Aktuella frågor

 

 

Replik om neutraliteten
Rolf Lindholms inlägg ”Missuppfattningar om neutraliteten” i ett föregående nummer av denna tidskrift (SvJT 7/97 s. 576–580) kan det vara skäl för undertecknad att kommentera, bl. a. eftersom Lindholm gör gällande att det måste vara besvärande för mig, som professor i folkrätt, att mina tankegångar saknar stöd i den folkrättsliga litteraturen. Diskussionen oss emellan i denna fråga har nyligen förts i 2. Häftet av Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift 1997 (s. 165–171).
    Låt mig först säga att Lindholms beskrivning av mina ståndpunkter är helt korrekt. Vi är av olika uppfattning på nästan varje punkt. Jag menar att neutralitet i dagens läge inte inträder automatiskt i varje konflikt för utomstående parter, att neutraliteten i dagens läge inte är en skyldighet med global räckvidd, att det i realiteten finns en mellanposition mellan krigförande och neutral, nämligen en oreglerad icke-krigförande-status (”non-belligerency”), samt att det numera av praktiska skäl behövs en neutralitetsförklaring från de stater som i en väpnad konflikt önskar bli delaktiga av neutralitetsrättens regler.
    Anledningen till att dessa ståndpunkter torde vara en helt korrekt uttolkning av den juri-

diska situationen är att man inte (som Lindholm) kan nöja sig med en analys av vad som gällde 1907, efter antagandet av de två neutralitetsrättsliga Haagkonventionerna. Det har hänt mycket i världen och i folkrätten sedan 1907. Neutralitetsrättens automatik och status har minskat i takt med att världssamfundet har strävat efter ambitiösa system för kollektiv säkerhet. Principen om kollektiv säkerhet bygger på gemensam krishantering istället för ickeinblandning, på ställningstagande mot aggression istället för opartiskhet, på solidaritet i stället för utanförskap. Denna strävan efter kollektiv säkerhet och krishantering (först genom Nationernas Förbunds pakt och sedan genom FN:s stadga) har inte alltid resulterat i konkreta resultat, men den har åstadkommit en osäkerhet om neutralitetsrättens ställning. I varje enskilt fall får man undersöka om det är kollektiva förpliktelser som gäller, eller om utrymmet för neutralitet finns kvar. Den automatik med vilken neutralitetsrättens regler var tänkta att träda in i bilden har gått förlorad. Detta har jag närmare utvecklat i artikeln ”The Changing Law of Neutrality” i en festskrift till professor Jerzy Sztucki (Bring & Mahmoudi

856 Aktuella frågor SvJT 1997 (utg.), Current International Law Issues, Nordic Perspectives, 1994).
    Sverige har emellanåt haft att göra en avvägning i den internationella politiken rörande hur mycket av kollektiv säkerhet respektive neutralitet som gäller i ett konkret fall. Utrikesminister Sten Andersson sade under det andra Gulfkriget att Sverige var icke-krigförande i konflikten mellan FN och Irak. Mellanpositionen icke-krigförande accepterades således. I samma andetag noterade också utrikesministern att Sverige inte var neutralt, utan solidariskt med FN.
    Det ligger en hel del sanning i Lindholms påpekande att olika neutralitetsexperter i den folkrättsliga doktrinen har en annorlunda framtoning än jag själv.
    Österrikiska och schweiziska experter har helt enkelt inte fört samma diskussion, åtminstone inte fullt ut. Detta betyder dock naturligtvis inte att jag a priori skulle ha fel. Dessutom går det mycket lätt att i doktrinen hitta stöd för olika moment av den argumentation som ingår i mitt resonemang. Några exempel: Redan 1916 hävdade Philip Marshall Brown på ett möte med American Society of International Law att staterna hade en skyldighet att agera mot orättfärdigheter och bortse från ”this weird thing called neutrality” (Proceedings of the American Society 1916 s. 33 ff.). Under mellankrigstiden hävdade folkrättsliga kommentatorer ofta att NF-systemet devalverade neutralitetens roll. Efter FN:s tillkomst återkom denna typ av argument, nu relaterade till FNstadgan. Isidro Fabela hävdade i sin bok Neutralité, 1949, att neutraliteten var överspelad i FN:s kollektiva säkerhetssystem. Hans Kelsen menade i The Law of the United Nations, 1950, att FN-stadgans artikel 2(5) utesluter neutralitet eller åtminstone automatisk neutralitet (s. 107). Howard Taubenfeld skrev i en artikel i American Journal of International 

Law (AJIL) 1950 att icke-krigförande-status (”non-belligerency”) till viss del existerade inom FN-stadgans system (s. 390). På senare tid har Richard Falk, i sin bok Revitalizing International Law, 1989, apropos irländsk neutralitetspolitik, noterat att fungerande kollektiv säkerhet minskar utrymmet för och behovet av neutralitet (s. 156). Dietrich Schindler uppmärksammar, i festskriften till Frits Kalshoven, att FN-stadgans kapitel VII implicerar ”reducerad neutralitet” (Delissen & Tanja (eds), Humanitarian Law of Armed Conflict, Challenges Ahead, 1991, s. 372). I en recension nyligen kritiserade professor George Aldrich den uppfattning om neutralitetens ständiga relevans som också Rolf Lindholm står för: ”With respect, the generally accepted … aid to victims of aggression and the development of the concept of non-belligerency in the twentieth century have fundamentally undermined the nineteenth-century law of neutrality.” (90 AJIL 1996, s. 711). Fler exempel ur doktrinen kan lätta plockas fram. Strävandena efter kollektiv säkerhet

 

SvJT 1997 Fastighetsmäklares ansvar rörande återgångsklausuler 857 och regional samordning fortsätter. I Europa tänker vi på OSSE, ”Det nya Nato”, EU:s andra pelare. Neutraliteten är inte död, men dess folkrättsliga ställning är avsevärt försvagad. För Rolf Lindholm återstår det att ta till sig detta.
Ove Bring