telefonnummer till K förmedlat kontakt dem emellan och att detta lett till att K av A vid tre tillfällen köpt sammanlagt 450 g cannabisharts för 23 000 kr. Narkotikahantering av denna art och omfattning kunde inte anses utgöra narkotikahandel i den mening som avses i 1 § 5 narkotikastrafflagen. Mannen dömdes för medhjälp till narkotikabrott i ett fall till fängelse en månad.
    Vid bestämmandet av farlighetsgraden hos råopium, jämfört med andra slag av narkotika, bör enligt HD i NJA 1994 s. 374 som utgångspunkt kunna gälla att styrkan hos råopium motsvarar en tredjedel av styrkan hos samma mängd gatuheroin. Av betydelse är emellertid också att råopium, genom att det röks, är relativt lätt att tillgodogöra sig och att det därmed kan utöva en särskild dragningskraft på ungdomar. För

30 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 innehav och försök till införande av 47,1 g råopium (och ett fall av olovlig körning, grovt brott) dömdes den tilltalade till fängelse 10 månader.
    Innehav av 0,15 respektive 23 g cannabisharts bedömdes i NJA 1992 s.
108 som (vart och ett) ringa narkotikabrott. Varken straffvärdet eller det förhållandet att mannen tidigare straffats för innehav av en mindre mängd cannabisharts motiverade svårare påföljd än böter. Vid bestämmande av antalet dagsböter — 30 — togs dock hänsyn till att det var fråga om återfall.
    Vid organiserad narkotikabrottslighet utgör kuriren en viktig länk i distributionskedjan. Trots att han inte tagit direkt fysisk befattning med narkotikan och utvisades ur landet dömdes i NJA 1991 s. 255 en sådan kurir för grovt narkotikabrott till det maximala straffet — dock utan förhöjning enligt BrB 26:2 st. 2 -— för sådant brott, fängelse 10 år.
    Innehav och försök till smuggling av 1 500 tripper LSD och 240 tabletter MDMA (3,4-metylendioximetamfetamin) bedömdes i NJA 1992 s. 235 som grova brott med hänsyn till farligheten hos preparaten: LSD är farligare än amfetamin med hänsyn främst till att effekterna av rus är oberäkneliga och att preparatet kan orsaka eller i varje fall utlösa psykisk sjukdom. MDMA synes vara farligare än amfetamin med hänsyn till de hallucinogena effekterna vid större doser och den lockelse som preparatet kan antas utöva på vissa ungdomsgrupper. Inget av preparaten kan dock anses lika farligt som heroin eller kokain.
    Att framställa fenylaceton, varav genom fortsatta kemiska processer kan framställas amfetamin utgör, enligt vad HD fann i NJA 1992 s. 524, försök till narkotikabrott. Vidare förelåg förberedelse till narkotikabrott. De ämnen som skulle omformas till den färdiga produkten befanns utgöra hjälpmedel. Det skulle, anförde HD, te sig konstlat och från saklig synpunkt omotiverat att göra en skillnad mellan sådana ämnen och sådana som enbart underlättar eller främjar den kemiska processen. Den stora mängden kemiska ämnen och andra föremål som hopsamlats i den av de tilltalade utnyttjade husvagnen ansågs utgöra en sådan samling föremål som kan utgöra hjälpmedel i förberedelsestadgandets mening.
    Om försökspunkten vid varusmuggling avseende narkotika, se NJA
1991 s. 332, varom ovan under BrB 23 kap.
    När som i NJA 1991 s. 387 narkotika införts av flera personer gemensamt och därefter fördelats mellan dem och inte längre är i behåll får det normalt anses uppenbart obilligt att förklara värdet av hela partiet förverkat hos en av dem. En förverkandeförklaring mot den tilltalade fick inriktas på den del av den insmugglade narkotikan som ställts till hans förfogande efter införseln och således prövas med tillämpning av 6 § narkotikastrafflagen. Ett belopp motsvarande mannens ekonomiska fördel av brottsligheten förklarades förverkat; detta utgjordes av det vederlag han erhållit för narkotikan minskat med vad han betalat för den, medan kostnader för verksamheten beaktades endast med en viss avrundning neråt av beloppet.
    Angående straffmätning vid narkotikabrott som begåtts både på internationellt vatten och i bl. a. Nederländerna, se NJA 1993 s. 292, varom ovan under BrB 2 kap.

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 31 Skattebrottslagen.
Bestämmelsen om skattebedrägeri omfattade enligt sin ordalydelse fram till 1 juli 1994 inte det fall att någon genom underlåtenhet att avge deklaration föranleder att han inte blir föremål för beslut. I fallet NJA 1978 s. 452 hade straffstadgandet ansetts kunna tillämpas analogiskt i en sådan situation. En del av de synpunkter HD anförde i det fallet — som rörde inkomsttaxering — som skäl för att legalitetsprincipen inte skulle hindra en analogisk tillämpning av straffbestämmelsen ansågs inte föreligga i NJA 1992 s. 202. Det var där fråga om redovisning av arbetsgivaravgifter. Åtalet ogillades. I samband med att 1 kap. 1 § BrB omformulerats för att utgöra ett uttryckligt förbud mot analogisk tillämpning av straffbud har 2 § skattebrottslagen ändrats så att också en underlåtenhet som leder till att skatt eller avgift inte alls påförs täcks av bestämmelsens ordalydelse (prop. 1993/94:130 s.13 ff.).
    När åklagaren väckt åtal för skattebedrägeri, ett brott för vilket någon särskild åtalsprövning inte krävs, men domstolen finner att gärningen är att bedöma som skatteförseelse, behöver domstolen i enlighet med 13 § skattebrottslagen belägg för åklagarens inställning i åtalsfrågan. Saknas detta bör domstolen inom ramen för sin materiella processledning bereda åklagaren tillfälle att ange sin inställning. Uppkommer frågan först efter det huvudförhandlingen avslutats bör komplettering ske enligt det i 46 kap. 17 § RB angivna förfarandet. Förklarar åklagaren att han inte skulle ha funnit åtal påkallat av särskilda skäl bör åtalet ogillas utan prövning i sak (jfr NJA 1981 s. 513). När, som i NJA 1992 s. 150, den tilltalade genom sin vadetalan aktualiserat frågan huruvida åtalet skolat ogillas med hänsyn till bestämmelsen om åtalsprövning och åklagaren i genmäle hemställt om fastställelse av TR:s dom, får åklagaren anses ha gjort den bedömningen att åtal för skatteförseelse varit påkallat av särskilda skäl. Revisionstalan lämnades utan bifall.
    Det är inte straffbart att i en eftertaxeringsprocess enbart bestrida ett yrkande från företrädaren för det allmänna. Straffrihet kan tänkas föreligga även i andra situationer, då den skattskyldige inte gör annat än upprepar eller eljest vidhåller tidigare lämnade uppgifter. I NJA 1994 s. 277 avsåg åtalet för försök till skattebedrägeri emellertid nya uppgifter — dessutom utförliga sådana — som inte varit föremål för bedömning vid de ursprungliga taxeringarna. Åtalet bifölls.

 

Vapenlagen.
Se NJA 1991 s. 498, varom ovan under BrB 30 kap.

 

Utlänningslagen.
Försök till dråp genom ett knivhugg i buken ansågs i NJA 1991 s. 203 utgöra ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 4 kap. 10 § 3 st. utlänningslagen. Då övriga förutsättningar för utvisning av den som har flyktingförklaring var uppfyllda fastställde HD HovR:s dom i utvisningsfrågan. Två fall av mordförsök, som föregåtts av viss planering, befanns i NJA 1991 s. 766 utgöra brott av sådan art att den tilltalade enligt vad som sägs i 4 kap. 7 § 2 st. utlänningslagen inte borde få stanna i riket. Man-

32 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 nens personliga förhållanden utgjorde inte skäl för annan bedömning. Ett flertal, mindre allvarliga brott ansågs däremot i NJA 1991 s. 778 inte utgöra skäl för utvisning av en man som bott i Sverige sedan 1978, trots att mannen nio gånger under den senaste tioårsperioden dömts för narkotikabrott och grova våldsbrott.

 

Insiderlagen.
7 § lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden tillämpades i NJA
1994 s. 404 på ett i juni 1988 företaget köp av aktier i ett rederiaktiebolag. Vid den tidpunkten hade ett utredningsuppdrag givits åt en person, vilket kom att resultera i en analys av förutsättningarna för ett uppköp av rederiaktiebolaget. Med hänsyn till sin kännedom om uppdraget hade verkställande direktören inte ägt rätt att för ett annat rederiaktiebolags räkning köpa aktier i bolaget innan ett erbjudande offentliggjorts eller frågan om ett sådant erbjudande förfallit. Köpet, som kommit till stånd genom fondkommissionär som mellanhand, ansågs ha skett på värdepappersmarknaden. Vid en helhetsbedömning av gärningen kunde denna, trots att den avsåg betydande värden, inte betraktas som grovt brott. Det kunde inte anses vara fråga om ett fall som saknade betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden eller som annars var ringa. För normalfallet av uppsåtligt brott mot förbud enligt 7 § lagen om värdepappersmarknaden var straffet enligt 28 § 1 st. samma lag böter eller fängelse i högst sex månader. Tiden för åtalspreskription var därmed två år. Någon preskriptionsbrytande åtgärd hade inte vidtagits inom denna tid, varför åtalet lämnades utan bifall. Om någon har begått ett brott i egenskap av företrädare för juridisk person kan förverkande ske både hos honom själv och hos den juridiska personen. När det som i det förevarande fallet gäller vinningskonfiskation är emellertid förutsatt att vinningen skall räknas särskilt för var och en som drabbas av förverkande och att solidariskt förverkande inte skall ådömas. Det ansågs inte oskäligt att förverkande skulle ske hos det köpande bolaget; det skulle då inte dessutom ske hos den tilltalade. Två JR var skiljaktiga och ansåg att åtalet och förverkandeyrkandet borde ogillas med motiveringen att den tilltalade inte uppfattat transaktionen som en affär på värdepappersmarknaden.

 

Fiskelagen.
Olovligt fiske enligt 20 a och 34 §§ lagen (1950:596; se numera 40 § fiskelagen 1993:787) om rätt till fiske ansågs ha skett i NJA 1992 s. 656 vid s. k. trollingfiske med kastspö efter en motordriven båt.

 

Sjölagen.
En man som förfogade över en fritidsbåt var under färd med båten kraftigt berusad. Ansvar för brott mot 325 § sjölagen (1891:35 s. 1; se numera 20 kap. 4 § sjölagen 1994:1009) ogillades med motiveringen att mannen överlämnat det fulla ansvaret för båtens framförande och säkerheten till sjöss till en annan person och inte heller under färden ingripit i navigeringen; NJA 1991 s. 636.

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 33 Lagen om totalförsvarsplikt.
En värnpliktigs utevaro från tjänstgöring under tre dagar bedömdes i NJA 1994 s. 391 mot bakgrund av att han tidigare varit frånvarande vid två tillfällen. Hans tjänstgöringsuppgifter hade inte varit av särskilt viktig beskaffenhet, men han hade tilldelats dessa inom den militära organisationen. Med beaktande härav och av den påverkan på den militära disciplinen som upprepad utevaro kan få ansågs den aktuella utevaron ha varit ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten. Mannen dömdes enligt 39 § värnpliktslagen (1941:967; se numera 10 kap. 2 § lagen om totalförsvarsplikt) för värnpliktsbrott till fängelse 14 dagar.
    En följd av att samhällstjänst har konstruerats som en speciell form av föreskrift vid skyddstillsyn är att den som inte kan befaras komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet är utesluten från denna möjlighet att slippa fängelse. Påföljden för en man som för andra gången vägrat att fullgöra militärtjänst ändrades av HovR och fastställdes av HD i NJA 1992 s. 590 till fängelse 4 månader i enlighet med HD:s praxis (jfr NJA 1981 s. 474 och 1983 s. 899). Skyddstillsyn befanns utesluten redan på grund av att återfallsrisk saknades; den som dömts för vägran andra gången kallas inte in till vidare tjänstgöring. Straffsystemkommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1995:91) Ett reformerat straffsystem att samhällstjänst, som enligt förslaget utformas som en egen strafform, blir normalstraffet för brott mot totalförsvarsplikten.

 

34 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 I ÖVERSIKTEN BEHANDLADE RÄTTSFALL

 


NJA 1991 s. 77 I o II 27 NJA 1991 s. 83 3 NJA 1991 s. 103 17 NJA 1991 s. 110 29 NJA 1991 s. 117 10 NJA 1991 s. 155 1, 7 NJA 1991 s. 163 6 NJA 1991 s. 203 31 NJA 1991 s. 228 9 NJA 1991 s. 241 10 NJA 1991 s. 247 6 NJA 1991 s. 255 22, 29 NJA 1991 s. 332 1, 2, 19, 30 NJA 1991 s. 359 27 NJA 1991 s. 379 28 NJA 1991 s. 387 30 NJA 1991 s. 436 3 NJA 1991 s. 438 22, 23 NJA 1991 s. 444 12, 23 NJA 1991 s. 456 16 NJA 1991 s. 471 27 NJA 1991 s. 491 14 NJA 1991 s. 498 22, 31 NJA 1991 s. 507 23 NJA 1991 s. 558 28 NJA 1991 s. 572 2 NJA 1991 s. 636 32 NJA 1991 s. 692 26 NJA 1991 s. 739 15 NJA 1991 s. 766 31 NJA 1991 s. 778 31 NJA 1991 s. 783 25

 

NJA 1992 s. 26 11 NJA 1992 s. 37 13 NJA 1992 s. 85 4 NJA 1992 s. 126 25 NJA 1992 s. 150 31 NJA 1992 s. 108 29 NJA 1992 s. 190 13, 23 NJA 1992 s. 202 30 NJA 1992 s. 235 30 NJA 1992 s. 310 17 NJA 1992 s. 320 24 NJA 1992 s. 324 4 NJA 1992 s. 357 11 NJA 1992 s. 421 12 NJA 1992 s. 446 8 NJA 1992 s. 470 13, 22 NJA 1992 s. 474 3, 20 NJA 1992 s. 524 20, 30 NJA 1992 s. 528 16, 24 NJA 1992 s. 555 18 NJA 1992 s. 566 10 NJA 1992 s. 585 10 NJA 1992 s. 590 22, 33 NJA 1992 s. 594 7 NJA 1992 s. 621 2 NJA 1992 s. 653 22, 27 NJA 1992 s. 656 32

NJA 1992 s. 679 20 NJA 1992 s. 691 13 NJA 1992 s. 763 12, 13 NJA 1992 s. 812 18 NJA 1992 s. 838 18

 

NJA 1993 s. 18 2 NJA 1993 s. 38 29 NJA 1993 s. 68 9 NJA 1993 s. 86 6, 15 NJA 1993 s. 128 10, 21 NJA 1993 s. 134 26 NJA 1993 s. 137 2 NJA 1993 s. 157 1, 22, 26 NJA 1993 s. 216 19 NJA 1993 s. 242 2 NJA 1993 s. 245 6 NJA 1993 s. 274 12, 13 NJA 1993 s. 277 10 NJA 1993 s. 292 1, 30 NJA 1993 s. 310 8, 22 NJA 1993 s. 360 18 NJA 1993 s. 456 24 NJA 1993 s. 480 11 NJA 1993 s. 511 25 NJA 1993 s. 539 17 NJA 1993 s. 553 5, 22 NJA 1993 s. 597 25 NJA 1993 s. 616 8, 10 NJA 1993 s. 687 14 NJA 1993 s. 718 28 NJA 1993 s. 740 28 NJA 1993 s. 746 13, 23 NJA 1993 s. 760 3

 

NJA 1994 s. 48 21 NJA 1994 s. 65 29 NJA 1994 s. 102 27 NJA 1994 s. 106 24 NJA 1994 s. 108 19 NJA 1994 s. 143 24 NJA 1994 s. 153 12, 23 NJA 1994 s. 170 28 NJA 1994 s. 185 13 NJA 1994 s. 268 8 NJA 1994 s. 277 31 NJA 1994 s. 304 19 NJA 1994 s. 310 3 NJA 1994 s. 325 19 NJA 1994 s. 336 14 NJA 1994 s. 374 29 NJA 1994 s. 389 25 NJA 1994 s. 391 32 NJA 1994 s. 404 31 NJA 1994 s. 468 4 NJA 1994 s. 480 12, 13 NJA 1994 s. 500 7, 22 NJA 1994 s. 511 16 NJA 1994 s. 518 16 NJA 1994 s. 527 7

SvJT 1996 Svensk rättspraxis. Straffrätt 1991–1994 35 NJA 1994 s. 555 7 NJA 1994 s. 557 8 NJA 1994 s. 614 4 NJA 1994 s. 624 21, 26 NJA 1994 s. 637 1, 7 NJA 1994 s. 699 11 NJA 1994 s. 703 28 NJA 1994 s. 732 11

 

NJA 1995 s. 119 4, 15 NJA 1995 s. 448 5

 

RH 1990:69 1, 22, 26

 

36 Madeleine Leijonhufvud SvJT 1996 SAKREGISTER

 


allmän handling 19 allmänprevention 23 analogisk lagtillämpning 12, 30 arbetsmiljöbrott 6 art (brottets) 16, 23 automatisk uppteckning 15 bar gärning 21 barnmisshandel 4 besittning 12 betalningsskyldighet 28 beviskrav 3 brottsenhet 10

 

delegation 6 dubbel straffbarhet 1

 

envarsgripande 21 eventuellt uppsåt 4

 

farebedömning 20 farlighetsgrad (narkotika) 29 frihetsberövande 17 förberedelse 30 företagsbot 25 försvarlighetsbedömning 1, 7 försäkringsbedrägeri 12 försökspunkten 19 förtida omhändertagande 18 förverkande 28, 29,

30, 32

 

gärningsbeskrivning 26

HIV 4, 15 häleri 13

 

insiderbrott 31

 

kontraktsvård 24 kvinnomisshandel 3 körkortsåterkallelse 26

 

legalitetsprincipen 12, 14,

30 LSD 30 löpsedel 1

 

medgärningsmannaskap 20 MDMA (narkotiskt preparat) 30

 

narkotikahandel 29 narkotikakurir 29 nådeärende 27 nödvärnsexcess 21

 

obestånd 14 olovligt fiske 32 otillbörlig belöning 17

 

pass 11

perdurerande brott 25 preskriptionstid 25 putativ nöd 21 påtaglig fara 14, 28

 

rattfylleri 27 ringa brott 29 rån 11 råopium 29 rättsvillfarelse 10

 

samhällstjänst 27, 33 sammanträffande av brott 24 samtycke 5 sannhetsbedömning 16 sjöfylleri 32 skadestånd 9 skyddstillsyn 27 smitning 28 Straffansvarsutredningen 5 Straffsystemkommittén 22 straffvärde 22 svindleri 13

 

telefax 18

 

underlåtenhetsansvar 6, 14,15 uppbördsbrott 28 utlämning 2 uttag — hos penninginrätt- ningar 12 utvisning 31

 

videofilm 7 videoinspelat förhör 9 villfarelse 22 villkorligt medgiven frihet, förverkande av 24 vittnespsykologi 9 våld (vid våldtäkt) 8 värdegräns stöld – snatteri 11 värnpliktsbrott 32

 

ålder — en tilltalads 8 åtalspreskription 32 åtalsprövning 7, 31 återfall 27, 29

 

äkthetsbedömning 15 ärekränkning 1, 7