Aktuella spörsmål

 

 

Uplandslagen 700 år
Den 2 januari 1296 utfärdade kung Birger Magnusson Upplandslagen, den första gemensamma kodifikationen för de tre ”folklanden” Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland, det gamla Svearikets kärnprovinser.
    Jubileet bragtes i erinran vid en högtidlighet i Uppsala domkyrka den 27 mars 1996. I närvaro av justitieministern, statsrådet Laila Freivalds, Högsta domstolens ordförande, presidenten i Svea hovrätt, företrädare för den juridiska fakulteten i Uppsala, cheferna för de uppländska domstolarna och ett stort antal intresserade nedlade landshövdingen i Uppsala län Jan-Erik Wikström och Uppsala universitets rektor en krans på lagman Birger Perssons till Finsta — lagman i Tiundaland och en av initiativtagarna till Upplandslagen (desslikes den heliga Birgittas far) — gravhäll i Finstakoret i Uppsala domkyrka. Den korta högtidligheten inramades av musik; de berömda inledningstexterna till Upplandslagen, företalet och stadfästelsebrevet, föredrogs i nysvensk språkdräkt. Efter ceremonien i domkyrkan hölls i Uppsala universitets huvudbyggnad en föreläsning över Upplandslagen av professor emeritus Göran Inger.
    Vid högtidligheten i Finstakoret höll universitetets rektor följande anförande.
    Vi är här samlade för att genom en enkel ceremoni högtidlighålla 700årsminnet av Upplandslagen. Platsen för denna ceremoni är given och självklar, både i vidare och i trängre mening: Uppsala, i staden Uppsala Domkyrkan och i Domkyrkan Finstakoret, där vi finner den mäktiga gravhällen över Tiundalands lagman, Birger Persson, och hans hustru, den heliga Birgittas föräldrar. Det var enligt de bevarade källorna herr Birger som tog initiativet till det lagstiftningsföretag som på vintern 1296 ledde till utfärdandet av en samlad kodex för de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland och som därmed sammanförde dem till provinsen Uppland, Svearikets centrala landskap, ”kärnhuset i riksäpplet”.
    För hundra eller ännu för femtio år sedan skulle det ha varit naturligt — var det i själva verket naturligt — att vid celebrationen av Upplandslagens tillkomst dröja vid lagverkets nationella ursprung, dess ursvenska förhistoria och grunder. Kanske var det särskilt naturligt just för femtio år sedan, då svenska rättshistoriker under intryck av det andra världskriget ännu i nationell självbesinning accentuerade det svenska rättsarvet gentemot utrikespolitiskt hot och främmande ideologier.
    För hundra eller ännu för femtio år sedan var det sannolikt naturligt att vid detta tillfälle och på denna plats särskilt utveckla spänningen mellan den nedärvda germanska rättstraditionen i de landskapslagar om vilka konung och provinsiella tingsmenigheter enats å ena sidan och å den andra de romerska och kontinentaleuropeiska inflytelser vilkas främsta företrädare vid denna var den katolska kyrkan. I den katedral,

SvJT 1996 TV-rättigheter i fotbollens Europa 503 vars uppförande mäster Etienne de Bonneuil och hans nordfranska stenhuggare hade inlett ett drygt årtionde innan kung Birger Magnusson den 2 januari 1296 utfärdade Upplandslagen, var en betraktelse över germanskt och ursvenskt i samverkan, konkurrens och ibland strid med romerskt och europeiskt ett naturligt tema för reflexioner.
    Idag, i den Europeiska unionens tid, är sådana reflexioner förvisso varken onödiga eller onyttiga, men de senaste årtiondenas forskning har med stigande beviskraft klargjort, att spänningen mellan svenskt, nordiskt och germanskt å ena sidan, romerskt och europeiskt å den andra var mindre än vi i yverboren patriotism föreställt oss. De berömda texterna i Upplandslagens företal och stadfästelsebrev är inte sprungna ur uppländsk lera; de har förebilder i många århundradens europeiska rättstradition. Om vi idag skall yvas över Upplandslagen — och det finns alltjämt mycket goda skäl att vara stolt över den — måste grunderna för den hållningen omprövas och omformuleras. Upplandslagen visar att vår avlägsna och fattiga provins var fullt, aktivt och självständigt delaktig i en allmän europeisk intellektuell och juridisk tradition. Där finns ekon från de stora romerska rättstänkarna, sammantvinnade med lokal juridisk erfarenhet, mognad och prövad av århundradens svenska samhälleliga erfarenhet.
    I en nyligen publicerad artikel i en högt ansedd tidskrift för europeisk privaträtt skildrar den tyske rättshistorikern Bernhard Grossfeld juristernas skyddspatron, den helige Ivo — Saint-Yves, domare vid den biskopliga domstolen i Tréguier i Bretagne, född 1253, död 1303, sju år efter Upplandslagens promulgation, och helgonförklarad redan 1347 efter en omfattande kanoniseringsprocess, under vilken ej mindre än 243 vittnen hördes. Veterligen är St. Ives det enda verkliga, officiellt kanoniserade juristhelgonet. Under hela medeltiden hedrades han regelmässigt vid de juridiska fakulteterna, och i den katolska världen är det ännu fallet på många håll. Ett studium av hans bana och verksamhet ger oss kanske anledning att känna en stolthet över Upplandslagen som inte är mycket mindre än den som mer nationalistiska svenska jurister länge kände och uttryckte. Helgonets goda namn bygger i mångt och mycket på den förståelse och den respekt som han — själv grundlärd jurist från Parisfakulteten med den romerska rätten som självklar rättskälla — i handling visade gentemot den lokala rättssedvänja på vilken Bretagnes herdar, bönder och fiskare byggde sin tillvaro och med vilken de försvarade sina rättigheter mot kung, prelater och länsherrar. I Upplandslagen finner menige man ännu sin rätt utan helgons mellankomst. Den stora kodifikationen uttrycker bland mycket annat, som hör hemma i det väldiga initiativ som man kanske idag med en moderiktig men användbar term vågar kalla det medeltida projektet, en självklar respekt för menige mans rätt, rättssedvänja och rättsuppfattning. Det räcker för att vi skall kunna vara stolta över både den intellektuella mognad med vilken man vetat att importera goda lösningar söderifrån och den trohet med vilken man vetat att bevara det väsentliga i landets egen rättsuppfattning.
Stig Strömholm