Aktuell debatt

 

 

Båtmål och fel
I Svensk Juristtidning nr 9/95 återfinns en artikel av professor Hugo Tiberg om båtmål och rätt. Däri har han bl. a. refererat och kommenterat målet om segelbåten Luffes grundstötning i Göta kanal, avgjort av Motala tingsrätt genom dom den 14 juni 1995, DT 111. Domen åberopas av Tiberg som en ”markant illustration om vad bristande kännedom om sakfrågorna kan medföra” och används även i hans undervisning. Enligt Tibergs referat av domen skulle grundstötningen ha ägt rum vid ett med en prick markerat grund i sjön Viken. Detta är inte sant. Olyckan inträffade i stället vid ett icke utmärkt grund mellan två prickar i Kiddösundsleden, en trång och krokig farled, som ingår i Göta kanal. Eftersom Tibergs oriktiga uppgifter om sakfrågorna i förening med hans häpnadsväckande brist på kunskaper i processrätten leder till galna slutsatser, vill vi — ordförande och referent i målet — kortfattat referera domen och därtill foga några kommentarer.
    Först en sammanfattning av händelseförloppet. Göta kanal har ett minsta djup om 2,97 meter och segelbåten Luffe ett djupgående om 2,60 meter. Enligt båtägarens egna uppgifter hade han från en prick i Kiddösundsleden tagit ut en rak kurs norrut med sikte några meter väster om nästa prick. Denna utmärker inte något grund utan markerar endast farledens norra infart. Eftersom farleden mellan de båda prickarna beskriver en kurva västerut, kom båten — fortfarande enligt båtägaren — att på platsen för grundstötningen föras på sjökortets tremeterskurva.
    Båtägaren och hans försäkringsbolag hävdade, att grundstötningen hade orsakats av att den andra, längst norrut belägna, pricken genom oaktsamhet från Göta Kanalbolags sida hade placerats eller förskjutits fem meter öster om sitt rätta läge och yrkade skadestånd. Kanalbolaget medgav att pricken under säsongen hade förskjutits österut, men inte mer än 1,5 meter.
    Kärandena hade alltså att först och främst bevisa att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan prickens felplacering och grundstötningen. Någon utredning om grundets utsträckning och om skadornas exakta placering i sidled på skrovet förebringades inte i målet. På grund härav fann rätten att någon bestämd slutsats inte kunde dras i frågan, huruvida fartyget skulle ha gått på grund eller inte, om kursen hållits något längre — på olycksplatsen mindre än 1,5 meter — västerut. Något styrkt samband förelåg alltså inte mellan prickens plats vid olyckan och grundstötningen. Redan på grund härav fann tingsrätten att käromålen skulle ogillas. Rätten saknade således anledning att pröva såväl frågan huruvida kanalbolaget kunde bli skadeståndsansvarigt för felplaceringen av pricken, som frågan huruvida båtägaren i sådant fall kunde anses medvållande på grund av sin navigering. Domen har vunnit laga kraft.
    Av det sagda kan Tiberg lära att den som slarvar med sakuppgifterna i ett juridiskt resonemang lätt kommer ur kurs.

Tiberg framför i inledningen till sin artikel några tankar kring bl. a. civilprocessrätten. Han klagar på domarnas materiella processledning och säger på s. 727 att en ansvarskännande domare känner det angeläget att få målet kompletterat — med dittills inte åberopade grunder för parternas talan — ”om ett rättfärdigt avgörande är omöjligt på föreliggande material”. Nu vilar det ju inte på domstolen att, såsom en haverikommission, utreda alla tänkbara orsaker till en olycka utan ramen för domstolens prövning bestäms helt av parternas yrkanden och grunder för talan. Det åligger alltid domstolen att komma till ett avgörande på föreliggande material. Tibergs nytänkande på området innebär att domaren redan före huvudförhandlingen bör ha kännedom om hur en materiellt riktig dom skall sluta och hjälpa den part som skall komma att vinna målet, med att åberopa önskad grund för sin talan. Av Tibergs sätt att uttrycka sig framgår, att han anser sig återge gällande rätt. Illa professorn.
Per Sundström och Walter Matz