Litteratur

 

LARS GORTON,Transporträtt, En översikt, Norstedts Juridik 1996, 108 s. + register.

 

Det kan inte vara lätt att skriva en lärobok i allmän transporträtt. Det förstår man när en ny presentation av en så kunnig och erfaren sjörättare som Lars Gorton framstår som ganska snårig. Boken skall ersätta Kurt Grönfors’ böcker i ämnet, sedan Grönfors förklarat sig inte vilja göra flera upplagor. Det faller sig naturligt att utgå från Grönfors tidigare presentationer.
    En påtaglig iakttagelse är att Gorton i sin bok tar in fler frågeställningar än Grönfors. Han har en del praktiska iakttagelser som är utmärkta, t. ex. den kommersiellt inriktade inledningen och framställningen om hur transportavtal ingås, men när allt skall samsas på styvt 100 sidor blir det trångt om saligheten. Jämförelsen med Grönfors böcker framhäver dock en förtjänst hos Grönfors som jag kanske inte tillräckligt förstått att värdera tidigare, nämligen koncentration av frågeställningar. Gorton visar en kanske ambitiös strävan att presentera frågeställningar från flera sidor, men det leder till upprepningar och inte sällan ovisshet om vad som egentligen gäller.
    En sådan anmärkning gäller presentationen av konossementets villkorsverkan. På s. 43 f. beskrivs konossementet närmast som ett avtal men med vissa värdepappersegenskaper därutöver. På följande sida återges ett uttalande som författaren tycks ha tagit från Grönfors om att där både konossement och certeparti utfärdats kan man eventuellt se konossementet som det ”senare avtalet” som skulle kunna ta över certepartiet. Det måste tydligen röra sig om förhållandet mellan avtalsparterna dvs. certepartibefraktaren och transportören. Men att ett certepartis villkor skulle överflyglas av konossementsvillkoren kan Gorton som erfaren befraktningsjurist inte rimligen tro, och det framgår mycket riktigt några få rader senare att ”om konossement utfärdas på basis av certepartibestämelserna bestämmer konossementet först efter överlåtelse till tredje man innehållet i avtalet”. Här är det inte fråga om att ändra avtalet, utan konossementsvillkoren gäller i förhållandet till konossementsinnehavaren, som inte är part i certepartiförhållandet; skulle innehavaren vara certepartibefraktare blir konossementsvillkoren verkningslösa mot honom. Detta klargörs slutligen på s. 78 med belysande citat från sjölagen. Ett mindre motsägelsefullt exempel är presentationen av uppgiftsansvaret vid sjötransport. Det sker först på s. 76 f. på ett sätt som knappast är helt rättvisande, varefter en förklaring kommer på s. 94. Även backletterproblemet presenteras på motsvarande sätt på både s. 77 och s. 95. Motsvarande gäl-

ler även utlämningsfunktionen, som finns på s. 80 utan något om utlämnande mot säkerhet, varefter frågan återkommer på s. 84 med problemet om utlämnande mot säkerhet vid senkomna konossement medtaget.
    Vid presentation av sjövärdighetsfrågan på s. 92 klargörs knappast sjövärdighetsbristens roll av genomgripande ansvarsgrund. Verkligt oklart blir det strax därefter när författaren på samma sida beskriver gränsdragningen mellan sjöovärdighet och nautiskt fel som ett svårt problem. Vad nautiskt fel är och vilken betydelse det har förklaras nämligen inte förrän på s. 98.
    Jag tror för min del inte att studenterna är betjänta av det här dubbelknäppta framställningssättet, utan de behöver en enkel och rättfram presentation där var sak har sin plats. På det sättet undviker man också svårigheten att skilda framställningar inte helt korresponderar.
    Kanske är det också en önskan att ge speciella belysningar åt frågeställningar som lett till att författaren inte alltid placerat frågorna under den rubrik där man väntar sig att finna dem. I kapitlet Relationerna mellan köp, transport och finansiering handlar t. ex. flera avsnitt om annat, nämligen om Transportprestation och sanktioner, Deviation och omlastning samt Frakten. Däremot upptas under följande kapitel om transportdokumenten en hel del som verkar klippt och skuret för ett köp/transport-avsnitt. Under kapitlet Rättsliga ramar för transportavtalet finns

också en hel del som inte verkar att passa in så bra, men framför allt är kapitlet rörigt disponerat, med först några avsnitt om områden som bör medtas, sen om rättskällan avtal, därefter den allmänna frågan vad som kan medtas, så rättskällorna konventioner och lagstiftning samt en orientering över sjölagen, och så helt på slutet ”Något om transporträttsliga rättskällor”. Ganska ofta saknar man ordentliga förklaringar. Jag frågar mig för min del om en normal student kan förstå vilken ”bank” författaren talar om vid presentation av rembursförfarandet utan att klargöra att minst två banker brukar vara inblandade (s. 65), vad on-demand-garanti och stand-by-garanti kan innebära (s. 66), hur ”vanliga principer” fungerar beträffande ägarövergång vid konossementsförvärv (s. 75), vartill plötsligt separationsrätt införs utan närmare angivelse, vad det innebär att köparen kan behöva betala utan säkerhet för att godset levereras, när han i köprätten har lärt att leverans vanligen betyder utlämnande till självständig fraktförare (s. 76), och varför ombordkonossement inte är användbart vid enhetslastning (s. 80). Missvisande är det väl på s. 66 att beskriva ”naturaprestation” som en sanktion och att som sådan ställa den i motsättning till hävning. Ibland önskar man att författaren ville markera något avståndstagande till tveksamma uttryck och meningar som han anammar. Ett uttryck av den arten är ”bareboatbefraktning”, som har komit i svang till och med i statliga utredningar men

 

som markant skiljer sig från vad som definitionsmässigt ansetts vara befraktning. Vidare sväljer författaren utan betänkande uttrycket ”avsändare” som uttryck för en kontraktspart, fastän han tvivelsutan är medveten om att den berörde kontraktsparten väl kan vara mottagare. Termen styckegodstransport godtas likaså utan några iakttagelser om att styckegods också mycket väl kan transporteras under certeparti. HD-avgörandet NJA 1988 s. 440 om konossementets verkningslöshet sedan godset utlämnats utan konossement föranleder inga höjda ögonbryn rörande de praktiska konsekvenserna. Vid redogörelsen för resebefraktningen undgår författaren alla svårigheter genom att räkna upp vad sjölagsparagraferna anger sig handla om utan att gå in på dem; det kan frågas om eleven är hjälpt av att mötas av dessa virriga lagrum när han skall ta itu med någon fråga på området. Jag hoppas att detta inte uppfattas som en ogin utan som en konstruktiv kritik. Gortons bok är den nu gällande läroboken på området, och man ser gärna att den förblir det. Men då vill det till att den är begriplig för eleverna. Gorton kan med sin omfattande kunskap alldeles säkert förbättra den här boken till att bli den tillgängliga och klargörande framställning den kan och bör vara. Men efter mitt sätt att se kräver det en del ganska omfattande ingrepp.
Hugo Tiberg