Litteratur
Kunskapsföretaget i ett rättsligt perspektiv. Claes Sandgren (red.). Fritzes Förlag. Stockholm 1995. 488 s.
De flesta juridikböcker håller sig inom någon av de traditionella juridiska disciplinerna. Det är mindre vanligt med tvärjuridiska granskningar av en viss företeelse. Och förekommande framställningar av det slaget är i regel kortfattade översikter.
Den här boken är ovanlig genom att den är tvärjuridisk och samtidigt djupgående i sina enskilda delar: aktiebolagsrätt, arbetsrätt, familjerätt, skadeståndsrätt/kontraktsrätt, köprätt och skatterätt/redovisning. En sådan ansats har varit möjlig genom att många forskare deltagit med specialkunskaper inom varsina områden.
Ämnet för studien är kunskapsföretaget. I boken används detta begrepp som en samlingsbeteckning främst för konsultföretag i vid mening och för forsknings- och utvecklingsintensiva företag. Det kan alltså röra sig om t. ex. datakonsulter, revisorer och vissa läkemedelsföretag. Förutom en kort inledning består boken av åtta ”kapitel”, som i praktiken är åtta åtskilda uppsatser: 1. Kunskapssamhället och rättssystemet (Claes Sandgren; 53 sidor) 2. Aktiebolagsrätten (Jan Andersson, Rebecca Nilsson, Lotta Wikman; 128 sidor) 3. Arbetsrätten (Anderz Andersson, Örjan Edström; 73 sidor) 4. Aktier, förvärvsbegränsningar och familjerättsliga fång (Lars-Göran Sund; 45 sidor) 5. Datakonsulters skadeståndsansvar (Hans Sundberg; 19 sidor) 6. Om friskrivningsklausuler i särskilt datakonsultavtal och liknande avtal (Thorsten Lundmark; 21 sidor) 7. Om säljarens köprättsliga ansvar för personalavgång i samband med överlåtelse av kunskapsföretag (Ola Åhman; 24 sidor) 8. Pågående tjänsteuppdrag i konsultföretag (Asbjörn Eriksson; 102 sidor) Ambitionen har inte varit att behandla ämnet på ett uttömmande sätt. Det får man respektera. Det begränsar dock bokens värde något att en del av de för kunskapsföretag viktigaste områdena saknas nästan helt. Nu finns exempelvis inte någon immaterialrättslig genomgång, inte heller någon finansieringsrättslig undersökning eller någon bred kontraktsrättslig studie.
Men boken innehåller mycket av intresse. Den visar inte minst att det finns åtskilligt att fundera över när det gäller lagarnas anpassning till vissa slags företag. Särskilt den inledande uppsatsen, Kunskapssamhället och rättssystemet, ger flera nya perspektiv och vinklar för en traditionellt tänkande jurist.
Framställningen är (såvitt jag kan bedöma med mina begränsade kunskaper inom några av områdena) genomgående av god klass. Texterna är väldisponerade och lättillgängliga, redogörelserna tillförlitliga och synpunkterna välgrundade och kloka. Argumentationen är nästan helt ren från
det fria tyckande som annars är ganska vanligt även de lege lata, särskilt bland unga jurister. Enligt vad som sägs i inledningen har de olika bidragen diskuterats vid en rad seminarier och projektdeltagarna har lämnat synpunkter till varandra. En sådan arbetsmodell ger klara fördelar åt ett verk med flera författare. Onödigt teoretiserande, luddiga resonemang och tankehopp — svåra att undvika när författaren är ensam — kan slipas bort i en konstruktiv arbetsgemenskap. Jag kan tänka mig att det goda resultatet delvis har med arbetssättet att göra.
För helhetsintrycket av ett verk av det här slaget är det viktigt att det finns en hygglig balans mellan bidragen och att alla håller sig inom den ram som den tvärjuridiska rubriken anger. Det blir störande om vissa avsnitt svävar ut för mycket eller går för mycket på djupet i frågor av mer allmän karaktär. Helst bör all text vara målinriktad i den meningen att den siktar på att besvara frågor eller belysa problem som rör den speciella företeelse som framställningen handlar om (här kunskapsföretaget).
De flesta bidragen lever upp väl till detta. Men den i övrigt utmärkta uppsatsen om aktier, förvärvsbegränsningar och familjerättsliga fång skiljer ut sig från de övriga. Den handlar främst om hur det kan förhindras att det kommer in oönskade delägare i företaget genom familjerättsliga förvärv av aktier. Det specifika kunskapsföretagsperspektivet har i stor utsträckning försvunnit. Det behöver inte betyda att uppsatsen inte skulle ha varit med i boken eller att den skulle ha utformats radikalt annorlunda. En allmänt hållen framställning kan nog försvara sin plats, exempelvis för att ämnet har särskilt stor betydelse för kunskapsföretag. Men i så fall borde nog detta åtminstone ha tydliggjorts. Enligt min mening hade också den aktiebolagsrättsliga uppsatsen kunnat göras mer koncentrerad. Man hade kunna skala bort några diskussioner kring allmänna frågor.1 Av alla de intressanta juridiska frågor som tas upp i boken tål många att diskutera. Jag skall bara beröra en. Det är en småsak i sammanhanget, men den kan ha viss principiell betydelse.
I uppsatsen om säljarens köprättsliga ansvar för personalavgång diskuterar Ola Åhman i vilken mån en säljare av ett kunskapsföretag kan ådra sig felansvar mot köparen när viktiga anställda säger upp sig strax efter ägarbytet. Här gäller 17 § köplagen, som innehåller den grundläggande feldefinitionen. I första stycket anges att varan skall stämma överens med vad som avtalats och i andra stycket sägs i huvudsak att varan skall vara ägnad för sitt ändamål. I tredje stycket anges att varan skall anses felaktig om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket ”eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta”.
Enligt Åhman bör köparen under vissa omständigheter kunna hävda att en anställds uppsägning utgör fel enligt denna regel. Det är nog riktigt, om än säkert sällsynt. Men felet måste ha funnits innan risken går över på köparen (21 § första stycket köplagen). Det betyder enligt Åhman (se s. 375, jfr s. 377)
1 Den uppsatsen är dessutom i vissa delar mer vildvuxen än de övriga och innehåller en del ganska löst tyckande (se t. ex. avsnittet om lojalitetsplikt för aktieägaren sist i avdelning II). Intressant är att författarna till denna uppsats använder ”hon” som ett könsneutralt pronomen för t. ex. aktieägare och VD (även om de glömmer bort sig ibland och skriver han). Om man vill undvika ”han” är det nog bättre att använda ”han eller hon” och att ibland avstå från pronomen och i stället skriva ut huvudordet.
att den anställdes uppsägning måste ha skett före tillträdet, som är den tidpunkt då risken går över på köparen. Men om den anställde vid tillträdet faktiskt har bestämt sig för att sluta, så att uppsägningen i den meningen bara är en formsak, får nog det köpta företaget i regel anses avvika lika mycket ”från vad köparen med fog kunnat förutsätta” som om den anställde redan lämnat in sin uppsägning. Att generellt knyta gränserna för felansvaret till något som kan vara en formalitet — eller som på annat sätt kan sakna praktisk betydelse — är över huvud taget inte bra.
De små invändningar som jag här har framfört ändrar inte det positiva huvudomdömet. Ämnet är väl valt och boken är väl tänkt och väl skriven. Ett juridiskt forskningsprojekt som detta är av stort praktiskt intresse och inte minst därför värt applåder.2
Göran Lambertz
2 Jfr den debatt som förts om civilrättsforskningens arbetsuppgifter; se bl. a. Bert Lehrberg i SvJT 1991 s. 753, Göran Lambertz i SvJT 1992 s. 78, Lars Edlund i SvJT 1992 s. 418, Jan Kleineman i JT 1994–95 s. 621 och Dennis Töllborg i JT 1995–96 s. 354.