Aktuella spörsmål

 

 

Aktiemarknadsnämnden tio år
I ett gemensamt informationsmeddelande den 12 mars 1986 tillkännagav Sveriges Industriförbund och Stockholms Handelskammare att organisationerna hade beslutat att inrätta en nämnd för aktiemarknadsfrågor. För detta ändamål bildades en Förening för Aktiemarknadsfrågor, till vilken den nya nämnden blev knuten. Föreningens stadgar antogs den 29 augusti 1986 och nämndens verksamhet inleddes den 1 september samma år. I föreningen ingår numera, förutom de ursprungliga stiftarna, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Bankföreningen, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Svenska Fondhandlareföreningen och Försäkringsförbundet.
    Enligt sina stadgar skall Aktiemarknadsnämnden genom uttalanden, rådgivning och information främja god sed på aktiemarknaden. Det är också förutsatt att nämnden på begäran av domstol eller av Stockholms fondbörs skall kunna avge yttranden, något som dock hittills inte har förekommit.
    Nämnden består av ordförande, högst fyra vice ordförande samt högst 20 övriga ledamöter. Till nämnden är också knuten en expertpanel. Vid behandling av ett ärende skall nämnden bestå av minst fyra och högst åtta ledamöter. Ärenden av särskild vikt kan emellertid tas upp i plenum.
    Förebilden för nämnden var närmast den berömda Panel on TakeOvers and Mergers, som är verksam vid Londonbörsen. Den väsentliga skillnaden föreligger dock att, medan den brittiska panelens uppgifter är begränsade till offentliga erbjudanden, Aktiemarknadsnämnden verkar över hela aktiemarknadsområdet.
    Den allmänna bakgrunden till att Aktiemarknadsnämnden bildades var i första hand det självregleringsbehov som hade uppstått genom den utomordentligt kraftiga ökningen av handeln med aktier och de allt större värden som denna handel omsätter. En utvecklad aktiemarknad kräver organ för regelgivning och regeltillämpning för att kunna fungera tillfredsställande. Eftersom en detaljreglering lagstiftningsvägen av flera skäl har ansetts mindre lämplig och för övrigt knappast skulle vara möjlig, har med statsmakternas goda minne en betydande tyngdpunkt fortlöpande kommit att läggas på självreglering. Tidigare viktiga inslag i denna utveckling var inrättandet av Näringslivets Börskommitté i mitten av 1960-talet och tillkomsten av Stockholms fondbörs inregistreringskontrakt drygt tio år senare.
    Det är emellertid ingen överdrift att påstå att vad som fungerade som katalysator för Aktiemarknadsnämndens tillkomst var den s. k. Leoaffären i slutet av år 1985 och början av år 1986, då en riktad nyemission och utförsäljningar av Leo-aktier ägde rum till bl. a. ledande befattningshavare i bolaget och dess moderbolag. Dessa åtgärder föranledde en delvis mycket livlig allmän debatt och ledde till att en regeringskommission tillkallades (se DsFi 1986:21).

900 Nutida svensk lagstil — exempel från en ny lag SvJT 1996 Aktiemarknadsnämnden tillskapades medan kommissionens arbete pågick och motverkade därmed ett eventuellt förslag från kommissionen om motsvarande insats genom det allmännas försorg. Kommissionen betecknade initiativet till nämndens tillkomst som en mycket omfattande och seriös satsning på det aktiemarknadsetiska området och ansåg att erfarenheterna av nämndens verksamhet borde avvaktas, innan frågan om att ge ett allmänt organ nya uppgifter på området togs upp till närmare övervägande.
    Trots att Aktiemarknadsnämnden hade tillskapats med stor snabbhet och utan det remiss- och förankringsarbete som normalt föregår jämförbara insatser, visade sig nämnden redan i inledningsskedet fungera väl och bli förhållandevis flitigt anlitad. En av anledningarna till detta var säkerligen att huvudmännen hade lyckats rekrytera mycket framstående och allmänt respekterade personer till nämndens presidium, som från starten utgjordes av landshövdingen Ingvar Gullnäs som ordförande och justitierådet Ulf Nordenson (sedermera också justitierådet Hans-Gunnar Solerud) som vice ordförande. Som kanslichef hos nämnden utsågs tidigare chefen för industriförbundets juridiska avdelning numera advokaten Tom Hård (efter ett par år efterträdd av Göran Mälstad).
    Av stor betydelse har emellertid också varit att nämndens övriga ledamöter utsågs och alltjämt utses bland personer med särskild erfarenhet av aktiemarknaden och synnerligen gott renommé på denna marknad som företrädare för bl. a. institutionella placerare, banker eller värdepappersinstitut eller som advokater med särskild inriktning på aktiemarknaden. Detta har medfört den oundvikliga komplikationen att jävsfrågor alltid måste penetreras noggrant innan nämndens sammansättning för behandlingen av ett konkret ärende bestäms. Men olägenheten av detta bestyr väger lätt i förhållande till den stora fördel som ligger i att nämndens uttalanden har kommit att respekteras av aktiemarknaden, något som till stor del får tillskrivas den erfarenhet som finns representerad inom nämnden. Det är inte känt att det någonsin har förekommit att ett aktiemarknadsbolag har gått emot ett uttalande av nämnden i ett konkret fall. De principer som kan härledas ur nämndens uttalanden följs också regelmässigt av marknaden när likartade fall uppkommer.
    Vad nämnden i praktiken brukar uttala sig om är om en viss — tillämnad eller redan företagen — åtgärd står i överensstämmelse med god sed på aktiemarknaden. Vid ett par tillfällen har emellertid nämnden tagit upp en aktuell problematik utan anknytning till något konkret ärende. Sedan sin tillkomst har nämnden avgett närmare sjuttio uttalanden.
    En stor grupp av Aktiemarknadsnämndens ärenden har haft anknytning till den typ av fall som behandlas av nämndens brittiska motsvarighet, nämligen olika problem sammanhängande med offentliga erbjudanden. Här finns i botten — förutom vissa lagbestämmelser — rekommendationer utfärdade av Näringslivets Börskommitté, och man kan således på detta område se den nämnda kommittén som regelskapare och Aktiemarknadsnämnden som regeltillämpare. Både på detta och på andra områden uppkommer dock ofta problem som inte kan återföras på någon regel vare sig i lag eller i någon rekommendation.

SvJT 1996 Nutida svensk lagstil — exempel från en ny lag 901 En annan betydande grupp av fall — antalsmässigt den klart största — har samband med olika s. k. incitamentssystem för ledande befattningshavare och annan personal i aktiemarknadsbolag i form av t. ex. riktade emissioner av aktier eller konvertibla skuldebrev eller aktieoptioner. Som nyss nämnts var det också ett fall av detta slag som mera omedelbart bildade bakgrunden till nämndens tillkomst.
    De övriga ärenden som nämnden har uttalat sig i rör aktiemarknadsfrågor av skilda slag och har kunnat gälla exempelvis information, likabehandlingsfrågor, villkorsändringar och beslutsformer.
    Vissa avgränsningsfrågor uppkommer ofta i Aktiemarknadsnämndens arbete. Nämnden söker undvika att yttra sig i lagtolkningsspörsmål och renodlade värderingsfrågor, något som dock inte alltid är möjligt om ett meningsfullt uttalande över huvud taget skall avges. Ibland har det också kunnat bli föremål för diskussion om en i och för sig betydelsefull fråga har sådan anknytning just till aktiemarknaden att den faller under nämndens behörighet. Vidare är det naturligt att nämnden i praktiken som regel inte tas i anspråk när det gäller sådana informationsfrågor som regleras i Stockholms fondbörs inregistreringskontrakt och noteringsavtal och som bevakas av fondbörsens organ.
    Flertalet av Aktiemarknadsnämndens uttalanden har tillkommit efter framställning av ett aktiemarknadsbolag, som sökt vägledning inför en planerad åtgärd. En del ärenden har emellertid initierats av enskilda eller institutionella aktörer eller av Sveriges Aktiesparares Riksförbund. Nämnden kan också ta upp ett ärende av eget initiativ, vilket har förekommit vid några tillfällen. Genomgående strävar nämnden efter att när det behövs avgöra ett ärende med stor skyndsamhet, ofta inom någon vecka efter det att framställningen har kommit in. Nämnden brukar ha sin högsäsong på våren, när aktiemarknadsbolagens bolagsstämmor är nära förestående.
    Enligt Aktiemarknadsnämndens stadgar skall ett uttalande av nämnden offentliggöras, om inte nämnden av särskild anledning beslutar annat (undantag gäller normalt för planerade åtgärder under tiden innan åtgärden vidtagits eller blivit allmänt känd). I praktiken är det emellertid inte ovanligt att ett bolag som begär ett uttalande ställer som villkor att uttalandet inte offentliggörs. Regelmässigt brukar nämnden tillmötesgå sådana önskemål, såvida det inte går att överenskomma med det berörda bolaget om att uttalandet t. ex. kan återges i transumerad eller anonymiserad form. Detta är till nackdel för prejudikatbildningens genomslag, men alternativet skulle många gånger ha varit att något ärende över huvud taget inte hade initierats. De inte offentliggjorda uttalandena är dock naturligtvis kända inom nämndens presidium och kansli och kan på det sättet bilda underlag för informella besked vid rådgivning och underhandskontakter, något som är en viktig del av nämndens verksamhet.
    Aktiemarknadsnämndens uttalanden publiceras numera i FAR:s regelbundet utkommande regelsamling (från år 1996 i del II med beteckningen Börs & Värdepapper). Dessutom publiceras avgörandena fortlöpande i FAR:s tidskrift Balans. Tidigare återgavs avgörandena också i

902 Nutida svensk lagstil — exempel från en ny lag SvJT 1996 den av Företagsjuridik Gunnar Nord & Co m. fl. utgivna publikationen Börsregler.
    Nämndens praxis har tidigare varit en smula besvärlig att tillägna sig. Denna brist avhjälptes delvis av den av Institutet för Bolags- och Värdepappersrätt under år 1995 utgivna skriften God sed på aktiemarknaden — Aktiemarknadsnämndens uttalanden, författad av jur. kand. Björn Kristiansson. På Aktiemarknadsnämndens huvudmäns initiativ har Kristiansson omarbetat denna skrift till publikationen Aktiemarknadsnämnd- ens praxis under tio år (Juristförlaget), som helt nyligen har utgivits i anslutning till tioårsjubileet. Denna publikation kommer säkerligen att bidra till att göra nämndens uttalanden mera användbara som praktiska hjälpmedel.
    Nämndens presidium består numera av undertecknad, som efterträtt Ingvar Gullnäs, samt justitierådet Leif Thorsson och direktören CarlJohan Åberg. Antalet ärenden hos nämnden är numera inte så många att de bildar underlag för en heltidsanställd kanslichef. I stället har den lösningen valts att kansliuppgifterna fullgörs av chefen för industriförbundets rättsavdelning Jan Persson och direktören vid Stockholms Handelskammare Ulf Franke. Det är också Persson och Franke som i första hand svarar för kontakten med aktiemarknadsbolag och andra som önskar fråga nämnden till råds, varvid ofta kan hänvisas till att det problem som är aktuellt redan har behandlats av nämnden. Föredragnings- och beredningsuppgifterna har under senare år utförts på konsultbasis av docenten Svante Johansson, civilekonomen Ragnar Boman och ekon. lic. Rolf Skog, alla välkända namn på aktiemarknaden.
    Om man skall försöka summera de tio årens erfarenheter av Aktiemarknadsnämnden, får man till en början vara medveten om de begränsningar som gäller för nämndens verksamhet. Aktiemarknadsnämnden har inte resurser för någon fortlöpande marknadsövervakning och går sällan in i en bedömning av ett särskilt fall som inte har underställts nämnden genom en framställning. En annan sak är att nämnden, som förut har berörts, vid ett par tillfällen självmant har tagit upp en aktuell problematik från generella utgångspunkter, och nämnden har även vid flera tillfällen utvidgat sin prövning i förhållande till vad som har tagits upp i den framställning som varit aktuell. Det skulle dock vara fel att se nämnden i första hand som ett disciplinärt organ på aktiemarknadsområdet. Nämnden har inte heller något sanktionssystem till sitt förfogande.
    På de områden där Aktiemarknadsnämnden företrädesvis har yttrat sig har emellertid nämnden visat sig fylla ett behov som skulle ha varit svårt att tillgodose i andra former. Förhållandena på aktiemarknaden är så mångskiftande och ofta så komplicerade att det kan vara vanskligt även för erfarna företrädare för eller rådgivare till aktiemarknadsbolag att klart bedöma gränserna för vad som skall anses vara förenligt med god sed på marknaden. Detta gäller särskilt med hänsyn till att regelverket på området i många avseenden är mycket allmänt hållet och inte alltid ger någon klar ledning för konkreta situationer. Även den aktör eller rådgivare på marknaden som till varje pris vill handla korrekt finner sig ofta utan någon vägledning.

SvJT 1996 Nutida svensk lagstil — exempel från en ny lag 903 Redan det förhållandet att det finns möjlighet att hänskjuta en uppkommen fråga till ett opartiskt organ där betydande erfarenhet finns representerad har mot den angivna bakgrunden ofta betecknats som en klar fördel. Ett uttalande av Aktiemarknadsnämnden kan naturligtvis kritiseras, vilket ibland också har skett, men som förut har sagts har avgörandena respekterats i praktiken. Det förhåller sig vidare som redan antytts så att en hel del problem på området återkommer i olika aktiemarknadsbolags verksamhet, och nämndens uttalanden får därför ofta betydelse utöver det enskilda fallet. På vissa områden, exempelvis när det gäller olika incitamentssystem, har nämnden lagt fast principer på ett sådant sätt att man får betrakta den som regelskapande snarare än regeltillämpande. Den under någon period, då antalet ärenden var få, väckta tanken på att lägga ned nämnden torde numera inte ha någon aktualitet.
    Till högtidlighållande av tioårsjubiléet anordnade Aktiemarknadsnämndens huvudmän ett seminarium i Börshuset den 13 november 1996 med inledningsanföranden av Industriförbundets och AB Volvos ordförande Bert-Olof Svanholm och statsrådet Leif Pagrotsky samt paneldebatter. Även en företrädare för nämndens engelska motsvarighet, Mr. Peter Lee, medverkade i seminariet.
Johan Munck