Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1997

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Under andra kvartalet 1997 har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”Europadomstolen”) meddelat följande domar:1

 

1. X, Y och Z mot Storbritannien (dom 22.4.1997)
Klaganden X hade genom operativt ingrepp låtit förändra sitt kön från kvinnligt till manligt. Han sammanlevde med klaganden Y, en kvinna som efter konstgjord befruktning med sperma från en anonym givare hade fött ett barn, klaganden Z. En begäran av X att bli registrerad som far till Z avslogs av myndigheterna med motiveringen att endast en person som biologiskt var av manligt kön kunde registreras som far till ett barn. Enligt klagandenas mening innebar detta att deras familjegemenskap inte fick ett rättsligt erkännande. De gjorde gällande att detta utgjorde ett brott mot artikel 8 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”konventionen”), som skyddar rätten till respekt för familjelivet.
    Europadomstolen konstaterade att X, Y och Z levde tillsammans och att X utåt framstod som Y:s manlige partner och som Z:s far. Det fick därför anses föreligga familjeband mellan de tre klagandena. Förhållandet mellan X och Z var emellertid inte av biologisk art, och när det gällde föräldrarättigheter för transsexuella och frågan vilken rättsställning barn som tillkommit genom konstgjord befruktning skall åtnjuta fanns det inte någon enhetlig europeisk rättsuppfattning. På grund härav fann domstolen att varje stat måste ha stor frihet (”margin of appreciation”) att själv utforma de regler som skall gälla i dessa hänseenden.
    Europadomstolen pekade vidare på vissa komplikationer som kunde bli följden av att transsexuella tillerkändes föräldrarättigheter grundade på sitt nya kön. När det gällde det konkreta fallet fann domstolen att olägenheterna för klagandena av att X inte erkändes rättsligt som Z:s far var begränsade och att ingenting hindrade X från att i det dagliga livet uppträda som far till Z. Generellt sett ansåg domstolen att artikel 8 inte kunde anses kräva av en stat att den skulle som far till ett barn erkänna en person som

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff. samt 1997 s. 42 ff. och 378 ff.

554 Hans Danelius SvJT 1997 inte var barnets biologiske far. Artikel 8 hade därför enligt domstolens konklusion, som antogs med 14 röster mot 6, inte blivit kränkt i detta fall.

 

2. Stallinger och Kuso mot Österrike (dom 23.4.1997)
Klagandena, makarna Stallinger och makarna Kuso, ägde mark som berördes av jorddelningsförfaranden.
    Makarna Stallinger var parter i ett förfarande inför en särskild jorddelningsnämnd, Landesagrarsenat. Denna nämnd var sammansatt av fem lokala tjänstemän med vissa specialkunskaper och tre domare. Makarna Stallinger ansåg sig missgynnade av det beslut som nämnden fattade i fråga om deras mark och överklagade beslutet, varvid de gjorde gällande att nämnden inte varit opartisk och att förfarandet inför nämnden inte varit tillfredsställande. Förvaltningsdomstolen, Verwaltungsgerichtshof, som avslog en av klagandena gjord begäran om muntlig förhandling, ogillade också deras överklagande.
    Makarna Kuso var parter i ett jorddelningsförfarande inför en annan jorddelningsnämnd med liknande sammansättning. Målet behandlades senare av en högre jorddelningsnämnd, Oberster Agrarsenat, och slutligen av Förvaltningsdomstolen, som vägrade att hålla muntlig förhandling och avslog makarnas Kusos överklagande.
    Inför Europadomstolen uppkom först frågan om de beslutande nämnderna hade varit oavhängiga och opartiska domstolar enligt artikel 6:1 i konventionen. Under hänvisning till tidigare rättspraxis (fallet Ettl m. fl. mot Österrike, se SvJT 1991 s. 300) fann domstolen att det förhållandet att tjänstemän med speciella kunskaper ingick i dessa nämnder inte innebar att nämnderna saknade den oavhängighet och opartiskhet som konventionen krävde.
    Nästa fråga som skulle bedömas var om avsaknaden av muntlig förhandling vid Förvaltningsdomstolen innebar ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. I detta hänseende tog domstolen först ställning till en österrikisk reservation till konventionen, enligt vilken vissa österrikiska regler om offentliga domstolsförhandlingar inte skulle anses strida mot artikel 6. Förvaltningsdomstolens vägran att hålla muntlig förhandling hade emellertid grundats på bestämmelser som tillkommit efter det att Österrike gjort sin reservation till konventionen, varför reservationen inte var tillämplig i förevarande fall.
    Europadomstolen fann vidare att det inte hade visats föreligga några exceptionella omständigheter som hade kunnat utgöra grund för att vägra en muntlig förhandling i Förvaltningsdomstolen. Det förelåg därför på denna punkt ett brott mot artikel 6:1.

 

SvJT 1997 Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1997 555 3. Van Mechelen m.fl. mot Nederländerna (dom 23.4.1997)
Klagandena i detta mål var fyra personer som hade dömts av nederländsk domstol för försök till dråp och grovt rån på ett postkontor. Bevisningen mot dem bestod huvudsakligen av vittnesutsagor av anonyma polismän som hade deltagit i förföljandet av brottslingarna efter rånet på postkontoret och som identifierade klagandena som identiska med de personer de hade sett vid detta tillfälle. Polismännen hördes vid ett tillfälle av undersökningsdomaren, medan klagandena, deras försvarare och åklagaren befann sig i ett angränsande rum varifrån de kunde följa förhöret genom en ljudinstallation. Anledningen till att polismännen ville vara anonyma uppgavs vara dels att detta skulle underlätta deras fortsatta användbarhet i tjänsten, dels att de ville garantera sin egen och sina familjers säkerhet.
    Europadomstolen erinrade om sin tidigare rättspraxis, enligt vilken det inte under alla omständigheter är oförenligt med konventionen att som bevisning åberopa anonyma vittnen men att anonymitet kan godtas endast när starka skäl talar därför (se SvJT 1991 s. 295 f., 1994 s. 353 och 1996 s. 378 f.). Domstolen erinrade om att vittnens anonymitet skapar svårigheter för försvaret av ett slag som normalt inte bör uppkomma i en brottmålsprocess. Dessutom, framhöll domstolen, får en fällande dom inte grundas enbart eller ens väsentligen på anonyma vittnesmål.
    I det aktuella fallet var vittnena polismän, dvs. tjänstemän som har en allmän lydnadsplikt i förhållande till staten och som ofta har särskilda förbindelser med åklagarväsendet. Redan med hänsyn härtill borde polismän endast i undantagsfall tillåtas avge vittnesmål anonymt. Därtill kom att det ofta var ett normalt tjänsteåliggande för en polisman att vittna inför domstol. Detta hindrade dock inte, påpekade Europadomstolen, att det ibland kunde vara legitimt att hemlighålla identiteten hos polismän som använts som infiltratörer.
    I det aktuella fallet hade polismännen hörts i ett annat rum än det där klagandena och deras försvarare befunnit sig, vilket inskränkte försvarets möjligheter att pröva deras trovärdighet. Europadomstolen fann det inte klarlagt att sådana avvikelser från ett normalt förfarande varit nödvändiga. Det hade inte visats att den fortsatta tjänsteutövningen verkligen krävt anonymitet eller att det förelegat en hotsituation. Dessutom var de anonyma polismännens vittnesmål den enda bevisningen om att klagandena var identiska med de personer som utfört postrånet. Vid en jämförelse med fallet Doorson (se SvJT 1996 s. 378 f.), där Europadomstolen hade accepterat användningen av anonyma vittnesmål, förelåg den skillnaden att det i fallet Doorson funnits klara uppgifter om att de två

 

556 Hans Danelius SvJT 1997 personer som hördes anonymt och som båda var vanliga civilpersoner löpte risk att utsättas för våldshandlingar från den tilltalades sida. Dessutom hade det i fallet Doorson funnits annan bevisning som stödde de anonyma vittnenas identifiering av den tilltalade.
    På angivna skäl fann Europadomstolen, med 6 röster mot 3, att klagandena inte fått en rättvis rättegång och att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3:d) i konventionen.

 

4. H.L.R. mot Frankrike (dom 29.4.1997)
Klaganden H.L.R., som var på väg från Colombia till Italien, greps vid mellanlandning på flygplatsen Roissy i Paris, sedan han befunnits medföra ett parti kokain. Han dömdes av fransk domstol till fem års fängelse och utvisning ur Frankrike. Under polisförhör i Frankrike lämnade han vissa upplysningar som gjorde det möjligt att i Tyskland gripa en annan person, H.B., och där döma denne till fängelse för narkotikabrott. Denna person utvisades senare till Colombia. H.L.R. gjorde gällande att han, om han återfördes till Colombia, skulle löpa sådana risker att utvisningen stred mot artikel 3 i konventionen (förbud mot omänsklig och förnedrande behandling). Dessa risker härrörde enligt hans uppfattning inte från staten utan från andra i kokainhandeln inblandade personer, bl. a. H.B., som ville hämnas på honom för att han gjort avslöjanden till den franska polisen. Han gjorde gällande att de colombianska myndigheterna inte var i stånd att skydda honom mot dessa risker.
    Europadomstolen fann att även risker som härrörde från andra än den mottagande statens myndigheter kunde vara sådana att verkställande av en utvisning skulle strida mot artikel 3, men en förutsättning härför var enligt domstolen att dessa risker visats vara reella och att den mottagande staten inte kunde eliminera riskerna genom lämpliga skyddsåtgärder. I det aktuella fallet fann domstolen det inte visat att H.L.R. löpte en verklig risk och inte heller att de colombianska myndigheterna var oförmögna att bereda honom erforderligt skydd. Med hänsyn härtill kunde enligt domstolens mening, som antogs med 15 röster mot 6, verkställandet av utvisningsbeslutet avseende H.L.R. inte anses strida mot artikel 3 i konventionen.

 

5. Eriksen mot Norge (dom 27.5.1997)
Klaganden Eriksen hade vid upprepade tillfällen dömts för våldsbrott. Senast 1985 hade han funnits skyldig till sådana brott, varvid domstolen bemyndigat åklagaren att vidta ”säkerhetsåtgärder”, vilka kunde inbegripa frihetsberövande, under en tid av fem år. Tiden för detta bemyndigande utlöpte den 25 februari 1990.

 

SvJT 1997 Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1997 557 Någon tid före detta datum hade ledningen för den anstalt där Eriksen var intagen tagit initiativ till en förlängning av tiden för säkerhetsåtgärderna.
    Den 2 februari 1990 gjorde åklagaren en framställning om förlängning med tre år av bemyndigandet att tillämpa säkerhetsåtgärder. Den 7 februari 1990 begärde polisen att Eriksen skulle tas i häkte i avbidan på beslut om förlängning av säkerhetsåtgärderna. Den 12 februari 1990 beslöt domstol att i avbidan på sådant beslut häkta Eriksen under en tid av fyra veckor med början den 25 februari 1990 då det gällande bemyndigandet utlöpte. Som häktningsskäl angavs risk för fortsatt brottslighet. Häktningen förlängdes senare fram till den 15 maj 1990 då Eriksen frigavs. Frågan inför Europadomstolen var om denna häktning var att hänföra till något av de i artikel 5:1 i konventionen uppräknade fallen av tillåtna frihetsberövanden.
    Europadomstolen fann att häktningen var ett led i förfarandet rörande förlängning av den påföljd som utdömts 1985. Det fanns därför ett sådant samband med de då ifrågavarande brotten att det fick anses vara fråga om ett frihetsberövande efter fällande dom enligt artikel 5:1:a) i konventionen.
    Vidare hade frihetsberövandet ålagts Eriksen i avbidan på domstols beslut om förlängning av en tidigare fastställd påföljd för brott, och häktningen syftade till att hindra Eriksen från att begå nya brott. Ett sådant frihetsberövande kunde enligt Europadomstolens mening också hänföras till artikel 5:1:c) i konventionen.
    Det förelåg under sådana förhållanden inte något brott mot artikel 5:1.
    I målet ställdes också frågan om häktningstiden från den 25 februari till den 15 maj 1990 varit alltför lång för att kunna godtas som ”skälig tid” enligt artikel 5:3 i konventionen. Europadomstolen fann ingenting som tydde på att den medicinska utredning som företagits under denna tid varit onödig eller bedrivits alltför långsamt. Artikel 5:3 hade därför inte heller kränkts.

 

6. Pauger mot Österrike (dom 28.5.1997)
Klaganden Paugers hustru, som varit lärare med ställning som offentlig tjänsteman, hade avlidit. Paugers begäran att tillerkännas efterlevandepension efter henne avslogs på grund av att österrikisk lag, som gav en änka rätt till sådan pension, inte gav en änkling motsvarande förmåner.
    Senare förklarade Författningsdomstolen, Verfassungsgerichtshof, att ifrågavarande lagbestämmelse stred mot författningen eftersom den inte respekterade principen om likabehandling. Genom en ny lag fick efterlevande män till kvinnor som varit offentliga tjänstemän vissa pensionsrättigheter. Med stöd av övergångsbestämmel-

 

558 Hans Danelius SvJT 1997 serna till den nya lagen tillerkändes Pauger begränsade pensionsförmåner. Han ansåg dessa förmåner otillräckliga och vände sig till Författningsdomstolen, vid vilken han gjorde gällande att övergångsbestämmelserna stred mot författningen. Han framställde ingen begäran om en muntlig förhandling vid denna domstol. Författningsdomstolen avgjorde målet på handlingarna och avslog överklagandet.
    Pauger ansåg att hans rättigheter enligt artikel 6:1 i konventionen kränkts på grund av att det inte hållits någon muntlig förhandling inför Författningsdomstolen.
    Europadomstolen fann att det hade förelegat en tvist om vilka pensionsförmåner Pauger var berättigad till, att rätten till en pension var en civil rättighet, att utgången av förfarandet inför Författningsdomstolen varit avgörande för vilka pensionsrättigheter Pauger skulle åtnjuta och att artikel 6:1 därför var tillämplig på detta förfarande.
    Nästa fråga som Europadomstolen hade att besvara var om fallet omfattades av en österrikisk reservation till konventionen, enligt vilken vissa österrikiska principer för offentliga domstolsförhandlingar skulle fortsätta att tillämpas utan hinder av artikel 6. Europadomstolen fann i detta hänseende att den bestämmelse som Författningsdomstolen tillämpat när den avgjort målet på handlingarna hade tillkommit efter det att reservationen gjorts, varför denna inte kunde vara tillämplig i detta fall.
    Europadomstolen fann vidare att Pauger enligt artikel 6:1 hade varit berättigad till en offentlig förhandling inför Författningsdomstolen. Emellertid var praxis vid Författningsdomstolen sådan att muntliga förhandlingar inte brukade hållas annat än på begäran av part. Därför borde Pauger ha framställt en begäran härom om han fäste vikt vid att en förhandling skulle äga rum. Eftersom han inte gjort någon sådan begäran, fick han anses ha avstått från sin rätt till en förhandling. Inte heller fanns det i detta fall något allmänt intresse som borde ha medfört att en förhandling skulle hållas även i avsaknad av begäran från part. Artikel 6:1 hade därför inte kränkts.

 

7. Tsirlis och Kouloumpas mot Grekland (dom 29.5.1997)
Klagandena Tsirlis och Kouloumpas var båda präster inom samfundet Jehovas vittnen. I denna egenskap begärde de befrielse från militärtjänst i enlighet med vissa bestämmelser i grekisk lag som ger präster av ”kända religioner” rätt till sådan befrielse. Deras ansökningar avslogs under hänvisning till att Jehovas vittnen inte var en ”känd religion” i lagens mening. Tsirlis och Kouloumpas överklagade domarna, men innan överklagandena avgjorts inkallades de på nytt, varvid de vägrade att tjänstgöra. De dömdes

 

SvJT 1997 Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1997 559 för lydnadsbrott och överklagade dessa domar men hölls i häkte under den följande tiden. I ett senare avgörande konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen i enlighet med tidigare fast rättspraxis att Jehovas vittnen var att anse som en ”känd religion”, vilket slutligen ledde till att Tsirlis och Kouloumpas frikändes i brottmålen emot dem. De hade då varit häktade efter brottmålsdomarna i första instans i tretton respektive tolv månader. I samband med de frikännande domarna angavs av domstolen i fråga att Tsirlis och Kouloumpas inte var berättigade till skadestånd för sina frihetsberövanden, eftersom dessa berott på deras egen grova oaktsamhet.
    Enligt konventionen var frihetsberövandena efter domarna i första instans att anse som frihetsberövanden efter fällande dom, vilka i princip omfattades av artikel 5:1:a) i konventionen. Frågan var emellertid om frihetsberövandena kunde anses ha varit lagliga och ha kommit till stånd enligt ett i lag föreskrivet förfarande, vilket krävs enligt denna bestämmelse i konventionen. Europadomstolen framhöll att detta var en fråga som primärt måste besvaras med ledning av nationell rätt, men artikel 5 hade därutöver det allmänna syftet att skydda individen mot godtycke. Det förhållandet att en fällande dom ändrades i högre instans innebar inte i och för sig att ett frihetsberövande som grundats på den fällande domen i efterhand skulle anses olagligt. I förevarande fall hade emellertid Högsta förvaltningsdomstolen sedan länge godtagit Jehovas vittnen som en ”känd religion”, och denna fasta rättspraxis hade ignorerats av de militära myndigheterna med påföljd att Tsirlis och Kouloumpas varit berövade friheten under lång tid. De hade därvid också diskriminerats i förhållande till grekisk-ortodoxa präster som erhållit befrielse från militärtjänst utan problem. Under dessa omständigheter ansåg Europadomstolen att frihetsberövandena efter de fällande domarna mot Tsirlis och Kouloumpas saknat grund i nationell rätt och kännetecknats av godtycke. Det förelåg därför brott mot artikel 5:1.
    Eftersom Tsirlis och Kouloumpas inte hade rätt till skadestånd i Grekland, förelåg också ett brott mot artikel 5:5 i konventionen, enligt vilken den som berövats friheten i strid med konventionens bestämmelser skall ha rätt till ersättning.

 

8. Georgiadis mot Grekland (dom 29.5.1997)
Klaganden Georgiadis var präst inom samfundet Jehovas vittnen och begärde i denna egenskap befrielse från militärtjänst. Hans begäran avslogs med motiveringen att han inte var präst av en ”känd religion”, vilket var ett villkor enligt grekisk lag. Sedan han inkallats men vägrat att tjänstgöra, kvarhölls han i militärt häkte i

 

560 Hans Danelius SvJT 1997 avbidan på rättegång. Han åtalades för lydnadsbrott men frikändes. Samtidigt med den frikännande domen beslöt de grekiska domstolarna att Georgiadis inte skulle erhålla skadestånd för den tid han hållits i häkte eftersom frihetsberövandet berott på hans egen grova oaktsamhet.
    Frågan i målet var om Georgiadis åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång med avseende på frågan om skadestånd för oriktigt frihetsberövande.
    Europadomstolen konstaterade först att den som varit häktad hade rätt enligt grekisk lag att erhålla skadestånd om han senare frikändes utom i fall då han av uppsåt eller grov oaktsamhet själv varit orsak till frihetsberövandet. Denna rätt till skadestånd var en civil rättighet, och artikel 6:1 var därför tillämplig.
    När det sedan gällde frågan om Georgiadis kommit i åtnjutande av sina rättigheter enligt artikel 6:1 konstaterade Europadomstolen att det beslut varigenom han förvägrats skadestånd hade fattats utan att han beretts tillfälle att framföra sina argument i frågan. Ett förfarande i vilket beslut fattas om civila rättigheter utan hörande av parterna kunde enligt Europadomstolens mening inte anses förenligt med artikel 6:1. Därtill kom i förevarande fall att de grekiska domstolarna inte hade lämnat någon motivering till att de funnit Georgiadis ha varit grovt oaktsam. En sådan motivering hade krävts enligt artikel 6:1 eftersom det var fråga om en värdering av faktiska omständigheter som var avgörande för Georgiadis rätt till skadestånd. Hans rätt enligt artikel 6:1 hade därför kränkts i båda dessa hänseenden.

 

9. Van Orshoven mot Belgien (dom 25.6.1997)
Klaganden Van Orshoven var en läkare som genom ett disciplinärt förfarande berövats sin legitimation. Han överklagade detta beslut till kassationsdomstolen. Förhandlingen avslutades med att generaladvokaten framförde sin uppfattning i målet, och Van Orshoven fick, i enlighet med gällande procedurregler, inte tillfälle att besvara generaladvokatens anförande.
    Europadomstolen konstaterade att generaladvokatens uppgift i rättegången är att förse kassationsdomstolen med ett objektivt och rättsligt motiverat utlåtande. Detta utlåtande är av rådgivande art och det är avsett att påverka domstolens ställningstagande. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen det följa av principerna för ett kontradiktoriskt förfarande att en part i målet skall ha tillfälle att kommentera utlåtandet i fråga. Eftersom Van Orshoven inte kunnat göra detta, hade hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte respekterats. Domstolens konklusion, som antogs med 7 röster mot 2, överensstämmer med tidigare avgöranden i fallen Borgers och Vermeulen mot Belgien (SvJT

 

SvJT 1997 Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1997 561 1994 s. 351 och 1996 s. 372 f.) samt Lobo Machado mot Portugal (SvJT 1996 s. 372).

 

10. Halford mot Storbritannien (dom 25.6.1997)
Klaganden Alison Halford, som förbigåtts i en rad befordringsärenden inom den brittiska polisen, väckte talan vid en Industrial
Tribunal med påstående att hon utsatts för diskriminering på grund av sitt kön. Hon gjorde inför Europadomstolen gällande att såväl hennes tjänstetelefon som hennes telefon i bostaden hade avlyssnats, varvid syftet varit att få fram upplysningar som kunde användas emot henne i målet om könsdiskriminering. Detta utgjorde enligt hennes mening brott mot hennes genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för privatliv och korrespondens. I fråga om de samtal som förts på Alison Halfords tjänstetelefon ansåg brittiska regeringen att hon inte hade kunnat förvänta sig att skyddas mot avlyssning. Enligt regeringens mening kunde en arbetsgivare i princip anses berättigad att kontrollera de samtal som fördes på arbetsgivarens telefoner. Detta argument accepterades inte av Europadomstolen, som framhöll att Alison Halford inte hade erhållit någon varning om att hennes samtal på tjänstetelefonen kunde komma att avlyssnas. Hon hade därför kunnat förvänta sig att hennes rätt till skydd för privatlivet omfattade även dessa samtal, så mycket mera som hon haft en tjänstetelefon som varit avsedd för hennes personliga bruk.
    Det är ofta omöjligt för en enskild person att föra full bevisning om att telefonavlyssning faktiskt ägt rum. I förevarande fall fann Europadomstolen emellertid att Alison Halford visat en ”rimlig sannolikhet” (”reasonable likelihood”) för att hennes tjänstetelefon avlyssnats, vilket var tillräckligt för att ett ingrepp i hennes rätt enligt artikel 8 skulle anses föreligga. När det gällde hennes hemtelefon ansågs däremot någon motsvarande rimlig sannolikhet inte ha påvisats. I fråga om denna telefon förelåg därför inget ingrepp och således inte heller något brott mot artikel 8.
    Det återstod att avgöra om det ingrepp som kunde anses ha förekommit genom avlyssning av tjänstetelefonen var berättigat enligt artikel 8:2, dvs. om det haft stöd i lag och varit nödvändigt för att tillgodose något av de i artikel 8:2 angivna ändamålen.
    Det telefonsystem som använts av polisen på Alison Halfords arbetsplats var ett annat än det allmänna publika telefonsystemet, och det omfattades inte av den brittiska lagstiftningen om telefonavlyssning. Det fanns således inte något lagstöd för avlyssning av tjänstetelefonen, och Europadomstolen konkluderade därför att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

 

562 Hans Danelius SvJT 1997 Europadomstolen fann vidare att Alison Halford inte haft något inhemskt rättsmedel mot avlyssningen av hennes tjänstetelefon, varför även artikel 13 i konventionen blivit kränkt. När det gällde den påstådda avlyssningen av hennes hemtelefon hade hon däremot inte haft rimlig grund för sin misstanke (”arguable claim”), varför hon inte kunde göra anspråk på ett rättsmedel enligt artikel 13.

 

11. Philis mot Grekland (nr 2) (dom 27.6.1997)
I detta mål hade Europadomstolen att ta ställning till om två förfaranden i Grekland slutförts inom skälig tid på sätt som krävs enligt artikel 6:1 i konventionen. Det rörde sig i det ena fallet om ett brottmålsförfarande mot klaganden Philis, som åtalats för ärekränkning men slutligen frikänts, och i det andra fallet om ett disciplinärt förfarande mot Philis, som påstods ha brutit mot sina förpliktelser som diplomerad ingenjör. I brottmålsförfarandet, som pågått i mer än fem år, hade förekommit en period om cirka tre år, under vilken ingenting skett i målet. I disciplinmålet hade förfarandet varat i mer än nio år. Sedan Philis i detta mål överklagat ett beslut i första instans, hade målet blivit liggande i appellinstansen i nästan åtta år innan beslut fattats med anledning av överklagandet. I fråga om båda förfarandena förelåg därför enligt Europadomstolens mening brott mot kravet på rättegång inom skälig tid enligt artikel 6:1 i konventionen.