Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1996
Av justitierådet HANS DANELIUS
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har under andra kvartalet 1996 meddelat följande domar: 1
1. Phocas mot Frankrike (dom 23.4.1996)
Sedan 1960 förelåg planer på ett vägbygge som berörde viss Phocas tillhörig mark. Det fanns risk för att denna mark skulle exproprieras i samband med att byggnadsprojektet förverkligades. Emellertid uppkom dröjsmål vid genomförandet av projektet, och under tiden gjorde Phocas upprepade försök att få byggnadstillstånd för att göra tillbyggnader på sin mark. Behörig förvaltningsmyndighet beslöt vid tre tillfällen att uppskjuta sina avgöranden över hans ansökningar om byggnadstillstånd och underlät vid andra tillfälen att besvara hans framställningar.
Phocas begärde 1970 att hans mark skulle inlösas av staten. Förhandlingar härom pågick under lång tid men resulterade inte i något avtal, eftersom enighet inte kunde nås om priset. När Phocas slutligen vände sig till expropriationsdomaren för att denne skulle bestämma det belopp till vilket inlösen skulle ske, hade han överskridit en lagstadgad tidsfrist om tre år, varför expropriationsdomaren i beslut 1976 fann sig sakna behörighet att pröva ärendet.
Phocas angrep de administrativa uppskovsbesluten inför förvaltningsdomstolarna och hade framgång såtillvida som Conseil d'État i en dom 1983 fann att myndigheternas passivitet haft till följd att Phocas 1978 blivit innehavare av byggnadstillstånd (permis de construire tacite). Emellertid hade myndigheterna senare påbörjat ett expropriationsförfarande, vilket gjorde det omöjligt för Phocas att utnyttja det byggnadstillstånd som han ansågs ha fått 1978. Expropriation kom slutligen till stånd 1981, och den ersättning som skulle utgå för den exproprierade egendomen fastställdes 1982 av expropriationsdomstolen, chambre des expropriations. Phocas överklagade domen men återtog senare sitt överklagande. Han väckte i stället skadeståndstalan mot staten men tillerkändes i detta förfarande endast ett mindre belopp i ersättning för kostnader som han haft i ärendet om byggnadstillstånd.
Inför Europadomstolen gjorde Phocas gällande att franska staten kränkt dels hans rätt till skydd för äganderätten enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, dels hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att få ett domstolsavgörande inom skälig tid.
Såvitt gällde äganderätten fann Europadomstolen att det under tiden från den 31 juli 1965 — då det första beslutet fattades om uppskov med beslut över
1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff. samt 1996 s. 71 ff. och 368 ff.
hans begäran om byggnadstillstånd — till den 22 januari 1982 — då expropriationsersättningen slutligen fastställdes — hade förekommit ingrepp i Phocas rätt till skydd för sin egendom. Den bestämmelse i artikel 1 i tilläggsprotokollet som var tillämplig var den allmänna regeln om att envar skall ha rätt till respekt för sin egendom. Vid bedömningen av om det förelåg ett brott mot denna bestämmelse gällde det att ta ställning till om en rimlig jämvikt vidmakthållits mellan det allmänna samhällsintresset och den enskilde ägarens grundläggande rättigheter.
Europadomstolen konstaterade att det planerade vägbygget tillgodosåg det allmänna samhällsintresset. När det gällde det motstående enskilda intresset erinrade domstolen om de svårigheter som Phocas utsatts för under lång tid och om de hinder som uppkommit för honom vid utnyttjandet av sin egendom. Han hade emellertid haft möjlighet enligt fransk lag att begära inlösen av egendomen och att vid oenighet om priset vända sig till expropriationsdomaren för att denne skulle avgöra tvisten. Phocas hade också gjort en hänvändelse om inlösen men hade dröjt med att begära expropriationsdomarens prövning så länge att en tillämplig tidsfrist försummats. Han fick dessutom anses ha godtagit den expropriationsersättning som slutligen utdömts. Det hade därför enligt fransk lag funnits tillräckliga remedier för att tillse att äganderätten i detta fall respekterades, och Europadomstolen konkluderade, med 7 röster mot 2, att det på grund härav inte förelåg någon kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
När det sedan gällde artikel 6:1 i konventionen gick Europadomstolen igenom tre olika förfaranden i vilka Phocas varit part. Ett av dessa förfaranden — som gällde hans begäran om byggnadstillstånd — hade pågått i mer än fyra år och tre månader. En annan process — som gällde skadestånd från staten — hade pågått i åtta år och nästan fem månader. I båda fallen var Phocas själv till en del ansvarig för att förfarandet dragit ut på tiden. Dessutom hade proceduren i högsta instans, vid Conseil d'État, tagit lång tid, men i det första fallet hade förfarandet vid det laget förlorat praktisk betydelse för Phocas, eftersom ett expropriationsförfarande redan hade inletts, och i det andra fallet hade Phocas inte vidtagit några åtgärder för att påskynda förfarandet.
Europadomstolens slutsats, som i denna del antogs med 7 röster mot 2 (såvitt gällde det första förfarandet) och med 5 röster mot 4 (såvitt gällde det andra förfarandet), var därför att inte heller artikel 6:1 i konventionen hade överträtts. Beträffande ytterligare ett förfarande fann domstolen enhälligt att det inte förelåg ett brott mot denna bestämmelse.
2. Remli mot Frankrike (dom 23.4.1996)
Remli, som var av algeriskt ursprung, åtalades för mord vid cour d'assises, där en jury ingick i domstolen. Innan huvudförhandlingen började, hade en av jurymedlemmarna hörts säga till en annan jurymedlem: ”För övrigt är jag rasist.” (”En plus, je suis raciste.”) Remlis försvarare begärde att en skriftlig förklaring av den person som hört detta yttrande skulle intas i protokollet, men domstolen avslog denna begäran. Remli befanns sedan skyldig enligt åtalet och dömdes till livstids fängelse.
Remli gjorde gällande att han i strid med artikel 6:1 i Europakonventionen inte hade dömts av en opartisk domstol.
Europadomstolen förklarade sig inte ha till uppgift att uttala sig om värdet av den skriftliga förklaring som avgetts eller om ifrågavarande jurymedlems åsikter. Emellertid hade cour d'assises vägrat att ta in förklaringen i protokollet, vilket enligt fransk rätt gjorde det omöjligt att senare åberopa förklaringen i ett kassationsförfarande. Inte heller hade cour d'assises föranstaltat om någon utredning. Det hade inte varit möjligt för Remli att begära att vederbörande jurymedlem utbyttes. Europadomstolen uttalade vidare att, när det som i detta fall framförs en invändning mot en domstols opartiskhet som inte är uppenbart orimlig, det ankommer på vederbörande domstol att verifiera att kravet på opartiskhet faktiskt är uppfyllt. Så hade inte skett i förevarande fall, och Remli hade härigenom berövats möjligheten att uppnå rättelse. Med hänsyn härtill och till vikten av att domstolar åtnjuter allmänt förtroende fann Europadomstolen, med 5 röster mot 4, att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.
3. Boughanemi mot Frankrike (dom 24.4.1996)
Boughanemi var född 1960 i Tunisien och var tunisisk medborgare. Han kom till Frankrike 1968 och bodde där utan avbrott fram till dess han utvisades ur landet 1994. Hans föräldrar och syskon var alla bosatta i Frankrike. Boughanemi uppgav sig också ha sammanlevt med en fransk kvinna, och han hade erkänt faderskapet till ett barn som denna kvinna fött 1993.
I Frankrike dömdes Boughanemi upprepade gånger för brott till sammanlagt nästan fyra års fängelse. Det strängaste straffet var tre års fängelse för grovt koppleri. Med anledning av sin brottsliga verksamhet utvisades Boughanemi 1994 från Frankrike till Tunisien.
Boughanemi gjorde gällande att hans utvisning stred mot hans enligt artikel 8 i Europakonventionen skyddade rätt till respekt för privat- och familjelivet.
Europadomstolen konstaterade att utvisningen utgjorde ett ingrepp i Boughanemis rätt enligt artikel 8 i konventionen. Frågan var om detta ingrepp var tillåtligt, vilket enligt artikel 8:2 förutsatte att det hade stöd i lag och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i denna bestämmelse angivna allmänna eller enskilda intressena.
Utvisningen av Boughanemi hade stöd i fransk lag. Dess syfte var att skydda den allmänna ordningen och att förebygga brott, vilket var legitima intressen enligt artikel 8:2. När det gällde frågan om åtgärden var nödvändig för att tillgodose dessa intressen pekade Europadomstolen först på Boughanemis starka anknytning till Frankrike. Trots denna anknytning hade han emellertid behållit sitt tunisiska medborgarskap och han hade veterligen aldrig visat någon önskan att bli fransk medborgare. Det var troligt, menade domstolen, att han hade bevarat vissa band med Tunisien. Särskild vikt fäste domstolen vid de straff som ådömts Boughanemi.
Med beaktande av dessa olika omständigheter fann Europadomstolen, med 7 röster mot 2, att utvisningen inte var en oproportionerlig åtgärd och att artikel 8 inte blivit kränkt.
Det kan erinras om att denna dom är en av flera där Europadomstolen har uttalat sig om förenligheten med artikel 8 i konventionen av att andra generationens invandrare utvisas till sitt ursprungsland. Tidigare mål av detta slag har varit Moustaquim mot Belgien (se SvJT 1994 s. 368), Beldjoudi mot
Frankrike (se SvJT 1994 s. 369) och Nasri mot Frankrike (se SvJT 1995 s. 766). Ytterligare mål av detta slag är anhängiga vid Europadomstolen.
4. Gustafsson mot Sverige (dom 25.4.1996)
Gustafsson drev en restaurang och ett vandrarhem på Gotland. Han var inte ansluten till någon arbetsgivarorganisation. Han var inte heller bunden av något kollektivavtal och vägrade att ingå ett s.k. hängavtal med Hotell- och Restauranganställdas Förbund, HRF. På grund härav utfärdade HRF blockad och bojkott mot Gustafssons restaurang. Sympatiåtgärder vidtogs av flera andra fackliga organisationer, till följd varav leveranser till Gustafssons restaurang stoppades. Till slut sålde Gustafsson restaurangen, och enligt vad han själv uppgav var försäljningen en följd av de svårigheter som de fackliga stridsåtgärderna medfört för honom.
Gustafsson gjorde gällande att det förelåg ett brott mot artikel 11 i Europakonventionen — som behandlar rätten till föreningsfrihet — såtillvida som svenska staten inte gett honom erforderligt rättsligt skydd mot de fackliga åtgärderna. Han klagade också över brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen eftersom hans äganderätt inte respekterats samt mot artiklarna 6 och 13 i konventionen på grund av att han inte haft tillgång till effektiva rättsmedel mot de övergrepp han utsatts för.
När det gällde artikel 11 konstaterade Europadomstolen att Gustafsson haft två möjligheter att tillmötesgå de fackliga kraven. Han kunde antingen ha anslutit sig till en arbetsgivarorganisation eller ha slutit ett hängavtal. Europadomstolen ansåg, med 11 röster mot 8, att Gustafssons föreningsfrihet var i fråga och att artikel 11 därför var tillämplig. Denna artikel skyddade också den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför en förening eller annan sammanslutning, och det fick anses åligga staterna att i viss utsträckning ingripa i relationer mellan enskilda rättssubjekt i syfte att tillse att denna rätt kunde effektivt åtnjutas. Emellertid fick staterna i fråga om relationerna på arbetsmarknaden anses ha stor frihet att avgöra var gränserna skulle gå för statligt ingripande och vilka medel som skulle komma till användning.
Europadomstolen konstaterade vidare att en av de utvägar som stått öppna för Gustafsson var att sluta ett hängavtal. Gustafsson hade invändningar av politisk art mot kollektivavtal, men artikel 11 kunde inte anses innefatta en rätt att inte ingå sådana avtal. Det förelåg därför inte heller någon skyldighet för svenska staten att ge Gustafsson skydd i detta hänseende. De syften som de fackliga organisationerna sökt främja i detta fall var förenliga med artikel 11, och Europadomstolen fann, med 12 röster mot 7, att det inte förelåg något brott mot denna artikel.
I fråga om Gustafssons rätt till skydd för sin egendom konstaterade Europadomstolen att det i målet var fråga om kontraktsförhållanden mellan Gustafsson och hans leverantörer. Med hänsyn härtill kunde den skada som Gustafsson lidit till följd av att leveranser till hans restaurang avbrutits inte vara av sådan art att artikel 1 i tilläggsprotokollet var tillämplig.
När det sedan gällde artiklarna 6 och 13 i konventionen fann Europadomstolen dels att artikel 6 inte var tillämplig eftersom det inte fanns någon rättighet enligt svensk rätt som kunnat bli föremål för domstolsprövning, dels att artikel 13 inte ger rätt till ett rättsmedel mot innehållet i lag och att
Gustafssons klagomål i huvudsak riktade sig mot att de vidtagna stridsåtgärderna var tillåtna enligt svensk rätt. På dessa grunder ansåg Europadomstolen, med 14 röster mot 5, att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig och därför inte blivit kränkt och, med 18 röster mot 1, att artikel 13 inte var tillämplig och inte blivit kränkt.
5. Ausiello mot Italien (dom 21.5.1996)
Ausiello väckte talan mot italienska staten vid räkenskapsdomstolen, Corte dei
Conti, under påstående att den pension som han var berättigad att uppbära i egenskap av tidigare statstjänsteman hade beräknats på ett felaktigt sätt. Han begärde också att få åtnjuta vissa löneökningar varom föreskrifter meddelats i lag. Efter ett förfarande som pågått i sex år två månader avslog räkenskapsdomstolen hans begäran.
Den fråga som Europadomstolen hade att bedöma var om Ausiellos yrkanden blivit föremål för avgörande inom skälig tid. Europadomstolen konstaterade att målet varit anhängigt vid räkenskapsdomstolen under lång tid utan att några processuella åtgärder vidtagits av denna domstol. De frågor som förelåg till bedömning hade inte heller varit särskilt svåra, och räkenskapsdomstolen hade dröjt nära tre månader med att meddela sin dom efter det att domen beslutats av domstolen. Med hänsyn till dessa omständigheter hade förfarandet inte slutförts inom skälig tid, och artikel 6:1 i Europakonventionen hade i detta hänseende inte respekterats.
6. Thomann mot Schweiz (dom 10.6.1996)
Thomann åtalades för skilda brott men kunde inte delges kallelse till huvudförhandling. I en utevarodom (Kontumazurteil) dömde domstolen, Strafgericht, Thomann till fängelse och böter. Thomann begärde omprövning av domen i en ny rättegång inför samma domstol, vilket beviljades. Efter den nya rättegången, under vilken domstolen bestod av samma domare som meddelat den tidigare domen, dömdes Thomann på nytt till fängelse och böter.
Thomann gjorde gällande att domstolen vid det senare tillfället inte kunde anses ha varit opartisk, eftersom de domare som ingick i domstolen genom utevarodomen redan tagit ställning till anklagelserna mot honom. Enligt Thomanns uppfattning hade artikel 6:1 i Europakonventionen, som kräver att prövning sker av en opartisk domstol, därför inte respekterats. Europadomstolen konstaterade att domstolen i den nya rättegången varit obunden av sitt ställningstagande i utevarodomen. Det var fråga om en helt ny prövning på grundval av ett mera fullständigt material, och det fanns under sådana omständigheter inte skäl att ifrågasätta domarnas opartiskhet. Det förelåg därför inte något brott mot artikel 6:1 i konventionen.
7. Benham mot Storbritannien (dom 10.6.1996)
Om en person underlåter att betala en viss kommunal skatt, community charge, och skatten inte heller kan indrivas genom utmätning av den skattskyldiges egendom, kan enligt vissa brittiska lagbestämmelser vederbörande myndighet begära hos magistratsdomstol, Magistrates' Court, att den skattskyldige skall dömas till fängelse. Innan så sker, skall en förhandling hållas varvid den skattskyldige får lämna uppgifter om sina tillgångar och det skall utredas
huruvida underlåtenheten att betala varit uppsåtlig eller oaktsam (”due to his wilful refusal or culpable neglect”) eller haft annan orsak.
Benham hade försummat att betala £325 i community charge, och han saknade utmätningsbara tillgångar. Han instämdes till magistratsdomstol som — efter en förhandling vid vilken han inte hade juridiskt biträde — fann att hans underlåtenhet att betala skatten berodde på oaktsamhet, eftersom han hade haft möjlighet att skaffa sig tillräckliga inkomster för att fullgöra sin betalningsskyldighet. Domstolen dömde därför Benham till 30 dagars fängelse såvida han inte betalade vad han var skyldig. Benham intogs omedelbart därefter i fängelse men frigavs mot borgen efter 11 dagar.
Senare fann en domare i Divisional Court, dit Benham överklagat fängelsedomen, att magistratsdomstolen haft fel när den funnit honom ha handlat oaktsamt, eftersom det inte visats att han haft möjlighet att få någon för honom lämplig anställning och att han avvisat något erbjudande om sådan anställning. Trots denna dom saknade Benham möjlighet att få skadestånd för den tid han tillbringat i fängelse, eftersom en skadeståndstalan inte kunde bifallas annat än om han kunde visa att magistratsdomarna handlat i ond tro (”bad faith”) och med överskridande av sina befogenheter (”in excess of jurisdiction”).
Benham gjorde gällande att det förelåg brott mot följande bestämmelser i Europakonventionen: artikel 5:1 på grund av att frihetsberövandet varit olagligt, artikel 5:5 på grund av att han saknat rätt till skadestånd för det oriktiga frihetsberövandet, artikel 6 punkterna 1 och 3:c till följd av att han inte haft juridiskt biträde vid magistratsdomstolen och hans rätt att försvara sig därför inte respekterats. Europadomstolen konstaterade att det i detta fall var fråga om ett frihetsberövande som syftade till att säkerställa Benhams fullgörande av sin förpliktelse att betala community charge. Frihetsberövandet var därför i princip att hänföra till artikel 5:1:b i konventionen som tillåter frihetsberövanden ”i syfte att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet”. En förutsättning är emellertid att frihetsberövandet är lagligt.
När det gällde lagligheten uttalade Europadomstolen att ett frihetsberövande normalt är lagligt om det grundar sig på beslut av domstol. När en domstol beslutar om ett frihetsberövande men detta beslut senare upphävs genom ett nytt domstolsbeslut på grund av att det första beslutet varit felaktigt, innebär detta inte nödvändigtvis att frihetsberövandet under den tid som förflutit mellan de båda besluten varit olagligt och därmed konventionsstridigt. Europadomstolen hänvisade till vissa principer i engelsk rätt, enligt vilka en distinktion i fråga om lagligheten görs mellan beslut som faller inom magistratsdomstolens behörighet (”within its jurisdiction”) och sådana som faller utanför denna behörighet (”in excess of jurisdiction”). De förra besluten anses giltiga till dess de upphävs, medan de senare anses ogiltiga redan från början. I det aktuella fallet kunde det inte anses visat att magistratsdomstolen handlat ”in excess of jurisdiction” och att frihetsberövandet på denna grund var olagligt enligt engelsk rätt. Inte heller kunde det enligt Europadomstolens mening anses ha varit fråga om ett godtyckligt (”arbitrary”) frihetsberövande. Det hade inte gjorts gällande att magistratsdomarna handlat i ond tro eller att de saknat vilja att tillämpa lagen på ett riktigt sätt.
Europadomstolen konkluderade på anförda skäl, med 17 röster mot 4, att det inte förelåg en kränkning av artikel 5:1 i konventionen.
Enligt artikel 5:5 i konventionen skall den som utsatts för ett frihetsberövande i strid med bestämmelserna i artikel 5 ha rätt till skadestånd. Eftersom Europadomstolen funnit att Benhams frihetsberövande inte stred mot artikel 5:1, förelåg inte heller något brott mot artikel 5:5.
När det sedan gällde artikel 6 i konventionen var den första frågan om denna artikel överhuvudtaget var tillämplig. För tillämplighet förutsattes att magistratsdomstolen kunde anses ha haft att ta ställning till en ”anklagelse för brott” (”criminal charge”) mot Benham. Avgörande för om en sådan anklagelse skulle anses föreligga var inte att det enligt engelsk rätt var fråga om ett civilrättsligt och inte om ett straffrättsligt förfarande. Av vikt för bedömningen var att skyldigheten att betala community charge var av generell natur och gällde alla medborgare, att det var en offentlig myndighet som initierade förfarandet vid underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldigheten, att förfarandet hade vissa punitiva drag såtillvida som det avgörande kriteriet för om den betalningsskyldige skulle dömas till fängelse var om underlåtenheten att betala grundade sig på uppsåt eller oaktsamhet eller hade annan orsak samt slutligen att påföljden var relativt sträng och kunde uppgå till tre månaders fängelse och att i det aktuella fallet trettio dagars fängelse hade utdömts. Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att Benham skulle anses ha varit anklagad för brott i konventionens mening och att artikel 6 punkterna 1 och 3 därför var tillämpliga.
Frågan var då om det enligt artikel 6 hade krävts att Benham försetts med juridiskt biträde under domstolsförfarandet.
Europadomstolen fann att det i princip skall finnas en rätt till juridiskt biträde när frihetsberövande kan ifrågakomma som påföljd. I förevarande fall hade Benham kunnat dömas till fängelse i högst tre månader. Därtill kom att de rättsliga frågor som förelåg till bedömning inte var enkla. Det var ostridigt att Benham själv inte kunnat bekosta ett juridiskt biträde, och han hade därför, med hänsyn till den påföljd som kunnat ådömas honom och till det relativt komplicerade rättsläget i målet, haft rätt att på det allmännas bekostnad företrädas av advokat under förfarandet inför magistratsdomstolen. Eftersom han inte kommit i åtnjutande av denna rättighet, fann Europadomstolen att det förelåg ett brott mot artikel 6 punkterna 1 och 3:c tillsammantagna.
8. Pullar mot Storbritannien (dom 10.6.1996)
Pullar var vald ledamot av Tayside Regional Council, ett kommunalt organ i Skottland. Han åtalades jämte en annan ledamot av Regional Council vid domstol, Sheriff Court, för tagande av muta. Enligt åtalet hade han och hans medtilltalade åtagit sig att mot betalning stödja en ansökan om byggnadstillstånd av bl.a. John McLaren, som var delägare i en arkitektfirma. McLaren hördes som ett av åklagarens huvudvittnen under rättegången.
En av de personer som ingick i juryn under rättegången var Brian Forsyth, som var anställd i McLarens företag men som några dagar tidigare hade blivit uppsagd från denna anställning på grund av arbetsbrist. Forsyth hade informerat domstolens sekreterare (the clerk) om sin relation till McLaren och då tillfrågats om han kände Pullar eller den medtilltalade eller om han hade kunskap om de förhållanden som skulle bedömas i målet. Sedan han svarat
nekande på dessa frågor, meddelade domstolssekreteraren att det inte förelåg hinder mot att han ingick i juryn. Varken åklagaren eller Pullars försvarare och inte heller domaren i målet (the sheriff) underrättades om Forsyths anknytning till McLaren. En majoritet av de 15 jurymedlemmarna fann Pullar skyldig till brott enligt åtalet. Han dömdes till 12 månaders fängelse och till förverkande av rätten att inneha offentlig tjänst under en tid av fem år.
Sedan Pullars försvarare fått kännedom om relationen mellan Forsyth och McLaren, hänvände de sig först till åklagarmyndigheten, och de överklagade senare domen till High Court of Justiciary. I ett yttrande, som införskaffades av åklagarmyndigheten, förklarade McLaren att Forsyth i arkitektfirman inte haft någon befattning med de förhållanden som låg till grund för åtalet. McLarens yttrande överlämnades till High Court of Justiciary och Pullars försvarare. De senare fick emellertid inte något tillfälle att korsförhöra McLaren under förhandlingarna inför domstolen. High Court of Justiciary avslog överklagandet. Enligt dess mening borde domstolssekreteraren ha underrättat domaren om McLarens och Forsyths anknytning till varandra. Om så skett hade Forsyth sannolikt fått avträda ur juryn. Emellertid saknades skäl att tro att det skett ett rättsövergrepp (”miscarriage of justice”). Ingenting visade att Forsyth haft förhandskännedom om förhållandena i målet, och det fanns ingen anledning till antagande att han inte bedömt bevisningen på ett opartiskt sätt. Med hänsyn härtill saknades skäl för att undanröja den överklagade domen.
Den första frågan inför Europadomstolen var om Pullar dömts av en oavhängig och opartisk domstol på sätt som krävs enligt artikel 6:1 i Europakonventionen.
Europadomstolen konstaterade att det vid bedömningen av denna fråga var av vikt om de tvivel om domstolens opartiskhet som Pullar hyste kunde anses objektivt grundade. I detta hänseende framhöll domstolen att Forsyth inte hade befattat sig med det projekt som målet gällde och att han dessutom hade blivit uppsagd från sin anställning en kort tid före rättegången. Det var under sådana omständigheter ingalunda klart att det vid en objektiv bedömning förelåg en risk för att Forsyth skulle vara benägen att fästa större tilltro till McLaren än till försvarets vittnen. Dessutom var Forsyth bara en av 15 jurymedlemmar. Domaren hade framhållit för juryn att det var dess uppgift att opartiskt beakta all vittnesbevisning, och jurymedlemmarna hade avlagt ed varigenom de åtagit sig att fullgöra sina uppdrag på ett opartiskt sätt.
Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen, med 5 röster mot 4, att Pullars farhågor för brist på opartiskhet inte kunde anses objektivt grundade och att det därför i detta hänseende inte förelegat ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
En ytterligare fråga var om det förhållandet att försvaret inte fått tillfälle att förhöra McLaren med anledning av hans skriftliga yttrande som förelagts High
Court of Justiciary utgjorde ett brott mot artikel 6 punkterna 1 och 3:d i konventionen.
På denna punkt konstaterade Europadomstolen särskilt att Pullars försvarare hade haft möjlighet att vidta en rad åtgärder när McLarens yttrande förelades
High Court of Justiciary. De hade kunnat göra invändningar mot att domstolen tog del av yttrandet eller förbehåll i fråga om yttrandets riktighet. De hade också kunnat begära att McLaren och andra vittnen hördes muntligt.
Emellertid vidtog de ingen av dessa åtgärder, och det förelåg under sådana omständigheter inte något brott mot artikel 6 punkterna 1 och 3:d i konventionen.
9. Amuur mot Frankrike (dom 25.6.1996)
Mahad, Lahima, Abdelkader och Mohammed Amuur var syskon och somaliska medborgare. De ankom den 9 mars 1992 med flyg från Damaskus till flygplatsen Paris-Orly och gjorde vid ankomsten gällande att de var flyktingar från Somalia. Den franska polisen vägrade dem rätt till inresa i Frankrike. De placerades i stället i vad som kallades flygplatsens internationella zon. Särskilt fick de vistas i en avspärrad del av Hôtel Arcade i flygplatsens närhet som hade hyrts av franska inrikesministeriet för att härbärgera ankommande asylsökande utlänningar. De kvarblev på detta hotell fram till den 29 mars 1992 då de utvisades till Syrien.
Klagandena gjorde gällande att de i den internationella zonen vid flygplatsen Paris-Orly berövats friheten i strid med artikel 5:1 i Europakonventionen.
Den första frågan i målet var om klagandenas vistelse i den internationella zonen på Hôtel Arcade utgjorde ett frihetsberövande.
I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att klagandena under huvuddelen av de 20 dagar de befunnit sig vid Paris-Orly hade varit avstängda från kontakter med andra. De hade varit underkastade en strikt polisövervakning och hade inte förrän under slutet av perioden fått något socialt eller juridiskt bistånd. De hade inte fått resa in i Frankrike, och det av franska regeringen åberopade förhållandet att de franska myndigheterna inte skulle ha hindrat dem att frivilligt lämna Frankrike om de hade begärt att få göra detta uteslöt inte att det rörde sig om ett frihetsberövande. När det gällde asylsökande var möjligheten att avresa till ett annat land ofta rent teoretisk, och i det aktuella fallet hade det inte varit möjligt för klagandena att avresa till Syrien förrän efter förhandlingar mellan de franska och syriska myndigheterna. Europadomstolen ansåg därför att klagandena, under den tid då de vistats i flygplatsens internationella zon, hade varit berövade friheten och att artikel 5:1 i konventionen därför var tillämplig på deras situation.
Europadomstolen fann vidare att villkoren för ett sådant frihetsberövande vid den aktuella tidpunkten inte hade varit tydligt angivna i fransk lag och att möjligheten till domstolskontroll därför också hade varit ofullständig. Klagandenas rätt till personlig frihet hade inte varit reglerad på ett tillfredsställande sätt i lag, och det förelåg i detta hänseende ett brott mot artikel 5:1 i konventionen.