Gränsöverskridande förtal i Cyberspace

 

 

Av professor MICHAEL BOGDAN

Artikeln behandlar de internationellt straffrättsliga samt internationellt privat- och processrättsliga frågor som uppstår i samband med förtal på Internet. De traditionella anknytningsmomenten, såsom handlingsorten och skadeorten, är mindre lämpliga för bedömningen av händelser inom de elektroniska informationsströmmarnas värld, vilken inte är indelad i länder utan i nätverk. Efter en beskrivning av dagens rättsläge diskuterar artikeln alternativet att låta lokaliseringen av primärnätverkets servicedator vara avgörande för domsrätten och lagvalet.

 

1. Inledning
Den 24 april 1997 dömde Hovrätten för Nedre Norrland Per-Johan L. till 80 dagsböter för grovt förtal av en f. d. flickvän och ålade honom att ersätta henne med 15.000 kronor för lidande och kostnader.1 Per-Johan hade, något förenklat beskrivet, i flickvännens namn satt in en obscen kontaktannons, vilket resulterat i att hon fick ta emot 25–30 fräcka e-mail och telefonsamtal. Det som gör domen juridiskt intressant är att annonsen inte hade satts in i en tidskrift eller dyl., utan med en dators hjälp hade placerats på Internet, närmare bestämt på en elektronisk anslagstavla (en databas där alla som har tillgång kan föra in uppgifter och läsa vad andra har fört in) i Seattle, USA. Annonsen, som var skriven på engelska, blev på detta sätt tillgänglig för Internetanvändare över hela världen. Det rör sig mig veterligt om det första publicerade svenska avgörandet om brott och skadegörande handling i vad som populärt kallas Cyberspace, dvs. i det integrerade och världsomspännande nätverk av elektroniska informationsströmmar som numera av somliga betraktas som ett eget, ”virtuellt” land, oberoende av den verkliga världens nationella gränser. Tillkomsten av Cyberspace kastar nytt ljus på bl. a. den internationellt straffrättsliga och internationellt privat- och processrättsliga problematiken, eftersom gamla beprövade anknytningsmoment som exempelvis orten där den brottsliga och/eller skadegörande handlingen företagits, orten där brottet fullbordats och orten där skadan uppkommit inte alltid lämpar sig för bedömning av händelser i de elektroniska kommunikationsströmmarnas sköna nya värld, som

 

1 Se RH 1997:61.

inte är indelad i stater och delstater utan snarare i olika nätverk.2 Så länge det inte finns några till Internet anpassade specialregler om domsrätt och tillämplig lag är de svenska domstolarna icke desto mindre tvungna att söka lösning i de allmänt hållna regler som finns, i varje fall när dessa är lagfästa. Internet3 kan kortfattat och förenklat beskrivas som ett världsomspännande nät för kommunikation mellan åtskilliga miljoner datorer, och består av över 150.000 sammankopplade datornätverk (jag väljer att kalla dem primärnätverk) i minst ett hundratal länder. Utmärkande för Internet är att det inte styrs eller organiseras från något centrum eller någon mittpunkt (detta är en del av arvet från Internets militära ursprung, där det var viktigt att systemet inte skulle kunna slås ut genom ett angrepp på systemets centralpunkt). Det finns alltså inget globalt Internet AB eller dyl., utan vart och ett av de ingående primärnätverken organiseras och styrs för sig, exempelvis av ett företag eller ett universitet. För att en privatperson skall få tillgång till Internet behöver han eller hon en dator, ett avtal med operatören av något av de i Internet ingående primärnätverken, en modemanslutning via telefon till denna operatörs servicedator (server) samt ett kommunikationsprogram för paketdatatrafik. Det sist sagda betyder att informationen innan den skickas i väg fördelas i mindre ”paket”, vilka tar sina egna, individuella vägar till adressatens dator, där de återigen ställs samman. Vägarna väljs av datorerna själva beroende på framkomligheten i det aktuella ögonblicket, så att överbelastning eller avbrott i en länk lätt kan kringgås genom valet av en annan väg. Erbjuds användaren på en besökt adress (på svengelska ibland kallad ”sajt”) exempelvis en möjlighet att genom att klicka på musen förflytta sig till andra intressanta adresser (på Sydsvenska Dagbladets hemsidor finner man t. ex. länkar till ett hundratal andra tidningar i hela världen), så innebär en sådan förflyttning inte att informationen skall flöda genom den först besökta datorn, utan informationen finner sina egna vägar. Var den ena eller andra adressen respektive datorn befinner sig framgår för övrigt

2 Se Matthew R. Burnstein, ”Conflicts on the Net: Choice of Law in Transnational Cyberspace”, 29 Vand.J.Transnat'l L. 75–115 (1996). Liknande svårigheter uppstår också inom den internationella skatterätten, exempelvis i fråga om mervärdeskatt på Internettjänster, och den internationella förvaltningsrätten, exempelvis i fråga om datalagstiftningens territoriella tillämpningsområde. I en 1978 utkommen artikel menade jag exempelvis att ett personregister skulle betraktas som befintligt i Sverige, och följaktligen kräva Datainspektionens tillstånd, om det i Sverige fanns en dataterminal som genom koppling till en utomlands belägen dataanläggning möjliggjorde att direkt nå innehållet i personregistret, se Michael Bogdan, ”Dataflykt över gränserna och den svenska datalagstiftningen”, Förvaltningsrättslig Tidskrift 1978, s. 1–26, på s. 8. Den tekniska utvecklingen har sedermera gjort denna uppfattning mindre rimlig. 3 I denna uppsats används termen Internet i första hand för att beteckna ”World-Wide Web”. Internet används bl. a. också för att befordra e-post, men den funktionen behandlas inte i uppsatsen.

inte alltid, vilket medför att användaren ofta inte ens upptäcker att han korsat någon nationell gräns. Innehavaren av en hemsida eller elektronisk anslagstavla känner ofta inte heller till vart den information, som han eller någon annan placerat på sidan eller anslagstavlan, har skickats (många hemsidor och anslagstavlor har program som räknar antalet ”besökare”, men i regel utan att ta och hålla reda på vilket land resp. vilka länder dessa befinner sig i). En annan karakteristisk och måhända juridiskt relevant egenskap hos Internet, som skiljer det från exempelvis mottagning av TVsatellitsändningar, är att informationsmottagaren på Internet normalt inte passivt tar emot signaler vilka redan översvämmar hans land efter att ha skickats dit av avsändaren. Den typiska situationen vid Internetmottagning beskrivs snarare så att avsändaren endast ställer information till förfogande på sin hemsida eller på en elektronisk anslagstavla i sitt eget land och sedan förhåller sig passiv, medan användarna från hela världen aktivt ”klickar sig fram” dit och själva ”hämtar” informationen därifrån.4 Huruvida det sist sagda verkligen är korrekt är emellertid diskutabelt: saken skulle lika bra kunna beskrivas så att det är avsändarens hemsida eller den elektroniska anslagstavlan som aktivt skickar ut meddelandet, låt vara att så sker endast på elektronisk begäran (beställning) från mottagarens dator (en hemsida eller en elektronisk anslagstavla är således inget ”dött” fysiskt föremål, utan ett aktivt program, berett att på begäran skicka information över hela världen). För att spara på kommunikationsströmmarna är servern i informationsbeställarens primärnätverk för övrigt ibland programmerad att spara kopior av ofta besökta sidor (s. k. caching). Användaren får i så fall inte ens veta huruvida det just beställda materialet helt eller delvis kommer från originalkällan eller från en cache i hans eget nätverks server.
    I det inledningsvis beskrivna svenska hovrättsmålet blev svensk domsrätt och svensk lags tillämpning inte ifrågasatta, vare sig i fråga om straff eller skadestånd. Detta var ganska naturligt, eftersom båda parterna var i Sverige bosatta svenska medborgare, brottet resp. den skadegörande handlingen hade begåtts i Sverige och målsägandens skada också kunde lokaliseras till Sverige. Man kan dock använda rättsfallet som utgångspunkt för att diskutera ett antal frågor. Skulle svenska domstolar ha haft domsrätt och skulle svensk materiell rätt ha tillämpats även om Per-Johan varit bosatt i Köpenhamn och publicerat de nedsättande uppgifterna på sin egen hemsida där, eller om han hade skickat in annonsen till Seattle från en väns dator i Köpenhamn medan han befann sig på

4 Det förekommer dock att meddelanden, exempelvis reklam, skickas till Internetanvändarens dator utan att han beställt dem (s. k. pushing), men detta torde alltjämt vara ovanligt och behandlas inte här. Det förekommer också att informationen görs tillgänglig bara för vissa beställare, exempelvis sådana vilka mot eller utan betalning erhållit en hemlig kod.

turistbesök där? Ur flickvännens synvinkel skulle sådana variationer i omständigheterna förmodligen framstå som helt oväsentliga, men de kan tänkas vara relevanta för domsrätten och/eller lagvalet. En annan frågeställning utgår från flickvännens förhållanden: om vi antar att hon är en världsberömd svensk film- eller idrottsstjärna eller en invandrarkvinna med hela släkten i Sydamerika så kan förtalet ha åsamkat henne skada icke blott i Sverige utan även utomlands. Den i Sverige uppkomna skadan kan faktiskt framstå som varande av underordnad betydelse i sammanhanget. Kan skadevållaren inför svensk domstol krävas på ersättning för alla dessa skador och skall svensk skadeståndsrätt tillämpas därvid? Antag att flickvännen inför svensk domstol väcker talan också mot den i Seattle bosatte tillhandahållaren av den elektroniska anslagstavlan och visar att denne enligt amerikansk rätt ansvarar för meddelandenas innehåll: skulle svensk domstol anse sig behörig och skulle den tillämpa amerikansk rätt?5 Detta är bara exempel på funderingar som hovrättsmålet kan ge upphov till. Motsvarande frågor har under de senaste åren väckt viss uppmärksamhet i USA, vars tekniska utvecklingsnivå och indelning i delstater med skilda rättssystem gör frågeställningarna extra aktuella.6 De amerikanska erfarenheterna, oftast avseende domsrätts- och lagkonflikter mellan de egna delstaterna, är dock av relativt begränsat värde för Europa, där det i regel rör sig om äkta internationella situationer och där domsrätts- och lagvalsreglerna bygger på andra principer än i USA.

 

2. Straffrättslig jurisdiktion och tillämpning av svensk straffrätt
2.1 Brottet anses ha begåtts i Sverige
Enligt brottsbalkens 2 kap. 1 § skall brott som begåtts här i riket straffas enligt svensk lag och vid svensk domstol och detsamma gäller om det är ovisst var brottet förövats men det finns skäl att anta att det är begånget i Sverige. Det sist sagda kan vara av särskild betydelse vid förtal på Internet, där det exempelvis ibland inte går att spåra vilken dator som använts av gärningsmannen trots att starka indicier (exempelvis gärningsmannens hemvist) talar för att meddelandet härstammar från Sverige.
    Hur brott skall lokaliseras framgår av brottsbalkens 2 kap. 4 §: brott anses begånget icke blott där den brottsliga handlingen före-

5 Det medges att denna fiktiva situation inte är särskilt realistisk, eftersom flickvännen p. g .a. skillnaderna i bl. a. de ideella skadeståndens storlek förmodligen skulle föredra att väcka talan inför amerikansk domstol. 6 Se t. ex. Matthew R. Burnstein, a. a. med vidare hänvisningar. Internet har även bortsett från den gränsöverskridande problematiken gett upphov till diskussioner, vissa av dem ganska märkliga. Med hänsyn till att de flitigaste användarna vid sina besök i ”landet Cyberspace” ofta uppträder under täcknamn har man exempelvis ställt frågan huruvida förtal på nätet av en med täcknamn betecknad och kanske bara i Cyberspace existerande individ kan leda till straff och/eller skadestånd, dvs. huruvida det kan förekomma ”virtuella” brott och ”virtuella” skadegörande handlingar, utan direkta förbindelser till den ”verkliga” världen.

togs utan även där brottet fullbordades. Av detta framgår att ett och samma brott kan anses vara begånget i flera länder. För att brottet skall anses begånget här i riket räcker det att en del av den brottsliga handlingen eller fullbordan ägt rum här. I den här diskuterade situationen består den brottsliga handlingen exempelvis av införande av en obscen annons i en amerikansk databas; använder sig gärningsmannen härvid av sin hemdator i Sverige torde det inte råda någon tvekan om att handlingen helt eller i varje fall i tillräckligt hög grad företagits här och att gärningsmannen följaktligen kan dömas av svensk domstol med tillämpning av svensk straffrätt.
    Hade annonsen däremot satts in med hjälp av en dator i t. ex. Danmark eller USA, så kan brottet enligt traditionell tolkning av brottsbalkens 2 kap. 4 § anses begånget i Sverige endast om det helt eller delvis har fullbordats här. Förtal anses fullbordat när den nedsättande uppgiften kommit till tredje mans kännedom, varvid det inte spelar någon roll huruvida meddelandet riktat sig till tredje man eller denne bara råkade vara närvarande (i här aktuella fall råkade trycka på en tangent).7 Vid förtal med hjälp av Internet kan det ibland vara svårt att visa huruvida, var och i vilken omfattning uppgiften har nått tredje man, eftersom det inte alltid kan kontrolleras huruvida meddelandet överhuvudtaget ”hämtats” av någon och, i så fall, av vem. Att informationen på en i USA befintlig elektronisk anslagstavla var tillgänglig för eventuella svenska besökare kan i sig knappast innebära att brottet anses fullbordat här i riket. I det ovannämnda hovrättsmålet hade den förtalade f. d. flickvännen fått brev och telefonsamtal med anledning av den obscena annonsen. Enligt referatet var minst ett av telefonsamtalen ”från en kille i Stockholm”, som sade att han sett hennes kontaktannons på Internet, vilket tyder på att förtalsbrottet hade fullbordats här i riket. Det är mera tveksamt om man under vissa förutsättningar kan presumera att informationen har spridits till tredje man i Sverige trots att man inte kan visa något konkret fall där så har skett. Skall den misstänkte gärningsmannen kunna visa att meddelandet inte har skickats till tredje man i Sverige måste han i så fall ha använt sig av något slags spärrsystem, vilka existerar men är relativt ovanliga och inte helt pålitliga, såsom att informationen endast tillhandahållits sådana beställare vilka förklarat att de inte var hemmahörande i Sverige eller vilka var i besittning av en hemlig kod som inte delats ut till personer med adress i Sverige. Men kan en sådan omvänd bevisbörda vara acceptabel i brottmål, låt vara att den endast används för att avgöra domsrättsfrågan? Brottsbalkens 2 kap. 1 § andra meningen, enligt vilken det för svensk

 

7 Se Carl Holmberg, Bengt Hult, Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg, Kommentar till brottsbalken, del I, Stockholm 1995, s. 249.

straffrättslig jurisdiktion i vissa fall räcker att det finns skäl att anta att brottet begåtts inom riket, tyder på att svaret bör bli jakande.
    En annan besvärlig följdfråga är huruvida svensk domstol, när dess jurisdiktion endast kan grundas på brottets delvisa fullbordande här i riket, vid bedömningen av brottets grovhet och vid bestämmandet av påföljden endast skall ta hänsyn till den här fullbordade delen av brottet eller även skall beakta den stora spridning som den nedsättande uppgiften på Internet kan ha fått i andra länder. Enligt min mening bör man härvid normalt följa den sistnämnda lösningen.
    Det är emellertid osäkert huruvida man vid tolkningen och tilllämpningen av 2 kap. 4 § brottsbalken överhuvudtaget bör följa den sedvanliga uppfattningen om när och var ett brott skall anses fullbordat. Vissa uttalanden i förarbetena till rättegångsbalkens 19 kap. 1 §, som i samband med laga domstol i brottmål också hänvisar till den ort där brottet fullbordades, tyder på att man därmed avser den ort där den omedelbara verkan av handlingen inträffat, ej den ort där den slutliga effekt som karakteriserar brottet ägt rum.8 Denna uppfattning förefaller leda till att brottet i det ovannämnda hovrättsmålet, såvitt gäller svensk straffrätts tillämplighet, anses fullbordat där annonsen lagrats på den elektroniska anslagstavlan, dvs. inte i Sverige utan i USA. En sådan slutsats kan synas ligga nära till hands om man uppfattar situationen så att gärningsmannen begränsar sig till att ställa information till förfogande på sin hemsida eller på en elektronisk anslagstavla och att det är besökaren som själv aktivt hämtar informationen därifrån. Enligt min uppfattning bör Internets speciella tekniska konstruktion emellertid i sig inte hindra att brottet anses fullbordat också i Sverige, i varje fall om meddelandet var avsett för Internetanvändare här i riket (såsom när en i Schweiz bosatt svensk skatteflykting på sin schweiziska hemsida har infört nedsättande uppgifter på svenska om tjänstemän på skattekontoret i Lund och uppgifterna via nätet har kommit till tredje mans kännedom här i riket).
    Enligt brottsbalkskommentaren torde det finnas goda skäl för att anse att ett brott, vad det gäller svensk straffrätts tillämplighet, begås varhelst ett skeende äger rum varigenom förverkligas något som hör till de objektiva rekvisiten för brottet. Kommentaren går mycket långt i detta avseende:9

Denna tanke kan måhända drivas därhän att brott anses begånget i Sverige även om brottet, vad det svenska territoriet beträffar, är endast ett s. k. transitobrott. Vad detta är kan åskådliggöras med det exemplet, att någon skickar ett ärekränkande brev från Norge till Finland genom Sverige. Det svenska territoriet har då använts för brottets begående.

8 Se Carl Holmberg m.fl., a. a. s. 99; NJA II 1943 s. 243. 9 Se Carl Holmberg m.fl., a. a. s. 101.

Enligt min mening vore detta att gå alldeles för långt, i varje fall om man skulle vilja inta samma ståndpunkt i fråga om förtal på Internet. Det bör ihågkommas att det är datorerna själva som utan påverkan från användarens sida väljer vilka vägar meddelanden skall ta och att det inte är otänkbart att ett meddelande mellan två användare i t. ex. Norge passerar en i Sverige befintlig dator. Det är för övrigt kanske bara ett ”paket” med blott en obegriplig del av meddelandet som passerar genom Sverige. Skulle brottet, i enlighet med citatet ovan, även vid sådant ”transitobrott” anses fullbordat i Sverige skulle det medföra den föga rimliga följden att svensk straffrätt helt utan krav på dubbel straffbarhet skulle tillämpas trots att handlingen är fri från ansvar i såväl avsändarlandet som mottagarlandet och det land/de länder där parterna har hemvist. Har meddelandet placerats på en hemsida eller en elektronisk anslagstavla i Sverige torde brottet enligt min mening likväl kunna anses fullbordat också här.

 

2.2 Brottet anses inte ha begåtts i Sverige
Kan brottet med hänsyn till omständigheterna inte anses begånget i Sverige, innebär det ingalunda att det inte får prövas av svensk domstol med tillämpning av svensk straffrätt. Förtal tillhör gruppen brott mot person, där straffstadgandena i allmänhet anses vara avsedda att äga extraterritoriell giltighet, dvs. de är inte avsedda att uteslutande tillämpas på här i riket begångna brott.10 Har brottet begåtts på främmande stats territorium krävs det dock för svensk domsrätt och tillämpning av svensk straffrätt att vissa ytterligare villkor är uppfyllda.
    Enligt brottsbalkens 2 kap. 2 § kan för förtal som begåtts utom riket dömas efter svensk lag och vid svensk domstol bl. a. om brottet begåtts av svensk medborgare, utlänning med hemvist i Sverige, nordisk medborgare som finns här eller — vid grovt förtal11— av annan utlänning som finns här. Enligt samma paragraf krävs det emellertid också att gärningen inte är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Strängare straff än det svåraste straffet enligt lagen på gärningsorten får inte heller dömas ut. Det sagda gör det nödvändigt att fastställa i vilken främmande stat brottet har begåtts; skulle detta anses ha skett i flera länder torde det räcka att gärningen är straffbelagd i ett av länderna resp. att det svenska straffet inte är strängare än det svåraste straffet enligt lagen i ett av

 

10 Se t. ex. Per Falk, Straffrätt och territorium, Lund 1976, s. 240–241. 11 Lagrummet förutsätter nämligen i detta fall att å brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader. Detta uppfylls av grovt förtal, som enligt brottsbalkens 5 kap. 2 § kan straffas med böter eller fängelse i högst två år, medan normalbrottet förtal endast kan straffas med böter. Med hänsyn till den stora spridning som uppgifter på Internet kan få, torde förtal på Internet i regel anses vara grovt.

dessa länder.12Åtal för brott som förövats utom riket får å andra sidan normalt väckas endast om särskilt förordnande meddelats av regeringen eller Riksåklagaren.13 Med hänsyn till vad som sagts ovan om förtal på Internet torde gärningsmannen således kunna straffas i Sverige även om han skickat in meddelandet från en dator i USA eller i ett tredje land, meddelandet överhuvudtaget inte passerat genom Sverige och inte heller kommit till tredje mans kännedom här i riket. Detta förutsätter dock normalt att gärningsmannen är svensk medborgare, har hemvist i Sverige, är nordisk medborgare och finns här eller, vid grovt förtal, är annan utlänning som finns här. Krav på dubbel straffbarhet och särskilt förordnande måste dessutom vara uppfyllda.

 

2.3 Straffansvaret för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor
Även om man bortser från möjligheten att fälla den utländska tillhandahållaren av elektronisk anslagstavla för medverkan till brott, kan det tänkas att han bär ett eget straffrättsligt ansvar om han exempelvis brister i uppsikt över innehållet i de meddelanden som hans anslagstavla förmedlar. Ett dylikt ansvar införs i svensk rätt genom den nya lagen (1998:000) om ansvar för elektroniska anslagstavlor, men ansvaret begränsas i denna lags 5 § till meddelanden vilka uppenbart utgör upphovsrättsintrång från användarens sida eller vilkas innehåll uppenbart är sådant som avses i brottsbalkens bestämmelser om uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott eller olaga våldsskildring. Något straffansvar för att meddelanden innebär förtal kan således i princip inte aktualiseras enligt den nya lagen. Sådant ansvar kan i och för sig tänkas föreligga enligt utländsk rätt, men svenska domstolar dömer i princip alltid enligt svensk straffrätt, vilket gör att man inte med tilllämpning av utländsk straffrätt kan bestraffa handlingar vilka inte är straffbelagda här i riket.
    En (i och för sig ganska olämplig) utvidgning av tillhandahållarens ansvar till att även omfatta meddelanden innebärande förtal skulle för övrigt normalt inte medföra att utländsk tillhandahållare skulle kunna straffas i Sverige. Hans eventuella brott kan knappast anses begånget i Sverige och han uppfyller i regel inte heller de krav på anknytning till Sverige som uppställs i 2 kap. 2 § brottsbalken (se ovan). I propositionen avseende den nya lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor berörs den internationella aspekten

 

12 Jag bortser här från vissa specialfall där de i brottsbalkens 2 kap. 2 § uppställda kraven faller bort, exempelvis när brott förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, av någon anställd i utlandsstyrkan inom försvarsmakten eller mot Sverige, svensk kommun eller svensk allmän inrättning. Se brottsbalkens 2 kap. 3 §. 13 Se brottsbalkens 2 kap. 5 § 2 st. samt förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall.

blott marginellt och kommentaren begränsar sig i princip till uttalanden om behovet av internationellt samarbete och självreglering.14

3. Svensk domsrätt i mål om skadestånd för förtal
3.1 Allmänt
Till skillnad från brottmål, där svensk jurisdiktion och tillämpning av svensk straffrätt sammanfaller, måste svensk domsrätt i skadeståndsmål diskuteras separat från frågan om tillämplig skadeståndsrätt, eftersom domsrätten och lagvalsfrågan i tvistemål utgör två skilda problem, låt vara inte helt obesläktade med varandra.
    Den svenska domsrätten i förmögenhetsrättsliga mål bör numera behandlas med utgångspunkt i den grundläggande skillnaden mellan de fall där domsrätten avgörs av Bryssel/Luganoreglerna och de fall där dessa konventionsbestämmelser inte är tillämpliga.15 I skadeståndsmål (och flertalet andra förmögenhetsrättsliga tvistemål) går skiljelinjen i princip mellan de fall där svaranden har hemvist i någon av de fördragsslutande staterna (i princip EU- och EFTA-länderna) och de fall där svaranden har hemvist annanstans, exempelvis i USA.

 

3.2 Bryssel/Luganoreglerna
Enligt Bryssel/Luganokonventionernas art. 2 skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten. I en annan konventionsstat får talan väckas endast med stöd av någon av konventionernas undantagsbestämmelser. Beträffande skadeståndstvister avseende förtal på Internet är det art. 5, punkterna 3 och 4 som närmast kommer i fråga.
    Punkt 4 i konventionernas art. 5 anknyter till det som ovan sagts om straffrättslig jurisdiktion: talan avseende enskilt anspråk i anledning av brott får väckas vid den domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att också pröva enskilda anspråk. För svenskt vidkommande kan härvid hänvisas till 22 kap. rättegångsbalken, som i princip tillåter sådan kumulation. Det måste understrykas att det för svensk domsrätt i dessa fall inte räcker att förutsättningarna för svensk straffrättslig jurisdiktion föreligger, utan det krävs att brottmålet rent faktiskt är anhängigt.
    Såväl huvudregeln i konventionernas art. 2 som den beskrivna undantagsregeln i art. 5 punkt 4 torde fungera utan särskilda till-

 

14 Se prop. 1997/98:15 s. 8–9 och 22–23, som i skrivande stund ännu inte antagits av riksdagen. 15 Beträffande Luganokonventionen se lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen (med bifogad konventionstext) samt tillkännagivandet (1997:705) av staters tillträde till Luganokonventionen. Den nästan identiska Brysselkonventionen har i skrivande stund ännu inte tillträtts av Sverige, men detta förväntas att ske inom den närmaste framtiden.

lämpningsproblem föranledda av Internets specifika drag. Detsamma kan dock inte sägas om art. 5 punkt 3 (forum delicti): talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas vid domstolen i den ort ”där skadan inträffade” (”where the harmful effect occurred”, ”où le fait dommageable s'est produit”, ”[Ort] an dem das schädigende Ereignis eingetreten ist”). Vad innebär detta när, som ofta kan inträffa vid förtal på Internet, handlingsorten och effektorten inte är belägna i ett och samma land, såsom när skadevållaren placerar information på nätet med hjälp av sin dator i landet A men meddelandet når tredje man i landet B? EG-domstolen har i målet Bier v.
Mines de potasse d'Alsace,16 som handlade om vattenföroreningar i Frankrike vilka skadat växtodlingar i Nederländerna, förklarat att art. 5 punkt 3 ger käranden rätt att välja mellan domstolen på handlingsorten och domstolen på effektorten (käranden kan naturligtvis i stället använda sig av huvudregeln i art. 2 och väcka talan i svarandens hemvistland). Av direkt relevans för skadeståndsmål föranledda av förtal på Internet är vidare EG-domstolens dom i saken Shevill v. Presse Alliance,17 där en fransk utgivare av en fransk tidning inför engelsk domstol krävdes på ersättning för förtal. Den franska tidningen hade sålts i flera länder, däribland England. EG-domstolen uttalade att förtalsoffret kunde väcka talan om skadestånd mot utgivaren antingen inför domstolen i den konventionsstat där utgivaren var etablerad, vilken var behörig att utdöma ersättning för samtliga skador, eller inför domstolarna i varje konventionsstat där publikationen spridits och där den drabbade påstår sig ha utsatts för ett angrepp på sitt rykte, men dessa var behöriga att pröva enbart de skador som orsakats inom respektive domstolsstat. Det bör noteras att handlingsorten i Shevill-målet sammanföll med skadevållarens hemvist. Vid förtal på Internet kan det lätt inträffa att skadevållaren har hemvist i ett land men begår den skadegörande handlingen medan han tillfälligt befinner sig i ett annat. Shevill-domen torde böra tolkas så att såväl domstolarna i svarandens hemvistland som domstolarna på handlingsorten18 har behörighet att pröva ersättning för hela skadan, oavsett var den skadliga effekten har uppstått, medan effektlandets domstolar endast får pröva ersättning för skada uppkommen i respektive domstolsland. Av EG-domstolens praxis framgår också att man med den skadliga effekten endast åsyftar omedelbara och direkta skador, dvs. inte följdskador och indirekta skador (tredjemansskador).19 Vid förtal på Internet innebär detta bl. a. att man som effektland får betrakta det land dit meddelandet från nätet har ”hämtats” av tredje man, däremot inte där denne sedan har spridit

16 [1976] ECR 1735. 17 [1995] ECR I–415. 18 Det antas att själva handlingen företagits i ett enda land. 19Se Dumez France v. Helaba, [1990] ECR I-49; Marinari v. Lloyd’s Bank, [1995] ECR I-2719.

meddelandet vidare och inte heller där den förtalade till följd av förstört rykte har förlorat inkomster eller där hans anhöriga har åsamkats lidande. Själva publiceringen av uppgiften på en hemsida eller på en elektronisk anslagstavla utgör knappast i sig en skadlig ”effekt”, utan en sådan uppstår först i och med att uppgiften tas emot av tredje man, oavsett om det är denne eller skadevållaren som anses ha hämtat resp. skickat informationen.

 

3.3 Svensk domsrätt i icke-konventionsreglerade fall
Saknar svaranden hemvist i något till Bryssel/Luganokonventionerna ansluten stat avgörs den svenska domsrätten i bl. a. skadeståndsmål enligt Sveriges egna domsrättsregler.20 Dessa bygger på analogisk tillämpning av de interna forumreglerna i rättegångsbalkens 10 kapitel.21 Förutom förmögenhetsforum enligt 10 kap. 3 § 1 st. första meningen, som inte påverkas av Internet-problematiken, är det forum delicti enligt kapitlets 8 § som ligger närmast till hands:

 

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

 

Analogt tillämpat på domsrättsfrågan medför stadgandet att utomobligatorisk skadeståndstalan må väckas här i riket om den skadegörande handlingen företagits eller skadan uppkommit här. Som man kan se liknar forum delicti i den svenska rättegångsbalken i hög grad forum delicti enligt Bryssel/Luganoreglerna (se ovan). Det torde saknas anledning att tolka den svenska bestämmelsen på annat sätt än konventionsreglerna.

 

4. Tillämplig skadeståndsrätt Frågan om tillämplig lag beträffande utomobligatoriskt skadestånd är bortsett från här icke relevanta undantag icke reglerad genom lagfästa svenska kollisionsregler. Som ledande prejudikat på området får alltjämt betecknas det s. k. Cronsiö-målet,22 där Högsta domstolen med anledning av skador uppkomna genom en trafikolycka i Nederländerna uttalade följande:23

 

20 Se Bryssel/Luganokonventionernas art. 4. 21 Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl., Stockholm 1992, s. 108–111; Sigurd Dennemark, Svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, Stockholm 1961, s. 48–68; Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, Stockholm 1989, s. 47– 53. 22 NJA 1969 s. 163. 23 Se s. 171 i referatet.

Enligt svensk internationell privaträtt får såsom allmän regel anses gälla, att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden bedömes i överensstämmelse med den materiella lagen i det land, där den skadegörande handlingen företagits, oavsett om i straffrättsligt avseende svensk lag tillämpas eller icke.

 

Såvitt gäller distansskador, där den skadegörande handlingen företagits i ett land medan den direkta och omedelbara24 skadan uppkommit i ett annat land, synes den av Högsta domstolen valda formuleringen antyda att det är handlingsortens och inte effektortens lag som skall tillämpas, men det bör hållas i minnet att problemet inte var aktuellt i målet och att man därför inte kan utgå från att domstolen avsåg att ta ställning till det.
    I den svenska och övriga nordiska litteraturen har frågan om lagvalet vid distansskador fått olika svar.25 Jag har i andra sammanhang ansett det vara lämpligt att låta den skadelidande välja om han vill bestämma sin talan enligt lagen på handlingsorten eller lagen på effektorten, i varje fall om detta inte leder till tillämpning av en rättsordning vilken skadevållaren rimligtvis inte kunde räkna med.26 Denna metod, vilken i praktiken torde innebära tillämpning av den lag som är förmånligare för den skadelidande, skulle vid förtal på Internet medföra exempelvis att om en i Sverige bosatt skadevållare med hjälp av sin hemdator placerat nedsättande uppgifter på sin hemsida här i riket, varigenom denna uppgift kommit till tredje mans kännedom i Tyskland och Frankrike, så bör den förtalade inför svensk domstol ha rätt att välja mellan att bestämma sin talan enligt svensk rätt (handlingsortens lag), tysk rätt beträffande den i Tyskland uppkomna skadan och fransk rätt beträffande den skada som uppkommit i Frankrike (effektortens lag), eller svensk rätt beträffande skadan i det ena effektlandet och tysk resp. fransk rätt beträffande skada uppkommen i det andra (en blandning av handlings- och effektortens lag).
    Jag är medveten om att mitt förslag i vissa fall teoretiskt kan leda till parallell tillämpning på ett och samma ”Cybertort” av ett hundratal rättssystem, om det är samtliga effektorters lagar som skall tilllämpas. Det skulle därför kanske kännas lockande att som effektortens lag tillämpa lagen i det land där den väsentligaste delen av skadan har uppkommit eller där den förtalade har sitt hemvist. I fråga om förtal av internationellt kända personer skulle det förstnämnda alternativet emellertid praktiskt taget alltid leda till till-

 

24 Följdskadors och indirekta skadors lokalisering torde normalt inte vara avgörande för lagvalet, låt vara att undantag inte är otänkbara. Se Michael Bogdan, ”Klippanmålet och internationell skadeståndsrätt”, Juridisk Tidskrift 1996/97, s. 782–787, på s. 784–785. 25 Se Michael Bogdan, Juridisk Tidskrift 1996/97, s. 784 med vidare hänvisningar. 26 Ibid.

lämpning av något av de stora ländernas rätt (oftast USA om man väljer att i detta avseende behandla hela USA som ett enda land), vilka således skulle få möjlighet att påtvinga omvärlden sin rättsuppfattning. Tillämpningen av den förtalades hemvistlands lag på skador uppkomna i hela världen skulle å andra sidan med fog väcka anstöt hos exempelvis en svensk människorättsorganisation som tillåter sig att på sin hemsida framföra kritik mot Saddam Hussein eller någon annan liknande figur.
    Risken att mitt förslag skulle leda till en parallell tillämpning av ett hundratal rättssystem torde dessutom vara mycket liten, eftersom den förtalade knappast skulle kräva ersättning för skador uppkomna i länder där han inte är känd eller där skadan av annan anledning varit obetydlig. Har den förtalade verkligen lidit betydande skador på sitt anseende i flera länder, vilket lätt kan hända om det rör sig om en internationellt känd person, är det enligt min mening varken processekonomiskt eller eljest orimligt att parallellt tillämpa de olika effektländernas rättssystem, i den mån den skadelidande väljer att stödja sig på dessa snarare än på handlingsortens lag.

 

5. En fundering de lege ferenda
Det centrala problemet med Internet är som redan har påpekats att den fysiska geografiska lokaliseringen av personer och händelser, som traditionellt används i internationellt privaträttsliga och internationellt straffrättsliga sammanhang, är mindre lämplig som anknytningsfaktum. Som en kommentator har uttryckt saken är en av svårigheterna med Internet att ”there is no ‘there’ there”. Mitt förslag i avsnitt 4 ovan, som tillåter den förtalade att bestämma sin skadeståndstalan enligt handlingsortens lag, lider exempelvis av den svagheten att skadevållaren numera kan vidta den skadegörande handlingen var som helst i världen och att denna ort ofta inte ens kan spåras, såsom när han med hjälp av sin bärbara dator från en tillfällig semesterort eller från transithallen på en flygplats inför uppgifter på sin hemsida eller i en elektronisk anslagstavla. Dylika rent tillfälliga anknytningar, i den mån de överhuvudtaget kan styrkas, borde rimligtvis inte få påverka lagvalet, i varje fall inte till den skadelidandes nackdel. Vissa författare försöker därför att helt eller delvis koppla bort sådana territoriella anknytningsmoment och söker lösningen i en analogisk tillämpning på Cyberspace av principer utvecklade för händelser inträffade utanför varje stats jurisdiktionsområde, såsom det fria havet eller Antarktis.27 Ett måhända bättre alternativ vore att bygga den relevanta anknytningen på den omständigheten att varje användare är anknuten till Internet genom servern i det primärnätverk som han är klient hos eller har avtal med (författaren till dessa rader är exempelvis

27 Se Matthew R. Burnstein, a. a. s. 101–113.

Internetanknuten via det lokala nätverk som drivs av Juridiska fakulteten vid Lunds universitet). Användaren kan visserligen utnyttja denna anknytning från sin bärbara dator från vilket land som helst, men primärnätverkets server (man kan kalla den primärserver) är normalt någorlunda stationär, låt vara att även den är teoretiskt flyttbar. Om man betraktar Cybervärlden som inte bestående av länder utan av nätverk, så kan varje Internetanvändare anses höra hemma och agera (företa brottsliga och/eller skadegörande handlingar, ta emot information osv.) i det land där servern i hans primärnätverk är belägen. För att ett sådant system skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt krävs det dock att primärservrarnas ”hemvist” kommer till uttryck i form av exempelvis en del av användarens adress, vilket till en del redan sker (de svenska adresserna avslutas exempelvis normalt med ”se”, men det finns många adresser utan nationalitetsbeteckning, t. ex. adresser vilka avslutas med ”com” eller ”edu”). Här kan staterna göra en insats genom att lagstiftningsvägen framtvinga obligatoriska nationalitetsbeteckningar på hemsidor och elektroniska anslagstavlor på nätverk vilkas servrar befinner sig inom respektive land, ungefär som man kräver nationalitetsidentifikation på bilar, fartyg och luftfartyg; den nya svenska lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor kräver för övrigt redan i sin 3 § att tillhandahållaren skall lämna information om bl. a. sin identitet. Såvitt jag kan se skulle ett sådant system utan olämpliga biverkningar möjliggöra en fortsatt, låt vara något modifierad, användning av de befintliga jurisdiktions- och lagvalsreglerna även på exempelvis förtal på Internet.
    Det är naturligtvis lika svårt på detta område som på andra rättsområden att skapa helt vattentäta regelsystem. Risken för handlande in fraudem legis är uppenbar, exempelvis när en svensk Internetanvändare låter sig anslutas till en primärserver utomlands för att undvika svensk rätt på en eller annan punkt. Det lär redan förekomma att förmögna personer i vissa länder i Mellanöstern skaffar sig Internetanslutning genom nätverk i London, då deras regimer på grund av sin negativa inställning till pornografi eller fritt meningsutbyte försöker att hindra lokala nätverks Internetanslutning; allt som behövs är möjligheten att ringa upp servern i London (eventuellt från en bärbar telefon) och förmågan att betala dryga telefonräkningar. I straffrättsliga sammanhang och domsrättssammanhang kan problemet lösas genom att personen anses agera i såväl den stat där han eller hon faktiskt agerar som den stat där primärservern är belägen. I fråga om val av tillämplig skadeståndsrätt kan man i stället använda sig av etablerade internationellt privaträttsliga läror om fraude à la loi, som är ett fenomen känt sedan åtskilliga årtionden före Internets tillkomst.28

 

28 Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl., Stockholm 1992, s. 88–92.

Jag har svårt att avstå från en avslutande reflektion avseende informationsteknologins ständigt accelererande utveckling. Varje förslag knutet till teknologins nuvarande tillstånd riskerar att snabbt bli överspelat. Mina nyss uttryckta idéer, att tillmäta lokaliseringen av primärnätverkets server viss betydelse för domsrätten och lagvalet, bygger naturligtvis på antagandet att systemet även i fortsättningen kommer att använda sig av primärnätverk och servrar. Med skräckblandad förtjusning tänker jag på de tekniska framsteg som hinner komma innan jag pensioneras.