Litteratur

 

 

KURT GRÖNFORS, Avtalsgrundande rättsfakta, Nerenius & Santérus Förlag, Stockholm 1993.

 

Allmänt
Kurt Grönfors’ bok om avtalsgrundande rättsfakta är en kortfattad (132 s.) debattbok. Den grundläggande tes som författaren förfäktar är att de traditionella allmänna avtalsrättsliga reglerna och teorierna är otillräckliga när det gäller att normera det moderna näringslivets avtal. Sin utgångspunkt tar Grönfors i transporträtten: ”När traditionella avtalsläror förs ned på transportindustrins praktiska plan uppkommer onekligen vissa störningar i sådana tänkesätt, som brukar uppfattas som säkra utgångspunkter för juridisk argumentation.”1 Grönfors vill lösa problemet genom att med hjälp av begreppet avtalsgrundande rättsfakta ”uppställa en matris, som är mera adekvat än den traditionella och därför bättre kan tjäna som lätthanterligt handtag för den aktuella regelmassan”.2 Därigenom får boken en vid inriktning och det står klart att den har sitt kanske allra främsta intresse som ett inlägg i debatten på den allmänna avtalsrättens område. Kurt Grönfors uppfattar också själv sin framställning som ”en principskiss, som åsyftar att ge en helhetssyn”.3 I boken går Grönfors igenom några olika former av avtalsslut samt vissa med avtalsslut sammanhängande frågeställningar och försöker påvisa de traditionella avtalsslutsreglernas otillräcklighet i många skilda sammanhang. Hans slutsatser blir inte sällan långtgående och radikala. I den följande framställningen — som ansluter till Grönfors’ disposition — blir det därför inte sällan anledning till invändningar mot hans resonemang.

 

Kontrakt och utomkontrakt
I kapitlet ”Kontrakt och utomkontrakt” (kapitel 1) diskuteras avtal och utomobligatoriskt skadeståndsansvar som alternativa grunder för sådana rättsverkningar som traditionellt brukar följa av avtal (främst skadeståndsansvar). Grönfors erkänner den grundläggande betydelsen av distinktionen mellan kontraktuellt och utomkontraktuellt ansvar. Han framhåller dock att det finns ett osäkert gränsområde, där gränsdragningen mellan vad som är kontraktuellt respektive utomobligatoriskt ansvar bestäms av rättspolitiska överväganden, vilka kan förändra sig med tiden. Han menar också att detta osäkra område till följd av utvecklingen i samhället har ökat i omfattning under senare tid.
    Slutsatsen blir djärv och långtgående: ”Gränsen mellan kontrakt och utomkontrakt fungerar inte längre som en självständig systematik och dogmatik utan blir hela tiden föremål för förändringar rörande den

 

1 S. 9 f. 2 S. 9. 3 Förordet s. 7.

rättspolitiskt önskade lösningen i typiska fall.”4 Iakttagelsen är enligt min mening intressant, men formuleringen alltför tillspetsad. Att rättsreglernas närmare innehåll bestäms av ändamålsöverväganden, vilka i svårbedömda fall kan vara så fria att man måste tillgripa rättspolitiska argument, och därför kan förändras över tiden, är varken nytt eller särskilt revolutionerande. Gränsdragningen mellan ansvar på grund av kontrakt och utomobligatoriskt ansvar — som i grunden är rent teknisk och avser förhandenvaron av ett kontrakt som rättsfaktum för att ansvar skall inträda — kan inte därigenom anses ha rubbats i sina grundvalar.5

Avtalslagens modell för avtalsslut ”Avtalslagens modell för slutande av avtal” uppmärksammas i kapitel 2. Här framkommer att Grönfors uppfattar avtalsrättens utveckling som en alltjämt pågående övergång från det subjektiva till det objektiva. Till den grundläggande teoretiska basen för avtalsläran hör i Sverige tillitsteorin i Alméns utformning. Den norska motsvarigheten är Stangs förklaringsteori, medan i Danmark Ussing befriat avtalsläran från bundenheten vid denna typ av teoretiska principer. En annan grundläggande byggsten är löftesprincipen, som tillämpas i de nordiska länderna, medan dess motsats, avtalsprincipen, är förhärskande i flertalet övriga länder. Genom avtalslagen har enligt Grönfors viljeteorin ersatts av tillitsteorin6 och kontraktsprincipen av löftesprincipen. Men viljedogmen — partsviljans dominerande betydelse — utgör fortfarande det tredje grundelementet inom avtalsrätten.
    Den följande utvecklingen nödvändiggör enligt Grönfors åtskilliga förändringar i avtalslärans uppbyggnad. Till dessa hör en frigörelse från avgivarens vilja och mottagarens tillit, vilken medför att intresset koncentreras på själva förklaringen, sådan den objektivt framstår för en utomstående betraktare. De rättspolitiska synpunkter som uppbär den regel som förklaringen ger uttryck åt blir styrande framför parternas eventuella vilja eller tillit.
    Avtalsfrihetens betydelse har enligt Grönfors tonats ner. Antalet tvingande regler som sätter avtalsfriheten ur spel har ökat enormt, särskilt inom konsumenträtten. Grönfors associerar här med utvecklingen från rättsstat till välfärdsstat. En mängd dispositiva regler ger uttryck för sådana mönster som lagstiftaren vill befrämja. Är reglerna uttryck för allmänna rättsprinciper och inte bara reservregler, bör de inte kunna sättas åt sidan hur lätt som helst. Grönfors talar om av lagstiftaren ”noga

 

4 S. 12. 5 Av större intresse är kanske att vi under senare år fått en utveckling — och utvidgning — av det icke-kontraktuella skadeståndsansvaret vid ren förmögenhetsskada, och att sådant ansvar ansetts särskilt lätt att motivera i kontraktsliknande (kvasikontraktuella) relationer. Svårigheterna att skilja mellan kontraktuella och kvasikontraktuella relationer är dock inte av sådan betydelse att gränserna skulle ha suddats ut. 6 Frågan är om inte denna slutsats är förhastad. 32 § första stycket avtalslagen innebär visserligen ett ställningstagande till fördel för tillitsteorin vid förklaringsmisstag, men det är svårt att i lagen finna stöd för ett mera generellt ståndpunktstagande i denna fråga.

 

övervägda normallösningar”.7 Han hävdar att ”[e]tt frångående av så noga genomtänkta mönster bör kräva starka skäl”8 . Just detta, att de dispositiva reglerna är noga genomtänkta och att det därför behövs starka skäl för att avvika från dem, är en viktig länk i Grönfors’ tankebyggnad. Frågan är emellertid om reglerna verkligen är så noga genomtänkta och om detta i så fall kan vara tillräckligt skäl för att de skall slå ut individuella, ur det konkreta avtalsförhållandet framsprungna lösningar. Också viktiga lagar tillkommer ibland alldeles för fort och är då inte så väl övervägda. Dessutom finns det starka betänkligheter med att låta rättsreglerna träda i stället för individuella avtal och sålunda ersätta tolkningen med utfyllning enligt dispositiv rätt.
    För det första har den partsautonomi till vilken avtalsfriheten leder ovedersägliga fördelar. Den ger enskilda parter frihet och handlingsutrymme att utforma sina avtal som de själva finner bäst. Denna frihet kan antas främja omsättningen i samhället, eftersom ett egenhändigt tillskapat avtal ofta måste framstå som mer lockande för parterna än ett avtal vars innehåll bestäms av standardiserade lösningar i dispositiv rätt. Parternas egen lösning torde normalt också i praktiken visa sig vara bättre för parterna själva när avtalet skall tillämpas i tvistesituationer. Och en lösning som gynnar parterna gynnar normalt också de typiska partsintressena och framträder av detta skäl som samhällsekonomiskt lämplig. Slutligen tjänar samhället på att parterna gör jobbet med att tillskapa regler, vilket onödiggör en omfattande och svåröverskådlig detaljreglering.
    För det andra är många regler skrivna för så vitt skilda situationer, att presumtionen normalt måste vara att om det finns en för det individuella avtalet utformad avtalsreglering i frågan, så passar den antagligen bättre än lagens regler. Vid tolkningen av avtal tar man också hänsyn till avtalets individuella moment. Tolkningen är så att säga partsorienterad och sker ”i avtalets anda”. Det vore betänkligt att ersätta tolkningen med utfyllning, som är samhällsorienterad och söker en regel som passar för ett stort antal fall av viss typ. Man bör därför också akta sig för att överskatta de utfyllande reglernas värde för tolkningen. Det är inte så vanligt som man kanske skulle kunna tro, att den individuellt inriktade tolkningen inte ger någon ledning. Och när så är fallet finns det sällan någon utfyllande rättsregel, som avgör just den omtvistade frågan och som dessutom tillhandahåller en lösning som är lämplig i den speciella avtalssituation som föreligger.
    Av det förhållandet att en stor mängd dispositiva regler har stiftats kan man inte heller dra slutsatsen att lagstiftaren skulle tillmäta dessa större vikt än den grundläggande basregeln att avtal skall hållas. Tvärtom gör lagstiftaren fortfarande de viktiga civilrättsliga lagarna dispositiva och stadgar regelmässigt att lagens regler skall vika för vad som ”följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna” (3 § köplagen) etc. och ibland rentav för vad som ”framgår... av omständigheterna” (9 § andra stycket samma lag). Detta tyder på att

 

7 S. 28. 8 A. st.

 

lagstiftaren inte har avsett att de dispositiva reglerna skall få den dominerande betydelse som Grönfors vill tillägga dem.
    Hos domstolarna ser Grönfors en tendens att hålla fast vid sådana dispositiva regler som rymmer uppenbart rimliga och ändamålsenliga lösningar. Särskilt framhåller han möjligheten att göra dispositiva regler till ”halvtvingande” genom tillämpning av 36 § avtalslagen. Det är naturligtvis ovedersägligt att dispositiv rätt har större betydelse vid avtalstolkningen idag än vad som var fallet vid 1900-talets början. Dock har inte den dispositiva rätten i rättspraxis fått den allt överskuggande betydelse som Grönfors vill tillägga den. Och över huvud taget låter det sig nog sägas att den av Grönfors framhållna utvecklingen från subjektivism mot objektivism är mer utmärkande för den juridiska litteraturen — där objektivisterna för övrigt inte är allenarådande — än för rättspraxis. För att sammanfatta rättsläget på avtalsrättens område idag talar Grönfors om ”den övervakade och förminskade avtalsfriheten”.9 Den avgörande förändringen är enligt hans uppfattning att avtalsfriheten inte längre kan vara ”grundbulten” i avtalstolkningsläran. Enligt Grönfors har området för partsviljan inskränkts till en mycket liten del av det ursprungligen tillgängliga området. Enligt min mening framstår detta generella uttalande som mycket svårbedömt. Det är svårt att uppskatta ”utrymmet” för avtalsfriheten utan att ställa detta i relation till någon form av måttenhet och ett tänkt ”totalt utrymme”. Dessutom är inte alla inskränkningar av så stor principiell betydelse för den här aktuella frågan. Det stora flertalet begränsningar kan på sin höjd sägas nagga avtalsfriheten något lite i kanten. Att samhället genom tvingande regler, administrativa föreskrifter m. m. har bestämt vissa ramar för avtalsfriheten behöver således inte uppfattas som någon synnerligen ingripande inskränkning, så länge ingripandena främst riktar sig mot avarter såsom oskäliga avtalsvillkor. I praktiken är denna typ av begränsningar snarast ägnade att stärka det av parterna konkret tillskapade avtalet i dess funktion som partsbindningsmedel.
    Ökningen av dispositiva och tvingande regler behöver alltså inte i första hand uppfattas som ingrepp i avtalsfriheten. De kan också uppfattas som uttryck för en lyhördhet från lagstiftarens sida för samhällets behov. När folkmängden och aktiviteten i näringslivet ökar uppstår ett behov av reglering av nya avtalstyper som växer fram eller får ökad praktisk betydelse. Grönfors har på ett tillspetsat sätt pekat på vissa egenheter i tiden, men hans iakttagelser ger knappast grund för antagandet att grundnormerna inom avtalsläran skulle behöva korrigeras. Konsumentskyddslagstiftningen utgör på ett mera påtagligt sätt uttryck för ändrade värderingar och är värd större uppmärksamhet än Grönfors ägnar den. Inte heller de förändringar i synsätt som här framkommer ger dock tillräckligt stöd för hans djärva slutsatser.
    Grönfors hävdar inte bara att den ökade förekomsten av dispositiva rättsregler har lett till en nedtoning av partsviljan. Han menar också att nedtoningen av partsviljan i sin tur har medfört ett ökat behov av dispositiva regler. Mängden av sådana utgör dessutom uttryck för samhällets önskan att i ökad utsträckning styra parternas typiska handlande även

 

9 A. st.

 

utanför den tvingande rättens område. Såsom tidigare antytts är det dock tveksamt om lagstiftningen på detta område verkligen i den omfattning Grönfors antyder har en sådan beteendestyrning som ändamål. Tvärtom framstår de dispositiva reglerna som sekundära i förhållande till parternas avtal, åtminstone om man ser till kontraktsrätten i stort.
    Inom läran om avtalstolkning har nedtoningen av partsviljans betydelse enligt Grönfors lett till att uppgiften inte längre är att försöka förverkliga endera partens vilja utan att förverkliga det rättspolitiska syfte som uppbär en regel. Denna överensstämmelse i ändamålsöverväganden bildar en länk mellan de materiella rättsreglerna och avtalstolkningen. Avtalsbundenheten baseras på kriterier som direkt anknyter till själva avtalsinnehållet. När en regel saknas får den rättspolitiska bedömningen av vad som lämpligen kan infogas i systemet bilda utgångspunkt.
    Även reglerna om avtalsslut måste nyanseras med ledning av ändamålshänsyn. Skilda modeller för avtalsslut måste erkännas allt eftersom skilda behov gör sig gällande. Man får ett nyanserat system som inte är enhetligt. Även detta resonemang illustrerar enligt min mening Grönfors’ tendens att överdriva de dispositiva reglernas betydelse.
    När det gäller avtalsmekanismen i dagens avtalslära vill Grönfors tolka avtalslagens modell ”befriad från dogmatiska påbyggnader och i ’renskalat’ skick”.10 Från denna utgångspunkt betraktar han anbud och accept som avtalsgrundande rättsfakta. När Grönfors på detta sätt vill laborera med skilda modeller för avtalsslut och framställa de rättsfakta som leder till avtal som avtalsgrundande rättsfakta framstår detta som ett avståndstagande från den traditionella definitionen av anbud och accept som viljeförklaringar. Men viljeförklaringsbegreppet är inte bara en ”dogmatisk överbyggnad”, utan fungerar även som en precisering av rekvisiten ”anbud” och ”svar” i 1 § första stycket avtalslagen. Och övriga bestämmelser i avtalslagen utgår, uttryckligen eller stillatigande, från att avtal sluts just genom viljeförklaringar. Det blir därför osäkert i vad mån dessa bestämmelser kan tillämpas i den mån ett avtal skall anses slutet på annat sätt än genom viljeförklaringar. Det är visserligen endast antydningsvis som Grönfors, åtminstone partiellt, tar avstånd från viljeförklaringsteorin — han är något oklar på denna punkt — men hans alternativa ”matris” (vad Grönfors menar med ”matris” är också oklart) är inte särskilt revolutionerande om den inte innefattar ett sådant avståndstagande.

 

Avtalsvillkor och avtalsinnehåll
I kapitel 3 behandlas ”Avtalsvillkor och avtalsinnehåll”. Grönfors utgår ifrån att svenska jurister i allmänhet tror att avtalsslut sker enligt ”ketchupmetoden”, dvs. att anbudet måste ”föreligga klart nära nog i minsta detalj” och accepteras med ett enkelt ”ja”, varefter avtalsinnehållet är bestämt en gång för alla.11 Med stöd av vissa motivuttalanden och med hänvisning till mångfalden av avtalstyper och modeller för avtalsslut argumenterar Grönfors för att tidpunkten för bundenhet med nödvän-

 

10 S. 31. 11 S. 33.

 

dighet i princip måste bestämmas helt fristående från tidpunkten då avtalets innehåll föreligger färdigbestämt i alla avseenden.
    Grönfors avfärdar viljedogmen som avgörande för vad som ligger innanför respektive utanför ett avtal. I en objektiverad, på själva förklaringen inriktad avtalslära är det centrala elementet anbudsförklaring och acceptförklaring, som sammanfaller och därmed konstituerar avtalet. Varje avtal har enligt Grönfors en ”löfteskärna” som ger det dess karaktär och som omgärdas av till avtalstypen knutna dispositiva rättsregler. Han konstaterar att förekomsten av dispositiva rättsregler möjliggör att avtal anses slutet trots att inte alla de villkor som ingår i löfteskärnan finns för handen.
    I Grönfors’ historiska utvecklingsperspektiv har först viljan, därefter tilliten och numera själva förklaringen varit avgörande vid avtalstolkningen. Genom införandet av den neutrala förklaringsteorin har sammanhanget med partsviljan brutits och ”andra överväganden, mera generella och av samhällstyp eller systemtyp” kommit att bli avgörande.12 Det är riktigt — men föga revolutionerande — att som Grönfors påpekar tidpunkten för bundenhet inte med nödvändighet måste sammanfalla med den då avtalet erhåller sitt innehåll. Huvudregeln är dock att så är fallet och undantagen är inte av sådan vikt att de rubbar denna princip.
    Det är tveksamt om förklaringsteorin kan anses ha något stöd i rättspraxis. Dessutom framstår den på det teoretiska planet som något tvivelaktig. Det är svårt att se hur det i praktiken skulle kunna vara möjligt att fokusera på ”den yttre iakttagbara förklaringen sådan denna framträder för en objektiv betraktare”.13 Denne betraktare framstår nämligen som en fiktion, vilken kan vara oerhört svårt att konstruera.
    Visserligen är man då och då vid regelbildningen inom juridiken av pragmatiska skäl hänvisad till att använda sig av fiktioner. Som exempel kan nämnas tillämpningen av det hypotetiska provet vid väsentlighetsbedömningen enligt förutsättningsläran. Naturligtvis är denna typ av regler i princip mindre lämpliga, men denna iakttagelse får inte leda till ett nästan fanatiskt avvisande av fiktioner i rättsregler även i sådana fall då fiktionen är den bästa eller till och med den enda rimliga lösningen. Men eftersom vi här har att göra med teoribildningen finns det desto större skäl att vara skeptisk mot att en fiktion kommer till användning.
    I sådana teorier som ligger bakom rättsreglerna bör man hålla sig till realiteterna. Och realiteterna i mänskliga mellanhavanden har en oerhört central subjektiv dimension som man inte kan bortse ifrån. Därför förefaller inte den av Grönfors förordade utvecklingen mot det objektiva alldeles övertygande. Teorierna bör stå på en realistisk — nog så ofta subjektivistisk — grund. Och det är svårt att tro på Grönfors’ åtminstone antydda förutsägelse om ”[e]n fortsatt rörelse mot objektivering och förenkling”.14 Frågan är om inte situationen i stället är den, att uppgörelsen med vissa subjektivistiska överdrifter i det rättsdogmatiska arvet har lett till en nästan fanatisk klappjakt mot allt som luktar

 

12 S. 44. 13 S. 20. 14 S. 24 f.

 

subjektivism och till ungefär lika långtgående överdrifter åt det objektivistiska hållet samt att vi så småningom kan förvänta oss en reaktion mot detta i form av en partiell återgång till subjektivismen.
    Grönfors objektive betraktare är nu en fiktiv figur, vars existens jag har svårt att förlika mig med redan på det rent imaginära planet. Det går naturligtvis bra att tänka sig en sådan person när avtalstolkningen endast och uteslutande bygger på läsningen av ett skriftligt kontrakt. Men så snart avtalssituationen blir det minsta mer komplicerad är det svårt att bortse från det mycket konkreta och påtagliga faktumet att det bara finns två personer och därmed endast två alternativa perspektiv. Om en tredje person skall föras in i sammanhanget uppkommer frågan vilken position som denne skall anses inta. Vad skall han antas känna till om de händelser som föregått avtalsslutet? Vilka kunskaper skall han antas ha om de båda parternas förhållanden? Med denna invändning vill jag dock inte ha sagt att förklaringsteorin inte skulle rymma värdefulla insikter.

 

Avtalsgrundande rättsfakta vid massavtal
I kapitel 4 kommer Grönfors in på huvudtemat för undersökningen. Här behandlas ”Avtalsgrundande rättsfakta vid massavtal”. Grönfors framhåller svårigheten att applicera avtalslagens modell för avtalsslut vid massavtal. Därefter diskuteras transportavtalet som massavtal. Vid avtal om transport av styckegods hänför man sig till tidpunkten för godsets överlämnande för transport och/eller tidpunkten för utställandet av transportdokumentet. När de båda momenten kumuleras som förutsättning för avtalsslut rör det sig om ett slags realavtal. Det räcker inte att parterna har kommit överens, utan godset måste också avlämnas till transportören. Denna regel gäller för internationella järnvägstransporter och här står det klart att avtalslagens modell ej är tillämplig, 3 § lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. För inrikes järnvägstransporter gäller emellertid enligt 3:2 järnvägstrafiklagen (1985:192) allmänna regler om hur avtal ingås. Detsamma gäller beträffande övriga transportavtal.
    Därefter går Grönfors över till att mer ingående diskutera bokningen som avtalsgrundande rättsfaktum. Folke Schmidt har tidigare avfärdat möjligheten att uppfatta överlämnandet av transportdokumentet som anbud och mottagandet som accept, eftersom fraktavtalet i regel kommit till stånd tidigare. I stället hänvisas till regeln om oren accept i 6 § andra stycket avtalslagen. Grönfors är skeptisk även till denna lösning. Stadgandet i 6 § andra stycket, med sina dubbla subjektiva rekvisit, är svårtillämpat och reklamationsmöjligheten skapar en tid av osäkerhet då man inte på alla punkter vet innehållet i det redan ingångna avtalet. Resultatet blir att ett stort antal svårbedömda fakta måste genomgås och kontrolleras innan man vet om ett transportavtal är juridiskt bindande. Denna juridiska teknik är i högsta grad olämplig vid massavtal. Därför vill Grönfors i stället ta fasta på den i praktiken använda proceduren med reservation av skeppsrum, den s. k. bokningen, som ett direkt avtalsgrundande rättsfaktum. Transportörens vanliga avtalsvillkor blir då gällande direkt utan att man i parternas uppträdande behöver tolka in ett anbud och en accept.

 

Sjölagens bestämmelser om möjligheten för den som bokat utrymme men inte levererat last att frånträda avtalet (131–134 §§ sjölagen) stämmer väl med att bokningen uppfattas som relevant tidpunkt för avtalets ingående och sammanfaller här med den tidpunkt från vilken transportörens vanliga avtalsvillkor gäller.
    Lagmodellen är enligt Grönfors avpassad för köp och försäljning genom utväxlande av brev eller telegram inom sekelskiftestidens stora grosshandel med bulkvaror av typen spannmål, kol och liknande. Modellen är visserligen elastisk, men här blir svårigheterna så påtagliga att man måste bryta med den. Bokningen blir direkt avtalsgrundande rättsfaktum och någon accept blir det inte fråga om. Grönfors drar en parallell till rättsfallet NJA 1981 s. 323, där högsta domstolen uttalade att parkeringsavtal ingåtts ”genom en persons faktiska handlande” när han uppställde sin bil på en parkeringsplats. De på en skylt anslagna parkeringsvillkoren blev då avtalsvillkor. Det förtjänar här anmärkas att Grönfors’ tolkning av högsta domstolens uttalanden i det angivna rättsfallet såsom uttryck för avtalsgrundande rättsfakta snarare än en viljeförklaring knappast är okontroversiell. I vart fall kan domen mycket väl tolkas på annat sätt.
    Grönfors opponerar sig mot den traditionella centrala placeringen av viljeförklaringen som uteslutande instrument för åstadkommande av avtalsrättslig bundenhet. Denna förklaringsmodell utsträcks visserligen med hjälp av rättsfiguren tyst viljeförklaring genom handlande eller passivitet. Men i den aktuella typen av fall är denna modell inte användbar. När passivitet leder till avtalsslut är det enligt Grönfors inte fråga om en verklig viljeförklaring utan om ett faktum bland flera andra, exempelvis tidigare partsbruk eller vårdslöshet, som utlöser en avtalsbundenhet som sanktion. Vissa yttre omständigheter i kombination med varandra fungerar därmed som direkt avtalsgrundande rättsfakta. Element av vilja och element av sanktion kan också figurera samtidigt.
    Grönfors drar här en parallell till fullmaktsläran, där han framställt de omständigheter som kan grunda en fullmakt såsom fullmaktsgrundande rättsfakta (ett inte helt okontroversiellt framställningssätt). På liknande sätt kan de olika modellerna för avtalsslut samlas under benämningen avtalsgrundande rättsfakta, en modell som Grönfors följt i sin kommentar till avtalslagen. Skälet för detta tillvägagångssätt är att viljeförklaringen enligt Grönfors har mist sin monopolställning som avtalsgrundande instrument och att det praktiska behovet i en del fall framtvingat avtalsverkningar, trots att en viljeförklaring i traditionell mening inte längre föreligger. Vilka rättsfakta som då krävs får enligt Grönfors avgöras under hänsynstagande till den föreliggande typsituationen.
    Grönfors diskuterar vidare betydelsen av transportörens faktiska mottagande av godset för transport. När en underentreprenör anlitas anses transportkunden ha rätt att rikta ersättningstalan direkt mot denne. Rättsförhållandet bedöms enligt kontraktuella regler. Avgörande är enligt motiv och praxis den omständigheten att underentreprenören faktiskt omhändertagit godset för transport. Detta uppfattas av Grönfors som ett avtalsgrundande rättsfaktum.
    När det gäller avtalsinnehållets bestämmande vid transportavtal tar Grönfors särskilt upp frågan vems avtalsvillkor som skall bli gällande när

 

det finns mer än en transportör och deras villkor inte stämmer överens. Kan kunden bli bunden av undertransportörens villkor trots att han står utanför avtalet mellan denne och huvudtransportören? Eller kan undertransportören bli bunden av avtalet mellan huvudtransportören och kunden? Vilken lösning man än väljer blir det fråga om en tredjemansverkan — ett undantag från huvudregeln för partsverkningarnas subjektiva begränsning till de avtalande parterna. Den lösning som Grönfors anvisar är att undertransportörens egna avtalsvillkor bör bli gällande, i vart fall som tumregel så snart inga överraskande eller oskäliga avtalsvillkor kan åberopas som motiv till en annan lösning.
    När det så gäller partsviljans betydelse anmärker Grönfors att det utmärkande för massavtalet är att villkoren dikteras av anbudsgivaren medan anbudstagaren har att ”take it or leave it”. Vi har sålunda, framhåller han, att räkna med en uttunnad form av avtalsslut där en distinkt partsvilja på acceptantens sida inte föreligger. Detta leder till ökad samhällsorientering i stället för partsorientering vid handhavandet av avtalet. Den uttunnade formen hos avtalsslutet gör det angeläget att ersätta modellen anbud/accept, som alltid är elastisk nog för att låta sig läsas in i den faktiska situationen och branschmönstret på något diffust sätt, med mera distinkta och i tillämpningen hållbara avtalsgrundande rättsfakta. Därför bör man precisera vilka rättsfakta som kan erkännas som avtalsgrundande. Dessa består i bokningen respektive omhändertagandet av godset för transporten. En återstod av viljemomentet finns här enligt Grönfors, såtillvida att det typiskt sett finns en vilja till avtalsbundenhet. Något krav är detta inte i det enskilda fallet. Den subjektiva partsviljan har i fall av massavtal ersatts med det objektivt uppfattbara och typiska partsagerandet.
    Grönfors har i detta kapitel satt fingret på situationer där avtalsslut i stor omfattning kommer till stånd genom sådana faktiska handlingar som skulle kunna beskrivas som avtalsgrundande rättsfakta. Dylika handlingar utgör dock i regel genom en bred konsensus i samhället etablerade former för att uttrycka en vilja att sluta avtal. Den som kliver in i en buss eller en taxi och låter sig transporteras iväg har regelmässigt för avsikt att sluta avtal om personbefordran. Skulle sådan avsikt ej föreligga har i vart fall i regel buss- respektive taxichauffören fog för att anta att avsikten finns. Det är dock i dessa fall inte några avtalsgrundande rättsfakta som sådana vilka grundar avtalsslut i strid med viljeförklaringsmodellen, utan handlingar vilka enligt kutym uppfattas som uttryck för rättshandlingsvilja.
    Att byta ut ”viljeförklaringsmatrisen” mot en ”alternativ matris” med avtalsgrundande rättsfakta framstår därför som betänkligt. Till exempel kan det finnas skäl att i individuella fall ta hänsyn till att en handling, vilken utan tvivel passar in på beskrivningen av ett avtalsgrundande rättsfaktum, i det enskilda fallet inte framstår som uttryck för en rättshandlingsvilja. Antag till exempel att ett hus brinner och att invånarna, som tvingats ut i vinternattens kyla nästan utan en tråd på kroppen, tar skydd i en buss för att inte frysa ihjäl medan de väntar på räddningsmanskapet. En modell som enbart kopplar avtalets rättsverkan till handlingen kan inte ta hänsyn till att rättshandlingsvilja i det konkreta fallet saknas och

 

att detta måste stå klart för busschauffören. Skall modellen ta hänsyn till avsaknaden av sådan vilja torde de praktiska resultaten bli desamma som med viljeförklaringsmodellen.
    I vissa fall kan sådana handlingar eller till och med andra händelser som Grönfors benämner avtalsgrundande rättsfakta få betydelse på så vis att de, med avvikelse från vad som följer av viljeförklaringsmodellen, blir avgörande för den tidpunkt då avtalet i olika hänseenden skall anses ha kommit till stånd. Till exempel kan nämnas att det finns starka skäl som talar för att en bank, som i egenskap av betalningsförmedlare mottar en betalning till en betalningsmottagares konto i banken, blir bunden i förhållande till betalningsmottagaren redan när dennes konto krediteras och inte först när meddelande om att betalningen influtit kommit mottagaren till handa (eller då denne tar del av meddelandet). Frågan om en viljeförklaring föreligger eller inte står emellertid inte och faller med valet av tidpunkt för bundenhetens inträdande. Att undantag ibland kan göras från avtalslagens regel om när en viljeförklaring blir oåterkallelig är på det hela taget inte särskilt anmärkningsvärt. När man i dylika fall skall bedöma andra frågor, såsom parternas bundenhet och verkan av ogiltighetsregler etc., kan det således finnas anledning att anlägga ett vanligt viljeförklaringsorienterat synsätt.

 

Avtalsgrundande rättsfakta vid förhandlingsavtal
I kapitel 5 behandlar Grönfors avtalsgrundande rättsfakta vid förhandlingsavtal. Med förhandlingsavtal avses ”sådana avtal som är resultat av förhandlingar (negotiations) mellan två parter, varvid båda gemensamt har bidragit till det slutliga avtalets uppbyggnad”.15 Ibland är avtalsslutet långdraget, så att man kan urskilja ett undersökningsskede, ett förhandlingsskede och ett fullgörelseskede. Ofta skiljer man mellan main terms och details. Avtalsbundenheten kan inträda i olika skeden.
    Befraktningsavtal kan slutas på sätt som liknar avtalslagens modell, genom utväxlande via mäklare av erbjudanden om fartyg och laster med telex eller liknande. I andra fall ligger avtalsslutet närmare avtalsslut mellan närvarande. Grönfors uppmärksammar särskilt auktionsavtalet, där man brukar anta att inropet in dubio räknas som anbud och klubbslaget som accept. Han menar att situationen i stället för i termer av anbud och accept bör analyseras i termer av förhandling mellan närvarande. Klubbslaget blir då ensamt den avgörande handlingen och är som Grönfors poängterar ”i själva verket den enda fasta punkt i processen som man kan hålla sig till”.16 Efter att ha sagt några ord om avtalade förhandlingsordningar och avtalad skriftform går Grönfors över till modellen med stegvisa låsningar av förhandlingspositioner, som han med förkärlek uppehåller sig vid. Tillvägagångssättet fungerar enligt Grönfors som en mekanism för ingående av omfattande kommersiella avtal vilken ”måste förstås med utgångspunkt i en funktionell analys från rättspolitisk synpunkt”.17

 

15 S. 65. 16 S. 70. 17 S. 75.

 

En sammanfattning av uppnådda resultat inför fortsatta förhandlingar kan enligt Grönfors innebära att avtal slutits om de villkor varom man kommit överens. Av stor betydelse för rättsverkningarna måste dock bli var på tidsaxeln man befinner sig när den summariska sammanfattningen görs. I ett inledande skede kan skadestånd på grund av culpa in contrahendo komma i fråga om en part bryter förhandlingarna. Har man kommit längre måste sanktionen bli en skyldighet att förhandla färdigt vad som återstår, om inte särskilda skäl kan anföras däremot. Av betydelse för bedömningen är emellertid också parternas typiska syfte med den markering de gjort genom att sammanfatta vad de är överens om. Likaså är det av betydelse vilken grad av fasthet som parterna utgår ifrån. Sammanfattningsvis noterar Grönfors att förhandlingsavtalen som typ rimligen bör innehålla de avtal som lämnar det mest vidsträckta utrymmet för partsviljan vid tillkomsten. Detta betyder dock inte att partsviljan blir grundläggande tolkningsdatum vid tolkningen av förhandlingsavtal. ”Ju mera parternas viljor har lyckats att framgångsrikt sammansmältas till ett gemensamt resultat, desto svårare är det att i efterhand söka skilja mellan vad som beror på den enes och vad på den andres insatser vid avtalets uppbyggnad.”18 Grönfors’ teser om successiv bundenhet är mycket intressanta, fastän vanskliga att bedöma. Om man ser till de subjektiva realiteterna är det säkert ofta så att parter som vid förhandlingar nått enighet om större delen av de villkor som skall ingå i ett tänkt framtida avtal känner en större trygghet i sin rättsposition än de gjorde innan förhandlingarna nått så långt. Samtidigt är det nog också så att var och en av parterna, så länge ingen uttrycklig överenskommelse träffats, anser sig själv helt obunden med avseende på det framtida avtalet. När en part ingivit motparten föreställningen att han är inriktad på att få avtal till stånd och sedan bryter förhandlingarna blir frågan om parten därför kan drabbas av något ansvar. Förhåller det sig så att inget avtal har kommit till stånd kan skadeståndsansvar tänkas om parten förfarit culpöst mot sin tilltänkte medkontrahent, till exempel genom att undanhålla information, ge falska förespeglingar, förhandla med annan bakom ryggen på motparten eller underlåta att i tid underrätta denne om sitt beslut att inte ingå avtalet. Enbart det förhållandet att en part avbryter pågående förhandlingar föranleder dock inte skadeståndsansvar när avtal inte kommit till stånd.
    Avtal kan däremot komma till stånd konkludent i vissa situationer, till exempel genom att, sedan parterna kommit överens om det mesta, den ena parten fullgör sin prestation och den andre mottar prestationen samt inte reklamerar. Även andra åtgärder kan naturligtvis, till exempel på grund av vad som är partsbruk mellan parterna eller kutym vid avtalsslut av aktuellt slag, framstå som uttryck för ett konkludent avtalsslut. I den mån en bundenhet för part vid förhandlingar skall motiveras med att parten, om han inte fullföljer förhandlingarna, handlar fel mot sin motpart måste dock skadeståndsansvar på grund av culpa in contrahendo av principiella skäl vara att föredra. Avtalsbundenhet är inte den mest lämpliga sanktionen mot culpösa handlanden. Dessutom måste

 

18 S. 78.

 

avtalsbundenhet ofta vara mindre lyckad som sanktion i sådana fall då en part avbrutit förhandlingarna för att i stället ingå avtal med annan.

 

Trepartsavtal och flerpartsavtal
I kapitel 6 diskuterar Grönfors vad han kallar ”trepartsavtal” och ”flerpartsavtal”. Själva avtalsbegreppet är som Grönfors inledningsvis framhåller fast förankrat i föreställningen om att bundenhet endast uppkommer mellan två personer: anbudsgivare och acceptant. Grönfors framhåller att detta gör lagmodellen otillräcklig under dagens komplicerade samhällsförhållanden. En viss utvidgning av partsgalleriet sker med hjälp av traditionella rättsfigurer, såsom passivitetsverkan, konkludent handlande, ”tolkning” av omständigheter vid avtalsslut och tillämpning av avtal, ansvarsgenombrott, fullmakt etc. I vissa fall har emellertid också en utvidgning av avtalets rättsverkningar till utanförstående personer skett, till exempel genom att avtal som ingås av en förening anses bindande även i relation till medlemmar. Särskilt komplicerat är partsmönstret vid kollektivavtal.
    Mer ingående uppehåller sig Grönfors vid transportavtalet. Här finns det normalt inte två parter, utan tre: avsändaren, mottagaren och transportören. Det förhållandet att samtliga dessa skall delta i fullgörandet och avvecklingen av transportavtalet skjuter enligt Grönfors ett ”grundskott i tvåpartsavtalets idé”.
    Grönfors diskuterar olika möjligheter för att uppnå en bundenhet som involverar tre parter: fullmakt, analogi till institutet penninganvisning, tredjemansavtal, cession samt status (fraktförarens status som ”carrier” medför hela det partbindningsmönster som krävs för fraktavtalet). De mera traditionella tillvägagångssätten skapar svårigheter, som undviks ”om man bara utgår från den ekonomiska och juridiska konfigurationen: ett avtalsförhållande med tre inblandade parter”.19 Transportavtalet är speciellt inte bara genom att det rör tre parter, utan också genom att dessas rättigheter och förpliktelser är invävda i varandra och inbördes balanserade i förhållande till varandra. Fullmaktskonstruktionen gör inte rättvisa åt detta, eftersom fullmäktigen i princip står utanför det avtal han ingår. Inte heller duger tredjemansavtalet, eftersom ett sådant i princip endast erkänns som berättigande. Och cession kan endast utnyttjas för att uppnå en momentan definitiv överflyttning av rättigheter från den ena till den andra. Anvisningskonstruktionen är mer adekvat, men tekniskt svårhanterlig. Ett trepartsavtal som grundas på ställningen (status) som transportör anvisas av Grönfors som den mest adekvata och lätthanterliga förklaringsmodellen. Utmärkande för trepartsavtalet som avtalsmönster är sammanhållningen inbördes och rörligheten inom avtalsramen, vilket ger en inbyggd balans men samtidigt skapar behov av särskilda avtalsgrundande rättsfakta som avviker från den renodlade tvåpartsmodellen. När det rör sig om flerpartsavtal med fler än tre parter blir däremot organiserandet av rättigheter och skyldigheter inbördes närmast ett oöverstigligt problem, varför sambandet blir mycket lösare.

 

19 S. 93.

 

Helheten beskrivs därför bättre som ”ett mönster, uppbyggt av ett flertal olika avtal som sinsemellan samspelar med varandra”.20

Utvidgad avtalsverkan och avtalsverkan utan avtal
I kapitel 7 berör Grönfors ett antal olika situationer som sammanfattas under rubriken ”Utvidgad avtalsverkan och avtalsverkan utan avtal”. Till dessa hör kvasikontrakt, förpliktelser mot en tredje part som utgör biförpliktelser till ett avtal, avtals för- och efterverkningar enligt regler om culpa in contrahendo m. m., fall av ”hoppande regress”, situationer av ”direkt talan”, där en person är berättigad att föra talan direkt mot annan än sin egen kontraktspart samt annan manipulering av avtalsförhållanden, till exempel i form av bulvanskap, ansvarsgenombrott, avtal med obestämd adressat, efterföljande samtycke, identifikation, obehörig vinst, negotiorum gestio, tredjemansavtal samt omdirigering av avtal. Grönfors uppmärksammar dessutom ett utsökningsrättsligt perspektiv. Han menar att ju längre man avlägsnar sig från kärnområdet för lagmodellen för avtals tillkomst, desto större blir behovet av att koppla loss från avtalssynpunkten och i stället använda det sakrättsliga (utsökningsrättsliga) perspektivet och helt enkelt konstatera att borgenären när vissa rättsfakta föreligger får föra talan direkt mot tredje man.
    Grönfors inordnar de nämnda situationerna ”i en fallande skala från ytterkanten av viljeförklaringsområdet till situationer långt ifrån varje viljeförklaring”. Han framhåller att det inte rör sig om situationer ”bara ett stycke utanför kärnområdet för viljeförklaringar”, där det framstår som naturligt att grunda tillämpningen av kontraktsrättsliga rättsverkningar på analogier i form av tysta viljeförklaringar, konkludenta handlingar etc. Vid kvasikontrakt är det en av rättspolitiska skäl motiverad kontraktsfiktion som minskar betänkligheterna mot att tillämpa kontraktsreglerna; biförpliktelser samt för- och efterverkan av kontrakt som så att säga förankras i ett föreliggande avtal. I övriga fall saknas förankring i någon viljeförklaring. Detta blir särskilt tydligt när man anlägger ett utsökningsrättsligt perspektiv och inte ens försöker låtsas som om ett kontraktsliknande förhållande förelåg. Det avgörande skälet för att behandla dessa fall enligt kontraktuella regler kan enligt Grönfors vara ”önskemålet att skapa jämnhet i bedömningen av fall som ligger nära varandra men ändå på olika sidor av den principiellt följda gränsen mellan kontrakt och utomkontrakt”.21 Han avslutar med att fråga sig om avtalsstämpeln nödvändigtvis måste sättas på alla situationer.

 

Konkurrerande ansvarsgrunder
I kapitel 8 behandlas ”Konkurrerande ansvarsgrunder” eller sådana fall då en situation fångas upp både av en konkret regel för ett speciellt fall och av en allmän regel med generell omfattning. Till exempel kan en skadeståndstalan grundas på den allmänna culparegeln eller alternativt på en tillämplig kontraktuell regel. Reglerna kan ha olika rekvisit och rättsverkningar. Även om kontraktsregeln föreskriver culpaansvar kan culpabedömningen bli strängare just på grund av den kontraktuella

 

20 S. 96. 21 S. 117.

 

förpliktelsen. Å andra sidan kan kontraktet innehålla en regel som begränsar skadeståndets belopp. Ett annat exempel är att preskriptionstiderna kan bli olika beroende på vilken rättsgrund som väljs. Inom transporträtten har den principen blivit etablerad, att en transporträttslig ansvarsbegränsning gentemot transportkunden gäller även om en talan grundas på annat än transportavtalet. Detta gäller även i fråga om preskription. Det etablerade mönstret upprätthålls här av tvingande rättsregler, varför utrymmet för partsviljan blir starkt begränsat.

 

Från viljeförklaring till avtalsgrundande rättsfakta
I bokens avslutande kapitel 9 vill Grönfors skissera en utveckling från viljeförklaring till avtalsgrundande rättsfakta som grund för inträdandet av så kallade kontraktsverkningar. För etthundra år sedan, fastslår Grönfors, var viljeförklaringen det självklara instrumentet för den avtalsfrihet, som utgjorde grunden för hela kontraktsrätten. Samhället saknade skäl att ingripa annat än i rena undantagsfall och partsviljans roll var central. Undantagsfallen var sådana då viljan i sig själv inte hade kommit till uttryck i viljeförklaringen eller var behäftad med en brist. Denna modell kan enligt Grönfors fungera friktionsfritt endast om viljeförklaringens centrala roll behålls oförändrad. Inte ens avtalslagen är emellertid helt trogen viljeteorins idealmodell. När lagen betonar tillitsteorin innebär det att avgivaren har en klargörandeplikt för att undgå avtalsrättslig bundenhet och att sådan bundenhet i händelse av avgivarens underlåtenhet drabbar denne som en sanktion, vilket är någonting annat än en viljeförklaring. Inte heller själva avtalsmekanismen stämmer särskilt väl med utgångsmodellen. Även sådana instrument som tysta viljeförklaringar och konkludent handlande grundas på tillitsteorin.
    Den stora förändringen är emellertid att de sins emellan inte alltför många olikartade avtalstyperna för etthundra år sedan har ersatts av ett helt panorama sinsemellan olika typer, där avtalsmekanismen enligt Grönfors inte låter sig reduceras till en enda enkel modell. Det har enligt hans analys lett till att avtalslagens modell för avtalsslut mindre ofta kan tillämpas. Bland de nya avtalstyperna finns schabloniserade massavtal, där avtalsmekanismen måste förenklas och tunnas ut om den skall fungera i praktiken, och individualiserade förhandlingsavtal, där parterna gemensamt är inblandade i avtalets uppbyggnad. En schablonmässigt uttunnad viljeförklaring kan ”tolkas” som en viljeförklaring, men aldrig i samma mening som enligt utgångsmodellen. Ett sanktionselement kan här föras in som grund för att förstärka viljeelementet. Vid förhandlingsavtal låter sig inte individuella viljeförklaringar utskiljas på samma sätt. Sanktionsmomentet får då ökad betydelse vid sidan av viljeelementet och dessa kan ibland framstå som alternativa avtalsgrundande rättsfakta, ibland verka i samspel med varandra.
    Grönfors drar här en parallell till sina teser om ”fullmaktsgrundande rättsfakta” i form av en fullmaktsförklaring eller andra yttre kriterier som ger ett välmotiverat intryck av behörighet. På liknande sätt bör man, menar han, anse att ett avtal kan uppkomma antingen på grund av samstämmiga viljeförklaringar eller genom andra avtalsgrundande

 

rättsfakta. Vid utvidgad avtalsverkan är det sedan inte mycket av viljeelementet som återstår. Till slut upphör det alldeles och avtalsverkan framstår helt och hållet som en sanktion. Grönfors konstaterar att det är samspelet mellan viljeförklaringen och rättsordningen som ger upphov till avtalsverkan, inte partsviljan i sig.
    Grönfors vill även introducera en tidsdimension i avtalsläran. Traditionellt nöjer man sig, anser han, med att ta ut enbart ett tunt tvärsnitt ur tidsaxeln på en enda punkt och lägga detta på objektglaset, som ett preparat vilket sedan analyseras i rättsvetenskapens mikroskop och föranleder bestämda slutsatser. Man måste även ta hänsyn till tidsdimensionen, som beträffande varje avtal innebär en ofta långvarig utveckling i form av förhistoria, inledande förhandlingar, syftande till att så småningom nå en överenskommelse osv. Om man tar ett sådant längdsnitt uppfattar man bättre innebörden av elementet partsvilja, som ökar i intensitet under tidens gång, och elementet sanktion, som byggs upp genom upprepade handlingar, yttre omständigheter som i vissa kombinationer med varandra resulterar i avtalsverkan och liknande i tiden utspridda företeelser. Det är mycket olämpligt att binda tillämpligheten av kontraktsrättsliga regler vid att avtal ingåtts enbart med avtalslagens traditionella anbud-acceptmodell. En lämplig matris måste enligt Grönfors vara rimligt rättvisande och ändamålsenlig samt underlätta den juridiska analysen av olika situationer och får absolut inte stå hindrande i vägen för en pågående och nödvändig rättsutveckling. Viljeförklaringsmatrisens bindning till partsviljan gör den i dessa hänseenden olämplig, eftersom den kan försvåra eller i värsta fall förhindra en rättspolitiskt önskvärd utveckling och lockar till ett långtgående bruk av diffusa rättsfigurer av typen tyst viljeförklaring, konkludent handlande, hypotetiska viljeförklaringar m. m.
    Slutligen konstaterar Grönfors att en utveckling av allmänna avtalsrättsliga regler i riktning mot ökad splittring är oundviklig med hänsyn till samhällsutvecklingen. Den allmänna avtalsrättens enhetlighet kan emellertid bibehållas genom den flexibilitet som erhålls med en mer nyanserad syn på samspelet mellan viljeelement och sanktionselement i särskilda kombinationer med varandra, men endast under förutsättning att stor vikt läggs vid uppgiften att så exakt som möjligt precisera relevanta avtalsgrundande rättsfakta. Detta kräver enligt Grönfors åtskilliga detaljstudier med insatser av fortsatt forskning och rättsbildning.

 

Avslutande synpunkter
Låt oss nu återvända till Grönfors’ inledningsvis nämnda ambition att uppställa en ny och mer adekvat ”matris” inom läran om avtalsslut. Även efter läsning av boken framstår det som något oklart vad Grönfors egentligen menar med ”matris”. Vill han ändra reglerna eller teoribildningen bakom dessa eller vill han endast införa ett nytt sätt att systematisera reglerna om avtalsslut? Att Grönfors vill ändra den traditionella systematiken låter sig nog utan vidare antas, med hänsyn till att han redan kan sägas ha lanserat en ny systematik i sin kommentar till avtalslagen.22 I övrigt kan endast konstateras att Grönfors särskilt skjutit in sig på

22 Se Grönfors, K, Avtalslagen, 3 uppl., Fritzes, Stockholm 1995, s. 45 ff.

 

viljeförklaringsbegreppet och i anslutning till detta partsviljornas betydelse.
    En närmare granskning av Grönfors’ till viljeförklaringsbegreppet alternativa ”matris” i form av avtalsgrundande rättsfakta erfordrar därför en översiktlig analys av viljeförklaringsbegreppets funktioner i syfte att utröna i vad mån detta med fördel kan ersättas med en ”matris” med avtalsgrundande rättsfakta. För att underlätta en sådan analys vill jag introducera en distinktion mellan rättsregel och förklaringsmodell. En rättsregel kan vara en lagregel. I anslutning till en sådan låter sig med ett teleologiskt synsätt urskiljas vissa klara fall eller situationer då det står utom allt tvivel att lagregeln kan tillämpas enligt sin ordalydelse. Dessutom finns det oftast även problematiska fall, där det är osäkert om den i lagen angivna lösningen bör vara normerande eller ej. Detta gäller dels fall för vilka det är osäkert om de omfattas av lagtextens språkliga lydelse, varvid man har att välja mellan en extensiv och en restriktiv tillämpning, dels fall som ligger klart utanför ordalydelsen, men där det kan finnas skäl att överväga en analogi eller ett é contrarioslut, dels slutligen fall som språkligt sett klart omfattas av stadgandets lydelse, men för vilka dess tillämpning ter sig så tveksam att man måste överväga ett reduktionsslut. För dessa fall blir ett särskilt metodologiskt ställningstagande erforderligt, och med en teleologisk metod väljer man att fästa avgörande vikt vid lagregelns ändamål före bl. a. lagtextens ordalydelse — vilken dock används för att få fram ändamålet — och förarbetsuttalanden.
    Ett stadgandes ändamål är att även i problematiska fall bidra till att realisera samma helhetsresultat som när det tillämpas på klara fall. För att kunna ange eller precisera ändamålet har man dels att försöka fastställa vilken inverkan regelns tillämpning i de klara fallen har på folks beteende, vilket får ske genom en mer eller mindre intuitiv induktion på grundval av allmän livserfarenhet, dels att företa ett värderande ställningstagande till vilka av dessa verkningar som skall tillmätas rättslig betydelse. Det värderande ställningstagandet styrs i betydande mån av ett krav på teleologisk systemkonsistens inom rättssystemet. Man är med andra ord endast ute efter den effekt vilken utgör ett moment i det helhetsresultat som förverkligas genom en harmonisk samverkan mellan det aktuella stadgandet och övriga gällande rättsregler.
    På grundval av det anförda kan man skilja mellan en rättsregel som huvudregel för klara fall och en rättsregel som totalitet med avseende på lösningen av såväl klara som problematiska fall.
    Med förklaringsmodell avser jag den tankebyggnad som så att säga gör rättsregeln begriplig och möjlig att ”koppla samman” med sitt ändamål, så att det framstår som för vårt tänkande ”förklarligt” att angivna rättsverkningar inträder under angivna rekvisit. Begreppet viljeförklaring fungerar inom centrala delar av avtalsrätten som en sådan förklaringsmodell. De huvudsakliga momenten i denna förklaringsmodell kan uttryckas genom att det anges att en person har en vilja att binda sig rättsligt, att denna vilja kommer till uttryck på något sätt och att detta viljeuttryck uppfattas som ett sådant av en tilltänkt medkontrahent. Modellens värde ligger i att när en situation beskrivs på detta sätt så framstår

 

det — mot bakgrund av en mångfald ytterligare antaganden (kunskaper) om vårt samhälle och rättssystem — som rationellt att avgivaren blir bunden av sin förklaring i förhållande till mottagaren.
    En kritik av Grönfors’ huvudteser kan från dessa utgångspunkter riktas mot själva den grundsyn på avtalsrätten — och kanske på rättsdogmatiken som sådan — vilken han delar med åtminstone en och kanske flera generationer av framstående svenska rättsvetenskapsmän och andra jurister. Vad som kan kritiseras är dels dessas av naturvetenskapen inspirerade syn på syftet med rättsdogmatikens beskrivningar av innehållet i rättsregler, dels oförmågan — eller i vart fall obenägenheten — att klart skilja mellan dels det huvudsakliga ändamål som uppbär en rättsregel, dels den förklaringsmodell som kopplar samman rättsregeln med ändamålet, dels rättsregelns innebörd som en huvudregel för klara fall, dels slutligen rättsregelns innebörd som helhet när hänsyn tas även till problematiska fall.
    En huvudtes i den aktuella boken är att Grönfors avfärdar viljeförklaringen som förklaringsmodell (”matris”) med motiveringen att viljeförklaringen inte är någon vetenskapligt rättvisande beskrivning av hur reglerna om avtalsslut tillämpas som totalitet. Eftersom viljeförklaringen inte är någon rättvisande vetenskaplig beskrivning av reglerna, kan den enligt Grönfors inte heller vara någon lämplig matris för rättstillämparen att utgå ifrån. Frågan är emellertid om inte just detta skenbart så självklara grundantagande kan sättas i fråga. Det är möjligt att Grönfors, liksom många andra av hans generation, i alltför hög grad låter sig påverkas av vissa numera åtminstone i teorin mer eller mindre övergivna ideal eller krav som man inom naturvetenskaperna uppställt för att tala om vetenskaplighet. Här gäller i princip att det skall vara fråga om en rättvisande beskrivning av verkligheten. Helst skall denna också låta sig prövas genom experiment.
    Rättsdogmatikens funktion är emellertid inte att ge en i naturvetenskapernas mening vetenskaplig och korrekt beskrivning av rättsreglernas innehåll. En sådan uppgift förutsätter att rättsvetenskapsmannen, likt rättssociologen eller rättsfilosofen, positionerar sig utanför det rättssystem som skall beskrivas. Rättsdogmatikerns roll i förhållande till det rättssystem där han arbetar är emellertid inte på detta sätt extern, utan intern. Rättsdogmatikerns verksamhet skall normalt åtminstone i slutändan på något sätt bidra till besvarandet av de frågeställningar som rättstillämpare, advokater, lagstiftare och andra ställs inför inom det aktuella rättssystemet. Detta sker ofta genom att rättsdogmatikern själv deltar i debatten om hur rättsregler skall tolkas och vilka förklaringsmodeller eller uttolkningar som skall användas vid rättsreglernas tillämpning.
    Vad Grönfors primärt diskuterar är hur de avtalsrättsliga reglerna om avtalsslut i sistnämnda interna perspektiv bör förstås och beskrivas. Den analysmodell som utgör resultatet av hans undersökning har inte sitt främsta värde genom att den är vetenskapligt korrekt utifrån naturvetenskapernas synsätt, utan genom att den är praktiskt användbar (fruktbärande) för en jurist som arbetar med att analysera den typ av avtalsrättsliga problem som Grönfors behandlar. Frågan blir därför om ”viljeförklaringsmatrisen” är otillräcklig i detta sammanhang och om den

 

alternativa ”matris” som Grönfors förfäktar skulle fungera bättre i den praktiska juridiska problemhanteringen.
    En sådan ”matris” som Grönfors förespråkar kan i första hand antas vara av värde som förklaringsmodell när det gäller att i relation till bakomliggande ändamål förklara varför en viss rättsregel, dvs huvudregeln för klara fall, är gällande. Denna förklaring kan sedan av rättstillämparen tas som utgångspunkt vid de resonemang som erfordras för en bedömning av om regeln skall tillämpas i ett visst problematiskt fall. I det hänseendet är uppenbarligen viljeförklaringsmatrisen mycket upplysande. Det är däremot mycket tveksamt vilket värde matrisen med avtalsgrundande rättsfakta kan ha. Den matris som Grönfors utvecklat är strängt taget inte alls någon förklaringsmodell som gör en viss rättsregel på något sätt begriplig. Det går inte att av beskrivningen ”här föreligger en viss faktisk omständighet” dra några rationella slutsatser om huruvida avtalsbundenhet är önskvärt eller ej. Grönfors’ matris utgör endast ett hjälpmedel i ett försök att beskriva de gällande reglerna som helhet på ett (natur)vetenskapligt rättvisande sätt.
    Grönfors’ ”matris” duger uppenbarligen inte heller som huvudregel för klara fall. Den har inte ens formen av en fullständig rättsregel. Den gällande huvudregeln för klara fall bygger på begreppet viljeförklaring. Det är uppenbart att viljeförklaringsbegreppet kan användas som centralt moment i en rättsregel för klara fall. De av Grönfors påtalade bristerna med en sådan regel visar sig först när den skall tillämpas på sådana problematiska fall då viljeförklaringsbegreppet är svårt att applicera eller det finns en avvikelse mellan den rättshandlandes vilja och viljeuttryck eller vad mottagaren uppfattat. För att kunna bedöma dessa situationer söker man sig på traditionellt rättsdogmatiskt sätt fram med analogier och e contrarioslut i relation till huvudregeln för typiska fall. Dessa metoder är vedertagna inom rättsvetenskapen och rättstillämpningen. På detta sätt blir viljeförklaringsmatrisen en användbar förklaringsmodell just genom att den klargör vad som är utmärkande för de klara fallen.
    Viljeförklaringsmodellen bygger som huvudregel för klara fall i princip på förekomsten av tre olika omständigheter. Den första är en vilja hos avgivaren av en förklaring att uttrycka en förklaring att binda sig rättsligt. Den andra är själva förklaringen som uttrycker denna vilja. Den tredje är den tillit till att rättshandlingsvilja föreligger som förklaringen väcker hos mottagaren. Ytterligare två centrala moment i huvudregeln är att förklaringen verkligen härrör från avgivaren och att det verkligen är denna (i kombination med vissa andra omständigheter) som väcker tillit hos mottagaren. Genom analogier kan regeln bli att tillämpa även i problematiska fall där någon av dessa omständigheter inte är för handen.
    För det fallet att viljan saknas eller inte överensstämmer med den uttryckta förklaringen gäller enligt den s. k. tillitsteorin som huvudregel att avgivaren ändå blir bunden enligt förklaringen (32 § första stycket avtalslagen é contrario).
    Om det inte finns någon uttrycklig förklaring av viljan (brev, telegram etc.) kan andra handlingar mycket väl tjäna som viljeuttryck. Det är i vid

 

omfattning kutym i samhället att den som vill uttrycka en vilja kan göra det på ett standardiserat och starkt förenklat sätt, genom att företa en handling eller till och med genom att under vissa omständigheter förhålla sig passiv. Analogin kan i många fall utsträckas till situationer där rättshandlingsvilja saknas. Viktigt är dock att handlingen eller passiviteten verkligen kan tillskrivas avgivaren i fråga och att den faktiskt väcker en befogad tillit hos en mottagare. Slutresultatet av en analogisk tilllämpning av huvudregeln om viljeförklaringens bindande verkan låter sig i här aktuella fall ofta formuleras i termer av avtalsgrundande rättsfakta. Men en sådan formulering innefattar knappast någon slutgiltig reglering. Är parterna överens om annat kommer inget avtal till stånd även om sådana omständigheter som normalt leder till avtalsslut är för handen. Detsamma gäller om det finns andra mer påtagliga brister i det rekvisit som gäller för att en viljeförklaring skall anses föreligga och dessa leder till att en analogi ej anses möjlig.
    Även om såväl vilja som befogad tillit saknas kan avtal komma till stånd i vissa fall. Bristen i befogad tillit kan nämligen i sådana fall så att säga uppvägas av avgivarens dolus. En sådan slutsats kan grundas på regeln i 6 § andra stycket avtalslagen. Enligt 6 § första stycket skall en oren accept gälla som avslag i förening med nytt anbud. Enligt andra stycket gäller dock inte detta när mottagaren har varit i god tro. Regeln avser det fallet att acceptanten anser att accepten överensstämmer med anbudet och anbudsgivaren, som mottar accepten, måste inse detta. Anbudsgivaren måste då reklamera mot den orena accepten utan oskäligt uppehåll, om han inte vill godta den. Annars blir han bunden av avtal med den orena acceptens innehåll. Att acceptantens tillit i regel inte är befogad hindrar ej att bundenhet uppkommer, eftersom anbudsgivaren handlar dolöst när han inte reklamerar. Grönfors vill uppfatta detta stadgande som en sanktionsregel. Vore detta riktigt skulle emellertid den naturliga rättsföljden vara skadeståndsansvar. Regeln måste därför även och i första hand grundas på hänsyn till den ursprunglige acceptanten. Mot den bakgrunden är det inte uteslutet att återföra regeln på en analogi till viljeförklaringsbegreppet.23 Trots vad som ovan anförts kan Grönfors’ teser om avtalsgrundande rättsfakta utan tvivel vara av värde just på regelplanet. De ligger så att säga i tiden och kan få stor praktisk betydelse, i synnerhet kanske för lagstiftaren men även för domaren. Såsom Grönfors påvisat är den traditio-

 

23 Regeln i 6 § andra stycket är visserligen konstruerad som en undantagsregel från första stycket, enligt vilket en oren accept är att anse som avslag i förening med nytt anbud, men behöver kanske inte med nödvändighet uppfattas på det sättet. Om i stället den orena accepten betraktas som ett nytt anbud blir den ursprunglige anbudsgivarens passivitet att betrakta som en accept. Situationen där den part som mottagit en rättshandling av misstag tror att avtal är slutet och den andre måste inse detta är på sitt sätt analog till den då en part har fog för att uppfatta en annans handlande som en viljeförklaring. En svårighet med detta resonemang är att den ursprunglige anbudsgivarens passivitet aldrig av den ursprunglige acceptanten uppfattas som uttryck för en rättshandlingsvilja. Denna invändning torde dock inte vara avgörande eftersom passiviteten i vart fall styrkt den ursprunglige acceptanten i hans uppfattning att avtal kommit till stånd. Det kan nämnas att den här antydda analogin passar ännu bättre på den passivitetssituation som beskrivs i 9 § avtalslagen och som förelegat i vissa rättsfall där frågan om bundenhet på grund av passivitet varit uppe till bedömning. Ett särskilt tydligt exempel är det s. k. Skarinmålet, NJA 1962 s. 276.

 

nella utgångsmodellen för avtalsslut — anbud-acceptmodellen — inte så lätt att applicera i alla situationer. De undantagsfall då den inte utan vidare kan användas har tillsammantagna med tiden blivit av större betydelse. Till detta har samhällsutvecklingen på flera sätt bidragit. När samhället som helhet vuxit och mängden av avtalsslut ökat har även undantagssituationerna blivit mer frekvent förekommande och därmed fått ökad praktisk betydelse så att behovet av särlösningar kommit att framstå som större. Likaså har utvecklingen av nya näringar och andra verksamheter samt nya tekniska och juridiska lösningar, som möjliggjorts bland annat genom ny teknik, lett till att nya avtalstyper sett dagens ljus. Även vissa av dessa är problematiska när de ställs i relation till anbud-acceptmodellen. På lagstiftningsområdet har denna utveckling manifesterat sig i ny lagstiftning eller föreliggande lagförslag rörande tidigare oreglerade avtalstyper (konsumenttjänster, konsumentkrediter, betaltjänster m. m.). Allmänt sett kan sägas att utvecklingen, inte bara inom lagstiftningen utan även inom den juridiska doktrinen och den akademiska utbildningen, går mot en — från många synpunkter mindre önskvärd — specialisering och uppsplittring av civilrätten. Denna lagstiftning berör dock mera sällan själva formerna för avtalsslut.
    För flertalet av de fall som i relation till anbud-acceptmodellen framstår som problematiska kan man ta fasta på de handlingar av de avtalsslutande parterna som i de olika typsituationerna framstår som viljeuttryck. Här finns det knappast några avgörande skäl för att tillägga begreppet viljeförklaring den snäva innebörd som Grönfors förfäktar. Även sådana handlingar som till följd av hävdvunna konventioner i samhället utgör och även uppfattas som uttryck för en vilja bör kunna inordnas under detta begrepp. För vissa av de problematiska fallen behövs dock särlösningar, där avtalsbundenheten på rent praktiska grunder knyts till ett handlande eller en händelse som inte eller i vart fall inte primärt framträder som ett för medkontrahenten synbart viljeuttryck (en viljeförklaring). Det är när lagstiftaren eller rättstillämparen skall tackla dessa situationer som han behöver en ny teknisk lösning på problemet. Grönfors’ teoribildning utifrån modellen med avtalsgrundande rättsfakta kan då i vart fall bidra till att legitimera nödvändiga avvikelser från de traditionella lösningarna samt kanske också erbjuda vissa hållpunkter för bedömningen av under vilka betingelser sådana särlösningar bör användas och för dessas utformning.
    Här skall dock omedelbart infogas den reservationen att i lag eller prejudikat fastställda lösningar med avtalsgrundande rättsfakta inte hittills har eller i framtiden bör helt desavouera avtalsslut i traditionell mening. Lagar är vanligen dispositiva och i den mån parterna ingått en särskild överenskommelse som grundlägger deras avtal utan att det avtalsgrundande rättsfaktumet har inträffat eller inbördes har kommit överens om till exempel någon annan form för avtalsslut, bör naturligtvis detta i första hand gälla.
    Även om konstruktionen med avtalsgrundande rättsfakta kan bli av värde i sådana fall då lagstiftaren söker (legitimera) från viljeförklaringsregeln fristående eller avvikande bestämningar av tidpunkten för avtalsrättslig bundenhet har jag dock svårt att se hur den skulle kunna

 

bli till den nya ”matris” för hela avtalsrätten som Grönfors vill göra den till. Detta har ytterst att göra med avsaknaden av en duglig förklaringsmodell. Om man strävar efter en objektivering av reglerna om avtalsslut — en ambition som på goda grunder kan sättas i fråga — kan naturligtvis sådana regler uppställas med viljeförklaringsbegreppet som förklaringsmodell. Rekvisiten i sådana regler kan man om man så vill kalla avtalsgrundande rättsfakta. Men detta betyder inte att Grönfors’ matris har lyckats ersätta viljeförklaringen som förklaringsmodell. För detta erfordras att en ny — till viljeförklaringen alternativ — praktisk användbar förklaringsmodell utvecklas. Så länge så ej har skett kommer frågan om valet mellan viljeförklaring och avtalsgrundande rättsfakta väsentligen att hänföra sig till regelplanet och där sammanfalla med den traditionella frågeställningen om valet mellan abstrakta och konkret utformade rättsregler.
    Till sist skall sägas att de ovan framförda kritiska synpunkterna på intet sätt får undanskymma det förhållandet att Grönfors’ bok är oerhört läsvärd. Författaren är utan tvivel en av de allra främsta inom svensk avtalsrätt. Trots detta vågar han inte sällan framställa nya och djärva idéer. Hans sätt att presentera dessa i koncentrerad form i kortfattade skrifter som boken om avtalsgrundande rättsfakta är föredömligt. Bokens omfång och det lättillgängliga språket gör den, i jämförelse med andra skrifter på samma avancerade nivå, sällsynt läsbar även för dagens stressade jurister. Trots den koncentrerade framställningsformen kommer också Grönfors’ eminenta kunskaper och insikter både på det teoretiska och det praktiska planet väl till sin rätt. Grönfors pekar med stor träffsäkerhet på väsentligheter i en rättsutveckling som han själv under lång tid kunnat följa på nära håll. Att han väsentligen håller sig till en speciell avtalstyp (transportavtalet) i svensk rätt för illustrationer framstår också som ett vällyckat framställningssätt. Kort sagt kan boken varmt rekommenderas alla avtalsrättsligt intresserade.
Bert Lehrberg