Litteratur

 

 

LENA OLSEN, Konsumentskyddets former, Iustus förlag, Uppsala 1995, 203 s.

 

Inledning
Med konsument avsågs tidigare alla förbrukare av varor och tjänster, både privatpersoner och näringsidkare. Numera har begreppet konsument blivit en juridisk term med en snävare betydelse; som beteckning på en privatperson som förvärvar nyttigheter huvudsakligen för enskilt bruk.1 Regler till skydd för konsumenten — i denna snäva betydelse — har i realiteten funnits länge i svensk rätt, även om just termen konsument länge saknades i lagstiftningen. Det har sagts att 1915 års lag om avbetalningsköp var vår äldsta lag direkt inriktad på att skydda konsumenten. Men även i andra lagar från samma tidsepok gavs skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande, t. ex. genom förbudet mot s. k. lex commissoria i 37 § i 1915 års avtalslag och genom tvingande regler till hyresgästens skydd i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom. Men det var först genom 1970 års marknadsföringslag, 1971 års avtalsvillkorslag och 1973 års konsumentköplag som konsumentskyddet på allvar slog igenom i lagstiftningen. Sedermera har det tillkommit en rad lagbestämmelser, där en parts egenskap av konsument har lagts till grund för en rättslig reglering. Särskilt skall nämnas den år 1976 tillkomna 36 § avtalslagen; enligt detta lagrum skall vid bedömningen av skäligheten av ett avtal särskild hänsyn tas till ”behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet”.2 I och med all denna konsumentskyddande lagstiftning tillkom också termen konsumenträtt. Det råder dock knappast någon allmän enighet om innebörden av denna term, som går tvärs över traditionell juridisk systematik. Numera innefattas i ”konsumenträtt” oftast alla rättsregler som på något sätt har till syfte att skydda och stödja konsumenten; inte bara civilrättsliga, utan också marknadsrättsliga och processrättsliga regler.3 I en snävare bemärkelse avses med termen i fråga endast de rent civilrättsliga reglerna för avtal mellan näringsidkare och konsument.4 Någon mera utförlig framställning av konsumenträtten har hittills inte funnits i svensk juridisk litteratur.5 Det är därför glädjande att docenten och universitetslektorn Lena Olsen har gjort ett ambitiöst försök att täcka denna brist genom den av henne år 1995 utgivna boken ”Konsumentskyddets former”.

 

1 Bernitz, Svensk marknadsrätt, 3 uppl. 1991, s. 12 f. Jfr vad som sägs nedan vid not 5. 2 Se till det sagda bl. a. Bengtsson i Festskrift till Lars Welamson, 1988, s. 16 och Ramberg, Den nya konsumentskyddslagstiftningen, 1990, s. 7. 3 Se t. ex. Grobgeld, Konsumenträtt, 11 uppl. 1995, s. 17 f. Jfr Bernitz, a. a. s. 189. 4 Bernitz är förespråkare för denna terminologi; a. a. s. 4. 5 Anm:s ovannämnda bok har en mycket blygsammare ambitionsnivå än det arbete som nu är föremål för anmälan.

Av bokens förord framgår att boken har sin upprinnelse i en fördjupningskurs i konsumenträtt som författaren leder vid Uppsala universitet. Boken beskrivs i baksidestexten som i första hand en lärobok som vänder sig till universitet och högskolor; dock sägs den också vara användbar för andra myndigheter och organisationer som sysslar med konsumenträtt.

 

Bokens uppläggning
Bokens 2 kap. innehåller huvudrubrikerna 2.2 Parterna, 2.3 Kontrollen av näringsidkare, 2.4 Konfliktlösning mellan myndighet och näringsidkare och 2.5 Konfliktlösningen mellan konsument och näringsidkare. — Författaren hänvisar i dessa framställningar till olika lagar och söker finna ut vad som därvid är gemensamt och vad som eventuellt skiljer i berörda hänseenden. Detta är naturligtvis mycket förtjänstfullt. Det kan dock diskuteras om vad som här sägs har hamnat på lämpligt ställe i boken. Författaren har på detta stadium ännu inte redogjort för de olika lagarna; sådana redogörelser följer först i kap. 4 och 5. Detta torde innebära att framställningen för en icke redan kunnig läsare blir skäligen svårbegriplig. T. ex. nämner författaren i avsnittet 2.2.2 en rad olika lagar, bl. a. produktansvarslagen (s. 26 f.), som blir föremål för redogörelse först på s. 82 ff. Enligt min mening borde en hel del av innehållet i kap. 2 med fördel kunna föras över till ett utbyggt avslutande kap. 6 Formerna för konsumentskyddet — en sammanfattning. I detta sammanhang vill jag nämna ett exempel på att författaren ibland tycks förutsätta förkunskaper hos läsaren som han/hon kanske alls inte besitter. Exemplet är hämtat från bokens kap. 4 Civilrättsliga regler om förhållandet mellan konsument och näringsidkare. Författaren säger här (s. 62) bl. a. följande. Rättsregler rörande ifrågavarande relation har utvecklats främst genom lagstiftning, men också genom domstolspraxis. Det är kanske främst inom den allmänna avtalsrätten och obligationsrätten som praxis är den viktigaste rättskällan; där har utvecklats en sådan tolkningsregel som oklarhetsregeln. — Därefter sägs här inte mer i den saken. Men några sidor längre fram — i avsnittet 4.2 Några allmänna regler rörande konsumentförhållanden — kommer författaren (s. 65) in på att 1994 års nya lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden innehåller inte bara marknadsrättsliga, utan också civilrättsliga, bestämmelser. Och härefter sägs att genom ”bestämmelsen i 10 § har alltså oklarhetsregeln lagreglerats i enlighet med direktivet”. Varefter, med utgångspunkt från propositionen, endast refereras några uttalanden i frågan om när oklarhet kan anses föreligga. Någon utveckling av oklarhetsregelns närmare innebörd ges inte; inte heller finns några hänvisningar. Förklaringen till denna brist är kanske att författaren är säker på att läsarna redan har studerat t. ex. Bernitz, Standardavtalsrätt eller Ramberg, Allmän avtalsrätt. Jag menar dock att boken förlorar i användbarhet genom denna teknik. I vart fall läsare utanför kretsen av studenter skulle behöva några grundläggande upplysningar om vad oklarhetsregeln är för slags rättsfigur.

 

 

Konsumenträtt — konsument
Bokens 1 kap. inleds med ett par intressanta avsnitt, bl. a. 1.2 Huvudproblemen inom konsumenträtten och 1.3 Utvecklingen av konsumenträtten. I det följande avsnittet — 1.4 Uppläggningen av den följande framställningen — bekänner sig författaren till den nyss nämnda mycket vidsträckta betydelsen av ”konsumenträtt”. Hon anmärker här (s. 19) att de rättsregler som rör förhållandet mellan konsument och näringsidkare generellt inte hänförs till någon särskilt juridisk disciplin. Detta hindrar uppenbarligen inte att det hålls kurser i konsumenträtt, både akademiska och andra; jfr vad som nyss sagt om upprinnelsen till boken. Bokens 2 kap. har titeln Konsumentskyddets aktörer och konfliktlösningsformer. I avsnittet 2.2.1 definierar författaren (s. 23) ”konsument” som ”i princip den fysiska person som ingår ett avtal om något som är avsett för huvudsakligen personligt bruk”. Härefter följer det något svårfattliga uttalandet: ”Betydelsen av definitionen är beroende på om konsumentstatus måste styrkas i det enskilda fallet eller om det mer allmänt gäller skydd för personer som i allmänhet handlar för personligt bruk.” — Det hade nog varit lämpligt om författaren hade angett den närmare karaktären av definitionen; och dessutom till hjälp för läsaren vidare utvecklat det efterföljande uttalandet. — Svensk rätt torde sakna en i lagtext given definition av ”konsument”. Detta hindrar ju inte att det har vuxit fram ett begrepp i väsentlig överensstämmelse med vad författaren har angett. Men detta är en produkt av framför allt uttalanden i förarbetena till olika lagar på konsumenträttens område.6 I samband med diskussionen av konsumentbegreppet kommer författaren in på bl. a. 1992 års paketreselag, som bygger på ett EG-direktiv. Denna lag skiljer sig från t. ex. 1985 års konsumenttjänstlag och 1990 års konsumentköplag såtillvida att brukaren av nyttigheten — resenären — inte behöver vara konsument i betydelsen privatperson. Paketreselagen gäller även affärsresenärer. Man skulle då kunna fråga sig om denna lag över huvud taget hör hemma inom konsumenträtten. Jag menar i likhet med författaren att frågan bör besvaras jakande. Att paketreselagen fick ett i förhållande till typiska konsumentskyddslagar vidgat tillämpningsområde sammanhänger med lagstiftarens extensiva tolkning av direktivets ”consumer”. I praktiken torde lagen i allt övervägande grad komma att tillämpas i förhållande till resenärer som är privatpersoner. Vad gäller paketreselagen verkar författaren mena (s. 24) att konsumentbegreppet över huvud inte används i samband med denna lags tillämpningsområde. Detta är dock en sanning med modifikation. Visserligen förekommer i lagen inte uttrycket konsument, utan ”resenär”; i den betydelse som nyss sagts. Men i lagens 4 § ges en regel som i sak innebär att lagen är tvingande till förmån för konsumenter; detta i enlighet med vad som gäller i konsumentköplagen och i konsumenttjänstlagen.7

 

6 Se Bernitz, a. a. s. 13, som också påpekar att i 2 § i 1975 års marknadsföringslag används ett vidare konsumentbegrepp. Motsvarande i 1995 års nya marknadsföringslag, prop. 1994/95:123 s. 163. 7 Prop. 1992/93:95 s. 23 ff.

 

Grupptalan
I avsnittet 2.5 Konfliktlösningen mellan konsument och näringsidkare redogör författaren bl. a. för Allmänna reklamationsnämnden (ARN) och vidare för den möjlighet till grupptalan som har föreslagits i SOU 1994:151. Författaren har dock inte nämnt att det redan nu pågår försöksverksamhet med grupptalan vid ARN. Sådan talan prövas efter anmälan av Konsumentombudsmannen eller, subsidiärt, av en sammanslutning av konsumenter eller löntagare.8

Den nya marknadsföringslagen
I avsnitt 3.2 redogörs för den nya marknadsföringslagen. Den materiellt tunga biten finns här i avsnittet 3.2.4 Vilseledande genom reklam. Författaren kritiserar här (s. 44 f.) regleringen i 6 § första stycket i lagen, som sägs vara föga klargörande. Av rättssäkerhetsskäl, säger författaren, bör krävas att den enskilde skall kunna utläsa bestämmelsens innehåll av lagtexten, vilket endast delvis är möjligt.9 — Härtill skall sägas att det hade ju varit bra om författaren i sammanhanget hade refererat den kritiserade texten och närmare angett vad som enligt författaren brister i klarhet; så har inte skett. Bortsett härifrån vill jag gärna hålla med om att bestämmelsen i fråga är allmänt hållen. Men 1995 års marknadsföringslag har ändå medfört en väsentligt ökad konkretisering i jämförelse med 1975 års lag, där otillbörlig marknadsföring reglerades i en mycket allmänt hållen generalklausul (2 §). I fråga om vilseledande framställning fanns också en straffbestämmelse (6 §), även denna föga vägledande. I 1995 års MFL har kraven på marknadsföringen spjälkats upp i de s. k. katalogreglerna. Vad särskilt gäller 6 § första stycket i den nya lagen, har detta lagrum kompletterats med ett andra stycke som innehåller en exemplifiering. — Det sagda hindrar förstås inte att det av rättssäkerhetsskäl bör krävas en så preciserad beskrivning som möjligt av förfaranden som är belagda med påföljder enligt marknadsföringslagens sanktionssystem; detta fastän straff i 1975 års lag har ersatts med marknadsstörningsavgift i 1995 års lag. Den i straffrätten allmänt gällande legalitetsprincipen bör tillämpas även i detta fall.

 

Det köprättsliga felbegreppet
Vad gäller avsnittet 4.3.3 Näringsidkarens ansvar för fel skall inledningsvis sägas följande. Den 1 januari 1991 trädde i kraft såväl en ny allmän köplag som en ny konsumentköplag (1990 års köplag resp. 1990 års konsumentköplag). Tidigare gällde 1905 års köplag resp. 1973 års konsumentköplag. Dessa äldre båda lagar saknade generella bestämmelser om vilka krav en köpare kan ställa på den köpta varan; liksom vad som menas med att en vara är felaktig. Detta förhållande har 1990 års lagstiftning resolut ändrat på; det finns nu i de båda nya köplagarna ett omfattande regelsystem i angivna hänseenden. Detta system har blivit ganska så komplicerat; varvid komplikationsgraden dessvärre blivit störst

8 SFS 1993:1372 och 1995:965. Försöksverksamheten får enligt sistnämnda författning äga rum till utgången av år 1996. 9 Lagrummet har följande lydelse: En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares näringsverksamhet.

 

i den nya konsumentköplagen. Om detta torde författaren och jag vara rörande överens; jfr författarens uttalande i saken på s. 171. Men ändå — och detta kan kanske sägas vara ganska motsägelsefullt — är det i praktiken knappast någon skillnad mellan vad som är att anse som fel i dag och vad som var det före tillkomsten av 1990 års konsumentköplag; med stöd av erfarenhet från verksamhet inom ARN vågar jag påstå detta. Felbegreppet byggde tidigare och bygger alltjämt på den självklara utgångspunkten att en vara är felaktig om den avviker från vad som är avtalat mellan parterna. Från denna utgångspunkt har doktrinen sedan delat in felen i olika kategorier. Här skall bara nämnas den i svensk rätt klassiska indelningen i konkreta och abstrakta fel; och dessutom — något mindre uppmärksammat — indelningen i kvalitetsfel (”peius”) och fel bestående att säljaren levererat något annat än vad som avtalats (”aliud”). I författarens bok saknas en sådan allmän beskrivning av felbegreppet som här har antytts. Författaren inleder i stället (s. 73) avsnitt 4.3.3 Näringsidkarens ansvar för fel med det, om inte missvisande, så i vart fall mycket ensidiga uttalandet att säljaren är förpliktad att se till att varan är tillfredsställande vad gäller kvalitet; varan skall alltså inte vara behäftad med fel. — Här har författaren tappat bort ”aliud”-fallet, t. ex. då konsumenten köper ett par blåa byxor, men erhåller ett par bruna av samma goda kvalitet. — Vidare skall anmärkas att författaren, då hon går igenom lagtexten, inte nämner det grundläggande rekvisitet ”följer av avtalet” i 16 § första stycket konsumentköplagen.10 Av det sagda torde framgå att jag anser att det hade varit värdefullt om författaren hade gett läsarna en, åtminstone rudimentär, allmän översikt över felbegreppet; och därefter konfronterat denna redogörelse med de komplicerade detaljreglerna i 16 och följande §§ i konsumentköplagen.

 

Påföljder för fel — prisavdrag
När det gäller påföljder för fel nämner författaren bl. a. prisavdrag, som regleras i 28 § konsumentköplagen; det anges här att köparen får kräva prisavdrag som svarar mot felet. Författaren säger (s. 78) att lagen inte anger hur prisavdraget skall beräknas; hon säger vidare att det av förarbetena dock framgår att avdraget skall beräknas objektivt och normalt motsvara skillnaden mellan varans värde i felfritt respektive felaktigt skick. — Här skulle författaren ha kunnat nämna att lokutionen i nyssnämnda 28 § endast är ett enklare sätt att uttrycka vad som i 38 § köplagen och 4 kap. 19 c § jordabalken har uttryckts mera sofistikerat; nämligen att prisavdraget skall beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.11 — Ett enkelt exempel på vad denna princip innebär hade nog heller inte varit opåkallat.12

 

10 Se beträffande felbegreppet i äldre och nyare rätt bl. a. Hellner, Speciell avtalsrätt I, Köprätt, 1982, s. 146 ff. och Ramberg, Köplagen, 1995. s. 249 ff. 11 Se vidare Herre, Den nya konsumentköplagen, 2 uppl. 1991, s. 56 f. och Ramberg, a. a. s. 421 f. 12 I ARN:s praxis torde lagens metod knappast användas; där beräknas prisavdraget skönsmässigt. Dvs. man drar av så mycket på priset som förefaller vara en rimlig inver-

 

Konsumentköplagens avsteg från löftesprincipen
I avsnitt 4.3.4 Betalningen behandlas (s. 81) reglerna om säljarens rätt till skadestånd då köparen har avbeställt en vara. Här nämner författaren regeln i 41 § tredje stycket första meningen konsumentköplagen; enligt detta lagrum faller säljarens rätt till ersättning helt bort om köparen avbeställer varan innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Denna regel — som har kritiserats av Ramberg13 — kunde författaren med fördel ha kommenterat något. Regeln är ju uppseendeväckande så till vida att lagen här har upphävt den i svensk avtalsrätt allmänt gällande löftesprincipen; här har införts ett fall av s. k. haltande bundenhet.14

Felbegreppet i konsumenttjänstlagen
Avsnitt 4.7 rör konsumenttjänstlagen. Här skall endast återknytas till vad som ovan sagts om författarens sparsmakade behandling av felbegreppet i samband med redogörelsen för konsumentköplagen. Då det gäller konsumenttjänstlagen är framställningen något fylligare; men den ger dock knappast läsaren tillräcklig ledning. I avsnitt 4.7.3 Näringsidkarens ansvar vid fel sägs bl. a. följande (s. 94 f.). Näringsidkarens ansvar för fackmässigt utförande medför att tjänstens utförande måste uppnå en viss kvalitet. Vilken kvalitetsnivå som skall uppnås kan självklart framgå av avtalet. Oavsett avtalet skall tjänsten vara fackmässigt utförd och uppfylla vissa säkerhetskrav. — Sedan författaren därefter redogjort för reglerna i lagens 4, 5 och 6 §§ kommer hon in på 9 § som direkt handlar om vad som avses med fel. Sedan hon nämnt fallet att näringsidkaren inte med vederbörlig omsorg tagit till vara konsumentens intressen, säger hon: Fel föreligger självklart också om resultatet avviker från avtalet; detta skall bestämmas på vanligt sätt. — Bortsett att jag har svårt att förstå vad författaren syftar på med detta allra sista uttalande, skulle jag vilja börja i en annan ända och allmänt beskriva felbegreppet i konsumenttjänstlagen på i stort sätt följande sätt. Utgångspunkten för bedömningen huruvida en tjänst är felaktig är att tjänsten skall leda till ett visst resultat. Vilket resultat som kan krävas beror dock på vad som är avtalat. Det kan vara så att parterna inte har kommit överens om mer än att näringsidkaren skall försöka komma underfund med varför t. ex. en TV inte fungerar; om han lyckas med detta skall han avhjälpa felet. I detta fall bör det inte anses att tjänsten är felaktig om han inte lyckas hitta felet. Men i ett annat fall kan parterna uttryckligen ha kommit överens om att näringsidkaren skall åstadkomma ett visst kvalificerat resultat; t. ex. en brunnsborrare har garanterat att han skall hitta vatten. Här är tjänsten felaktig om vederbörande inte lyckas uppnå detta resultat. — I övrigt är det inte någon principiell skillnad mellan konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens felregler. Även vid tillämpning av sistnämnda lag kan man utgå från indelningen i konkreta och abstrakta fel. Tjänsten är också fel-

 

kan av felet. Det sagda gäller enligt min erfarenhet i vart fall i fråga om en felaktig paketresa. Jfr 15 och 16 §§ paketreselagen och prop. 1992/93:95 s. 90. 13 Ramberg, Den nya konsumentskyddslagstiftningen, 1991, s. 24 f. 14 Prop. 1989/90:89 s. 52.

 

aktig såväl i ”peius”- som i ”aliud”-fallet (jfr ovan). När det gäller den abstrakta felbedömningen skall understrykas att omständigheterna kan vara sådana att även en provisorisk lagning med kortvarig hållbarhet kan anses avtalsenlig och alltså inte felaktig.15

Hävning av en tjänst
På s. 98 f. behandlas påföljderna för fel hos en tjänst. Då det gäller påföljden hävning anser jag att författaren inte är tillräckligt tydlig i fråga om det krav på väsentlighet som är en förutsättning för denna påföljd. Här borde ha understrukits att det gäller olika grader av väsentlighet för hävning av tjänst utförd i dess helhet och för hävning endast beträffande återstående del. I det senare fallet, vid anteciperat fel, gäller inte mer än att felet skall vara väsentligt; dvs. vad som allmänt gäller i kontraktsrätten — t. ex. enligt konsumentköplagen — för hävning av ett avtal på grund av motpartens kontraktsbrott (”enkel väsentlighet”). Men när det gäller hävning som innefattar även utförd prestation kräver konsumenttjänstlagen att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat (”kvalificerad väsentlighet”).

 

Friskrivning från ersättningsskyldighet för förlust i näringsverksamhet
Påföljden skadestånd behandlas på s. 102. I detta sammanhang vill jag bara göra ett enda litet påpekande. Författaren säger att regeln om full skadeståndsskyldighet är tvingande; däremot kan parterna avtala att ersättningsskyldighet inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet. Detta är dock inte helt riktigt. En sådan friskrivning är inte möjlig beträffande ersättning för produktskada som regleras i 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen.

 

Näringsidkarens rätt till ersättning vid avbeställning
I avsnittet 4.7.5 Konsumentens betalningskyldighet behandlas (s. 107) reglerna om avbeställning i 42–44 §§ konsumenttjänstlagen. Författaren kommer här in på den rätt till ersättning som näringsidkaren har då konsumenten har avbeställt tjänsten. Här nämner hon att näringsidkaren kan vara berättigad till ersättning för att han inrättat sig efter uppdraget och därvid t. ex. låtit bli att åta sig andra uppdrag. Denna ersättning, säger författaren, beräknas med utgångspunkt från den vinst näringsidkaren skulle ha haft om tjänsten fullgjorts, med avdrag för de kostnader som han besparats genom avbeställningen, dvs. subtraktionsprincipen. Detta uttalande, menar jag, är i vart fall missvisande. Konsumenttjänstlagens utgångspunkt är tvärtom en additionsmetod. En sådan metod innebär att man adderar de olika posterna i näringsidkarens förlust. Om metoden skulle leda så långt att näringsidkaren också får ersättning för den mistade vinsten på det ursprungliga, avbeställda uppdraget — det positiva kontraktsintresset — skulle man teoretiskt komma fram till samma resultat som med en subtraktionsmetod; detta om man vid tillämpning av vardera metoden tar hänsyn till att näringsidkaren enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att begränsa sin förlust.

 

15 Prop. 1984/85:110 s. 45 ff. och 187 ff.

 

Regeln i 42 § andra stycket konsumenttjänstlagen leder dock normalt inte fram till ersättning för det positiva kontraktsintresset. Lagen ger konsumenten ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster i övrigt på grund av att han underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget. — Detta innebär att näringsidkaren inte har rätt till ersättning för utebliven vinst på det avbeställda uppdraget; däremot får han i princip ersättning för den förlust han lider genom att han mister vinsten på det eller de uppdrag han avböjt under den tid som han reserverat för den sedermera avbeställda tjänsten. Men från denna sistnämnda förlust skall dras de kostnader som han har sluppit ifrån genom att dessa avböjda uppdrag aldrig har utförts liksom den vinst han ändå lyckats erhålla genom att använda sina frigjorda resurser. I så måtto, men inte vidare, skulle man kunna tala om en subtraktionsmetod.16

Paketreselagen
Kap. 4.8 i boken rör 1993 års lag om paketresor. Denna lag är intressant därför att den kommit till, inte till följd av något föreliggande behov, utan — som också författaren framhåller — därför att lagstiftaren kände sig tvungen att införliva ett EG-direktiv med svensk rätt. Det sagda har lett till en lagprodukt som — i vart fall till det yttre — är föga harmonisk med tidigare befintliga lagar om köp och tjänst. Den utredning som så småningom lade fram ett förslag till en konsumenttjänstlag övervägde frågan huruvida en lag om konsumenttjänster skulle innefatta vad som då kallades sällskapsresor. Så blev det inte; i sitt betänkande uttalade utredningen bl. a. att det stod klart att den ifrågavarande avtalstypen på grund av sin speciella och invecklade tekniska natur krävde en annan reglering än övriga avtalstyper inom uppdragets ram.17 — Det är med detta uttalande i bakgrunden ganska pikant att notera att 1993 års paketreselag kom till stånd utan något tradionellt utredningsarbete. I stället utarbetades inom Justitiedepartementet på kort tid en ganska tunn promemoria; denna följdes snabbt av proposition och lag. Dessa förhållanden skall jämföras med det mycket grundliga och långvariga arbete som utredning och departement lade ned på den blivande konsumenttjänstlagen. Ett antal år efter tillkomsten av konsumenttjänstlagen tillkom i Nordiska ministerrådets regi ett betänkande, Konsumentskydd vid sällskapsresor En samnordisk utredning. Författaren nämner detta förhållande (s. 109). Det är dock inte riktigt, som hon säger, att utredningen presenterade ett förslag till lagstiftning. Detta ansåg utredningen inte ligga inom ramen för sitt uppdrag; man nöjde sig med att studera och kommentera förekommande standardformulär och, i allmänna termer, diskutera olika lösningsmodeller.18

 

16 Se för det sagda SOU 1979:36 s. 173 f. och 180 ff., prop. 1984/85:110 s. 313 f. Jfr beträffande köp prop. 1989/90:89 s. 151 ff. samt Ramberg, Köplagen, 1995, s. 506 och Herre, a. a. s. 82 f. 17 SOU 1979:36 s. 64. 18 NEK 1985:4 s. 16 f.

 

Till skillnad från konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen innehåller paketreselagen formkrav. I 8 § första stycket sägs inledningsvis att arrangören skall se till att avtalet innehåller uttryckliga villkor om bl. a. priset för resan, eventuellt tillkommande kostnader, betalningsvillkor och reklamationsfrister. Vidare sägs i samma lagrum att alla avtalsvillkor skall framgå av en skriftlig handling. I andra stycket föreskrivs att resenären, innan avtal träffas, på lämpligt sätt skall få del av avtalsvillkor och information enligt första stycket; han skall få ett eget exemplar av den skriftliga handlingen.19 Författaren nämner (s. 111) detta och dessutom uttalandet i propositionen att formkravet endast är en ordningsföreskrift och alltså utan sanktion.20 Sedan säger författaren inte mer i saken. Hon har härvid missat den spektakulära rättsutveckling som nämnda 8 § har lett till i ARN:s praxis.21 I detta hänseende förhåller det sig på följande sätt. Då det gäller sällskapsresor/paketresor har den frågan länge varit aktuell hur och i vad mån inom branschen förekommande standardvillkor blir en del av — inkorporeras i — det enskilda avtalet. Det finns om detta ett grundläggande avgörande, NJA 1978 s. 432. Det gällde här frågan om en resenär var bunden av standardvillkor i en resebroschyr som hon inte kände till. HD konstaterade att resebroschyren, som innehöll ifrågavarande villkor, vid avtalstillfället fanns tillgänglig i arrangörens försäljningslokal; bestämmelserna var inte överraskande eller särskilt tyngande för resenären. HD fann därför att resenären var bunden av bestämmelserna. Efter tillkomsten av paketreselagen väcktes inom ARN snart diskussion i frågan om inte 8 § i lagen borde få ett avtalsrättsligt genomslag. Så blev det också. Man ansåg att det ålåg arrangören att förvissa sig om att resenären verkligen hade fått del av katalog/broschyr etc.; arrangören ansågs ha bevisbördan för att där förekommande villkor sålunda hade blivit en del av det enskilda avtalet. Om han inte visade detta, ansågs villkoret inte inkorporerat i avtalet mellan parterna. Denna ståndpunkt slog snabbt igenom i ARN:s praxis.22 Härmed kan man säga att propositionens uttalande att formkravet i paketreselagen endast är en ”ordningsföreskrift” i praktiken har desavouerats av nämnden. Härav följer också ganska säkert att 1978 års rättsfall enligt nämndens mening är överspelat, i vart fall då det gäller paketresor. Författaren har i sin bok alls inte berört frågan om inkorporering av standardavtal inom konsumenträtten. Jag anser detta vara en brist. Ifrågavarande problematik har en väsentlig betydelse för konsumentens rättsställning gentemot näringsidkaren även i andra fall än som rör just

 

19 Undantag härifrån gäller dock enligt tredje stycket när avtal träffas kort före avresan. 20 Prop. 1992/93:95 s. 35 f. och 75 f. 21 Ingen skugga vilar dock över författaren för detta; hennes bok torde nämligen ha kommit ut innan ARN publicerade sin årsbok 1994/95, där ifrågavarande praxis redovisas. 22 Se t. ex. ARN 1994/95 ref. 35. Jfr Grobgeld a. a. s. 161 ff.

 

paketresor. Jag vill därför rekommendera författaren att i en eventuellt kommande upplaga av sin bok ta upp frågor om inkorporering.23 Ett påpekande skall här också göras beträffande fallet ARN 1993/94 ref. 43 som författaren nämner på s. 115. Fallet rör en kryssning till St Petersburg som blev försenad på grund av storm. Resenärerna tillerkändes här prisavdrag och skadestånd med ett sammanlagt belopp om 500 kr. per person. Vad gäller skadeståndet tillämpade nämnden bestämmelsen om kontrollansvar i 16 § andra stycket paketreselagen. Sedermera har dock inom nämnden ifrågasatts om inte i stället borde ha tillämpats transporträttsliga regler; detta i enlighet med bestämmelsen i lagens 18 §. Denna paragraf föreskriver att skador som omfattas av bl. a. bestämmelserna i sjölagen och luftfartslagen ersätts enligt de lagarna i stället för enligt paketreselagen; dock är arrangören alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt nämnda lagar.24

Konsumentskyddet i två speciella situationer
Kap. 5 har en intressant infallsvinkel. Författaren ger sig här i kast med att ge en integrerad framställning av två problemområden inom konsumenträtten. Den ena situationen är då det finns en sidolöparklausul i avtalet. Den andra situationen rör felansvaret över tiden. Författaren anger inledningsvis (s. 147) mycket ambitiösa mål för denna sin framställning. Hon säger att avsikten med de två avsnitten är att visa dels hur marknadsrätt och civilrätt kan fungera ihop, dels hur problem uppstår då rättssystemen behandlar samma klausul på helt olika sätt. En tredje avsikt sägs vara ”att med offentliga rättskällor söka spåra en utveckling inom den kommersiella rätten som förefaller ha influerats starkt av händelser inom konsumenträtten”. Den följande framställningen i detta kapitel är på sjutton sidor. Jag anser att förfataren knappast har lyckats att på detta begränsade utrymme helt uppfylla sina, som sagt, mycket ambitiösa målsättningar; framför allt är det avslutande avsnittet 5.3.7 väl tunt. Det hindrar dock inte att kapitlet är mycket förtjänstfullt. I det följande skall endast göras två smärre detaljanmärkningar. På s. 148 säger författaren att, i ett förhållande mellan konsumenten och en näringsidkare som är juridisk person, den som avger anbudet respektive accepten måste vara behörig att träffa avtal; detta flyter automatiskt när konsumenten handlar i affär; expediten har ju ställningsfullmakt att sluta avtal och vad som är anbud eller accept förorsakar inga problem. — Detta är enligt min mening knappast en träffande beskrivning av avtalssituationen i fråga. Avtalslagens modell, enligt vilken avtal kommer till stånd genom utbyte av de sammanstämmande viljeförklaringarna anbud och accept, har ju — som författaren själv är inne på några sidor längre fram — i praktiken ersatts med flera nya modeller.25

 

23 Ytterligare fall från ARN:s praxis som rör inkorporering är ARN 1992/93 ref. 6 och 1994/95 ref. 46. Se vidare Adlercreutz, Avtalsrätt II, 3 uppl. 1991, s. 62 ff. och Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1993, s. 32 ff. 24 Se vidare beträffande det komplicerade förhållandet mellan paketreselagen och sjölagen ARN 1994/95 ref. 42, jfr prop. 1992/93:95 s. 94 f. 25 Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl. 1995 , s. 55 ff.

 

Det förefaller mig ganska långsökt att resonera i termerna anbud och accept i de enkla situationer då en konsument köper en vara i en affär; detta oavsett om han/hon handlar i ett snabbköp eller i en affär med ”manuell” betjäning.26 I avsnittet 5.3 Besiktning och entreprenörens felansvar talar författaren (s. 156) om de regler om undersökningsplikt och om reklamation som gäller vid förvärv av lös respektive fast egendom. Hon säger sedan att, om konsumenten förvärvat sin bostad genom entreprenad, det inte fanns lagregler förrän 1985. Detta måste vara en felskrivning. Som också framgår av vad författaren själv senare säger (s. 161) var det den 1 januari 1991 — i samband med införandet av den nya konsumentköplagen och ändringar i 4 kap. jordabalken — som konsumenttjänstlagen kom att gälla uppförande av byggnader för bostadsändamål och därmed sammanhängande tjänster; detta genom att man plockade bort tidigare gällande inskränkningar därom i lagen.27

Formerna för konsumentskyddet — en sammanfattning
Bokens sista kapitel, kap. 6 Formerna för konsumentskyddet — en sammanfattning är alldeles särskilt intressant. Författaren gör här en mycket värdefull analys om hur konsumentskyddet är utformat i olika situationer, i samband med avtalsslutet och vid ett efterföljande kontraktsbrott från näringsidkarens eller från konsumentens sida. Hon kommer också in på konsumentens möjlighet att erhålla rättsskydd, ”access to justice”, och hon berör lagstiftningstekniska problem. Jag har här endast några smärre synpunkter att föra fram. Det gäller åter paketreselagen. Denna lag omnämns på s. 166 i anslutning till uttalandet att skyddet för konsumenten kan ta sikte på att hindra att denne över huvud taget ingår ett avtal som han inte har övervägt tillräckligt; ett sätt att ordna detta är att föreskriva legala formkrav för avtalet. — Men detta menar jag knappast kan vara huvudsyftet med paketreselagens skriftlighetskrav och kravet på att resenären i handgriplig mening skall få del av dokument där resevillkoren finns upptagna. Som torde framgå av vad som sagts ovan, handlar det här i stället om att säkerställa att konsumenten bereds tillfälle att ta del av dessa villkor, som regelmässigt kommer att gälla för resan (om inte annat har avtalats). Slutligen några ord om vad författaren säger (s. 175) i anslutning till vissa uttalanden rörande dispositiva och tvingande regler i konsumentlagstiftningen. Hon anför här att det vid fel i samband med konsumentköp finns två kategorier av regler som kallas tvingande. Det gäller till en början de regler som traditionellt betecknas tvingande, dvs. regler som inte kan avtalas bort. Därutöver, säger hon, finns också regler som skall tillämpas då avtalet inte reglerar frågan. Hon kommer sedan fram till att denna uppdelning knappast gör felreglerna i samband med konsumentköp mera lättillgängliga för konsumenterna; för varje regel måste alltså fastställas om den är en miniminivå för avtal eller om den är tillämplig då avtal saknas. Och därefter säger hon att det är ”lämpligt att jämföra

 

26 Jfr Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl. 1995 s. 63 och exemplet i Grobgeld, a. a. s. 27 f. 27 Prop. 1989/90:77 s. 13 och 19 f.

 

med felreglerna i konsumenttjänstlagen, där åtminstone lagtexten tyder på att det bara finns två sorters regler, nämligen hänvisningen till avtalet och den nivå som inte får understigas”. Här tycker jag att författaren har krånglat till saken. Jag har svårt att förstå att det här föreligger något problem av det slag som författaren anger. Såväl i konsumentköplagen som i konsumenttjänstlagen finns det vissa regler som uttryckligen är dispositiva. Men i övrigt är reglerna tvingande till konsumentens förmån i den meningen att avtalsvillkor som i jämförelse med lagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. Detta innebär att det finns en miniminivå såtillvida att en regel i lagen — t. ex. rörande påföljd för fel — gäller oavsett om parterna har kommit överens om något som understiger denna nivå eller om de inte har kommit överens om något alls. Men har de avtalat om något som är bättre för konsumenten gäller detta.28 Varför det skulle vara nödvändigt att analysera varje regel i konsumentköplagen för sig, för att fastställa om den tillhör den ena eller den andra av de av författaren angivna båda kategorierna, har författaren inte förklarat.

 

Avslutande ord
Jag har i denna anmälan koncentrerat mig på vissa frågor där jag anlagt vissa skiljaktiga synpunkter eller gjort vissa anmärkningar. Detta skall dock inte skymma bokens förtjänster i de hänseenden som jag inte har behandlat. Jag gratulerar författaren för hennes genomlysning av de konsumenträttsliga inslagen i den moderna svenska rätten. Jag hoppas att mina synpunkter kan vara henne till nytta vid utgivande av en ny upplaga av boken.
Lennart Grobgeld

 

28 Se beträffande konsumentköplagen prop. 1989/90:89 s. 25 f. och 66.