Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — en advokats synpunkter
Av advokaten LENNART HAGBERG
I SvJT 1996 s. 725 ff. har Svante O. Johansson gjort en genomgång av nu gällande lagbestämmelser rörande direktkrav i samband med sjöförsäkring och för förslaget till ny försäkringslag. Här kommer jag att gå igenom hur de rättsliga problem som Johansson behandlat ter sig för advokaten som företräder skadelidande tredje man i en aktion mot ansvarsbolaget. Jag tar upp de standardinvändningar som en advokat får från ansvarsbolagen oavsett var i världen han befinner sig. Jag sammanfattar saken så att enligt min erfarenhet behöver tredje man till sitt skydd tvingande lagbestämmelser, förslagsvis utformade efter de lagändringar som vidtogs i Norge för några få år sedan.
Inledning
Johansson har på ett föredömligt sätt redogjort för försäkringsformerna, nu gällande lagregler, vissa standardklausuler som tillämpas av ansvarsbolagen för att möta s. k. direktkrav samt innehållet i Justitiedepartementets promemoria Ds 1993:39, där det föreslås i 1 kap. 4 § 3 st. att sjö- och transportförsäkring skall undantas från försäkringsavtalslagens tvingande bestämmelser om inte försäkringen utgör konsumentförsäkring. Johansson har vidare lämnat en utförlig redogörelse för litteratur och rättspraxis i Sverige, i grannländerna och vissa andra länder. Johansson påvisar fullt riktigt att problemen här är internationella. Då transporterna till stor del är internationella, blir också försäkringsproblemen och skadeståndsproblemen internationella. Då det gäller den deskriptiva delen av litteratur, rättspraxis etc. kan jag därför vara mycket kortfattad och endast här och var lämna vissa kompletteringar. Jag finner det också nödvändigt att för sammanhangets skull göra vissa upprepningar och sammanfattningar.
Jag kommer att koncentrera framställningen på frågor som gäller skyddet för skadelidande tredje man. Här ter sig frågeställningarna något annorlunda för domstolsjuristen, departementsjuristen och för advokaten som för ersättningstalan. En god vän och kollega i Norge beskrev drastiskt situationen på följande sätt, som jag här återger i fri svensk översättning: ”När något är galet i lagstiftning eller rättspraxis är advokaten den bland jurister som först får fingrarna i kläm.” Den beskrivningen använder jag som ledstjärna.
Först en komplettering till P&I-försäkring i Sverige. Vi har i Göteborg Sveriges Ångfartygs Assurans Förening, vanligen kallad The Swedish Club. I Stockholm finns ett dotterbolag till Assuranceforeningen Skuld med huvudkontor i Oslo. I Stockholm bedrev tidigare AB Indemnitas samma verksamhet. Indemnitas som nu nedlagt sin verksamhet, var delvis ägt av en engelsk P&I-klubb. P&Iförsäkringsverksamheten är till sin natur internationell och villkoren är i stort sett parallella. Koncentration av P&I-försäkringsverksamheten finns till London. Några P&I-klubbar har dock av vissa skäl förlagt sina huvudkontor till Bermuda och liknande ställen men administreras från London.
Ansvarsassuradörens invändningar och rättspraxis
Hur ser då den situation ut där advokaten får fingrarna i kläm? Var än i världen advokaten sitter får han samma standardinvändningar när han framställer ett ersättningskrav mot redarens ansvarsbolag. Katalogen ser ut så här:
1. Försäkringsavtalet är ett privat avtal mellan redaren såsom försäkringstagare och bolaget såsom försäkringsgivare. Med den saken har utomstående intet att skaffa.
2. Redaren har inte betalat någon ersättning. Därför finns inte något ersättningsanspråk mot ansvarsbolaget.
3. Redaren är i konkurs och kommer därför aldrig att betala någonting så ett ersättningskrav mot ansvarsbolaget kan aldrig någonsin uppstå.
4. Något giltigt ersättningsanspråk finns inte mot redaren.
5. Redaren får inte lov att transportera sitt krav mot ansvarsbolaget till någon annan.
6. Försäkringspolisen täcker inte den inträffade förlusten.
7. Kravet har preskriberats medan förhandlingarna pågick.
Låt oss granska den här katalogen i ljuset av nu gällande lydelse av FAL, kommentarer och rättsfall. Uttalanden i den svenska doktrinen är dock få. Däremot finns det från svenska domstolar åtskillig rättspraxis. Utförliga kommentarer finns i norsk litteratur baserat på norsk rättspraxis, vilken är parallell med svensk. Därjämte finns rättspraxis från främmande länder. Allt detta har klart och fullständigt redovisats av Johansson, varför en genomgång från min sida här endast skulle bli en upprepning med någon annan ordalydelse. Jag finner det dock lämpligt med några tillägg.
År 1993 hölls ett kollokvium på Hässelby slott, där huvudämnet var protection and indemnity-försäkring. Föreläsningarna finns publicerade i Sjörättsföreningens i Göteborg skrifter 71.
Den norske professorn i försäkringsrätt i Oslo, Hans Jacob Bull, höll en föreläsning där de inledande orden lyder som följer:
”1. Introduction To speak of direct action in front of P&I-insurers has many parallels to waving a red cloth in front of a bull. For reasons which I have never been able to understand fully, it is considered totally unacceptable to the community of P&I insurers to give injured parties rights against the insurer where the tortfeasor is covered by a P&I insurance. Any attempt made by legislators or courts to impose such rights upon them is therefore fought vigorously. It is a fact, however, that most legal systems grant injured parties rights under the P&I insurance, though the extent of the rights differ widely.
To examine the question of direct action under P&I insurance is of particular interest today, as there have been distinct developments in central legal systems over the last few years. In this article, I attempt to give a survey of the present status of law as found in these systems. For a more thorough documentation, based on the law in action as per January 1988, I refer to my doctoral dissertation Tredjemannsdekninger i forsikringsforhold, chapter 3 (pp 57-221; a short summary in English is found on pp. 519-525).”
På det sätt som ofta karaktäriserar norska rättsvetenskapsmän har Bull på ett målande sätt återgett den praktiska verklighet som möter den advokat som dristar sig att vifta med det röda skynket.
I detalj har Bull i sin bok ”Tredjemannsdekninger i forsikringsforhold” (Oslo 1988) gått igenom frågeställningen på s. 140 ff. Bull har vidare berört ämnet i sin bok ”Skadelidtes krav mot ansvarsassurandøren” (Oslo 1982), där han har ägnat ett helt kapitel, (s. 60–72) ”Direct action og ansvarsforsikring i sjøfartsforhold”, åt här aktuella problem. Såvitt jag kan se är Bull den rättsvetenskapsman som gått djupast in i problemen.
Beträffande rättsfallet ND 1990 s. 16 ”Simone” kan tilläggas att Göteborgs tingsrätt i klara verba uttryckte sitt misshag mot den serie av invändningar som P&I-försäkringsbolagen Skuld och Indemnitas där presterade.
I rättsfallet ND 1991 sid. 20 ”Degerö” finns i domskälen en utförlig genomgång av tidigare rättsfall och litteratur så att domskälen i sig är användbara som en lärobok. Hovrätten berör också nu pågående lagstiftningsarbete i Sverige.
Sammantaget visar rättsfallen att domstolarna till tredje mans skydd tolkat 95 § 3 st. FAL så att den är tvingande. Överlåtelseförbud i försäkringsavtalet håller ej i förhållande till tredje man. Likaledes räcker det med att tredje man har ett potentiellt krav och behöver inte ha ”några pengar innestående hos assuradören”. Skadelidande kan gå direkt mot ansvarsbolaget då skadevållaren gått i konkurs. Ansvarsbolaget kan till sitt fredande åberopa samma invändningar mot skadeståndskravet som skadevållaren själv kunnat anföra. Vidare har han rätt att framställa invändning avseende försäkringstäckningen sådan den var vid skadetillfället. Denna
svenska rättspraxis är i stort sett lika med norsk rättspraxis och är parallell med motsvarande utveckling i jämförliga länder.
I dessa stycken är Johansson och jag helt ense.
Ny norsk lagstiftning
Går vi sedan till den nya lydelse av FAL som gäller i Norge, finner vi följande bestämmelser om ansvarsförsäkring:
”§ 7–6 (skadelidtes stilling ved ansvarsforsikring)
Dekker forsikringen sikredes erstatningsansvar, kan skadelidte kreve erstatning direkte fra selskapet. Selskapet og sikrede har plikt til på forespørsel å opplyse skadelidte om det foreligger ansvarsforsikring.
Fremsettes krav om erstatning mot selskapet, skal dette varsle sikrede uten ugrunnet opphold og holde sikrede underrettet om den videre behandlingen av kravet. Selskapets innrømmlser overfor skadelidte binder ikke sikrede.
Blir selskapet saksøkt, kan det kreve at skadelidte saksøker sikrede i samme sak.
Selskapet kan gjøre gjeldende de innsigelser mot kravet som sikrede har i forhold til skadelidte. Selskapet kan også gjøre gjeldene sine innsigelser overfor sikrede, hvis ikke innsigelsene knytter seg til sikredes forhold etter at forsikringstilfellet er inntrådt.
Søksmål mot selskapet etter denna paragraf må bare anlegges i Norge, hvis ikke noe annet følger av Norges folkerettslige forpliktelser.
Bestemmelsene i denne paragrafen hindrer ikke at en næringsdrivende overfor sikrede frafaller sin rett til å kreve erstatning for skade i næring direkte fra selskapet. Slik avtale er likevel uten rettsvirkning ved sikredes insolvens. (”må bare” i femte ledd må antas å være feilskrift for ”må”)” (Hämtat från ”Forsikringsavtaleloven med forarbeider” av Knut S. Selmer (Tano 1990))
Jag skall här stycke för stycke kommentera dessa nya norska bestämmelser, varvid jag som underlag använder Selmers bok.
Första stycket, första meningen: Här finns den centrala nya bestämmelsen. Skadelidanden har en ovillkorlig och generell rätt att rikta sin talan mot skadevållaren eller ansvarsbolaget. Skadelidanden har sålunda en valrätt. I många fall torde han dock liksom tidigare vända sig mot skadevållaren. Selmer konstaterar i sin kommentar att genom den nya bestämmelsen får skadelidanden samma skydd som i tidigare gällande §§ 95 och 96 och i tillägg därtill får han en ovillkorlig rätt att framställa sitt krav direkt mot ansvarsbolaget.
I andra meningen ålägges skadevållaren att upplysa skadelidanden om försäkringsförhållandena.
Andra stycket: Dessa regler torde i själva verket följa av gällande rätt.
Tredje stycket: Även detta stycke innehåller knappast någon direkt nyhet utan utgör en kodifiering av gällande praxis. Fjärde stycket: Detta stycke är av central betydelse. Ansvarsbolaget kan mot skadelidanden göra samma invändningar mot ersättningsanspråket som skadevållaren själv. Därjämte kan han mot försäkringsskyddet göra sådana invändningar som förelegat vid tiden för skadefallet. Han kan sålunda inte åberopa försäkringsbortfall, exempelvis genom försummad premiebetalning eller annat förhållande på försäkringstagarens sida som skett efter skadefallets datum.
Femte stycket: Rätten att instämma ansvarsbolaget till domstol gäller endast vid domstol i Norge försåvitt inte Norges folkrättsliga förpliktelser föranleder något annat. Här kommer in i bilden EUrätten och konventioner om jurisdiktion och verkställighet av domar. De problemkomplexen lämnar jag här åsido.
Jag återkommer senare till norsk lag.
Pågående svenskt lagstiftningsarbete
Mot bakgrund av den redogörelse för doktrin och rättspraxis i Sverige, Norge och andra länder och den nya norska lagstiftningen övergår jag till pågående svenskt lagstiftningsarbete.
Jag börjar med SOU 1989:88. Jag har här uppmärksammat den allmänna motiveringen till 7 kap. s. 221 och specialmotiveringen till 7 kap. 7 och 8 §§ s. 346–347. Man inför där ett särskilt skydd för tredje man vid företagsförsäkring och företags konkurs eller liknande obestånd.
Det väsentliga i betänkandet är att man över huvud taget inte har berört de speciella risker som föreligger vid drift av fartyg och vid trafik av luftfartyg. Skadepotentialen är här helt annorlunda än vid försäkring av ett vanligt industriföretag eller affärsföretag bortsett självfallet från en viss särskilt farlig verksamhet. Trafik med fartyg och luftfartyg är i sig farlig. Som illustration nämner jag här bara tre namn: Tjörnbron, Estonia och Gottröra. Det ligger här närmare till hands att dra en parallell med de regler som gäller vid trafik med motorfordon än regler vid företagsförsäkring.
Som ovan nämnts föreslår departementet att sjö- och transportförsäkring skall helt undantas från försäkringsavtalslagens tvingande regler om inte försäkringen är en konsumentförsäkring. Man åberopar här såsom skäl bl. a. att konsumentlagstiftningen här träder in och vidare att svenska försäkringsföretag inte skall få sämre ställning än internationella företag vid internationell konkurrens. Båda dessa grunder är i sak fel.
Här aktuella försäkringar är inte konsumentförsäkring. Jag lämnar åsido båtförsäkring för fritidsbåtar etc.
Det andra skälet är att svenska företag inte skall få sämre ställning än utländska vid internationell konkurrens. Såsom framgår av ovanstående har man i svensk rättspraxis intolkat i 95 § FAL ett skydd för tredje man i samklang med rättspraxis i Norden och i övriga länder. Därtill kommer att nya norska lagbestämmelser går ett steg vidare. I detta sammanhang bör beaktas att vi har ett enda ”helsvenskt” ansvarsbolag nämligen Sveriges Ångfartygs Assurans Förening i fråga om P&I-försäkring. Assuranceföreningen Skuld AB i Stockholm är ett dotterbolag till norska Skuld, som sålunda lyder under de nya norska skärpta bestämmelserna. Påståendet att svenska ansvarsbolag skulle på grund av strängare svenska regler få svårigheter vid utländsk konkurrens är sålunda helt grundlöst.
Sammanfattning av synpunkter de lege ferenda
Om förslaget i departementspromemorian genomfördes i form av lag, skulle resultatet bli att tredje man i många fall skulle bli rättslös. I fallet ”Degerö” har hovrätten i domskälen klart uttalat att en talan av det slaget inte skulle bli möjlig om departementsförslaget upphöjts till lag. ”Degerö” gällde sakskada.
Jag går över till personskada. Låt oss antaga att den nya försäkringsavtalslagen sådan den föreslagits i departementspromemorian varit i kraft vid tiden för ”Estonia”-katastrofen och att svensk lag var tillämplig samt att ”Estonias” rederi gick i konkurs. Då skulle Skuld inte ha inrättat skaderegleringsbyrå i Stockholm utan bara avslagit alla ersättningsanspråk med motiveringen att rederiet ingenting ersatt och att det fanns förbud i försäkringsavtalet mot överlåtelse av anspråk. Av särskilt intresse är här en studie i detalj av de invändningar som framför allt Skuld gjort i den serie rättsfall jag ovan åberopat. Den katalog över standardinvändningar jag gjort ovan har full täckning i den mångfald av invändningar som redovisats i rättspraxis. I fråga om luftfartsförsäkring är situationen likartad. Det finns en potential för katastrofer som drabbar tredje man helt slumpvis. Jag kan peka på det plan som exploderade för en del år sedan ovanför en skotsk by. För svensk del har vi fallet Gottröra. Där finns det visserligen speciallagstiftning men vi har också passagerare och resgods samt varuägare vid godsbefordran per flyg.
När det till slut gäller landsvägstrafik är tredje man skyddad genom obligatorisk ansvarsförsäkring för trafikskador i praktiskt taget alla länder men även här har vi passagerartrafik med långdistansbussar och framför allt lastbilstrafik med gods. Frågan blir då hur man lagstiftningsmässigt bör reglera saken i svensk lag? I svensk rättspraxis har man i gällande 95 § FAL intolkat ett skydd för tredje man i insolvenssituationer. Därjämte har det i
praxis utbildat sig vissa riktlinjer som kodifierats i norsk lag. Om man i lagtext omsatte gällande svensk rätt skulle resultatet bli följande. I normalfallet reser skadelidande sina anspråk på ersättning mot skadevållaren. Man träffar en uppgörelse eller så får domstol avgöra saken. Skadevållaren betalar och får sedan ersättning från sitt ansvarsbolag. Går skadevållaren i konkurs har skadelidanden rätt att gå direkt mot ansvarsbolaget. Skadelidanden måste då visa två saker: Att skadevållaren är ersättningsskyldig och att skadefallet är täckt av den här aktuella ansvarsförsäkringen. Den nya norska lagen går här ett steg vidare. Den ger skadelidanden rätt att under alla förhållanden gå mot ansvarsbolaget. Skall det verkligen vara nödvändigt? Den lösning jag nyss skisserat ter sig vara hundraprocentigt säker för den skadelidande. Vi står då inför ett fenomen som är väl känt för en praktiserande advokat och som av en engelsk författare träffande beskrivits med följande ord: ”Fiction makes sense, reality never.” Vad är realiteten? En mycket stor del av världens handelsflotta går under s. k. bekvämlighetsflagg. Det gäller även svenskägda eller svenskkontrollerade fartyg. Mycket ofta ägs ett sådant fartyg av ett s. k. enbåtsbolag inregistrerat i flaggstaten. I ett skadefall som gäller större belopp ställs den skadelidandes advokat oavsett var han finns i världen inför en situation som en londonkollega karaktäriserade så här: ”Panamanian shipping companies never go bankrupt, they simply fade away.” Låt mig illustrera situationen med ett fall hämtat från egen praxis under senare år. Ett fartyg under bekvämlighetsflagg ägt av ett enbåtsrederi förliste någonstans i Karibiska havet. Fartyg och last gick totalförlorat. Vraket kunde lätt lokaliseras med hjälp av ekolod, sjöugglor och annan modern apparatur. P&I-försäkringen låg hos ett svenskt bolag. Enbåtsrederiet var registrerat i flaggstaten. Uppgifterna i Lloyd’s Register of Shipping angav rederiets adress till ett visst mäklarföretag i Fjärran Östern. Förfrågningar dit visade att mäklarna inte kunde få någon kontakt med bolaget eller dess företrädare. Varken bolaget eller någon som kunde delges stämning var möjligt att uppspana. På lastskador gäller ettårspreskription. Ansvarsbolaget beviljade preskriptionsförlängning såvitt avser bolaget. En sådan förlängning är emellertid inte bindande för rederiet. Av de besked jag erhöll från ansvarsbolaget kunde jag mellan raderna utläsa att även bolaget hade funnit att deras försäkringstagare försvunnit. Resultatet blev att skadeståndskravet preskriberades. Rent rättstekniskt vill jag också framhålla att då det gäller Panama står landets rättsvårdande myndigheter inte till tjänst med delgivning av stämning om någon utlänning önskar stämma ett i Panama registrerat bolag.
Hur bör man nu lösa detta dilemma, som sammanhänger med att man inte kan nå skadevållaren och ännu mindre försätta skade-
vållaren i konkurs eller frambringa annan tillförlitlig utredning rörande insolvens? Om vi jämför den föreslagna ordalydelsen i departementspromemorian av 7 kap. 7 § med gällande norsk lag, finner vi att lagtexten i sin substans är parallell med två undantag. I den norska lagen finns en särskild bestämmelse om norsk jurisdiktion. Bestämmelserna om företagsförsäkring är annorlunda utformade men resultatet förefaller bli i stort sett detsamma. Vari ligger då skillnaden? Den finns i departementspromemorian i 1 kap. 4 § sista stycket, där det heter: ”Första och andra styckena (tvingande lag) gäller inte vid sådan sjöförsäkring, annan transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsumentförsäkring och inte heller vid kreditförsäkring eller försäkring som avser all framtid.” Lagtekniskt kan bestämmelsen strykas ned och bara lyda: ”Första och andra styckena gäller inte vid kreditförsäkring eller försäkring som avser all framtid.” Härmed bibehåller man skandinavisk rättsenhet.
Jag har observerat reservbestämmelserna i promemorian 7 kap. 7 § sista stycket, momenten 3 och 4. Det är emellertid svårt att lagtekniskt skriva en bestämmelse som man är säker på kan infånga bolag som försvinner. Här är den norska metoden mest effektiv. Med all sannolikhet kommer skadelidande som kan rikta anspråk enligt norsk lag allt fortfarande i regel att gå mot skadevållaren och endast då vanskligheter uppkommer att få tag i skadevållaren gå mot ansvarsbolaget.
Sålunda har jag efter en lång framställning kommit fram till den slutsatsen att den svenske lagstiftaren kan lösa spörsmålen genom att införa generell rätt till direct action och stryka två rader i den föreslagna lagtexten. I jämförelse med nu gällande rättsprinciper är det endast skärpningen av rätten till direct action som är en svensk rättslig innovation.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla att tredje man till sitt skydd måste ha klara och tvingande regler som ger honom rätt till direct action. I annat fall är det uppenbar risk att tredje man förlorar sin rätt i situationer där tredje man gör en ekonomisk förlust genom att inte få ersättning till vilken han är berättigad från skadevållaren, medan ansvarsbolaget slipper betala ut sådan ersättning och sålunda gör en vinst ehuru det försäkrat denna risk och tagit premie därför. Annorlunda uttryckt, man måste ha klara tvingande regler som tillser att ansvarsförsäkringen fungerar just i den situation då den behövs för tredje man, nämligen då det finns manifesterad insolvens hos skadevållaren eller man inte kan nå skadevållaren med rättsliga medel. Ansvarsbolagen kan välja sina kunder. Tredje man är ofta utsatt för slumpens skördar.