Praxis i skuldsaneringsärenden

 

 

Av hovrättsassessor MIKAEL MELLQVIST

Skuldsaneringslagen trädde i kraft den 1 juli 1994. Avgöranden från
Högsta domstolen och hovrätterna i skuldsaneringsärenden har under senare tid ofta refererats i NJA respektive RH. Denna praxisutveckling är av stor vikt för den framtida tillämpningen av skuldsaneringslagen, inte minst med tanke på att lagen är uppbyggd med mycket allmänt hållna rekvisit. I artikeln redovisas och kommenteras hittillsvarande praxis.

 

Inledning
Skuldsaneringslagen (1994:334) trädde i kraft den 1 juli 1994. Lagen har därefter ändrats genom SFS 1994:1984, 1995:313, 1996:267, 1996:780 och 1997:848. Lagen har varit föremål för utvärdering i flera sammanhang (se Konsumentverkets rapport 1995/96:28 och 30–34, Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR9 och Lagutskottets betänkande 1996/97:LU6).
    Skuldsaneringslagens materiella rekvisit — främst kravet på kvalificerad insolvens och det allmänna skälighetskravet (se 4 §) — är avsiktligt allmänt hållna, vilket innebär att domstolarnas praxis — och då naturligtvis främst Högsta domstolens — är av stor betydelse för att närmare kunna avgöra i vilka fall skuldsanering kan beviljas. Även lagens bestämmelser om vilka fordringar som omfattas (6 §), innehållet i en skuldsanering (7–8 §§) och de formella bestämmelserna är beroende av att utvecklas i praxis. De fall från Högsta domstolen som per den 1 oktober 1997 finns refererade i NJA och även de från hovrätterna refererade i RH redovisas och kommenteras under skilda rubriker nedan. I något fall har även fall publicerade efter den 1 oktober 1997 kunnat tas med.

 

Näringsidkare
I rättsfallen RH 1995:154, 1996:65 och 1996:95 har hovrätten haft att ta ställning till om skuldsaneringssökanden varit att betrakta som näringsidkare. Även om skuldsaneringslagen efter dessa avgöranden har ändrats (se 4 och 4 a §§) så att en näringsidkare numera i vissa fall kan beviljas skuldsanering är fallen av intresse. Det kan fortfarande vara av betydelse om sökanden i formell mening är att betrakta som näringsidkare. I så fall tillkommer att förutsättningarna i 4 a § skuldsaneringslagen måste vara uppfyllda för att skuldsanering skall kunna beviljas.

I RH 1995:154 var frågan om gäldenären (en frilanstecknare) skulle anses vara arbetstagare eller självständig uppdragstagare (näringsidkare). Parternas avtal rubricerat ”uppdragsavtal” tolkades av hovrätten, som kom fram till att det med hänsyn till sitt innehåll skulle anses utgöra ett anställningsavtal. Hovrätten fann således att det inte förelåg hinder mot att bevilja gäldenären skuldsanering på den grunden att han var näringsidkare.
    I RH 1996:65 var gäldenären anställd av ett aktiebolag. Gäldenären var tillsammans med ytterligare en person de enda verksamma i bolaget. Gäldenären var styrelseledamot och firmatecknare i bolaget. Bolagets aktier ägdes till femtio procent av gäldenärens före detta sambo och till femtio procent av ägaren till den fastighet där bolaget bedrev sin verksamhet. Samtliga instanser konstaterade att gäldenären i formell mening inte var att betrakta som näringsidkare. Däremot ansågs — vid en allmän skälighetsprövning — gäldenären ha ett sådant inflytande över bolagets verksamhet att han inte kunde beviljas skuldsanering.
    I RH 1996:95 var det inte gäldenären själv utan ett honom närstående bolag som i formell mening utövade näringsverksamhet. Frågan i ärendet var om även gäldenären själv kunde betraktas som näringsidkare. Hovrätten anför att begreppet näringsidkare förekommer även på andra rättsområden, såsom i lagstiftningen angående rättshjälp och i den marknads- och konsumenträttsliga lagstiftningen. I fall som det förevarande har en fysisk person som är eller varit ensam aktieägare eller ägt aktiemajoriteten ansetts som näringsidkare. Enligt hovrätten bör en enhetlig tillämpning av näringsidkarbegreppet eftersträvas. Hovrätten fann att gäldenären själv var att betrakta som näringsidkare och därför inte kunde beviljas skuldsanering.
    De två senare fallen visar att inte bara den som i formell mening är att anse som näringsidkare kan vägras skuldsanering. Skuldsanering kan vägras även en gäldenär på grund av hans förhållande till en näringsverksamhet. I det senare fallet fann hovrätten att sökanden var att betrakta som näringsidkare, dvs. det förelåg ett formellt hinder mot skuldsanering (4 § första stycket i äldre lydelse). I det förra fallet fann hovrätten däremot att gäldenären inte var att betrakta som näringsidkare, men hans förhållande till näringsidkaren och dess verksamhet medförde att det inte var skäligt att bevilja honom skuldsanering (4 § tredje stycket).

 

Det kvalificerade insolvensrekvisitet (”överskuldsättningen”)
Ett avgörande rekvisit för att skuldsanering skall kunna beviljas är att den sökande gäldenären är kvalificerat insolvent, dvs. är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid (4 § första stycket första punk-

ten). Denna bedömning innefattar en prognos, dvs. man måste bedöma hur den skuldsattes ekonomiska situation ser ut inte bara för stunden utan även i den närmaste framtiden.
    I detta sammanhang uppkommer frågor som hur man skall se på en skuldsaneringssökande som är ung, arbetslös, sjuk eller studerande. I alla dessa fall kan man — mer eller mindre välgrundat — anta att de ekonomiska och personliga förhållandena kan komma att ändras till det bättre i framtiden. På motsvarande sätt måste omständigheter som kan påverka gäldenärens situation i negativ riktning beaktas. Hit hör också frågan hur man skall se på det belopp som den totala nettoskuldbördan uppgår till. Måste detta belopp vara av viss storlek? En annan fråga är hur man skall betrakta de fall där den skuldsatte har en medgäldenär. Hur stor del av den gemensamma skuldbördan skall den skuldsatte i dessa fall bära i ett skuldsaneringssammanhang? I NJA 1997 s. 229 var det fråga om en 35-årig gäldenär vars arbetsförmåga var nedsatt. Hon arbetade 75 procent av full tid och hade en månadsinkomst om cirka 10 000 kr. Hennes nettoskuldbörda var 108 000 kr. I ärendet framgick att hon för tillfället inte hade förmåga att betala sina borgenärer någonting alls. Tingsrätten och hovrätten avslog — utan att först inleda skuldsanering — hennes ansökan om skuldsanering. Högsta domstolen återförvisade ärendet till kronofogdemyndigheten.
    Den avgörande frågan var hur man skulle bedöma hennes framtida arbetsförmåga. Av ett läkarintyg åberopat i ärendet framgick att hennes arbetsförmåga knappast skulle blir större. Den sjukdom hon led av (diabetes med komplikationer) kunde snarare bedömas leda till att hennes framtida arbetsförmåga skulle komma att sättas ned ytterligare. Högsta domstolen fann att hon fick anses ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga som medförde att hon inte inom överskådlig tid kunde betala någon del av sina skulder. Kravet på kvalificerad insolvens var sålunda — enligt Högsta domstolen — uppfyllt.
    I NJA 1997 s. 364 behandlades ett fall där två äkta makar bar ett solidariskt betalningsansvar. Bedömningen av den kvalificerade insolvensen måste här göras separat för vardera maken. Därvid skall de gemensamma skulderna fullt ut belasta vardera maken. En med annan gemensam skuld med solidariskt betalningsansvar åvilar ju var och en av gäldenärerna fullt ut. Högsta domstolen resonerar också — utan att det utsägs direkt — på detta sätt. En sådan ståndpunkt behöver nödvändigtvis inte vara förknippad med att hela skulden skall tas upp till fullo i båda makarnas betalningsplaner, om skuldsanering beviljas dem båda. Högsta domstolen har emellertid klart tagit ställning för att så skall ske (se vidare under Betalningsplanen nedan).

I RH 1995:153 saknade den 45-åriga gäldenären — som hade en månadsinkomst om cirka 13 000 kr — helt förmåga att betala något till borgenärerna. Hennes nettoskuldbörda uppgick till cirka 142 000 kr. Hovrätten ansåg att det kvalificerade insolvensrekvisitet inte var uppfyllt. Detta motiverades med att gäldenären ansågs ha flera yrkesverksamma år framför sig och att något eller några av hennes barn inom överskådlig tid skulle flytta hemifrån, vilket skulle minska hennes försörjningsbörda (och därmed öka hennes betalningsförmåga). Hovrätten fäste också vikt vid att hennes skuldbörda uppgick till ”endast” 142 000 kr.
    I RH 1996:15 hade gäldenären ett fast arbete med en grundlön om drygt 21 000 kr i månaden. Han var försörjningspliktig mot tre barn, varav två inom en snar framtid skulle komma att uppnå sådan ålder att gäldenärens försörjningsbörda skulle minska. Gäldenären hade kort tid innan ansökningen om skuldsanering gavs in flyttat från en trerumslägenhet i Danderyd med en månadshyra om cirka 5 000 till en fyrarumslägenhet på Östermalm i Stockholm med en månadshyra om drygt 10 000 kr, där han bodde med sina tre barn. Hovrätten ifrågasatte om gäldenären verkligen var kvalificerat insolvent med hänsyn till att den framtida försörjningsbördan kunde förväntas bli mindre och till att han valt ett så pass dyrt boende. Hovrätten tog dock inte definitivt ställning till frågan om gäldenären var kvalificerat insolvent utan avgjorde ärendet till hans nackdel då det vid en samlad totalbedömning inte ansågs skäligt att bevilja honom skuldsanering (se vidare under Bostadsfrågor nedan).
    I RH 1996:57 fann hovrätten att det kvalificerade insolvensrekvisitet inte var uppfyllt beträffande en gäldenär med en månadsinkomst om 13 800 kr och en nettoskuldbörda om 273 000 kr. Av skälen för beslutet framgår att insolvensbedömningen har gjorts med beaktande av skuldbördans storlek ställd i relation till gäldenärens inkomster. Gäldenären befanns därvid vara insolvent. Utan närmare motivering slog sedan hovrätten fast att prognosen beträffande framtiden inte ger vid handen att insolvensen är bestående.
    I RH 1996:72 uppbar gäldenären A-kassa och bostadsbidrag (med vilka belopp anges ej). Han planerade att genomgå en utbildning på högskolenivå. Hans nettoskuldbörda var 255 000 kr. Hans ansökan om skuldsanering avslogs. Hovrätten konstaterade att han var på obestånd men att det inte var möjligt att bedöma om detta tillstånd var bestående. Hovrätten anför. ”Gäldenären är 35 år gammal och bör således ha många yrkesverksamma år framför sig. Några omständigheter som förhindrar att han i framtiden skulle kunna få en anställning har inte framkommit. Med beaktande härav och av skuldernas storlek föreligger enligt hovrättens mening sådana svårigheter att göra en någorlunda säker prognos avseende gäldenärens förmåga att inom överskådlig tid betala sina

skulder att förutsättningar saknas att bevilja honom skuldsanering.” I RH 1996:123 var gäldenären en 32-årig ensamstående mor med fyra barn. Hon var utbildad undersköterska men var för tillfället arbetslös. Hennes nettoskuldbörda uppgick till 394 000 kr, varav 127 500 kr solidariskt med f. d. maken. Hovrätten fann att det var för tidigt att göra en tillräckligt säker prognos om hennes framtida betalningsförmåga och avslog ansökningen.
    I RH 1996:129 var gäldenären en 37-årig ensamstående mor med ett barn som var 4 år gammalt. Hennes skulder uppgick till cirka 300 000 kr. Hon arbetade deltid som florist och hade en total månadsinkomst om 11 000 kr. Hon hade tidigare arbetat som servitris med betydligt högre inkomst. Hovrätten konstaterade att hennes skuldbörda inte var påtagligt hög och inte nämnvärt avvek från den nedre gräns som allmänt ansetts böra gälla för att skuldsanering över huvud taget skall kunna komma i fråga. Hovrätten anför vidare att det med hänsyn till hennes ålder, utbildning, yrkeserfarenhet och tidigare uppburna inkomster fanns anledning räkna med att hon kan skaffa sig betydligt högre inkomster än dem hon för närvarande uppbar. Med hänsyn till att det därför var förenat med betydande svårigheter att göra en tillräckligt säker prognos beträffande hennes framtida betalningsförmåga avslog hovrätten ansökningen.
    Det ovan referade fallet från Högsta domstolen (NJA 1997 s. 229) har rönt en viss uppmärksamhet på grund av den förhållandevis låga nettoskuldbördan. Avgörandet belyser dock på ett klart och tydligt sätt innebörden av kravet på kvalificerad insolvens. Skuldbördans totala belopp är i sig inte intressant. Det är i stället förhållandet mellan den totala nettoskuldbördan och betalningsförmågan (nuvarande och framtida) som är avgörande. Högsta domstolens avgörande är intressant inte minst eftersom det i några av de refererade hovrättsfallen (jfr också Konsumentverkets delrapport 1995/96:32 s. 24 f.) fästs avseende vid att den totala skuldbördan inte är särskilt hög. Därvid hänvisas till lagens förarbeten där det sägs att det kvalificerade insolvensrekvisitet normalt inte torde vara uppfyllt om nettoskuldbördan inte uppgår till mer än ett par hundra tusen kronor för en person med fast och regelbunden arbetsinkomst (prop. 1993/94:123 s. 93). Detta förarbetsuttalande är emellertid inte att förstå på annat sätt än som en ren upplysning om konsekvenserna av det uppställda rekvisitet på kvalificerad insolvens. En person med fast och regelbunden arbetsinkomst antas tjäna så mycket att en lägre skuldbörda normalt innebär att personen i så fall kan betala sina skulder. En sådan person är ofta inte ens insolvent, än mindre kvalificerat insolvent. Det angivna förarbetsuttalandet bör alltså inte läsas som ett normativt uttalande om att det krävs en viss storlek på nettoskuldbördan för att skuld-

sanering skall kunna komma i fråga. Högsta domstolens avgörande belyser också att det inte finns någon absolut nedre gräns vad gäller nettoskuldbördans belopp.
    Några av de refererade hovrättsfallen visar prov på en viss stränghet (mot gäldenären) vid bedömningen av det kvalificerade insolvensrekvisitet. Det gäller särskilt prognosen huruvida insolvensen är bestående. Visserligen bör en mer uttalad osäkerhet beträffande gäldenärens framtida ekonomiska förhållanden, särskilt hans framtida förvärvsförmåga, medföra att rekvisitet inte kan anses uppfyllt. Men det bör observeras att det enligt lagtexten räcker med att det kan antas att gäldenärens insolvens är bestående inom överskådlig tid. Det är typiskt sett ett inte särskilt högt ställt krav. Det bör också poängteras att prognosen skall avse överskådlig tid. Det måste innebära att bedömningen inte skall avse en alltför fjärran framtid. Om förhållandena tio, femton år fram i tiden skulle tillmätas betydelse, skulle en prognos alltid vara så osäker att skuldsanering skulle vara utesluten. Perspektivet måste vara betydligt kortare än så. Uppgiften att göra denna prognos är ändå mycket svår.

 

Skuldernas ålder m. m.
Skuldernas ålder är en annan omständighet som särskilt skall beaktas. Större delen av skuldbördan får inte vara för färsk. I förarbetena anges som en ”tumregel” att skuldsanering får anses utesluten om merparten av skulderna inte skulle vara äldre än tre á fyra år.
    I rättsfallet NJA 1997 s. 341 hade gäldenären år 1987 köpt en fastighet för att ha den som familjebostad. Anskaffningskostnaden var 1,3–1,4 mkr. Under år 1992 började hon få betalningssvårigheter och flera försök att sälja fastigheten gjordes. Men först den 6 december 1993 med tillträde den 6 april 1994 lyckade hon sälja fastigheten för 700 000 kr. Hon ansökte år 1995 om skuldsanering och beviljades år 1997 skuldsanering av Högsta domstolen. Högsta domstolen anför bl. a. följande. ”Skuldsaneringslagen är inte avsedd att ge t. ex. den som gjort ett ofördelaktigt köp på kredit tillfälle att omedelbart komma ifrån de privatekonomiska konsekvenserna av detta genom skuldsanering. I förarbetena till lagen uttalas att det normalt måste förflyta ett antal år från det att problem med överskuldsättning först visar sig för att skuldsanering skall komma i fråga och att skuldsanering i regel bör vara utesluten om merparten av skulderna inte är äldre än 3 á 4 år”. Högsta domstolen fortsätter. ”Vid prövningen av om det är skäligt att låta de aktuella fastighetsskulderna omfattas av skuldsanering bör man som angetts ovan utgå ifrån att problemen med gäldenärens överskuldsättning först visade sig år 1992. Från denna tid skall ett antal år förflyta innan skuldsanering kan komma i fråga. I ett fall som

det föreva-rande bör det räcka med en tid av tre år innan lånen kan omfattas av en skuldsanering”.
    Högsta domstolens avgörande är klargörande på åtminstone en punkt. Frågan om skuldernas ålder och frågan om hur länge problemen med överskuldsättning har varit rådande är två skilda frågor. Båda dessa omständigheter är emellertid var för sig av betydelse vid bedömningen i ett skuldsaneringsärende. En skulds ålder bestäms av hur lång tid som har förflutit från det att skulden uppkom. I det refererade fallet var alltså fastighetsskulderna, när skuldsanering söktes år 1995, åtta år gamla. Kravet att skulderna inte får vara för färska är sålunda med stor marginal uppfyllt. Högsta domstolen berör inte heller i sitt avgörande närmare den frågan. Däremot går Högsta domstolen närmare in på den andra omständigheten, nämligen att det måste ha förlutit ett antal år från det att problemen med överskuldsättning visade sig innan skuldsanering kan komma i fråga. Därvid konstaterar domstolen att tre års problem med överskuldsättning i det aktuella fallet bör vara tillräckligt, dvs. en bedömning som ingår som ett led i den allmänna skälighetsprövningen.

 

Gäldenärens ansträngningar att fullgöra sina förpliktelser
Det krävs att gäldenären har försökt att fullgöra sina förpliktelser för att skuldsanering skall kunna komma i fråga (4 § tredje stycket).
    I RH 1996:34 vistades en 51-årig arbetslös gäldenär långa perioder utomlands (Portugal). Frågan var om hon därigenom försämrade sina möjligheter att söka och erhålla arbete. Hovrätten fann att enbart den omständigheten att hon under sina vistelser i Portugal må ha haft sämre möjligheter att söka arbete än om hon hade stannat i Sverige inte kunde ha en sådan betydelse vid en totalbedömningen av skäligheten att hon inte kunde beviljas skuldsanering.
    Fallet belyser att det skall göras en allsidig bedömning av de försök som har gjorts för att fullgöra förpliktelserna. Det krävs måhända inte nödvändigtvis att man på alla punkter har agerat optimalt.
    I RH 1996:46 hade gäldenären — trots att han hade betalningsutrymme — under tre års tid inte betalat något alls till sina fordringsägare. Hovrätten ansåg att han inte gjort tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser.
    Fallet visar att det krävs att man gottgör sina borgenärer i den utsträckning man har förmåga därtill. Man kan alltså inte — vid oförmåga att betala borgenärernas hela anspråk — låta bli att betala så stor del som svarar mot ens förmåga.

 

Gäldenärens försök att nå en uppgörelse med borgenärerna
Om den skuldsatte inte har förmåga att fullgöra sina förpliktelser skall han försöka att på egen hand nå en uppgörelse med sina fordringsägare (4 § tredje stycket).
    I RH 1996:46 (jfr ovan) hade gäldenären när han erbjöd sina fordringsägare en avbetalningsplan förtigit vissa av sina inkomster. Hovrätten fann att han inte gjort tillräckliga försök att nå en uppgörelse med borgenärerna.
    Det är — vilket rättsfallet belyser — självklart att en gäldenär som erbjuder sina fordringsägare ett ackord verkligen sanningsenligt redovisar sin betalningsförmåga och erbjuder betalning i paritet med den. Annars kan han inte anses ha fullgjort sina försök att nå en uppgörelse med borgenärerna och inte — för den delen — heller försöken att fullgöra sina förpliktelser.
    I RH 1996:93 uppkom frågan vad ett ackordserbjudande till fordringsägarna bör innehålla. Gäldenären hade tillskrivit vissa av sina fordringsägare och framställt önskemål om en avbetalningsplan för sina skulder. Kronofogdemyndigheten — som avslog ansökningen — noterade att gäldenären inte hade lämnat något förslag till slutlig lösning av sina ekonomiska problem i form av ett skuldsaneringsförslag. Myndigheten angav vidare att det krävs att samtliga borgenärer getts rimlig tid och möjlighet att överväga ett seriöst och väl underbyggt skriftligt förslag om frivillig skuldsanering utifrån gäldenärens förutsättningar för att ifrågavarande krav skall anses uppfyllt. Tingsrätten och hovrätten fastställde kronofogdemyndighetens beslut. Hovrätten anför följande. ”Det framgår av handlingarna i målet att gäldenären har tillskrivit några av sina borgenärer i syfte att erhålla avbetalningsplaner. Däremot framgår inte huruvida detta gäller samtliga borgenärer eller huruvida borgenärerna informerats om hans totala ekonomiska situation. Även om det enligt hovrättens mening inte — såsom kronofogdemyndigheten har funnit — åligger en gäldenär att lämna förslag till en slutgiltig lösning av sina ekonomiska problem i samband med ansökan om skuldsanering (se prop. 1993/94:123 s. 148) får det anses vara ett rimligt krav att gäldenären har försökt att göra upp med samtliga sina borgenärer och därvid informerat dem alla om sin ekonomiska situation på sådant sätt att de kan få en klar bild av skuldsättningen respektive inkomster och tillgångar och därmed underlag för att bedöma det befogade i gäldenärens förslag till sanering av skulderna.” Rättsfallet är intressant för tillämpningen av nu ifrågavarande rekvisit. Av referatet framgår inte de närmare omständigheterna rörande gäldenärens ekonomi. Det sägs endast att han var pensionerad på grund av sjukdom. Det är givet att större krav får ställas på den som har ett betalningsutrymme än den som saknar ett

sådant. I det senare fallet är det tveksamt om kravet på att nå en betalningsuppgörelse fyller någon egentlig funktion. Om man helt saknar betalningsförmåga har man ju inte något att erbjuda sina borgenärer. Om man däremot har viss betalningsförmåga ger rättsfallet vid handen att de krav som ställs på gäldenären är tämligen konkreta och inte obetydliga. Man kan därvidlag ifrågasätta det lämpliga i att formalisera kraven på vilka ansträngningar gäldenären skall ha gjort för att försöka nå en uppgörelse med borgenärerna. Syftet med lagens krav i detta hänseende synes främst vara att lyfta fram betydelsen av gäldenärens vilja att verka för en frivillig lösning. Bristande förmåga att presentera sin ekonomiska situation på ett fullständigt klarläggande sätt bör inte nödvändigtvis alltid läggas gäldenären till last.

 

Omständigheterna vid skuldernas tillkomst
Omständigheterna vid skuldernas tillkomst är något som särskilt skall beaktas vid en skuldsaneringsprövning (4 § tredje stycket). Som nämnts i förarbetena är det frågor som hur och varför skulderna har uppkommit som är intressanta (se prop. 1993/94:123 s. 99). I praxis har det hittills uppkommit ett flertal olika fall som har att göra med sådana frågor.

 

Skulder hänförliga till näringsverksamhet
Skulder hänförliga till näringsverksamhet särbehandlas inte i skuldsaneringslagen. Om skuldsanering beviljas saneras sådana skulder på samma sätt som andra skulder. I förarbetena (se prop. 1993/94:123 s. 89) anges att förekomsten av näringsskulder talar för att skuldsanering bör beviljas. Det gäller de fall där den tidigare näringsverksamheten varit seriös. I RH 1994:109 hade den 28-åriga och arbetslösa gäldenären en sammanlagd nettoskuldbörda om 465 000 kr. Skulderna hade uppkommit i en rörelse som hennes dåvarande sambo tidigare bedrivit tillsammans med henne. Sambon hade dömts till frihetsstraff för grov brottslighet med anknytning till näringsverksamheten. Gäldenären — som själv inte har varit misstänkt för någon brottslighet — hade utnyttjats av sambon. Hovrätten beslutade att inleda skuldsanering.
    Fallet belyser att den som enbart i formell mening och/eller i underlägsen ställning har varit näringsidkare inte behöver diskvalificeras från skuldsanering trots att verksamheten har haft kriminella förtecken.

 

Brott och skadestånd
I förarbetena till skuldsaneringslagen anges att ett brottsligt förflutet i sig inte utgör ett absolut hinder mot skuldsanering, men att det — särskilt om det avser s. k. ekonomisk brottslighet — är en

omständighet som starkt talar mot skuldsanering (se prop. 1993/94:123 s. 89 f. och jfr s. 101). Vidare sägs där att skadeståndsfordringar som grundar sig på brott normalt bör hindra skuldsanering. Detsamma bör gälla för fordringar på utomobligatoriskt skadestånd utan samband med brott (prop. 1993/94:123 s. 101 f.).
    I RH 1995:31 hade gäldenären ådragit sig en stor skuldbörda (cirka 340 000 kr) genom omfattande bedrägeribrottslighet. Han hade i brottmålet särbehandlats i påföljdshänseende på grund av att han begått brotten under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Han hade här alltså såväl ett brottsligt förflutet som skadeståndsskulder grundade på brott. Hovrätten ansåg att detta inte hindrade skuldsanering. Hovrättens skäl är innehållsrika, varvid är att märka att hovrätten särskilt lyfter fram gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering.
    I RH 1996:7 hade gäldenären ålagts betalningsansvar enligt 77 a § uppbördslagen grundat på grovt oaktsamt handlande. Betalningsansvaret omfattade 331 000 kr avseende obetalda skatter och arbetsgivaravgifter. Detta ansågs hindra skuldsanering.
    I RH 1996:33 hade gäldenären en skuld om 225 000 kr som avsåg skadestånd på grund av brott (vårdslöshet i trafik och rattfylleri). Skulden utgjorde cirka 60 procent av gäldenärens totala skuldbörda. Skulden var 7 år gammal och hänförde sig till en tid då gäldenären var inne i ett djupt alkoholmissbruk. Han hade numera kommit till rätta med sitt missbruk. Domstolarna påpekade att gäldenären nu var i behov av ekonomisk rehabilitering och att skadeståndsfordringen inte utgjorde hinder mot skuldsanering.
    I RH 1996:49 hade gäldenären dömts för allvarliga brott (bl. a. grovt bedrägeri) och ålagts en omfattande skadeståndsskyldighet (136 000 kr). Skadeståndsskulden, som var 8 år gammal, utgjorde nästan hälften av den totala skuldbördan. Brotten hade begåtts under inflytande av psykisk sjukdom. Av hovrättens skäl framgår att gäldenären hade gjort vissa avbetalningar på skadeståndsskulden, att skulden var förhållandevis gammal och att gäldenärens personliga förhållanden var sådana att det förelåg ett behov av skuldsanering. Hovrätten ansåg att skadeståndsskulden inte utgjorde hinder mot skuldsanering.
    I RH 1997:27 hade gäldenären en total nettoskuldbörda om 740 000 kr. Av denna börda avsåg 83 000 kr skulder till staten, varav cirka 60 000 kr avsåg felparkeringsavgifter. Hovrätten fann, bl. a. med hänsyn till det stora antalet felparkeringsavgifter, att det inte var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
    Av dessa fall kan man dra den försiktiga slutsatsen att skulder på grund av brott som ligger långt tillbaka i tiden och som har uppkommit under en tid när gäldenären varit utsatt för sjukdom och/eller hemfallen åt missbruk inte hindrar skuldsanering, om

gäldenären har ett stort behov av ekonomisk rehabilitering. Man kan också mer generellt påstå att förekomsten av äldre brott och/eller skadestånd i och för sig inte behöver hindra skuldsanering när en totalbedömning av skäligheten talar för att skuldsanering bör beviljas. Det sista fallet kan sägas uttrycka ett krav på att man inte ådrar sig skulder på ett uppenbart nonchalant sätt (omfattande parkeringsavgifter) om man vill komma i fråga för skuldsanering.

 

Bostadsfrågor
Fordringar förenade med pant som säkerhet särregleras enligt 6 § tredje stycket andra punkten. Särregleringen innebär att pantfordringen undantas från skuldsanering till den del panten förslår och att överskjutande belopp omfattas av skuldsaneringen. Pantfordringar bereder särskilda problem när det pantsatta objektet är en fastighet eller bostadsrättslägenhet som utgör gäldenärens bostad. I förarbetena (prop. 1993/94:123 s. 127 f.) diskuteras den frågan tämligen ingående utan att diskussionen avsatt några uttryckliga spår i lagtexten. Det innebär bl. a. att mycket har lämnats till praxis att lösa.
    I RH 1996:36 ansökte två makar om skuldsanering. De hade en nettoskuldbörda på 1 650 000 kr respektive 1 488 000 kr. Till största delen var de solidariskt ansvariga för skulderna. De ägde en fastighet som de bebodde och som var taxerad till 248 000 kr och belånad för 765 000 kr. Kronofogdemyndigheten och tingsrätten antog att marknadsvärdet låg någonstans däremellan. Kronofogdemyndigheten och tingsrätten avslog deras ansökningar med motiveringen att värdet på fastigheten kunde antas öka under den femårsperiod en skuldsanering normalt skall löpa. Eftersom detta — enligt myndigheten och tingsrätten — innebar att ett inte obetydligt övervärde skulle kunna uppkomma genom ett skuldsaneringsförfarande fann man det inte skäligt att bevilja någon av makarna skuldsanering. Hovrätten ansåg i ett utförligt resonemang att ett antagande om höjda fastighetsvärden inte borde tillmätas den betydelse som underinstanserna hade gjort. Av det skälet och med hänvisning till vissa brister i utredningen i övrigt återförvisade hovrätten ärendet till kronofogdemyndigheten för ytterligare utredning.
    Fallet illustrerar svårigheterna med att gäldenären bebor en egen ägd fastighet. Om det i ett sådant fall — som i det förevarande — bedöms som skäligt att gäldenären bor kvar på fastigheten krävs det att en noggrann utredning görs bl. a. beträffande fastighetens värde vid tidpunkten för inledandet av skuldsanering. Om så inte sker kan man inte tillämpa den i motiven anvisade lös-

ningen med en realisation av pantvärdet vid den angivna tidpunkten.
    I RH 1996:63 bodde sökanden tillsammans med sin hustru i en bostadsrättslägenhet värd 280 000 kr. Gäldenären hade en total skuldbörda om ungefär 623 000 kr varav 440 000 kr solidariskt med hustrun. Hovrätten konstaterade att huvudregeln i ett skuldsaneringsärende är att en tillgång i form av t. ex. en bostadsrätt skall säljas innan skuldsanering kan bli aktuell. För att bostaden av sociala eller ekonomiska skäl skall få behållas krävs att bostadsstandarden inte överstiger vad som är nödvändigt för gäldenären och dennes familj. Hovrätten fann att innehav av en bostadsrätt med ett värde av omkring 280 000 kr, i vart fall som regel, överskrider vad som kan anses skäligt att förbehålla en gäldenär i ett skuldsaneringsärende. Hovrätten ogillade därför ansökningen om skuldsanering.
    Fallet utgör ett exempel på att man för att beviljas skuldsanering i görligaste mån skall ha försökt att använda sina tillgångar — i vart fall när dessa utan orimliga uppoffringar går att omvandla till pengar — till att betala sina skulder.
    I RH 1996:15 fann hovrätten vid en samlad totalbedömning att det inte var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Hovrätten fäste sig därvid särskilt vid att gäldenären hade en hög bostadskostnad. Han hade flyttat från en bostad med en hyra om cirka 5 000 kr i månaden till en med en månadshyra om drygt 10 000 kr. Hovrätten fann att gäldenären skulle ha betydligt större förmåga att betala sina skulder om han hade anpassat sina bostadskostnader till en nivå som varit rimlig med hänsyn till den situation som han befann sig i.
    Detta är ett fall där gäldenären inte har gjort vad han borde ha gjort för att fullgöra sina förpliktelser. Han har tvärtom utan tvingande skäl skaffat sig en avsevärt högre bostadskostnad. Det är uppenbart att skuldsanering inte skall kunna beviljas under sådana förhållanden.

 

Studiemedel
Utgångspunkten i skuldsaneringslagen är att alla fordringar skall omfattas av en skuldsanering och därvid behandlas lika. Från denna utgångspunkt finns i 6 § vissa undantag.
    Fordringar avseende statliga studielån nämns inte uttryckligen bland dessa undantag. Det finns emellertid i 6 § andra stycket ett undantag som kan tillämpas på fordringar avseende statliga studielån i den mån de inte är förfallna till betalning. Undantaget innebär att det i skuldsaneringsärendet kan bestämmas att bl. a. ickeförfallna fordringar inte skall omfattas av skuldsaneringen. Av förarbetena (prop. 1993/94:123 s. 119 f.) framgår att undantagsregeln i inte oväsentlig mån har tillkommit just för att kunna hantera

fordringar på statliga studielån på ett lämpligt sätt. Enligt vad som är känt tillämpar kronofogdemyndigheterna också undantagsregeln regelmässigt avseende just statliga studielån. Därvid beviljas gäldenären av Centrala studiestödsnämnden anstånd med återbetalningen under den tid som betalningsplanen löper.
    I RH 1996:125 behandlas frågan hur en icke-förfallen fordran avseende statligt studielån skall behandlas. Hovrättens majoritet fann med hänsyn till att fordringen avsåg ett förhållandevis litet belopp (knappt 17 000 kr), att gäldenären endast var 39 år gammal och till de generösa reglerna för återbetalning att det inte fanns tillräckliga skäl för att fordringen skulle omfattas av skuldsaneringen. Minoriteten ansåg att fordringen skulle omfattas av skuldsaneringen bl. a. med hänsyn till att bestämmelsen i 6 § första stycket om att alla fordringar skall omfattas av en skuldsanering är att betrakta som en huvudregel. Uttalandena i förarbetena utgör — enligt dissidenten — inte tillräckligt stöd för att frångå huvudregeln.
    Rättsfallet är mycket intressant i det att det belyser komplikationerna med uttalanden i förarbetena som saknar täckning i lagtexten. Lagtexten anger inte mer än att man kan behandla icke-förfallna fordringar enligt undantagsregeln. Just återbetalning av statliga studielån nämns inte särskilt. Av motiven framgår dock tydligt att undantagsregeln närmast är avsedd just för dessa fordringar.
    I RH 1996:140, som rör två makar, ansåg hovrätten att de ickeförfallna studieskulderna inte skulle omfattas av en skuldsanering. Fallet är intressant av samma skäl som det närmast föregående. Hovrätten anför att 6 § andra stycket skall användas endast i undantagsfall och att uttalanden varken i lagtext eller förarbeten ger någon ledning för bedömningen när sådana undantagsfall skall anses föreligga. Hovrätten fann att studieskulderna inte borde omfattas av en skuldsanering med motiveringen att gäldenärerna kommer att få betala förhållandevis små årsbelopp avseende studieskulderna, att det finns regler för ned- och avskrivning av sådana lån, att gäldenärerna endast var 38 respektive 36 år gamla och att deras försörjningsbörda för hemmavarande barn kommer att upphöra inom en inte alltför avlägsen framtid.
    Högsta domstolen har i NJA 1997 s. 717 haft att ta ställning till samma fråga. Domstolen lämnade i fallet studieskulderna utanför skuldsaneringen. Domstolen angav att lagen inte gav någon ledning för när undantagsregeln i 6 § andra stycket skuldsaneringslagen skulle tillämpas. Även om förarbetsuttalandena enligt Högsta domstolen är något motsägelsefulla ansåg dock domstolen att de får förstås så att det förutsätts att icke-förfallna studieskulder som regel inte skall omfattas av en skuldsanering (jfr s. 720 och hovrättens återgivande av uttalandena i förarbetena). Högsta domstolen gjorde sedan en prövning i sak där särarten hos just studieskulder

framhölls. Högsta domstolens slutsats blev att en tillämpning av 6 § andra stycket på studieskulder får anses förutsatt och förenlig med de allmänna syften som ligger bakom skuldsaneringslagen.
    Den slutsats man kan dra av dessa rättsfall är att studieskulder, som inte är förfallna till betalning, med tillämpning av 6 § andra stycket regelmässigt skall undantas från en skuldsanering.

 

Inledandeprövningen
Kronofogdemyndigheten skall, när en ansökan om skuldsanering kommer in, först pröva om ansökan är formellt i sin ordning. I förekommande fall skall gäldenären föreläggas att avhjälpa brister i ansökningen. Om avhjälpande inte sker skall kronofogdemyndigheten avvisa ansökningen, om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning (11 §).
    Om kronofogdemyndigheten inte har avvisat en ansökning skall myndigheten avgöra om den skall avslås eller om skuldsanering skall inledas (12 och 13 §§). Det är alltså en initial materiell prövning som skall föregå ett beslut om inledande. Frågan är hur ingående denna prövning skall vara.
    Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1996 s. 543 haft frågan uppe till bedömning. I fallet hade kronofogdemyndigheten, vars beslut fastställdes av tingsrätten, avslagit en ansökan om skuldsanering vid den initiala prövningen (12 § första stycket). Hovrätten beslutade, med upphävande av underinstansernas beslut, att inleda skuldsanering och återförvisade ärendet till kronofogdemyndigheten. Högsta domstolen fastställde hovrättens avgörande. Högsta domstolen anför: ”Prövningen av frågan om det finns skäl att avslå en ansökan enligt 12 § 1 st syftar till att redan på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det även utan en ingående undersökning står klart att skuldsanering inte kan beviljas. Beslut om skuldsaneringsförfarande skall inledas bör inte heller utformas så att de ger intryck av att utgöra ett slutgiltigt ståndpunktstagande till de i 4 § angivna förutsättningarna.” Högsta domstolens avgörande understryker vad som har uttalats i förarbetena till skuldsaneringslagen (se prop. 1993/94:123 s. 150) där det sägs att kronofogdemyndigheten bör ”ha en möjlighet att sålla bort ansökningar, som visserligen är formellt i sin ordning men som uppenbart inte kan leda till att skuldsanering beviljas.” I lagtexten finns det inte något krav på att det skall vara ”uppenbart” att skuldsanering inte kan beviljas för att avslag skall kunna ske redan vid den initiala prövningen. Trots detta synes lagstiftarens avsikt ha varit att beslut om avslag skall fattas endast i de fall där det utan ingående utredning framstår som klart att skuldsanering inte kan beviljas. Högsta domstolens avgörande i detta fall kan sägas bekräfta denna avsikt. En tillämpning av rättsfallet torde innebära

att det i större utsträckning kan komma att beslutas att skuldsanering skall inledas och att det också kommer att bli mer vanligt att en ansökan om skuldsanering avslås, trots att skuldsanering har inletts. I rättsfallet NJA 1997 s. 229 berörs också frågan om hur omfattande den initiala prövningen enligt 12 § första stycket bör vara. Högsta domstolen säger där. ”Det kvalificerade insolvensrekvisitet i förening med handläggningsrutinerna enligt 12 § innebär att skuldsanering bör inledas endast om det framstår som förhållandevis säkert att gäldenärens obestånd kommer att bestå för all framtid, om ingenting oförutsett inträffar.” Här markerar domstolen tvärtom, jämfört med det förra fallet, att skuldsanering bör inledas endast om den initiala prövningen ger vid handen att skuldsanering slutligen kan beviljas. Domstolen nöjer sig emellertid med att säga att det skall framstå som ”förhållandevis säkert” att (en av) förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att vad som sagts i anslutning till det föregående rättsfallet saknar riktighet.

 

Muntlig förhandling
För handläggningen av skuldsaneringsärenden vid tingsrätten gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 22 § andra stycket skuldsaneringslagen). Enligt 13 § andra stycket ärendelagen föreskrivs att det i förfarandet bör ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet (ärendelagens föregångare, 1946 års ärendelag, hade en motsvarande bestämmelse i 4 § andra stycket). Även artikel 6 första punkten i Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer under vissa förutsättningar upp ett krav på muntligt inslag i förfarandet när någons civila rättigheter berörs. I ett flertal rättsfall (se NJA 1991 s. 188, 1992 s. 363 och 513, 1993 s. 109 och 11 samt 1994 s. 290) slår Högsta domstolen fast att den angivna konventionsbestämmelsen innebär en rätt för en rättssökande till muntlig förhandling i åtminstone en instans. I rättsfallet RH 1996:59 slår hovrätten fast att ett skuldsaneringsärende rör sökandens civila rättigheter enligt konventionen och att tingsrätten gjorde fel som avgjorde ärendet på handlingarna trots att sökanden — som överklagat kronofogdemyndighetens avslagsbeslut — begärt att förhandling skulle hållas. (Observera att bestämmelsen i 22 § tredje stycket, som föreskriver att det alltid skall kallas till ett sammanträde vid tingsrätten, enbart gäller de fall där ärendet har överlämnats till tingsrätten med stöd av 21 §.)

 

Återförvisning av enligt 21 § överlämnade ärenden
Om kronofogdemyndigheten bedömer det som att förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda och tillsammans med gäldenären har lämnat ett förslag till skuldsanering skall ärendet, om någon borgenär motsätter sig förslaget, överlämnas till tingsrätten (21 §). Ett sådant beslut om överlämnande får inte överklagas (29 § andra stycket). Någon möjlighet för tingsrätten att i dessa fall återförvisa ett ärende till kronofogdemyndigheten föreskrivs inte uttryckligen i skuldsaneringslagen.
    I fallen RH 1996:40 och 1996:80 har kronofogdemyndigheten på sagda sätt överlämnat ett skuldsaneringsärende till tingsrätten, varvid tingsrätten har återförvisat ärendet till kronofogdemyndigheten. Hovrätterna har upphävt tingsrätternas återförvisningsbeslut.
    I RH 1996:40 återförvisade tingsrätten ärendet till kronofogdemyndigheten med åberopande av allmänna processgrundsatser, då det under handläggningen vid tingsrätten framkom ett flertal uppgifter som inte varit kända under handläggningen vid kronofogdemyndigheten. Hovrätten fann att lagstiftarens avsikt varit att någon återförvisningsmöjlighet i dessa fall inte skall finnas. Tingsrättens beslut i ett överlämnat ärende skall i stället innebära antingen att tingsrätten beslutar om tvingande skuldsanering eller avslår ansökningen. I ett fall som det aktuella när tingsrättens återförvisningsbeslut — enligt hovrätten — synes närmast betingat av att tingsrätten anser att det bör upprättas en ny betalningsplan och att detta bör göras av kronofogdemyndigheten, anser hovrätten det inte heller vara befogat med en återförvisning. Hovrätten anför dock att det — trots avsaknaden av en uttrycklig bestämmelse i skuldsaneringslagen — kan finnas skäl för återförvisning i ifrågavarande fall och att det i så fall bör ske med stöd av allmänna regler.
    I RH 1996:80 fann hovrätten att det inte fanns något utrymme för tingsrätten att till kronofogdemyndigheten återförvisa ett överlämnat ärende.
    Snabbhet i förfarandet är viktigt i alla förekommande typer av mål och ärenden. Skuldsaneringsärenden utgör inte något undantag. Tvärtom är det i skuldsaneringsärenden av särskild vikt att handläggningstiden kan nedbringas så långt det går, eftersom införskaffad utredning snabbt blir inaktuell. Inte minst av det skälet bör återförvisning inte komma i fråga. Skuldsaneringslagen ger inte heller något utrymme för det. Trots detta kan det tänkas fall där återförvisning skulle kunna ske med stöd av allmänna processuella regler. Det måste i så fall vara frågan om fall av extraordinär karaktär, där mycket starka skäl talar för en återförvisning.

 

Betalningsplanen
Vid en skuldsanering skall enligt 8 § första stycket bestämmas vilka fordringar som skall omfattas av skuldsaneringen, vad som skall gälla för dem, vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna och en betalningsplan.
    I NJA 1997 s. 364 (som också har behandlats ovan under Det kvalificerade insolvensrekvisitet) ansökte två makar om skuldsanering. Mannens skulder uppgick till drygt 270 000 kr och avsåg tio borgenärer. Kvinnans skulder uppgick till drygt 260 000 kr och avsåg tolv borgenärer. Huvuddelen av makarnas skulder, närmare 230 000 kr avseende åtta borgenärer, åvilade makarna solidariskt. Högsta domstolen fann att de skulder för vilka makarna var solidariskt betalningsskyldiga skulle tas upp med hela beloppet i vardera makens betalningsplan. Högsta domstolen anmärkte att den som jämte skuldsaneringsgäldenären är solidariskt betalningsansvarig svarar gentemot borgenärerna för hela skuldbeloppet (se 26 § andra stycket skuldsaneringslagen). Att med frångående av denna princip tillämpa en princip om delat ansvar kunde enligt domstolen inte komma i fråga.
    Frågan är hur konsekvenserna blir i detta fallet. Högsta domstolen betonar att det inte kommer i fråga att upphäva det solidariska betalningsansvaret. Det innebär att hela skuldbeloppet — 230 000 kr — tas upp i vardera sökandens betalningsplan. Det i sin tur måste rimligen innebära att var och en av gäldenärerna skall betala en viss procentsats av 230 000 kr till borgenären. Vardera gäldenären skall ju ha möjlighet (och skyldighet) att fullgöra sin betalningsplan, oavsett hur den andra sköter sitt åtagande. Det medför att borgenären får viss del betalt av vardera gäldenären. Det ger borgenären i alla fall utom ett mer betalt än om man hade delat gäldenärernas ansvar. Det enda undantaget är när gäldenärernas skuld enbart består av den skuld för vilken de är solidariskt betalningsansvariga. I ett sådant fall blir utfallet detsamma oavsett om man delar ansvaret eller låter det solidariska bestå. Så snart det finns andra skulder med i betalningsplanen är det en fördel för ”solidarborgenären” med den tillämpning Högsta domstolen har använt.

 

Avslutning
Som genomgången visar rymmer skuldsaneringsärenden inte sällan svåra tillämpningsfrågor. Orsakerna är flera. Institutet skuldsanering är som sådant ett nytt inslag i svensk rätt. Lagtexten är uppbyggd med vaga rekvisit. Uttalanden i förarbetena är inte alla gånger helt klara. Det sista inte minst beroende på att man under lagstiftningsarbetets gång bytte ”modell” från den av Insolvensutredningen i SOU 1990:74 föreslagna ”danska modellen” till den

slutligen av riksdagen förordade ”norskinspirerade modellen”. Slutligen har ärendena ett utmärkande karaktärsdrag som gör dem särskilt svåra. Det jag tänker på är att man skall fatta ett beslut på grund av ett statiskt material som skall tillämpas på en föränderlig framtid. Den begynnande praxis som här har redovisats och kommenterats är således välkommen. Jag hyser förhoppningen att Högsta domstolen och även hovrätterna fortsätter att bevilja prejudikatdispens i dessa ärenden. Det behövs.