Aktuella spörsmål

 

 

Nutida svensk lagstil — exempel från en ny lag
1. Några inledande anmärkningar
Det mesta undergår förändringar. Så även det sätt på vilket författningar skrivs, t. ex. de lagar och förordningar som härrör från riksdagen respektive regeringen. Vad vi har att göra med är — för att använda ett stundom brukat ord1 — den lagstil som nyttjas av dem som utformar och beslutar författningar. Även här i Sverige finns en mer eller mindre uttalad policy på området; det är alltså sällan fråga om slumpens skördar att lagstilen förändras över tiden.2 En målsättning som sedan relativt lång tid funnits inom bl. a. regeringskansliet är att författningarna skall vara så begripliga som möjligt för dem som läser författningstexten. Vad som närmare bestämt avses med denna målsättning skulle i och för sig kunna diskuteras från diverse utgångspunkter.3 I sammanhanget kan det rent allmänt finnas skäl att fråga vem eller vilka som läser lagtext och andra författningar. Det är nämligen knappast korrekt att utgå från att läsargruppen är homogen med avseende på kunskaper t. ex. i juridik eller ens i svenska språket, och det är enligt min mening inte heller givet att lagstilen skall anpassas till envar som någon gång kan tänkas läsa författningen i fråga. Till detta kommer andra hänsyn, bl. a. behovet av konsekvens vad avser terminologin i författningarna.
    Det väsentligaste är emellertid att rätt förstå den funktion som lagtext liksom andra författningar avses skola ha: att i skrift ge uttryck för i vid mening handlingsdirigerande normer. Med andra ord rör det sig inte i första rummet om att åstadkomma en text som är läsarvänlig e. d. utan om att via skrift meddela handlingsnormer. Det förhållandet att läsaren anser en text vara lättläst är som bekant inte något bevis för att han eller hon har förstått dess innehåll — även om den som läst texten svävar i villfarelsen att läsningen skingrat alla dimbankar. Bland jurister och andra är det också känt att t. ex. lagbestämmelser då och då ges en från strikt språklig eller i varje fall innehållsmässig synpunkt medvetet vag utformning i syfte att åt rättstillämpningen överlämna att bestämma rättsregelns närmare innebörd. Särskilt i sådana situationer påminns vi om att författningar inte kan ses isolerade från rättssystemet i övrigt och

1 Se t. ex. J. Hellner, Svensk lagstil, i: Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1973 s. 169–183. 2 Jfr E. Wellander, Kommittésvenska s. 13 (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 50). Stockholm: Nämnden för svensk språkvård 1974. 3 För övrigt kan den frågan ställas, om termen ”begriplighet” är den lämpligaste i sammanhanget. Så t. ex. har Jan Hellner framfört att man såvitt gäller lagtexters yttre form bör skilja mellan läsbarhet, begriplighet och effektivitet (se dennes bok Lagstiftning inom förmögenhetsrätten s. 217–251, särskilt s. 219–226; Stockholm: Juristförlaget JF AB 1990). När det från lagstiftarhåll hävdas att författningstexter skall vara ”begripliga” åsyftas tydligen i allmänhet ”läsbarheten”. Enligt min mening finns det starka skäl att upprätthålla det slags distinktion som Jan Hellner sålunda gjort. Trots detta kommer jag att i denna artikel nyttja den i och för sig mindre lämpliga termen begriplighet.

att studier i juridik liksom rättstillämpning inte primärt går ut på att läsa lagtext, utan på att tillägna sig en på rättssystemet byggd tankemodell och ett sätt, en metod, för lösandet av juridiska frågor.
    Nu kan det hävdas att det ideala är om författningarna kläs i en språkdräkt som är såväl språkligt lättläst och ”begriplig” som klar från juridisk synpunkt. Mot en sådan strävan kan någon sakligt motiverad erinran knappast resas. Ett problem ligger emellertid i att detta ideal ofta inte kan nås; det finns i princip en inbyggd motsättning mellan de olika elementen.
    Enligt min mening finns det skäl att inta en kritisk inställning till den lagstil som numera används i Sverige. Det förefaller inte osannolikt att lagstilen i dag får sin utformning utan tillräckligt beaktande av bl. a. de synpunkter som skisserats i det föregående. Följderna av detta är knappast att fler personer på rätt sätt förstår t. ex. de lagar som utfärdas. Däremot händer det enligt min bedömning alltför ofta och i ökande utsträckning, att den som har att tillämpa lagarna ställs inför frågan vad lagstiftaren egentligen avsett och att språkliga ”nymodigheter” får mången rättstillämpare att åtminstone studsa till.
    Det kan anföras att lagtext givetvis inte — eller i varje fall inte alltid — kan förstås utan att texten ses i belysning av bl. a. lagmotiven.4Häremot kan invändas att lagmotiven visserligen intar en förhållandevis stark ställning som s. k. rättskälla i Sverige men lagstiftaren inte för den skull bör anses befriad från skyldigheten att utforma författningstexten så, att utrymmet för missförstånd minimeras.

 

2. Den nya lagen om domstolsärenden
Ett exempel på lagstilen av i dag är lagen (1996:242) om domstolsärenden. Lagen trädde i kraft den 1 juli innevarande år. I det följande kommer jag att ge några axplock av det slags frågor som den numera brukade lagstilen kan ge upphov till. Utgångspunkten är lagtexten i den nya lagen om domstolsärenden; hänsyn har alltså inte tagits till de motivuttalanden som finns i anslutning till lagen. Jag har gjort halt vid 25 § i lagen, varför jag inte sökt exempel som kan finnas efter den paragrafen. Men det bör framhållas att min genomgång av de 25 första paragraferna inte är på något sätt fullständig ens utgående från syftet med denna artikel.
    Den nya lagens rubrik överensstämmer inte terminologiskt med vad som anges i lagens 1 §, eftersom det i paragrafen sägs att lagen gäller ”handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken”. En fråga som kan ställas är om det sakligt sett föreligger någon skillnad mellan ett ”domstolsärende” och ett ”rättsvårdsärende”. Och varför står det i början av meningen ”tingsrätt” medan det mot slutet av meningen står ”en tingsrätt”?

 

4 Om lagmotivens betydelse som rättskälla, se exempelvis: S. Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl. s. 358–374 (Stockholm: Norstedts Juridik AB 1996); J. Lind, Förarbetena som rättskälla, i: Festskrift till Bertil Bengtsson s. 301–318 (Stockholm: Nerenius och Santérus Förlag 1993); J. Rosén, De svenska lagförarbetenas vara eller inte vara som rättskälla — effekter av Sveriges anslutning till den Europeiska unionen, i: Svensk Juristtidning 1996 s. 244–259.

 

I 2 § domstolsärendelagen föreskrivs följande. ”Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.” Även här kan man undra vad bestämmelsen innebär. När det sålunda talas om ”annan lag”, menas därmed alla andra lagar än förvaltningslagen, inklusive den nya domstolsärendelagen? Uttrycket ”denna lag”, syftar det på domstolsärendelagen — något som i så fall kunde ha angetts med det i vissas ögon och öron ålderdomliga uttrycket ”föreliggande lag” — eller på förvaltningslagen? 3 § i den nya domstolsärendelagen handlar om domstolarnas sammansättning m. m. Där anges bl. a. att ”[e]n skiljaktig mening skall antecknas”. Den närmast retoriska frågan blir: Om det till äventyrs skulle förekomma flera skiljaktiga meningar, skall inte dessa antecknas? — Till bruket av s. k. obestämd artikel återkommer jag strax.
    Enligt 4 § i den nya lagen skall den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten göra detta skriftligen ”genom anmälan, ansökan, överklagande eller på annat sätt”. Formuleringen kan med en måhända illvillig tolkning uppfattas så, att den som vill inleda ärendet kan göra detta på något av denne själv valt sätt, dock under förutsättning att det sker skriftligen (från undantagsbestämmelsen i paragrafens andra mening bortses här). En annan sak är att det av de paragrafer som finns senare i lagen framgår att den nu angivna tolkningen inte kan vara riktig.
    För inte många år sedan brukade hos t. ex. tingsnotarier inskärpas att ”skrivelse” utfärdas av myndigheter o. d. under det att enskild parts rättegångsinlaga betecknas som ”skrift”. Denna distinktion har, som följer inte endast av 5 § och andra bestämmelser i den nya domstolsärendelagen utan även av de år 1994 införda reglerna i rättegångsbalken om rättegången i hovrätt m. m., tydligen ansetts böra utmönstras ur lagspråket. Varför? Är tanken den att termen ”skrift” skulle kunna missuppfattas av en icke domstolserfaren person på så vis att denne kunde förledas tro att det handlar om sättet att skriva snarare än en skriven handling ställd till domstol (jfr ord som skönskrift)?55 Såvitt gäller de nämnda ändringarna i rättegångsbalken kan för övrigt bl. a. följande påpekanden göras. Enligt den tidigare terminologin i rättegångsbalken kallades den som överklagade tingsrätts avgörande för ”vadekärande” om det rörde sig om ett överklagande som i hovrätten skulle behandlas enligt 50 eller 51 kap. rättegångsbalken (s. k. vademål). Om överklagandet skulle hanteras enligt 52 kap. i samma balk (dvs. som ett s. k. besvärsmål) kallades vederbörande för ”klagande”. Motparten till den överklagande benämndes ”vadesvarande” (50 och 51 kap.) resp. ”förklarande” alternativt — om kommunicering av överklagandet inte hade skett i hovrätten — ”motpart” (52 kap.). Enligt den år 1994 införda lydelsen av rättegångsbalken används i samtliga fall av överklagande — även till Högsta domstolen — termerna ”klagande” resp. ”motpart”. Vid ett första påseende kan detta tyckas innebära en förenkling. En följd av den nya terminologin är emellertid att t. ex. den som är part i ett överklagat mål inte längre alltid bör använda sig av termen ”motpart” när han eller hon åsyftar den som faktiskt är hans eller hennes motpart i målet, eftersom lagtexten anvisar att det är just den överklagandes motpart som är ”motpart”. Det finns alltså numera risk för missförstånd om t. ex. en den överklagandes motpart hänvisar till vad ”motparten” — dvs. med rättegångsbalkens nuvarande terminologi ”klaganden” — har anfört. En annan effekt av den nya utformningen av lagtexten om överklagande är att de åtminstone för domstolarna entydiga termerna ”vademål” resp. ”besvärsmål” inte längre kan nyttjas. I stället är man hänvisad till att använda längre uttryck som t. ex. ”ett mål rörande ett överklagande av tingsrätts dom” resp. ”ett mål avseende ett överklagande av ett tingsrättsbeslut”.

 

Sedan ganska lång tid förekommer ett ymnigt bruk av de obestämda artiklarna ”en” och ”ett” framför substantiv i lagtext. Från lagstiftarhåll hävdas uppfattningen att s. k. nakna substantiv gör lagtexten mer svårbegriplig eller ”tung”. Enligt min mening kan det emellertid finnas skäl att ifrågasätta denna ståndpunkt, åtminstone i vissa fall.6 Tag exempelvis första meningen i 9 § i den nya lagen om domstolsärenden, där det sägs att domstolen får förelägga parten att ”inom en viss tid” avhjälpa brister i den s. k. inledande skrivelsen till domstolen. Har lagtexten blivit mer lättbegriplig genom att ordet ”en” används i paragrafen? Ett annat exempel är 3 § andra stycket i lagen, där det har sprängts in så många ”en” och ”ett” att åtminstone jag undrar om inte konsekvensen bjuder att obestämd artikel borde finnas framför ordet ”jäv” (jfr även i det föregående om 3 § första stycket). Ytterligare exempel finns i 14 §. Enligt den bestämmelsen är domstolen principiellt skyldig att hålla sammanträde, om det begärs av ”en enskild part”.
    Konsekvensen av att ett föreläggande enligt 9 § domstolsärendelagen inte följs är att tingsrätten skall avvisa anmälan, ansökan eller överklagandet bl. a. om ”bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak” (se 10 §). För avvisning krävs möjligen att inte någon som helst prövning i sak kan göras på grundval av anmälan etc. Eller kan avvisning komma i fråga i den del där brister föreligger, även om sådana brister inte låder vid den inledande skrivelsen i övrigt? Med andra ord, kan s. k. partiell avvisning komma i fråga? Lagtexten ger inte något säkert svar.
    13 § tredje stycket innehåller regler om sammanträde inför domstolen. Lagtexten lyder: ”Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt.” Från saklig synpunkt kan det givetvis tyckas motiverat att den domstol som handlägger ett domstolsärende kan bestämma att det vid ett sammanträde i ärendet skall behandlas endast en viss fråga eller t. ex. enbart tas upp bevisning. Om detta är syftet med bestämmelsen i 13 § tredje stycket, är utformningen av lagtexten inte helt lyckad, trots användningen av prepositionerna ”till” resp. ”på”. Uttrycket ”på det sätt som annars är lämpligt” kan nämligen — förmodligen felaktigt — tros syfta på ”att ta upp muntlig bevisning”. Enligt min mening hade större klarhet nåtts, om lagtexten formulerats t. ex. enligt följande. ”Domstolen kan begränsa sammanträdet i enlighet med vad domstolen finner lämpligt, t. ex. på så sätt att parternas ståndpunkter utreds eller muntlig bevisning tas upp.” När det gäller bruket av prepositioner fäster jag mig även vid 19 § i den nya lagen. Enligt paragrafen får sammanträde hållas ”på telefon”. Varför inte ”per telefon”? (Telefonen är, som jag förstått saken, det vid sådana sammanträden använda kommunikationsmedlet.) Ett sista exempel: 23 § domstolsärendelagen handlar om bevisning. Där sägs bl. a. att skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen utan dröjsmål och att detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis ”och kan flyttas till domstolen”. Betyder detta

 

6 Jfr J. Hellners i not 3 nämnda arbete s. 235 f. med där angivna exempel.

 

att varje föremål som över huvud taget kan flyttas skall lämnas in till domstolen? Jämför 25 § i lagen, som hänvisar bl. a. till bestämmelsen i 39 kap. 1 § rättegångsbalken. I sistnämnda paragrafs första stycke sägs att ”[f]ör skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället” (kursiveringen gjord här). Hur förhåller sig den bestämmelsen till reglerna i 23 § domstolsärendelagen?

 

3. Avslutande ord
Som framgått anser jag att lagtexten i den nya lagen om domstolsärenden inte uppfyller de krav som borde ställas på en författning. Med avseende på nutida lagstil är dock den lagen inte ett undantag — dess värre. Den lagstil som numera accepteras från lagstiftarens sida ger i vissa fall ett enligt min åsikt alltför stort utrymme för misstolkningar, eller i varje fall för frågor om vilken innebörden av författningen egentligen är. En sådan lagstil borde inte godtas.
Erik Mosesson