HÅKAN ANDERSSON, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, Iustus förlag, Uppsala 1997. 369 s.

 

Håkan Andersson — docent vid Uppsala universitet — publicerade år 1993 en mycket uppskattad doktorsavhandling, Skyddsändamål och adekvans,1 där han på väl genomtänkta teoretiska grunder utvecklade läran om skyddsändamålet — även kallad normskyddsläran — i en egen version; enligt hans mening var den lämpligare än adekvansläran som ett medel att begränsa skadeståndsansvaret. Avhandlingen syftade mindre till att ge några klara linjer för rättstillämpningen än att lägga grunden för en rationell argumentation som kunde leda till lämpliga lösningar av problemen. Den nya boken, som sysslar med tredjemansskador i vidsträckt mening, ansluter sig ganska nära till den tidigare både i fråga om ämne och uppläggning och har liknande förtjänster som den.
    Med tredjemansskada menar författaren, i anslutning till en vanlig terminologi, ”allmän förmögenhetsskada till följd av annans person- eller sakskada” (s. 18). Han tar emellertid i ett par särskilda avsnitt också upp vad han kallar för ”oegentlig

tredjemansskada”, där den skadelidande på detta indirekta vis drabbas inte av en förmögenhetsförlust utan av en personskada — chockskada på grund av en annans dödsfall eller personskada, eller skadeverkningar som drabbar ett barn på grund av skadegörande handlingar mot modern före födseln (prenatala skador). Det utmärkande för de behandlade skadorna är alltså att de träffar en skadelidande indirekt, genom förmedling av annans fysiska skada. Problemet blir i vilken utsträckning skadeståndsansvaret skall sträckas ut till dessa skadeverkningar. Om den ansvarige skulle ersätta inte bara följderna av den direkta fysiska skadan utan också allehanda indirekta skadeföljder — t. ex. för alla som drabbas av ett strömavbrott när han råkar skada en kraftledning — kunde ansvaret bli mycket omfattande, ibland oöverskådligt stort. Det gäller alltså att finna lämpliga gränser för skadeståndsskyldigheten; här finner vi en likhet med Håkan Anderssons avhandlingsämne.

 

1Recenserad i SvJT 1994 s. 194 ff. (av den nuvarande anmälaren, vilket kanske inte är så lyckat; Andersson skulle ha förtjänat litet friska synpunkter på sin metod och sitt allmänna synsätt, något som jag kom att tänka på först när denna anmälan var halvskriven). — I uppsatsen Prolegomena — introduktion till en skyddsändamålslära (Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 392 ff.) har Andersson gett en mera lättillgänglig beskrivning av sin lära och bemött allehanda invändningar mot avhandlingen.


    Den allmänna frågan om ansvar för egentliga tredjemansskador regleras inte i skadeståndslagen, men huvudregeln är som bekant att tredje man inte får någon ersättning utan uttryckligt lagstöd (vilket förekommer i 5 kap. 2 § SkL, angående ersättning för förlust av försörjare). Definitionen av ”ren förmögenhetsskada” i 1 kap. 2 § gäller skada som

502 Litteratur SvJT 1998 uppkommer ”utan samband med att någon lider person- eller sakskada”, och i de diskuterade fallen har ju i varje fall den direkt skadelidande drabbats av sådan skada; reglerna om ansvar på grund av ren förmögenhetsskada genom brott (2 kap. 4 §, 3 kap. 1 § SkL) kan alltså inte tillämpas i detta fall. Genom att lagen inte som beträffande ren förmögenhetsskada innehåller någon ”spärregel”, som anger vissa begränsade förutsättningar för att skadan ersätts, har domstolarna fått fria händer att bedöma ansvaret för tredjemansskador. Vid lagens tillkomst ansåg man sig inte kunna förorda en lagstiftning i ämnet; problemen var ”inte alldeles okomplicerade” (en betydande understatement), och utredningsunderlag saknades. Frågan ansågs, i likhet med problemet om ”skyddat intresse” — alltså om skyddsändamålet — böra lämnas åt rättstillämpningen.2 Det var ganska naturligt att lagstiftaren, som redan hade tillräckligt mycket bekymmer med att slå fast allmänna principer på skadeståndsrättens delvis oreglerade område, avstod från en lagstiftningsuppgift som såvitt känt inte hade blivit löst utomlands på något håll. Därmed hade han lämnat en tacksam uppgift åt rättsvetenskapen att analysera dessa praktiska och komplicerade frågor, framför allt till ledning för rättspraxis — någon lösning i lagstiftningen kan nog inte heller väntas i fortsättningen, utom kanske på vissa speciella punkter.3 Håkan Andersson är den förste som tagit upp problemen i en monografi; de har över huvud taget varit sparsamt behandlade i svensk litteratur, frånsett en inflytelserik uppsats av Jan Hellner skriven före SkL:s tillkomst.4

 

 

2 Prop. 1972:5 s. 160 f.

Håkan Anderssons arbete är upplagt på detta sätt: Efter en introduktion rörande frågeställningarna och argument för och emot tredjemansregeln går han igenom en rad skilda situationer där problemet aktualiseras. Till en början behandlas fall när den direkt skadelidande kräver skadestånd under hänvisning till tredje mans anspråk (t. ex. när han betalat denne ersättning på grund av skadan) eller på grund av sin samhörighet med tredje man, i ett bolagsförhållande eller i en familj (föräldrarna begär t. ex. skadestånd för sjukbesök hos ett skadat barn). Författaren talar här om ”transformerad tredjemansskada” — förmögenhetsskadan flyttas över till den direkt skadelidande, som sedan begär ersättning för denna följdförlust av skadevållaren. Sedan diskuteras utförligt olika fall där tredje man kräver ersättning direkt av skadevållaren: som följd av ett försäkringsfall, som följd av avtal mellan tredje man och den direkt skadelidande, eller i situationer där sådant avtal saknas. I ett särskilt avsnitt behandlas de ”oegentliga” 3Ersättning för chockskador som drabbar närstående till omkomna personer kan sålunda väntas bli lagreglerade, jfr SOU 1995:33. 4 SvJT 1969 s. 332 ff. — Ragnar Bergendals tidiga undersökning ”Studier över ersättningsskyldighet för ekonomiskt intresse” (1928) kom tyvärr aldrig att publiceras.

SvJT 1998 Anm. av Håkan Andersson, Trepartsrelationer i ... 503 tredjemansskadorna: chockskador, prenatala skador. Avslutningsvis sammanfattar författaren sin ”utvärdering av tredjemansdilemmat”.
    Behandlingen av ämnet är präglad av Håkan Anderssons speciella metod — väsentligen samma som i doktorsavhandlingen. Hans syfte är inte att ”i positivistisk anda söka givna regler” utan att ”finna de ändamålsöverväganden och principer vilka kan tjäna som redskap för juridisk argumentation” (s. 33). Han diskuterar alltså olika rättspolitiska skäl för och emot ersättningsskyldighet som kan anföras i olika situationer; de skilda skadefallens särdrag och de ändamålssynpunkter de aktualiserar ägnas en ingående analys. Syftet är, säger han, att ge förslag till lösningar ”de sententia ferenda”, vilka i vart fall är förenliga med gällande rätt (se s. 83). Man kan säga att han sätter sig ungefär i samma läge som en domares i högsta instans: det gäller utan besvär med ett plenumavgörande att leda rättsutvecklingen i lämplig riktning genom en bedömning av enskilda fall. Just för HD:s rättstillämpning kan resonemang med denna inriktning därför ha särskilt intresse.
    Ett mera speciellt drag hos framställningen är författarens användning av utländskt material. En väsentlig del av avhandlingen upptas av en ingående diskussion av doktrin och rättspraxis från Norden i övrigt, Tyskland, England och USA, sammanställd med svensk rätt på området.5 Om någon egentlig komparativ undersökning är dock inte fråga; författaren hämtar exempel och argument än från det ena landet, än från det andra, för att med denna utgångspunkt summera sin egen ståndpunkt rörande den särskilda skadesituation som han behandlar. Materialet åberopas samtidigt som illustration av problemen och som ett led i författarens argumentation; genom att konfrontera sina värderingar med de faktiska omständigheterna vill han formulera vägledande riktlinjer (s. 34 f.). En återkommande fråga blir hur man skall förklara den växlande bedömning domstolar i olika länder har gjort av ersättningsfrågan. Här hänvisar författaren ofta till vissa skillnader i faktiska förhållanden som kan konstateras.

 

 

5 Däremot saknar författaren liksom i doktorsavhandlingen intresse för

fransk rätt, jfr s. 29 f.; men man kan ju inte begära allt.

Jämförelser av denna typ mellan avgöranden i olika länder — delvis av lägre instanser — medför alltid vissa problem. Man kan knappast anta att domstolarna i allmänhet skulle ha observerat utländsk rättspraxis; detta gäller nog inte ens de nordiska länderna emellan.6 Författarens tanke är tydligen att synen på tredjemansersättning är likartad i olika rättssystem (jfr s. 23) och att skillnader i bedömningen därför sannolikt måste ha en rationell förklaring.

6 Jfr t. ex. s. 186, där författaren letar efter en förklaring till att ett svenskt hovrättsfall avviker från ett tidigare finländskt avgörande; det är knappast troligt att en hovrätt alls observerar sådant material, inte heller att man i så fall skulle ha fäst större vikt vid den finländska domen (där Finlands HD inte ens gav prövningstillstånd i skadeståndsfrågan).

504 Litteratur SvJT 1998 Möjligen är det så; själv ville jag nog fästa större vikt än han vid lagstiftningens struktur och rättsliga traditioner i de olika länderna. Att försöka konstatera några allmänna europeiska principer om tredjemansskada verkar i alla händelser svårt, och det har väl inte heller författaren tänkt sig. Jämförelsens viktigaste funktion för framställningen tycks då bli att ge uppslag för författarens lösningsförslag. Men samtidigt får läsaren naturligtvis åtskillig värdefull kunskap om rättsläget utomlands. En konsekvens av metoden blir vidare att Håkan Andersson inte kommer att intressera sig så mycket vare sig för den utveckling som förekommit i svensk rätt eller för domstolarnas troliga inställning till olika frågor. Typiskt är att han medvetet behandlar det ledande rättsfallet om driftsavbrott vid avbrottsskada — NJA 1988 s. 62 — i ett tidigare avsnitt än de två fall (NJA 1966 s. 210, 1972 s. 598) som utgjort utgångspunkten för avgörandet; skälet är att skadesituationen i dessa senare avgöranden uppvisar vissa smärre särdrag som inte förekom i 1988 års fall.7 Över huvud taget medför den separata behandlingen av olika typer av tredjemansskada att det övergripande synsätt som präglar den traditionella svenska inställningen kommer i skymundan; oavsett vilken av författarens typsituationer det gäller lär man utgå från den nämnda huvudprincipen att tredje man saknar rätt till skadestånd för tredje mans förmögenhetsförlust — en regel som efter avgörandet 1988 ter sig nära nog undantagslös. Möjligen kommer dock författarens argumentation att leda till en mera nyanserad uppfattning om rättsläget.

 

7 Se s. 187, jfr s. 195 ff., där motiveringen för framställningssättet ges i not 731.


    I alla händelser minskar författarens speciella framställningssätt knappast arbetets användbarhet för den praktiska juridikens del. Visserligen har kanske advokater och försäkringsjurister, som försöker utan process slå fast vad gällande rätt kan innebära, inte samma glädje av arbetsmetoden som en domare; som framgått gör författarens rekommendationer inte anspråk på att vara någon sorts prognos om hur domstolarna faktiskt kommer att bedöma olika fall. Vid en tvist kan däremot parternas ombud hämta en uppsjö av argument i ena eller andra riktningen från författarens diskussion. Behandlingen av enskilda frågor bygger på omfattande kunskaper om svensk och utländsk skadeståndsrätt och präglas av skarpsinne och uppslagsrikedom på samma sätt som den tidigare boken. Liksom då det gällde avhandlingen har jag emellertid något avvikande mening på ett par inte alltför viktiga principiella punkter. Just när det gäller frågan om möjligheten till skadestånd skall begränsas borde möjligheten till ansvarsförsäkring och, i någon mån, möjligheten till försäkring på skadelidarsidan spela en central roll vid en sådan allsidig analys av olika ändamålsskäl som författaren företar. Ganska ofta berörs visserligen

SvJT 1998 Anm. av Håkan Andersson, Trepartsrelationer i ... 505 allmänt parternas försäkringsmöjlighet, i anslutning till olika uttalanden i litteraturen; synpunkten är ingalunda försummad. Men enligt min uppfattning finns det anledning att betydligt mera ingående belysa de ekonomiska konsekvenser och de praktiska problem som kommer upp ifall man vill lösa ersättningsfrågan på detta vis. En närmare diskussion av dessa frågor är t. ex. naturlig när man tar upp det s. k. flodvågsargumentet — alltså synpunkten, att en rätt till ersättning för tredje man skulle öppna för en mängd av ersättningskrav som skulle drabba enskilda skadeståndsansvariga hårt och ge domstolarna orimligt mycket arbete. Vad kan ett försäkringsskydd väntas kosta i detta läge, och kan det väntas fungera på tillfredsställande vis? — Inte heller finns det anledning att bortse från ett sådant förhållande som att vid tredjemansskador på grund av brott kompensation kan utgå enligt brottsskadelagen eller från överfallsskyddet i hemförsäkring, om skadeståndsansvar konstateras.8 — Någon tvekan känner man också när Håkan Andersson anser att även detaljer i skadeståndsreglerna har självständig betydelse för skadeståndets preventiva effekt, oavsett försäkringsskydd9 eller straffansvar för uppsåtligt dödande.10 När han befarar att ett poängterande av en skadelidandes försäkring försvagar skadeståndspreventionen (s. 51 f.), bortser han dessutom från försäkringsbolagets regressrätt.

 

 

8Jfr diskussionen av chockskador på grund av brott i kap. 8, där dessa alternativa ersättningsmöjligheter inte alls tycks beaktade. 9 Jfr t. ex. s. 206, där skadeståndets storlek anses ha betydelse oaktat att skadevållaren genom ansvarsförsäkring kan skydda sig mot ansvaret frånsett självrisken.


    Att vissa invändningar av denna typ kan riktas mot Håkan Anderssons allmänna synsätt är nog välkänt för honom,11 men av förklarliga skäl har han inte fäst sig vid dem; beträffande både försäkringens begränsade betydelse och preventionens vikt kan han åberopa instämmanden av annan skadeståndsrättslig expertis.12 Synbarligen stämmer hans ståndpunkt bättre än min med de senaste strömningarna på rättsområdet. Själv har jag kanske en tendens att överbetona försäkringssynpunkter av det angivna slaget och nedvärdera de preventionshänsyn som åter börjar bli populära. Jag vill inte upprepa mina argument i denna anmälan men hoppas kunna återkomma till den mera principiella frågan i annat sammanhang.

10 Se s. 283, där tydligen särskilda preventionsskäl anses tala för utvidgad ersättning till de efterlevande. 11Se recensionen av doktorsavhandlingen SvJT 1994 s. 197 f., bemött av Håkan Andersson i Juridisk Tidskrift 1994–95 s. 404; ansvarsförsäkringens betydelse har jag ytterligare utvecklat i Vänbok till Erland Strömbäck s. 26 ff. 12Se om försäkringssynpunkten Anders Agell i Juridisk Tidskrift 1994– 95 s. 803; vad preventionen angår, lär den ståndpunkt Bill Dufwa intar i sin doktorsavhandling Flera skadeståndsskyldiga (1993) stämma väl med Håkan Anderssons inställning. — Jan Hellner förefaller däremot måttligt entusiastisk, jfr Juridisk Tidskrift 1993–94 s. 848; men det händer ju också annars.

506 Litteratur SvJT 1998 Det sagda innebär ju inte någon mera vägande kritik mot resultaten av framställningen, även om man på enskilda punkter också kan tänka sig andra lösningar. Här finns inte anledning att gå in i detalj på alla de nyanserade resonemang som Håkan Andersson framför om de olika typerna av skadefall. Ett utmärkande drag är att möjligheten till ersättning för tredjemansskada behandlas främst ur den skadelidandes perspektiv; den differentiering som sker mellan olika skadefall tar särskilt sikte på hans situation. Frågan blir om vissa grupper av tredje män har så kvalificerat intresse att de påtagligt skiljer sig från andra möjliga kategorier av skadelidande. Särskilt betonas det intresse tredje man kan ha att ekonomiskt utnyttja en skadad sak (”det ekonomiska utnyttjandeintresset”), vilket skulle användas för att särskilja sådana tredje män som borde ha större rätt till ersättning än andra (se bl. a. s. 333).
    Det stämmer med detta synsätt att författaren vill begränsa räckvidden av det nyss omtalade flodvågsargumentet; som han framhåller får detta betydelse framför allt när det inte finns något avtalsförhållande eller andra särskilda relationer mellan den direkt skadelidande och tredje man som begränsar kretsen av ersättningsberättigade (jfr s. 325 f.). I sådana situationer, där det kan bli aktuellt med ett omfattande skadeståndsansvar mot ett flertal skadelidande, kunde man tycka att den allmänna möjligheten att jämka oskäligt betungande skadestånd (6 kap. 2 § SkL) och

andra jämkningsregler (bl. a. 3 kap. 6 § SkL) skulle ha sitt intresse. Jämkningsmöjligheten nämns dock bara i korthet på tal om flodvågsargumentet (s. 41). Författaren menar tydligen att möjligheten är känd och inte så mycket att diskutera; även detta ligger väl i linje med hans allmänna inställning att det viktiga är förhållandena på skadelidarsidan. Också andra argument mot ersättningsrätt, t. ex. att den skadedrabbade tredje mannen ändå har att räkna med förlusten eller att han på olika sätt kan begränsa skadeverkningarna, anser författaren bara kunna åberopas i särskilda fall. Rättsekonomiska hänsyn beaktas, men inte heller dessa visar sig ge någon allmän vägledning för lösningen. Håkan Andersson avstår på detta sätt från att försöka ge en formel som löser alla eller flertalet problem rörande ersättning för tredjemansskador. En enkel och okomplicerad regel för att förebygga tvister skulle, särskilt om den innebär att skadestånd vägras, lätt kunna leda till otillfredssställande och stötande resultat (s. 327 f.). Den flexibla regeln i avgörandet NJA 1966 s. 210, där ersättning utdömdes på grund av tredje mans ”konkreta och närliggande intressen” i den skadade saken, vinner hans gillande snarare än den strikta bedömningen i NJA 1988 s. 62. Det kan förstås diskuteras om man på detta sätt bör föredra ett nyanserat regelsystem, som komplicerar rättsläget men samtidigt gör det möjligt att komma till tillfredsställande

SvJT 1998 Anm. av Håkan Andersson, Trepartsrelationer i ... 507 lösningar i det enskilda fallet.13 Kanske kunde man önska något mera överskådliga och lättilllämpade grundsatser till ledning för rättstillämpningen. Men onekligen visar framställningen på sådana skillnader i skadesituationerna att författarens ståndpunkt kan vara motiverad. Den utförliga och väl underbyggda diskussionen innebär i alla händelser ett väsentligt framsteg i den rättsvetenskapliga debatten och bör få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen på området. Genom sitt nya arbete har Håkan Andersson befäst sin ställning som en av de ledande svenska skadeståndsteoretikerna inom sin generation.
Bertil Bengtsson

 

13 Jfr Bengtsson i Festskrift till Jan Ramberg (1997) s. 39 ff., 45 ff.