Litteratur

 

 

Replik — Jean Jacques Rousseau — museal eller modern
Jean Jacques Rousseau tillhör den krets av tänkare vars verk fortfarande kan anses kontroversiella. Vid tidpunkten då jag inledde mitt arbete med den avhandling som Jörgen Hermansson anmälde i föregående numret av Svensk Juristtidning (1996 s. 56) skrev man i Times Literary Supplement om en konferens i Prag, vid vilken ett antal intellektuella diskuterat den omvälvning som nyligen ägt rum i Östeuropa. Rousseaus namn kom där ofta upp i debatten; bland annat sade den ryske poeten och nobelpristagaren Josef Brodsky att Rousseau, tillsammans med Lenin och Marx, var de som skapat det så kallade moderna projektet med dess för individen olycksdigra följder. Det är tydligt att många delar den tanke Bertrand Russell ger uttryck för i A History of Western Philosophy, att Rousseau inte blott inspirerat Robespierres terrorregim under den franska revolutionen, utan även dess moderna efterföljare, den nazistiska och stalinistiska terrorn.
    Hermansson och jag tycks vara överens om att den nämnda tolkningen av Rousseau inte är övertygande. I min avhandling har jag också, med utgångspunkt i moderna politiska teoribildningar, velat punkt för punkt visa på det felaktiga i denna tolkning. Rousseaus verk ger i min mening uttryck för en genomtänkt och i stora stycken konsekvent genomförd argumentering där de centrala idéerna kretsar kring individen, rättvisa, lag och rätt. Det är inte någon excentrisk och verklighetsfrämmande tänkare vi möter, som med sina illa genomtänkta teorier öppnat en Pandoras ask med följder som, för att citera Bertrand Russell, är omöjliga att förutspå.
    Det som Hermansson i sin kritik istället inriktar sig på är mitt val av metod, eller kanske rättare, min brist på metod. Vad han saknar är en diskursanalys, som, om jag förstår honom rätt, skulle omfatta en noggrannare genomgång av alternativa tolkningar av Rousseau och i vad mån min egen tolkning avviker från dessa. Jag kan tänka mig två alternativ för en dylik diskursanalys. Antingen att man i det inledande kapitlet i en form av katalogaria framhåller vad andra uttolkare kommit fram till i sin analys av Rousseau och sin egen inställning till dessa eller att man i en form av komparativ tolkningsanalys jämför skillnader och likheter med en alternativt två andra uttolkare.
    Ingendera av dessa fann jag vara av intresse. Den förstnämnda kan inte rimligen göra rättvisa för andra tolkningar utan blir mest en form av kortfattad bibliografi, medan den andra analysmetoden ger upphov till en helt annan typ av avhandling än den jag valt att författa. För vad jag ville med min avhandling var att finna en tolkning av verken som motsvarar den Rousseau själv efterlyste, nämligen en tolkning som tar hänsyn inte blott till hans för eftervärlden mer kända och omtalade verk, utan samtliga verk som vart och ett var avsedda att ur ett visst perspektiv belysa vissa grundläggande temata. (Lettre à Christophe de Beaumont

IV:950–951 et passim.) Det var denna metod, tillsammans med den kunskap jag tidigare inhämtat hos moderna teoretiker som John Rawls och Thomas Nagel, som var min kompass vid studiet av Rousseaus verk.
    Frågan kvarstår om jag med denna metod ”reducerat honom till en liberal dussintänkare” eller, med andra ord, om jag givit en tolkning som inte ger rum för den ambivalens som finns i Rousseaus politiska verka. En viss sanning ligger i detta påstående. Balansgången mellan en så kallad inkännande tolkning och en överdriven generositet mot en tänkare kan vara vansklig. Dock menar jag att Hermansson skjuter över målet i sin kritik. För det första, även om min tolkning, som jag villigt medger, i mycket utgår från modern liberal politisk teori och visar på Rousseaus plats i denna idétradition, betyder inte detta att han blott blir till en ”dussintänkare”. Han var ovedersägligt vid den tid verken skrevs en av de få tänkare som insåg inte blott möjligheten av ett demokratiskt styrelseskick under lagar utan även betydelsen av ett dylikt styrelseskick för individens autonomi, integritet och frihet. De idéer och tankar som vi idag finner i verk av John Rawls, Jürgen Habermas, Ronald Dworkin och andra moderna teoretiker finns således, om än mindre artikulerade och med ojämna kanter, i Rousseaus verk. Och att vara en av de första är inte att vara en av ett dussin.
    För det andra, jag har i min avhandling medvetet undvikit att karakterisera Rousseau som liberal och därtill i de kapitel som behandlar Rousseaus tankar kring en civil kultur visat på både illiberala tendenser i hans verk och samhörigheter med idéer som i modern debatt ofta karakteriseras med ordet kommunitarianism (se s. 105 et passim). Vidare har jag velat framhålla att ett av de betydelsefullare dragen hos Rousseau är hans förmåga att väcka tankar och idéer hos läsaren. Hans formuleringar lämnar en aldrig oberörd. Även om det finns en övervikt för argument i vilka det liberala idégodset är framträdande — och detta på den grunden att jag verkligen finner detta idégods vara mer framträdande i Rousseaus verk — är det således inte i min mening en ensidig bild jag givit. Klart är dock, och här delar jag helt det som Hermansson skriver, att jag tydligare kunde ha framhävt detta och de problem som Rousseaus tankar i dessa stycken ger upphov till.
    Innan jag behandlar motivet bakom min avhandling skall jag med några få ord beröra en punkt i tolkningen där jag och Hermansson är av olika åsikter — idén om lagstiftaren eller le législateur. I min avhandling tolkar jag denna idé som en tankekonstruktion. ”The purpose is not to present a plan of action to a person who intends to institute a people, but to remind people of what a political and civil society proper requires of them.” (s. 101–102) Detta är en i Rousseaus tid inte ovanlig metod att explicera abstrakta idéer. Och i modern teoribildning finner vi ett exempel i Dworkins idé om Hercules, den perfekte domaren som sägs besitta övernaturliga krafter. Många olika tolkningar har givits av Rousseaus idé om lagstiftaren. En av dessa är den totalitära. Att Rousseau, som ansåg individens frihet vara ett absolut och oavvisligt krav, politiskt såväl som moraliskt, skulle förespråka att en enskild makthavare indoktrinerar och duperar medborgarna, finner jag vara en ohållbar tolkning. Inte heller övertygas jag av den tolkning som Hermansson själv framstäl-

 

ler, att ”vi i brist på gudar bör förlita oss på politiskt oberoende professorer i statskunskap och juridik när vi bestämmer oss för en ny konstitution”. Misstron mot intellektuella i allmänhet och akademiker i synnerhet som kommer till uttryck i olika verk av Rousseau är alltför tydlig för att göra en dylik tolkning antaglig.
    Den andra och avslutande punkten jag vill diskutera är den egentliga tanken med och temat i avhandlingen. I det kapitel som introducerar min avhandling skriver jag att vad jag finner mest intressant utifrån ett rättsfilosofiskt perspektiv är det förhållandet att man i Rousseaus verk finner en övertygande och i många avseenden modern analys av innebörden av en rättsordning och dess betydelse för demokrati och individens frihet. Den tematiska kompositionen som avslutas med kapitlet om begreppet lag är också avsedd att visa i vilken mån just begreppet lag är det nav kring vilket många Rousseaus idéer kretsar. Eller för att citera Rousseau själv:

 

Läs, min herre, detta verk så misskrediterat, men så nödvändigt; ni kommer att se lagen satt ovan individerna, ni kommer att se friheten vindicerad men alltid under lagarnas auktoritet, förutan vilken friheten inte kan existera, och under vilken man alltid är fri, vem det än är som regerar. (Lettre écrites de la montagne III:811)

Rousseau är med andra ord en viktig deltagare i den rättsfilosofiska debatten, ett faktum som i min mening försummats att uppmärksammas. Vad vi finner i verken är bl. a. ett bidrag till den pågående diskussionen om naturrätt och positivism och värdet av denna distinktion, vidare en definition av det för rättsteoretiker viktiga begreppet generalitet, att lagen till ursprung, form och intention är generell och slutligen ett försvar av det ideal som ofta betecknas med den tyska termen Rechtsstaat. I dessa avseenden menar jag att Rousseau vidarebefordrat inte blott en vision av utan en teoretiskt underbyggd idé om demokrati och rätt. Det är i den diskussion som jag i detta kapitel för och som förberetts i kapitlen om individens möjlighet att agera fritt och moraliskt, om den civila kulturen i vilken medborgarnas värderingar nödvändigtvis formas och utvecklas och om den institutionella strukturen i vilken medborgarna med sina värderingar fritt skapar de lagar under vilka de lever som det egentliga motivet och temat med avhandlingen ligger.
    Avslutningsvis vill jag ta upp något som tydligen väckt förvåning, nämligen den vikt jag tillmätt ett av Rousseaus verk — Lettre écrites de la montagne. Jag medger att en förklarande not här hade varit av värde. Verket är inte ofta använt vid uttolkningar av Rousseau, ett faktum som jag personligen finner märkligt. Inte blott finner man här ett utmärkt exempel på den stilistiska skicklighet och polemiska kraft som Rousseaus verk besitter, utan vad som är viktigare, verket innehåller en explicering av många av de idéer som Rousseau i Contrat social och andra tidigare utgivna verk givit uttryck för. Vad mera är, dessa idéer konfronteras i Lettres écrites de la montagne med en verklighet karakteriserad av konstitutionella problem, rättsövergrepp och maktusurpation. Det är nämligen inte främst, som Hermansson skriver, ett försvarstal av en man som författat vad många i samtiden betraktade som blasfemiska skrifter, utan ett verk som skrevs av Rousseau på uppmaning av vissa medborgare i Genève, en statsstat i Europa som vid denna tid genomgick en period av

 

politiska kriser. Naturligtvis behandlar Rousseau de problem medborgarna i Genève vid denna tid ställdes inför utifrån sina egna idéer, men just därigenom, anser jag, ger detta verk ett synnerligen viktigt tolkningsdatum för de mer abstrakta politiska konstruktioner vi finner i Contrat social. På denna punkt delar jag således inte den konventionella uppfattningen om betydelsen av Rousseaus olika verk.
Thérèse Björkholm