Om konsten att implementera konsumentavtalsvillkorsdirektivets art. 6(2)

 

 

Av professor MICHAEL BOGDAN

EG-direktiven riktar sig som bekant till medlemsstaterna och binder dessa endast avseende det resultat som skall uppnås, medan valet av metod överlämnas åt medlemsstaterna själva. Detta gäller också direktivet (93/13/EEG) om oskäliga villkor i konsumentavtal,1 vilket innehåller bl. a. en rad tvingande civilrättsliga konsumentskyddsregler avsedda att inarbetas i medlemsstaternas rätt. För att konsumenterna inte genom en lagvalsklausul till förmån för en icke-medlemsstats rätt skall kunna fråntas detta skydd föreskriver direktivets art. 6, p. 2 följande:

 

Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig lag för avtalet.

 

Bestämmelsen synes utgå ifrån att någon medlemsstats lag är tillämplig på avtalet om man bortser från lagvalsklausulen. Detta antagande överensstämmer visserligen inte med att bestämmelsen förefaller täcka samtliga fall då avtalet har ”nära” — således inte nödvändigtvis närmaste — anknytning till medlemsstaternas territorium, men torde likväl kunna härledas ur att bestämmelsen talar om nödvändigheten av att säkerställa att konsumenterna inte genom lagvalet ”förlorar” det skydd som de annars skulle ha på grund av direktivet.2 I den svenska lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden har direktivets art. 6, p. 2 lagts till grund för 13 §:

 

Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska

 

1 Se Official Journal of the European Communities 1993 L 95/29. Direktivets text återges på såväl engelska som svenska också i prop. 1994/95:17. 2 Närmare om tolkningen av den citerade bestämmelsen se Bogdan, ”Oskäliga avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal”, SvJT 1995, s. 189–206, på s. 196–197.

samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor. Att 13 § inte helt överensstämmer med direktivbestämmelsen är klart.3 Å ena sidan förutsätter paragrafen uttryckligen att avtalet i brist på giltig lagvalsklausul är underkastat lagen i en medlemsstat, men det är som sagt inte orimligt att hävda att denna restriktiva direktivtolkning är den rätta. Den svenska lagen går å andra sidan längre än direktivet kräver, bl. a. genom att den underkänner även parternas val av en sådan rättsordning i en icke-medlemsstat som klart uppfyller direktivets konsumentskyddskrav, förutsatt att den rättsordning i en medlemsstat, som tillämpas om man bortser från lagvalsklausulen, ger konsumenten ett ännu bättre skydd. Direktivet förbjuder inte denna utvidgning, eftersom det rör sig om ett minimidirektiv som i sin art. 8 ger medlemsstaterna rätt att gå längre i konsumentskyddande riktning.
    I detta sammanhang kan det vara intressant att se hur samma direktivregel har behandlats i några av de övriga medlemsstaternas rätt. Medan den danska avtalslagens 38 d § helt överensstämmer med 13 § i den svenska konsumentavtalsvillkorslagen har vissa andra medlemsländer valt eller håller på att välja radikalt avvikande lösningar.4 I det i skrivande stund aktuella förslaget till 12 § i 1976 års tyska lag om allmänna kontraktsvillkor (AGBG) föreslås följande text:

 

Unterliegt ein Vertrag ausländischem Recht, so sind die Vorschriften dieses Gesetzes gleichwohl anzuwenden, wenn der Vertrag einen engen Zusammenhang mit dem Gebiet der Bundesrepublik Deutschland aufweist. Ein enger Zusammenhang ist insbesondere anzunehmen, wenn 1. der Vertrag aufgrund eines öffentlichen Angebots, einer öffentlichen Werbung oder einer ähnlichen im Geltungsbereich dieses Gesetzes entfalteten geschäftlichen Tätigkeit des Verwenders zustande kommt und 2. der andere Vertragsteil bei Abgabe seiner auf den Vertragsschluss gerichteten Erklärung seinen Wohnsitz oder gewöhnlichen Aufenthalt im Geltungsbereich dieses Gesetzes hat und seine Willenserklärung im Geltungsbereich dieses Gesetzes abgibt.

 

Den grekiska lagen no. 2251 om konsumentskydd från den 16 november 1994 föreskriver i art. 2(9) att lagens avtalsvillkorsregler skall tillämpas när avtalet ingåtts eller verkställts i Grekland, detta även om avtalet inte är underkastat grekisk rätt.
    Art. L. 135–1 i den franska konsumentlagen (code de la consommation) stadgar numera följande:

 

 

3 Se Bogdan a. a. s. 198–200. 4 De följande uppgifterna har hämtats ur en materialsamling som av Erik Jayme och Christian Kohler har sammanställts inför 1995 års möte av Groupe européen de droit international privé.

 

Nonobstant toute stipulation contraire, les dispositions de l’article L. 132-1 sont applicables lorsque la loi qui régit le contrat est celle d’un Etat n’appartenant pas à l’Union européenne, que le consommateur ou le non-professionel a son domicile sur le territoire de l’un des Etats membres de l’Union européenne et que le contrat y est proposé, conclu ou exécuté.

 

I Irland utfärdades i år ”European Communities (Unfair Terms in Consumer Contracts) Regulations”,5 i vilka man under mom. 7 kan läsa att

 

These Regulations shall apply notwithstanding any contract term which applies or purports to apply the law of a country other than a Member State and would thereby deprive a consumer of protection under the Council Directive.

 

Den portugisiska dekret-lagen nr 220/95 från den 31 januari 1995 stadgar i art. 23 att konsumentskyddsreglerna i lagens tredje sektion oavsett parternas lagval alltid skall tillämpas när avtalet har nära anknytning till EU-medlemsländernas territorium.
    Sist men inte minst vill jag citera mom. 7 i Storbritanniens ”Unfair Terms in Consumer Contracts Regulations 1994”:6

These Regulations shall apply notwithstanding any contract term which applies or purports to apply the law of a non-member State, if the contract has a close connection with the territory of the member7 States.

 

En jämförelse mellan de olika nationella lagtexterna ger vid handen att de på ett antal punkter väsentligt skiljer sig från varandra.
    Att några av texterna (den franska och den portugisiska) talar om anknytning till EU-länder medan andra (den svenska, den danska och den brittiska) mera korrekt talar om EES-länderna behöver inte betyda någon skillnad i sak, eftersom det är tänkbart att man i Frankrike och Portugal genom en allmän regel, inte begränsad till konsumentlagstiftningen, utsträckt den EUbetingade och av EES-avtalet omfattade lagstiftningens tillämpning även i förhållande till EES-länderna. Det är intressantare att notera att den svenska, danska, franska, portugisiska, irländska och brittiska lagen uttryckligen eller indirekt förutsätter en anknytning till medlemsländerna i stort eller till vilket som helst av dessa, medan det tyska lagförslaget samt den grekiska lagen i stället kräver en anknytning till det egna landet (Tyskland respektive Grekland). Den svenska och danska lagens anknytningskrav framgår indirekt av att de förutsätter att avtalet i brist på

 

5 S.I. 1995 No. 27. 6 S.I. 1994 No. 3159. 7 ”Member State” definieras i författningens inledande bestämmelser som ”a State which is a contracting party to the EEA Agreement”.

 

lagvalsklausul lyder under en medlemsstats rätt; en liknande förutsättning synes vara underförstådd också i den irländska bestämmelsen. Den portugisiska och brittiska lagen kräver däremot direkt och uttryckligen en ”nära anknytning”. Den franska lagen specificerar å andra sidan anknytningskravet närmare: konsumenten skall vara domicilierad i en medlemsstat och avtalet skall ha erbjudits, ingåtts eller verkställts där. Det tyska lagförslagets specificerade anknytningskrav utgör bara exempel på ”enger Zusammenhang”, medan den grekiska lagen nöjer sig med en relativt svag anknytning bestående av att avtalet slutits eller verkställts i Grekland.
    Konsumentavtalsvillkorsdirektivets art. 6, p. 2 handlar uteslutande om de fall där ett icke-medlemslands lag av parterna har valts som tillämplig lag för avtalet. På samma sätt fokuseras den svenska, danska, franska, irländska, portugisiska och brittiska lagen på att skydda konsumenten mot ett dylikt lagval. Å andra sidan synes det tyska lagförslaget och den grekiska lagen skydda konsumenten mot mindre förmånlig tillämplig lag även när denna inte beror på parternas lagval. Det tyska lagförslaget och den grekiska lagen skyddar dessutom mot utländsk rätt även när denna är lagen i ett medlemsland.
    Det tyska lagförslaget innebär att de tyska konsumentskyddsreglerna, om anknytningskravet är uppfyllt, skall tillämpas oavsett om den tillämpliga främmande lagen är sämre eller bättre för konsumenten än tysk rätt. Inte heller den grekiska, franska, portugisiska och brittiska lagen kräver någon jämförelse på denna punkt. Den svenska och den danska lagen skyddar å andra sidan konsumenten mot lagvalet endast om den valda rättsordningen ger konsumenten ett sämre skydd än den eljest tillämpliga lagen i ett medlemsland; härvidlag synes det inte spela någon roll huruvida den sistnämnda rättsordningens skyddsregler bygger på direktivet eller går utöver detta. Den irländska regeln förutsätter däremot en jämförelse mellan den valda rättsordningen och direktivet som sådant. I den mån de aktuella konsumentskyddsreglerna är minimiregler torde den tyska, grekiska, franska, portugisiska och brittiska modellen egentligen också leda till tillämpningen av den för konsumenten förmånligare lagen, genom att skyddsreglerna i såväl avtalsstatutet som lex fori tillämpas parallellt. Den svensk-danska modellen synes inte tillåta detta, eftersom den direkt underkänner lagvalet i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor och leder till tillämpningen av endast ett enda rättssystem, nämligen den lag som gäller för avtalet om man bortser från lagvalet.

 

Denna korta och ofullständiga översikt visar hur en direktivregel av medlemsstaterna kan förstås och implementeras på många olika sätt. Åtskilligt skulle kunna sägas om de olika varianterna, av vilka de flesta i vissa avseenden går längre än vad direktivet kräver (detta är i princip godtagbart, tack vare att direktivet är ett minimidirektiv). Det finns dock även exempel på lösningar vilka inte uppfyller direktivkraven, såsom när det tyska lagförslaget och den grekiska lagen begränsar sig till avtal med anknytning till det egna landet, utan att bry sig om avtal med nära anknytning till de andra medlemsländernas territorium.
    Inte utan glädje kan jag konstatera att den svensk-danska lagtexten, trots att den inte är utan brister,8 framstår som bäst överensstämmande med direktivregelns lydelse och förmodade intentioner. Detta förtar dock inte kritiken mot själva direktivregeln, bl. a. på grund av dess oklarhet och bristande koordinering med 1980 års EG-konvention om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser, vilken även Sverige genom anslutningsfördragets art. 4, p. 2 åtagit sig att tillträda.9 Vidare bör det uppmärksammas att konventionens art. 20 visserligen ger prioritet åt EG-direktiv och åt de genom direktiv harmoniserade nationella rättsreglerna, men att detta inte torde gälla fall där nationell rätt går längre än vad som krävs för att uppfylla direktivkraven. Avviker en nationell lagstiftare från konventionen i högre grad än vad som behövs för att ”make its legislation comply with a Directive”10 torde det röra sig om ett folkrättsstridigt konventionsbrott. En utöver direktivkraven gående tillämpning av inhemska och/eller utländska tvingande konsumentavtalsvillkorsregler kan dock i många fall försvaras med hänvisning till konventionens art. 5 om vissa konsumentavtal eller art. 7 om internationellt tvingande regler.

8 Se Bogdan a. a. s. 199–200. 9 Se Bogdan a. a. s. 193–196. Konventionstexten finns bl. a. i Official Journal of the European Communities 1980 L 266. 10 Se Giuliano & Lagarde, Report on the Convention on the law applicable to contractual obligations, Official Journal of the European Communities 1980 C 282 s. 39.