Försäkring och konkurs
Birger Nydrén har i årets första häfte våndats inför en del försäkringsrättsliga problem när den försäkrade råkat i konkurs. Han har därvid, efter att ha vandrat mödosamma stigar utan att riktigt nå målet och visshet, ropat på hjälp. Utan att känna mig direkt kallad vill jag gärna åtminstone kasta ut en frälsarkrans. Vad först angår konkursbos rätt att träda in i konkursgäldenärens avtal som exemplifieras av rättsfallet NJA 1996 s. 358 — ehuru Nydrén inte anser det vara ett fall av partssuccession — bör man väl hålla sig i första hand till den enkla och klara grundsatsen att konkursboet i princip omfattar alla förmögenhetsrättsliga tillgångar som är överlåtbara. Är det genom försäkring skyddade intresset överlåtbart så är också försäkringsskyddet i princip överlåtbart. För mig är det oförståeligt varför inte nämnda rättsfall skulle vara ett renodlat fall av partssuccession i den mån man överhuvud vill beteckna konkursboets inträde som succession. Att motparten fick kvitta med konkursfordran synes vara en konsekvens av att konkursboet i princip inte får bättre rätt än konkursgäldenären.
    I fråga om egendomsförsäkring har Nydrén uttalat, att om inträdesrätt för boet skulle innebära en rätt för boet att träda i konkursgäldenärens ställe såsom försäkrad, syntes honom inträdet vara ”kontrapunktivt” eftersom boet inte är ”ägare” till försäkrad egendom. Är det inte i stället klart, att om det genom försäkringen skyddade intresset

omfattas av konkursboet, är boet också berättigat att åberopa den försäkring som gäller samma intresse? Nydrén synes mena att försäkringsgivaren genom konkursen får på egen bekostnad stå en ökad risk till fördel för konkursborgenärerna. Men det är ju inte något singulärt att en kontrahent får stå vid sitt avtal även om han upptäcker att motpartens ekonomi försämrats och han inte själv har garderat sig däremot. Att helt befria försäkringsgivaren från ansvar skulle vara att ge honom en helt oberättigad förmån, när han fått valuta för försäkringsskyddet. Det kan inte komma i fråga och att jämka ansvaret på grund av konkursen är lika svårhanterligt som det är omotiverat vid jämförelse med andra förpliktelser på grund av avtal. Artikelförfattaren behandlar härefter ansvarsförsäkring och uppmärksammar därvid att konkursgäldenären kan tänkas alltjämt ha intresse av försäkringen. Om försäkringen skulle gälla även för konkursboets försummelser skulle den plötsligt ha förvandlats till två försäkringar som gällde konkursgäldenärens åtgärder respektive konkursboets åtgärder. Boets inträde måste enligt Nydrén betyda ett konkursgäldenärens utträde. Detta vore emellertid enligt Nydrén inte förenligt med det skydd som 28 § FAL avsåg att ge konkursgäldenären. Enligt mitt förstånd, bör frågan besvaras efter konstaterande vilken verksamhet som ansvarsförsäkringen avser.

Avser försäkringen en industriell rörelse som konkursboet fortsätter skall försäkringen omfatta händelser som inträffar i den rörelsen. Konkursgäldenären har inte längre behov av försäkringen. Huruvida konkursboets övertagande av ledningen innebär en sådan riskökning att försäkringen kan sägas upp är en särskild fråga. Enligt min mening bör åtminstone i princip gälla att försäkringen fortfarande gäller, om inte försäkringsgivaren garderat sig. Och det förefaller mig dessutom av 28 § FAL följa att försäkringsgivare inte kan förbehålla sig uppsägningsrätt utöver den som lagrummet medger. Situationen synes mig likvärdig med att en näringsidkare får förvaltare enligt FB som fortsätter rörelsen. Med tanke på tredje man är det tämligen givet att försäkringens bestånd är den enda godtagbara lösningen.
    Ett mera oskuldsfullt exempel är att konkursgäldenären har en trafikförsäkrad bil som omfattas av konkursboet. Försäkringen gäller när boet använder sig av bilen.
    En bilhandlare kan tänkas ha en kollektiv trafikförsäkring för de bilar som ingår i rörelsen. Vid konkurs kan tänkas att han själv får köra en eller ett par av dem. Det kan synas som om det då blir fråga om två försäkringar, om han inte kör för boets räkning. Jag kan emellertid inte se att det skulle innebära någon riskökning som reducerar försäkringsgivarens ansvar. Den kollektiva försäkringen hänför sig ju till framförandet av ett antal bilar och brukar gälla oavsett vem som är förare.

    Om en eller två bilar förs av konkursgäldenären bör försäkringen alltjämt gälla vid framförandet av dessa bilar och konkursboet kan också åberopa försäkringen beträffande återstående bilar som boet har hand om. Ett annat som det förefaller mig praktiskt exempel är att ansvarsförsäkringen gäller för ett hyreshus som omfattas av ägarens konkursbo. Försäkringen skall givetvis alltjämt gälla sedan konkursförvaltaren övertagit förvaltningen av hyreshuset. Och om ett byggnadsföretag har ett flertal byggnader och av konkursboet får i uppdrag att förvalta någon av dem skall givetvis individuella försäkringar fortsätta att gälla för alla fastigheterna. Och vid kollektiv försäkring föranleder uppdelningen inte någon ändring av försäkringsgivarens ansvar. Det kan måhända invändas att ansvarsförsäkringen enligt det sagda skulle komma att täcka massagäld som konkursboet eller gäld som boet och konkursgäldenären var för sig ådrar sig. Den omständigheten har enligt min mening inte någon relevans i förevarande sammanhang. Att en skuld som boet ådrar sig skall i sin egenskap av massagäld betalas före oprioriterade konkursfordringar och i viss utsträckning även före konkursfordringar med förmånsrätt utgör inte något motiv för att försäkringsgivaren skall befrias från ett ansvar som han har fått betalt för. Exemplen kan mångfaldigas och vidgas till exempelvis sjö-

 

 

fart, luftfart och drift av kärnkraftverk.
    Nydrén har vållats särskilt huvudbry genom rättsfallet NJA 1996 s. 400, där han är särskilt missnöjd med HD:s motivering. Försäkringstagare A hade som ombud anlitat B och denne yrkade fastställelse av att han hade bättre rätt än A:s konkursbo till deponerad försäkringsersättning. Ombudet gick senare själv i konkurs. HD konstaterade att försäkringsbolagen enligt fast praxis betalte ombudskostnader direkt till ombudet. Branschsedvänjan fick anses utgöra en del av avtalsinnehållet i avtalen och följaktligen även i avtalet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren A:s konkursbo. B:s konkursbo hade därför bättre rätt till försäkringsersättningen än A:s konkursbo. Nydrén anser att HD på lösan grund tillskapat en separationsrätt och att i stället grunderna för 95 § FAL bort åberopas. Hur skall då HD:s motivering rätteligen förstås? Om det enligt rättsskyddsförsäkringsavtalet gäller att försäkringsersättningen i fråga om ombudskostnader skall utgå till ombudet, innebär det såvitt jag förstår att försäkringstagaren aldrig kan göra anspråk på ersättningen utan att han förskotterat samma ersättning. Det senare måste innebära att ombudet har uttryckligen eller tyst överlåtit sin rätt till försäkringstagaren — en överlåtelse som kan vara riskabel om den sistnämnde råkar i konkurs. HD har inte förklarat varför villkoret i försäkringen är bind-

ande gentemot försäkringstagarens konkursbo. Skall det behövas någon särskild förklaring därtill? Om försäkringstagaren enligt avtalet inte har något anspråk mot försäkringsgivaren beträffande ombudskostnader utan ett sådant anspråk endast tillkommer ombudet, kan inte försäkringstagarens konkursbo, som inte har bättre rätt än konkursgäldenären, succedera i något anspråk på ersättning för ombudskostnader. Med HD:s fastställande av branschsedvänjan som ett avtalsvillkor har försäkringen gestaltats som ett tredjemansavtal. Utfästelsen till det ombud som anlitas bör ha blivit oåterkallelig i och med att ombudet fått vetskap om försäkringen. Man kan fråga sig huruvida det individuella avtalet kan ändras dessförinnan. Praktiskt sett torde det vara uteslutet eftersom försäkringsgivarna förmodligen ställer sig avvisande. Vidare kan man fråga om det över huvud har uppkommit något mot tredje man bindande avtal ifall ombudet förblivit helt okunnig om försäkringen. Vare därmed hur som helst kan jag inte tänka mig annat än att ombudets anspråk måste vara ovillkorligt när försäkringsfall inträffar eftersom det enligt avtalet inte finns någon annan som kan ha rätt att lyfta ersättning för ombudskostnader. Vad angår ett konkursbos möjlighet att för egna rättegångar m. m. åberopa konkursgäldenärens rättsskyddsförsäkring är till en början uteslutet att den skulle omfatta sådana tvister som förutsätter konkurs,

 

t. ex. om återvinning eller separationsrätt. Däremot borde inte hinder möta att anta försäkringen gälla en rättegång som konkursboet övertar eller en ny rättegång om tvist som inte föranletts av konkursen. En gräns måste dras, om möjligt så att försäkringsgivares ansvar blir i princip ograverat.
    I Nydréns artikel nämns även det remarkabla rättsfallet NJA 1995 s. 197. Att det bara skulle vara en ”tummetott” synes lite överraskande. Det är glädjande att HD sett sig oförhindrad att bidra till en realistisk reglering av en modern företeelse inom kreditväsendet. Jag har för min del ingående behandlat rättsfallet i andra upplagan av min bok Borgen och tredjemanspant. Som slutkläm vill jag bara konstatera att HD inte genom 1996 års rättsfall har tillskapat något slags separationsrätt utan endast konstaterat att ombudet genom rättsskyddsförsäkringen erhållit en egen fordran som aldrig tillhört konkursgäldenären eller ingått i dennes konkursbo. 

Gösta Walin