Nyheter från Europadomstolen — första kvartalet 1997

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Under första kvartalet 1997 har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”Europadomstolen”) meddelat följande domar:1

 

1. Bouchelkia mot Frankrike (dom 29.1.1997)
Klaganden Bouchelkia var en algerisk medborgare, född 1970, som hade bott i Frankrike sedan han var två år gammal. Hans mor och syskon bodde också i Frankrike.
    Bouchelkia dömdes 1988 för våldtäkt under vapenhot samt stöld till fem års fängelse. Brotten hade begåtts när Bouchelkia var 17 år gammal. Med anledning av fängelsedomen beslöts 1990 att han skulle utvisas ur Frankrike. Utvisningsbeslutet verkställdes kort tid därefter genom att Bouchelkia sändes tillbaka till Algeriet.
    Bouchelkia återvände 1992 illegalt till Frankrike och dömdes 1993 för vissa brott till fem månaders fängelse. Han erkände 1993 faderskapet till ett barn i Frankrike och gifte sig 1996 med barnets mor.
    Inför Europadomstolen gjorde Bouchelkia gällande att hans utvisning stred mot hans enligt artikel 8 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”konventionen”) garanterade rätt till respekt för privat- och familjelivet.
    Europadomstolen framhöll att bedömningen i målet måste grundas på de förhållanden som förelåg 1990 då beslut fattades om Bouchelkias utvisning och detta beslut verkställdes. Vid denna tidpunkt var Bouchelkia ogift och barnlös. Han levde i Frankrike tillsammans med sin mor och sina syskon. Eftersom han levt i Frankrike sedan sin tidiga barndom, hade han sina huvudsakliga personliga relationer i detta land. Utvisningen utgjorde därför ett ingrepp i hans privat- och familjeliv och frågan uppkom om detta ingrepp uppfyllde villkoren i artikel 8:2 i konventionen. Dessa villkor innebär att ett ingrepp i privat- och familjelivet måste vara grundat på lag och vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose vissa angivna allmänna eller enskilda intressen.

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff. samt 1997 s. 42 ff.

I förevarande fall var det tydligt att utvisningen hade stöd i lag, och åtgärden tjänade det enligt artikel 8:2 legitima syftet att förhindra oordning eller brott.
    Vid bedömandet av åtgärdens nödvändighet gällde det att ta ställning till om det förelåg en rimlig balans mellan Bouchelkias intresse av respekt för sitt privat- och familjeliv, å ena sidan, och det allmänna intresset att förhindra oordning och brott, å den andra.
    Europadomstolen konstaterade att Bouchelkia vid den aktuella tidpunkten hade vissa band med Algeriet, där han också hade släktingar. Han hade begått ett synnerligen allvarligt brott. De franska myndigheterna hade därför haft fog för att anse hans utvisning nödvändig. Det förhållandet att han senare återkommit illegalt till Frankrike och där bildat en ny familj kunde inte retroaktivt föranleda en ändrad bedömning av utvisningsbeslutet. Det förelåg därför enligt Europadomstolens mening en rimlig balans mellan de motstående intressena, varför domstolen konkluderade, med 8 röster mot 1, att artikel 8 inte hade kränkts. Fallet Bouchelkia är det senaste i en lång rad av mål om ”andra generationens invandrare” som har behandlats av Europadomstolen (se SvJT 1994 s. 368 f., 1995 s. 766, 1996 s. 581 f. och 775 f.).

 

2. Mauer mot Österrike (dom 18.2.1997)
Klaganden Mauer hade vid två tillfällen genom beslut av förvaltningsmyndighet ålagts bötesstraff för ordningsförseelser. Besluten hade överklagats till förvaltningsdomstolen, Verwaltungsgerichtshof, som ogillat överklagandena. Frågan var om Mauer hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning med avseende på anklagelser för brott.
    En motsvarande fråga hade tidigare prövats av Europadomstolen i målen Schmautzer, Umlauft, Gradinger, Pramstaller, Palaoro och Pfarrmaier, samtliga mot Österrike (se SvJT 1996 s. 71 f.). I dessa mål hade Europadomstolen funnit prövningen vid förvaltningsdomstolen vara alltför begränsad för att uppfylla kraven i artikel 6:1. I enlighet härmed fann Europadomstolen att inte heller Mauer haft tillgång till en domstol med tillräckligt vidsträckt prövningsrätt för att uppfylla kraven i artikel 6:1 och att denna bestämmelse därför hade överträtts.

 

3. Nideröst-Huber mot Schweiz (dom 18.2.1997)
Klaganden Nideröst-Huber, som hade avskedats från sina befattningar som styrelseordförande och verkställande direktör i ett bolag, väckte talan mot bolaget med yrkande om retroaktiv lön och avgångsvederlag. Sedan hans talan ogillats i två instanser — av

 

Bezirksgericht och Kantonsgericht — överklagade Nideröst- Huber till den högsta instansen, Bundesgericht. Kantonsgericht överlämnade överklagandet och akten i målet till Bundesgericht tillsammans med en kort kommentar (Stellungnahme zur Berufung), som inte delgavs Nideröst-Huber. Denna kommentar innehöll ett bemötande av vissa av argumenten i överklagandet, varjämte Kantonsgericht förordade att överklagandet skulle ogillas. Bundesgericht avslog överklagandet.
    Frågan inför Europadomstolen var om underlåtenheten att delge Nideröst-Huber det yttrande som avgivits av Kantonsgericht medförde att denne inte fått en rättvis rättegång (”fair trial”) inför Bundesgericht.
    Europadomstolen framhöll att ett element i en rättvis rättegång i princip är att parterna skall ha kännedom om och kunna kommentera allt material i målet. I förevarande fall var det fråga om ett yttrande som gällde målet i sak och Kantonsgericht hade uttryckligt förordat att överklagandet skulle ogillas. Avsikten kunde därför antas ha varit att påverka Bundesgericht, och det saknade betydelse vilken effekt yttrandet hade haft i praktiken. Argumentet att domstolen inte anfört något nytt i förhållande till vad som redan framgick av den överklagade domen var inte heller relevant. Det var parternas sak att bedöma om ett dokument i målet var sådant att det krävde ett bemötande från deras sida. Principen om en rättvis rättegång hade krävt att Nideröst-Huber hade fått kännedom om det yttrande som Kantonsgericht tillfört målet och fått tillfälle att ta ställning till detta yttrande. Det förelåg därför ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

4. Laskey, Jaggard och Brown mot Storbritannien (dom 19.2.1997)
Klagandena Laskey, Jaggard och Brown dömdes till fängelsestraff för att de medverkat i sado-masochistiska handlingar i en krets av homosexuella män. De hävdade inför Europadomstolen att denna bestraffning stred mot deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet, eftersom det varit fråga om handlingar som utförts i en sluten krets av personer och med samtliga deltagares samtycke.
    Europadomstolen fann att de utdömda straffen utgjorde ingrepp i klagandenas privatliv och att det gällde att avgöra om ingreppen var tillåtna enligt artikel 8:2 i konventionen, enligt vilken inskränkningar i den skyddade rättigheten får göras om de är föreskrivna i lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose vissa allmänna eller enskilda intressen.
    Det var ostridigt att det fanns lagstöd för domarna mot Laskey, Jaggard och Brown, och syftet kunde anses vara att skydda hälsa

 

eller moral enligt artikel 8:2. Det återstod emellertid att ta ställning till om ingripandet mot dem varit nödvändigt.
    Europadomstolen erinrade om att staterna har en viss rörelsefrihet (”margin of appreciation”) när det gäller att avgöra vad som utgör nödvändiga inskränkningar i skyddade rättigheter. I förevarande fall rörde det sig om handlingar som kunde medföra fysiska skador och det fick ses som en viktig uppgift för staten att reglera aktiviteter som kunde ha sådana verkningar. Det var därför fråga om handlingar som inte kunde likställas med privata homosexuella handlingar i allmänhet. Vad som skulle bedömas var inte endast vilka skador som uppkommit i det enskilda fallet utan vilka skador som kunde uppkomma genom handlingar av detta slag. Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att ingripandet mot klagandena varit proportionerligt och därför kunde anses nödvändigt som en åtgärd till skydd för hälsan. Artikel 8 i konventionen hade således inte kränkts.

 

5. Van Raalte mot Nederländerna (dom 21.2.1997)
Klaganden Van Raalte ålades genom beslut av skattemyndigheterna att betala vissa sociala avgifter, bl. a. enligt lagen om barnbidrag. Van Raalte, som var ogift och över 45 år gammal, gjorde gällande att han på grund härav utsatts för diskriminering på grund av kön i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet (respekt för egendom), eftersom en ogift kvinna som uppnått 45 års ålder enligt nederländsk rätt inte var skyldig att betala avgifter enligt nämnda lag.
    Europadomstolen konstaterade att det i angivet hänseende förelåg en skillnad i behandlingen av män och kvinnor. Frågan var om denna behandling kunde rättfärdigas på objektiva och rimliga grunder (”objective and reasonable justification”).
    Skälet till att olika regler gällde för män och kvinnor uppgavs vara att kvinnor över 45 års ålder inte längre kunde väntas föda barn, medan män över denna ålder väl kunde tänkas bli fäder. Europadomstolen framhöll att detta inte var en övertygande motivering. Kvinnor över 45 år kunde ibland föda barn, och det fanns å andra sidan män under 45 år som inte kunde avla barn. Vidare kunde en ogift barnlös kvinna över 45 år enligt gällande regler faktiskt bli berättigad till barnbidrag, t. ex. om hon gifte sig med en man som redan hade barn från ett tidigare äktenskap. Ett annat argument som framförts till förmån för den gällande regleringen var att det kunde framstå som känslolöst att utkräva avgifter till barnbidrag från ogifta barnlösa kvinnor, men detta argument

 

kunde, framhöll Europadomstolen, med lika stort fog tillämpas på ogifta barnlösa män eller på barnlösa gifta par.
    Europadomstolen konkluderade därför att det inte fanns någon godtagbar grund för den skillnad som gjorts med avseende på kön, varför det förelåg ett brott mot artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

6. Guillemin mot Frankrike (dom 21.2.1997)
Klaganden Adrienne Guillemin var ägare till en fastighet som 1982 exproprierades för bebyggelse av bostadshus. I ett följande domstolsförfarande tillerkändes Adrienne Guillemin viss ersättning för den exproprierade egendomen. I ett separat domstolsförfarande underkändes den lagliga grunden för expropriationen, vilket ledde till att besluten om expropriation och expropriationsersättning upphävdes. Trots dessa beslut återlämnades egendomen inte till Adrienne Guillemin. Hon begärde då — först i administrativ väg och sedan inför domstol — restitution av egendomen eller, alternativt, skadestånd. Återlämnande av egendomen försvårades emellertid av att nya byggnader hade uppförts på fastigheten innan expropriationsbeslutet upphävdes. En rättegång om skadestånd var fortfarande anhängig när Europadomstolen meddelade sin dom.
    I målet uppkom två frågor, nämligen dels om Adrienne Guillemins rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till ett avgörande inom skälig tid hade kränkts, dels om det också förelåg ett brott mot hennes rätt till respekt för äganderätten enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att domstolsförfarandena hade pågått i mer än 14 år. Vissa tämligen komplicerade frågor hade förelegat till bedömning, men tidsutdräkt hade också förorsakats av rent strukturella förhållanden, vilka sammanhängde med att domsrätten i detta fall varit uppdelad mellan olika domstolar. Dessutom berodde vissa dröjsmål på den exproprierande kommunens sätt att föra sin talan och på viss senfärdighet hos domstolarna. Adrienne Guillemins rätt enligt artikel 6:1 hade därför kränkts. När det sedan gällde artikel 1 i tilläggsprotokollet fann Europadomstolen också en kränkning föreligga, eftersom Adrienne Guillemin ännu 14 år efter den olagliga expropriationen inte hade fått någon som helst ersättning för den egendom hon gått miste om.

 

 

7. De Haes och Gijsels mot Belgien (dom 24.2.1997)
Klaganden De Haes var utgivare av en veckotidskrift. Klaganden Gijsels var journalist i samma tidskrift. I fem olika artiklar, som publicerades i tidskriften, kritiserade De Haes och Gijsels utförligt och i skarpa ordalag de domare vid appellationsdomstolen i Antwerpen som i ett skilsmässomål hade anförtrott vårdnaden om barnen till fadern, en notarie X, trots att det förelåg misstankar mot denne om incest och misshandel av barnen. Denna enligt De Haes och Gijsels uppfattning uppseendeväckande dom måste, ansåg de, ses i ljuset av att ett par av domarna och notarie X tillhörde samma högerextremistiska kretsar, vilket kunde antas ha påverkat avgörandet i målet.
    Tre domare och en generaladvokat vid appellationsdomstolen stämde De Haes och Gijsels för ärekränkning med yrkande om skadestånd. De Haes och Gijsels befanns skyldiga i två instanser och dömdes att betala ett symboliskt skadestånd och att införa den fällande domen i sin tidskrift. Kassationsdomstolen avslog deras vidare överklagande.
    Huvudfrågan i målet var om rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen blivit kränkt genom domen mot De Haes och Gijsels. Det var klart att det var fråga om ett ingrepp i yttrandefriheten, vilket hade stöd i lag och var avsett att skydda andra personers rykte och rättigheter. För att ingreppet skulle vara konventionsenligt krävdes emellertid också enligt artikel 10:2 att det kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta syfte.
    Europadomstolen fann att De Haes och Gijsels hade grundat sina artiklar på ett omfattande förarbete, varunder de samtalat med många olika personer. Det var fråga om ett grundligt journalistiskt arbete. Vad de dömts för var emellertid särskilt att de anklagat domarna för partiskhet och att de ansett domen i vårdnadsfrågan ha påverkats av deras politiska sympatier, som de delade med notarie X. Europadomstolen fann att det i de publicerade artiklarna rörde sig om skarp kritik men till stor del om värdeomdömen som inte kunde verifieras. De Haes och Gijsels var berättigade att uttrycka sin indignation över det avgörande som fällts i fråga om vårdnaden om notarie X:s barn, och det hade inte visats att den förklaring de ansett sig ha funnit i vissa domares politiska sympatier saknade faktiskt underlag. Endast på en punkt ansåg domstolen vad De Haes och Gijsels skrivit utgöra en oacceptabel förlöpning, nämligen när de funnit det relevant att omnämna att fadern till en av domarna hade dömts för samarbete med den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. Detta

 

var emellertid bara en av de omständigheter som de åberopat, och de hade inte dömts specifikt för detta utan för artiklarna i deras helhet. Europadomstolen fann därför, med 7 röster mot 2, att artikel 10 hade kränkts. I målet uppkom också frågan om artikel 6:1 i konventionen överträtts till följd av att den belgiska domstolen dels vägrat att ta kännedom om vissa dokument som De Haes och Gijsels åberopat som skriftliga bevis, dels avvisat viss vittnesbevisning.
    Europadomstolen konstaterade i denna del att de i tidskriften kritiserade domarnas ståndpunkt var att kritiken mot dem saknade all saklig grund. För att denna ståndpunkt skulle kunna motbevisas krävdes att den belgiska domstolen tillät åtminstone viss motbevisning. Genom att avvisa all bevisning som erbjudits av De Haes och Gijsels kom dessa i ett sådant underläge att det var oförenligt med principen om parternas likställdhet i processen (”égalité des armes”). Artikel 6:1 i konventionen hade därför inte respekterats.

 

8. Gregory mot Storbritannien (dom 25.2.1997)
Klaganden Gregory, som hade svart hudfärg, lagfördes som anklagad för rån vid Manchester Crown Court. Medan juryn överlade till dom, mottog domaren från juryns överläggningsrum ett meddelande om att det gjorts rasistiska uttalanden under överläggningarna och att en juryledamot därför inte borde delta i avgörandet. Domaren visade detta meddelande för både åklagaren och Gregorys försvarare och begärde deras synpunkter. Det var vid Europadomstolen inte klart om försvararen hade framfört några invändningar mot domarens förslag som gick ut på att han skulle inkalla juryn och erinra den om dess skyldighet att fatta sitt avgörande uteslutande på grundval av bevisningen i målet. I vart fall inkallades juryn, varefter domaren i ett formellt anförande framhöll att juryn enligt den ed som medlemmarna avlagt var skyldig att fatta sitt avgörande på grund av bevisningen och utan att låta sig påverkas av några fördomar eller andra ovidkommande omständigheter. Efter ytterligare överläggningar meddelade juryn att den funnit Gregory skyldig, varefter denne dömdes till sex års fängelse.
    Frågan var om Gregory åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång (”fair trial”). Europadomstolen konstaterade att domaren hade inhämtat synpunkter från parterna och att han därefter i ett klart, detaljerat och kraftfullt anförande hade erinrat juryn om dess skyldighet att fatta sitt avgörande enbart med ledning av bevisningen. Enligt Europadomstolens mening hade detta under de föreliggande omständigheterna varit en tillräcklig reaktion från domarens sida, och domstolen

 

konkluderade därför, med 8 röster mot 1, att det inte förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

9. Z mot Finland (dom 25.2.1997)
Klaganden Z var en finländsk kvinna som under den tid som var aktuell i målet var gift med X. De var båda HIV-smittade. X åtalades för att han under åren 1991 och 1992 haft samlag med flera olika kvinnor och därvid utsatt dem för smittorisk. I rättegången inför rådstuvurätten i Helsingfors var det av vikt att fastställa vid vilken tidpunkt X fått vetskap om att han var smittad. I samband därmed ansågs det vara av intresse att också klarlägga Z:s HIV-status. Z vägrade emellertid till en början att besvara frågor om detta under hänvisning till att hon som hustru till den tilltalade inte var skyldig att uttala sig. Som bevismedel användes i stället vissa medicinska journaler rörande Z, vilka beslagtagits av polisen, varjämte flera läkare som behandlat Z hördes som vittnen. En av dessa läkare upplyste att ett blodprov som tagits i augusti 1990 hade visat att Z då var HIV-positiv. X, som frikändes med avseende på ett par åtalspunkter, dömdes för bl. a. försök till dråp till sju års fängelse. Rådstuvurätten förordnade att delar av domskälen liksom handlingarna i målet skulle förbli hemliga under en tid av tio år.
    Helsingfors hovrätt, som fann X skyldig till ytterligare brott, dömde honom till fängelse i elva år, sex månader och tjugo dagar. I domen, som blev offentlig, nämndes Z vid namn och redogjordes för hennes HIV-status. Hovrätten fastställde förordnandet om att handlingarna i målet skulle vara hemliga i tio år. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd.
    Inför Europadomstolen gjorde Z gällande att hennes rätt enligt artikel 8 i Europakonventionen till respekt för hennes privat- och familjeliv hade kränkts i en rad olika hänseenden. Domstolen prövade huruvida följande åtgärder innefattade brott mot artikel 8:

 

a) besluten att Z:s läkare skulle vittna i rättegången, b) beslagtagandet av Z:s medicinska journaler, c) beslutet att handlingarna i målet skulle offentliggöras efter tio år, d) offentliggörandet i hovrättens dom av Z:s identitet och medicinska status.

 

I fråga om alla dessa åtgärder konstaterade Europadomstolen inledningsvis att de utgjorde ingrepp i Z:s rätt enligt artikel 8 och att de hade stöd i finländsk lag. Åtgärderna under a) och b) syftade till att förhindra brott och att skydda andras fri- och rättigheter, vilket var legitima ändamål enligt artikel 8:2. Åtgärden under c) syftade till att skydda andras fri- och rättigheter. I fråga om åtgärden under d) uttryckte domstolen tvivel om dess legitima ändamål men

 

fann det inte nödvändigt att uttala sig härom. Avgörande för domstolens ställningstagande blev huruvida de olika åtgärderna kunde anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, vilket var en av förutsättningarna för att de skulle anses godtagbara enligt artikel 8:2.
    Europadomstolen poängterade vikten av att medicinska data är förtroliga, eftersom människor annars kan avstå från att söka läkarhjälp och därmed kan äventyra sin egen och ibland även andras hälsa. Vikten av förtrolighet var enligt domstolens mening särskilt stor när det gällde HIV-smitta, eftersom upplysningar härom, om de blir tillgängliga, kan på ett dramatiskt sätt påverka en persons sociala situation. Den enskildes intresse måste emellertid även när det gäller sådan information vägas mot det allmänna intresset av att bekämpa brottslighet och att främja en effektiv rättskipning.
    När det gällde skyldigheten för Z:s läkare att vittna konstaterade Europadomstolen att syftet hade varit att klarlägga när X hade fått vetskap om eller fått anledning misstänka att han var HIV-smittad, vilket var en viktig omständighet vid prövningen av åtalet mot honom. Enligt finländsk lag förelåg en vittnesplikt för läkare bara vid mycket allvarliga brott, och i förevarande fall hade rådstuvurätten förordnat att läkarna skulle höras bakom stängda dörrar och att deras vittnesmål skulle hemlighållas. Under dessa omständigheter kunde åläggandet för läkarna att vittna godtas som proportionerligt och Europadomstolen fann, med 8 röster mot 1, att det var förenligt med artikel 8.
    Beslagtagandet av Z:s läkarjournaler var underkastat ungefär samma rättssäkerhetsgarantier som läkarnas vittnesplikt. Det var därför även i detta hänseende fråga om en proportionerlig åtgärd och Europadomstolen konkluderade, med 8 röster mot 1, att den stod i överensstämmelse med artikel 8.
    När det gällde beslutet att medicinska data i målet mot X skulle vara underkastade sekretess under en tid av endast tio år ansåg Europadomstolen att de finländska domstolarna inte fäst tillräcklig vikt vid Z:s intressen och att det skulle utgöra ett brott mot artikel 8 om dessa data offentliggjordes efter tio år.
    Slutligen fann Europadomstolen att det inte hade funnits tillräckliga skäl för att i hovrättens dom röja Z:s identitet och hennes HIV-status. Även på denna punkt hade alltså artikel 8 kränkts.

 

10. Findlay mot Storbritannien (dom 25.2.1997)
Klaganden Findlay deltog som brittisk underofficer i Falklandskriget. Sedan han i berusat tillstånd hade hotat att döda sig själv och andra och avlossat skott med en pistol, ställdes han inför krigsrätt, court-martial, som dömde honom till fängelse och avsked från

 

armén. Frågan var om militärdomstolen kunde anses som en oavhängig och opartisk domstol enligt artikel 6:1 i konventionen.
    I förfarandet vid militärdomstolen spelade en convening officer en central roll. Det var dennes uppgift att avgöra vilken anklagelse som skulle framföras samt att sammankalla militärdomstolen och utse dess ledamöter ävensom åklagare och försvarare. Det ankom också på honom att sammanfatta bevisningen för åklagaren och the judge advocate (ett slags juridisk rådgivare till domstolen) och att därvid ange vilka delar av bevisningen som borde lämnas utan avseende. Alla ledamöter av militärdomstolen var dessutom i det aktuella fallet i rang underordnade den person som var convening officer och flera av dem stod under hans befäl. Det ingick också i en convening officers befogenheter att under vissa omständigheter upplösa militärdomstolen före eller under rättegången. Till hans uppgifter hörde vidare att vara confirming officer, vilket innebar att militärdomstolens utslag inte fick effekt förrän det hade fastställts av honom, och han hade därvid också rätt att ändra det ådömda straffet.
    Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att Findlays farhågor rörande militärdomstolens oavhängighet och opartiskhet kunde anses objektivt välgrundade och att det därför förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

11. Muller mot Frankrike (dom 17.3.1997)
Klaganden Muller var häktad under nästan fyra år som misstänkt för flera grova rån. Frågan var om häktningstiden hade varit längre än som kunde anses skäligt och om det på grund härav förelåg ett brott mot artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att utredningen varit i viss mån komplicerad till följd av att flera personer var misstänkta och olika polisdistrikt var berörda. Efter en tid hade emellertid brottsutredningen avslutats, och det kunde efter denna tidpunkt inte längre anses ha förelegat någon kollusionsfara. De franska domstolarna hade inte heller klargjort på vilka grunder de ansett flyktfara och recidivfara föreligga. Häktningstiden hade också förlängts till följd av byte av undersökningsdomare vid flera tillfällen. Muller själv hade erkänt sin del i brotten och hade inte genom sitt handlande bidragit till att försena utredningen.
    Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att det förelåg ett brott mot artikel 5:3 i konventionen.

 

 

12. Neigel mot Frankrike (dom 17.3.1997)
Klaganden Florence Neigel var anställd som stenograf hos staden Biarritz. Hon fick på egen begäran tjänstledighet under viss tid, men vid tjänstledighetens slut förvägrade borgmästaren henne att återinträda i arbetet. Hennes möjligheter att återfå arbetet skulle i stället bli beroende av om det uppkom vakans på någon lämplig tjänst. Florence Neigel väckte talan vid förvaltningsdomstolen, tribunal administratif, i Pau och gjorde gällande att borgmästarens beslut var olagligt. Hennes yrkande avslogs först av förvaltningsdomstolen och senare, efter överklagande, av den högsta förvaltningsdomstolen, Conseil d'Etat.
    Florence Neigel klagade vid Europadomstolen över att hennes mål vid de franska domstolarna inte hade avgjorts inom skälig tid på sätt som krävdes av artikel 6:1 i konventionen. Den första fråga Europadomstolen hade att ta ställning till var emellertid om artikel 6:1 var tillämplig på förfarandet eller, med andra ord, om förfarandet avsett en tvist om Florence Neigels ”civila rättigheter och skyldigheter”.
    Europadomstolen konstaterade att det i många av Europarådets medlemsstater finns en grundläggande rättslig skillnad mellan offentliga tjänstemän och privatanställda och att domstolen redan tidigare funnit att tvister om offentliga tjänstemäns anställning och befordran och om offentliga tjänsteförhållandens upphörande som regel faller utanför tillämpningsområdet för artikel 6:1 (jfr SvJT 1994 s. 347). I förevarande fall gällde tvisten primärt frågor om Florence Neigels anställningsförhållanden i offentlig tjänst och således inte enbart frågor om de ekonomiska förmåner som var förbundna med tjänsten. På grund härav fann Europadomstolen, med 8 röster mot 1, att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig.

 

13. Mantovanelli mot Frankrike (dom 18.3.1997)
Klagandena, makarna Mantovanelli, hade en dotter som avled efter att ha undergått behandling och flera operativa ingrepp på sjukhus. De ansåg att hennes död orsakats av felaktig behandling och väckte talan vid förvaltningsdomstolen, tribunal administratif, i Nancy i syfte att få sjukhusets ansvarighet fastställd.
    Förvaltningsdomstolen utsåg en sakkunnig för att göra en utredning i ärendet. Den sakkunnige genomgick dotterns läkarjournal och hörde fem medlemmar av sjukhusets personal. Hans utlåtande gav inte stöd för att något fel begåtts av sjukhuset, varför förvaltningsdomstolen ogillade makarna Mantovanellis talan.
    Makarna Mantovanelli klagade vid Europadomstolen över att den sakkunnige gjort sin utredning utan att den kontradiktoriska

 

principen respekterats. Varken makarna Mantovanelli själva eller deras ombud hade underrättats om tidpunkterna för de förhör som den sakkunnige hållit. Denne hade dessutom i sitt utlåtande hänvisat till vissa handlingar som varit okända för dem. De hade sålunda berövats möjligheten att ställa frågor till de personer som hörts av den sakkunnige och att inför denne kommentera de handlingar som genomgåtts och de vittnesmål som avlagts. De hade inte heller beretts tillfälle att begära att den sakkunnige skulle göra kompletterande undersökningar. Trots att de under det följande domstolsförfarandet hade kunnat angripa sakkunnigutlåtandet inför förvaltningsdomstolen, ansåg de att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts genom att de inte fått möjlighet att medverka vid själva utredningen.
    Europadomstolen framhöll att kravet på ett kontradiktoriskt förfarande gällde handläggningen vid en domstol och att man därför inte kunde som en allmän princip kräva att parterna får medverka i alla de samtal som förs av en sakkunnig eller att de får del av alla handlingar som denne får tillgång till. I förevarande fall hade proceduren vid förvaltningsdomstolen varit kontradiktorisk. Men Europadomstolen fann det inte tillräckligt att makarna Mantovanelli inför förvaltningsdomstolen hade kunnat kommentera slutsatserna i sakkunnigutlåtandet. Den sakkunniges uppdrag hade nämligen i huvudsak gått ut på att besvara samma fråga som domstolen själv hade att ta ställning till, nämligen om dottern fått en felaktig behandling på sjukhuset. Svaret på denna fråga berodde på en medicinsk värdering vid vilken domstolen måste förlita sig på uppfattningen hos medicinsk expertis, och det fanns därför skäl att tro att sakkunnigutlåtandet i detta fall skulle vara av avgörande betydelse för domstolens ställningstagande. Under sådana förhållanden borde enligt Europadomstolens mening makarna Mantovanelli ha beretts tillfälle att följa sakkunnigutredningen, att ställa frågor till de personer som hördes av den sakkunnige och att få del av de handlingar som var av betydelse för utredningen.
    Med hänsyn till dessa omständigheter konkluderade Europadomstolen, med 5 röster mot 4, att makarna Mantovanelli inte fått en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

14. Foucher mot Frankrike (dom 18.3.1997)
Klaganden Foucher åtalades vid polisdomstolen, tribunal de police, i Argentan för att ha förolämpat två jaktvårdare som i egenskap av offentliga tjänstemän åtnjöt särskilt straffrättsligt skydd. Foucher biträddes inte av advokat. För att kunna försvara sig önskade han

 

emellertid få tillgång till domstolsakten i målet, men detta förvägrades honom. Han fick beskedet att akten kunde lämnas ut till en advokat men inte till en enskild person. Sedan målet förts upp till appellationsdomstolen, cour d'appel, i Caen, dömdes Foucher av denna domstol i enlighet med åtalet till ett bötesstraff.
    Frågan i målet var om Fouchers rätt att försvara sig hade kränkts, i strid med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 i konventionen, genom att han vägrats tillgång till de handlingar som ingick i akten i målet mot honom.
    Europadomstolen erinrade om principen om parternas likställdhet (”égalité des armes”), som medför att en part inte får försättas i ett processuellt underläge i förhållande till motparten. I förevarande fall hade Foucher dömts på grundval av ett protokoll som upprättats av jaktvårdarna, och det hade varit väsentligt för honom att få tillgång till handlingarna i målet för att finna underlag för bestridande av jaktvårdarnas anklagelser mot honom. Utan tillgång till akten kunde Foucher inte anses ha haft möjlighet att förbereda sitt försvar på ett tillfredsställande sätt, och principen om parternas likställdhet hade inte respekterats. Det förelåg därför ett brott mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 i konventionen.

 

15. Paskhalidis m.fl. mot Grekland (dom 19.3.1997)
Klagandena var ett stort antal grekiska medborgare — eller anhöriga till dem — som hade arbetat i privat tjänst i Turkiet eller Egypten och som, sedan de tvingats lämna dessa länder, återvänt till Grekland. De ansökte i Grekland om att vissa sociala förmåner (ålderspension, invalidpension, efterlevandepension) skulle bestämmas på grundval av deras arbete utomlands, men deras framställningar avvisades på grund av att de inte ingivits inom viss tid efter deras återflyttning till Grekland. De fortsatta förfarandena kom att gälla tillämpligheten av denna tidsfrist. Målen avgjordes slutligen till klagandenas nackdel av Högsta förvaltningsdomstolen.
    Klagandena gjorde vid Europadomstolen gällande att deras mål i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade avgjorts inom skälig tid.
    Europadomstolen fann till en början att artikel 6:1 var tillämplig, eftersom klagandena i det grekiska förfarandet gjort gällande att de borde komma i åtnjutande av en individuell ekonomisk rätt. När det gällde förfarandenas längd fick den i målet relevanta perioden anses ha börjat i november 1985 då Grekland erkänt den enskilda klagorätten. Förfarandena hade avslutats vid olika tidpunkter mellan februari 1992 och juni 1993 då Högsta förvaltningsdomstolen hade meddelat sina domar. Det var därför fråga om tidsperioder uppgående till mellan sex år två månader och sju

 

år sju månader. Det måste emellertid beaktas att i november 1985 då den enskilda klagorätten erkändes hade förfarandena redan pågått under lång tid, i något fall i mer än sju år.
    Europadomstolen fann att frågan i målen vid de grekiska domstolarna varit av begränsad räckvidd, eftersom den endast gällt tillämpligheten av en viss tidsfrist. Tidsutdräkten i förfarandena kunde inte heller tillskrivas klagandena. Däremot hade det förekommit ett stort antal uppskov medan målen var anhängiga vid Högsta förvaltningsdomstolen. Vid en samlad bedömning ansåg Europadomstolen att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte hade respekterats och att artikel 6:1 i konventionen således hade kränkts.

 

16. Hornsby mot Grekland (dom 19.3.1997)
Klagandena, makarna David och Ada Ann Hornsby, som var brittiska medborgare, var bosatta på Rhodos. Ada Ann Hornsby ansökte 1984 om tillstånd att där öppna en privat skola för undervisning i engelska. Detta vägrades av lokal myndighet under hänvisning till att endast grekiska medborgare kunde erhålla sådant tillstånd. Sedan EG-domstolen 1988 förklarat att detta nationalitetskrav stred mot EG:s regler, ansökte båda makarna Hornsby på nytt om tillstånd. Denna begäran avslogs i två särskilda beslut. Makarna Hornsby överklagade besluten till Högsta förvaltningsdomstolen som genom två domar 1989 upphävde de överklagade besluten. Makarna Hornsby begärde därefter på nytt tillstånd att upprätta skolan men erhöll inget svar. De inledde utan framgång nya domstolsförfaranden i syfte att få ansvarig tjänsteman fälld till ansvar eller för att tilldömas skadestånd. Under 1994 utfärdades emellertid ett presidentdekret, enligt vilket medborgare i EG:s medlemsstater skulle ha rätt att öppna privatskolor i Grekland under förutsättning att de hade viss grekisk skolutbildning eller hade undergått särskild examen i grekiska språket och i grekisk historia.
    Makarna Hornsby klagade över att förvaltningsmyndigheternas vägran att rätta sig efter Högsta förvaltningsdomstolens domar innebar att de inte åtnjutit sin rätt till effektivt skydd av domstol för sina civila rättigheter.
    Europadomstolen konstaterade att rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning skulle bli illusorisk om det var tillåtet att till nackdel för en part låta en slutlig dom av domstol bli utan praktisk verkan. Verkställigheten av en dom måste därför anses utgöra en del av det rättvisa förfarande som krävs enligt artikel 6. Detta är särskilt betydelsefullt när, som i detta fall, domstol överprövar ett administrativt beslut. Artikel 6 måste i ett sådant fall

 

förutsätta att förvaltningsmyndigheten rättar sig efter domstolens avgörande.
    I förevarande fall hade under mer än fem år efter EG-domstolens dom 1988 och Högsta förvaltningsdomstolens domar 1989 inga åtgärder vidtagits för att rätta till de förhållanden som funnits olagliga. Härigenom hade dessa domar berövats praktiska rättsverkningar. Europadomstolen konkluderade därför, med 7 röster mot 2, att makarna Hornsbys rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

17. Lukanov mot Bulgarien (dom 20.3.1997)
Klaganden Lukanov hade tidigare innehaft olika poster i Bulgariens regering. Bl. a. hade han varit vice premiärminister och premiärminister. Innan målet avgjordes av Europadomstolen, sköts Lukanov ihjäl utanför sitt hem, men hans talan övertogs av hans efterlevande.
    I juli 1992, då Lukanov var ledamot av nationalförsamlingen, begärde den bulgariske riksåklagaren nationalförsamlingens tillstånd att väcka åtal mot Lukanov för att han som vice premiärminister medverkat till regeringsbeslut att lämna stora penningsummor i bistånd till u-länder. Nationalförsamlingen beslöt att häva Lukanovs parlamentariska immunitet och att medge åtal. Lukanov åtalades för förskingring av allmänna medel. Han häktades den 9 juli 1992 och var berövad friheten fram till den 30 december 1992 då han frigavs. Frågan i målet var om Lukanov berövats friheten i överensstämmelse med artikel 5:1 i konventionen efter den 7 september 1992, vilket var den dag då konventionen blivit bindande för Bulgarien.
    Europadomstolen fann ingenting som tydde på att det kunde medföra straffansvar enligt bulgarisk lag att delta i kollektiva regeringsbeslut av nämnda slag. Det fanns inte heller något som utvisade att regeringen vid besluten om bistånd till u-länder hade överskridit sina befogenheter eller handlat i strid med fattade budgetbeslut. Europadomstolen fann det därför inte visat att de handlingar för vilka Lukanov åtalats kunde utgöra brott mot bulgarisk lag vid den aktuella tidpunkten. De åberopade bestämmelserna i den bulgariska strafflagen förutsatte dessutom att gärningsmannen skulle ha sökt att berika sig själv eller annan person, och ingenting tydde på att Lukanov någonsin varit misstänkt för att ha handlat i sådan avsikt.
    Europadomstolen fann att häktningen av Lukanov inte utgjorde ett lagligt frihetsberövande som grundats på en skälig misstanke

 

om att han begått ett brott. Det förelåg därför en kränkning av artikel 5:1 i konventionen.

 

18. Beis mot Grekland (dom 20.3.1997)
Klaganden Beis, som var professor i civilprocessrätt, erhöll i uppdrag av en statlig institution att skriva vissa sakkunnigutlåtanden. Han utförde detta uppdrag men erhöll inte avtalat arvode. Skälet härtill var att en ledamot av räkenskapsdomstolen, som skulle godkänna utbetalningar från den statliga institutionen, hade motsatt sig betalning av arvodet därför att han ansett det ha varit omotiverat att lämna Beis uppdraget i fråga. Beis utverkade då i ett förenklat förfarande ett beslut av en domstol varigenom den statliga institutionen ålades att betala, men någon betalning verkställdes ändå inte.
    Beis klagade över brott mot artiklarna 6:1 och 13 i konventionen bestående i att en statlig institution vägrat verkställa domstols beslut och att det i grekisk rätt saknades möjlighet att framtvinga betalning från staten.
    Europadomstolen konstaterade att Beis visserligen hade utverkat ett beslut av domstol i ett förenklat förfarande, men det fanns i grekisk rätt också en möjlighet att framställa krav genom att anhängiggöra ett tvistemål vid vanlig domstol. Detta hade emellertid inte skett, varför Beis enligt Europadomstolens mening, som antogs med 8 röster mot 1, inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen. Hans klagomål kunde därför inte sakligt prövas av Europadomstolen.