Nyheter från Europadomstolen — fjärde kvartalet 1996

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Under fjärde kvartalet 1996 har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”Europadomstolen”) meddelat följande domar:1

 

1. Stubbings m. fl. mot Storbritannien (dom 22.10.1996)
Klagande var fyra kvinnor som gjorde gällande att de som barn eller i sin tidiga ungdom hade utsatts för incest eller andra sexuella övergrepp. Många år efter det att de hade uppnått myndig ålder väckte de skadeståndstalan mot de män som de ansåg skyldiga till övergreppen. House of Lords, dit ett av målen överklagades, fann att ett krav av detta slag var underkastat en preskriptionstid om sex år och att preskriptionstiden skulle räknas från den dag då käranden uppnått 18 års ålder. Samma princip tillämpades sedan i de övriga fallen. Klagandenas talan ogillades därför på grund av preskription.
    Klagandena hävdade inför Europadomstolen att de i strid med artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”konventionen”) hade förvägrats domstolsprövning av sina krav. De gjorde gällande att de först efter utgången av preskriptionstiden insett att vissa psykologiska problem som de upplevt hade sin förklaring i de sexuella övergreppen. De ansåg vidare att staten genom att vägra dem domstolsprövning hade brutit mot sin positiva förpliktelse att skydda deras rätt enligt artikel 8 i konventionen att åtnjuta respekt för privatlivet och att de dessutom hade utsatts för diskriminerande behandling i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artiklarna 6 och 8 eftersom preskriptionstiden i deras fall börjat löpa när de uppnått myndighetsåldern, medan utgångspunkten för preskriptionstiden vid skada på grund av en icke uppsåtlig skadegörande handling var den tidpunkt då den skadelidande fått kännedom om skadan.
    Såvitt gällde artikel 6 konstaterade Europadomstolen att rätten till domstolsprövning i civilmål inte är absolut utan underkastad vissa begränsningar samt att preskription är en vanligt förekommande begränsning, som är grundad på goda skäl. Den preskriptionstid om sex år som tillämpats i de aktuella fallen kunde inte anses anmärkningsvärt kort. I fråga om utgångspunkten för en preskriptionsfrist förelåg ingen enhetlig europeisk rättsuppfattning, och konventionsstaterna fick därför anses ha en betydande

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff. samt 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff.

frihet (”margin of appreciation”) att själva bestämma när en sådan frist skulle börja löpa. House of Lords hade byggt sin bedömning på en tolkning av gällande engelsk lag och dess avgörande kunde inte anses sakna rimlig grund (”was not taken arbitrarily”). Europadomstolens slutsats, som antogs med 7 röster mot 2, var därför att det inte förelåg något brott mot artikel 6:1.
    I fråga om artikel 8 erinrade Europadomstolen om att staten enligt denna artikel är skyldig att skydda den enskildes privatliv också mot angrepp från andra enskilda personer. Barn och andra sårbara personer fick enligt domstolens mening anses berättigade till särskilt skydd från statens sida mot sexuella övergrepp. Ett sådant skydd fanns i engelsk lag, enligt vilken övergrepp av detta slag var belagda med stränga straff. Om det fanns tillräcklig bevisning kunde alltså åtal väckas; i ett av de aktuella fallen hade för övrigt åtal väckts och straff utdömts. När det gällde rätten till skadestånd förelåg visserligen en begränsning såtillvida som preskription inträdde efter viss tid, men artikel 8 kunde inte anses kräva en i tiden obegränsad rätt att föra skadeståndstalan, så mycket mera som sexuella övergrepp också kunde beivras på straffrättslig väg. Något brott mot artikel 8 förelåg därför inte.
    Europadomstolen fann inte heller någon kränkning av artikel 14. Den skillnad som i engelsk rätt förelåg i fråga om utgångspunkten för preskriptionstiden mellan uppsåtlig skada och skada som förorsakats av försumlighet kunde inte anses diskriminerande. Det var fråga om två olika typer av skada för vilka olika hänsyn gjorde sig gällande. Även om man skulle anse de två fallen jämförbara, fanns det en rimlig och objektiv grund för den distinktion som gjorts i engelsk lag. Europadomstolen fann därför, med 8 röster mot 1, att det inte var fråga om diskriminering i detta hänseende.

 

2. Ankerl mot Schweiz (dom 23.10.1996)
Klaganden Ankerl hyrde i andra hand en våning i ett hus i Genève. Med anledning av vissa planerade renoverings- och ombyggnadsarbeten uppsades förstahandshyresgästen, som var ett bolag, till avflyttning. I anslutning härtill sade detta bolag också upp sitt kontrakt med Ankerl. Denne avflyttade emellertid inte från våningen, vilket föranledde fastighetsägaren att vid domstol väcka talan mot honom med yrkande om vräkning.
    I den rättegång som följde hävdade Ankerl att ett bolag som förvaltade fastigheten hade handlat på sådant sätt att bolaget fick anses ha accepterat att han kvarstannade i våningen och dessutom ha implicit träffat ett nytt hyresavtal med honom. Han hänvisade framför allt till vad som förekommit vid ett samtal som han och hans hustru hade fört med en direktör i det förvaltande bolaget. Under rättegången hördes såväl fru Ankerl som denne direktör om det samtal som förts. Direktören vittnade under ed, men fru Ankerl kunde i egenskap av hustru till den ena parten i målet endast höras upplysningsvis utan att ha avlagt ed. Den schweiziska

 

domstolen fann det inte visat att ett nytt hyresavtal ingåtts med Ankerl.
    Vid Europadomstolen klagade Ankerl över ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. Han gjorde gällande att det förhållandet att direktören i det förvaltande bolaget men inte Ankerls hustru hörts under ed rörande det samtal som förekommit innebar ett brott mot principen om parternas likställdhet i processen (”equality of arms”).
    Europadomstolen framhöll att det hade ankommit på den schweiziska domstolen att fritt pröva all den bevisning som framlagts. Ingenting tydde på att domstolen därvid fäst särskild vikt vid att direktören hörts under ed eller att bedömningen skulle ha utfallit annorlunda om även fru Ankerl hade avlagt ed. Den skillnad som förelegat när det gällt formerna för hörande av de två personerna hade därför inte försatt Ankerl i ett reellt underläge i förhållande till sin motpart i processen. Artikel 6:1 i konventionen hade således inte överträtts.

 

3. Levage Prestations Services mot Frankrike (dom 23.10.1996)
Genom dom av handelsdomstolen, tribunal de commerce, i Paris ålades klaganden, bolaget Levage Prestations Services, att betala ett penningbelopp till ett annat företag. Domen överklagades till appellationsdomstolen, cour d'appel, i Paris, som genom beslut den 1 oktober 1986 vilandeförklarade målet i avvaktan på en pågående brottsutredning. Sedan denna avslutats, återupptogs målet, och den 28 september 1989 fastställde appellationsdomstolen den överklagade domen. Klagandebolaget överklagade appellationsdomstolens dom till kassationsdomstolen, Cour de cassation, som den 1 december 1992 avvisade överklagandet på den formella grunden att klagandebolaget inte hade till domstolen ingivit ett exemplar av appellationsdomstolens beslut av den 1 oktober 1986, till vilket domen av den 28 september 1989 hänvisade såvitt gällde fakta i målet och parternas yrkanden. I civilprocesslagen, nouveau code de procédure civile, fanns en föreskrift om att det överklagade beslutet skulle inges till kassationsdomstolen, och denna föreskrift tolkades i praxis så, att även andra beslut som var nödvändiga för förståelsen av det överklagade beslutet skulle tillhandahållas. Klagandebolaget gjorde inför Europadomstolen gällande att kassationsdomstolen handlat i strid med artikel 6:1 i konventionen genom att avvisa hans överklagande utan att ha förelagt honom att bota den formella brist som kassationsdomstolen hade ansett föreligga.
    Europadomstolen konstaterade först att artikel 6 var tillämplig på förfarandet inför kassationsdomstolen, trots att denna domstol inte avgjort målet i sak utan endast tagit ställning till en procedurfråga. Det fick vidare anses godtagbart i civilmål att vissa formella villkor gällde för förfarandet vid kassationsdomstolen, vars uppgift var begränsad till att övervaka rättstillämpningen och där parterna var obligatoriskt företrädda av advokater med särskild

 

behörighet att uppträda inför denna domstol. Kassationsdomstolen kunde inte anses skyldig att fästa parternas uppmärksamhet vid varje formell brist i deras processföring. Klagandebolagets advokat hade utan svårighet haft möjlighet att fastställa att det enligt kassationsdomstolens praxis var nödvändigt att inge även det tidigare beslutet. Europadomstolen erinrade vidare om att överklagandet till kassationsdomstolen skett först efter det att klagandebolaget fått sina yrkanden prövade i två instanser.
    Europadomstolen konkluderade, med 6 röster mot 3, att klagandebolagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att få sin sak prövad av domstol inte hade kränkts till följd av de formföreskrifter som bolaget varit skyldigt att uppfylla som ett villkor för att kassationsdomstolen skulle pröva överklagandet.

 

4. Guillot mot Frankrike (dom 24.10.1996)
Klagandena, makarna Guillot, ville ge sin nyfödda dotter förnamnet Fleur de Marie. Det ovanliga namnet var hämtat ur en känd fransk 1800-talsroman (Eugène Sue: Les Mystères de Paris). Registreringsmyndigheten vägrade emellertid att registrera detta namn. I det följande domstolsförfarandet beslöt appellationsdomstolen, cour d'appel, i Versailles att inte lämna tillstånd till att dottern skulle få registreras under detta namn. Domstolen motiverade beslutet med att namnet Fleur de Marie var alltför fantasirikt och så originellt att det kunde föranleda svårigheter för barnet (”empreint d'une trop grande fantaisie et d'une originalité dont l'enfant risque d'être la première victime”) och detta trots att namnet burits av hjältinnan i ett berömt litterärt verk. Däremot biföll domstolen en i andra hand framställd begäran om att dottern skulle få bära det närliggande namnet Fleur-Marie. Kassationsdomstolen gjorde ingen ändring i detta avgörande.
    Vid Europadomstolen klagade makarna Guillot över att domstolarnas vägran att godtaga Fleur de Marie som namn för deras dotter kränkte deras i artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för privat- och familjelivet.
    Europadomstolen fann att rätten att bära ett visst förnamn berörde privat- och familjelivet och att artikel 8 därför i princip var tillämplig i målet. Inför Europadomstolen hade upplysts att klagandenas dotter i dagligt tal kallades Fleur de Marie. Dessutom hade klagandena tillåtits registrera namnet Fleur-Marie som dotterns officiella namn. Skillnaden mellan det inofficiella tilltalsnamnet och det registrerade namnet kunde visserligen skapa vissa olägenheter, men dessa var enligt domstolens mening inte tillräckligt stora för att innefatta ett brott mot makarna Guillots rätt till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen konkluderade därför, med 7 röster mot 2, att artikel 8 inte hade kränkts.

 

 

5. De Salvador Torres mot Spanien (dom 24.10.1996)
Klaganden De Salvador Torres var administrativ chef vid ett allmänt sjukhus. Han åtalades för att han i denna befattning hade förskingrat allmänna medel. Förskingring av allmänna medel (”malversación de caudales públicos”) var enligt den spanska strafflagen ett annat och mera allvarligt brott än vanlig förskingring (”apropiación indebida”). Domstolen, Audiencia Provincial, fann De Salvador Torres skyldig till förskingring men ansåg att det inte varit fråga om förskingring av allmänna medel. Åklagaren och sjukhuset överklagade domen och begärde att De Salvador Torres skulle dömas för förskingring av allmänna medel. Högsta domstolen, Tribunal Supremo, fann liksom underdomstolen att De Salvador Torres inte kunde dömas för detta brott. Däremot ansåg Högsta domstolen att han vid förskingringen hade utnyttjat sin offentliga ställning, vilket enligt en särskild bestämmelse i strafflagen utgjorde en försvårande omständighet. Högsta domstolen dömde honom därför för förskingring och med tillämpning av bestämmelsen om denna försvårande omständighet till ett längre fängelsestraff än som utmätts i den överklagade domen.
    De Salvador Torres gjorde vid Europadomstolen gällande att det förhållandet att han dömts med tillämpning av en straffskärpningsgrund som inte åberopats i åtalet mot honom stred mot hans rätt enligt artikel 6:3:a i konventionen att bli underrättad i detalj om vad som lades honom till last.
    Enligt Europadomstolens mening hade det förhållandet att De Salvador Torres handlat som sjukhuschef varit en betydelsefull bakomliggande faktor i åtalet och De Salvador Torres måste själv ha varit medveten om detta. Han fick därför antagas ha insett att domstolarna, om de dömde honom för vanlig förskingring — och inte för förskingring av allmänna medel — skulle anse hans ställning som sjukhuschef utgöra en försvårande omständighet som skulle påverka straffet. Av dessa skäl fann Europadomstolen att det inte förelåg någon kränkning av artikel 6:3:a i konventionen.

 

6. Katikaridis m.fl. mot Grekland (dom 15.11.1996) 7. Tsomtsos m.fl. mot Grekland (dom 15.11.1996)
I dessa mål var fråga om expropriation av vissa klagandena tillhöriga markområden vilka tagits i anspråk för att genomföra vägbyggen. Enligt en särskild bestämmelse i grekisk lag förelåg det i sådana fall en presumtion, som inte kunde omkullkastas, att markägaren hade nytta av vägen och han var därför enligt lagen skyldig att bidraga till kostnaden för expropriationen. Med tillämpning av denna bestämmelse förvägrades klagandena ersättning för den mark som de gått miste om genom expropriationen.
    Europadomstolen konstaterade att det vid bestämmande av ersättning i samband med expropriation för vägbygge var legitimt att ta hänsyn till den nytta som vägen medförde för fastighetsägaren. Emellertid var den grekiska lagen alltför oflexibel såtillvida som den gjorde det omöjligt för en fastighetsägare att söka visa att

 

effekten i just hans fall varit en annan än den som följde av presumtionen. I de aktuella fallen hade klagandena kunnat anföra starka skäl för att vägbyggena medfört försämringar för dem, men lagen hade inte gjort det möjligt för dem att få sådana invändningar beaktade. De hade därför genom expropriationen tvingats bära en oproportionerlig börda, vilket medförde att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade överträtts. I fallet Katikaridis förelåg också till bedömning frågan om det förfarande som klagandena igångsatt för att erhålla skadestånd hade, i strid med artikel 6:1 i konventionen, pågått längre än som varit skäligt. Den tidslängd som kunde beaktas i målet var ungefär fem och ett halvt år. Härav hade något mer än tre år åtgått för förfarandet vid kassationsdomstolen. Tidsåtgången där berodde på att rättsfrågorna hade behandlats av olika avdelningar inom domstolen och att de slutligen måst hänskjutas till avgörande av domstolen in pleno. Med hänsyn till omständigheterna kunde enligt Europadomstolens mening artikel 6:1 i detta fall inte anses kränkt.

 

8. Ceteroni mot Italien (dom 15.11.1996)
Målet gällde frågan huruvida två förfaranden i vilka konkursborgenärer hade angripit en konkursbouppteckning hade pågått under en oskäligt lång tid i strid med artikel 6:1 i konventionen. Förfarandenas längd var i båda fallen nästan elva år. Europadomstolen noterade att det hade förekommit betydande fördröjningar i förfarandena, för vilka staten var ansvarig. Bl. a. hade konkursförvaltaren fått vänta i mer än tre år på bifall till en begäran att få medverka i förfarandena, och förflyttningen av en domare hade orsakat ytterligare en försening om mer än tre år. Målen hade inte avgjorts inom skälig tid, och det förelåg därför brott mot artikel 6:1.

 

9. Chahal mot Storbritannien (dom 15.11.1996)
Klagande var fyra personer, Karamjit Singh Chahal, hans hustru och två barn, alla sikher. Makarna hade bott länge i Storbritannien, där de två barnen var födda, men hade inte fått uppehållstillstånd i landet. Barnen var brittiska medborgare på grund av att de var födda i Storbritannien. Mannen var en ledande företrädare för militanta sikher i Storbritannien. Han hade medverkat i demonstrationer mot den indiska regeringen och misstänktes vid vissa tillfällen för att ha deltagit i planering av terrordåd.
    Eftersom Chahals närvaro i Storbritannien ansågs oförenlig med nationella säkerhetsintressen, fattades beslut om hans utvisning. Chahal ansökte om asyl men vägrades detta. Chahal vände sig till domstol med begäran om judicial review av de administrativa besluten att utvisa honom och att vägra honom asyl. Målet behandlades först av High Court and därefter av Court of Appeal. Ingendera domstolen fann skäl att upphäva de överklagade besluten. Det framhölls av en domare i Court of Appeal att denna domstol endast hade begränsade möjligheter att ompröva ett beslut om utvisning

 

när detta grundade sig på nationella säkerhetsintressen, eftersom de fakta som varit avgörande för beslutet var hemliga och inte gjordes tillgängliga för domstolen. Chahals försök att genom användning av rättsmedlen habeas corpus och judicial review uppnå sin frigivning var inte framgångsrika.
    Chahal gjorde gällande att hans utvisning till Indien skulle innefatta ett brott mot artikel 3 i konventionen, som förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling. Han anförde vidare att han i avbidan på utvisning hade varit berövad friheten så länge att frihetsberövandet var oförenligt med artikel 5:1 i konventionen. Han påstod också att han i strid med artikel 5:4 i konventionen inte haft möjlighet att få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol. Alla fyra klagandena gjorde dessutom gällande att Chahals utvisning till Indien skulle innefatta en kränkning av deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet. Slutligen hävdade klagandena att de inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel med avseende på de uppgivna kränkningarna av konventionen.
    När det gällde artikel 3 i konventionen erinrade Europadomstolen om att det förelåg en kränkning av denna artikel i fall då det kunde anses sannolikt att en person efter utvisning skulle i mottagarlandet löpa en allvarlig risk för att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Eftersom förbudet i artikel 3 var absolut och undantagslöst, var det i ett sådant fall inte tillåtet att göra en avvägning mot nationella säkerhetsintressen, utan utvisningen måste anses strida mot artikel 3 även om vederbörande persons kvarstannande i uppehållslandet kunde medföra särskilda risker. Domstolen konstaterade att Chahal var en välkänd förespråkare av sikhisk separatism och att misstankarna att han varit inblandad i terroristisk verksamhet otvivelaktigt var kända i Indien. Hans person kunde därför antagas vara av intresse för de indiska säkerhetsorgan som med hårda metoder brukat ingripa mot militanta sikher. Polisen i Punjab, som var särskilt engagerad i kampen mot sikhiska separatister, hade varit delaktig i mord och människorov även i andra delar av Indien, och andra indiska säkerhetsorgan beskylldes också för att ha begått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Med hänsyn till dessa omständigheter fann domstolen, med 12 röster mot 7, att Chahals utvisning till Indien skulle strida mot artikel 3.
    I fråga om artikel 5:1 i konventionen uttalade Europadomstolen att förvarstagande i avbidan på utvisning, som i och för sig är tillåtet enligt artikel 5:1:f, är förenligt med konventionen endast så länge utvisningsförfarandet bedrivs med tillbörlig skyndsamhet och frihetsberövandet även i övrigt framstår som rättsenligt. Chahal hade hållits i förvar från augusti 1990 till mars 1994 då den interna proceduren avslutats. Han hade förblivit i förvar även därefter, men denna senare period hade en annan karaktär, eftersom frihetsberövandet under denna tid berodde på att brittiska regeringen hade villfarit en begäran från Europakommissionen för

 

de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”Europakommissionen”) att tills vidare inte verkställa utvisningen. Domstolen fann att Chahal hade varit berövad friheten under så lång tid att det gav anledning till oro. Emellertid fanns inte grund för att påstå att det interna förfarandet bedrivits onödigt långsamt. Det fick också anses ha funnits vissa skäl att tro att Chahal, om han hade frigivits under denna period, skulle ha kunnat skapa säkerhetsproblem. Dessutom fanns i engelsk rätt procedurgarantier som gav ett visst skydd mot godtyckliga frihetsberövanden. Med hänsyn till de exceptionella omständigheter som förelegat i fallet ansåg domstolen, med 13 röster mot 6, att artikel 5:1 inte hade kränkts. När det gällde artikel 5:4 fann Europadomstolen att det förhållandet att domstolarna till följd av sekretessen saknat ett tillräckligt underlag för att pröva om hänsyn till den nationella säkerheten kunde motivera ett frihetsberövande av den varaktighet som var i fråga medförde att Chahal inte åtnjutit sin rätt att få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol. Artikel 5:4 hade således inte respekterats. Eftersom Europadomstolen funnit att Chahals utvisning till Indien skulle strida mot artikel 3 i konventionen och det inte fanns skäl att tro att brittiska regeringen trots domstolens dom skulle komma att utvisa Chahal till detta land, ansåg domstolen, med 17 röster mot 2, det inte vara nödvändigt att pröva den i ett sådant läge hypotetiska frågan om Chahals utvisning också skulle stå i strid med artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll slutligen att artikel 13 krävde att det i ett fall som detta fanns möjlighet att få inhemsk myndighet att — med bortseende från hänsynen till nationell säkerhet — pröva om det förelåg en reell risk för behandling i strid med artikel 3 efter utvisning till Indien. En sådan prövning hade emellertid i detta fall inte gjorts av domstolarna, som hade nöjt sig med att göra en avvägning av Chahals intresse och hänsynen till nationell säkerhet. Det förelåg därför ett brott mot artikel 13.

 

10. Bizzotto mot Grekland (dom 15.11.1996)
Klaganden Bizzotto dömdes för narkotikabrott till sex års fängelse. Domstolen förordnade därjämte att Bizzotto skulle placeras i en institution där han kunde få vård för sitt drogberoende. Han intogs emellertid inte på någon sådan anstalt utan fick avtjäna sitt straff i ett vanligt fängelse.
    Bizzotto gjorde gällande att hans frihetsberövande var olagligt och stred mot artikel 5:1 i konventionen eftersom fängelsestraffet inte verkställts på det sätt som domstolen bestämt.
    Europadomstolen konstaterade att Bizzotto ådömts fängelse i bestraffningssyfte. Det förhållandet att straffet inte hade verkställts på det sätt som domstolen tänkt sig var inte tillräckligt för att frihetsberövandet skulle anses olagligt. I princip påverkades inte lagligheten av ett fängelsestraff av det sätt på vilket det verkställdes. En annan sak var att vissa former för verkställighet kunde strida

 

mot artikel 3 i konventionen, som förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. En fråga om kränkning av artikel 3 uppkom emellertid inte i förevarande fall. Europadomstolen konkluderade att artikel 5:1 inte hade kränkts.

 

11. Ahmet Sadik mot Grekland (dom 15.11.1996)
Klaganden Ahmet Sadik, som tillhörde den muslimska minoriteten i västra Thrakien, ställde upp som kandidat i val till det grekiska parlamentet. I meddelanden som han utdelade i samband därmed betecknade han den grupp av medborgare som han tillhörde och representerade som ”turkar” eller ”turkiska muslimer”. Han åtalades och dömdes för att ha använt sådana beteckningar till ett fängelsestraff. Han överklagade slutligen domen till den grekiska kassationsdomstolen och gjorde gällande att anklagelsen hade varit oklar och att domen mot honom inte hade varit tillräckligt motiverad. Kassationsdomstolen avslog överklagandet.
    Ahmet Sadik klagade inför Europadomstolen bl. a. över att hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts. Domstolen fann emellertid, med 6 röster mot 3, att han inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen eftersom han inte inför kassationsdomstolen hade åberopat konventionen eller anfört grunder av motsvarande innehåll. Europadomstolen fann sig därför inte behörig att pröva målet i sak.

 

12. Silva Rocha mot Portugal (dom 15.11.1996)
Klaganden Silva Rocha åtalades för bl. a. mord. Domstolen fann att han begått de handlingar för vilka han åtalats men att han på grund av psykisk störning icke var straffrättsligt ansvarig. Han var emellertid farlig för andra och domstolen förordnade därför att han skulle vara intagen på en psykiatrisk anstalt under minst tre år. Under denna treårsperiod kunde frågan om hans frigivning inte tas upp till prövning. Sedan treårsperioden utlöpt, prövade däremot portugisisk domstol vid flera tillfällen om Silva Rochas frihetsberövande skulle fortgå. Beslut fattades efter någon tid om att han skulle utskrivas på prov.
    Silva Rocha klagade över brott mot artikel 5:4 i konventionen, som ger den som berövats friheten rätt att få lagligheten av frihetsberövandet omprövad av domstol. Han hade befunnits icke vara straffrättsligt tillräknelig, och det enda skälet till att han berövats friheten var att han ansågs farlig för andra. Den fara som utgick från honom kunde emellertid förändras med tiden, och det var därför enligt hans uppfattning inte förenligt med artikel 5:4 att han saknade möjlighet till omprövning av frihetsberövandet under en så lång tid som tre år.
    Europadomstolen fann att Silva Rochas frihetsberövande kunde anses ha varit grundat på både artikel 5:1:a (frihetsberövande efter dom för brott) och artikel 5:1:e (tvångsintagning av sinnessjuk person) i konventionen. De brott han begått var så allvarliga att de i

 

förening med den risk han representerade kunde anses motivera att han under minst tre år avlägsnades från ett normalt liv ute i samhället. Domstolskontrollen fick därför, såvitt avsåg denna treårsperiod, anses ha utövats genom den ursprungliga domstolsdomen. Efter utgången av de tre åren hade portugisisk domstol med skäliga mellanrum prövat om Silva Rocha alltjämt skulle vara berövad friheten, och han hade frigivits så snart han inte längre ansågs farlig. Med hänsyn till dessa omständigheter konkluderade Europadomstolen, med 6 röster mot 3, att det inte förelåg någon kränkning av artikel 5:4.

 

13. Cantoni mot Frankrike (dom 15.11.1996)
Klaganden Cantoni dömdes för att olovligen ha sålt medicinska preparat på en stormarknad. Den lag som tillämpats var lagen om folkhälsan, code de la santé publique, men enligt Cantonis mening var definitionen av medicinska preparat i denna lag så otydlig att han inte kunnat förutse att hans handlande var straffbart. Kravet på förutsebarhet i fråga om vilka handlingar som var straffbara var därför inte uppfyllt, och artikel 7 i konventionen, vari föreskrivs att ingen får dömas till straff utan stöd i lag, hade enligt Cantonis mening blivit kränkt.
    Europadomstolen förklarade att artikel 7 i konventionen i princip förutsätter att ett brott är tydligt angivet i lag. Detta innebär att en person måste kunna utläsa ur lagtexten, eventuellt i förening med rättspraxis, vilka gärningar som han kan straffas för. Detta hindrade emellertid enligt domstolens mening inte att vissa brottsdefinitioner kunde vara tämligen allmänt formulerade. I förevarande fall gav lagtexten sälunda inte klart besked om vad som skulle förstås med medicinska preparat, men det fanns i anslutning till lagen en klarläggande rättspraxis i form av avgöranden från kassationsdomstolen, Cour de cassation. För att tillgodose kraven i artikel 7 var det tillräckligt att en person med hjälp av juridisk expertis kunde värdera följderna av en viss handling. Särskilt gällde detta när det, som i detta fall, var fråga om en näringsutövare. Med juridisk hjälp borde enligt Europadomstolens mening Cantoni ha kunnat klarlägga att han genom sitt handlande riskerade att åtalas för olovlig försäljning av medicinska produkter. Det förelåg därför inte något brott mot artikel 7.

 

14. Domenichini mot Italien (dom 15.11.1996)
Medan klaganden Domenichini var häktad som misstänkt för medverkan i terroristisk verksamhet, beslöt en domare att hans korrespondens skulle censureras under en period av sex månader. Beslut fattades senare om förlängning av denna brevkontroll under nya sexmånadersperioder. Till grund för besluten om censur låg en lag som bemyndigade en domare att genom ett motiverat beslut förordna om censur av fångars korrespondens. I lagen angavs

 

emellertid inte närmare under vilka förutsättningar ett sådant beslut fick fattas. Europadomstolen konstaterade att kontrollen av Domenichinis korrespondens var ett ingrepp i hans genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för korrespondens. Ett sådant ingrepp kunde enligt punkt 2 i artikel 8 tillåtas endast om det stod i överensstämmelse med lag och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i artikel 8:2 angivna ändamålen.
    Europadomstolen ansåg att lagen i detta fall var alltför obestämd för att motsvara laglighetskravet i artikel 8:2, eftersom den endast angav de personkategorier vilkas korrespondens fick censureras samt vilken domstol som var behörig att besluta i saken men inte gav besked om villkoren för att censur skulle få tillgripas och inte heller preciserade hur länge censuren fick fortgå eller vilken kontroll som censuren skulle vara underkastad. Följaktligen kunde italiensk lag inte anses tillräckligt tydligt ange hur långt myndigheternas frihet att besluta i dessa frågor sträckte sig och vilka rättssäkerhetsgarantier som skulle föreligga. Detta innebar att Domenichini inte hade åtnjutit det rättsskydd som förutsattes i en demokratisk rättsstat. Laglighetskravet var därför inte uppfyllt och artikel 8 var kränkt.
    I målet uppkom vidare frågan om Domenichinis rätt enligt artikel 6:3:b i konventionen att förbereda sitt försvar hade kränkts. Domenichini hade nämligen överklagat ett av besluten om censur och i ett brev till sin advokat uppmanat denne att utveckla grunderna för överklagandet, vilket enligt lag skulle ske inom tio dagar. Emellertid hade brevet till advokaten hållits kvar i fängelset och inte vidarebefordrats till advokaten förrän tiodagarsfristen redan hade utlöpt. Detta utgjorde enligt Europadomstolens mening ett brott mot artikel 6:3:b.
    Slutligen fann Europadomstolen att det också förelåg en kränkning av artikel 13 i konventionen, eftersom Domenichini inte haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande med avseende på besluten att ålägga honom censur. Dessa beslut var av administrativ art, och något rättsmedel hade inte funnits enligt italiensk rätt.

 

15. Calogero Diana mot Italien (dom 15.11.1996)
Målet företer stora likheter med det under 14 refererade fallet Domenichini. Klaganden Calogero Diana hade dömts till fängelse på livstid för sitt deltagande i terrordåd. Under straffverkställigheten fattades beslut om att hans korrespondens skulle censureras. Europadomstolen fann, på samma sätt som i fallet Domenichini, att den italienska lag som legat till grund för besluten om censur inte var tillräckligt tydlig och precis för att uppfylla kraven i artikel 8 i konventionen. Det förelåg därför ett brott mot denna artikel. Mot besluten om censur hade det inte heller funnits ett effektivt rättsmedel, varför även artikel 13 i konventionen hade överträtts.

 

16. Prötsch mot Österrike (dom 15.11.1996)
Klagandena, makarna Prötsch, ägde en jordbruksfastighet. I samband med en lantmäteriförrättning fattades interimistiska beslut om vissa ägoutbyten som berörde deras fastighet och som skulle gälla för tiden intill dess jorddelningen slutligt fastställts. Klagandena överklagade ägoutbytena men utan framgång, eftersom myndigheterna fann att de markområden som klagandena erhållit var i huvudsak likvärdiga med de ägor de måst avstå från.
    Klagandena ansåg sig ha lidit en betydande skada under den övergångstid som löpte fram till dess egendomsförhållandena slutligt reglerats och som i detta fall uppgick till sex år. De begärde men erhöll inte något skadestånd med anledning härav. Domstolarna konstaterade att det enligt österrikisk rätt inte fanns någon rätt till ersättning för skada under en sådan övergångstid.
    Inför Europadomstolen gjorde klagandena gällande att deras rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen prövade huruvida i detta fall en rimlig balans hade upprätthållits mellan klagandenas enskilda intresse och det allmänna samhällsintresset och framhöll att en temporär olägenhet för den enskilde kunde godtagas i det allmännas intresse under förutsättning att den inte var oproportionerlig. I förevarande fall hade den tid under vilken den provisoriska regleringen gällt varit sex år, vilket under omständigheterna inte kunde anses som en orimligt lång tid. Dessutom hade myndigheterna funnit att klagandena under denna tid inte hade lidit någon skada genom den provisoriska markfördelningen. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att ingreppet i klagandenas äganderätt inte kunde anses oproportionerligt och att det därför inte förelåg något brott mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.

 

17. Wingrove mot Storbritannien (dom 25.11.1996)
Klaganden Wingrove skrev manuskriptet till en videofilm med namnet ”Visions of Ecstacy” och svarade också för framställningen av filmen. Speltiden var omkring 18 minuter. Filmen, som saknade dialog, bestod av rörliga bilder jämte musik. Den skildrade det katolska helgonet Teresa av Avila och hennes extatiska upplevelser, som i filmen gavs en sexuell innebörd och i vilka Kristus på korset spelade en central roll som föremål för Teresas erotiska känslor. Med hänsyn till kopplingen mellan religion och erotik och till att Teresas förhållande till Kristus gavs en sexuell innebörd uppfattades videofilmen av de brittiska myndigheterna som blasfemisk.
    Den brittiska Board of Film Classification fann sålunda att filmen innefattade ett brott mot det brittiska förbudet mot blasfemi och vägrade att utfärda det certifikat som erfordrades för att filmen skulle få säljas, uthyras eller på annat sätt göras tillgänglig för allmänheten. Wingrove överklagade beslutet till Video Appeals

 

Committee, som efter skriftväxling och muntlig förhandling i saken avslog överklagandet med 3 röster mot 2.
    Frågan vid Europadomstolen var huruvida förbudet mot spridande av videofilmen stred mot Wingroves rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om en inskränkning i yttrandefriheten som var tillåten enligt konventionen endast under de förutsättningar som angavs i punkt 2 i artikel 10. Det gällde alltså att pröva om inskränkningen var föreskriven i lag och om den var nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i artikel 10:2 angivna intressena.
    När det gällde kravet på lagstöd framhöll Europadomstolen att brottet blasfemi till sin natur var sådant att en exakt definition inte kunde ges i lagen. Begreppet blasfemi fick ändå i engelsk rätt anses vara tillräckligt tydligt för att motsvara konventionens krav, och Wingrove hade genom att konsultera juridisk expertis kunnat få klart för sig att spridandet av hans film sannolikt skulle strida mot engelsk rätt.
    Det intresse som förbudet mot blasfemi var avsett att tillgodose var att hänföra till begreppet ”andras rättigheter” i artikel 10:2, och det återstod att ta ställning till om förbudet kunde anses nödvändigt för att tillgodose detta ändamål.
    Europadomstolen erinrade om att synen på blasfemi varierade mellan olika länder i Europa. Många länder hade behållit något slags förbud mot blasfemi, och det fanns ännu inte tillräcklig grund för att hävda att inskränkningar i rätten att sprida blasfemiska framställningar stred mot artikel 10. På grund av skillnaderna i synen på dessa frågor mellan olika länder fick det också anses i första hand ankomma på de nationella organen att fastställa var gränserna skulle dras mellan det tillåtliga och det förbjudna. Skildringen i Wingroves film av en kvinnogestalt i en erotisk akt tillsammans med den korsfäste Kristus var av sådant slag att den kunde väcka anstöt hos troende kristna, och de nationella myndigheterna kunde inte anses ha fattat ett orimligt eller alltför långtgående beslut när de funnit framställningen blasfemisk. Det förhållandet att det var fråga om en videofilm och inte om en ordinär spelfilm som visas för en stor publik föranledde inte ett annat ställningstagande, eftersom en videofilm som gjorts tillgänglig på marknaden i praktiken kunde komma att kopieras, utlånas, säljas och ses i många enskilda hem. De brittiska myndigheterna hade därför inte gått utöver den frihet (”margin of appreciation”) de åtnjöt i sin bedömning, och de fick anses ha haft fog för sin uppfattning att förbudet mot spridande av videofilmen var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolens konklusion, som antogs med 7 röster mot 2, var att artikel 10 i konventionen inte hade kränkts.

 

18. Nsona mot Nederländerna (dom 28.11.1996)

 

Klagande var Francine Nsona och Bata Nsona, båda medborgare i Zaire. Bata Nsona erhöll 1992 uppehållstillstånd i Nederländerna. Francine ankom den 29 december 1993 tillsammans med Bata med flyg till flygplatsen Schiphol utanför Amsterdam. Francine var då nio år gammal. I Batas pass var Francine upptagen som hennes dotter. Sedan de nederländska myndigheterna konstaterat att denna uppgift i passet var falsk, upplyste Bata i stället att Francine var hennes systerdotter. Francine vägrades inresa och fick under övervakning kvarstanna på ett hotell vid flygplatsen. Bata uppmanades av myndigheterna att åtfölja Francine tillbaka till Zaire. I stället för att göra detta begärde Bata uppehållstillstånd för Francine på humanitära grunder och förbud mot hennes avlägsnande från Nederländerna. De nederländska myndigheterna beslöt att Francine skulle återföras till Zaire utan att invänta utgången av de igångsatta rättsliga förfarandena i Nederländerna. I sällskap med en annan person avreste Francine den 31 december 1993 med flyg från Nederländerna till Zürich. Med anledning av en framställning från Francines och Batas advokat i Nederländerna beslöt de schweiziska myndigheterna att uppskjuta Francines fortsatta resa från Zürich till Zaire. Den 6 januari 1994, efter det att en nederländsk domstol hade avslagit framställningen om förbud mot Francines avlägsnande, avreste Francine med Swissairs flyg till Kinshasa, dit hon anlände den 7 januari 1994. Hon togs där om hand av en person med anknytning till Swissair och därefter av immigrationsmyndigheterna. Dessa överlämnade henne följande dag till två personer hos vilka hon hade bott före sin resa till Nederländerna.
    Klagandena gjorde inför Europadomstolen gällande att Francines återsändande till Zaire och de omständigheter under vilka återresan skett utgjorde en omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Under behandlingen vid Europadomstolen upplystes att Francine senare — i december 1995 — hade beviljats uppehållstillstånd i Nederländerna.
    Europadomstolen konstaterade först att de nederländska myndigheterna i princip haft rätt att utan hinder av bestämmelserna i konventionen vägra Francine inresa. Sedan hon avvisats, hade hon i sällskap med en annan person avrest från Nederländerna till Zürich. Klagandenas advokat, som intervenerat hos de schweiziska myndigheterna, fick anses ha en del av ansvaret för att påfrestningarna i samband med återresan till Zaire varit så långvariga och i viss mån också för att Francine inte åtföljts av någon annan person under sin fortsatta resa. De sju dagar som förflutit mellan avresan från Nederländerna och återkomsten till Zaire måste ha varit en besvärlig tid för henne, men hon hade i vart fall omhändertagits av de nederländska myndigheterna så länge hon vistats på Schiphol, och på Zürichs flygplats hade hon uppehållit sig i en särskild avdelning avsedd för barn. Det hade inte heller påståtts att hon lidit någon fysisk eller psykisk skada.

 

När det sedan gällde mottagandet i Kinshasa framgick att Francine hade mötts av en person med anknytning till Swissair som hade överlämnat henne till immigrationsmyndigheterna. Hon hade följande dag förts hem till två personer hos vilka hon tidigare hade bott. De nederländska myndigheterna hade gjort vissa förberedelser för att försäkra sig om att hon mottogs i Zaire under acceptabla former men hade inte fullföljt sina planer eftersom det visat sig att saken arrangerats på annat sätt. Det fanns därför enligt Europadomstolens mening inte skäl att rikta förebråelser mot Nederländerna i detta hänseende.
    Europadomstolen framhöll avslutningsvis att det fanns grund för viss kritik mot de nederländska myndigheterna för att de verkställt avvisningen alltför snabbt och för att de synbarligen varit beredda att överlämna ansvaret för behandlingen av Francine till andra så snart hon lämnat nederländskt territorium. Emellertid var omständigheterna inte sådana att Nederländerna härigenom kunde anses ha ådragit sig ansvar för omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Denna konklusion antogs av domstolen med 8 röster mot 1.
    Europadomstolen hade också att ta ställning till ett klagomål över att klagandenas rätt till respekt för familjelivet hade kränkts till följd av att Francine inte fått tillstånd att leva i Nederländerna tillsammans med Bata.
    Europadomstolen fann att det förhållandet att Francine senare, dvs. efter de händelser som omfattades av målet, fått uppehållstillstånd i Nederländerna inte hindrade prövning av frågan om artikel 8 kränkts genom de omständigheter varöver det klagats i målet. När det gällde denna fråga fann emellertid domstolen det vara av betydelse att Bata använt bedrägliga metoder för att möjliggöra Francines inresa i Nederländerna och att Bata först sedan förfalskningen i passet avslöjats uppgivit att Francine var hennes systerdotter. Det kunde under dessa omständigheter inte riktas kritik mot de nederländska myndigheterna för att de inte med en gång godtagit de nya uppgifterna, vilka var obestyrkta. Det förelåg alltså enligt domstolen, vars mening antogs med 8 röster mot 1, inte något ingrepp i klagandenas rätt till respekt för familjelivet som kunde utgöra ett brott mot artikel 8 i konventionen.

 

19. Ahmut mot Nederländerna (dom 28.11.1996)
Klagande i målet var Salah Ahmut, som var nederländsk och marockansk medborgare samt bosatt i Nederländerna, och hans son Souffiane, född 1980 och bosatt i Marocko.
    Salah Ahmut hade bott i Nederländerna sedan 1986. Hans barn hade till en början kvarstannat i Marocko, där de tagits om hand av Salahs mor. Eftersom modern med tiden blivit gammal och sjuklig, begav sig Souffiane till Nederländerna i mars 1990. Han gick under en tid i en nederländsk skola. Han vägrades emellertid uppehållstillstånd i Nederländerna och lämnade därför landet i september 1991. Inför Europadomstolen klagade Salah och

 

Souffiane Ahmut över att myndigheternas vägran att ge Souffiane uppehållstillstånd innefattade en kränkning av deras genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för familjelivet.
    Europadomstolen, som hänvisade till sitt avgörande i fallet Gül mot Schweiz (se SvJT 1996 s. 371 f.), ansåg att det i förevarande fall gällde att avgöra om Nederländerna uppfyllt sin positiva förpliktelse att visa respekt för klagandenas rätt att bibehålla och utveckla sitt familjeliv. När det gällde denna förpliktelse fann domstolen att det enligt artikel 8 inte förelåg någon allmän skyldighet för en stat att tillåta familjeåterförening på sitt territorium. I detta fall var att märka att Souffiane efter Salahs avflyttning till Nederländerna bott kvar i Marocko, att han således hade starka band med den språkliga och kulturella miljön i detta land och att han hade nära familjemedlemmar där.
    Europadomstolen framhöll vidare att det förhållandet att Salah levde åtskild från Souffiane var resultatet av Salahs eget beslut att bosätta sig i Nederländerna i stället för att stanna kvar i Marocko. Vidare var det inte ens under föreliggande omständigheter omöjligt för Salah och Souffiane att ha kontakt med varandra i samband med besök i varandras bosättningsländer. Salah hade också sörjt för Souffianes skolgång i Marocko. Under dessa förhållanden kunde Nederländerna inte anses ha försummat att i sitt avgörande göra en rimlig avvägning mellan klagandenas intressen å ena sidan och landets allmänna intresse av att kontrollera invandringen å den andra. Med 5 röster mot 4 fann domstolen att det inte förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

 

20. Saunders mot Storbritannien (dom 17.12.1996)
Klaganden Saunders var en ledande befattningshavare i bolaget Guinness PLC när detta bolag i april 1986 övertog ett annat bolag, Distillers PLC. Inspektörer som utsetts av staten påbörjade i december 1986 en undersökning av om Guinness i samband med övertagandet hade manipulerat aktiekurserna i syfte att stärka sin egen position i förhållande till ett annat bolag som också var spekulant på Distillers. Saunders förhördes vid flera tillfällen av inspektörerna. Han var enligt lag skyldig att besvara de frågor som ställdes vid äventyr att han annars kunde åläggas ett bötes- eller fängelsestraff.
    Utredningen ledde till att Saunders åtalades för diverse brott. Under rättegången mot honom, som hölls inför en jury, åberopades som bevis uppgifter som han hade lämnat inspektörerna under utredningen. Saunders befanns skyldig till flera brott och dömdes till ett fängelsestraff. Han klagade vid Europadomstolen över att rättegången inte hade varit rättvis, på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen, eftersom åklagaren som bevis mot honom åberopat uppgifter som han själv lämnat under tvång.
    Europadomstolen framhöll att rätten att iakttaga tystnad (”the right to silence”) och rätten att inte anklaga sig själv (”the right not to incriminate oneself”) ingår i rätten till en rättvis rättegång. I före-

 

varande fall hade Saunders under tvång lämnat uppgifter som åklagaren sedan under rättegången åberopat som en väsentlig del av bevisningen mot honom och som lästs upp inför juryn. Detta innebar ett brott mot rätten för den tilltalade att inte själv bidraga till en fällande dom, och Europadomstolen konkluderade, med 16 röster mot 4, att det förelåg en kränkning av artikel 6:1 i konventionen.

 

21. Terra Woningen B.V. mot Nederländerna (dom 17.12.1996)
Klagandebolaget Terra Woningen ägde ett antal bostadshus. Sedan en regional förvaltningsmyndighet funnit att den mark där husen låg var kraftigt förorenad och beslutat att den skulle saneras, begärde ett stort antal hyresgäster nedsättning av hyran. I det första av dessa mål beslöt domstolen att sänka hyran väsentligt. Domstolen, som i sitt avgörande utgick från att den regionala myndigheten hade funnit marken förorenad och beslutat om sanering, ansåg sig inte kunna göra en egen bedömning av om förvaltningsbeslutet i denna del varit korrekt och välgrundat.
    Terra Woningen klagade över en kränkning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen eftersom domstolen hade ansett sig bunden av förvaltningsmyndighetens konstateranden om markens tillstånd och alltså i denna del inte hade gjort någon självständig prövning.
    Enligt Europadomstolens mening krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen att domstol skulle vara behörig att överpröva såväl frågor rörande de faktiska omständigheterna som rättsliga frågor. I förevarande fall hade den nederländska domstolen ansett sig inte kunna överpröva vad förvaltningsmyndigheten funnit om förekomsten av en allvarlig förorening av marken. På grund härav hade Terra Woningen inte åtnjutit sin rätt till prövning av en domstol med tillräcklig behörighet att avgöra alla föreliggande tvistefrågor. Europadomstolen ansåg därför, med 5 röster mot 4, att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts.

 

22. Vacher mot Frankrike (dom 17.12.1996)
Brottmålsdomstolen, tribunal correctionnel, i Nanterre dömde klaganden Vacher till böter för att han uppfört en mur utan byggnadstillstånd och ålade honom att bygga om muren så att den överensstämde med gällande bestämmelser. Domen fastställdes av appellationsdomstolen, cour d'appel, i Versailles. Den 28 maj 1991 överklagade Vacher appellationsdomstolens dom till kassationsdomstolen, Cour de cassation, utan angivande av grunder. Han ingav emellertid den 14 augusti 1991 en inlaga i vilken han utvecklade grunderna för sitt överklagande. Han underrättades därefter om att kassationsdomstolen redan den 6 augusti 1991 hade avslagit hans överklagande och att hans inlaga av den 14 augusti 1991 således inte hade kunnat beaktas.

 

Vacher klagade över att kassationsdomstolen hade avslagit hans överklagande utan att först utsätta en tidsfrist inom vilken han bereddes möjlighet att utveckla grunderna för sitt överklagande. Han ansåg att han härigenom i strid med artikel 6 punkterna 1 och 3 b och c i konventionen inte hade åtnjutit en rättvis rättegång och inte hade fått tillfälle att försvara sig.
    Europadomstolen konstaterade att Vacher inte hade fått någon underrättelse om när målet skulle avgöras av kasssationsdomstolen och att han därför varit okunnig om hur lång tid som stod till hans förfogande för att utveckla sin talan. Dessutom hade kassationsdomstolen i detta fall fattat sitt beslut inom kortare tid än normalt. Omständigheterna var därför sådana att Vacher inte hade fått tillfälle att på ett effektivt sätt försvara sig inför kassationsdomstolen. Med 6 röster mot 3 fann Europadomstolen att det förelåg ett brott mot artikel 6 i konventionen.

 

23. Duclos mot Frankrike (dom 17.12.1996)
Detta mål gällde frågan huruvida tre rättsliga förfaranden, i vilka klaganden Duclos varit part, hade slutförts inom skälig tid på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Bakgrunden var att Duclos hade skadats i en trafikolycka, och de tre förfarandena avsåg hans rätt till sjukförmåner, försäkringsersättning och barnbidrag. De hade pågått i två av målen mellan åtta och nio år och i det tredje målet mellan nio och tio år.
    Europadomstolen fann att Duclos visserligen i någon mån hade bidragit till att förfarandena dragit ut på tiden men att de franska myndigheterna och domstolarna också hade orsakat avsevärda fördröjningar. Det förelåg därför i samtliga tre fallen brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

24. Ahmed mot Österrike (dom 17.12.1996)
Klaganden Ahmed var en somalisk medborgare som kommit till Österrike och där begärt flyktingstatus. Inrikesministern beviljade honom sådan status under hänvisning till att han i Somalia riskerade förföljelse på grund av sin verksamhet i en oppositionsgrupp och med hänsyn till den allmänna situationen i landet.
    Senare dömdes Ahmed i Österrike för försök till rån till ett fängelsestraff. Med anledning härav återkallades beslutet om hans flyktingstatus. Det beslöts också att han skulle utvisas efter det att han avtjänat sitt straff.
    Europadomstolen fäste vikt vid att Ahmed en gång erkänts som flykting i Österrike och fann att situationen i Somalia sedan dess inte hade förbättrats. Hans utvisning till Somalia skulle därför enligt domstolens mening stå i strid med artikel 3 i konventionen, så länge det fanns en allvarlig risk för att han där skulle utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.

 

25. Loizidou mot Turkiet (dom 18.12.1996)

 

Klaganden Titina Loizidou växte upp i norra delen av Cypern. Hon ägde där vissa markområden. På grund av de turkiska truppernas närvaro på norra Cypern hade hon sedan 1974 förvägrats tillträde till dessa markområden, vilket medfört att hon förlorat all kontroll över denna egendom.
    I mars 1989 deltog Titina Loizidou i en demonstration av grekcypriotiska kvinnor som trängde igenom buffertzonen mellan de två delarna av Cypern. Några av kvinnorna, bland dem Titina Loizidou, greps av turkcypriotisk polis och återfördes senare till den grekcypriotiska delen av ön.
    Titina Loizidou klagade över brott mot hennes rätt till respekt för sin egendom, som skyddades av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Hon gjorde gällande att även hennes rätt till respekt för hemmet enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts. I en deldom den 23 mars 1995 underkände Europadomstolen vissa invändningar som turkiska regeringen gjort mot domstolens behörighet (se SvJT 1995 s. 537).
    Turkiska regeringen gjorde vidare gällande att Titina Loizidou gått förlustig sin egendom vid en tidpunkt som inte omfattades av det turkiska erkännandet av Europadomstolens jurisdiktion. Hon fick nämligen anses ha definitivt berövats sin egendom till följd av en bestämmelse i 1985 års konstitution för ”Turkiska republiken Norra Cypern” (”TRNC”) och Turkiet hade erkänt Europadomstolens behörighet enbart med avseende på händelser som inträffat efter den 22 januari 1990.
    Europadomstolen erinrade emellertid om att det internationella statssamfundet inte erkänt ”TRNC” som en stat utan betraktar Republiken Cypern som den enda legitima cypriotiska staten. Mot denna bakgrund kunde domstolen inte heller tillmäta den åberopade bestämmelsen i konstitutionen för ”TRNC” rättslig giltighet. Följaktligen fick Titina Loizidou alltjämt anses som laglig ägare till sin mark, och den turkiska regeringens invändning mot domstolens behörighet kunde inte godtagas. När det gällde Turkiets ansvar för händelser på norra Cypern framhöll Europadomstolen att det inte var nödvändigt att ta ställning till hur omfattande kontroll Turkiet utövar över åtgärder som vidtas av myndigheterna i ”TRNC”. Det var i vart fall tydligt att Turkiet genom sin armé hade kontroll över denna del av Cypern, vilket medförde att Turkiet fick ses som ansvarigt enligt konventionen.
    Såvitt gällde artikel 1 i första tilläggsprotokollet fann Europadomstolen att Titina Loizidou, som förblivit laglig ägare till sin mark, sedan 1974 hade förvägrats tillträde till marken och att hon således hade förlorat all kontroll över denna egendom liksom alla möjligheter att utnyttja den. Ett så långtgående ingrepp, som inte varit förenat med någon rätt till ersättning, stod inte i överensstämmelse med artikel 1, och domstolen fann, med 11 röster mot 6, att det förelåg ett brott mot denna artikel.

 

Däremot ansåg Europadomstolen att det inte förelåg någon kränkning av artikel 8 i konventionen, eftersom Titina Loizidou inte hade sitt hem på ifrågavarande mark och det därför inte var fråga om en brist på respekt för hennes hem.

 

26. Aksoy mot Turkiet (dom 18.12.1996)
Klaganden Aksoy arresterades i sydöstra Turkiet och hölls där i polishäkte under minst 14 dagar i november–december 1992. Han frigavs den 10 december 1992. Han gjorde gällande att han under den tid han varit berövad friheten hade torterats, bl. a. genom att hängas upp naken med armarna bakbundna (s. k. Palestinian hanging), vilket medfört att han under en tid därefter inte kunnat använda sina armar och händer. Några dagar efter frigivningen intogs han på sjukhus där han befanns lida av förlamning i båda underarmarna, vilket föranledde medicinsk behandling.
    Medan målet var anhängigt vid Europakommissionen, mördades Aksoy på öppen gata. Enligt hans ombud hade han dessförinnan under hot anmodats att återkalla sitt klagomål till kommissionen, och det kunde därför antagas att mordet hade samband med detta mål.
    Kommissionen företog genom några av sina ledamöter en omfattande bevisupptagning i Turkiet.
    Den första frågan i målet var om Aksoy kunde anses ha respekterat kravet i konventionen på att de inhemska rättsmedlen skall uttömmas innan klagomål anhängiggörs vid Europakommissionen. I detta hänseende erinrade Europadomstolen om att Aksoy omedelbart före sin frigivning hade inställts inför en åklagare och att skadorna på hans armar då måste ha varit synliga. Emellertid hade åklagaren inte föranstaltat om någon undersökning av skadornas art och ursprung trots att det enligt turkisk lag ålegat honom att göra en utredning. Vid det aktuella tillfället hade Aksoy dessutom varit berövad friheten sedan minst 14 dagar tillbaka och under denna tid hade han inte haft tillgång till vare sig juridiskt biträde eller medicinsk hjälp. De skador som han ådragit sig under frihetsberövandet måste dessutom ha ingivit honom en känsla av sårbarhet och maktlöshet. När åklagaren inte vidtog någon åtgärd måste Aksoy ha bibringats uppfattningen att han inte kunde räkna på framgång genom rättsliga åtgärder inom landet. Domstolen fann, med 8 röster mot 1, att det under sådana förhållanden förelåg särskilda omständigheter som befriade Aksoy från skyldigheten att uttömma de inhemska rättsmedlen.
    När det gällde den behandling som Aksoy utsatts för, framhöll Europadomstolen att det, i fall då en person som varit berövad friheten är allvarligt skadad när han friges utan att någon skada förelegat vid den tidpunkt då han greps, måste ankomma på staten att lämna eventuella förklaringar till hur skadorna uppkommit. Om sådana förklaringar inte lämnas, måste man fråga sig om skadan har orsakats av tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling i strid med förbudet i artikel 3 i konventionen. I det

 

aktuella fallet godtog domstolen den bevisvärdering som gjorts av Europakommissionen. Det fick alltså anses visat att Aksoy utsatts för Palestinian hanging, tydligen i syfte att framtvinga medgivanden eller upplysningar från honom. Detta var en så allvarlig och grym behandling att den måste anses utgöra tortyr. Domstolen fann därför, med 8 röster mot 1, att det förelåg ett brott mot artikel 3.
    Nästa fråga i målet var om Aksoy i strid med artikel 5:3 i konventionen hade hållits i polishäkte utan att skyndsamt ställas inför en domare. Det var tydligt att den tid om minst 14 dagar under vilken han varit berövad friheten utan varje medverkan av domstol var alltför lång för att vara förenlig med artikel 5:3. Frågan var emellertid om den förklaring om avvikelse från förpliktelserna enligt artikel 5 som Turkiet avgivit med stöd av artikel 15 i konventionen (en s. k. derogation) med avseende på vissa områden i sydöstra Turkiet medförde att det ändå inte förelåg ett brott mot artikel 5:3.
    I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att det i sydöstra Turkiet rådde en sådan nödsituation som i och för sig kunde motivera en derogation, men denna fick enligt artikel 15 inte gå längre än som var oundgängligen nödvändigt med hänsyn till läget. Det var enligt domstolens mening inte ens under de förhållanden som rådde i denna del av Turkiet acceptabelt att en misstänkt person hölls så lång tid som 14 dagar i häkte utan domstolsprövning av frihetsberövandet. Dessutom hade i förevarande fall saknats andra garantier mot att Aksoy under frihetsberövandet skulle utsättas för övergrepp. Han hade sålunda inte haft tillgång till en advokat, en läkare, en släkting eller en vän och hade varit utlämnad till godtycklig behandling av dem som höll honom i förvar. Med 8 röster mot 1 fann domstolen därför att det också förelåg ett brott mot artikel 5:3.
    I målet uppkom också frågan om avsaknaden av ett effektivt rättsmedel innebar att artikel 6 eller artikel 13 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann att det i detta hänseende huvudsakligen var fråga om tillämpning av artikel 13. När det gällde denna artikel ansåg domstolen att det förhållandet att åklagaren inte föranstaltat om en utredning eller vidtagit någon annan åtgärd med anledning av vad han kunnat iakttaga av Aksoys skador innebar att det inte hade funnits något effektivt rättsmedel. Domstolen konkluderade därför, med 8 röster mot 1, att artikel 13 inte hade respekterats. Slutligen hade Europadomstolen att ta ställning till frågan huruvida det fanns ett samband mellan Aksoys död och det mål han anhängiggjort inför Europakommissionen och om det i så fall förelåg ett brott mot Turkiets skyldighet enligt artikel 25 i konventionen att inte förhindra ett effektivt utnyttjande av den enskilda klagorätten enligt konventionen. Emellertid kunde Europadomstolen inte finna det visat att Aksoy mördats på grund av att han klagat till kommissionen, och något brott mot artikel 25 hade därför inte visats föreligga.

 

27. Valsamis mot Grekland (dom 18.12.1996)
Klagandena var ett gift par och deras dotter. Familjen tillhörde Jehovas vittnen. I skolan ålades dottern att tillsammans med övriga elever deltaga i en parad på nationaldagen den 28 oktober, som firades till minne av krigsutbrottet mellan Grekland och Italien 1940. Hon meddelade skolans rektor att hon av religiösa skäl inte kunde deltaga i paraden, och sedan hon uteblivit från denna straffades hon genom att under en dag suspenderas från undervisningen i skolan.
    Europadomstolen hade i målet att bedöma om det förelåg brott mot å ena sidan föräldrarnas rätt enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen att få sin övertygelse i religiösa och filosofiska angelägenheter respekterad i den undervisning som gavs till deras dotter och å andra sidan dotterns rätt till samvets- och religionsfrihet enligt artikel 9 i konventionen. Domstolen, som konstaterade att dottern hade befriats från deltagande i religionsundervisning och i ortodoxa mässor, fann ingenting i paradens syfte eller i sättet för dess genomförande som kunde anses i sådan utsträckning såra klagandenas pacifistiska övertygelse att åläggandet att deltaga i den stred mot föräldrarnas rätt enligt artikel 2 i protokollet. Av samma skäl hade inte heller dotterns rätt enligt artikel 9 i konventionen kränkts. I båda hänseendena antog domstolen sin konklusion med röstetalen 7 mot 2.
    Däremot hade klagandena enligt Europadomstolens mening kunnat på rimliga grunder göra gällande (”an arguable claim”) att deras rättigheter enligt artikel 2 i protokollet och artikel 9 i konventionen hade kränkts genom den disciplinära bestraffningen av dottern, och de hade därför enligt artikel 13 i konventionen haft rätt till ett effektivt rättsmedel i inhemsk rätt. Något sådant rättsmedel hade emellertid inte stått till buds enligt grekisk rätt, och artikel 13 hade därför inte respekterats.

 

28. Efstratiou mot Grekland (dom 18.12.1996)
I detta mål förelåg till bedömning i huvudsak samma frågor som i fallet Valsamis (se ovan under 27). Klagande var även här en familj tillhörande Jehovas vittnen och bakgrunden var att en disciplinär bestraffning hade ålagts dottern i familjen för att hon vägrat deltaga i paraden den 28 oktober. Även i detta mål fann Europadomstolen, med 7 röster mot 2, att det inte förelåg en kränkning av vare sig föräldrarnas rätt enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet eller dotterns rätt enligt artikel 9 i konventionen. Däremot hade ett effektivt rättsmedel saknats, varför artikel 13 i konventionen hade kränkts.

 

29. Scott mot Spanien (dom 18.12.1996)
Klaganden Scott greps den 5 mars 1990 i Spanien som misstänkt för våldtäkt. Det visade sig att han dessutom var internationellt efterlyst för ett mord som begåtts i Storbritannien. Han begärdes

 

senare utlämnad till Storbritannien för detta brott. Han hölls häktad i Spanien dels med anledning av misstankarna om våldtäkt i Spanien, dels i avbidan på utlämning till Storbritannien. Beslut fattades om hans utlämning, men denna skulle inte äga rum förrän han avtjänat sitt eventuella straff i Spanien. Den 21 mars 1994 frikändes han för våldtäkt. Han utlämnades den 27 mars 1994 till Storbritannien. Han hade då varit berövad friheten i Spanien i mer än fyra år.
    Europadomstolen tog först ställning till frågan om frihetsberövandet varit lagligt och således förenligt med artikel 5:1 i konventionen. Med 8 röster mot 1 besvarade domstolen denna fråga jakande.
    När det sedan gällde artikel 5:3 i konventionen fann Europadomstolen att Scott under hela tiden mellan gripandet och den frikännande domen kunde anses ha varit berövad friheten på grund av misstanke om brott och att artikel 5:3 därför var tillämplig på hela denna period. Misstanken hade avsett ett allvarligt brott, men målet var inte speciellt komplicerat. Utredningen var av begränsad omfattning och myndigheterna kunde inte anses ha bedrivit förfarandet med den skyndsamhet som varit påkallad. Häktningstiden var därför oskäligt lång och det förelåg en kränkning av artikel 5:3 i konventionen.