MICHAEL BOGDAN, EU:s internationella insolvensrätt, Norstedts, Stockholm, 1997, 238 s.

 

Professor Michael Bogdan har nyligen givit ut Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt. Boken kan sägs utgöra ett komplement till författarens år 1984 utgivna Internationell konkurs- och ackordsrätt. Som de båda böckernas titlar i viss mån anger är den nya boken mer nationellt internationell, dvs. perspektivet är hela tiden svenskt. Den nya boken saknar således de genomgångar av vissa främmande staters insolvensrättsliga rättsordningar som den förra innehöll.
    Som anges i förordet har rättsutvecklingen på området inte stått stilla. Redan av det skälet finns det alltså anledning att ta del av den nya boken. När sedan ämnet behandlas med inte bara insikt utan också åsikt blir läsningen än mer angelägen. Den slitna klyschan att en nyutgiven bok är ett mycket värdefullt tillskott till den juridiska litteraturen är här mer än väl på sin plats. Boken inleds med en kortfattad ämnesbeskrivning där författaren bl. a. konstaterar att den allmänt sett efterblivna internationella privat- och processrätten är särskilt efterbliven på det insolvensrättsliga området. Huruvida dessa påståenden eller något av dem är sanna vet jag inte, men det torde vara svårt att invända mot att det inom den internationella insolvensrätten utestår många olösta och kontroversiella problem. Inte minst av denna anledning är boken värdefull. Därefter behandlas i ett särskilt avsnitt de sedan länge förhärskande principerna om konkursens universalitet respektive territorialitet. Av författarens framställning framgår med önskvärd tydlighet att det inte är en framkomlig väg att bygga på någon av dessa principer. De må ha ett visst pedagogiskt värde, men är inte tjänliga som utgångspunkt för en modern fungerande internationell reglering av insolvensrättsliga problem. Boken behandlar sedan i de två huvudkapitlen svensk konkursjurisdiktion, tillämplig lag och behandlingen av egendom belägen utanför Sverige respektive verkningarna i Sverige av ett utländskt konkursförfarande. Bokens tyngdpunkt ligger i dessa avsnitt (2 och 3). Dessutom behandlas i två skilda kapitel (4 och 5) vissa frågor om tvångsackord och skuldsanering. Slutligen ägnas ett kapitel (6) åt internationella konventioner (med Sverige som part) på området. I de två huvudkapitlen redogörs ingående och insiktsfullt för svenska domicilkonkurser. I denna del reser författaren bl. a. frågorna om bristen på uttrycklig reglering av konkursjurisdiktionen och vilken inverkan ett framtida ikraftträdande av EU:s konvention om insolvensförfaranden kan få. Vidare redogörs kritiskt för de olika grunderna för svenska särkonkurser och Bryssel- och Luganokonventionernas betydelse för svensk konkursjurisdiktion.

SvJT 1998 Anm. av M. Bogdan, EU:s internationella insolvensrätt 509 Detta följs av en framställning om tillämplig lag. Här redogörs för lex fori concursusprincipen, frågan om tillgångar i utlandet skall beaktas vid insolvensprövningen och konkursens verkningar utanför konkursförfarandet. Ett tämligen omfångsrikt avsnitt behandlar frågan om hur en svensk konkursgäldenärs tillgångar i utlandet skall behandlas. Nästa huvudkapitel behandlar verkningarna i Sverige av ett utländskt konkursförfarande. Bland annat behandlas den främmande konkursens beslags- respektive hindersverkan. Avsnittet (se 3.3) innehåller en mycket intressant rättspolitisk diskussion rörande erkännande av främmande konkurser. Denna diskussion mynnar ut i en sammanfattning om sju punkter (3.3.5) som kan sägas utgöra ett förslag till reglering av hithörande frågor. Om en eventuell framtida reglering bör bestå av just dessa punkter och ha just dessas innehåll skall jag låta vara osagt. Men som ett inlägg i en kommande — som jag ser det oundviklig — debatt (troligen formaliserat som ett lagstiftningsärende) är det ett mycket värdefullt inslag.
    Även om boken ger många svar ger den också upphov till frågor och inbjuder till diskussion. Det beror dels på ämnets karaktär; skriven lag saknas och praxis är torftig, dels på författarens vilja att lyfta fram problem och svårigheter. Över huvud taget är framställningen påfallande problemorienterad. Och sättet att attackera frågorna är praktiskt. Författaren låter sig inte styras av olika principer (som inte existerar utanför de akademiska murarna) och han gör sig heller inte till slav under mer eller mindre obskyra läror som tid efter annan får sin uppfinnare (alternativt upptäckare). Det som särskilt slår mig när jag läser boken är den misstänksamhet som finns mot främmande rättssystem. Jag antar att detta inte är specifikt för just det internationellt konkursrättsliga området. Det gäller säkert även i andra mellanstatliga sammanhang. Denna misstänksamhet parad med en rädsla för förändring är ett betydande hinder när det gäller det internationella rättsliga umgänget. Inte minst inom EU frodas konservativ nationell protektionism vad gäller rättsligt samarbete, vilket EU:s konvention om insolvensförfaranden i viss utsträckning utgör ett bevis för. Michael Bogdan har emellertid inte fastnat i detta. Hans framställning och idéer präglas tvärtom av en befriande saklighet och framsynthet. En sådan inställning skulle man önska att fler omfattades av. Det skulle bidra till att den internationella rätten utvecklades i stället för — som nu oftast är fallet — invecklades.
Mikael Mellqvist