Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten1

 

 

Av jur. kand. MATS AXÉN

I artikeln behandlas förutsättningarna för statens skadeståndsansvar och skadeståndets omfattning vid brott mot EG-rättens direkta effekt och konkursförvaltares skyldighet att tillämpa EG-rätten vid lagkollision.

 


1 Domen
I en dom den 5 mars 1996 preciserade EG-domstolen i de gemensamma målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame III, förutsättningarna för att staten skall vara skadeståndsskyldig gentemot enskilda som lidit skada på grund av att staten i något avseende brutit mot EG-rätten. Detta avgörande innebär en väsentlig utveckling av den i Francovich C-6 & 9/90 fastlagda principen om medlemsstaters skadeståndsansvar för brott mot EG-rätten. I denna artikel redovisas domen och dess innebörd. Vidare diskuteras domens betydelse för den svenska lagstiftaren och för praktiserande jurister i Sverige.
    Jag har i en tidigare artikel redogjort för bristerna i den svenska implementeringen av EG:s lönegarantidirektiv (se SvJT 1996 s. 348). Där har jag också diskuterat frågan om skadeståndsansvar för den svenska staten och vissa effekter för rättstillämpningen. För skadeståndsansvaret spelar den nyssnämnda domen en viktig roll, som jag nu redovisar. En närliggande och viktig fråga gäller emellertid hur de svenska konkursförvaltarna och domstolarna skall förhålla sig i lönegarantiärenden. Skall de tillämpa de felaktiga svenska reglerna eller EG-direktivets bestämmelser? Detta är en fråga om s. k. direkt effekt av EG-rätten. I avsnitt 3 diskuterar jag den frågan.

 

 

1Angående de frågor som tas upp i denna artikel se bl. a. Lena Ström i Advokaten 5/96 och 7/96, Hans Stenberg i Advokaten 5/96, Runar Viksten i Advokaten 6/96, Mats Axén i Svensk Juristtidning 1996 s. 348, Ola Wiklund i Juridisk Tidskrift 1995–96 Nr 4 och Fredrik Hägglund, Beyond the Horizon of Francovich — The Swedish Perspective (uppsats, Stockholms universitet 1995). Se även Kommittédirektiv angående Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-rätten (Dir. 1996:31) och promemorian Löneskyddet vid konkurs (Ds 1996:63). För en genomgång från dansk horisont se Nina Holst Christensen och Christian Karhula Lauridsen, Statens erstatningsansvar for udstedelse af lov, der strider mot EU-retten, i UfR 1996 s. 257.

164 Mats Axén SvJT 1997 2 Domen i Brasserie du Pêcheur och Factortame III
2.1 Bakgrund
Mål C-46/93 rörde den franska öltillverkaren Brasserie du Pêcheur, som tvingades att upphöra med sin export av öl till dåvarande Väst- tyskland då den behöriga tyska myndigheten hävdade att det franska ölet inte framställdes så att de uppfyllde de tyska renhetslagarna för ölframställning. Efter det att EGdomstolen i dom meddelad i mars 1987, kommissionen mot Tyskland (178/84, Rec. s. 1227), funnit att den tyska regeln om förbud att saluföra öl som inte tillverkats i enlighet med de tyska renhetslagarna stred mot artikel 30 i Romfördraget, väckte Brasserie du Pêcheur talan mot den tyska staten med yrkande om ersättning för den skada man lidit på grund av exportförbudet.
Factortame III C-48/93 har sitt ursprung i ett avgörande av EGdomstolen den 25 juli 1991 (Factortame II C-221/89). I det målet meddelade domstolen att en regel i den brittiska Merchant Shipping Act 1988, som säger att för att en registrering i det brittiska registret över fiskefartyg skall kunna ske krävs att vissa villkor för nationalitet, bosättning och hemvist för ägarna är uppfyllda, strider mot artikel 52 i Romfördraget. De fiskefartyg vars ägare inte uppfyllde dessa krav hindrades att fiska på brittiskt vatten och på brittiska fiskekvoter. I Factortame III framställdes skadeståndsanspråk mot den brittiska staten på grund av förluster som drabbat ägare till fiskefartyg på grund av nämnda regel.

 

2.2 Förutsättningar för skadestånd
Omfattningen av skadeståndsansvaret skall enligt EG-domstolen grundas på gemenskapens eget utomobligatoriska ansvar i enlighet med artikel 215 i Romfördraget. Den säger att gemenskapen är skadeståndsskyldig för de skador som enskilda drabbats av som en följd av åtgärder av någon av dess institutioner eller dess anställda i enlighet med de i medlemsländerna allmänna principerna om skadeståndsansvar. Detta skall gälla för varje fall då en medlemsstat överträder gemenskapsrätten oavsett vilket organ i medlemsstaten som är skyldigt till överträdelsen. Domstolen påpekar särskilt att en stat i ansvarshänseende vid överträdelse av en internationell förpliktelse enligt internationell rätt är att se som en enhet, oavsett om skadan förorsakats av den lagstiftande, dömande eller verkställande makten.
    Domstolen uppställer tre förutsättningar för att en överträdelse av EG-rätten skall vara skadeståndsgrundande. — Syftet med den rättsregel som överträtts skall vara att ge den enskilde rättigheter, — överträdelsen av regeln måste vara tillräckligt klar,

 

SvJT 1997 Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten 165 — det måste finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som drabbat den enskilde.
    Domstolen utvecklar inte på ett helt klargörande sätt vad man lägger i begreppet rättighet. Klart är dock att, som i Brasserie du Pêcheur, där en medlemsstat brutit mot artikel 30 vilken föreskriver ett förbud för medlemsstaterna, detta skapar rättigheter för den enskilde vilka de nationella domstolarna måste skydda. I Factortame III bröt en medlemsstat mot artikel 52, vilken till sin natur är sådan att den skapar rättigheter för den enskilde. Detta har även fastslagits av domstolen i Reyners (2/74).
    Det avgörande kriteriet för att avgöra om överträdelsen är tillräckligt klar är om en medlemsstat uppenbart missbedömt utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Domstolen nämner särskilt ett antal punkter som den nationella domstolen har att ta hänsyn till. — Klarheten och precisionen i den överträdda regeln, — omfattningen av det handlingsutrymme som lämnats åt den nationella myndigheten, — om fördragsbrottet eller den vållade skadan skett avsiktligt eller oavsiktligt, — om rättsvillfarelsen är ursäktlig eller oursäktlig, — om en gemenskapsinstitution har medverkat till underlåtenheten, — upprätthållandet eller antagandet av nationell praxis eller nationella bestämmelser som strider mot EG-rätten.
    Denna lista avses inte vara fullständig utan innehåller enbart exempel på omständigheter som den nationella domstolen måste beakta för att avgöra allvaret i överträdelsen.
    EG-domstolen pekar särskilt på att en överträdelse alltid är tillräckligt klar om den fortsatt trots att det meddelats en dom där fördragsbrottet fastslagits eller det finns ett förhandsavgörande eller en fast praxis i domstolen vilken säger att agerandet utgör ett fördragsbrott.
    Vad gäller förutsättningen att det måste finnas ett orsakssamband mellan överträdelsen och den uppkomna skadan, fastslår EGdomstolen att det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida ett sådant orsakssamband föreligger.
    Om samtliga tre förutsättningar är uppfyllda i det enskilda fallet är detta tillräckligt för att ge enskilda en rätt till skadestånd från staten för den skada de drabbats av genom medlemsstatens överträdelse av EG-rätten. Detta utesluter inte, påpekar EG-domstolen, att ett skadeståndsansvar för staten kan uppkomma på grund av mindre restriktiva förutsättningar i den nationella rätten.
    Av den tidigare domen Francovich framgår att det skadestånd en medlemsstat skall betala för den skada den vållat genom en EGrättöverträdelse skall fastställas i enlighet med vad som föreskrivs

 

166 Mats Axén SvJT 1997 om skadeståndsansvar i den nationella rätten. En förutsättning är dock att de villkor som fastställs i nationell rätt för skadestånd i fall som detta inte får vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande nationella ersättningsanspråk. De får heller inte vara utformade så att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd.
    Det står även klart efter domen att en medlemsstats krav på culpa för att skadeståndsansvar skall inträda inte får gå utöver vad som enligt EG-rätten är en tillräckligt klar överträdelse av EGrätten.

 

2.3 Skadeståndets omfattning
EG-domstolen gör först helt klart att för att ett effektivt skydd av enskildas rättigheter skall kunna garanteras, ersättningen vid skada vållad genom en överträdelse av gemenskapsrätten måste vara adekvat i förhållande till den lidna skadan. Det är varje medlemsstats ansvar att, inom ramen för den nationella lagen, fastslå de kriterier som gäller för att skadeståndets omfattning skall kunna bestämmas. EG-domstolen pekar på några särskilda punkter som den nationella domstolen bör ta hänsyn till vid fastställandet av ersättningsskyldighetens omfattning. — Har den skadelidande visat rimlig aktsamhet för att förhindra skadan eller för att minska dess omfattning? — Har han i god tid använt sig av de rättsmedel som står till hans förfogande? — Det kan inte tillåtas att utebliven vinst helt utesluts som ersättningsgill skada. — Det är inte uteslutet att utdöma straffskadestånd, om detta institut förekommer i den nationella rätten (som exempelvis i Storbritannien).
    Domstolen slår genom detta fast att den nationella rätten inte får begränsa omfattningen av ersättningsgilla skador till enbart särskilda rättsligt erkända intressen för enskilda, där t. ex. utebliven vinst som drabbat den enskilda utesluts. Detta är av särskilt stor betydelse i tvister av ekonomisk natur. Om domstolen inte fastslagit detta skulle skadeståndsansvaret kunna begränsas så att det i praktiken var omöjligt att få ersättning för stora skador i affärsförhållanden.
    Vidare slår domstolen fast att skadeståndsansvaret för det allmänna inte kan begränsas till att enbart omfatta skada som uppkommit efter det att EG-domstolen avkunnat en dom där brottet mot EG-rätten fastslagits. Även en sådan begränsning skulle göra det i praktiken omöjligt för många att få ersättning för de skador de drabbats av.

 

SvJT 1997 Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten 167 2.4 Effekter av domen
Efter domen står det klart att enskilda vid brott mot EG-rätten har mycket större möjligheter att få skadestånd från det allmänna än vad skadeståndslagens bestämmelser kan ge vid handen. Möjligheterna till skadestånd är vid sådana överträdelser inte begränsade enbart till tillfällen då en myndighet förorsakat skada genom fel eller försumlighet vid myndighetsutövning. Det är även möjligt att få skadestånd vid tillfällen då myndigheter felaktigt eller inte alls tillämpar EG-rätten, där dessa regler är ämnade att ge den enskilde rättigheter och reglerna är tillräckligt klara för att kunna anses ha direkt effekt. Det föreligger också skadeståndsskyldighet vid felaktig implementering av EG-rätten. Ett tydligt exempel på detta är Sveriges hittills felaktiga implementering av lönegarantidirektivet. Detta har medfört att JK vid flera tillfällen medgivit att utge skadestånd till personer som nekats lönegaranti med hänvisning till närståenderekvisitet i 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen.

 

2.5 Ytterligare en dom från EG-domstolen
Den 23 maj 1996 meddelade EG-domstolen dom i ytterligare ett mål (C-5/94 Hedley Lomas) där det allmännas skadeståndsansvar prövades. Målet rörde en vägran av en engelsk myndighet att utfärda en exportlicens till företaget Hedley Lomas för export av levande får till Spanien. Domen klargör att även administrativa åtgärder från statsmakternas sida kan föranleda skadeståndsansvar när åtgärden bryter mot en EG-rättsregel som är avsedd att skapa rättigheter åt den enskilde, och överträdelsen i sig uppfyller de krav som uppställdes i Brasserie du Pêcheur och Factortame III. Domen visar ånyo att EG-domstolen inte gör någon skillnad på var hos det allmänna EGrättsbrottet ligger, utan ser staten som en enhet. När det gäller förutsättningarna för skadestånd och omfattningen av skadeståndsansvaret framkommer i övrigt inte något nytt i denna dom.

 

3 Har EG-rätten direkt effekt i lönegarantiärenden?
3.1 Några utgångspunkter
Med direkt effekt avses att en enskild kan grunda sin talan i nationell domstol direkt på en EG-rättsregel utan att denna först blivit implementerad i den nationella rätten. Första gången EG-domstolen avgjorde frågan om direkt effekt var i Van Gend en Loos 26/62 (1963) ECR 1. Här avgjordes att artikel 12 i Romfördraget hade direkt effekt. Frågan i vilken mån ett direktiv kan ha direkt effekt har varit mera oklar, och frågan har varit föremål för EG-domstolens avgörande vid flera tillfällen. I Becker (C-8/81 (1982) ECR 1725) fastslår EG-domstolen dock de kriterier som gäller för att reglerna i ett direktiv skall ha direkt effekt. Sålunda krävs att regeln

 

168 Mats Axén SvJT 1997 i fråga är tillräckligt klar, precis och utan villkor, samt att direktivet i sig är ägnat att skapa rättigheter för enskilda.

 


3.2 Svea hovrätts dom i mål T466/95
I november 1995 (mål T466/95, RH 1996:37) kom Svea hovrätt fram till att en person kan nekas ersättning ur lönegarantin trots att den svenska förmånsrättslagen i den aktuella delen inte är förenlig med direktiv 80/987/EEG (lönegarantidirektivet). Målet rörde frågan huruvida en anställd i ett bolag vid bolagets konkurs var berättigad till utbetalning genom lönegarantin trots att han var närstående till den enda aktieägaren. Eftersom den svenska förmånsrättslagen i den aktuella delen inte överensstämmer med EG:s lönegarantidirektiv, uppkom frågan om den anställde kunde grunda sin talan om ersättning enligt lönegarantilagen direkt på direktivet. Hovrätten konstaterar att ”denna principfråga har prövats av EG-domstolen som funnit att direktivet inte har s. k. direkt effekt på det sättet att en arbetstagare i en domstol kan göra gällande en fordran mot en stat som inte har genomfört direktivet i sin lagstiftning”. Mot bakgrund av detta fann Svea hovrätt att talan i det aktuella fallet var uppenbart ogrundad.

 

3.3 Hovrätten har misstolkat Francovich
Hovrätten grundar sin ståndpunkt på ovanstående citat ur EGdomstolens dom i Francovich, av vilket Svea hovrätt drar slutsatsen att hela direktivet saknar direkt effekt.
    Detta är enligt min mening en övertolkning av vad EG-domstolen egentligen säger i Francovich.
    Först bör man hålla i minnet att Francovich rörde ett fall där Italien helt försummat att implementera direktivet inom den föreskrivna tiden. Det är mot bakgrund av detta som domstolens uttalanden måste tolkas. Sverige har implementerat direktivet i fråga, om än i vissa stycken felaktigt. Vad EG-domstolen egentligen säger i Francovich är att de bestämmelser i direktivet som fastslår vilka grupper av anställda som skall omfattas av en lönegaranti, är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga för att en nationell domstol direkt skall kunna tillämpa dem. Detta är, som redovisats ovan tillräckligt för att ge regler i ett direktiv direkt effekt under förutsättning att direktivet i sig är ägnat att skapa rättigheter åt enskilda. Att direktivet är ägnat att skapa rättigheter för enskilda, torde vara ostridigt. EG-domstolen säger sedan, i engelskspråkig översättning, ”The provisions of Council Directive 80/987/EEC, ...must be interpreted as meaning that the persons concerned cannot enforce those rights against the State before the national Courts where no implementing measures are adopted within the prescribed period”.

 

SvJT 1997 Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten 169 En naturlig slutsats av detta är att den enskilde inte i alla lägen kan grunda sina anspråk på lönegaranti från staten i en nationell domstol direkt på direktivet, men väl sin rätt att utfå lönegaranti från den garantiinstitution som medlemsstaten enligt direktivet är skyldig att organisera. Har en medlemsstat, som i Sveriges fall, organiserat en garantiinstitution i enlighet med direktivet, bör sålunda en enskild kunna grunda sin rätt att utfå lönegaranti från garantiinstitutionen i fråga direkt på direktivet. För det fall att en medlemsstat inte har implementerat direktivet alls och inte har någon garantiinstitution organiserad, eller har felimplementerat det i någon del där medlemsstaten har ett stort utrymme för en skönsmässig bedömning kan en enskild som lider skada väcka skadeståndstalan mot staten i enlighet med vad som beskrivits ovan. Domstolen säger ingenting om att direkt effekt inte skulle kunna finnas i de fall då ett garantisystem är infört i medlemsstaten.2 Svea Hovrätts domslut får mot bakgrund av detta anses vila på felaktig grund. Hovrätten skulle ha tillämpat de regler i direktivet som har direkt effekt framför den svenska förmånsrättslagen, och klaganden i målet skulle alltså ha beviljats lönegaranti.3

 

3.3.1 Svea hovrätt ändrar sig i mål T 823/95?
I juni 1996 meddelade hovrätten en ny dom i ett mål om utfående av lönegaranti. Denna gång gällde saken huruvida en person, Owe W, som var styrelseordförande i konkursbolaget, utan att vara aktieägare, skulle vara berättigad till lönegaranti. Owe W var även styrelseordförande och delägare i den bostadsrättsförening som ägde samtliga aktier i bolaget.
    Enligt 4 kap 3 § andra stycket 3 konkurslagen skall som närstående till juridisk person räknas den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över den juridiska personens verksamhet. Konkurslagens regler leder därmed till att Owe W och bostadsrättsföreningen skall anses som närstående, varvid Owe W skulle kunna uteslutas från lönegaranti på den grunden i enlighet med 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen jämförd med 7 § lönegarantilagen.
    Hovrätten konstaterar först, vad avser EG-rätten, att ett direktiv kan ha direkt effekt, samt att det i doktrinen råder delade meningar om huruvida detta gäller för lönegarantidirektivet. Därefter hänvisar hovrätten till att EG-domstolen slagit fast att en nationell domstol är förpliktad att tillämpa en direktivkonform

2 Liknande argument har tidigare framförts av Lena Ström i artiklar som nämns i not 1. Hennes slutsats skiljer sig dock från min såtillvida att hon menar att svenska domstolar i fall som detta skall tolka den svenska rätten direktivkonformt, medan jag vill gå ett steg längre och hävdar att domstolarna skall direkt tillämpa direktivet i de delar det har direkt effekt. 3 Se Stockholms tingsrätts mellandom T 6-562-96.

 

170 Mats Axén SvJT 1997 tolkning av den nationella rätten då denna ligger inom ett direktivs tillämpningsområde (mål C-106/89 Marleasing 1990 ECR 1-4135).
    Med hänvisning till detta säger hovrätten att om förmånsrättslagens och konkurslagens närståenderegler skulle tolkas på samma sätt, skulle det leda till att Owe W inte skulle vara berättigad till lönegaranti, då den svenska förmånsrättslagen inte är förenlig med lönegarantidirektivet. Detta talar med betydande styrka för att konkurslagens och förmånsrättslagens närståenderegler inte skall tolkas på samma sätt.
    Owe W skall därför enligt hovrätten vara berättigad till lönegaranti.
    Genom att tolka den svenska förmånsrättslagen direktivkonformt undviker domstolen på ett i och för sig elegant sätt att ta ställning till frågan om huruvida lönegarantidirektivet har direkt effekt, trots att det antyds i domen att så kan vara fallet. Det är enligt mitt tycke beklagligt att hovrätten inte tog detta tillfälle i akt att tillfråga EG-domstolen under artikel 177 i Romfördraget huruvida lönegaranti–direktivet för Sveriges del skall anses ha direkt effekt.

 


3.4 Konkursförvaltarna måste tillämpa EG-rätten i lönegarantibeslut.
I sitt arbete med lönegarantifrågor sysslar konkursförvaltaren med myndighetsutövning, dvs. han uppträder som statens företrädare. Detta står klar genom bl. a. ett uttalande av JO. Av Brasserie du Pêcheur och Factortame III kan man konstatera att en stats samtliga företrädare är skyldiga att tillämpa EG-rätten då den har direkt effekt. Av väl fastlagd EG-rätts praxis, Simenthal (C 106/77 (1978 ECR 629)), följer även att i fall då nationell rätt står i strid med EGrätten, EG-rätten har företräde.
    En slutsats måste därför vara att konkursförvaltare, när de handlägger lönegarantifrågor, skall tillämpa gällande EG-rätt i de delar denna har direkt effekt och inte svensk lag som är mindre förmånlig än direktivet. Detta blir särskilt tydligt genom Svea hovrätts resonemang angående närståendereglerna i förmånsrättslagen respektive konkurslagen i den senast refererade domen. Om konkursförvaltarna underlåter att göra det, riskerar de att förorsaka den svenska staten ett skadeståndsansvar.

 

4 Några nödvändiga lagändringar
4.1 En utredning har tillsatts angående statens skadeståndsansvar
I kommittédirektiv 1996:31 har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att beskriva medlemsstaternas skadeståndsansvar mot enskilda vid överträdelse av EG-rätten. Det behöver enligt direktiven klargöras hur den svenska skadeståndsrätten förhåller

 

SvJT 1997 Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten 171 sig till EG-rättens principer om staters skadeståndsansvar gentemot skadelidande då staten brutit mot EG-rätten. Utredaren skall även ge förslag på vilka ändringar som behöver göras i svensk lag mot bakgrund av detta. Utredaren skall avsluta sitt arbete senast den 1 maj 1997.

 

4.2 Egna synpunkter
Av 3 kap 2 § skadeståndslagen följer att det allmänna blir skadeståndsskyldigt bara om den enskilde lidit skada till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning.4 Av vad som tidigare redovisats följer att begränsningen till myndighetsutövning inte är möjlig att upprätthålla då skadan kan härledas till ett brott mot EG-rätten. Paragrafen måste för att täcka EG-rättsöverträdelser skrivas om så att den omfattar all verksamhet som bedrivs av det allmänna, oavsett om den hänför sig till myndighetutövning eller ej. Ett alternativ är att en särskild lagregel tillskapas för det allmännas brott mot EG-rätten, som omfattar alla situationer då brottet kan hänföras till den lagstiftande, dömande eller verkställande makten. Vidare måste kravet på fel eller försummelse i lagen förändras när det gäller överträdelser av EG-rätten. EG-domstolen ställer enligt ovan upp tre krav för att en överträdelse av EG-rätten skall vara skadeståndsgrundande (se avsnitt 2.2). Om dessa krav är uppfyllda föreligger en skadeståndsskyldighet oavsett om fel eller försummelse förekommit. Endast vid bedömningen av huruvida allvarlighetskriteriet vid överträdelsen av en EG-rättsregel är uppfyllt bör fel eller försummelse från det allmännas sida beaktas. Även 3 kap 7 § skadeståndslagen är oförenlig med domen. I paragrafen sägs att den enskilde inte ens får föra talan om skadestånd i anledning av beslut av riksdag, regering, Högsta domstolen eller Regeringsrätten, om beslutet i fråga inte ändrats eller upphävts. Detsamma gäller beslut från lägre instanser som prövats av regeringen, Högsta domstolen eller Regeringsrätten. Denna paragraf måste antingen helt upphävas, eller skrivas om så att den enbart blir tillämplig på beslut grundade på nationell rätt inom områden där EU inte sökt harmonisera medlemsstaternas lagstiftning.5

 

4.3 Ändringar i reglerna om lönegaranti
I min ovan nämnda tidigare artikel (SvJT 1996 s. 348) redogjorde jag för några nödvändiga lagändringar i de svenska lönegarantireglerna, dels att nu gällande närståenderegel i förmånsrättslagen

4Här bortses från person- och sakskador liksom rena förmögenhetsskador som vållas genom brott (se 3 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen). 5Angående denna fråga se Torbjörn Andersson i Remedies for Breach of EC Law before Swedish Courts, i samlingsverket Remedies for Breach of EC Law before National Courts, Cambridge 1996.

 

 

172 Mats Axén SvJT 1997 måste ändras till sin tidigare lydelse, och dels att karensregeln i 9 a § lönegarantilagen måste upphävas. I en departementspromemoria från arbetsmarknadsdepartementet (Ds 1996:63) Löneskyddet vid konkurs föreslås nu dessa båda lagändringar.

 

5 Några avslutande reflektioner
EG-domstolens avgöranden innebär naturligtvis att svenska tjänstemän som arbetar med rättstillämpning i någon form mycket noggrant måste följa EG-rättens utveckling inom sitt arbetsområde och anpassa sina beslut till denna.
    Jurister som uppträder som ombud bör i varje ärende noggrant undersöka huruvida det aktuella rättsområdet är föremål för reglering från EU:s sida. Om så är fallet är det ombudets skyldighet att undersöka om den svenska rätten överensstämmer med EG-rätten och för de fall då saken är oklar yrka att saken skall hänskjutas till EG-domstolen för avgörande i den delen. För de fall då gällande EG-rätt har direkt effekt bör ombudet, särskilt mot bakgrund av ovan nämnda hovrättsdomar, tillse att EG-rättens företräde framför nationell rätt beaktas vid domstolens rättstillämpning. Då EG-rätten är ett relativt nytt och ovant rättsområde för den svenska lagstiftaren, för domstolarna och för förvaltningsmyndigheter och jurister i allmänhet, kan vi nog räkna med att ett stort antal skadeståndsprocesser inom detta område kommer att startas inom de närmaste åren. Det är inte minst därför av stor vikt att en ändring av skadeståndslagen i den riktning som ovan föreslagits kommer till stånd så snart som möjligt. Det är också lätt att konstatera att ett omsorgsfullt lagstiftningsarbete krävs för att på ett korrekt sätt harmonisera den samlade svenska rätten med EG-rätten.