Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn

 

 

Av justitierådet TORKEL GREGOW

1. Vissa typer av brottmål bereder domstolarna stora svårigheter i fråga om bevisningen. Av sådana mål kan nämnas mål angående vissa ekonomiska brott, narkotikabrott, våldtäkt och incestbrott. Varje brottstyp har sina särdrag. I det följande skall beröras vissa frågor beträffande bevisningen som domstolarna ställs inför i incestmål. Med incestmål avses här mål avseende sexuella övergrepp mot barn, oavsett om åtalet gäller våldtäkt eller annat brott som avses i 6 kap. brottsbalken.
    Anledningen till artikeln är att domstolarna på senare år har drabbats av ett stort antal incestmål och att målen ofta orsakar betydande svårigheter i fråga om att bedöma bevisningen. Tingsrätternas domar överklagas i åtskilliga fall och även hovrätternas domar blir ofta föremål för överklagande. Det förekommer också i många fall att den som slutligt har dömts för incestbrott ansöker om resning, ej sällan gång efter annan. Till känslan av obehag bidrar att det från vissa håll har påståtts att åtskilliga oskyldiga personer har fällts till ansvar och avtjänar eller har avtjänat fängelsestraff. Om detta skulle vara riktigt, innebär det ett underbetyg åt rättsväsendet.
    Det kan dock frågas vilken grund det finns för de ofta reservationslösa och långtgående uttalandena om oskyldigt dömda. Man kan naturligtvis inte utgå från att den som har fällts till ansvar fortsätter att förneka brott efter det att målet slutligt avgjorts. Men redan om det skulle finnas ett mindre antal dömda som är oskyldiga är detta tillräckligt för att något bör göras för att ytterligare sådana fall skall undvikas. I boken Sex, lögner och terapi (1996) har journalisten Lilian Öhrström gett uttryck för uppfattningen att många oskyldiga män har blivit dömda för incestbrott. Till stöd härför åberopas, förutom ett antal fall som undersökts närmare, att hon vid läsning av domar, förundersökningsprotokoll och andra handlingar inte

kunnat finna bevis för att de dömda är skyldiga (s. 12). Hon uttalar bl. a. att Högsta domstolen gång på gång tillbakavisat välgrundade resningsansökningar (s. 122). Trots bokens förtjänster är framställningen tendentiös och grund torde saknas för de långtgående uttalandena.
    Avsikten är att diskutera principerna för en bevisprövning och bevisvärdering som är godtagbar särskilt med hänsyn till att ingen som är oskyldig skall behöva riskera att bli fälld till ansvar. Synpunkterna avses utgöra ett bidrag till att åstadkomma en större enhetlighet och en viss uppstramning av bevisvärderingen i incestmål. Artikeln innehåller inte några revolutionerande åsikter. Det eventuella värdet kan måhända ligga i den mera samlade syn som ges. Det har för sammanhanget bedömts nödvändigt att även beröra vissa elementära frågor.
    Vad som sägs i det följande tar främst sikte på det fallet att en man påstås ha begått sexuella övergrepp mot sin dotter eller styvdotter (dvs. hustruns eller sambons dotter). I första hand åsyftas barn som vid tiden för rättegången har uppnått en sådan ålder att barnet kan höras inför domstolen. Det förutsätts att den åtalade förnekar brott. Framställningen kan måhända delvis ha intresse även beträffande mål avseende vissa andra brott av närliggande art, t. ex. våldtäkt mot vuxen person.

 

2. För att åtal beträffande brott av vilket slag som helst skall bifallas krävs det att domstolen finner att den brottsliga gärningen är styrkt.
Det åvilar åklagaren att styrka åtalet. Det skall, som det brukar sägas med en översättning från engelskan, vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har begått gärningen. Saken kan också uttryckas så, att det praktiskt sett skall framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig.
    Den reservation som ligger i de nämnda uttrycken torde ha sin grund i att hur säkert belagt ett förhållande än framstår, det på grund av någon omständighet som inte rimligen kunnat tas i beräkning kan visa sig att det i själva verket förhöll sig på ett annat sätt. Detta kan inträffa t. ex. då bedömningen grundas på utsagor av vittnen eller målsägande och saken rör mänskliga relationer. Reservationen innebär ingalunda att en domstol är berättigad att ta en risk i fråga om bevisvärderingen, även om risktagningen inte är särskilt stor.
    Det beviskrav som råder för att åtal skall bifallas är alltså strängt och detta gäller i synnerhet i fråga om grova brott; hit hör givetvis incestbrott. Ibland hörs den synpunkten att ett sätt att komma till rätta med bevisproblemen är att sänka beviskravet. Det måste emel-

 

lertid med skärpa framhållas att det inte kan komma i fråga att övergå till ett mindre strängt beviskrav än det som ligger i att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har begått gärningen. Detta har också understrukits av HD i flera fall. Skälen för denna mening behöver egentligen inte förklaras närmare. Följden härav är att, om nämnda beviskrav inte kan uppfyllas i det enskilda fallet, åtalet skall ogillas (eller åtal inte väckas).
    En konsekvens av ett strängt beviskrav på förevarande område är att ett ej ringa antal skyldiga personer går fria. Detta pris måste emellertid betalas för att undgå att oskyldiga fälls till ansvar. Att ett antal gärningsmän går fria är givetvis i och för sig en nackdel, men intresset av att den som är oskyldig inte fälls till ansvar är avsevärt större. Att oskyldiga döms för grova brott innebär, om det sker annat än rent undantagsvis, att rättsväsendet inte fungerar på godtagbart sätt.
    Ibland har framhållits att barn som har varit föremål för sexuella övergrepp tar illa vid sig, om de inte blir trodda av personer som har att bedöma deras uppgifter. Detta kan inte betvivlas och är beklagligt. Det är dock tydligt att detta förhållande saknar betydelse vid prövning av åtal mot den misstänkte. Det kan alltså inte inverka på det beviskrav som skall tillämpas.

 

3. Vad frågan gäller är därför vad det stränga beviskravet i praktiken innebär i incestmål. Ibland uttrycks beviskravet på så sätt att domstolen (domaren) måste vara fullständigt övertygad om att den åtalade är skyldig. Detta är väl på ett sätt riktigt men innebär dock en förenkling. Det kan inte godtas att en domare känner sig övertygad enbart av subjektiva skäl, dvs. endast på grund av en allmän känsla av att den åtalade är skyldig.
    Det måste finnas objektiva skäl, och tillräckliga sådana, till stöd för åtalet för att detta skall bifallas. En vederhäftig utsaga av ett vittne eller en målsägande räknar jag som ett objektivt skäl. En annan sak är att bevis kan värderas olika av skilda personer och att avgörande ytterst kan bli vilket värde som en domare tillmäter viss eller vissa omständigheter. Att olika domare ej sällan tillmäter bevisningen i målet varierande betydelse torde bero på allmän bakgrund, grundläggande synsätt och andra faktorer som inte så lätt kan fångas in.
    Över huvud är det angeläget att bevisvärderingen så långt möjligt konkretiseras och sker med en objektiv metod.

 

4. Om någon åtalas för att ha gjort sig skyldig till incestbrott av viss beskaffenhet, förhåller det sig antingen så att han har begått gärningen (gärningarna) eller så att han inte har begått den (dem).

 

Något tredje alternativ finns inte. Här bortses från att han kan ha gjort sig skyldig till incestbrott av lindrigare art än åtalet avser eller i mindre omfattning.
    Då frågan skall bedömas av någon utomstående, t. ex. av domstol, finns för denna ett tredje alternativ att ta med i bedömningen, nämligen att det är oklart hur det förhåller sig. Det kan därvid föreligga större eller mindre sannolikhet för att den åtalade har begått gärningen. I många incestmål torde bevisvärderingen röra sig i gränslandet mellan det fallet att åtalet kan anses styrkt och det fallet att det endast föreligger en övervägande sannolikhet för att den åtalade har begått gärningen.
    Dessa självklara förhållanden tycks inte alltid ha tillräckligt beaktats av psykologer som anlitats i incestmål. I vart fall har psykologer många gånger varit förvånansvärt kategoriska i sina uttalanden om trovärdigheten hos målsäganden i incestmål.
    Det förtjänar understrykas att domstolen uttalar sig — dvs. i domslutet — endast i frågan huruvida åtalet är styrkt eller inte styrkt. Att åtalet ogillas innebär alltså inte att domstolen har funnit utrett att den åtalade inte har begått gärningen. Någon gång kan emellertid av domskälen utläsas att domstolen har ansett det uteslutet att den åtalade kan ha begått gärningen. En annan sak är att den som har frikänts skall i olika sammanhang behandlas som oskyldig.

 

5. I incestmål förekommer som bevisning ibland utlåtande och även hörande av en psykolog, som har analyserat barnets uppgifter. Sådan psykolog (ofta en s. k. vittnespsykolog) kan ha förordnats av domstolen eller ha fått sitt uppdrag av någon av parterna. Ibland har vardera parten anlitat en psykolog.
    Psykologer som anlitas i incestmål tycks ofta visa stor säkerhet i sina slutsatser. Uttalandena har många gånger varit påfallande kategoriska. Samtidigt förekommer det, då mer än en psykolog anlitas, att de gör olika bedömningar.
    Psykologer förefaller, åtminstone på en del håll, ha en övertro på sin verksamhet. För någon tid sedan gav en psykolog i en debattartikel, i anslutning till ett mål av annan art, uttryck för uppfattningen att domstolarna är hjälplöst i händerna på den psykolog som anlitas. Hon tycktes mena att det i realiteten är psykologen som avgör skuldfrågan. (Se även docenten i rättspsykologi Nils Wiklund i SvJT 1992 s. 795.) Detta är givetvis nonsens. Det finns i dag säkerligen inte någon domare som är beredd att fälla en åtalad till ansvar, om han eller hon inte på grund av bevis-

 

ningen i övrigt själv blivit övertygad om att den åtalade är skyldig. Å andra sidan torde en domare som anser bevisningen övertygande för att fälla till ansvar inte ändra uppfattning enbart därför att en psykolog uttalar sig negativt om värdet av en viss utsaga; för att domaren skall ändra sig bör krävas att psykologen kan påvisa någon särskild omständighet som är av betydelse för utsagans värde, men den omständigheten bör domaren om möjligt själv beakta.
    Med vad nu sagts sammanhänger att vittnespsykologer vid sina bedömningar åtminstone delvis tycks använda metoder som överensstämmer med dem som domstolarna tillämpar vid sin bevisvärdering. Det beaktas t. ex. om målsäganden i ett incestmål har lämnat likartade eller avvikande uppgifter vid olika förhörstillfällen och om vissa uppgifter är sådana att de av något skäl inte förtjänar tilltro. En psykolog använder emellertid ett annat underlag för sin undersökning än domstolen genom att psykologen vanligtvis utgår från vad målsäganden har uppgett vid olika förhörstillfällen, bl. a. under förundersökningen och vid samtal med kurator och med psykologen; psykologen avger i princip sitt utlåtande innan domstolen har hållit förhandling. Detta är inte väl förenligt med att domstolen i princip skall beakta endast vad målsäganden uppger inför domstolen (30:2 rättegångsbalken, RB).1 Vid rättegång ankommer det på domstolen att pröva och avgöra bevisfrågan (35:1 1 st. RB). Denna uppgift får domstolen inte avhända sig. Om en psykolog förordnas att yttra sig om uppkomstbetingelserna för en målsägandes uppgifter, innebär detta att domstolen i viss mån uppdrar åt denne att bedöma bevisvärdet av målsägandens utsaga. Detta gäller särskilt om psykologen har att uttala sig i frågan huruvida uppgifterna är trovärdiga (tillförlitliga) och i synnerhet om domstolen skulle anse sig vara åtminstone i viss mån bunden av psykologens bedömning.
    Bl. a. mot bakgrund härav finns det enligt min mening i allmänhet inte skäl för domstol att anlita psykolog. Undantagsvis kan det dock finnas fall då det finns anledning att närmare undersöka om målsägandens uppgifter har sin grund i speciella förhållanden, som inte framkommer vid förhandling inför domstolen och som inte kan utredas där.
    I rättsfallet NJA 1992 s. 446 har HD gett uttryck för uppfattningen att förordnande av psykolog som sakkunnig i mål om sexualbrott bör ske med återhållsamhet. HD framhöll bl. a. att, när det är fråga om trovärdigheten hos en målsägande (eller ett vittne), domstolen alltid måste göra en självständig bedömning

1 Se även Edelstam i SvJT 1990 s. 517 ff.

 

som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet samt att det sällan torde finnas anledning att förordna en sakkunnig, när det är fråga om att bedöma trovärdigheten hos någon som skall höras personligen inför domstolen. HD:s ståndpunkt innebär att den betydelse som psykologers medverkan i mål om sexualbrott tidigare tillmätts på vissa håll reducerades avsevärt.
    Nils Wiklund (själv vittnespsykolog) har i den nyssnämnda artikeln välkomnat HD:s återhållsamma hållning (s. 794), men har samtidigt (s. 795) framhållit att, om domstolarna avstår från vittnespsykologernas grundliga utredningar och i stället utgår ifrån egna subjektiva intryck av typ ”utsagorna verkar självupplevda” det finns risk för sådan rättsröta i de svenska domstolarna som andra länder lyckats undvika tack vare de mer spektakulära rättsskandalerna med många personer inblandade i samma mål. Frånsett den till synes bristande konsekvensen i uttalandena kan härtill anmärkas att en domstol, som prövar t. ex. ett incestmål utan att någon psykolog tillfrågats, ingalunda är hänvisad till att grunda sitt avgörande på sådana subjektiva bedömningar som Wiklund gett exempel på. I det följande skall behandlas frågan hur bedömningen bör ske för att så långt möjligt göras objektiv.
    Inom psykologin såvitt avser bedömning av barns utsagor finns det även en annan skola än den som representeras av vittnespsykologer. Dessa skolor kritiserar häftigt varandras arbetsmetoder och resultat.2 Även detta motiverar att domstolarna är återhållsamma beträffande psykologers medverkan i rättegång.
    Vad nu sagts om psykologers medverkan i rättegång och deras betydelse har avsett fall då målsäganden har uppnått sådan ålder att hon kan höras vid domstol. När målsäganden är så ung att det inte kommer i fråga att hålla förhör inför domstolen, torde det kunna vara lämpligt att en barnpsykolog eller barnpsykiater medverkar och senare uttalar sig inför domstolen (se 18 och 19 §§ förundersökningskungörelsen, se även 17 §). Motsvarande torde gälla i vissa andra särskilda fall.
    Ej sällan hörs som vittnen i incestmål en psykolog, psykiater eller annan som har gett målsäganden terapeutisk behandling med anledning av de påstådda övergreppen. En terapeut har till uppgift att hjälpa sin patient och bör väl i princip utgå från att dennes uppgifter är riktiga och vill nog som regel också tro det. Utsagor av behandlande psykologer m. fl. bör därför i allmänhet inte tillmätas någon större betydelse. Det kan till och med synas otillfreds-

 

2 Se t. ex. Nils Wiklund i SvJT 1990 s. 728 ff. och 1992 s. 789 ff., särskilt s. 792 ff., Frank Lindblad i SvJT 1991 s. 816 ff. och Sven-Åke Christianson i SvJT 1992 s. 312 ff., särskilt s. 315, 326 f. och 331 ff.

 

ställande att dessa personer över huvud skall uttala sig om sina patienters trovärdighet.

 

6. Bevisningen i incestmål till stöd för åtalet utgörs som regel främst av förhör med målsäganden. Det förekommer visserligen i allmänhet också förhör med andra personer, såsom anhöriga, kamrater till målsäganden, lärare i skolan, kurator och grannar, men dessa uttalar sig i princip endast om målsägandens uppträdande och reaktioner under den tid som avses med åtalet eller andra förhållanden som inte är av omedelbar och avgörande betydelse. Detta utgör ett slags stödbevisning, som inte i sig är tillräcklig för att åtalet skall vara styrkt; den kan också i vissa delar tala till förmån för att mannen är oskyldig. Vittnen som uppger sig ha åsett den eller de åtalade gärningarna förekommer av naturliga skäl i princip inte och i allmänhet inte heller någon teknisk bevisning av avgörande betydelse.
    Av vad nu sagts följer att det avgörande för målets utgång i de allra flesta fall är om målsägandens uppgifter inför domstolen skall godtas. Huruvida den åtalade skall fällas till ansvar och kanske ådömas flera års fängelse är alltså beroende av om målsägandens uppgifter bedöms vara tillförlitliga.
    Mot bakgrund härav kan ställas frågan om det över huvud är godtagbart att åtal för incestbrott bifalls på grundval av i princip endast målsägandens uppgifter. Ett principiellt hinder mot att grunda en fällande dom på enbart målsägandens berättelse skulle emellertid strida mot principen om fri bevisprövning (jfr. 35:1 1 st. RB). Det skulle för övrigt medföra att förnekade incestbrott i princip aldrig kunde föranleda straffansvar.
    Det förekommer även i andra typer av mål att åtal bifalls endast på grundval av en målsägandes uppgifter. Som ett närliggande exempel kan nämnas mål om våldtäkt mot vuxen person. HD har också uttalat att målsägandens uppgifter kan vara tillräckliga (se t. ex. NJA 1991 s. 83, 1992 s. 446 och 1993 s. 68). Behandlingen av frågan om bevisprövningen skall alltså utgå från att det är möjligt att grunda en fällande dom uteslutande på målsägandens uppgifter.
    De betänkligheter som kan föreligga mot att fälla någon mot hans nekande till ansvar för incestbrott enbart på grund av målsägandens berättelse bör i stället ta sig uttryck i att det tillämpas ett strängt synsätt vid bevisvärderingen. Det kan härvid helt allmänt understrykas det vanskliga för en utomstående, bl. a. en domstol, att med full säkerhet bedöma riktigheten av en persons uppgifter om övergrepp, vilka rör ett mycket känsligt område, uppges ha

 

begåtts av en närstående och ofta ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden.

 

7. Det har från några håll hävdats att det inte begås incestbrott eller i vart fall att sådan brottslighet inte förekommer i någon nämnvärd utsträckning. Å andra sidan har andra gjort gällande att barn aldrig talar osanning i fråga om sexuella övergrepp. Den förra uppfattningen är uppenbart felaktig och den senare är alltför kategorisk. Det har visserligen från vederhäftigt håll bedömts vara ovanligt att barn lämnar osanna uppgifter beträffande sexualbrott. Inte heller denna tes kan emellertid godtas som en utgångspunkt. Man kan inte bortse från att barn i vissa åldrar fantiserar och inbillar sig sådant som inte har hänt, eventuellt efter påverkan av andra.
    Sådana och andra liknande förhandsuppfattningar får givetvis inte inverka på bevisprövningen i domstol. En självklar och väsentlig utgångspunkt för en diskussion av frågan om bevisvärderingen i incestmål är att varje sådant mål skall bedömas förutsättningslöst.

 

8. I domar i incestmål anges ej sällan i domskälen att det avgörande för utgången är vem av målsäganden och den åtalade som är mest trovärdig. Detta förefaller dock vara ett missvisande synsätt, bl. a. med hänsyn till att de uttalar sig från olika utgångspunkter.
    En målsägande hörs inte, såsom sker med vittnen, under straffansvar. Trots detta, som har sin grund i att målsäganden talar i egen sak, torde det i praktiken krävas att målsäganden bemödar sig att lämna korrekta uppgifter. Det måste därför vara möjligt att tala om en målsägandes trovärdighet respektive bristande trovärdighet.
    Den åtalade är däremot inte skyldig att lämna sanningsenliga uppgifter. Han har rätt att försvara sig på det sätt han finner lämpligast, t. ex. genom att — förutom att förneka vad som läggs honom till last — lämna oriktiga uppgifter och han kan inte klandras för ett sådant förfaringssätt. Han kan i stället välja att inte yttra sig, något som dock inte torde förekomma i incestmål. Det får också anses naturligt särskilt för den som har begått sådana gärningar som incestbrott att förneka brottsligheten, för att därigenom försöka undgå ett längre fängelsestraff och andras fördömanden.
    Den som åtalats för incestbrott kan alltså normalt förväntas förneka brott, oavsett om han är oskyldig eller han är skyldig. Mot bakgrund härav är det knappast träffande att tala om den åtalades trovärdighet.

 

Härtill kommer att den som är oskyldig inte kan lämna närmare uppgifter om vad som har förekommit vid de påstådda gärningstillfällena. Och den som är skyldig väljer uppenbarligen att på liknande sätt helt allmänt förneka vad målsäganden har påstått. Den åtalades berättelse brukar sålunda vara förhållandevis kortfattad. Han lämnar däremot som regel närmare uppgifter om hur förhållandena mera allmänt har varit i familjen.
    Även mot denna bakgrund är det svårt att se att det finns något egentligt underlag för att bedöma den åtalades trovärdighet. Att göra en sådan bedömning utifrån hur han uppträder när han lämnar sina uppgifter, dvs. om uppträdandet tyder på osäkerhet, skamsenhet etc., synes mycket vanskligt. Den åtalade är under alla förhållanden i en mycket pressande situation. Han är som regel häktad, utgången av rättegången framstår som oviss, familjen har ofta splittrats och han blir ofta stämplad för all framtid, även om han frikänns. Vad nu sagts uppvägs emellertid av att bevisbördan i brottmål helt åvilar åklagaren och att den åtalades uppgifter därför skall godtas så länge de inte har vederlagts av bevisningen eller kan lämnas utan avseende av andra skäl. De uppgifter av faktisk natur som den åtalade lämnar har alltså, trots det tidigare sagda, alltid betydelse.
    Mot det nyss angivna uttryckssättet kan också invändas att det för bifall till åtalet inte är tillräckligt att målsäganden bedöms vara mera trovärdig än den åtalade. Det måste krävas att målsägandens uppgifter framstår som så tillförlitliga att det måste anses klarlagt att den åtalade har begått gärningarna.
    Det avgörande för utgången blir alltså, frånsett den betydelse som eventuell stödbevisning kan ha, trovärdigheten hos målsäganden eller, annorlunda uttryckt, huruvida hennes uppgifter är tillräckligt tillförlitliga.

 

9. Frågan om målsägandens uppgifter kan läggas till grund för en fällande dom bör, som antytts i det föregående, inte avgöras endast efter en mera allmän bedömning av uppgifternas tillförlitlighet, dvs. med hänsyn närmast till om målsäganden har gjort ett trovärdigt intryck. Ett sådant förfaringssätt blir mycket subjektivt och alltför ytligt. Det medför dessutom svårigheter för den åtalade att angripa vid ett överklagande (eller av åklagaren, om åtalet ogillas).
    Trovärdighetsfrågan bör delas upp i olika delfrågor som är av betydelse för uppgifternas tillförlitlighet, varefter en helhetsbedömning bör göras på grundval därav. Här skall beröras de

 

vanligaste delfrågor som uppkommer vid värderingen av en målsägandes berättelse i incestmål. a) Av betydelse för trovärdigheten är att målsäganden har lämnat likartade uppgifter vid skilda förhörstillfällen. Om hon under utredningens gång har ändrat sin berättelse i väsentliga avseenden, talar detta klart emot att anklagelserna är riktiga. Med hänsyn till brottslighetens beskaffenhet och målsägandens ålder är det dock inte särskilt anmärkningsvärt att vissa uppgifter, t. ex. om de påstådda övergreppens omfattning och placering i tidshänseende, undergår någon förändring, i vart fall inte om det kan ges en godtagbar förklaring därtill.
    Åtminstone någon gång har jag i psykologutlåtanden sett att det, som ett skäl för att målsägandens uppgifter inte är tillförlitliga, anförts att målsäganden lämnat identiska uppgifter vid olika förhörstillfällen. Detta har ansetts tyda på att fråga är om en inlärd läxa och inte om självupplevda händelser. Även om det inte kan helt bortses från att den som bestämmer sig för att lämna osanna uppgifter om sexuella övergrepp lär sig vissa uppgifter utantill och i följd därav använder samma ordalag vid skilda förhör, bör man säkerligen vara försiktig med att dra någon slutsats om bristande trovärdighet av att målsäganden använder samma ordalag vid olika förhörstillfällen. Detta kan uppenbarligen inträffa även när uppgivna övergrepp har ägt rum.
    Den som underkastas förhör gång efter annan — särskilt vid förundersökning och i domstolar — blir utsatt för stark press. Detta gäller speciellt yngre personer. Att en sådan person genomgående lämnar berättelser som i princip stämmer överens med varandra utgör en viss garanti för att uppgifterna är sanna. Denna aspekt bör dock inte drivas för långt. Den som har börjat lämna osanna uppgifter kan känna sig tvingad att löpa linan ut. b) Om en målsägande i viktiga hänseenden har lämnat uppgifter som visas vara oriktiga eller som på grund av sin orimlighet eller av annan anledning bör lämnas utan avseende, måste detta inverka på tillförlitligheten av övriga uppgifter. Motsvarande gäller ifall lämnade uppgifter är inbördes motstridiga i viktiga hänseenden. Om en berättelse är osann i delar som kan kontrolleras eller prövas på annat sätt, ligger nära till hands att berättelsen är oriktig även i övriga delar. c) Av betydelse är också om de uppgifter om sexuella övergrepp som målsäganden lämnar i och för sig, bl. a. med hänsyn till sin beskaffenhet och de omständigheter under vilka de har ägt rum, framstår som sannolika. Härvid är det av visst intresse om berättelsen innehåller detaljer beträffande händelseförloppet vid

 

övergreppen. Ifall viktiga uppgifter om påstådda gärningar av något skäl måste bedömas som i sig osannolika, utgör detta en anledning till att över huvud inte godta berättelsen. d) En väsentlig fråga som domstolen bör ställa sig är om målsäganden kan antas ha någon anledning att lämna osanna uppgifter om sexuella övergrepp från den utpekades sida. Ett sådant skäl kan vara att starka personliga motsättningar uppstått mellan målsäganden och den åtalade. En annan anledning kan vara att målsäganden har blivit, eller åtminstone anser sig ha blivit, i andra hänseenden illa behandlad av den åtalade.
    Det kan även finnas andra orsaker till att lämnade uppgifter är oriktiga, t. ex. att målsäganden lider av psykisk ohälsa eller är ur balans av andra skäl. I sådant fall är uppgifterna om övergrepp inte medvetet osanna. De kan då bero på ren inbillning eller på sammanblandning av viss verklighet och fantasi. Ett barn kan också påverkas av andra i fråga om uppgifter beträffande övergrepp, t. ex. i fall förhör inte från början har skett förutsättningslöst. Påverkan kan även ske av den andra föräldern, t. ex. i anledning av att det uppkommit en vårdnadstvist.
    I anslutning härtill bör beaktas möjligheten att de påstådda övergreppen har företagits av någon annan än den åtalade.
    Ett särskilt förhållande som i detta sammanhang ibland bör uppmärksammas är de höga skadestånd som numera som regel döms ut till målsäganden vid incestbrott. Det kan någon gång tänkas vara frestande för den som känner till förhållandet och saknar betänkligheter att utnyttja möjligheten att erhålla ersättning genom att lämna osanna uppgifter. e) Ibland anges som skäl för att en målsägandes uppgifter måste vara sanna att hon annars inte skulle ha underkastat sig det obehag som förundersökning och rättegång m. m. medför. Att utredning och rättegång innebär stora påfrestningar för målsäganden utgör dock inte nödvändigtvis något slags garanti för att hennes uppgifter skulle vara riktiga. En person i den ålder som det är fråga om torde ofta inte på förhand förstå vilka påfrestningar för egen del som lämnande av uppgifter om incestbrott kan medföra. Om oriktiga uppgifter har lämnats en gång, kan det troligen vara svårt att backa ur och senare förneka övergrepp. f) Domstolen kan inte bortse från det sätt på vilket målsäganden har lämnat sina uppgifter inför domstolen, dvs. det intryck om tillförlitlighet eller bristande tillförlitlighet som hon gjort vid förhöret. Det kan t. ex. vara fråga om ett självsäkert uppträdande med kategoriska uttalanden i ett fall och om en större osäkerhet med svävande svar i ett annat fall. En klar och sammanhängande

 

berättelse av målsäganden kan emellertid ofta inte förväntas och bör inte heller vara en förutsättning för att uppgifterna skall anses trovärdiga.
    Viss försiktighet bör iakttas i fråga om att tillmäta sådana intryck större betydelse, särskilt då uppträdandet kan synas ge stöd för trovärdighet. Det blir lätt en mycket subjektiv bedömning, beträffande vilken olika personer kan ha helt olika uppfattningar och där det finns stora möjligheter att göra misstag. g) En närliggande aspekt som någon gång kan vara av betydelse är vad som upplyses om målsägandens personliga egenskaper och läggning, t. ex. att hon har haft stor fantasi och visat prov på ett för åldern osedvanligt intresse för sexuella frågor. Sådana förhållanden torde dock sällan motivera någon långtgående slutsats. h) Av visst intresse kan vara hur målsäganden har uppträtt och i vilket tillstånd hon i övrigt har befunnit sig under den tid då de påstådda övergreppen har ägt rum och även därefter.
    Domar i incestmål innehåller ibland som skäl för att åtalet anses styrkt att målsäganden har reagerat på ett sätt som är typiskt för den som har blivit utsatt för incestbrott. Det är dock inte oomtvistligt hur barn reagerar efter sexuella övergrepp. Ett barn kan dessutom fara illa även av andra skäl, t. ex. på grund av dåliga familjeförhållanden. En domstol bör säkerligen vara försiktig med att dra slutsatser utav målsägandens beteende och tillstånd. i) På senare tid har på det här aktuella området aktualiserats frågan om trovärdigheten av s. k. återvunna minnen, dvs. fall då någon, som tidigare inte ansett sig ha blivit utsatt för övergrepp, plötsligt och ibland efter många år påstår sig i detalj minnas hur hon i unga år har utsatts för sexuella övergrepp. De återvunna minneskunskaperna tycks ej sällan ha föregåtts av en terapeutisk behandling hos en psykolog.
    Inom psykologin förefaller råda delade meningar i frågan om sådana minnen kan återspegla verkliga händelser. För egen del kan jag inte avgöra om något sådant undantagsvis är möjligt. Vanligt sunt förnuft säger dock att man måste ställa sig ytterst skeptisk till företeelsen. Att ett barn som utsatts för sexuella övergrepp vill undvika att tänka på händelserna och försöka glömma dem är en sak. Att en person under en ibland mycket lång period över huvud skulle sakna kännedom om begångna övergrepp för att senare i detalj komma ihåg hur sådana ägt rum är något helt annat.
    Bl. a. på grund av preskriptionsreglerna torde frågan ha begränsad betydelse för domstolarna. Ifall frågan aktualiseras, är det enligt min mening tydligt att en målsägandes uppgifter som

 

baseras på återvunnet minne inte kan läggas till grund för en fällande dom. j) Om det finns någon teknisk utredning, t. ex. rättsmedicinsk undersökning av målsäganden, är det givetvis av betydelse huruvida målsägandens uppgifter är förenliga med vad som har iakttagits vid undersökningen. Motsvarande gäller beträffande annan bevisning som undantagsvis kan finnas.

 

10. De gärningar som avses med åtal för incestbrott ligger ofta förhållandevis långt tillbaka i tiden och är i åtalet i allmänhet inte preciserade till vissa bestämda tidpunkter. Som regel anges i gärningsbeskrivningen att de har ägt rum inom en viss, ofta förhållandevis lång, tidsperiod. Detta har naturligtvis sin grund i att målsäganden inte har kunnat ange närmare tidpunkter för övergreppen, vilket är förklarligt.
    Den bristande preciseringen försvårar emellertid eller till och med omöjliggör för den åtalade att föra motbevisning. Han har t. ex. inte möjlighet att visa att han vid de tillfällen då gärningarna skulle ha ägt rum befunnit sig på annat håll och därför inte kunnat begå övergreppen. Frånvaron av precisering till tiden kan också medföra problem i fråga om rättskraft.
    Det kan egentligen ifrågasättas om sådana till tiden opreciserade gärningsbeskrivningar som nu angetts borde godtas (jfr 45:4 1 st. punkt 3 RB). De har dock accepterats i praxis (se t. ex. NJA 1992 s. 446 och 1993 s. 616) och detta torde vara en förutsättning för att incestbrott över huvud skall kunna föranleda straffansvar.
    I sådana fall som nu berörts är det särskilt angeläget att det ställs stränga krav på bevisningen för att åtalet skall bifallas. Bl. a. bör krävas att målsägandens uppgifter är tillräckligt konkretiserade i fråga om de brottsliga handlingarnas beskaffenhet och platsen (platserna) för brottsligheten.

 

11. Domar som bifaller åtal för incestbrott överklagas ofta, även till HD. Sedan lagakraftägande dom föreligger söker den dömde också i många fall resning, ej sällan gång efter annan.
    Som tidigare nämnts utgörs bevisningen i incestmål till helt övervägande del av målsägandens utsaga, varvid den åtalade av olika skäl har svårt att förebringa motbevisning. En konsekvens härav är att utsikterna för den som har fällts till ansvar trots att han är oskyldig att få till stånd ändring genom resning är mycket små (jfr 58:2 punkt 4 RB). Möjligheten till resning är i princip beroende av att målsäganden ändrar sina uppgifter och gör det av

 

skäl som framstår som godtagbara eller som i vart fall inte kan lämnas utan avseende.
    Enbart det förhållandet att målsäganden tar tillbaka sina uppgifter behöver alltså inte innebära att förutsättningar för resning föreligger. Den nya ståndpunkten kan ha sin grund t. ex. i påverkan från andra personer eller i en önskan att återupprätta familjeförhållandena.
    Bevisvärderingen i incestmål bör visserligen inte ske med hänsyn till möjligheten för den åtalade att senare eventuellt få resning. Vad nu sagts understryker dock angelägenheten av att beviskravet tillämpas strängt.

 

12. Vad som har sagts i det föregående har närmast avsett den situationen att målsägandens uppgifter antingen är i princip helt överensstämmande med sanningen eller i sin helhet är oriktiga. Det kan emellertid förekomma att en åtalad har gjort sig skyldig till incestbrott av lindrigare beskaffenhet eller i mindre omfattning än vad målsäganden påstår. Detta innebär att målsägandens uppgifter delvis är osanna. (Här avses inte det fallet att ett åtal bifalls endast delvis på grund av att målsäganden inför domstolen varit osäker beträffande vissa gärningar som omfattas av åtalet.) Detta kan antas vara en förhållandevis ovanlig situation. Den utgör en specialfråga av den problematik som har berörts i det föregående och skall inte diskuteras närmare.

 

13. I det föregående har angetts att bevisvärderingen i incestmål bör konkretiseras och delas upp i olika aspekter innan en helhetsbedömning görs. Detta måste också komma till uttryck i domskälen.
Numera synes domsmotiveringarna i allmänhet vara mera utförliga och upplysande än tidigare.
    Å andra sidan bör varnas för alltför ingående och diskuterande domskäl i bevisvärderingsfrågor, där domstolen uttalar sig om alla detaljer som har framkommit i målet, även om de inte har någon särskild betydelse för utgången. Motiveringen bör koncentreras till de förhållanden som har någon verklig betydelse för frågan om åtalet skall bifallas eller ogillas.

 

14. När en målsägande är mycket ung vid tiden för rättegången, kan det inte bli aktuellt att förhöra henne inför domstolen. Hennes berättelse från förhöret under förundersökningen får då förebringas i rättegången, helst genom uppspelning av videoinspelning. Detta innebär en svaghet i bevisprövningen, dels genom att domstolen inte kan få sådana intryck av målsäganden

 

och hennes uppgiftslämnande som ett förhör inför domstolen ger dels genom att försvaret inte har möjlighet att inför domstolen ställa motfrågor till målsäganden. Dessa förhållanden försvagar värdet av målsägandens utsaga, vilket medför att denna bör bedömas med särskild försiktighet.
    Vad nu sagts hindrar dock inte att även en sådan målsägandeberättelse kan vara tillräcklig för att uppfylla det höga beviskrav som gäller (se NJA 1993 s. 616, jfr justitierådet Vängbys skiljaktiga mening). Det förutsätts att förhöret har hållits på ett oklanderligt sätt samt att uppgifterna inte kan ifrågasättas av skäl som har berörts i det föregående eller av andra skäl. I fall som här avses kan det troligen ofta vara lämpligt att en barnpsykolog eller barnpsykiater har fått yttra sig i målet.

 

15. Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmålen. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.
    I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på alltför tunn bevisning. De bevisfrågor som uppkommer i incestmål har inte så ofta prejudikatintresse och resningsskäl (jfr 54:10 1 st. punkt 2 RB) föreligger sällan. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom. Detta understryker ytterligare vad som sagts i föregående stycke.