Några synpunkter på mål och ärenden i Högsta domstolen
Av justitierådet TORKEL GREGOW
Artikeln behandlar vissa frågor som rör Högsta domstolens arbetsuppgifter, huvudsakligen i belysning av domstolens ställning som prejudikatinstans. Författaren presenterar och resonerar kring olika handlingsalternativ som syftar till att ytterligare förstärka domstolens roll som just prejudikatskapande instans.
1. Högsta domstolen (HD) fick år 1971 i princip ställning som prejudikatinstans, dvs. att den huvudsakliga uppgiften blev att skapa prejudikat till ledning för rättstillämpningen. Detta skedde genom att möjligheterna till ändringsdispens, intressedispens och allmän dispens avskaffades. Vid sidan av prejudikatdispens infördes dock möjlighet till dispens (prövningstillstånd) även vid synnerliga skäl (54 kap. 10 § rättegångsbalken, RB). Funktionen som prejudikatinstans har accentuerats genom vissa reformer på senare år i samma riktning.
Lagregleringen ger sålunda intryck av att HD:s ledamöter till den helt övervägande delen sysslar med prejudikatbildningen. Verkligheten är dock en annan.
Här skall diskuteras vissa frågor som rör HD:s arbetsuppgifter. Det gäller i första hand frågor rörande prövningstillstånd och handläggningen av ärenden avseende särskilda rättsmedel. I anslutning till frågan om dispensprövningen skall också beröras lagregleringen av frågan om måls anhängiggörande i HD. Vidare skall behandlas vissa speciella typer av mål och ärenden som åvilar HD samt en särskild fråga som har samband med kravet på prövningstillstånd i hovrätterna i vissa typer av mål. Ett par synpunkter på frågan vad som kan göras för att öka antalet prejudikatfrågor i HD skall också tas upp.
Vissa av frågorna har behandlats tidigare (se särskilt SOU 1986:1 Högsta domstolen och rättsbildningen samt prop. 1988/89:78 i samma ämne). För några år sedan gjorde HD en framställning till justitiedepartementet om en översyn av vissa frågor angående prövningstillstånd (se Johan Lind i Juridisk Tidskrift 1994/95 s. 1147 ff.). I den situation som nu råder finns det dock anledning att ånyo belysa problemen utifrån dagsläget.
2. För att överklaganden skall tas upp till prövning i HD krävs det att prövningstillstånd har meddelats (54 kap. 9 § RB); här bortses från de undantag för vissa, mindre frekventa fall som gäller från detta krav. Det ankommer på HD själv att ta ställning till frågan om prövningstillstånd skall meddelas. Ettvart av åren 1995 och 1996 inkom till HD närmare 6 000 mål, varav cirka 5 000 utgjorde dispensmål. Under år 1997 har måltillströmningen minskat något. Den närmare anledningen härtill har inte kunnat utrönas. Till jämförelse kan nämnas att år 1990 uppgick antalet inkomna mål till ungefär 3 700, varav cirka 3 100 dispensmål. Antalet dispenserade mål har dock under många år varit tämligen konstant och hållit sig omkring 150 om året.
Förhoppningen vid 1971 års reform att antalet överklaganden till HD skulle minska som en följd av de ändrade dispensgrunderna har inte infriats. Det har tvärtom skett en kraftig ökning; år 1971 uppgick antalet överklaganden till omkring 1 300.
Trots att målantalet minskat något under 1997, måste man räkna med att det på något längre sikt stiger, såvida inte särskilda åtgärder (t. ex. införande av mera generella förbud mot överklagande) vidtas. HD torde kunna bemästra även en viss ökning, men hur blir arbetsförhållandena om dispensmålen småningom uppgår till låt oss säga 7 000 à 8 000 om året? Det finns anledning att säga något närmare om målens hantering i HD. Tidigare gällde att dispensfrågan i alla mål skulle prövas av tre ledamöter. År 1981 infördes möjlighet att avgöra frågan med endast en ledamot, under förutsättning att frågan var av enkel beskaffenhet. Numera gäller, utan angivande av någon särskild förutsättning, att frågor om prövningstillstånd får avgöras av en ledamot samt att fler än tre ledamöter inte får deltaga i avgörandet (3 kap. 6 § 4 st. RB).
Bestämmelsen grundas på ståndpunkten att avgörande av frågor om prövningstillstånd inte utgör ett dömande i vanlig mening utan ett utväljande av mål som är lämpliga för att skapa prejudikat. Det kan understrykas att det huvudsakliga skälet för meddelande av prövningstillstånd är att målet innehåller en prejudikatfråga eller, som det uttrycks i 54 kap. 10 § 1 st. punkt 1 RB, att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD.
Dispens kan även meddelas om det finns synnerliga skäl till prövning (54 kap. 10 § 1 st. punkt 2), vilket närmast innebär att det finns grund för resning eller att domvilla har förekommit eller att målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. I den mån detta aktualiseras innefattar dispensprövningen även ett ställningstagande till själva saken. Denna dispensgrund åberopas ofta men föreligger mycket sällan.
Numera föredras närmare 90 % av dispensmålen för en ledamot och alltså endast cirka 10 % för tre ledamöter. Likväl uppskattas
dispensmålen ta i anspråk minst 30 % av ledamöternas arbetsinsats. Häri ingår dock även arbete med sådana ärenden angående resning m. m. som prövas av tre ledamöter och i ett särskilt fall av endast en ledamot. Man kan då föreställa sig hur situationen skulle ha varit om inte möjligheten till enmansföredragning hade införts. Mot bakgrund av det sagda torde förhållandena komma att bli oacceptabla, ifall antalet dispensmål ökar på det sätt som har antytts i det föregående.
De mål som föredras för endast en ledamot kan, grovt sett, delas in i tre kategorier. En utgörs av mål, vari klagandens offentlige försvarare, rättshjälpsbiträde eller privata ombud anstränger sig för att försöka påvisa prejudikatfrågor i mål som enbart innehåller bevisfrågor eller av annat skäl präglas av frånvaron av allt prejudikatintresse. En annan kategori består av mål som kan innehålla något av så pass stort intresse att det finns anledning att fundera något över vad som bör göras; en omgång om 10 enmansmål, vilket varje ledamot tilldelas nästan en gång i veckan, innehåller i genomsnitt kanske högst ett sådant mål.
Den tredje gruppen av mål är sådana, vari klaganden själv för sin talan, ej sällan i handskrivna inlagor, och ofta argumenterar om sådant som är utan betydelse för saken, saknar fog eller i vart fall inte utgör skäl för prövningstillstånd. I många av dessa fall har klaganden inte uppmärksammat att det krävs prövningstillstånd, som kan meddelas endast under särskilt angivna förutsättningar, för att målet skall tas upp till prövning av HD. Det är tydligt att överklaganden av denna typ som regel inte kan ligga till grund för prejudikatbildning.
Dispensmål som föredras för endast en ledamot är i princip avsedda att föranleda avslag på dispensansökningen. Någon enstaka gång kan det, tvärtom, vara så självklart att dispens bör meddelas att det har ansetts vara tillräckligt med en ledamot. Den ledamot för vilken enmansföredragning sker är givetvis berättigad att vid tvekan hänskjuta ett mål till tre ledamöter, något som sker i en del fall.
Av de cirka 10 % av dispensmålen som prövas på 3-mansavdelning är många krävande i fråga om omfattning och svårhet. Förutom underrättsavgöranden och inlagor i HD skall ledamöterna också tillgodogöra sig den rättsutredning som föredraganden på förhand har lämnat ut. Det tar i allmänhet ganska lång tid i anspråk att läsa dessa mål, vartill kommer föredragning och överläggning. Endast en mindre del av målen föranleder prövningstillstånd.
Det stora antalet ogrundade överklaganden till HD förorsakar mycket arbete för personalen och därmed kostnader för rättsväsendet. Målen skall registreras, ofta kompletteras, läsas in av föredraganden, läsas av en ledamot, beslut skall skrivas ut och expedie-
ras m. m. Bortåt 4 000 mål utgör en onödig belastning för HD. Kostnaderna för dessa mål borde kunna användas på ett bättre sätt inom rättsväsendet.
Vad nu sagts visar enligt min mening att de nuvarande förhållandena i fråga om prövning av dispensmålen inte är tillfredsställande. Det är inte godtagbart att ungefär en tredjedel av ledamöternas arbetskapacitet skall tas i anspråk för uppgifter som inte avser HD:s egentliga funktion, dvs. prejudikatbildningen. Proportionen mellan antalet dispensmål och antalet dispenserade mål är inte rimlig. Problemen kan förmodas efter hand bli större och situationen kan bli ohållbar. Det torde därför förr eller senare bli nödvändigt att göra något åt saken. Att ånyo öka antalet ledamöter i HD — som minskats under senare år — är inte en lämplig lösning.
Det kan framhållas att ett eventuellt införande av generellt krav på prövningstillstånd i hovrätterna inte kan förväntas radikalt minska antalet överklaganden till HD. En sådan reform kan möjligen t. o. m. få motsatt effekt. I vart fall är det svårt att på förhand dra någon säker slutsats beträffande måltillströmningen till HD.
Vad kan då göras för att förbättra förhållandena? En allmän utgångspunkt för en diskussion i saken bör vara att det inte finns anledning att ändra förutsättningarna för att prövningstillstånd skall meddelas i HD såvitt gäller den dispensgrund som avser prejudikatfrågor (prejudikatdispens). Den andra dispensgrunden (synnerliga skäl), som kan sägas vara en säkerhetsventil med bl. a. syfte att förebygga senare ansökan om resning eller klagan över domvilla, bör bli beroende av vilken lösning som väljs. Det kan i sammanhanget understrykas att det föreligger en mycket grundläggande skillnad mellan ett system med tillståndsprövning som endast har prejudikatdispens (och eventuellt dispens vid synnerliga skäl) och ett tillståndsprövningssystem som även innehåller ändringsdispens, dvs. att prövningstillstånd skall meddelas om det finns anledning till ändring i det överklagade avgörandet. Medan det förra systemet i princip endast är inriktat på prejudikatfrågor, innebär det senare även en summarisk prövning i sak ifall då en ansökan om prövningstillstånd avslås. I det förra systemet blir det dessutom ett något säreget förhållande med överklagande. En part överklagar i syfte att få till stånd ändring i underinstansens avgörande och är i princip ointresserad av om någon prejudikatfråga blir löst, medan den instans till vilken överklagande sker tar upp mål till prövning endast om det är ägnat att främja prejudikatbildningen. Denna ordning tvingar överklagande parter att argumentera i frågor som de egentligen inte har något intresse av, ifall de skall ha möjlighet att få framgång i dispensfrågan. Som redan nämnts innehåller överklaganden från en-
skilda parter utan juridiskt ombud ofta inte något av betydelse för dispensfrågan.
Saken kan också uttryckas så att medan de enskilda målen drivs i parternas intressen, prejudikat skapas i samhällets intresse. Denna motsättning är svår att komma ifrån så länge mål skall komma under den högre instansens prövning genom överklagande av förlorande part, dvs. på dennes initiativ.
Som antytts inledningsvis har HD:s ställning som prejudikatinstans accentuerats genom vissa lagändringar under senare år. Här avses närmast de reformer som inneburit att prövningstillstånd kan begränsas till en viss fråga i målet eller en viss del av målet (54 kap. 11 § 1 st. RB), att HD vid överklagande av RÅ, JK eller JO (vilka inte är underkastade prövningstillstånd i brottmål) kan begränsa prövningen till en viss prejudikatfråga (54 kap. 12 §) och att en tingsrätt under vissa förutsättningar kan hänskjuta en prejudikatfråga till HD ( 56 kap. 13–15 §§).
Det bästa vore om antalet överklaganden kunde reduceras kraftigt. En allmän information om hur små möjligheterna är att få ett mål prövat i HD kan inte väntas ge något större resultat. Det bestyrks av det antal överklaganden som har skett under de cirka 25 år som förflutit sedan 1971 års reform beträffande HD:s ställning.
Skälen till att många för sina mål ända till HD torde främst vara dels att en part ofta fixerar sig i den sak som han eller hon driver och är oemottaglig för skäl som talar i motsatt riktning, dels att tilltron till myndigheter och även domstolar numera är mindre än förr dels ock att många under alla förhållanden vill utnyttja även den allra minsta möjlighet till ändring som finns, särskilt som inget är att förlora genom överklagande; det sistnämnda torde inte minst gälla i brottmål. Härtill kommer att de flesta inte sätter sig närmare in i vad som gäller på området. Med nuvarande regler överklagar säkerligen också många i brottmål för att uppskjuta verkställigheten.
Det har hittills ansetts att tillståndsprövningen bör åvila HD, eftersom den har så nära samband med den dömande verksamheten i HD. Så länge möjligheten till ändringsdispens fanns kvar var det nödvändigt att HD svarade för prövningen, och när HD år 1971 gavs ställning av prejudikatinstans synes inte ha övervägts att förlägga prövningen på annat håll. Att tillståndsprövningen blivit kvar hos HD kan, mot bakgrund av att de dispenserade målen skall prövas av HD, förmodas bero dels på att det är en naturlig och närliggande lösning dels på att denna ordning anses utgöra den bästa garantin för att det sker en korrekt bedömning. Det har också framhållits att ledamöterna genom läsning av dispensmålen får en inblick i den dömande verksamheten i underinstanserna, vilket är av betydelse för den egna verksamheten i HD.
Huruvida prövningstillstånd bör meddelas i ett visst mål kan ofta inte av den mest insiktsfulle besvaras med ett entydigt ja eller nej. (Jag tänker här på de cirka 500 mål per år som föredras på 3mansavdelning.) Detta beror på att avgörande inte enbart är den rent rättsliga bedömningen utan att även faktorer av annat slag inverkar, t. ex. om frågan i målet verkligen utgör något egentligt problem i rättslivet eller om inte förhållandena i målet är alltför speciella för att ligga till grund för ett principavgörande. Mellan ledamöterna föreligger ej sällan olika meningar i dispensfrågan, även om detta inte avspeglas i protokollet.
Ifall prövningen i stället skulle åvila något annat organ, får man räkna med att urvalet inte blir precis detsamma som med den nuvarande ordningen. Detta kan dock inte vara avgörande, bara frågorna blir föremål för en kvalificerad bedömning som i stort leder till resultat som är godtagbara med hänsyn till prejudikatbildningen. Om något anses böra göras för att ändra nuvarande förhållanden, får man vara beredd att godta nya och okonventionella lösningar.
Det kan här framhållas att det inte är bra för HD:s anseende att ansökan om prövningstillstånd avslås i 96–97 % av dispensmålen av HD, eftersom klagandena ofta torde utgå från att HD då har fastställt det överklagade avgörandet och alltså godtagit detta som korrekt. Vägrat prövningstillstånd innebär ju emellertid inte något godkännande av hovrättens ståndpunkt. Det torde vara omöjligt att förklara rätta förhållandet för enskilda parter.
Även om HD anses i och för sig mest lämpad att svara för tillståndsprövningen, är situationen med det stora antalet överklaganden numera sådan att det finns skäl att överväga andra alternativ. Frågan om att förlägga tillståndsprövningen hos något annat organ har tidigare diskuterats bl. a. vid nordiska juristmötet i Helsingfors år 1987 (med Johan Lind som referent). a) En möjlighet är att det införs principiellt förbud att överklaga hovrätts avgöranden men med befogenhet för hovrätten att medge rätt att överklaga när det finns prejudikatintresse. När överklagande sker på grund av sådant tillstånd, skall HD företa tillståndsprövning enligt vad som gäller f. n. Denna ordning finns redan nu i fråga om bl. a. underhållsbidrag (18 kap. 4 § äktenskapsbalken och 20 kap. 12 § föräldrabalken).
Ett sådant system kan sägas ligga i linje med de nuvarande realiteterna, nämligen att vi har ett principiellt tvåinstanssystem och att det i de allra flesta fall står klart att det inte finns grund för en ytterligare prövning i HD. Det har invänts att en hovrätt i vissa tveksamma fall kan, för att dölja sitt avgörande, frestas att underlåta att ge tillstånd till överklagande, trots att det föreligger sakliga skäl därtill. Enligt min mening finns det inte någon som helst anledning att räkna med något sådant.
En mera bärkraftig invändning är att hovrätterna av naturliga skäl inte kan förväntas tillåta överklagande i fall då det föreligger något sådant skäl för prövningstillstånd som beskrivs som ”synnerliga skäl”. Sådana fall, som dock inte är särskilt vanliga, får då beaktas efter ansökan om resning eller klagan över domvilla. Om detta skulle medföra en betydande ökning av antalet sådana ärenden, utgör detta dock ett visst skäl mot den berörda möjligheten.
Det nämnda alternativet skulle emellertid vara mycket arbetsbesparande. Prövningen av om ett mål har något prejudikatintresse skulle åvila domstolsledamöter som redan är mycket väl insatta i målet och man skulle därmed undgå det arbete som följer av att målet måste anhängiggöras hos en annan domstol eller annat organ för handläggning och prövning utav ledamöter som inte tidigare har haft befattning med saken.
Denna ordning skulle kanske också i en del fall kunna leda till att mål med prejudikatintresse, som annars skulle stanna i hovrätten, skulle komma att överklagas, vilket måste ses som en fördel. b) En annan lösning är att dispensprövningen får ankomma på ett särskilt organ som är skilt från HD (jfr lagrådet). Ett sådant organ kunde bestå, förutom av pensionerade justitieråd som är beredda att ställa sig till förfogande, t. ex. av hovrättslagmän, advokater och professorer. Ett sådant organ måste av praktiska skäl bedriva sitt arbete i nära anslutning till HD:s verksamhet. Ett praktiskt problem kan vara att vissa dispensmål kan ha nära samband med mål eller ärende som skall prövas av HD utan krav på prövningstillstånd och att samordning bör ske, men detta och andra liknande problem kan säkert lösas i tillämpningen.
I sammanhanget kan framhållas att det i Sverige är uteslutet att, såsom tidigare har skett i Danmark, anförtro dispensprövningen åt justitiedepartementet. c) Ett ytterligare alternativ är att prövningen liksom f. n. skall åvila HD men i enklare fall fullgöras av föredragandeorganisationen, förslagsvis av tre rutinerade revisionssekreterare. Dessa skulle vara skyldiga att till ledamöterna hänskjuta fall beträffande vilka det kan råda någon som helst tvekan i dispensfrågan. Hänskjutna mål skulle prövas av en, två eller tre ledamöter, alltefter målets beskaffenhet.
Detta skulle i praktiken innebära att ledamöterna får pröva bortåt 1 000 mål om året, medan återstoden föranleder avslag av revisionssekreterare. Denna lösning skulle medföra att ledamöterna befriades från de allra flesta av de nuvarande enmansmålen. Den vilar på den tidigare nämnda synen att dispensprövningen utgör ett utväljande av lämpliga prejudikatmål och inte ett dömande i vanlig mening. Den bryter dock mot en fast princip beträffande HD, nämligen att endast ledamöter är behöriga att besluta i själva saken. Vidare skulle åberopande av resningsskäl och liknande kunna orsaka problem, om denna dispensgrund skall finnas kvar.
d) Genom åtgärder av annat slag kan förmodligen åstadkommas en ganska kraftig minskning av antalet överklaganden. Här åsyftas närmast (åter)införande av avgift för överklagande, ej rätt till ersättning för offentlig försvarare eller rättshjälpsbiträde för arbete med överklagande som inte leder till prövningstillstånd samt advokattvång.
De båda förstnämnda alternativen är emellertid inte särskilt tilltalande; ett system med avgifter kan dessutom vara svårhanterligt. Advokattvång ligger däremot väl i linje med att HD i princip endast skall pröva mål med prejudikatintresse. En sådan ordning, som torde ha motsvarighet i flera andra länder, anses dock troligen vara alltför främmande för svensk rätt.
Min slutsats av de anförda synpunkterna är att det alternativ som tagits upp under a) är det mest närliggande.
3. Här skall något beröras regelsystemet i RB beträffande måls anhängiggörande i HD. Man bör komma ihåg att reglernas uppbyggnad härrör från en tid då ändringsdispens ingick i systemet med prövningstillstånd i HD och att mera omfattande ändringar än som var nödvändigt inte gjordes när denna dispensgrund togs bort år 1971 och HD därmed fick funktionen som prejudikatinstans. RB är konstruerad utifrån förhållandet att det finns ett system med tre instanser i tvistemål och brottmål. Regleringen utgår från en hierarkiskt uppbyggd organisation, där HD förhåller sig till hovrätterna på samma sätt som dessa förhåller sig till tingsrätterna. I balkens inledande avdelning sägs sålunda att hovrätt är överrätt i mål som fullföljs från allmän underrätt och att HD är överrätt i mål som fullföljs från hovrätt (2 kap. 1 § och 3 kap. 1 §).
I 49–52 kap. finns bestämmelser om överklagande av tingsrätts domar och beslut, däri inräknat föreskrifter om i vilken utsträckning tingsrätts avgöranden får överklagas. På motsvarande sätt finns det i 54–56 kap. regler om överklagande av hovrätts domar och beslut, inbegripet regler om i vad mån hovrätts avgöranden får överklagas. En skillnad är att överklagande av hovrätts domar behandlas i ett enda kapitel, omfattande såväl tvistemål som brottmål (55 kap., jfr 50 och 51 kap.). En annan skillnad är att avdelningen om rättegången i HD numera även innehåller bestämmelser om hänskjutande av prejudikatfrågor.
Överklagande till HD regleras alltså på i princip samma sätt som överklagande till hovrätt. Även rättsmedlen har numera samma beteckning, låt vara den neutrala termen överklagande. Anvisningar om överklagande utformas också i huvudsak på samma sätt i hovrätterna som i tingsrätterna.
RB anger visserligen förutsättningarna för att mål skall kunna tas upp till prövning av HD, men regleringen ger knappast på ett tillräckligt tydligt sätt en rättvisande bild av realiteterna. Här åsyftas särskilt att den omständigheten att ett mål är felbedömt av hovrät-
ten inte utgör skäl för prövningstillstånd och att möjligheten att få upp ett mål till prövning i HD är försvinnande liten. Det förra förhållandet framstår säkerligen för många enskilda parter som helt oförklarligt, när det nu finns en överinstans över hovrätten till vilken envar har rätt att överklaga; detta bestyrks också av tillämpningen.
I realiteten råder det som nämnts, sedan möjligheten till ändringsdispens (samt s. k. intressedispens och allmän dispens) avskaffats, i princip ett tvåinstanssystem. Det måste vara en fördel ifall detta kommer till bättre uttryck i lagstiftningen, även om lagändring i detta syfte inte kan förväntas radikalt minska antalet överklaganden. Regleringen bör utformas med utgångspunkt från att hovrättens avgörande i princip är slutgiltigt och möjligheten att få omprövning av prejudikatfrågor i HD bör samordnas därmed.
Det kan tilläggas att det måste accepteras att det är regionala domstolar som utgör principiella slutinstanser, när det finns en för hela landet gemensam domstol som har ansvaret för prejudikatbildningen. Så är det ju i praktiken redan f. n., vilket är en följd av att möjlighet till ändringsdispens inte finns i HD.
Rättsmedlet behöver inte nödvändigtvis gå ut på ett formellt överklagande på traditionellt sätt. Det kan i stället konstrueras t. ex. som en ansökan om omprövning på grund av prejudikatintresse. Rättsmedlet bör få en beteckning som anger att det i första hand gäller en sådan prövning. Möjligen bör förhandenvaron av en prejudikatfråga vara en formell förutsättning för rätten att föra talan till HD, varav skulle följa att talan avvisas om någon sådan fråga inte befinns föreligga.
Kravet på prejudikatintresse som förutsättning för prövningstillstånd bör om möjligt komma i förgrunden på ett annat sätt än f. n. En möjlighet som kan övervägas är att klagandens primära yrkande skall gå ut på att få en viss prejudikatfråga, som är avgörande för målet, prövad av HD. Det bör i så fall krävas att prejudikatfrågan presenteras på ett klart och tydligt sätt. Den ändring som yrkas med anledning av en ändrad bedömning av prejudikatfrågan bör också anges. Även den part som har vunnit i hovrätten bör kanske kunna få en prejudikatfråga underställd HD:s prövning, ifall han skulle vara mera intresserad av prejudikatfrågan än av utgången i målet.
Ifall frågan om talans förande i HD behandlades utifrån en sådan syn som har angetts här, kunde regleringen kanske förenklas. Behövs det t. ex. detaljerade bestämmelser om den förberedande handläggningen i HD eller om i vilka fall mål får avgöras på handlingarna respektive då huvudförhandling måste hållas? Kanske kan det överlämnas åt HD att efter vad som är lämpligt och med tillämpning av allmänna principer själv avgöra hur mål skall
handläggas. Europakonventionens krav på muntlig förhandling skall givetvis beaktas. Oavsett vad nu har sagts bör HD i tvistemål och brottmål inte vara hänvisad till att pröva målet antingen enbart på handlingarna eller enbart på grundval av vad som har förekommit vid huvudförhandling. Möjlighet bör införas att hålla förhandling som ett komplement till avgörande efter föredragning (jfr 56 kap. 11 § 1 st. RB jfrt med 52. kap 11 §). Sådan förhandling kan vara motiverad t. ex. för att partsombuden skall få tillfälle att plädera muntligen i en besvärlig rättsfråga.
Bestämmelserna i 54 kap. RB om i vad mån hovrätts avgöranden får överklagas respektive överklagas särskilt och vad som har samband därmed ansluter nära till vad som enligt 49 kap. gäller beträffande överklagande av tingsrätts avgöranden. Men om prejudikatfrågan sätts i förgrunden på ett sådant sätt som har antytts här behövs eventuellt inte en så sofistikerad reglering.
Förmånen av offentligt försvar och allmän rättshjälp med biträdesförordnande bör upphöra i och med hovrättens dom eller slutliga beslut. Parten bör dock ha möjlighet att få samma förmån i målet i HD, om prövningstillstånd meddelas eller det annars finns särskild anledning därtill.
Med en reglering av den art som har berörts här kan HD kanske undgå en del av de mål, vari klagandens ombud försöker konstruera prejudikatintresse som inte existerar eller där klaganden själv för sin talan. Ett problem är hur de situationer som f. n. faller under ”synnerliga skäl” i 54 kap. 10 § 1 st. punkt 2 RB skall hanteras. Den naturliga lösningen är att den missnöjde är hänvisad till att ansöka om resning eller klaga över domvilla.
Utifrån en sådan reglering som har diskuterats här bör hovrätts domar och beslut få verkställas såsom lagakraftägande såväl i tvistemål som i brottmål, dock med möjlighet för HD att förordna om inhibition. Även med nuvarande bestämmelser om överklagande finns det nog numera skäl för en sådan ändring. Frågan har behandlats tidigare men inte ansetts mogen för att leda till en ändring av hittillsvarande ordning. När möjlighet till ändringsdispens inte existerar och en eventuell prejudikatdispens inte utan vidare innebär att det finns anledning att ändra hovrättens avgörande, finns det då över lag egentligen något att vänta på i fråga om verkställigheten? Jag vill understryka att vad som har sagts här inte utgör ett i detalj genomtänkt system utan endast en skiss till en ändrad ordning.
4. Antalet ärenden i HD som avser särskilda rättsmedel, dvs. ansökan om resning, ansökan om återställande av försutten tid och klagan över domvilla, har på senare år uppgått till cirka 500 om året;
under år 1997 har antalet ärenden dock sjunkit något. Det helt övervägande antalet sådana ärenden avser resning. Endast ett fåtal framställningar leder till bifall, under de senaste åren ungefär 10 fall per år dvs. omkring 2 %.
Tidigare skulle ärenden rörande särskilda rättsmedel över lag prövas av fem ledamöter. Efter lagändring år 1981 är det tillräckligt med tre ledamöter, om prövningen är av enkel beskaffenhet (3 kap. 6 § 2 st. RB). I fråga om resning gäller dessutom att om en tidigare ansökan har avslagits och sökanden inte åberopar något nytt av betydelse i en ny ansökan, denna kan avslås eller avvisas av enbart en ledamot (3 st.), vilket dock inte kan tillämpas särskilt ofta.
De flesta framställningarna avseende särskilda rättsmedel är helt ogrundade och föredras som regel för tre ledamöter. Ett mindre antal är diskutabla och föranleder hörande av motparten (oftast RÅ) eller i vart fall vissa närmare överväganden. Dessa ärenden föredras på fullsutten avdelning. Merparten av ärendena utgör alltså en onödig belastning för HD som medför en hel del arbete och kostnader. Bl. a. läser ledamöterna underrättsavgörandena, som ibland kan vara vidlyftiga, och ärendena medför en omfattande pappershantering på olika håll i HD.
Jag är givetvis medveten om att man inte kan räkna med att resning m. m. skall sökas i princip endast i fall då det finns förutsättningar för bifall. Men det föreligger inte en rimlig proportion mellan antalet ärenden och antalet bifallna framställningar.
I fråga om antalet ärenden bör också beaktas att prövningen av ansökningar om resning och återställande av försutten tid avseende tingsrätts (och vissa andra myndigheters) avgöranden för några år sedan flyttades till hovrätterna (se 58 kap. 4 § 1 st., 10 a §, 12 § 1 st. och 13 § RB). Hovrättens beslut kan överklagas till HD, varvid tillståndsprövning sker (58 kap. 14 §, se även 59 kap. 3 § 1 st. RB). Sådana överklagade mål har de senaste åren uppgått till 150– 200 per år och ingår i tidigare angivna uppgifter om dispensmålen.
Vad kan då göras för att minska belastningen av ärenden rörande särskilda rättsmedel? Eftersom saken i praktiken främst gäller resningsärenden, talas i fortsättningen i första hand om ansökningar om resning.
Det är ansökningar om resning i tvistemål och om resning till förmån för den åtalade i brottmål som är av intresse. (Här bortses från resning beträffande beslut.) Som grund för resning åberopas i de flesta fall nya omständigheter eller nya bevis (58 kap. 1 § 1 st. punkt 3 RB, se även 2 st., samt 2 § punkt 4). Ibland görs gällande att hovrättens rättstillämpning varit uppenbart lagstridig (1 § 1 st. punkt 4 och 2 § punkt 5). Övriga grunder som anges i 58 kap. 1 och 2 §§ åberopas sällan.
En part som för sin talan utan juridiskt biträde anger dock som regel inte någon särskild grund för sin ansökan. Ibland kan av ansökningen utläsas att det påstås finnas något material som inte har bedömts i målet. Ofta är det emellertid endast fråga om en missnöjd parts begäran om omprövning av målet.
Det torde inte finnas skäl att göra någon grundläggande ändring av förutsättningarna för resning. (Detsamma gäller övriga särskilda rättsmedel.) Bestämmelserna synes sålunda i princip vara väl avvägda. Huruvida det kan finnas behov av jämkning på enskilda punkter bortser jag från. Utgångspunkten är — och måste vara — att en lagakraftvunnen dom inte skall kunna rubbas utan mycket starka skäl; i fråga om resning i brottmål till förmån för den som har fällts till ansvar bör möjligheten till omprövning vara något liberalare, vilket också är lagregleringens innebörd.
Varför söker så många personer resning, när nu möjligheten att få till stånd resning är mycket ringa? Det kan förmodas att många enskilda, efter att ha läst i tidningarna om beviljade resningar, har trott sig finna ett alternativt sätt att få sin sak omprövad, sedan möjligheten för ordinärt överklagande har utnyttjats utan resultat. I övrigt är väl skälen ungefär desamma som i fråga om det stora antalet överklaganden till HD (se ovan under 2).
En allmän information till parter eller allmänheten om de snäva förutsättningarna för att resning skall beviljas kan inte väntas minska antalet ansökningar i någon större utsträckning. Här skall beröras några andra åtgärder som måhända kan förbättra situationen något. a) Eftersom ansökan om resning avser en prövning av saken i målet, är det inte möjligt att anförtro prövningen åt något annat organ än domstol. Det framstår också som något främmande att införa en dispensprövning i dessa ärenden. Det skulle emellertid vara till stor nytta om det kunde finnas ett förfarande, genom vilket obefogade ansökningar sållades bort på ett enkelt sätt och helst utan att HD:s ledamöter över huvud behövde kopplas in. En sådan förprövning skulle möjligen kunna anförtros HD:s föredragandeorganisation, t. ex. tre rutinerade revisionssekreterare (jfr vad som ovan under 2 c diskuterats beträffande tillståndsprövningen). Ett alternativ kunde vara att jämka domförhetsreglerna ytterligare, så att obefogade ansökningar kan prövas av endast en ledamot. Förutsättning för prövning i någon av dessa former kan vara att det är uppenbart att ansökningen är ogrundad (jfr 42 kap. 5 § 1 st., 47 kap. 5 § 1 st., 50 kap. 8 § 2 st. och 51 kap. 8 § 2 st. RB). b) En möjlighet skulle vara att anförtro prövningen av resningsansökningar åt hovrätterna även när en ansökan riktar sig mot ett hovrättsavgörande. Detta kan sägas vara en naturlig konsekvens av att det i dag finns ett principiellt tvåinstanssystem och att HD i princip skall pröva endast prejudikatfrågor i överklagade mål.
c) Numera ställs det i princip ganska stora krav på en stämningsansökan eller en överklagandeskrift för att ansökningen eller överklagandet skall tas upp till prövning. Även i fråga om resningsansökningar finns det vissa formella krav (58 kap. 5 § RB, se även 58 kap. 12 § 3 st. och 59 kap. 3 § 1 st.). Bristfälliga resningsansökningar avvisas dock inte utan avslås vanligen såsom ogrundade (jfr 58 kap. 6 § 1 st.).
En möjlighet är att ställa större krav på resningsansökningar för att de skall tas upp till prövning. Det skulle sålunda kunna krävas ett preciserat angivande av på vilket sätt den åberopade grunden har betydelse för bedömningen. Även att ursäktsrekvisitet i 58 kap. 1 § 2 st. RB i tillämpliga fall är uppfyllt borde motiveras. Uttrycklig bestämmelse om befogenhet att avvisa bristfälliga ansökningar borde då införas. Det finns knappast skäl för att skrifter som på oklara grunder ger uttryck för missnöje med en dom skall behandlas seriöst som resningsansökningar, särskilt som resultatet är givet på förhand.
Å andra sidan skulle man sannolikt inte vinna mycket med en sådan ordning, i vart fall om ett avvisande måste föregås av ett föreläggande att bota bristen. Det är då som regel enklare att avslå ansökningen såsom ogrundad. En eventuell befogenhet att avvisa bristfälliga ansökningar borde dock anförtros föredragandeorganisationen, om något skulle vinnas. d) Krav på en avgift för att få ansöka om resning skulle troligen få många att avstå från ansökningar vilka saknar egentlig grund. Ett avgiftssystem är dock inte en godtagbar lösning, särskilt inte beträffande brottmål. Det skulle också medföra administrativa olägenheter. Ett sådant alternativ torde därför kunna lämnas åsido. e) HD erhåller en hel del diffusa skrifter, som har anknytning till visst mål men närmast innebär en missnöjesyttring utan direkt begäran om omprövning av saken. Dessa skrifter behandlas vanligen som resningsansökningar. På motsvarande sätt får HD emellanåt från hovrätterna skrifter, vari en part efter klagotidens utgång ger uttryck för sitt missnöje med en hovrättsdom. Trots att det inte talas om resning eller liknande i skriften, uppfattas denna ofta av hovrätten som en resningsansökan och vidarebefordras till HD såsom rätt prövningsinstans. HD är inte bunden av denna klassificering men brukar godta den.
Enligt min mening finns det i de flesta fall inte tillräcklig anledning att behandla inlagor av denna typ som resningsansökningar. Det är en missriktad generositet, särskilt som framställningarna omedelbart avslås. Det medför också merarbete för domstolen. Det är en rimlig begäran och förutsatt i RB att den som avser att begära resning också anger detta i sin ansökan, även om man inte nödvändigtvis måste kräva att sökanden använder just lagens ord.
Inlagor av det slag som har berörts här bör enligt min mening som regel behandlas som ”skrifter”, vilka kan avskrivas på ett enkelt sätt eventuellt i administrativ ordning. Vad som har sagts här kräver inte någon lagändring. f) HD besväras av en del ärenden, vari en person söker resning gång på gång i samma sak. Om en ny ansökan inte innehåller något nytt av betydelse, kan den visserligen avslås eller avvisas av endast en ledamot men föranleder ändå visst arbete. Dessutom anförs ofta något nytt i en senare ansökan, varvid det kan vara svårt att säkert konstatera att den nämnda förutsättningen är uppfylld. Trots att det är en hovrättsdom som är det egentliga föremålet för sökandens missnöje, riktar sig ansökningarna ofta efter hand mot HD:s beslut att vägra prövningstillstånd och HD:s beslut i tidigare resningsärenden.
Det vore önskvärt om ansökningar av sådant slag, vilka praktiskt taget aldrig kan leda till bifall, kunde behandlas på ett enklare sätt än för närvarande. En möjlighet är att begränsa antalet ansökningar som tas upp till prövning; ytterligare ansökningar skulle avvisas (av en ledamot eller eventuellt av revisionssekreterare). I undantagsfall skulle detta dock kunna vara alltför strängt. Dessutom kan samma ordning inte lämpligen tillämpas i fråga om brottmålsdomar.
En närliggande lösning, avseende alla typer av mål, skulle vara att en ny ansökan om resning rörande en dom, beträffande vilken en resningsansökan tidigare prövats, skall avvisas om det inte föreligger särskilda skäl för prövning. Sådana skäl skulle närmast vara att sökanden åberopar något helt nytt förhållande av viss kvalitet. Regeln skulle täcka även sådana fall som då den tidigare ansökningen avser hovrätts avgörande men den nya ansökningen riktar sig mot HD:s beslut i dispensfrågan eller i det tidigare resningsärendet.
Det bör framhållas att man troligen inte skulle vinna så mycket med en sådan lösning. g) Förordnande av offentlig försvarare i ett brottmål eller om allmän rättshjälp med biträde i ett tvistemål gäller inte i ett senare resningsärende. I fråga om allmän rättshjälp med biträdesförordnande i resningsärenden (offentlig försvarare kan inte förordnas i sådant ärende) är HD:s praxis sedan gammalt att beslut därom meddelas endast ifall sökanden anses ha haft fog för att ansöka om resning. Denna förutsättning föreligger i första hand då resningsansökningen bifalls men även i vissa andra fall då hovrättens avgörande framstått som högst diskutabelt.
Det har emellertid visat sig att, när sökanden på förhand har vänt sig till Rättshjälpsmyndigheten (tidigare någon rättshjälpsnämnd), denna många gånger har beviljat rättshjälp trots att det varit utsiktslöst att få resning. Detta har bidragit till antalet obefo-
gade resningsansökningar och dessutom inneburit ett slöseri med allmänna medel. Det ligger i sakens natur att den som vill angripa en lagakraftvunnen dom inte utan vidare skall erhålla förmånen av rättshjälp. Det förefaller dock som om nämnda praxis numera har upphört.
5. Som tidigare nämnts hänför sig ungefär en tredjedel av ledamöternas arbetsinsats i HD till dispensmålen och de enklare ärendena angående de särskilda rättsmedlen. Detta innebär dock inte att återstående del ägnas åt prejudikatbildningen. Även vissa andra uppgifter utan prejudikatintresse åvilar HD. Här skall nämnas några exempel.
HD skall pröva förutsättningar för utlämning enligt 1957 års lag om utlämning för brott innan utlämning sker, såvida inte den som avses med framställningen har samtyckt till utlämning. Dessa ärenden innehåller i de flesta fall inte något av prejudikatintresse. Det ankommer vidare på HD att förordna om förening av mål vid olika domstolar enligt 14 kap. 7 a § RB och att pröva framställning om ersättning av allmänna medel av den som i egenskap av offentlig försvarare eller rättshjälpsbiträde har lagt ner arbete på överklagande till HD, när något överklagande inte har kommit till stånd. Inte heller dessa ärenden innehåller som regel prejudikatfrågor.
Här kan också nämnas enskilt åtal och talan om skadestånd mot högre domare m. fl., något som vissa rättshaverister ägnar sig åt. Sådan talan är som regel uppenbart ogrundad och kan då prövas summariskt. Det krävs emellertid fullsutten avdelning och detta gäller även om talan skall avvisas på grund av att parten inte har efterkommit föreläggande att betala ansökningsavgift eller att avhjälpa brister i stämningsansökningen (jfr 3 kap. 6 § RB).
Att beakta är också att prövningstillstånd i en del mål, med stöd av punkt 2 i 54 kap. 10 § 1 st. RB, meddelas därför att det har förekommit något fel i hovrättens handläggning eller att det föreligger någon annan speciell omständighet som saknar intresse från prejudikatsynpunkt. Härtill kommer att ledamöterna får ägna viss tid, låt vara inte särskilt mycket, åt vissa administrativa frågor.
Vad nu sagts föranleder slutsatsen att HD:s ledamöter ägnar högst hälften av sin arbetsinsats åt prejudikatbildningen. Revisionssekreterarna anses ägna i genomsnitt ungefär 75 % av sin arbetstid åt frågor som saknar prejudikatintresse.
Jag är väl medveten om att det i praktiken inte är möjligt med en ordning där ledamöterna (och föredragandena) skulle ägna i det närmaste 100 % av arbetstiden åt prejudikatfrågor. Det är dock enligt min mening angeläget att uppgifter som inte nödvändigtvis måste ankomma på HD anförtros andra organ inom rättsväsendet. Som exempel kan nämnas uppgifterna att förordna om förening av mål i olika domstolar och att besluta om ersättning till offentlig
försvarare eller rättshjälpsbiträde då arbete efter hovrättens avgörande inte har lett till något överklagande.
6. Förhållandevis många överklaganden till HD avser mål vari hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd. I en del sådana fall meddelas prövningstillstånd i HD på grund av att målet anses innehålla någon fråga av prejudikatintresse. När målet företas till prövning i HD gäller emellertid saken primärt om prövningstillstånd skall meddelas i hovrätten. På grund av vad som brukar betecknas som instansordningens princip anses HD vara förhindrad att avgöra prejudikatfrågan utan får nöja sig med att meddela prövningstillstånd i hovrätten. Hovrätten har därefter att ta upp målet till prövning.
Det anses inte heller lämpligt att HD, vars ledamöter har satt sig in i målet och bildat sig en uppfattning om hur frågan bör bedömas, ger hovrätten anvisningar om hur den skall döma genom att ge uttryck för sin uppfattning. (Parterna brukar argumentera i själva saken och inte enbart för att det skall bli prövningstillstånd i hovrätten.) HD begränsar sig därför i de flesta fall till att ange vad som är prejudikatfråga och i allmänhet också skälen för denna. Efter hovrättens avgörande återkommer ibland målet och föranleder prejudikat i HD. Då blir det, åtminstone delvis, andra ledamöter som skall läsa in målet.
Situationer av denna typ kan väntas öka, om det skulle införas tillståndsprövning i hovrätterna i vidare omfattning än som gäller för närvarande.
Det bör övervägas om man inte skulle kunna frångå instansordningens princip i dessa fall och låta HD, när det anses lämpligt, direkt avgöra prejudikatfrågan eller målet i dess helhet, utan att hovrätten först har fått pröva målet. Till stöd för en sådan ordning kan anföras den vinst i tid och kostnader som alla berörda gör. En viss förebild finns i vad som gäller om hänskjutande av prejudikatfrågor till HD.
För att HD skall kunna förfara på angivet sätt torde krävas lagändring.
7. Det anses råda en brist på prejudikat, vilket kan förmodas bero främst på en ganska intensiv lagstiftning med många nya eller ändrade bestämmelser. HD strävar efter att dispensera alla mål med tillräckligt prejudikatvärde; det kan dock någon gång föreligga något särskilt skäl till att ett mål med visst prejudikatintresse inte lämpar sig för prejudikatbildning. HD avslår aldrig en ansökan om prövningstillstånd på grund av arbetsbördan eller liknande omständigheter.
Prejudikatvärdet varierar i betydande grad mellan olika HD-avgöranden. Vissa avgöranden förpassas till notisavdelningen i NJA
på grund av bristande prejudikatvärde. Det förtjänar framhållas att vissa prejudikat i första hand har betydelse i det praktiska rättslivet, medan andra får verkan främst för domstolarna. Till den förra kategorin hör domar på den centrala förmögenhetsrättens område och till den senare flertalet avgöranden i brottmål, bl. a. påföljdsfrågor. De flesta avgöranden av processuella frågor torde också främst gagna domstolarna.
Vad kan då göras för att öka antalet prejudikat, när den stora mängden överklaganden inte avkastar tillräckligt många fall? Det tycks då vara nödvändigt att se förutsättningslöst på frågan och söka nya vägar.
Den möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor från tingsrätt till HD som infördes för några år sedan bör vara ett steg i rätt riktning. Möjligheten är emellertid kringgärdad av snäva förutsättningar och har hitintills utnyttjats bara ett fåtal gånger. Kanske kan förutsättningarna lättas och motsvarande möjlighet införas även i vissa andra situationer, något som också har diskuterats i samband med införandet av nämnda ordning.
Kostnadsbestämmelserna kunde göras något generösare än f. n. då det gäller rättegången i HD (när prövningstillstånd meddelas). T. ex. skulle allmän rättshjälp kunna beviljas på liberalare grunder och en part inte behöva riskera att få betala motpartens rättshjälpskostnader, när han så att säga offrar sig för att prejudikat skall skapas. Man bör emellertid enligt min mening hålla fast vid att HD skall vara en högsta domstol och inte en högsta prejudikatinstans (”HP”), som avgör abstrakta rättsfrågor utan anknytning till pågående mål. Detta bör dock inte hindra att rättsfrågor som uppkommer i tvister som prövas i andra instanser eller i annan ordning skulle kunna hänskjutas till HD.