Nyheter från Europadomstolen — fjärde kvartalet 1995

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna meddelade under tiden oktober–december 1995 (jfr SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff.) domar i följande mål:

 

1. Schmautzer mot Österrike
2. Umlauft mot Österrike
3. Gradinger mot Österrike
4. Pramstaller mot Österrike
5. Palaoro mot Österrike
6. Pfarrmeier mot Österrike
(domar 23.10.1995)
 

Samtliga dessa mål gällde rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Klagandena hade alla ålagts bötesstraff genom beslut av österrikisk förvaltningsmyndighet, Schmautzer för underlåtenhet att använda säkerhetsbälte vid bilkörning, Umlauft och Pfarrmeier för vägran att underkasta sig alkoholutandningsprov, Gradinger för bilkörning under påverkan av alkohol, Pramstaller för olovligt byggande och Palaoro för fortkörning. Sedan besluten överklagats, fastställdes de — i något fall med en mindre ändring — av högre förvaltningsmyndighet. En viss möjlighet till överprövning vid domstol förelåg såtillvida som besluten kunde angripas på väsentligen rättsliga grunder inför förvaltningsdomstolen, Verwaltungsgerichtshof. Dessutom fanns möjlighet att få förvaltningsbeslutens författningsenlighet prövad av författningsdomstolen, Verfassungsgerichtshof.
    En första fråga som Europadomstolen hade att ta ställning till var om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandena i fråga eller, med andra ord, om de gällde ”anklagelse för brott”. Denna fråga besvarades i samtliga fall jakande.
    Nästa fråga gällde betydelsen av en reservation som Österrike gjort vid sitt tillträde till konventionen och som angav att bestämmelserna i artikel 5 i konventionen — som gäller frihetsberövanden — skulle med avseende på Österrike tillämpas så, att vissa administrativa frihetsberövanden, som inte var underkastade annan domstolskontroll än överprövning av förvaltningsdomstolen och författningsdomstolen, inte skulle anses konventionsstridiga. Visserligen hade ingen av de nu aktuella klagandena dömts till frihetsstraff, men österrikiska regeringen ansåg ändå att reservationen var av betydelse eftersom bötesstraffen under vissa förutsättningar kunde förvandlas till fängelse. Europadomstolen fann emellertid på andra grunder att reservationen inte var tillämplig i förevarande fall. Den gällde ju enligt sin ordalydelse

72 Hans Danelius SvJT 1996 enbart artikel 5 — och således inte artikel 6 — och den var dessutom grundad på andra lagar än dem som tillämpats i nu förevarande mål.
    Det återstod sedan att bedöma om den domstolsprövning som stått till buds, dvs. vid förvaltningsdomstolen och författningsdomstolen, varit tillräcklig för att motsvara kraven i artikel 6:1 i konventionen. Europadomstolen konstaterade i detta hänseende att författningsdomstolen inte var en sådan domstol som avsågs i artikel 6:1, eftersom den endast hade att pröva om det förelåg brott mot konstitutionen. Inte heller förvaltningsdomstolen kunde anses uppfylla kraven i artikel 6:1, eftersom dess prövning var alltför begränsad. Domstolen var inte behörig att göra en fullständig omprövning av de faktiska och rättsliga förhållandena i målen, vilket utgjorde ett krav enligt artikel 6:1 när det gällde domstolsprövningen i brottmål.
    Europadomstolens slutsats blev därför i alla sex målen att artikel 6:1 inte hade respekterats. En ytterligare fråga som förelåg till bedömning i fallet Gradinger var om klaganden Gradinger kunde anses ha dömts två gånger för samma gärning i strid med principen ne bis in idem så som denna formulerats i artikel 4 i protokoll 7 till konventionen. Omständigheterna var i detta hänseende följande.
    Klaganden Gradinger åtalades först vid domstol för att han vid bilkörning varit vållande till annan persons död med den försvårande omständigheten att han kört bilen under påverkan av alkohol. Domstolen fann Gradinger skyldig till vållande till annans död enligt strafflagen, Strafgesetzbuch, men ansåg att påverkan av alkohol inte visats föreligga.
    Trots detta ålades Gradinger senare genom beslut av förvaltningsmyndighet ett bötesstraff enligt vägtrafiklagen, Strassenverkehrsordnung, för att han kört bilen under påverkan av alkohol. Han gjorde gällande att han på grund härav hade straffats för en gärning för vilken han en gång hade frikänts. Vid sin ratificering av protokoll 7 hade Österrike förklarat att artikel 4 endast avsåg sådana straffrättsliga förfaranden som omfattades av den österrikiska straffprocesslagen, och dit hörde inte det administrativa förfarandet mot Gradinger. Europadomstolen fann att den österrikiska förklaringen var att anse som en reservation men att den inte uppfyllde de krav som konventionen ställer på en giltig reservation. Förklaringen var därför rättsligt verkningslös. När det gällde sakfrågan konstaterade Europadomstolen att enligt österrikisk lag påverkan av alkohol skulle — både som försvårande omständighet vid vållande till annans död och som grund för bestraffning enligt vägtrafiklagen — anses föreligga när blodalkoholhalten vid bilkörning uppgick till minst 0,8 gram per liter. I förevarande fall hade domstol inte funnit en sådan blodalkoholhalt styrkt, medan den administrativa myndigheten därefter hade ansett att alkoholen i blodet uppgått till denna nivå. Även med beaktande av den olikartade karaktären av de båda förfarandena ansåg Europadomstolen att det i detta hänseende var samma gärning som förelegat till bedömning två gånger och att det därför förelåg ett brott mot principen ne bis in idem enligt artikel 4 i protokoll 7.

 

 

7. Iribarne Pérez mot Frankrike (dom 24.10.1995)
Klaganden Iribarne Pérez dömdes i Andorra till ett fängelsestraff. Enligt gällande regler kunde straffet verkställas antingen i Frankrike eller i Spanien. Iribarne Pérez valde att avtjäna sitt straff i ett franskt fängelse. Han hade emellertid invändningar mot rättegången i Andorra, och han menade att dessa invändningar var så vägande att hans frihetsberövande i Frankrike inte kunde anses lagligt. Han gjorde gällande att han hade rätt enligt artikel 5:4 i konventionen att få frågan om lagligheten av frihetsberövandet prövad av fransk domstol. Eftersom någon sådan domstolsprövning inte kunnat ske, förelåg enligt hans uppfattning ett brott mot den nämnda konventionsbestämmelsen.
    Europadomstolen erinrade om sin tidigare rättspraxis enligt vilken det i allmänhet inte finns någon rätt enligt artikel 5:4 till ytterligare domstolsprövning i fall där själva frihetsberövandet beslutats av en behörig domstol, eftersom den garanti som åsyftas med artikel 5:4 i sådana fall uppfyllts redan genom det ursprungliga domstolsbeslutet. I vissa fall där domstol beslutat om frihetsberövandet måste det emellertid sedan någon tid gått finnas en rätt till prövning av om frihetsberövandet skall bestå. Så är fallet t. ex. vid sådana straff och påföljder som är tidsobestämda eller vid frihetsberövanden som grundas på att en person är psykiskt avvikande eller särskilt farlig. I dessa fall förutsätts enligt artikel 5:4 att domstol med skäliga mellanrum skall kunna pröva om frihetsberövandet skall fortgå.
    I det aktuella fallet förelåg enligt Europadomstolens mening inte någon sådan situation. Det var i stället fråga om ett normalt fängelsestraff, och den andorranska domstol som utdömt straffet var enligt Europadomstolens mening att anse som en sådan behörig domstol som svarat för legalitetskontroll enligt artikel 5:4 i konventionen. Inte heller hade det under förfarandet i Andorra förekommit någon flagrant orättvisa. Iribarne Pérez hade inte ens påstått att han i något väsentligt avseende förvägrats rätten att försvara sig. Han hade biståtts av en advokat, rättegången mot honom hade varit offentlig och han hade fått del av domen. Inte heller hade han ifrågasatt den andorranska domstolens opartiskhet. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att det under sådana omständigheter inte förelåg något brott mot artikel 5:4.

 

8. Agrotexim m. fl. mot Grekland (dom 24.10.1995)
Klagandena var sex bolag som tillsammans ägde aktiemajoriteten i ett bryggeri. Staden Athen beslutade att vissa markområden som tillhörde bryggeriet skulle användas för allmänna ändamål och tillkännagav sin avsikt att expropriera områdena i fråga. Ändamålet med expropriationen ändrades efter hand, men markområdena var redan omhändertagna av staden och förblev undandragna bryggeriets dispositionsrätt. Bryggeriet kom i ekonomiska svårigheter och likvidatorer utsågs för att avveckla verksamheten. Klagandena gjorde gällande att omhändertagandet av marken och underlåtenheten att återlämna denna utgjort oberättigade ingrepp i deras äganderätt (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen). De klagade också över att de som aktieägare

 

74 Hans Danelius SvJT 1996 inte kunnat vända sig till grekisk domstol för att få dessa ingrepp bedömda (artiklarna 6 och 13 i konventionen).
    Europadomstolen konstaterade att målet inte gällde påståenden om kränkningar av klagandenas rättigheter som aktieägare, t. ex. rätten att delta i bolagsstämma och att rösta om bolagets angelägenheter. I stället gjorde klagandena gällande att deras ekonomiska intressen skadats av att bryggeriet utsatts för kränkningar av äganderättsskyddet. Domstolen ansåg emellertid att en distinktion måste upprätthållas mellan ett bolag och dess aktieägare och att aktieägarna endast undantagsvis kunde anses behöriga att klaga över åtgärder som riktats mot bolaget. En sådan rätt kunde föreligga om det var omöjligt för bolaget självt att klaga till konventionsorganen. I förevarande fall hade likvidatorer utsetts för bolaget, och ingenting tydde på att dessa visat försumlighet vid tillvaratagandet av bolagets intressen. Det hade inte framkommit något som visade att likvidatorerna varit oförmögna att för bolagets räkning klaga över brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Med hänsyn härtill kunde klagandena i målet, vilka endast hade ett indirekt intresse i egenskap av aktieägare, inte anses behöriga att i dessa frågor vända sig med klagomål till konventionsorganen.
    När det gällde artiklarna 6 och 13 ansåg Europadomstolen att dessa bestämmelser inte kunde anses kräva att aktieägare i ett bolag skulle ha rätt att väcka talan om skadestånd för skada som bolaget lidit.

 

9. British-American Tobacco Company Ltd. mot Nederländerna (dom 20.11.1995)
Klagandebolaget ingav en patentansökan till det nederländska patentverket som beslutade att inte utlägga ansökningen till allmän granskning. Bolaget överklagade beslutet till besvärsavdelningen inom verket, som fastställde beslutet med motiveringen att uppfinningen inte var patenterbar.
    Bolaget klagade över att det inte fått en rättvis offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol och hävdade att det därför förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att patentansökningsförfarandet hade avsett bestämmandet av civila rättigheter och skyldigheter och att artikel 6:1 därför var tillämplig. Emellertid ansåg Europadomstolen det inte nödvändigt att ta ställning till om patentverkets besvärsavdelning kunde godtas som en sådan domstol som avses i artikel 6:1 och om förfarandet inför besvärsavdelningen uppfyllt kraven i denna bestämmelse, eftersom den fann att bolaget kunde ha begärt att saken prövades av allmän civildomstol. Det fanns visserligen ingen nederländsk rättspraxis som visade att en civildomstol kunde överpröva patentverkets beslut i sådana ärenden, men enligt en allmän nederländsk rättsprincip var civildomstol behörig att överpröva förvaltningsbeslut om det inte fanns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier i det administrativa förfarandet.
    Enligt Europadomstolens mening borde bolaget därför ha hänvänt sig till civildomstol för att söka få denna att överpröva beslutet. Med hänsyn härtill förelåg inte något brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

 

10. Pressos Compania Naviera S.A. m. fl. mot Belgien (dom 20.11.1995)
Klagandena var ett stort antal rederier, vilkas fartyg varit inblandade i kollisioner i belgiska eller nederländska farvatten före den 17 september 1988. Eftersom de ansåg att kollisionerna berott på vårdslöshet hos belgiska lotsar, väckte de skadeståndstalan som i vissa fall riktades mot belgiska staten och i andra fall mot ett privat lotsbolag.
    Lotsning hade länge enligt belgisk rätt ansetts ske på befälhavarens ansvar, men detta synsätt ändrades genom en dom 1983 av belgiska kassationsdomstolen, Cour de cassation, enligt vilken lotsarna och huvudmännen för lotsverksamheten gjordes ansvariga för felaktigheter vid lotsningen. För att förhindra att på grundval av denna dom stora skadeståndskrav riktades bl. a. mot belgiska staten som huvudman för en stor del av lotsverksamheten i Belgien genomförde parlamentet en lagändring, varigenom huvudmännen för lotsverksamheten i princip friskrevs från ansvar för fel vid lotsning. Lagändringen trädde i kraft den 17 september 1988 men gjordes retroaktivt tillämplig för en tidsperiod av 30 år.
    Till följd av lagändringen hade klagandena inte längre möjlighet att nå framgång med sina skadeståndskrav på grundval av händelser som inträffat före den nya lagens ikraftträdande.


    Europadomstolen konstaterade att ett anspråk på skadestånd i princip uppkommer i det ögonblick då skadan inträffar. I förevarande fall hade klagandena redan före lagändringen, trots att det inte i något fall fanns en slutlig dom, en legitim förväntan att erhålla ersättning enligt då gällande rätt, och detta anspråk fick anses omfattat av äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Lagändringen innebar att klagandena berövades sin egendom. Detta egendomsberövande kunde visserligen anses vara i det allmännas intresse, men för att åtgärden skulle anses godtagbar enligt artikel 1 måste den också vara proportionerlig. I detta hänseende kunde konstateras att lagändringen retroaktivt och utan ersättning utsläckt krav på mycket höga ersättningar mot staten och privata företag. De ekonomiska överväganden som låg bakom lagändringen kunde väl motivera ny lagstiftning avseende framtida förhållanden, men att utsläcka klagandenas redan existerande krav på ersättning framstod som en oproportionerlig åtgärd. Det förelåg därför brott mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.

 

11. Acquaviva mot Frankrike (dom 21.11.1995)
Klagandena var nära anhöriga till en person, Jean-Baptiste Acquaviva, som dödats under oklara omständigheter på Korsika. I december 1987 gjorde de en anmälan mot en person, R., som de anklagade för att ha mördat Jean-Baptiste Acquaviva. De anmälde sig samtidigt som målsägande — med fransk terminologi plainte avec constitution de partie civile — men utan att framställa krav på skadestånd. Det företogs en förundersökning, som i december 1991 resulterade i ett beslut att R. vid tillfället handlat i nödvärn och att det inte fanns grund för att åtala någon annan person för brott. Klagandena överklagade beslutet till kassationsdomsto-

 

76 Hans Danelius SvJT 1996 len, Cour de cassation, som i april 1992 avvisade överklagandet på grund av formfel.
    Klagandena gjorde gällande att förfarandet pågått så länge att kravet i artikel 6:1 i Europakonventionen på prövning inom skälig tid inte respekterats. Den första frågan i målet var emellertid om artikel 6:1 var tillämplig på förfarandet eller, med andra ord, om detta avsett fastställande av klagandenas civila rättigheter trots att de inte framställt något krav på skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena genom sin anmälan mot R. satt i gång ett förfarande som syftat till att få till stånd en fällande brottmålsdom, vilket var en förutsättning för att de skulle kunna få skadestånd. De hade enligt gällande regler kunnat under tiden fram till rättegången framställa skadeståndskrav och de hade även haft möjlighet att begära skadestånd under rättegången. Genom att domstolen hade funnit R. ha handlat i nödvärn hade de emellertid berövats all rätt att vid domstol begära skadestånd. Brottmålsförfarandet var därför av avgörande betydelse för deras rätt till skadestånd, och Europadomstolen konkluderade på denna punkt att artikel 6:1 var tillämplig.
    När det sedan gällde frågan om kravet på ett avgörande inom skälig tid respekterats fann Europadomstolen att klagandena i viss mån hade bidragit till att förfarandet dragit ut på tiden och att dessutom det politiska klimatet på Korsika komplicerat utredningen och föranlett vissa förseningar. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåg domstolen att det inte förelåg något brott mot principen i artikel 6:1 att ett mål skall prövas inom skälig tid.

 

12. Velosa Barreto mot Portugal (dom 21.11.1995)
Klaganden Velosa Barreto och hans familj, som bestod av hustru och ett litet barn, bodde tillsammans med hustruns föräldrar i ett hus som hyrdes av dessa. Efter någon tid ärvde Velosa Barreto från sina föräldrar ett hus som emellertid var uthyrt till en annan person. Velosa Barreto och hans hustru väckte talan mot hyresgästen och dennes hustru med yrkande att hyresavtalet skulle upphöra på grund av att familjen Velosa Barreto hade behov av att använda huset som sin bostad. De portugisiska domstolarna fann att familjen inte befann sig i en speciellt bekymmersam situation eftersom de hade en bostad hos hustruns föräldrar. Det förelåg därför inte sådana ömmande skäl som kunde motivera ett undantag från principen om hyresgästens besittningsskydd. Yrkandet om att hyresförhållandet skulle upphöra ogillades därför.
    Velosa Barreto klagade över brott mot hans rätt till skydd för privat- och familjelivet i artikel 8 i Europakonventionen och hans rätt till skydd för äganderätten i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till denna konvention.
    När det gällde skyddet för Velosa Barretos privat- och familjeliv konstaterade Europadomstolen att bestämmelsen i artikel 8 inte kunde tolkas så, att en hyresvärd generellt skulle ha rätt att återfå besittningen till ett uthyrt hus för att bo där med sin familj. Det var alltså helt förenligt med konventionen att portugisisk lag som villkor för att återta ett uthyrt hus

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 77 uppställde krav på att det förelåg ett verkligt behov för hyresvärden. I förevarande fall hade de portugisiska domstolarna efter noggrann prövning funnit att ett sådant behov inte förelåg, och ingenting tydde på att de vid sin prövning försummat att göra en rimlig avvägning av de motstående intressena. Artikel 8 i konventionen hade därför inte kränkts. Såvitt gällde äganderättsskyddet fann Europadomstolen att det varit fråga om en rimlig begränsning av en ägares rätt att utnyttja sin egendom och att det därför inte heller förelåg något brott mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.

 

13. Bryan mot Storbritannien (dom 22.11.1995)
Klaganden Bryan hade genom ett kommunalt beslut ålagts att inom viss tid riva två byggnader som utan byggnadstillstånd uppförts på hans mark. Bryan överklagade beslutet till den ansvarige ministern, Secretary of
State for the Environment. Denne utsåg i enlighet med gällande lag en inspektör att göra en utredning och fatta beslut i fråga om överklagandet. Den inspektör som utsågs, en Principal Housing and
Planning Inspector, var en offentlig tjänsteman och tillhörde personalen på ministeriet i fråga, Department of the Environment. I sitt beslut fann inspektören att byggnaderna hade ett sådant utseende att de inte passade in i jordbruksmiljön och att de också var olämpliga med hänsyn till att trakten i fråga var ett naturskyddsområde. Inte heller ansågs kravet på rivning vara oskäligt betungande för Bryan. På dessa grunder lämnade inspektören Bryans talan utan bifall.
    Bryan förde saken vidare till domstol, High Court, som avslog överklagandet med motivering att inspektören inte hade fattat ett ”irrationellt” beslut (”acted irrationally”) och att det inte förekommit något rättsligt fel (”error in law”) i hans beslut. Bryan sökte överklaga detta beslut till Court of Appeal men vägrades prövningstillstånd.
    Vid Europadomstolen gjorde Bryan gällande att förfarandet inför inspektören och sedan vid High Court inte uppfyllde kraven i artikel 6:1 i Europakonventionen.
    Europadomstolen fann till en början att förfarandet gällt Bryans civila rättigheter och att artikel 6:1 därför var tillämplig i målet.
    När det först gällde förfarandet inför inspektören fann Europadomstolen ingen anledning ifrågasätta att förfarandet varit rättvist (”fair hearing”). Emellertid stod inspektören i ett särskilt hierarkiskt förhållande till ministern, som var behörig att när som helst återkalla förordnandet för honom att besluta i ett visst ärende. Redan av detta skäl framstod inspektören inte som en oberoende tjänsteman, och han uppfyllde inte kraven i artikel 6:1 i konventionen.
    Såvitt gällde High Court var frågan om domstolens prövningsrätt var tillräckligt vidsträckt för att motsvara kraven i artikel 6:1. Europadomstolen konstaterade i detta hänseende att prövningen vid High Court var en legalitetsprövning som inte omfattade alla aspekter av det överklagade beslutet. Emellertid kunde detta beslut upphävas inte bara på grund av felaktigheter under förfarandet utan också om beslutet grundats på irrelevanta omständigheter eller om vissa relevanta omständigheter inte beaktats. Andra grunder för att upphäva beslutet kunde vara att den

 

78 Hans Danelius SvJT 1996 bevisning på vilken inspektören grundat sitt avgörande inte var tillräcklig för att leda till en slutsats i fråga om de faktiska förhållandena eller att den slutsats som dragits var orimlig eller irrationell (”perverse or irrational”) i den meningen att ingen normal inspektör kunde ha dragit en sådan slutsats. Europadomstolen beaktade vidare de rättssäkerhetsgarantier som förelegat under förfarandet inför inspektören liksom det förhållandet att det fanns möjlighet att genom överklagande få fastställt huruvida dessa garantier iakttagits. Dessutom var det regelsystem som gällde rätten till byggande ett speciellt rättsområde där de beslut som domstol fick att överpröva ofta byggde på skönsmässiga bedömningar.
    Med beaktande av dessa omständigheter fann Europadomstolen att prövningen vid High Court varit tillräcklig för att uppfylla kraven i artikel 6:1 i konventionen och att denna bestämmelse därför inte hade överträtts.

 

14. S.W. mot Storbritannien 15. C.R. mot Storbritannien (domar 22.11.1995)
Klagandena i dessa två mål, S.W. och C.R., hade dömts för våldtäkt respektive försök till våldtäkt mot sina hustrur. Frågan var om domarna stred mot artikel 7 i Europakonventionen, enligt vilken ingen får dömas för brott på grund av en handling som inte var straffbar när den begicks. Enligt engelsk rätt ansågs länge att ansvar för våldtäkt inte kunde utdömas när den kvinna mot vilken gärningen riktades var gärningsmannens hustru. I domstolarnas praxis utvecklades emellertid vissa undantag från denna princip, t. ex. för fall av separation mellan makarna. I den lag som gällde vid de tidpunkter då de här aktuella gärningarna utfördes, Sexual Offences (Amendment) Act 1976, uttalades inte uttryckligt att straffansvar var uteslutet när gärningen var riktad mot gärningsmannens hustru, men det angavs att det måste vara fråga om unlawful sexual intercourse.
    Europadomstolen framhöll att det trots kravet på förutsebarhet i artikel 7 måste finnas ett visst utrymme för tolkning vid rättstillämpningen och för anpassning till förändrade förhållanden. En utveckling genom domstolspraxis kunde inte anses strida mot artikel 7 om tolkningen av rättsreglerna höll sig inom ramen för vad som var det väsentliga innehållet i det straffbelagda handlandet och tolkningen var rimligt förutsebar.
    När det gällde frågan om straffansvar för våldtäkt mot hustru pekade Europadomstolen på den utveckling i synsättet som successivt ägt rum och som vid tidpunkten för de i målen aktuella gärningarna nått ett sådant stadium att man kunde på rimliga grunder förutse att den traditionella rättsliga ståndpunkten inte längre skulle komma att upprätthållas. Med hänsyn härtill kunde de domar som meddelats mot klagandena inte anses kränka deras rättigheter enligt artikel 7 i konventionen.

 

 

 

16. Bellet mot Frankrike (dom 4.12.1995)
Klaganden Bellet hade blivit HIV-smittad genom blodtransfusioner. Han väckte talan vid domstol med yrkande att den stiftelse som var ansvarig för blodtransfusionerna, Fondation nationale de la transfusion sanguine, skulle förpliktas att utge skadestånd till honom. Han hade emellertid också begärt och erhållit viss ersättning från en särskild fond, Fonds d’indemnisation des transfusés et hémophiles. Med hänsyn härtill avvisades hans skadeståndstalan av appellationsdomstolen, cour d’appel.
    Bellet ansåg att han på grund härav förvägrats tillträde till domstol i strid med artikel 6:1 i Europakonventionen.
    Europadomstolen fann att det inte framgick av någon lagbestämmelse eller av lagförarbeten att mottagande av ersättning från nämnda fond skulle hindra prövning av skadeståndstalan vid domstol. Det system som tillskapats var därför inte tillräckligt tydligt och kunde föranleda missförstånd om tillgängliga rättsmedel och om konsekvenserna av att flera rättsmedel användes samtidigt. Bellet hade inte haft anledning räkna med att mottagandet av ersättning från fonden skulle hindra prövning av hans skadeståndstalan. Han hade därför inte på ett konkret och effektivt sätt haft tillträde till domstol, och det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

17. Ribitsch mot Österrike (dom 4.12.1995)
Klaganden Ribitsch greps av polisen den 31 maj 1988 klockan 12.30 som misstänkt för att ha sålt heroin. Han hölls i förvar fram till den 2 juni 1988 klockan 9.30. Han gjorde gällande att han under denna tid hade misshandlats av polisen. När han frigavs fanns på hans kropp märken som kunde vara följden av misshandel och han uppvisade också vissa andra fysiska symptom som var förenliga med hans påståenden om den behandling han utsatts för. En polisinspektör Markl, som enligt Ribitsch var huvudansvarig för övergreppen mot honom, förnekade emellertid misshandeln och uppgav att Ribitsch skadats i samband med att han — försedd med handfängsel — halkat när han steg ur en polisbil och fallit mot bildörren.
    Den utredning som företogs ledde till att Markl åtalades för misshandel och fälldes till ansvar i första instans. Efter överklagande blev han emellertid frikänd, eftersom bevisningen inte ansågs tillräcklig för en fällande dom.
    Vid Europadomstolen klagade Ribitsch över brott mot artikel 3 i Europakonventionen, som förbjuder bl. a. omänsklig och förnedrande behandling.
    Europadomstolen konstaterade att skadorna på Ribitsch uppkommit medan han var i polisens förvar och att det under sådana omständigheter ankom på österrikiska regeringen att som svarande i målet förklara vad som förorsakat skadorna. Någon rimlig förklaring hade emellertid inte lämnats. Uppgiften att Ribitsch skadats vid fall mot en bildörr framstod inte som övertygande och kunde i vart fall inte förklara alla de skador som uppkommit. Det fanns därför enligt Europadomstolens mening ingen annan plausibel förklaring än att skadorna var en följd av den behandling som Ribitsch fått utstå under frihetsberövandet. Med hänsyn

 

80 Hans Danelius SvJT 1996 till den sårbara situation i vilken han befunnit sig medan han var i polisens förvar fann domstolen att det våld för vilket han utsatts utgjorde en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen tillade i detta hänseende att varje användning av våld mot en person som berövats friheten i princip utgör ett brott mot artikel 3 i konventionen, såvida det inte är fråga om våld som är absolut nödvändigt med hänsyn till denna persons eget uppträdande.
    Av dessa skäl fann Europadomstolen, med 6 röster mot 3, att det förelåg ett brott mot artikel 3 i konventionen.

 

18. Ciricosta och Viola mot Italien (dom 4.12.1995)
Klagandena Michelangelo Ciricosta och Rosina Viola vände sig den 4 juli 1980 till domstol med begäran om att en granne skulle åläggas upphöra med vissa markarbeten och återställa marken i sitt tidigare skick. Viss expertutredning gjordes i målet, och båda parter begärde vid olika tillfällen uppskov med den fortsatta handläggningen. Målet var, när Europadomstolens dom meddelades den 4 december 1995, alltjämt anhängigt vid den italienska domstol som prövade saken i första instans. Klagandena gjorde inför Europadomstolen gällande att målet vid den italienska domstolen inte handlagts inom skälig tid i enlighet med kraven i artikel 6:1 i Europakonventionen.
    Europadomstolen konstaterade att den italienska domstolen var ansvarig för vissa av de dröjsmål som uppkommit men att huvudansvaret för den stora tidsåtgången inte var domstolens. Klagandena hade — antingen ensamma eller tillsammans med motparten — begärt uppskov i målet vid minst 17 tillfällen, och de hade inte haft något att invända mot ytterligare 6 framställningar om uppskov som gjorts av motparten. Fastän domstolar även i dispositiva tvistemål har ett ansvar för att kravet i artikel 6 i konventionen på handläggning inom skälig tid respekteras, ansåg Europadomstolen att det i sådana mål måste anses ankomma på parterna att ta initiativ när det gäller att få förfarandet att avancera. I förevarande fall hade de två klagandena inte tagit några sådana initiativ. Även om en tid av över 15 år för handläggning av ett tvistemål i förstone föreföll oskäligt lång, förelåg i detta fall med hänsyn till klagandenas processföring inte något brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

19. Terranova mot Italien (dom 4.12.1995)
Klaganden Terranova, en pensionerad kommunaltjänsteman som var bosatt på Sicilien, hänvände sig den 25 april 1985 till räkenskapsdomstolen, Corte dei Conti, i Rom och begärde upphävande av ett administrativt beslut varigenom han ålagts att återbetala vissa belopp som han erhållit i invaliditetsersättning. I en dom av författningsdomstolen, Corte Costituzionale, den 25 februari 1988 klargjordes att tvister mellan myndigheterna och tjänstemän bosatta på Sicilien skulle avgöras av räkenskapsdomstolens särskilda kammare för Sicilien. Med anledning härav överfördes Terranovas mål den 17 oktober 1988 till denna kammare. Den 2 mars 1993 avvisades emellertid Terranovas talan på grund av att domsto-

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 81

len saknade behörighet att behandla hans yrkande i sak. Domen gjordes tillgänglig på domstolens kansli den 15 juni 1993.
    Terranova klagade över att hans mål i strid med artikel 6:1 i Europakonventionen inte avgjorts inom skälig tid.
    Europadomstolen pekade på olika dröjsmål under handläggningen och konkluderade att en tid om åtta år och en månad inte kunde anses skälig med hänsyn till att målet inte var komplicerat och med beaktande av målets betydelse för Terranova, som ålagts återbetala en betydande del av det belopp som han en gång erhållit i ersättning. Artikel 6:1 i konventionen hade således inte respekterats.

 

*******

 

De kvartalsöversikter över Europadomstolens domar som tidigare har publicerats i SvJT har inte innehållit några upplysningar om vilka skadestånd som utdömts till klagandena. Det kan emellertid finnas skäl att omnämna ett exceptionellt högt skadestånd som har utdömts i en nyligen meddelad dom. Målet i fråga — Papamichalopoulos m. fl. mot Grekland — gällde vissa klagandena tillhöriga fastigheter som ockuperats och de facto exproprierats av den grekiska marinen (se om målet SvJT 1994 s. 381). Europadomstolen har i en särskild dom den 31 oktober 1995 förordnat att grekiska staten skall, i första hand, återlämna markområdet i fråga till klagandena och, i andra hand, för det fall att återlämnande inte sker, betala skadestånd om 5 551 000 000 drachmer, motsvarande cirka 150 miljoner kronor, jämte vissa ytterligare belopp i ideellt skadestånd, rättegångskostnader och ersättningar till experter. Detta är det ojämförligt högsta skadestånd som hittills utdömts av Europadomstolen