LARS ERIK TAXELL, Avtalsrätt, Bakgrund — sammanfattning — utblick, Juristförlaget 1997, 122 s.

 

Professor emeritus Lars Erik Taxell har genom boken ”Avtalsrätt” kortfattat summerat sin syn på den nordiska avtalsrätten. Då författaren framgångsrikt bedrivit sin forskning så länge som i ett halvt sekel har han givetvis många tänkvärda idéer att förmedla. Den till omfånget oansenliga boken innehåller en koncentrerad sammanfattning och systematisering av avtalsrättens materia och dess bakomliggande värderingar samt en skiss över tänkbara utvecklingslinjer i framtiden. Taxell har tidigare i ett flertal böcker och artiklar behandlat de ämnen han nu återkommer till; i första hand kan nämnas ”Avtal och rättsskydd” (Åbo 1972) samt ”Avtalsrättens normer” (Åbo 1987). Den nya boken bygger till viss del på framställningen i ”Avtalsrättens normer”, men de två verken har olika tyngdpunkter och i ”Avtalsrätt” finns en hel del intressanta frågeställningar och överväganden som författaren inte dryftat tidigare. I det följande kommer jag att presentera bokens huvudtankar samt anställa några modesta reflektioner kring vissa teman, vilka aktualiserar nyare tendenser som i viss mån har samband med den kritiska avtalsteori (”kritisk” i betydelsen djupgående teoretiskt grundvalspenetrerande) som bland annat undersöker möjligheterna av alternativa avtalsparadigm.
    I första kapitlet, ”Inledning”, redovisar Taxell sin uppfattning om rättsvetenskaplig metod och de frågeställningar som han med denna metodik vill besvara inom avtalsrätten. Författaren förordar en öppen, samhällsinriktad metodik som inte ser den avtalsrättsliga verkligheten som ett slutet system, utan istället betraktar rättsområdet som ett större komplex vilket tar emot påverkande impulser från det rådande samhällssystemet och de värderingar som förekommer där. Målsättningen blir därmed att, mot denna samhälleliga bakgrund, förklara det rättsliga materialet samt systematisera detsamma för att på så sätt få fram det som är karakteristiskt och vägledande samt därmed dra upp riktlinjer för rättstillämpningen. Det bör nog i sammanhanget betonas att de riktlinjer boken tillhandahåller befinner sig på en mycket hög abstraktionsnivå. Jag kan knappast tänka mig att man, med hjälp av denna framställning, i en konkret tvist skulle kunna finna argument för en specifik lösning. En dylik konkret tilllämpningsvägledning är säkert inte heller avsedd; bokens röda tråd synes istället vara ett mer allmänt utpekande av vilka faktorer rättstillämpningen över huvud taget kan fästa vikt vid. Det är också på det sättet jag tror att boken bäst kan nyttjas, dvs. som en teoretiskt klargörande klassifikation av olika nivåer och sammanhang där synpunkter i konkreta fall kan sökas. Det är nämligen min övertygelse att rättsliga resonemang ökar i medvetenhet och ratio-

nalitet om man, istället för ett vagt sammanvägande av diverse för stunden uppkomna idéer och praktiska hugskott, på ett mer koherent och systematiskt sätt gör klart för sig på vilken nivå i argumentationen olika synpunkter ska införas för att de rättsliga sammanhangen bäst ska kunna förstås och göras förståeliga för andra.
    Den nu nämnda samhällsorienterade metoden belyses i det andra kapitlet, ”Bakgrund — samhällsordning, ekonomiskt system”. Detta tema är åtskilligt utvecklat i jämförelse med motsvarande avsnitt i den tio år gamla ”Avtalsrättens normer”. Taxell har i flera böcker behandlat frågor kring rätten och demokratin samt de grundläggande fri- och rättigheterna (senast i ”Rätt — individ — samhälle”, Helsingfors 1989), och i detta kapitel ges ett koncentrat av hur de bärande tankarna bakom demokratin, välfärdsstaten och marknadsekonomin kan appliceras på avtalsrätten. Det synes troligt att Taxell i denna del hämtat inspiration från den tyska kritiska juridiska teorin, som med stöd av författningens socialstatsprincip sökt utarbeta en nyformulering av civilrättens allmänna läror där medborgerliga skyddsaspekter fått en framträdande roll; i vilket fall som helst är Taxells ambition värd uppskattning, särskilt som grundlagsaspekten inte direkt är vardagsmat inom nordisk civilrätt. Syftet med att lyfta fram dessa bakgrundsfaktorer är inte att direkt kunna härleda lösningar i enskilda fall, utan att systematisera och medvetandegöra de samhälleliga och ekonomiska sammanhangen som i sin tur, medvetet eller omedvetet, styr attityder, handlingar och bedömningar — i sammanhanget kan man således tala om det demokratiska samhällssystemets ”följdverkningar”. Utöver de traditionella värdena, såsom frihet och jämlikhet, betonar Taxell ”trygghetsaspekten”. Denna aspekt har adress såväl till samhället som till de enskilda individerna: Det är samhällets uppgift att, utan överdriven reglering, tillgodose människors behov av skydd i deras relationer till andra. För de enskilda innebär trygghetsaspekten en förväntan om att man visar hänsyn och lojalitet i relation till sina medmänniskor. Detta trygghetskrav, som Taxell förankrar i demokratins väsen, framhävs som mer betydande för diskussionen av avtalsfrågor än välfärdsstatens begrepp och ideologi. Denna ideologi i sig anser han nämligen vara präglad av för stor obestämdhet samt av alltför motstridiga och föränderliga impulser för att kunna styra avtalsrättslig argumentation. Författarens tveksamhet till trots, måste man emellertid konkludera att många viktiga ställningstaganden i boken baseras på vad man mycket väl skulle kunna hänföra till välfärdsideologin, nämligen tillgodoseendet av människors grundbehov samt skyddet av den svaga människan. Man kan dock hålla med om att det inte går att, med bortseende från systemet i övrigt, på lösa boliner ensidigt gynna en av parterna med hjälp av diverse argument hämtade från välfärdsideologin. Personligen håller jag dock för

sannolikt att välfärdsstatens tankegods likväl har påverkat avtalsrätten såtillvida att den traditionella, mer abstrakta, partsbeskrivningen ibland fått ge vika för mer situationsanpassade hänsyn, där även parternas behov samt deras ekonomiska och sociala ställning beaktas (jfr strax nedan om ”social civilrätt”). Det är möjligt att Taxell inordnar denna utveckling i det han kallar ”skyddsprincipen” (se strax nedan om innehållet i kapitel tre), men kanske kan man tydligare påvisa de mångfacetterade värderingarna bakom välfärdstanken om man preciserar skyddsresonemangen utifrån — bland annat — sådana behovshänsyn som brukar anföras inom den sociala civilrätten. Taxell uppmärksammar för övrigt också den ökade värdepluralismen, vilken förvisso kan försvåra en entydig etisk dimension men likväl har betydelse som motvikt till en alltför stor betoning av ekonomiska realiteter och effektivitetshänsyn. I samma riktning går även författarens diskussion om begreppen rättvisa och rättsmedvetande. Obestämdheten samt meningsolikheterna avseende dessa begrepp försvårar, enligt Taxell, ett infogande av ett allmänt rättvisebegrepp i avtalsrättsliga resonemang. Däremot förordar han att ”enskilda rättviseelement”, exempelvis skälighet, nyttjas som öppet redovisade motiv och argument. Det är även min uppfattning att argumentationen måste konkretisera vad som i det enskilda fallet kan ses som en rättvisesynpunkt. Svepande dylika argument står annars snarast i vägen för en förståelse av vilka moment som faktiskt kan verka utslagsgivande. Om man exempelvis förordar en viss lösning med hjälp av blott argumentet att den är ”rättvis”, ”skälig” eller ”billig” anser jag att man faktiskt inte sagt mer än att man fått för sig att man förordar lösningen. I det tredje kapitlet, ”Allmänna avtalsprinciper”, diskuteras behovet och värdet av grundsatserna avtalsfrihet, avtalsbundenhet samt den så kallade ”skyddsprincipen”. Taxell är noga med att framhålla att dessa principer måste ges ett innehåll som är förenligt med samhällsordningen och det ekonomiska systemet, dvs. de ovan nämnda samhälleliga bakgrundsfaktorerna. Konkreta problem kan inte lösas med hjälp av dessa principer, utan de tjänar snarare syftet att uppmärksamma intressen och avvägningar som i enskilda fall måste företas. Av de tre värdena är det formulerandet av skyddsprincipen som närmast kan sägas ligga i linje med nyare tendenser avseende behovsorientering inom vad som stundtals kallas ”social civilrätt”. Genom att framhålla hänsynstagandet till faktiska behov kan man säga att Taxell närmar sig sådana modernare avtalsteoretiker, vilka starkare betonar det materiella innehållet jämfört med det traditionella fokuserandet på avtalsmekanismerna och parternas ageranden vid avtalets ingående. Taxell menar att ingen av de tre principerna utan vidare har företräde i kollisionsfall, men han framhåller likväl att det i praktiken ofta är

skyddsprincipen som föranleder avsteg från idéerna om avtalsfrihet respektive avtalsbundenhet. Hos Taxell är det emellertid inte, vid diskussionen av skyddsprincipen, endast en ensidig betoning av skyddet för svagare part — även om detta dominerar — utan han påvisar att principen även i vissa fall kan ge skydd åt en jämbördig eller starkare part som begått avtalsbrott, exempelvis om denne är i behov av skydd mot överdrivna påföljdskrav. Han framhåller vidare behovet av en konkretisering genom typfall.
    Kapitel fyra, ”Avtal — begrepp, uppkomst, upphörande”, behandlar de klassiska frågorna om avtalsmekanismer, betydelsen av ändrade förhållanden etc. En tendens i modernare avtalsdoktrin är att sätta den kontinuerliga samspelsfunktionen före den traditionella synen på parterna som ensidigt egoistiska vinstmaximerare med motsatta intressen som löses genom en kompromiss vid avtalstillfället. Taxell kan sägas anknyta till dessa tankegångar genom att framhålla den begreppsliga innebörden av avtal såsom ”samverkan” mellan parterna. Därigenom betonar han den funktionella sidan av avtalet — parternas handlanden och beteenden inom ramen för den reala verksamhet inom vilken avtalet ingår — framför de formella sidorna. Genom samverkanstanken får man även in partshänsyn och lojalitet som komponenter i avtalsbegreppet, vilket får stor betydelse för tolkningen av avtalsrättens materia (i kapitel fem). Vad gäller avtalets uppkomst intar Taxell en flexibel hållning till de klassiska avtalsmekanismerna. Han frångår den vanliga idéen om att rättslig bundenhet behöver fixeras till en bestämd tidpunkt, och framhåller att ”normkomplettering” eventuellt kan ske även sedan avtalsbundenhet principiellt uppkommit. Han menar vidare att rättsordningen godkänner nya mekanismer som fyller behov framkallade av ekonomisk utveckling och tekniska nydaningar. Eftersom det vid exempelvis långa avtalsförhandlingar och vid avtalsingående genom standardiserade eller automatiska processer ofta är svårt eller meningslöst att försöka intolka viljeförklaringar etc, blir enligt Taxell den centrala frågan istället att klarlägga vilka typer av förfaranden eller fakta som kan ge upphov till avtal samt att därvidlag bestämma avtalets innehåll. Han anknyter till diskussionen om så kallade ”avtalsgrundande rättsfakta”, dvs. den mer objektiva värderingen av åtgärder och förfaranden av olika slag vilka ibland hävdas kunna skapa relationer med bindande kraft. Som avtalsgrundande rättsfakta skulle man (vilket Taxell nämner i ”Avtalsrättens normer”, 1987, s. 87) givetvis till en början kunna se parternas samstämmiga viljeförklaringar, men istället för att arbeta med fiktioner i de fall sådan samstämmighet inte kan etableras synes den nu behandlade begreppsbildningen vara ett framsteg i realistisk rättstradition. Personligen tilltalas jag av denna rättsvetenskapliga nyfikenhet på att, utan de traditionella teoretiska skygglapparna, faktiskt undersöka vilka

reala förhållanden som inom rättsordningen tillerkänns rättslig relevans. Om man som resultat av en sådan undersökning skulle komma fram till att avtalsteorin här och där måste kompletteras eller nyanseras något, som följd av den faktiska utvecklingen, bör det inte ses som ett oöverkomligt uppgivande av det enda rätta konceptet, utan just som en anpassning till förändrade reala och rättsliga förhållanden. Denna utveckling har ännu inte nått fram till något klart formulerat alternativ, men nya teoretiska förklaringsramar har testats av olika författare och man kan vänta sig en spännande fortsättning. Förfarandet ingår i vad som kan sägas vara en av rättsvetenskapens viktigaste uppgifter, nämligen att ständigt kritiskt överpröva begreppsapparaten, teorierna och systematiken alltefter det att nya lagar och nya synsätt tillkommer inom rättsområdet. Det är uppmuntrande att även en nestor inom rättsvetenskapen kan ha så unga och öppna ögon. Även avseende ändrade förhållanden under avtalets löptid menar Taxell, med hänvisning till synen på avtalet som en samverkansform, att dylika förändringar kan ges rättslig relevans. Istället för en allmän lära — som han på grund av omständigheternas olikartade natur inte anser vara möjlig — förordas en bedömning av typsituationer där riktlinjerna bör kunna vara frågor om avtalsbalans, rättssäkerhet, rättsskydd samt bedömning av den verksamhet i vilken den aktuella partsrelationen ingår. Taxell är inte heller främmande för att, även utan särskild omförhandlingsklausul, ge part i långvariga avtalsrelationer rätt att i en del fall kräva förhandling om anpassningar till ändrade förhållanden. Lojalitetsprincipen (se strax nedan) samt tanken på avtalet som en ömsesidig samverkansform kan i dessa fall ge stöd för att part under vissa omständigheter inte ska kunna vägra omförhandling. Idéen utvecklas inte närmare. Personligen tror jag det är svårt att positivt, med sanktionering via det vanliga batteriet av påföljder, fastställa dylika förpliktelser. En annan sak är att bristande medverkan måhända kan läggas part till last vid eventuell jämkning, exempelvis sedan förändringar inträtt. Det följande kapitlet, ”Avtalsrättens materia”, bygger delvis på framställningen i ”Avtalsrättens normer”, men innehåller också några intressanta nytillskott för förståelsen av olika normativa nivåer. Med avtalsrättens materia avser Taxell normer, principer, riktlinjer, värderingar och argument — dvs. ”allt sådant som bestämmer eller påverkar överväganden och ställningstaganden rörande avtal och avtalskonflikter”. Förutom olika normer i avtal, lagar, sedvänjor etc. lyfter Taxell fram de två kategorierna ”rättsprinciper” och ”bedömningsfaktorer”. Rättsprinciperna innefattar synteser av vägledande synpunkter, fakta, argument och överväganden inom ett rättsområde eller vissa sektorer av detsamma. Till skillnad från de ovan nämnda ”allmänna avtalsprinciperna” (avtalsfrihet, avtalsbundenhet och skyddsprincip), som endast

är riktlinjer, har rättsprinciperna normverkan; de utgör ofta modifierande element som gör det möjligt att välja en medelväg istället för allt eller intet. Taxell redogör för två sådana normerande principer, nämligen ”skälighetsprincipen” och ”lojalitetsprincipen” (dessa principer utvecklade Taxell redan 1972 i ”Avtal och rättsskydd”), men han menar också att utvecklingen kan framkalla behov av nya principer, exempelvis en ”jämviktsprincip”. Skälighets- och lojalitetsprinciperna hämtar, som synes, sin näring såväl ur de tidigare berörda idéerna om en skyddsprincip som ur synen på avtal som samverkan. Skälighetsprincipen handlar om frågan att i det enskilda fallet avväga parternas skyddsbehov, avgöra vilka krav som kan ställas på parternas handlande samt fastslå hur omfattande ingrepp parter rimligen bör tåla. En mer traditionell avtalsteoretiker kanske gentemot dessa skälighetsresonemang skulle hävda att Taxell sätter undantaget (36 § avtalslagen) som huvudregel, men min uppfattning är att man nog bör betänka, att även om paragrafen i sig inte uttryckligen används så ofta kan den genomsyra diverse olika bedömningar och så att säga bakvägen upphöjas till utslagsgivande faktor. Åtminstone har den allmänna jämkningsregeln åstadkommit att avtalens materiella innehåll ryckt fram som en omständighet att räkna med, vid sidan av avtalsmekanismerna, när man diskuterar den kontraktuella bundenheten och dess gränser. Man kan kanske uttrycka saken såsom att samhället inte längre ställer sig helt neutralt till innehållet i individuella parters fria viljor, och att avtalsfriheten därför inte ensidigt kan upphöjas till allenarådande princip. Det pågående skeendet är i vilket fall som helst värt att uppmärksamma. Man kan dessutom beakta att Taxell (i ”Avtal och rättsskydd”) iakttog och beskrev utvecklingen av en skälighetsprincip redan innan 36 § infördes i avtalslagen. Den andra principen, lojalitetsprincipen, innebär att en part inte får driva sina egna intressen för långt. Principen illustreras exempelvis av att man i en del situationer är skyldig att lämna viss information vid avtalsingående, att vårdplikt kan uppkomma avseende varandras egendom samt att aktivitetskrav i olika situationer kan aktualiseras. Framhävandet av dessa två principer kan onekligen utgöra delar av grogrunden för ett nytt, på utvecklingen baserat, avtalsparadigm. Det skulle varit intressant om författaren i detta sammanhang mer utförligt hade diskuterat vilka konsekvenser hans, från de klassiska vilje- och tillitsteorierna avvikande, normativa begrepp kan ha för den rådande avtalsideologin. I förhållande till tidigare framställningar inför Taxell som ytterligare normativ materia de så kallade ”bedömningsfaktorerna”; genom denna term systematiseras sådana omständigheter som brukar benämnas reella övervägande eller dylikt. Faktorerna har betydelse när reglerna och principerna ska konkretiseras. De fäster uppmärksamheten på omständigheter som gör att situationen kan belysas utifrån en

viss synvinkel. Sådana bedömningsfaktorer är exempelvis frågan huruvida avtalet ingår i företagsverksamhet, huruvida bristande jämlikhet i olika hänseenden föreligger mellan parterna samt huruvida omständigheter talar för en viss riskfördelning. Som synes är det fråga om tämligen heterogena förhållanden. För den framtida utvecklingen fäster begreppet bedömningsfaktor emellertid, enligt min mening, intresset vid att fixera diverse olika situationsspecifika omständigheter som på ett objektivt sätt kan verka vägledande för de rättsliga bedömningarna. Att söka finna och systematisera sådana faktorer synes som en givande uppgift för rättsvetenskapen. Jag tror också att rättstillämpningen är betjänt av sådana konkreta argumentationspunkter vid sidan av mer abstrakta principer på en ibland alltför generell nivå.
    I kapitel sex, ”Avtalskonflikter”, behandlas frågan om vilka element i avtalsrättens materia som, vid avtalsstörningar, ska användas i det enskilda fallet samt därvidlag hur de olika elementen ska vägas mot varandra. De begrepp som dryftas är avtalsbrott, påföljder samt tolkning av lag och avtal. Taxell gör en distinktion mellan ”normtillämpning” och ”rättstillämpning i normluckor”, men framhåller också att de två kategorierna har många gemensamma drag. Ingen av operationerna består av mekanisk tillämpning, utan utrymmet för hänsynstaganden till allmänna rättsprinciper, avtalsprinciper, bedömningsfaktorer samt systematik är stort i båda fallen. Genom att framhålla avtalets samverkansfunktion betonar Taxell betydelsen av att avtalssituationernas faktiska realiteter får styra tilllämpningen mer än schematiska och fasta metoder. En viktig reflektion är att den öppet redovisade argumentationen är en förutsättning för att synpunkter och värderingar inom nya trender ska kunna träda fram; de öppna fallen erbjuder således en naturlig plattform för nytänkande med förankring i de behov och målsättningar som gör sig gällande i verksamheter där avtal förekommer. Taxells framställning av faktorer som kan tilläggas relevans vid tillämpningen ger — även om det inte direkt utsägs, utan snarare är min tolkning – en bild av att parterna genom avtalet inträder i en dynamisk aktivitet där själva avtalet allt emellanåt måste vara ofullkomligt vad avser parternas ömsesidiga förpliktelser. Bundenheten, menar jag, torde snarare i sådana situationer kunna ses i förhållande till den gemensamma aktiviteten — som kan typiseras — medan det åtminstone ibland kan vara en ren chimär att, särskilt under kontinuerliga relationer, diskutera de under resans gång uppkommande frågorna utifrån en modell som bygger på parternas inställning vid avtalsslutet. Detta särskilt som parternas aktiva tankearbete snarast lär ha riktats mot relationen eller aktiviteten som sådan, inte mot diverse oplanerade, oöverskådliga konsekvenser som kanske skulle kunna inträda. Risken med en fixering av innehållet vid bundenhetstidpunkten är att for-

mella tillfälligheter stundtals kan tilläggas större vikt än ställningstaganden till innehållets konkreta rimlighet.
    Det sjunde kapitlet, ”Avtalsrättens system”, redogör för systematikens roll inom avtalsrätten. Behovet av överblick samt av att tydliggöra vad som är gemensamt och vad som skiljer ut det avvikande betonas. Nackdelarna, nämligen risken för schematiseringar med förbiseende av specifika relevanta bedömningsgrunder, behandlas också men slutsatsen blir att fördelarna överväger. Taxell är noga med att varna för att ett slutet system kan låsa utvecklingen, och att systembildningen, liksom avtalsrätten i stort, måste vara öppen för nya värderingar och ändrade yttre förhållanden. Som exempel på en intressant uppgift framhåller han undersökningen av olika slags, ovan nämnda, avtalsgrundande rättsfakta. Den systematiserande uppgiften skulle här bestå i att undersöka både hur avtalsbundenhet uppkommer samt under vilka betingelser en norm blir del av ett avtal. Personligen tror även jag att det är väldigt viktigt att systemet av begrepp, läror etc undersöks noga för att man ska kunna undvika teoretiska låsningar som hindrar en att se verkligheten och den rättsliga utvecklingen. Det etablerade systemet inbegriper nämligen en utestängningsfunktion som kan verka både på gott och ont, nämligen genom att utpeka vilka faktorer och argument som över huvud taget kan artikuleras inom en rättslig diskurs. Detta är av godo när systemets ramar är helt i takt med utvecklingen, men är istället en hämsko och bromskloss gentemot införandet av nya värderingar och realiteter som tillkommit efter det att systemets relevanskriterier fastslogs. Om systemet således bestämmer vad som på ett juridiskt relevant sätt kan diskuteras betyder det att såväl frågor som svar inom systemet i viss mån är förutbestämda. Om avtalsparadigmet exempelvis enbart eller uteslutande skulle få formulera frågor kring individers medvetna viljeakter, inklusive frågan om befogad tillit till en viljeförklaring, blir frågor om diverse andra mekanismer och värderingar redan på förhand — istället för efter kritisk prövning — diskvalificerade såsom rättsligt irrelevanta. Systemanalys kan därför, utöver den pedagogiska ambitionen, ha en kritisk udd i det att en befriande teoretisk överprövning kan påkalla uppvaknande från så kallad dogmatisk slummer. Det är min uppfattning, att man i dagens läge svårligen kan forma ett i alla delar enhetligt system, utan man får vidgå att interna och externa konflikter och intressemotsättningar i någon mån är en del av helheten; systemet borde därför hellre behandla vilka olika frågor som kan ställas än syfta till att påvisa en samstämmig svarsbild. Att ett rörligt, pluralistiskt system kanske inte blir lika strikt logiskt som ett slutet system tycker jag inte nödvändigtvis är en nackdel. Det är bättre att kunna säga något intressant och insiktsfullt om det som sker nu än att kunna säga något evigt och logiskt oantastbart om ett fulländat system som i bästa fall

återspeglar gårdagens, eller förra — snart förförra — århundradets, realiteter och värderingar.
    Kapitel åtta, ”Målsättningar och riktlinjer — sammanfattning”, summerar kort vad som redan behandlats. I kapitel nio, ”Utvecklingslinjer”, tecknar Taxell en bild av internationalisering och harmonisering. Vidare redovisas hur han tror rättsområdet kommer att utvecklas. Av de allmänna avtalsprinciperna siar han att avtalsfriheten och avtalsbundenheten kan komma att modifieras, exempelvis på grund av hänsynstaganden till allmänna intressen och ökat partsskydd. Skyddsprincipen kommer i denna vision att behöva byggas ut på grund av hot från en allt mer rationaliserad och tekniskt utvecklad verklighet. Skälighetsprincipen och lojalitetsprincipen spås en utveckling mot allt mer konkretion och specialisering. I ett längre perspektiv tror Taxell att sociala synpunkter successivt kan komma att få en mer framträdande plats inom ramen för ett vidgat välfärdstänkande.
    Sammantaget ger boken en komprimerad bild av den allmänna avtalsrätten i ett utvecklingsskede. Boken överbringar en orienterande karta över ett antal centrala frågeställningar men behandlar, naturligt nog med hänsyn till formatet, inte dessa uttömmande — men likväl på ett intresseväckande sätt. Framställningen bygger på de sedvanliga lärobildningarna, men influenser från modernare riktningar sätter också sina spår. Framförallt är boken emellertid en personlig betraktelse, eller som författaren själv säger i förordet: ”Närmast har jag velat, med bakgrund i samhällsskick och ekonomisk ordning, ge uttryck åt en subjektiv, av personlig ideologi färgad syn på nordisk avtalsrätt.” Med en sådan deklaration faller en del av den eventuella kritik som skulle kunna framföras avseende det faktum att boken är hållen på ett väldigt generellt och allmänt plan. Vad boken har att förläna läsaren, istället för faktisk konkret vägledning i enskilda tvister, är en inbjudan till reflektion över ramarna för denna mer konkreta verksamhet. Den större delen av läsarens arbete startar således när boken är färdigläst. Boken ger föda för tanken, och genom att Taxell fortfarande är öppen för förändringens vindar skänker han goda uppslag för en fortsatt tankeutveckling inom detta dynamiska rättsområde.
Håkan Andersson