Litteratur

 

 

FREDRIK MÅNSSON, PER-ULRIK ANDERSSON (red.),Värdepapperisering — Securitisation, Norstedts Juridik, 1995, 279 s.

 

Värdepapperisering är en finansieringsmetod, som kan sägas innebära att en tillgång eller tillgångsmassa omvandlas till värdepapper. Metoden har sitt ursprung i USA men har på senare år vunnit insteg även i Europa, särskilt i England. Det föga estetiska ordet värdepapperisering utgör en ren översättning av det amerikanska securitization (engelska: securitisation).
    I sin mest typiska form består värdepapperisering i att ett kreditinstitut överlåter ett stort antal homogena fordringar, t. ex. fordringar med panträtt i fastighet (villor, hyresfastigheter eller kommersiella fastigheter), till ett särskilt bildat bolag vars enda syfte är att äga fordringsstocken och som finansierar förvärvet genom att emittera obligationer eller andra liknande värdepapper. Detta bolag ägs vanligen av en stiftelse (trust), eventuellt via ett holdingbolag. Räntor och amorteringar som inflyter på lånefordringarna är avsedda att användas, förutom till kostnader, till att betala innehavarna av värdepapperna. Värdepapperisering berör även andra, bl. a. gäldenärerna beträffande de fordringar som omfattas av överlåtelsen.
    Överlåtaren brukar benämnas originator och det särskilt bildade bolaget specialbolag eller SPV (Special Purpose Vehicle).
    Värdepapperisering kan avse även andra fordringstyper än fastighetskrediter som kan generera betalningsströmmar, t. ex. kreditkortsfordringar, billånefordringar och fordringar enligt leasingavtal. Värdepapperisering kan också ske av t. ex. fastigheter eller kommunala tillgångar.
    Värdepapperisering medför olika finansiella fördelar. (Här åsyftas i första hand fall då ett kreditinstitut värdepapperiserar en fordringsstock.) Av dessa kan särskilt nämnas att det frigörs kapital som kan användas för andra ändamål samt att de överlåtna fordringarna inte längre belastar balansräkningen och därmed förbättrar kapitaltäckningen. Originatorn skaffar sig också nya finansieringskällor och minskar kostnaderna för sin finansiering. Riskkontroll och riskmedvetande ökar. Den överlåtna fordringsstocken, som förutsätts vara homogen, blir föremål för en kvalificerad värdering (”rating”) av ett ratinginstitut, vilket gagnar investerarna.
    Förfarandet med värdepapperisering är omständligt och kostsamt. Det har ansetts att den fordringsstock som överlåts bör, för att åtgärden skall löna sig, ha ett värde att minst 500–1 000 miljoner kr.
    I Sverige har hitintills inte skett någon värdepapperisering av den nyssnämnda typen, vilket har samband med bl. a. reglerna om kapitaltäckning. Svenska kreditgivare har däremot företagit vissa värdepapperiseringar utomlands. I USA förekommer värdepapperisering i mycket stor omfattning. Tillgångar har där blivit föremål för värdepapperisering till ett sammanlagt värde av närmare 2 000 miljarder USD.

Värdepapperisering medför även rättsliga problem. Av dessa kan nämnas vad som bör krävas i fråga om överlåtelsen från originatorn till specialbolaget för att originatorn skall vara befriad från kapitaltäckningskrav för de överlåtna fordringarna, den rättsliga konstruktionen av specialbolaget, huruvida specialbolag bör befrias från kapitaltäckningskrav, vem som bör äga (aktierna i) ett specialbolag, förutsättningarna för att investerarna skall vara skyddade mot originatorns borgenärer och kredittagarnas ställning efter överlåtelsen av fordringarna. Härtill kommer bl. a. frågor om redovisning och beskattning.
    Finansdepartementet lät häromåret göra en undersökning av de rättsliga frågor som är förenade med värdepapperisering i Sverige. Utredningen, som gjordes av undertecknad, redovisades i en PM av den 25 maj 1994 vilken också innehöll förslag till viss lagreglering. Frågor om redovisning och beskattning lämnades utanför. PM:n är efter remissbehandling föremål för överväganden i Finansdepartementet.
    Den nyligen publicerade boken Värdepapperisering behandlar företeelsen värdepapperisering ur olika aspekter. Den innehåller 19 artiklar i fem avdelningar, vartill kommer en avdelning med redogörelse för ett antal genomförda värdepapperiseringar, främst de som svenska kreditgivare företagit utomlands. Åtskilliga personer har medverkat i boken; antalet författare är nästan lika stort som antalet artiklar. I princip samtliga har praktisk erfarenhet av värdepapperisering.
    Artiklarna i den inledande avdelningen avser enligt rubriken tekniken vid värdepapperisering men behandlar betydligt mera. För den som vill sätta sig in i vad företeelsen närmare innebär och dess fördelar och hur den fungerar är detta den viktigaste delen. Det kan särskilt pekas på de båda avsnitt som skrivits av Fredrik Månsson.
    Den andra avdelningen rör juridiska samt redovisnings- och skattemässiga frågor vid värdepapperisering. De juridiska frågor som inte avser redovisning och beskattning behandlas i två artiklar, den ena av Birger Nydrén och den andra av Per-Ulrik Andersson. Nydréns artikel motsvarar en av honom författad artikel i denna tidskrift 1995 s. 221 ff. Behandlingen av de juridiska problemen är ganska översiktlig; vissa konkreta frågor tas dock upp. Nydréns artikel innehåller till större delen diskussion av finansiella aspekter.
    I de följande avdelningarna behandlas organisatoriska och administrativa frågor (avd. III), riskhantering och analys (avd. IV) samt erfarenheter från andra länder (avd. V).
    Det främsta hindret mot att värdepapperisering för närvarande äger rum i Sverige är att ett svenskt specialbolag skulle vara att anse som ett kreditmarknadsbolag, om det får tillstånd till sin verksamhet. Detta innebär med nuvarande bestämmelser att bolaget skall uppfylla krav på kapitaltäckning, något som med hänsyn till specialbolagets konstruktion och beskaffenhet inte kan ske. Om detta hinder bortfaller, saknas det troligen anledning för svenska kreditinstitut som vill värdepapperisera att vända sig till utlandet. I vilken omfattning värdepapperisering kan komma att företas i Sverige är omöjligt att ha någon säker uppfattning om.

 

Mot denna bakgrund är det värdefullt med den ingående belysning av problemen vid värdepapperisering som skett i den rubricerade boken. Den kan medverka till att allt fler aktörer på marknaden får upp ögonen för och kan överväga den nya finansieringsmetod som värdepapperisering innebär.
    Det förtjänar framhållas att den närmare tekniken för genomförande av en värdepapperisering har nära samband med de rättsliga frågorna. Artiklarna beträffande olika finansiella frågor torde i princip utgå från förhållandena i de länder där värdepapperisering utgör en etablerad finansieringsmetod, dvs. närmast i de anglosaxiska länderna. En viktig skillnad i förhållande till Sverige är att där gäller avtalsprincipen i fråga om en förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer, såvitt är känt även beträffande skuldebrev av olika typer. Detta medför å ena sidan att där inte uppkommer några svårigheter med att uppnå sakrättsligt skydd men å andra sidan att stränga krav uppställs för att det skall anses föreligga en verklig överlåtelse (a true sale) och inte endast en säkerhetsöverlåtelse eller eljest en skenöverlåtelse.
    En annan skillnad ligger i att i de anglosaxiska länderna kan den av ett specialbolag förvärvade fordringsstocken pantförskrivas till säkerhet för investerarnas fordringar genom att pantsättningen sker till en trustee såsom representant för investerarna. Någon motsvarighet till trustee finns inte hos oss och det är kanske svårt att få till stånd någon annan konstruktion som kan användas för samma rättsverkan.
    Avslutningsvis skall nämnas att om värdepapperisering skulle komma att få en mycket stor omfattning i Sverige, detta skulle kunna påverka bankers och andra kreditinstituts ställning och därmed det finansiella systemet. Även om det är svårt att tro att värdepapperisering skulle kunna nå nivåer motsvarande dem i USA eller England, är det fråga om en från olika synpunkter mycket väsentlig företeelse.
Torkel Gregow