Nyheter från Europadomstolen — tredje kvartalet 1997

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Under tredje kvartalet 1997 har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad Europadomstolen) meddelat följande domar:1

 

1. Probstmeier mot Tyskland (dom 1.7.1997)
Klaganden Mechthilde Probstmeier ägde mark som hon hade utarrenderat till en koloniträdgårdsförening. När arrendetiden närmade sig sitt slut, yrkade hon vid domstol att hon skulle återfå dispositionsrätten till marken. Medan målet var anhängigt, tillkom emellertid ny lagstiftning, enligt vilken giltighetstiden för vissa avtal av detta slag förlängdes. Högsta domstolen, Bundesgerichtshof, dit målet överklagats av Mechthilde Probstmeier, beslöt då att vilandeförklara målet i avbidan på att författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, tog ställning till författningsenligheten av den lagbestämmelse varigenom giltighetstiden av tidigare avtal utsträckts. Beslutet att hänskjuta denna fråga till författningsdomstolen fattades den 24 maj 1985, och författningsdomstolens dom meddelades den 23 september 1992. Härefter dömde Högsta domstolen i saken den 25 april 1993.
    Vid Europadomstolen gjorde Mechthilde Probstmeier gällande att författningsdomstolen i strid med artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad konventionen) inte hade avgjort målet inom skälig tid.
    Den första frågan i målet var om artikel 6:1 var tillämplig på förfarandet vid författningsdomstolen. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att artikel 6:1 är tillämplig på förfarandet vid en författningsdomstol om utgången av prövningen där är avgörande för civila rättigheter eller skyldigheter. I förevarande fall gällde den rättegång i vilken Mechthilde Probstmeier var part hennes rättigheter som markägare. Detta var otvivelaktigt en fråga om hennes civila rättigheter. Författningsdomstolens bedömning av konstitutionsenligheten av den nya lagbestämmelsen var av avgörande betydelse för om Mechthilde Probstmeier skulle återfå den utarrenderade marken efter den avtalade arrendetidens slut,

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff. samt 1997 s. 42 ff., 378 ff. och 553 ff.

och artikel 6:1 var därför tillämplig på förfarandet vid författningsdomstolen.
    Europadomstolen konstaterade att förfarandet vid författningsdomstolen pågått i sju år fyra månader. Den långa handläggningstiden hade framför allt berott på att författningsdomstolen varit överlastad med arbete, och detta var inte en godtagbar ursäkt. Europadomstolen konkluderade därför att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte hade uppfyllts.

 

2. Pammel mot Tyskland (dom 1.7.1997)
Detta mål gällde samma rättsfrågor som målet under 1. Klaganden Pammel ägde ett markområde som var utarrenderat för att användas som koloniträdgårdar. Han väckte talan vid domstol för att återfå marken. Sedan ny lagstiftning trätt i kraft, begärde appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, den 20 maj 1987 att författningsdomstolen skulle ta ställning till författningsenligheten av vissa bestämmelser i den nya lagen. I avbidan på sådant ställningstagande vilandeförklarades målet. Författningsdomstolen meddelade dom i saken den 23 september 1992.
    Med en motivering, som var i huvudsak densamma som i målet Probstmeier (se ovan under 1) fann Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandet vid författningsdomstolen och att kravet i artikel 6:1 på ett avgörande inom skälig tid inte hade uppfyllts.

 

3. Kalaç mot Turkiet (dom 1.7.1997)
Klaganden Kalaç tjänstgjorde som jurist med överstes rang i det turkiska flygvapnet. Högsta försvarsrådet beslöt att Kalaç och ett antal andra officerare och underofficerare skulle tvångspensioneras på grund av disciplinbrott och olämpligt uppförande. Kalaç lades till last att han hade verkat för islamisk fundamentalism. Frågan i målet var om beslutet innebar ett brott mot Kalaçs genom artikel 9 i konventionen skyddade rätt till religionsfrihet.
    Europadomstolen framhöll att Kalaç, genom att välja en militär karriär, hade underkastat sig militär disciplin, vilken innefattade vissa inskränkningar i utövandet av normala fri- och rättigheter. Det hade inte påståtts att han hindrats att fullgöra en muslims normala religiösa plikter såsom bön fem gånger om dagen, fasta under ramadan och närvaro vid fredagsbön i moskén. Högsta försvarsrådets beslut var dessutom inte grundat på Kalaçs religiösa uppfattning som sådan utan på hans uppförande som ansågs strida mot militär disciplin och mot principen om sekularism. Eftersom beslutet om tvångspensionering inte var en påföljd för det sätt på vilket Kalaç utövade sin religion, innefattade det inte något brott mot artikel 9 i konventionen.

 

4. Rolf Gustafson mot Sverige (dom 1.7.1997)
Klaganden Rolf Gustafson gjorde gällande att han vid två tillfällen 1991 hade utsatts för kidnappning och utpressning. En person, L, åtalades för dessa brott. Tingsrätten fann L skyldig, men han frikändes senare av hovrätten, som bl. a. hänvisade till att Rolf Gustafson med hänsyn till sitt brottsliga förflutna inte kunde anses trovärdig och att det inte heller i övrigt fanns tillräcklig bevisning mot L.
    Under vidhållande av att han utsatts för brott begärde Rolf Gustafson ersättning hos Brottsskadenämnden, som avslog hans begäran under anförande att det inte styrkts att han lidit skada till följd av brott.
    Inför Europadomstolen klagade Rolf Gustafson över att han inte kunnat få sitt anspråk på brottsskadeersättning prövat efter muntlig förhandling vid domstol, vilket enligt hans uppfattning stred mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen ansåg att det i målet var fråga om en seriös tvist om en civil rättighet och att artikel 6:1 därför var tillämplig. Vidare fann Europadomstolen att Brottsskadenämnden uppfyllde kraven i artikel 6:1 på en självständig och opartisk domstol. När det gällde proceduren inför Brottsskadenämnden hade visserligen ingen muntlig förhandling hållits, men Rolf Gustafson hade inte begärt någon sådan förhandling, och han hade kunnat förväntas framställa en begäran härom, om han fäste vikt vid att hans anspråk på ersättning skulle prövas efter en muntlig förhandling.
    Europadomstolen konkluderade, med 7 röster mot 2, att artikel 6:1 var tillämplig på fallet men fann enhälligt att det inte förelåg något brott mot denna artikel.

 

5. Gitonas m. fl. mot Grekland (dom 1.7.1997)
I detta mål klagade fem personer, som valts till ledamöter av det grekiska parlamentet, över att valet av dem hade ogiltigförklarats med tillämpning av vissa lagbestämmelser av innebörd att de som under de tre senaste åren innehaft vissa typer av offentlig tjänst inte var valbara till parlamentet. Klaganden Gitonas hade tjänstgjort i premiärministerns kansli, klagandena Paleothodoros och Sifounakis hade varit chefer för var sin televisionskanal, och klagandena Kavaratzis och Giakoumatos hade varit biträdande chefer för en socialförsäkringsfond.
    Den fråga som Europadomstolen hade att bedöma var om det förhållandet att klagandena uteslutits från möjligheten att bli ledamöter av parlamentet stred mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen, vari föreskrivs att val skall hållas under förhållanden som tillförsäkrar folket rätten att fritt ge uttryck åt sin mening om sammansättningen av den lagstiftande församlingen.

 

Europadomstolen menade att det fanns rationella skäl för de i lagen fastställda diskvalifikationsgrunderna och att dessa därför inte kunde anses godtyckliga. Visserligen var de befattningar som klagandena innehaft inte uttryckligt omfattade av uppräkningen i lagen, men den grekiska domstolen hade ansett dessa befattningar likvärdiga med dem som angavs i lagen och på grund härav funnit klagandena diskvalificerade. Denna bedömning kunde inte anses stå i strid med lagen eller vara godtycklig eller oproportionerlig och hade inte heller hindrat folkets uppfattning om sammansättningen av den lagstiftande församlingen att komma till fritt uttryck. Det förelåg därför ingen kränkning av artikel 3 i protokollet.

 

6. Giulia Manzoni mot Italien (dom 1.7.1997)
Klaganden Giulia Manzoni dömdes efter att ha varit anhållen ett par dagar till ett villkorligt fängelsestraff. Domstolens förhandling avslutades klockan 11.45, men hon fick inte lämna fängelset förrän klockan 18.45 samma dag. Frågan var om hon under de mellanliggande timmarna varit utsatt för ett olagligt frihetsberövande i strid med artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann emellertid att så inte varit fallet. Det hade tagit en viss tid att föra henne från domstolen tillbaka till fängelset där domstolens avgörande hade delgivits henne. De administrativa åtgärder som krävdes för att hon därefter skulle få lämna fängelset kunde visserligen, menade Europadomstolen, ha utförts snabbare, men detta var inte tillräcklig grund för att anse det föreligga ett brott mot konventionen.

 

7. Oberschlick (nr 2) mot Österrike (dom 1.7.1997)
Den österrikiske politikern Jörg Haider höll i oktober 1990 ett tal, vari han prisade de soldater som deltagit i andra världskriget. Han sade att de alla — även de som ingått i den tyska armén — hade kämpat för fred och frihet och att man inte borde skilja mellan goda och dåliga soldater utan vara tacksam mot dem alla för att de lagt grunden för dagens välmående, demokratiska samhälle. Klaganden Oberschlick, som var journalist och utgivare av en tidskrift, återgav talet och kritiserade det i en artikel där han bl. a. kallade Haider för ”idiot”. Haider åtalade honom för ärekränkning. Oberschlick dömdes till böter.
    Frågan i målet var om Oberschlick genom den fällande domen utsatts för en kränkning av den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten.
    Europadomstolen fann att bestraffningen av Oberschlick utgjorde ett ingrepp i yttrandefriheten som för att kunna godtas enligt konventionen måste uppfylla kraven i artikel 10:2. Ingreppet

 

måste således vara grundat på lag, och det måste vara nödvändigt för att tillgodose något av de i artikel 10:2 uppräknade allmänna eller enskilda intressena. Vid tillämpningen av dessa kriterier fann Europadomstolen det klart att ingreppet i detta fall hade stöd i lag och att det intresse som skulle tillgodoses var skyddet av annans rykte eller rättigheter, vilket var ett legitimt intresse enligt artikel 10:2. Frågan var emellertid om ingreppet kunde anses nödvändigt för att tillgodose detta intresse.
    Europadomstolen pekade på att gränserna för godtagbar kritik är vidare när det gäller politikers offentliga yttranden än i fråga om privatpersoner. Det tal av Haider som föranlett Oberschlicks kritik hade varit provocerande och ägnat att framkalla starka reaktioner. Oberschlick hade i artikeln lämnat en förklaring till varför han använt ordet ”idiot” i stället för att helt enkelt kalla Haider för nazist. Oberschlicks artikel var polemisk men svarade mot den indignation som Haider avsiktligt hade framkallat genom sitt tal. Europadomstolen fann det därför inte visat att ingreppet i Oberschlicks yttrandefrihet varit nödvändigt och konkluderade, med 7 röster mot 2, att artikel 10 hade kränkts.

 

8. Torri mot Italien (dom 1.7.1997)
Klaganden Torris son avled i en trafikolycka. I syfte att erhålla skadestånd anmälde sig Torri i juli 1979 som målsägande i det straffrättsliga förfarandet mot den som var ansvarig för olyckan. I november 1982 dömdes den tilltalade i målet till straff och skadestånd, men det angavs att skadeståndsbeloppet skulle fastställas senare i särskild rättegång. Domen fastställdes i mars 1985 och april 1986 av kassationsdomstolen. I mars 1991 instämde Torri den dömde och hans försäkringsbolag till domstol i syfte att erhålla skadestånd. Målet var, när Europadomstolen dömde i målet, alltjämt anhängigt vid italiensk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att brottmålsrättegången pågått i mer än sju år. I civilmålet hade rättegången i första instans varat i fyra år, och i andra instans hade domstolen uppskjutit handläggningen av målet i nästan ett år. Dessa förseningar i behandlingen av målet var enligt Europadomstolens mening inte förenliga med kravet på ett avgörande inom skälig tid, varför artikel 6 hade kränkts.

 

9. Akkus mot Turkiet (dom 9.7.1997)
Klaganden Sariye Akkus ägde mark som exproprierades i samband med ett dammbygge. Hon erhöll först ett visst belopp i ersättning och tilldömdes senare genom beslut av domstol den 22 juni 1989 ett ytterligare belopp jämte årlig ränta på detta belopp med 30 % från dagen för expropriationen den 4 september 1987. Beslutet

 

fastställdes den 17 september 1990 av kassationsdomstolen. Denna av domstolarna fastställda ytterligare ersättning betalades emellertid av staten först i februari 1992.
    Sariye Akkus klagade över ett brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (om skydd för äganderätten) till följd av att den utdömda ersättningen betalats med avsevärd försening och inflationen i Turkiet under mellantiden varit så hög att det belopp hon slutligen erhållit var väsentligt mindre värt än det utdömda beloppet.
    Europadomstolen konstaterade att ett onormalt långt dröjsmål med betalning av expropriationsersättning leder till ökad förlust för den person som berövats sin egendom, särskilt i länder med kraftig penningvärdesförsämring. Domstolen erinrade om att i Turkiet den dröjsmålsränta som tillämpades på skulder till staten var 84 % per år, medan den föreskrivna dröjsmålsräntan på statens skulder var endast 30 %. I förevarande fall hade Sariye Akkus erhållit denna ränta om 30 % för en tid under vilken inflationen i Turkiet uppgått till 70 % om året. Med hänsyn till den stora skillnaden mellan ränta och inflation under denna tid hade Sariye Akkus lidit en särskild skada utöver den skada som uppkommit genom själva expropriationen. Genom att uppskjuta betalningen under sjutton månader hade myndigheterna föranlett att expropriationsersättningen blivit otillräcklig och därigenom rubbat balansen mellan äganderättsskyddet och det allmänna intresset. Europadomstolen konkluderade, med 7 röster mot 2, att artikel 1 i tilläggsprotokollet hade kränkts.

 

10. Balmer-Schafroth m. fl. mot Schweiz (dom 26.8.1997)
Klagandena bodde i byar inom en radie av 4–5 kilometer från ett kärnkraftverk i Mühleberg i kantonen Bern. Det bolag som drev kraftverket ansökte hos den federala regeringen om förlängning av tillståndet att bedriva verksamheten och om medgivande att öka kraftutvinningen med 10 procent. Ett stort antal personer, bl. a. klagandena, gjorde invändningar häremot, men regeringen beslöt att förlänga giltigheten av tillståndet till utgången av år 2002 och att medge den begärda utvidgningen av kraftproduktionen.
    Klagandena gjorde gällande att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen kränkts på grund av att de inte hade haft möjlighet enligt schweizisk lag att få sina invändningar mot en utvidgning av bolagets tillstånd prövade av domstol.
    Europadomstolen fann att målet gällde klagandenas rätt till ett tillförlitligt skydd mot de risker som användning av kärnenergi kunde medföra och att det förelåg en genuin och seriös tvist om denna rättighet. Frågan var emellertid om resultatet av prövningen i tillståndsfrågan direkt påverkade klagandenas rätt. I detta hän-

 

seende menade Europadomstolen att klagandena inte hade påvisat att verksamheten vid kraftverket utsatte dem personligen för en påtaglig risk. Sambandet mellan regeringens beslut i tillståndsfrågan och klagandenas rätt till skydd för sin fysiska integritet var därför alltför avlägset för att de skulle på artikel 6:1 kunna grunda en rätt till domstolsprövning.
    Med 12 röster mot 8 konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig i detta fall.
    Med samma röstetal fann Europadomstolen att inte heller artikel 13 i konventionen (om rätt till ett effektivt rättsmedel med avseende på kränkningar av konventionen) var tillämplig.

 

11. De Haan mot Nederländerna (dom 26.8.1997)
Målet gällde en kvinna, Klaziena Wilhelmina De Haan, som ansåg sig ha drabbats av en arbetsskada och som gjorde anspråk på vissa sjukförmåner med anledning härav. Den försäkringskassa som var ansvarig för hennes fall fann emellertid att hon från en viss tidpunkt inte längre varit arbetsoförmögen och drog in hennes sjukförmåner. Hon överklagade detta beslut till en appellationsdomstol, Raad van Beroep, där hennes överklagande först avslogs i ett förenklat förfarande av en ensamdomare. Hon begagnade sig emellertid av sin rätt enligt gällande nederländsk lag att angripa ensamdomarens beslut och få till stånd en omprövning av samma appellationsdomstol. Denna förnyade prövning skedde efter en muntlig förhandling, varvid domstolen var sammansatt av tre domare. En av dessa tre domare var den domare som först hade behandlat saken som ensamdomare, och frågan var om domstolen trots dennes deltagande kunde anses opartisk enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen gjorde först en jämförelse med ett tidigare fall, Thomann mot Schweiz (se SvJT 1996 s. 583 f.), där en kränkning av artikel 6:1 inte ansetts föreligga, när en person som först dömts för brott i sin utevaro senare hade fått en ny rättegång och därvid dömts av domare som meddelat utevarodomen. Europadomstolen ansåg emellertid denna situation inte likvärdig med det aktuella målet, där fru De Haan — till skillnad från Thomann som uteblivit från rättegången — hade deltagit redan i den första fasen av förfarandet genom att aktivt medverka i den läkarundersökning som hade legat till grund för ensamdomarens avgörande.
    Fallet hade enligt Europadomstolens mening större likhet med fallet Oberschlick mot Österrike (se SvJT 1994 s. 363 f.), avseende en domare som hade deltagit i prövningen av överklagandet av ett avgörande som han själv hade meddelat. Liksom i fallet Oberschlick förelåg det i förevarande fall tvivel om domarens opartiskhet.

 

Appellationsdomstolens avgörande hade visserligen överklagats vidare till den centrala appellationsdomstolen, Centrale Raad van Beroep, men denna domstol hade begränsad prövningsrätt och hade avslagit fru De Haans yrkande om återförvisning av målet på grund av att domaren i fråga inte hade varit opartisk. Bristen i förfarandet hade således enligt Europadomstolens mening inte avhjälpts efter överklagandet.
    På nu angivna grunder fann Europadomstolen, med 6 röster mot 3, att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

12. Anne-Marie Andersson mot Sverige (dom 27.8.1997)
Klaganden Anne-Marie Andersson, som var frånskild, bodde tillsammans med sin minderårige son. Hon hade fysiska och psykiska problem som medförde arbetsoförmåga. Hon behandlades av en psykiater som upplyste henne om att hennes tillstånd kunde skada hennes son, som då var 10 år gammal, och rådde henne att i denna fråga samråda med en barnpsykiatrisk klinik eller med de sociala myndigheterna. Hon följde inte detta råd. Psykiatern upplyste då Anne-Marie Andersson om sin skyldighet enligt svensk lag att ta kontakt med de sociala myndigheterna i saken och underrättade därefter en tjänsteman vid socialnämnden om Anne-Marie Anderssons hälsotillstånd och om sonens problem. Psykiatern överlämnade också till socialnämnden ett skriftligt utlåtande om AnneMarie Anderssons fysiska och psykiska problem och informerade Anne-Marie Andersson om att detta utlåtande överlämnats. En utredning som senare företogs om Anne-Marie Anderssons son ledde till att denne, med Anne-Marie Anderssons samtycke, placerades i en särskild skola.
    Anne-Marie Andersson klagade över brott mot artikel 6:1 i konventionen på grund av att hon inte fått tillfälle att, innan psykiaterns utlåtande överlämnades till de sociala myndigheterna, angripa denna åtgärd genom att föra talan vid domstol.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 6:1 var tillämplig endast på tvister som på rimliga grunder (”on arguable grounds”) kunde anses beröra en rättighet enligt inhemsk lag. I förevarande fall fanns det enligt svensk lag en skyldighet för psykiatern att underrätta socialnämnden om förhållanden som kunde medföra risker för Anne-Marie Anderssons son, och psykiatern hade stor frihet att själv bedöma vilka fakta som kunde vara av betydelse för socialnämnden. Med hänsyn härtill hade Anne-Marie Andersson inte på rimliga grunder kunnat göra gällande en rätt enligt svensk lag att hindra den underrättelse som lämnats. På dessa grunder konkluderade Europadomstolen, med 5 röster mot 4, att artikel 6:1 inte var tillämplig i detta fall.

 

I målet uppkom därutöver frågan om artikel 13 (om rätten till ett effektivt rättsmedel med avseende på brott mot konventionen) i förening med artikel 8 i konventionen (om rätten till respekt för privatlivet) hade blivit kränkt. Anne-Marie Anderssons klagomål över brott mot artikel 8 hade emellertid avvisats som uppenbart ogrundat, och Europadomstolen ansåg att hon inte på rimliga grunder kunnat göra gällande ett brott mot denna artikel (”an arguable claim”). Med 8 röster mot 1 fann domstolen därför att inte heller artikel 13 hade överträtts.

 

13. M.S. mot Sverige (dom 27.8.1997)
Klaganden ansökte hos försäkringskassa om arbetsskadeersättning under åberopande av en ryggskada som hon ansåg sig ha fått ett tiotal år tidigare i samband med sitt arbete. Med anledning av hennes ansökan vände sig försäkringskassan till en kvinnoklinik där hon tidigare hade behandlats och begärde en kopia av hennes läkarjournal. Medicinsk information om henne överlämnades därefter till försäkringskassan utan att hon fick vetskap därom. Av de överlämnade handlingarna framgick bl. a. att hon hade undergått en abort på grund av att hennes havandeskap hade förvärrat hennes rygglidande. Försäkringskassan vägrade henne arbetsskadeersättning, eftersom hennes ryggbesvär befanns inte ha orsakats av hennes arbete.
    Klaganden hävdade att överlämnanadet till försäkringskassan av medicinsk information om henne kränkte hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.
    Europadomstolen konstaterade att de medicinska handlingar som överlämnats till försäkringskassan innehöll mycket personlig och integritetskänslig information om klaganden, häri inbegripet upplysningar om den abort som hon undergått. Fastän informationen förblev hemlig även hos försäkringskassan, hade den genom att överlämnas till kassan gjorts tillgänglig för ännu en myndighet och därmed för en vidare krets av tjänstemän. Dessutom hade informationen efter överlämnandet kunnat användas för ett annat ändamål än det medicinska ändamål för vilket den ursprungligen varit avsedd. Överlämnandet var därför ett ingrepp i klagandens rätt till respekt för privatlivet. Frågan var då om detta ingrepp var tillåtet enligt punkt 2 i artikel 8 i konventionen eller, med andra ord, om det var grundat på lag och kunde anses nödvändigt för att tillgodose något i denna punkt angivet ändamål.
    Europadomstolen fann att överlämnandet av informationen till försäkringskassan skett i överensstämmelse med svensk lag. Eftersom uppgiften för försäkringskassan varit att avgöra om arbetsskadeersättning skulle utgå till klaganden, ansåg domstolen syftet

 

med överlämnandet ha varit att skydda landets ekonomiska välfärd, vilket är ett av de i artikel 8:2 nämnda ändamålen.
    När det sedan gällde frågan om ingreppet i rätten till skydd för privatlivet varit nödvändigt eller, med andra ord, proportionerligt i förhållande till sitt syfte, framhöll Europadomstolen vikten av att medicinska data behandlas förtroligt. Emellertid var det i detta fall fråga om en offentlig institution som låtit en annan sådan institution få del av medicinska data för att möjliggöra prövning av om klaganden var berättigad till vissa förmåner som hon själv hade ansökt om. Det fanns ett legitimt behov av att kontrollera uppgifter som hon själv lämnat genom att jämföra dem med de objektiva upplysningar som ingick i de medicinska journalerna. Hennes ansökan grundade sig på en gammal ryggskada, och de medicinska handlingar som överlämnats, inklusive de handlingar som gällde hennes abort, innehöll upplysningar som hade anknytning till dessa ryggproblem. Det fanns vidare i svensk rätt föreskrifter som begränsade rätten att överlämna medicinska handlingar och ett civil- och straffrättsligt ansvar för den som bröt mot gällande regler. De överlämnade handlingarna förblev också underkastade sekretess hos den mottagande myndigheten. Med hänsyn till dessa omständigheter kunde överlämnandet i detta fall inte anses ha varit oproportionerligt i förhållandet till det legitima syftet, och något brott mot artikel 8 hade inte förekommit.
    Nästa fråga i målet var om klaganden förvägrats sin rätt enligt artikel 6 i konventionen till domstolsprövning, eftersom hon inte beretts tillfälle att vid domstol angripa beslutet att överlämna information, innan beslutet verkställts. I detta hänseende ansåg Europadomstolen, på väsentligen samma grunder som i fallet Anne-Marie Andersson ovan under 12, att klaganden enligt svensk lag inte på rimliga grunder hade kunnat göra gällande någon rätt att hindra överlämnandet av uppgifterna i fråga till försäkringskassan och fann därför, med 6 röster mot 3, att artikel 6:1 inte var tillämplig.
    Även i den återstående frågan om ett eventuellt brott mot artikel 13 i konventionen resonerade Europadomstolen på samma sätt som i fallet Anne-Marie Andersson och konkluderade att denna artikel inte blivit kränkt.

 

14. A.P., M.P. och T.P. mot Schweiz (dom 29.8.1997) 15. E.L., R.L. och J.O.-L. mot Schweiz (dom 29.8.1997)
I båda dessa fall var klagandena arvingar till en avliden person som ansågs ha begått skattebrott. På grund härav inledde skattemyndigheterna förfaranden mot klagandena för att få ut de undandragna skatterna, och de ålade dessutom arvingarna skattetillägg som en sanktion för att skatt undanhållits. Klagandena motsatte sig

 

betalning av sådana skattetillägg under åberopande av att de var oskyldiga till de skattebrott som arvlåtarna kunde ha begått. De schweiziska myndigheterna och, i sista instans, den schweiziska högsta domstolen, Bundesgericht, ogillade emellertid dessa invändningar och höll fast vid att klagandena var skyldiga att betala skattetilläggen i fråga.
    Europadomstolen prövade frågan huruvida klagandenas rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att betraktas som oskyldiga i avsaknad av fällande dom (den s. k. oskuldspresumtionen) hade kränkts till följd av de påförts skattetillägg. Domstolen fann att sådana tillägg var att anse som straff i konventionens mening och att det var en grundläggande straffrättslig princip att straffansvar inte kunde utkrävas efter det att den person som begått en brottslig handling hade avlidit. Denna princip fick också anses ingå i den genom artikel 6:2 skyddade oskuldspresumtionen. I förevarande fall hade de avlidnas straffrättsliga skuld genom kraven på skattetillägg överförts på arvingarna, vilket enligt domstolens mening stred mot oskuldspresumtionen. På grund härav fann domstolen, med 7 röster mot 2, att artikel 6:2 inte hade respekterats i dessa mål.

 

16. Worm mot Österrike (dom 29.8.1997)
Klaganden Worm var journalist. Han arbetade för en österrikisk politisk tidskrift, Profil, och hade under lång tid intresserat sig för ett fall rörande en tidigare minister, Hannes Androsch, som åtalats för omfattande skattebrott. Innan dom avkunnades, publicerade Worm i tidskriften en artikel om rättegången mot Androsch. I artikeln gjorde han flera kritiska kommentarer till hur Androsch försvarat sig, och han framhöll att vissa kapitalöverföringar som skett inte kunde tolkas på annat sätt än att Androsch sökt undgå beskattning.
    Worm åtalades för otillåten påverkan av rättegång i brottmål. Han befanns skyldig och dömdes till ett bötesstraff. Worm gjorde vid Europadomstolen gällande att denna dom stred mot hans rätt enligt artikel 10 i konventionen till yttrandefrihet.
    Det var ostridigt i målet vid Europadomstolen att domen mot Worm var ett ingrepp i hans genom artikel 10 skyddade yttrandefrihet. Frågan var emellertid om ingreppet varit berättigat enligt punkt 2 i artikel 10 eller, med andra ord, om det grundats på lag och kunde anses nödvändigt för att skydda något i denna bestämmelse angivet intresse.
    Det var klart att domen mot Worm grundats på österrikisk rätt. Vidare kunde domen anses ha syftat till att upprätthålla domstolarnas anseende och opartiskhet, vilket var ett av de intressen som var skyddsvärda enligt artikel 10:2. Europadomstolen ansåg att

 

Worm inte hade nöjt sig med att beskriva de misstankar som förelåg gentemot Androsch utan att han uttryckt sig på ett så kategoriskt sätt att läsaren fick intrycket att ingen domstol kunde göra något annat än finna Androsch skyldig. Den österrikiska domstol som dömt Worm hade ansett att hans artikel varit ägnad att påverka den domstol som behandlade fallet Androsch, och risken för påverkan var särskilt stor eftersom det ingick lekmannadomare i denna domstol. Europadomstolen fann sig böra godta den österrikiska domstolens bedömning och konkluderade, med 7 röster mot 2, att artikel 10 inte hade överträtts.

 

17. Spurio mot Italien 18. De Santa mot Italien 19. Gallo mot Italien 20. Lapalorcia mot Italien 21. Abenavoli mot Italien 22. Zilaghe mot Italien 23. Laghi mot Italien 24. Viero mot Italien 25. Orlandini mot Italien 26. Ryllo mot Italien 27. Soldani mot Italien 28. Fusco mot Italien 29. Di Luca och Saluzzi mot Italien 30. Nicodemo mot Italien 31. Pizzi mot Italien 32. Scarfò mot Italien 33. Argento mot Italien 34. Trombetta mot Italien (domar 2.9.1997)
I samtliga dessa mål klagades över att ett domstolsförfarande inte slutförts inom skälig tid, så som krävs enligt artikel 6:1 i konventionen. Den grundläggande frågan var emellertid om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandena i fråga, vilka gällde klagandenas rättigheter som offentliganställda. Enligt Europadomstolens tidigare praxis är rätten att inneha offentlig tjänst inte en sådan civil rättighet som avses i artikel 6:1 (se t.ex. fallet Neigel mot Frankrike, SvJT 1997 s. 387 f.), men en offentlig tjänstemans rätt till lön, pension och andra ekonomiska förmåner är i princip en civil rättighet på vilken artikel 6:1 är tillämplig (se t.ex. fallen Francesco Lombardo och Giancarlo Lombardo mot Italien, SvJT 1994 s. 347).
    I flertalet av de fall som nu avgjorts befanns artikel 6:1 inte vara tillämplig, eftersom de tvister som förekommit gällt antingen frågor om utnämning, tjänsteplacering eller suspension från tjänst (fallen Gallo, Zilaghe, Laghi, Ryllo, Soldani, Fusco, Di Luca och

 

Saluzzi, Pizzi, Scarfò, Argento) eller sådana frågor i förening med krav på lön eller andra ekonomiska förmåner (fallen Spurio, Viero, Trombetta). I de senare fallen var det visserligen delvis fråga om ekonomiska anspråk, men dessa var sekundära och beroende av vilken bedömning som gjordes i den primära frågan om tjänsteinnehavet. Ett mål (fallet Orlandini) gällde en tjänsteman som befordrats retroaktivt men som inte retroaktivt tillerkänts de löneförmåner som var förenade med den högre tjänsten. I detta mål var visserligen fråga om ett ekonomiskt krav, men klaganden kunde inte göra gällande någon rättighet, utan det föll inom förvaltningsmyndighetens fria skön att avgöra från vilken tidpunkt den högre lönen skulle utgå, varför artikel 6:1 inte heller här var tillämplig.
    I fyra mål (fallen De Santa, Lapalorcia, Abenavoli, Nicodemo) gällde däremot tvisterna enbart krav på lön eller andra ekonomiska förmåner, och i dessa fall ansåg Europadomstolen artikel 6:1 vara tillämplig. Eftersom de rättsliga förfarandena i samtliga dessa fall hade pågått under mycket lång tid (6, 12, 15 respektive 17 år) fann domstolen vidare att rätten enligt denna artikel till ett avgörande inom skälig tid inte hade respekterats.

 

35. Robins mot Storbritannien (dom 23.9.1997)
Klagandena, makarna Robins, var invecklade i två processer med sina grannar, makarna T. Båda målen gällde krav på skadestånd på grannelagsrättslig grund. Makarna Robins förlorade båda målen. Makarna T väckte härefter talan mot makarna Robins för att få dessas skyldighet att betala makarna T:s rättegångskostnader fastställd. Förfarandet rörande denna fråga pågick i ungefär fyra år.
    Makarna Robins klagade över att processen om rättegångskostnaderna inte hade slutförts inom skälig tid och gjorde gällande att det på grund härav förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    En preliminär fråga var om artikel 6:1 var tillämplig på en tvist, som endast avsåg den subsidiära frågan om skyldigheten att betala rättegångskostnader. Europadomstolen framhöll att de rättegångskostnader som saken i detta fall gällde hänförde sig till tvister mellan grannar som otvivelaktigt avsåg civila rättigheter och skyldigheter. Förfarandet om rättegångskostnaderna borde ses som en fortsättning på dessa bakomliggande tvister och i enlighet härmed också anses gälla fastställandet av civila rättigheter och skyldigheter. Artikel 6:1 var således tillämplig.
    När det sedan gällde tidsåtgången fann Europadomstolen att det i tidsperioden om fyra år ingick vissa perioder för vilka staten inte kunde hållas ansvarig. Det fanns emellertid också två perioder då det förekommit dröjsmål, för vilka staten svarade, och på grund

 

härav hade kravet i artikel 6:1 på ett avgörande inom skälig tid inte respekterats.

 

36. Garyfallou AEBE mot Grekland (dom 24.9.1997)
Klagandebolaget, Garyfallou AEBE, ålades i mars 1986 administrativa böter för att bolaget brutit mot vissa regler för export- och importhandeln. I april 1986 överklagade bolaget beslutet till en förvaltningsdomstol i Athen. I april 1987 konstaterade denna domstol att bolagets talan syftade till att få det överklagade beslutet undanröjt och att den domstol som var behörig att pröva denna fråga var den högsta förvaltningsdomstolen. Målet överlämnades därför till denna domstol.
    Medan målet var anhängigt vid den högsta förvaltningsdomstolen, infördes en ny lag, enligt vilken mål om upphävande av administrativa beslut, som felaktigt anhängiggjorts vid lägre domstol, inte skulle överlämnas av denna domstol till den högsta förvaltningsdomstolen. På grundval härav fann den högsta förvaltningsdomstolen i april 1991 att bolaget inte hade väckt sin talan i rätt ordning och avvisade denna.
    I oktober 1991 tillkom emellertid ännu en ny lag som gjorde det möjligt att, bl. a. i ett fall som det förevarande, väcka ny talan inför domstol. Med anledning härav anhängiggjorde bolaget i februari 1992 ett nytt mål vid den högsta förvaltningsdomstolen. I april 1996 fann denna domstol sig inte vara behörig och överlämnade målet till förvaltningsdomstolen i Athen, som i juni 1997 upphävde det administrativa beslut som överklagats. Frågan i målet var om bolagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till ett avgörande inom skälig tid hade respekterats. De administrativa böter som ålagts bolaget utgjorde enligt grekisk rätt inte en straffrättslig påföljd. Emellertid uppgick de böter som hade kunnat utdömas till betydande belopp (maximum var ett belopp motsvarande cirka 15.000 DM), och som subsidiära påföljder för det fall att böterna inte betalades kunde bolagets tillgångar tas i beslag och dess direktörer sättas i fängelse under en tid av högst ett år. Dessa påföljder var sådana att det vid tillämpning av konventionen fick anses vara fråga om en anklagelse för brott, på vilken artikel 6:1 var tillämplig.
    Det rörde sig i målet om två domstolsförfaranden, varav det andra anhängiggjorts med anledning av den nya lag som tillkommit i oktober 1991. Europadomstolen framhöll att det fanns ett sådant samband mellan de båda förfarandena att dessa borde vid tillämpning av artikel 6:1 ses som ett enda förfarande som hade varat i över elva år. Någon tillfredsställande förklaring till denna tidsutdräkt hade inte lämnats, varför Europadomstolen fann att det förelåg ett brott mot artikel 6:1.

 

37. Coyne mot Storbritannien (dom 24.9.1997)
Klaganden Coyne var underofficer i det brittiska flygvapnet (Royal
Air Force) och stationerad vid en flygbas i Tyskland. Han åtalades inför en militärdomstol (court-martial) för brukande av falsk urkund och bedrägeri. Militärdomstolen sammankallades av en convening officer, som var chef för den brittiska flygvapenpersonalen i Tyskland. Domstolen bestod av tre flygofficerare, som alla var lägre i rang än nyssnämnde convening officer. Åklagaren utsågs också av samme convening officer och var i rang underställd denne. Coyne dömdes för vissa av de brott som omfattades av åtalet till nio månaders frihetsberövande och avsked från tjänsten. Domen fastställdes senare av en confirming officer och slutligen, efter överklagande, av en högre militärdomstol, Courts-Martial Appeal Court.
    Frågan i målet var om militärdomstolen kunde anses vara en sådan oberoende och opartisk domstol som avses i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen hänvisade till sin dom i fallet Findlay mot Storbritannien (se SvJT 1997 s. 386 ff.), där den funnit en militärdomstol inte motsvara de krav som uppställs i artikel 6:1, särskilt på grund av den centrala roll som i förfarandet spelas av en convening officer. I detta hänseende var situationen i fallet Coyne i huvudsak densamma som i fallet Findlay. Det förelåg en skillnad mellan de båda fallen såtillvida som Coyne men inte Findlay hade bestritt straffansvar och därför till skillnad från Findlay hade haft möjlighet att överklaga den fällande domen till Courts-Martial Appeal Court. Trots denna möjlighet till omprövning hade emellertid Coyne enligt konventionen kunnat göra anspråk på att redan i första instans ställas inför en domstol som uppfyllde kraven i artikel 6:1.
    Det fanns därför enligt Europadomstolens mening ingen anledning att bedöma detta fall på annat sätt än fallet Findlay. Artikel 6:1 hade således blivit kränkt.

 

38. Aydin mot Turkiet (dom 25.9.1997)
Klaganden, Sükran Aydin, var en turkisk kvinna av kurdiskt ursprung. Hon bodde i en by i sydöstra Turkiet. Hon klagade över att hon vid 17 års ålder hade arresterats av gendarmeriet och under frihetsberövande på gendarmeristationen torterats och våldtagits. Turkiska regeringen bestred att hon berövats friheten vid det aktuella tillfället och att de påstådda händelserna inträffat.
    Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad Europakommissionen), som företog en bevisupptagning i målet, fann det styrkt att Sükran Aydin hade varit berövad friheten och hållits i förvar hos gendarmeriet med förbundna ögon

 

och misshandlats i samband med förhör. Hon hade förödmjukats genom att tvingas klä av sig naken. Hon hade våldtagits och besprutats med vatten medan hon rullades runt i ett bilhjul. Denna uppfattning om vad som var bevisat i målet godtogs av Europadomstolen, som konstaterade att behandlingen av Sükran Aydin måste ha skett i syfte att av henne och hennes familj få fram upplysningar om relationer med PKK och om säkerhetsläget i området. Det fysiska och psykiska våld som Sükran Aydin utsatts för samt den mycket grymma våldtäkten utgjorde enligt Europadomstolens mening tortyr. Domstolen fann därför, med 14 röster mot 7, att artikel 3 i konventionen blivit kränkt.
    Europadomstolen tog härefter upp frågan om det också förelegat brott antingen mot artikel 6:1 i konventionen till följd av att Sükran Aydin inte hade kunnat vid domstol framställa krav på skadestånd eller mot artikel 13 i konventionen på grund av att de rättsmedel som bort säkerställa hennes rätt att inte utsättas för tortyr varit ineffektiva. Domstolen fann att det i denna del av målet var mest ändamålsenligt att begränsa sig till att pröva om rättigheten enligt artikel 13 till ett effektivt rättsmedel hade kränkts. Europadomstolen framhöll att Sükran Aydins möjligheter att få skadestånd eller att få ansvariga personer straffade varit helt beroende av vilken undersökning som utförts av åklagaren. Sükran Aydin och andra medlemmar av hennes familj hade vänt sig till åklagaren med klagomål, men denne hade endast gjort en mycket summarisk och ofullständig utredning. På grund härav hade effektiviteten hos andra rättsmedel undergrävts. Europadomstolen fann, med 16 röster mot 5, att artikel 13 hade kränkts. En sista fråga i målet var om Sükran Aydin i samband med förfarandet vid Europakommissionen hade utsatts för sådana trakasserier och sådant obehag från myndigheternas sida att hennes rätt enligt artikel 25 i konventionen att fritt föra talan inför de europeiska organen inte hade respekterats. Europadomstolen fann det emellertid inte visat att myndigheterna vidtagit åtgärder som varit avsedda att förmå henne att återta eller ändra sin talan eller som på annat sätt ingripit i utövandet av den enskilda klagorätten enligt konventionen.

 

39. Mehemi mot Frankrike (dom 26.9.1997)
Klaganden Mehemi, som var algerisk medborgare, dömdes år 1991 av fransk domstol till sex års fängelse för narkotikabrott (import från Marocko av ett stort parti haschisch). Domen fastställdes senare samma år av appellationsdomstolen, cour d'appel, som dessutom beslöt att Mehemi skulle utvisas på livstid från Frankrike.

 

Mehemi försökte förgäves få detta utvisningsbeslut upphävt. Utvisningsbeslutet verkställdes i februari 1995.
    Mehemi gjorde inför Europadomstolen gällande att utvisningen stred mot hans rätt till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen pekade på att Mehemi var född i Frankrike, hade bott där i mer än 30 år och hade fått all sin skolutbildning där. Hans föräldrar och syskon bodde också i Frankrike, och han hade själv i Frankrike tre minderåriga barn, som var franska medborgare. Han var också gift med barnens mor. Utvisningen utgjorde med hänsyn till dessa omständigheter ett ingrepp i hans genom artikel 8 skyddade rätt. Det gällde därför att pröva om utvisningen ändå kunde godtas enligt artikel 8:2 på grund av att den skett i enlighet med lag och varit nödvändig för att tillgodose något sådant intresse som anges i denna bestämmelse i konventionen.
    Att utvisningen hade stöd i fransk lag var tydligt, likaså att den syftade till att tillgodose ett i artikel 8:2 angivet intresse, nämligen att förebygga oordning eller brott.
    Europadomstolen framhöll att Mehemis starka personliga anknytning till Frankrike och hans familjeband i detta land var viktiga element vid bedömningen av om utvisningen var en proportionerlig åtrgärd. Desutom hade Mehemi inte visats ha några reella band med Algeriet. Att han deltagit i import av narkotika vägde tungt i den andra vågskålen, men Europadomstolen ansåg ändå att de starka banden med Frankrike, avsaknaden av band med Algeriet och framför allt det förhållandet att utvisningen skulle medföra att Mehemi skildes från sina minderåriga barn och sin hustru gjorde utvisningen till en oproportionerlig åtgärd som stod i strid med artikel 8.
    Fallet kan jämföras med de tidigare avgjorda målen Moustaquim mot Belgien (se SvJT 1994 s. 368 f.), Beldjoudi mot Frankrike (se SvJT 1994 s. 369), Nasri mot Frankrike (se SvJT 1995 s. 766), Boughanemi mot Frankrike (se SvJT 1996 s. 581 f.), C mot Belgien (se SvJT 1996 s. 775 f.) och Bouchelkia mot Frankrike (se SvJT 1997 s. 378 f.).

 

40. El Boujaïdi mot Frankrike (dom 26.9.1997)
Klaganden El Boujaïdi, som var marockansk medborgare, dömdes i Frankrike dels 1989 för narkotikabrott till sex års fängelse och utvisning, dels 1991 för försök till rån och olovlig vistelse i Frankrike till ett års fängelse. Utvisningsbeslutet verkställdes i augusti 1993. El Boujaïdi sökte vid flera tillfällen få utvisningsbeslutet upphävt men utan framgång.

 

El Boujaïdi gjorde gällande att hans utvisning stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjelivet.
    Europadomstolen framhöll att El Boujaïdis familjesituation i målet borde bedömas efter vad den varit vid den tidpunkt då utvisningsbeslutet vann laga kraft. Det förhållandet att El Boujaïdi senare inlett ett förhållande med en kvinna i Frankrike och att han erkänt sig vara far till hennes barn saknade därför betydelse för bedömningen. Däremot var det av vikt att El Boujaïdi kommit till Frankrike redan vid sju års ålder och bott där fram till sin utvisning samt att hans föräldrar och syskon också bodde i Frankrike. Med hänsyn härtill utgjorde utvisningen enligt Europadomstolens mening ett ingrepp i El Boujaïdis rätt till respekt för privat- och familjelivet.
    Europadomstolen konstaterade vidare att ingreppet var grundat på fransk lag och syftade till att förebygga oordning eller brott, vilket var ett legitimt ändamål enligt artikel 8:2. Det återstod att bedöma om ingreppet varit proportionerligt och således kunde anses nödvändigt för det angivna ändamålet.
    I detta hänseende erinrade Europadomstolen om El Boujaïdis starka anknytning till Frankrike, där han levt sedan sin barndom och där han fått sin utbildning och haft arbete. Å andra sidan hade han inte visat att han förlorat alla band med sitt ursprungsland Marocko, och han hade inte påstått att han saknade kunskaper i arabiska. Han tycktes inte heller ha visat någon vilja att bli fransk medborgare. Han hade begått ett allvarligt narkotikabrott och efter sin frigivning, då han vistades olagligt i Frankrike, gjort sig skyldig till ett nytt allvarligt brott. Med hänsyn härtill kunde utvisningen inte anses som en oproportionerlig åtgärd. Utvisningen omfattades således av artikel 8:2, och Europadomstolen konkluderade, med 8 röster mot 1, att artikel 8 inte blivit kränkt.

 

41. R.M.D. mot Schweiz (dom 26.9.1997)
Klaganden R.M.D. var misstänkt för brott som begåtts i skilda kantoner i Schweiz. Han häktades först i kantonen Zürich. Han yrkade att bli frigiven, men undersökningsdomaren i denna kanton förklarade sig sakna behörighet att pröva yrkandet, eftersom klaganden under tiden hade överförts till häkte i kantonen Luzern. I denna kanton utfärdades ett nytt häktningsbeslut. Klaganden överfördes därifrån till häkte i kantonen Bern. I denna kanton begärde klaganden att bli frigiven men fick svaret att framställningen inte kunde prövas i sak, eftersom frihetsberövandet grundade sig på ett häktningsbeslut som meddelats i kantonen Luzern. Härefter över-

 

fördes klaganden successivt till kantonerna Bern, Glarus, St. Gallen, Schwyz, Zürich, Aargau och Zürich.
    Det häktningsbeslut som meddelats i kantonen Luzern överklagades av klaganden till appellationsdomstolen, Obergericht, i Luzern, som avskrev målet eftersom klaganden under mellantiden hade överförts till kantonen Glarus. Klagandens överklagande av detta beslut avslogs av den högsta federala domstolen, Bundesgericht.
    Klaganden gjorde gällande att han inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 5:4 i konventionen att få sitt frihetsberövande överprövat av domstol.
    Europadomstolen konstaterade att klaganden hade varit häktad i sju olika kantoner under en sammanlagd tid av två månader. Klaganden hade sökt få till stånd en omprövning av frihetsberövandet genom att klaga först till appellationsdomstolen i Luzern och sedan till den högsta domstolen, men eftersom han under tiden hade överförts till annan kanton, hade någon omprövning inte skett. Han hade befunnit sig i en osäker situation, eftersom han ständigt kunde vänta sig att bli överförd till en annan kanton än den där han för tillfället befann sig, vilket skulle medföra att domstolarna i denna kanton inte längre var behöriga.
    Europadomstolen fann att klaganden till följd av de ständiga förflyttningarna mellan kantonerna och begränsningarna i de kantonala domstolarnas territoriella jurisdiktion inte hade haft möjlighet att få lagligheten av sitt frihetsberövande bedömd av domstol på sätt som krävs enligt artikel 5:4. Det hade ålegat Schweiz att organisera sitt rättsväsen så, att det i fall av överföring från en kanton till en annan var möjligt för en häktad person att få en sådan domstolsprövning. Det förelåg därför ett brott mot artikel 5:4 i konventionen.