Aktuella frågor

 

Försäkring och konkurs, replik
Varför skriver man en artikel i en juridisk facktidskrift? För mig är svaret att man som yrkesman inom juridiken vill nå ökad insikt, för egen och andras del, om gällande rätt och om hur rätten framgent bör gestalta sig med hänsyn till vedertagna juridiska principer. I det ligger också att väga allmänt vedertagna ändamålsskäl mot varandra. En annan infallsvinkel på rätten är den ideologiska, eller det fria tyckandet för att uttrycka det tydligare. Och det är inget fel på den infallsvinkeln, tvärtom, den är ytterst ett fundament för vår demokrati. Men ett sådant tyckande i juridiska frågor har inte större tyngd när tyckandet utövas av en jurist än när det utövas av någon annan och det har knappast sitt primära forum i juridiska facktidskrifter.
    Av denna min inställning till juridiskt skrivande följer ett krav på att läsaren ska kunna följa ett resonemang i vilket varje byggklots redovisas öppet. Det kräver ett visst mod; eventuella brister framträder tydligare, men det är också mer fruktbart för målet: ökad insikt. Det är också mödosamt — vilket Gösta Walin finner anledning att notera på flera ställen i sina kommentarer i SvJT 1997 s. 573 ff. till min tidigare artikel ”Vem har rätt på grund av försäkring när den försäkrade är i konkurs?” (SvJT 1997 s. 1 ff.). Jag vill i detta sammanhang nämna att i den mån det ligger kritik av HD i min nu nämnda artikel (eller i andra artiklar som jag har skrivit eller kan komma att skriva), kritiken inte gäller avgörandet i sig (HD dömer ju per definition alltid ”rätt”) utan just HD:s redovisning av skälen bakom ett avgörande, inte eller det förhållandet att HD ibland inte tar upp frågor där behovet av vägledning är stort. Vilken grad av möda Walin har lagt ner på sina kommentarer till min artikel, är okänt för mig. För min del är det emellertid svårt att helt följa skälen bakom de slutsatser han redovisar och som på flera punkter avviker från dem jag kom fram till i min artikel. Av denna anledning vill jag något kommentera Walins synpunkter och av samma anledning måste mina kommentarer delvis formuleras som frågor. För Walin är det ”oförståeligt varför inte NJA 1996 s. 368 (felaktigt angivet som s. 358 i Walins artikel, min anm.) skulle vara ett renodlat fall av partssuccession, i den mån man överhuvud vill beteckna konkursboets inträde som succession.” Först: Nej, enligt min mening, framförd i min artikel, är det fel att beteckna boets inträde som succession, eftersom inträdet innebär, som jag ser det, fullgörande av ett avtal i vilket konkursgäldenären fortfarande är part, inte fullgörande av ett avtal i vilket konkursboet numera är part (jfr hänvisningen i rättsfallets domskäl till vad som sägs i NJA

1916 s. 154 : ”... fick kvittas mot konkursford-ringar när konkursboet inte hade träffat nytt avtal med köparen utan endast fullgjorde det före konkursen träffade avtalet”.) Vidare: Hur det än förhåller sig med rätta beteckningen av vad som sker, så står det klart att det är fråga om fullgörande av ett tidigare träffat avtal. Applicerat på försäkringsavtalet är det tidigare träffade avtalet ett avtal i vilket som försäkrad anges konkursgäldenären. Hur kan blotta fullgörandet av detta avtal medföra att det explicita avtalsvillkoret om vem som är försäkrad skiftar från ett rättssubjekt till ett helt annat? Observera att ”den försäkrade” inte enbart, eller ens främst, är destinatären för utfallande ersättning. Den försäkrade är också en vital del i bestämningen av försäkringsansvarets omfattning, vilket bl. a. framgår av de s. k. biförpliktelserna i försäkring.
    Walin menar att alla överlåtbara förmögenhetstillgångar i princip ingår i konkursboet och ”[ä]r det genom försäkring skyddade intresset överlåtbart så är också försäkringsskyddet i princip överlåtbart”. Här måste jag först ta till gissningen att Walin med ”skyddade intresset” menar den försäkrade egendomen eller rörelsen, beroende på vad slags försäkring det rör sig om (”intresset” kan i försäkringssammanhang även avse den genom försäkringen berättigade, se 54 § FAL). Att detta skulle leda till att försäkringsskyddet i princip skulle vara överlåtbart är emellertid mig veterligen något nytt (förutsatt att inte Walin med ”försäkringsskyddet” menar den rätt till utfallande försäkringsersättning som den i avtalet angivne försäkrade kan ha), se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 334. För övrigt tycks det mig vara en anomali att tala om försäkringsskyddets överlåtbarhet. Det som kan överlåtas är (rättigheterna enligt) försäkringsavtalet, men om det avtalats att försäkringen ger ett skydd för t. ex. skadeståndsgrundande handlingar som försäkrad A vidtar, är det svårt att se hur man genom överlåtelse av avtalet kan överlåta ett skydd för handlingar som B vidtar. Min huvudpoäng i fråga om egendomsförsäkring var att boet som regel inte har anledning att bekymra sig om något inträde, eftersom utfallande försäkringsersättning i alla händelser i princip ska tillföras boet enligt 3:3 KL. Tvärtom, menade jag på i artikeln närmare redovisade skäl, vore ett inträde kontraproduktivt (inte ”kontrapunktivt”, som sägs i Walins artikel) för boet. Walin undrar däremot om det inte är ”klart” att boet kan åberopa försäkringen om ”det genom försäkringen skyddade intresset” (gissningsvis menas egendomen eller, rättare, intresset i egendomens värde) omfattas av boet. Varför det skulle vara klart redovisas inte närmare, men strax därpå hänvisar Walin till att en kontrahent får stå vid sitt avtal även om han upptäcker att motpartens ekonomi försämrats, om han inte i avtalet har garderat sig mot det. Det kan inte komma i fråga att befria försäkringsgivaren från ansvar när han har fått valuta

 

för skyddet, menar Walin, och fortsätter med att jämkning också skulle vara omotiverat. Emellertid: Det är inte i min föreställningsvärld, så ej heller i min artikel, fråga om vare sig befrielse från eller jämkning av försäkringsgivarens ansvar. Som jag anmärker på flera ställen i min artikel fortsätter försäkringsavtalet att gälla enligt avtalade villkor. Saken gäller i stället om försäkringen ska fortsätta att gälla på andra villkor, nämligen för en ny försäkrads göranden och låtanden med försäkringsföremålet. I fråga om ansvarsförsäkrad verksamhet tycker Walin att ”huruvida konkursboets övertagande av ledningen innebär en sådan riskökning att försäkringen kan sägas upp är en särskild fråga”. Min argumentation går inte ut på att försäkringsgivarens ansvar upphör på grund av ”övertagande av ledningen”, såsom när ett bolag byter VD eller liknande. Enligt min uppfattning övertar boet inte ledningen. Boet är ett helt annat rättssubjekt som driver en helt annan verksamhet, nämligen avveckling av konkursen, i vilken kan ingå att driva den tidigare verksamheten vidare under sådana förtecken.
    Överhuvud taget får jag intrycket att Walin menar att försäkringsskyddet utan vidare och bortsett från försäkringsvillkoren följer den försäkrade egendomen eller verksamheten efter överlåtelse eller konkurs, var egendomen/verksamheten än befinner sig. Det kunde ju tänkas vara en möjlig ordning, bortsett från frågan om det vore lämpligt, men var är stödet för att gällande rätt ser ut på det sättet? Min uppfattning är att sådant stöd saknas, se 54 § FAL e contrario och Hellner a. a. s. 86 f. och s. 329 ff. (i fråga om ansvarsförsäkring finns överhuvud taget inget lagstöd för presumtion av att försäkring gäller till förmån för tredje man, bortsett från skadelidandens separationsrätt enligt 95 § FAL). Vidare menar jag att övervägande skäl saknas för att det borde vara så; i fråga om konkurssituationen har jag ”mödosamt” redovisat min syn på detta i artikeln. I överlåtelsesituationen skulle Walins inställning, om jag uppfattat den rätt, innebära t. ex. att om inkråmet i en ansvarsförsäkrad rörelse överlåtes av företaget A till ett annat företag B, så gäller automatiskt ansvarsförsäkringen för det nya, för försäkringsgivaren helt okända företaget B, inklusive det företagets tidigare likadana verksamhet (med den inskränkning som kan följa av fareökningsregler). Det vore nog en överraskning för försäkringsbolagens underwriters. Det bör allmänt sett uppmärksammas att ”subjektiva riskargument”, dvs. risken för försäkringsfall bedömd utifrån den försäkrades person och personliga förhållanden, med all rätta spelar allt större roll vid företagsförsäkring. Att så är fallet särskilt vid ansvarsförsäkring torde också framstå som naturligt för gemene man. Det är inte fråga om att försäkringsgivaren skall ”befrias från ett ansvar som han har fått betalt för”, utan om att försäkringsgivaren ska befrias från ett ansvar som han inte har fått betalt för, ej heller utfäst.

 

Walin exemplifierar med bl. a. trafikförsäkring. Exemplet är missriktat. Trafikförsäkring är en försäkring som enligt uttryckliga lagregler i princip gäller till förmån för alla och envar som skadas till följd av trafik med det försäkrade fordonet, oavsett vem som framför detsamma. Trafikförsäkringen är en obligatorisk särlösning som är fjärran från de vanliga, frivilliga privaträttsliga avtal som företagsförsäkringarna som regel utgör. Det finns goda skäl för det och jag har i andra sammanhang (t. ex. SvJT 1997 s. 173 ff.) hävdat dels att det kan finnas områden där tredje man genom obligatoriska regler bör skyddas av annans försäkringsavtal, dels att det på varje särskilt område kräver en analys som verkligen övertygar om riktigheten av den slutsatsen, dvs. att särlösningen inte är något tillräckligt skäl för generalisering.
    Walin tycker inte att det ska behövas någon särskild förklaring till att HD i NJA 1996 s. 400 har funnit att den rättsskyddsförsäkrades konkursbo inte har rätt till utfallande försäkringsersättning på grund av före konkursen inträffat försäkringsfall. Walin menar uppenbarligen att det är tydligt att försäkringsavtalet är ett avtal till förmån för tredje man, ombudet. Som jag antydde i min artikel tror jag också att HD hade den inställningen. Men: Det finns inga lagstadganden alls om rättsskyddsförsäkring, vid sidan av de allmänna reglerna om skadeförsäkring. De reglerna, vad gäller tredjemansavtal, är uttryckligen begränsade till egendomsförsäkring. Det fanns ingenting i det uttryckliga försäkringsavtalet som ens antydde att parterna avsåg ett tredjemansavtal eller att ombudet skulle få någon egen materiell rätt till försäkringsersättning. Allt som fanns var en sedvänja att utbetala ersättningen till ombuden. Av detta drar HD, om Walins uppfattning är riktig — vilket jag som sagt tror att den är slutsatsen att rättsskyddsförsäkringar presumeras vara försäkringar till förmån för ombuden, dvs. tredjemansavtal. Ett helt nytt ställningstagande med sakrättslig verkan, grundad enbart på en sedvänja. Som jag nämnde i min artikel skapar det frågetecken beträffande andra försäkringar där utbetalningssedvänjor förekommer. Varför säger inte HD rent ut att, om inte annat klart framgår av försäkringsvillkoren, rättsskyddsförsäkringar ska betraktas som försäkringar till förmån för tredje man, ombuden, trots att som försäkrad anges annan? (Jfr referatrubriken som inte antyder något om tredjemansavtal och Finansinspektionens yttrande i målet, där inspektionen tycker att en så central fråga borde regleras uttryckligen i försäkringsvillkoren.) Och varför redovisar inte HD utförligt skälen för detta ställningstagande, när det såvitt jag förstår inte har något tidigare stöd vare sig i lag, rättspraxis eller (veterligen) doktrin? Samma fråga om motiveringen har jag, som framgår av min artikel, beträffande HD:s yttrande om möjlig separationsrätt till återförsäkringsersättning i NJA 1995 s. 197. Det yttrandet

 

är, också enligt min mening, ”remarkabelt”. Att rättsfallet i betydelsen HD:s avgörande skulle vara så remarkabelt (utanför kretsen av inblandade parter) har jag emellertid svårt att se. HD fann ju genom avtalstolkning eller -utfyllnad att låntagarna hade ställt sina säkerheter till förmån även för banken i det aktuella fallet och därmed behövde man, som också sägs i domskälen, inte ta ställning till allmänna sakrättsliga principer.
    För egen del vill jag ”som slutkläm” konstatera att jag redan i min artikel anmärkt (s. 19) att den som har en egen materiell rätt till försäkringsersättning har en egen fordran, inte en separa-tionsrätt.
Birger Nydrén