Notiser

 

 

Ove Sköllerholm †
Justitierådet Ove Sköllerholm avled den 23 juli 1996.
    Ove Sköllerholm var född år 1939 i Trollhättan. Han läste juridik och tog examen i Lund. Efter tingstjänstgöring kom han till Svea hovrätt, där han blev fiskal 1968. Under de närmast följande åren tjänstgjorde han som sekreterare i Arbetsdomstolen. De insikter i arbetsrätt som han förvärvade där ledde till att togs i anspråk i det utredningsarbete som resulterade i 1976 års medbestämmandelag. Efter att ha förordnats till assessor i hovrätten värvades han som sakkunnig till Justitiedepartementet, där han under åren 1975–1984 sysslade med olika lagstiftningsuppgifter inom civilrätten. Han släppte under den tiden inte kontakten med arbetsrätten, och 1984 utsågs han att vara en av Arbetsdomstolens tre heltidsarbetande ordförande. Den 1 mars i år tillträdde han som ledamot i Högsta domstolen. Bara några veckor därefter fick han besked om att han bar på den svåra sjukdom som nu har ändat hans liv.
    Som framgår av dessa korta notiser gjorde Ove Sköllerholm betydande insatser inom rättslivet. Vid sidan av sina huvudsakliga arbetsuppgifter hade han flera förtroendeuppdrag. Ett sådant var att vara svensk sekreterare för de nordiska juristmötena och därmed också generalsekreterare för det stora mötet i Stockholm år 1981, en uppgift som krävde organisationsförmåga, smidighet, ett klart huvud och goda nerver.
    Ove Sköllerholm var allmänt uppskattad som en ytterst kunnig, skarpsinnig, samvetsgrann och omdömesgill domare. Hans utomordentliga juridiska analysförmåga parades med en även för domare anmärkningsvärd noggrannhet. Han var alltid villig att obunden av prestigehänsyn lyssna till och ta intryck av andras argument. Allt detta i förening med hans goda omdöme borgade för att slutresultatet av hans arbete blev fullödigt.
    De som har haft förmånen att få samarbeta med Ove Sköllerholm kan vittna om hur lätt och angenämt det samarbetet var. Ove Sköllerholms personlighet präglades av en kombination av lugn trygghet och okonstlad anspråkslöshet. Han hade ett ljust sinne, vänlig humor och en personlig charm som väckte tillgivenhet hos dem han kom i närmare kontakt med och gav honom många vänner.
    I Högsta domstolen var vi många som länge hoppades att en gång få se Ove Sköllerholm som kollega, och det väckte därför stor tillfredsställelse när justitieministern tillkännagav sin avsikt att föreslå regeringen att utnämna honom till justitieråd. Jag vet att han själv gladde sig mycket åt sitt nya arbete och jag är övertygad om att han skulle ha funnit sig väl till rätta i Högsta domstolen och att han skulle ha kunnat göra förnämliga insatser under det decennium som det borde ha förunnats honom att få verka som domare där.
Anders Knutsson