Familjeformer och lagstiftningsideologi

 

 

Av professor ANDERS AGELL*

 

Lagstiftning kan vara ett sätt att tillgodose människors önskningar och att styra deras beteenden. I uppsatsen undersöks valet mellan dessa alternativ i gällande svensk lagstiftning med tanke på familjestabilitet (särskilt kärnfamiljens stabilitet), föräldrastabilitet efter separationer liksom förändrade könsroller. Författaren tillfogar egna, kritiska reflexioner till genomgången.

 

Inledning
Lagstiftningen tillhandahåller regler för lösande av sociala problem eller av konflikter mellan enskilda. Men ett bakomliggande syfte kan också vara att påverka människors beteenden. Och även om lagstiftaren — dvs. de personer som utarbetat lagen eller de som format en majoritet i riksdagen — inte avsiktligen vill påverka sociala beteenden, kan rättsreglerna ha sådana effekter i alla fall.
    Huvudfrågan för min föreläsning gäller i vad mån den svenska lagstiftningen under de senaste 30 åren utformats med syfte att påverka formerna för familjebildning och familjeliv. En något annan fråga är om lagstiftaren verkligen kan påverka sociala sedvänjor. Sociala vanor förändras med hänsyn till tekniska, ekonomiska och andra förändringar i samhället. Men rättsreglerna kan säkerligen också spela en roll, i varje fall som komplement till andra drivkrafter.1 Snabba och stora sociala förändringar har påverkat familjelivet under senare decennier. I dag är graden av förvärvsarbete i stort sett densamma för kvinnor och män, gifta eller ogifta, med eller utan barn. Sedan slutet av 1960-talet, på ungefär 30 år, har formerna för familjebildning förändrats kraftigt. Giftermålsfrekvensen har gått ner genom att samboende utan äktenskap blivit så vanligt. En

 

* Anders Agell har av Kungl. Vetenskapsakademien tilldelats Torsten och Ragnar Söderbergs pris för år 1997 för sina insatser inom rättsvetenskapen. Texten återger hans föreläsning, hållen i Akademien vid prisutdelningen den 6 november 1997. Uppsatsen har redan publicerats av Akademien i dess skriftserie med föreläsningar av mottagare av det Söderbergska priset i medicin, ekonomi och rättsvetenskap. 1 I denna översiktliga framställning har jag måst inskränka mig till den i varje lagstiftningsfråga segrande lösningen, även om det kan ha funnits delade meningar i lagförarbetena före eller under behandlingen i riksdagen. Utarbetandet av källhänvisningarna har underlättats av ett projektarbete i juristutbildningen vilket med mig som handledare genomförts av Anna Lindeberg, Ylva Näsström, Annica Storsnes och Johanna Westin.

enkel mätare är det förhållandet att nästan 55 % av alla barn som föds i Sverige har ogift mor, som i de allra flesta fall sammanbor med barnets far.
    Parförhållanden i eller utom äktenskap, med eller utan barn, har samtidigt en låg stabilitet. Extrapoleringar av de nuvarande skilsmässotalen ger det resultatet, att sannolikheten är 50 % för att ett äktenskap, som ingås i år, kommer att leda till skilsmässa. Å andra sidan kan man förstås också konstatera, att 50 % av alla nya äktenskap kan antas bestå livet ut.
    Sannolikheten för att ogifta sambor skall separera är av olika skäl betydligt högre än skilsmässofrekvensen för gifta. Enligt Statistiska centralbyråns bedömning separerade 50 000 par under år 1991. Av dem 40 % gifta och 60 % ogifta. Separationerna berörde 46 000 barn, varav 37 000 levt ihop med båda sina biologiska föräldrar men 9 000 levt i ombildade familjer, dvs. tillsammans med en biologisk förälder och dennes nya partner.2 Samtidigt som skilsmässorna bland gifta par blivit flera än tidigare har också omgiftena ökat. Skilsmässorisken efter omgiften är emellertid i sin tur högre än för förstagångsäktenskap. Den som bryter upp från ett förhållande söker m.a.o. gärna ett nytt. Men de statistiska möjligheterna för ett stabilt förhållande är sämre än vid det första försöket.3 Det är säkerligen av många skäl ofrånkomligt att familjestabiliteten är lägre numera än för låt oss säga 50 eller 75 år sedan. Då var familjelivet och hemarbetet annorlunda organiserat. Och även om skilsmässoreglerna överallt i Norden varit tämligen liberala sedan 1920-talet var de härskande sociala värderingarna förr i världen ändå negativa till skilsmässor. Dessutom gjorde ekonomiska faktorer att en kvinna kunde ha svårt att bryta upp från ett dåligt äktenskap.
    Varaktigt dåliga äktenskap bör upplösas, inte minst för barnens skull. Å andra sidan kan skilsmässor och separationer vara onödiga eller förhastade. Familjestabilitet har ett värde även om antagligen inte alla anser det i dag. En fungerande kärnfamilj erbjuder den förhållandevis säkraste miljön för barnens personliga och sociala utveckling.4 Och även för mannen och kvinnan kan stabiliteten av

 

2 Skilsmässor och separationer — bakgrund och utveckling. SCB:s demografiska rapport 1995:1 s. 85 kompletterad med muntliga uppgifter till författaren. Däri ingår tilläggsinformationen att föräldrar till 20.900 barn också flyttade samman 1991! – Jfr också a. a. tabellerna 7.1 och 7.5 ang. den, med hänsyn till äktenskap eller samboende, växlande separationsrisken för barn i olika åldrar. 3 Andelen omgiften av alla giftermål har stigit från knappt 4 % på 1920- och 30talen till omkring 10 % på 1960-talet och omkring 20 % på 1980-talet År 1996 då det ingicks 33 500 äktenskap, var andelen omgiften 21,1 %. 4 En enligt min mening mycket insiktsfull analys av villkoren för modernt familjeliv har presenterats av Lars Dencik, professor i socialpsykologi, i uppsatsen Familjen i välfärdsstatens förvandlingsprocess, Dansk sociologi 1996 s. 57– 82. Stort intresse för överväganden om barnens uppväxtförhållanden har Torsten Huséns uppsats ”Home and School Relationships” i T. Husén, A.

ett förhållande vara av stort värde. Även om vi måste acceptera sociala förändringar och nya attityder hos människorna finns det anledning till oro för kärnfamiljens stabilitet i Sverige.
    De förändrade familjemönstren i Sverige har motsvarigheter särskilt i U.S.A. och i länderna i norra och mellersta Europa.5 Sverige tycks dock ligga först på spåret.6 Den svenska lagstiftaren har naturligtvis inte varit främmande för lagstiftningens påverkanseffekter. I de berömda direktiven 1969 till familjelagssakkunniga uttalades att lagstiftningen är ett av de viktigaste instrumenten som samhället förfogar över ”när det gäller att möta människors önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor”. Det fanns ingen anledning, fortsatte direktiven, ”att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämställdhet mellan män och kvinnor är en realitet”.7 Trots att påverkanseffekter av det nämnda slaget framställdes som önskvärda valde lagstiftaren en annan inställning i frågor som betecknades som etiska eller ideologiska. Familjelagssakkunniga utvecklade sitt betänkande 1972 att lagstiftningen om äktenskapet inte borde innehålla regler av specifik etisk natur, eftersom etiska uppfattningar kan växla och makars personliga relationer bör utvecklas med ledning av deras individuella förutsättningar och egna värderingar.8

 

Tujnman and W.D. Halls (eds.-uthors), Schooling in Modern European Society, A Report of the Academia Europaea, Oxford, Pergamon Press, 1991. 5 Enligt statistik från EU-kommissionen varierade den beräknade skilsmässosannolikheten för ett äktenskap, som ingåtts 1995, från 8 % för Italien, 12 % för Spanien och 17 % för Grekland till 55 % för Belgien (där dock nya skilsmässoregler förryckte statistiken), 52 % för Sverige, 49 % för Finland, 45 % för Storbritannien och 41 % för Danmark. För U.S.A. var motsvarande tal 55 %. Alldeles särskilt för Sverige tillkommer dock den höga frekvensen av samboende utan äktenskap samt den högre separationsfrekvensen för samboende än för gifta personer. 6 Det antas ofta att Danmark haft en mycket likartad utveckling. Giftermålsbenägenheten tycks dock ha skilt sig åt under senare år. Enligt den nämnda EU-statistiken ingicks det 1995 6,6 äktenskap på 1 000 innevånare i Danmark (det högsta talet för Europa) medan motsvarande tal för Sverige var 3,8 (lägst i Europa). 7 Citerat efter SOU 1972:41 (Familj och äktenskap. Betänkande avgivet av familjelagssakkunniga) s. 58. Direktiven innebar att lagstiftaren mycket tydligt valde en ny kurs jämfört med den inriktning på familjegemenskap som präglat den äldre lagstiftningen. Jfr härom min uppsats Individ, familj, stat. Om värderingar i familjerättslagstiftningen under 1900-talet, Svensk Juristtidning (SvJT), 1984, s. 715 ff. Direktiven, liksom så småningom 1973 års lagstiftning om äktenskapsskillnad m. m., föranledde diskussioner i Nordiska Rådet angående Sveriges inställning till det nordiska lagsamarbetet. Se härom sammandrag i SvJT 1971 s. 385 och jfr Lidbom, SvJT 1973 s. 273 ff., samt repliker från de andra nordiska länderna s. 398 ff. 8 A. a. s. 97 ff., särskilt s. 101.

De sakkunniga gick rentav så långt att man ville avskaffa den allmänna riktlinje i äktenskapslagstiftningen som utsade att makar är skyldiga varandra trohet och bistånd, eftersom en lagstadgad trohetsplikt var uttryck för en etisk värdering och alltför stel för att läggas till grund för rättsverkningar. Förslaget blev dock inte förverkligat.9 Däremot upphävdes alla regler som uttryckligen knöt rättsverkningar till en makes eller en förälders mer eller mindre omoraliska eller oetiska beteende. Det gällde förutsättningarna för äktenskapsskillnad — inkl. en rätt till skadestånd om skilsmässan berodde på att en make grovt kränkt den andre —, rätten till underhåll för en frånskild make och vårdnaden om barn.10 Som skäl för denna inställning åberopades bl. a. att moralföreställningarna kan variera. Just den synpunkten är kanske dock inte övertygande, eftersom det i varje fall finns vissa grundläggande normer för samlevnaden inom en familj som även lagstiftningen borde kunna ställa sig bakom. Man åberopade dock även andra och bättre skäl för att skuldfrågor inte borde ges särskilda familjerättsliga verkningar. Dels kan det vara svårt att avgöra vilken make eller förälder som i djupare mening bär skuld till svårigheter inom familjen. Dels kan det fördjupa konflikterna vid en skilsmässa och vara till nackdel för barnen, om makes skuld spelar en roll för olika rättsverkningar.11 Nu till min huvudfråga angående lagstiftarens önskemål att påverka familjeformer och familjeliv. Närmare besett vill jag ta upp tre olika delfrågor, som gäller lagstiftarens inställning till lämpligheten av att påverka beteenden som har att göra med vad jag kallar familjestabilitet (särskilt kärnfamiljens stabilitet), föräldrastabilitet och förändrade könsroller.

 

Familjestabilitet
De principuttalanden som jag redan har berört har ansetts innebära, att staten skall vara ideologiskt neutral till frågan om en man och en kvinna gifter sig eller föredrar att sammanbo utan äktenskap. Valet mellan äktenskap och samboende har uppfattats som en sådan etisk eller ideologisk fråga, som lagstiftaren inte skall lägga sig i. Redan i direktiven till familjelagssakkunniga anförde chefen för Justitiedepartementet att äktenskapet visserligen borde ha en central plats inom familjerätten men att man borde ”försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några be-

 

9 Se om förslaget a. a. s. 10. Enligt 1987 års Äktenskapsbalk (1 kap. 2 §) skall makar bl. a. visa varandra ”trohet och hänsyn”. 10 Se SOU 1972:41 s. 184 (förutsättningarna för äktenskapsskillnad), s. 191 (underhåll och skadestånd) samt s. 209 (vårdnaden om barn). Utan att det uttryckligen nämns i lagen kan dock en makes klandervärda beteende tänkas göra honom olämplig som vårdnadshavare vid en prövning av vad som är bäst för barnet. 11 Jfr härvidlag Prop. 1973:32 s. 89 (dvs. den proposition till riksdagen som utarbetades på grundval av familjelagsakkunnigas betänkande).

stämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig”.12 Senare har lagutskottet i riksdagen år 1973 liksom justitieministern 1986 i propositionen till Äktenskapsbalk m. m. uttalat, att det visserligen var önskvärt, att ”äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor”, men att ”det även i fortsättningen kommer att finnas kvinnor och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form”.13 Den s. k. sambolagen infördes därför med motiveringen att det behövdes särskilda civilrättsliga regler för upplösningen av ett samboförhållande. Genom lagen har en sambo fått ett ekonomiskt anspråk på delning av värdet av bostad och bohag som den andra sambon anskaffat för sambornas gemensamma bruk. Längre har man inte velat gå i fråga om sambornas inbördes mellanhavande, eftersom vigseln är inträdesbiljetten till fulla äktenskapsrättsliga verkningar. I fråga om sociala förmåner, skatter och åtskilligt annat har man däremot i princip eftersträvat likabehandling av sambor med gifta.
    Den här i korthet beskrivna utvecklingen innehåller visserligen hänvisningar till önskvärdheten av att äktenskapet även i framtiden kan ges en central ställning. Men någon rekommendation om äktenskap har lagstiftaren dock inte velat kosta på sig.14 För övrigt har man lagstiftningen synbarligen också antagit att staten faktiskt inte kan påverka människor att ingå äktenskap, om man inte skulle tillgripa ett tvång i lagstiftningen som är främmande för en modern uppfattning.15 Tanken att lagstiftaren och lagstiftningen skulle kunna uppmuntra människor att ingå äktenskap har man inte på allvar övervägt. Än mindre har man diskuterat möjligheten, att äktenskapet som sådant skulle kunna ha någon betydelse för familjestabiliteten.
    Inte heller från mera allmänna utgångspunkter har det under de senaste 30 åren funnits något intresse i Sverige att understödja familjestabiliteten. Ett litet undantag kan dock noteras när det gäller förutsättningar för äktenskapsskillnad. Sedan 1974 är skilsmässoreglerna byggda på uppfattningen, att en makes ensidiga önskan att upplösa äktenskapet i princip skall respekteras. Den utgångs-

 

12 Se SOU 1972:41 s. 58. 13 Se prop. 1986/87:1 s. 99. 14 I etikprofessorn Göran Bexells bok Svensk moralpolitik. Några moraliska frågors behandling i riksdags- och regeringsarbetet sedan 1950-talet, Lund University Press, 1995, ingår ett kapitel med granskning av lagstiftningen om äktenskap och samboende. Framställningen ger en inträngande och nyanserad bild av utvecklingen. Författarens inplacerar inställningen till äktenskap och samboende i en utveckling som för flera samhällsfrågor gått från ”avmoralisering” till ”remoralisering”. Även om författaren går djupare in i lagförarbetena än vad jag kan göra här, tycks mig detta omdöme något diskutabelt när de gäller det grundläggande valet mellan äktenskap och samboende. 15 Jfr SOU 1981:85 s. 97 före not. 8.

punkten är nog ganska naturlig i ett samhälle som Sverige av i dag. Samtidigt har man, av omtanke om famijestabiliteten i speciella fall, uppställt ett krav på betänketid om sex månader mellan ansökan och dom på äktenskapsskillnad. Ett sådant krav gäller om en make motsätter sig äktenskapsskillnad eller om en make har vårdnaden om ett eget barn.16 Inom familjerätten och även när det gäller pensionsrättigheter har det betonats hur viktigt det är att varje make är ekonomiskt självförsörjande, dvs. att kvinnan skall vara oberoende av mannen. Denna politik, som har goda skäl för sig med tanke på kvinnornas självständighet och sociala trygghet, har varit framgångsrik såtillvida, att det vanligtvis är hustrun som tar initiativet till skilsmässa när äktenskapet inte fungerar. Skilsmässorna har också underlättats genom sociala förmåner, särskilt utformade för att gynna ensamstående vårdnadshavare. Jag tänker främst på de s. k. bidragsförskotten, nu omdöpta till underhållsstöd. Men också bostadsbidragen till barnfamiljer, med en viss särbehandling av ensamstående vårdnadshavare, har intresse i sammanhanget. Politiken har inte varit avsedd att minska familjestabiliteten utan att underlätta den ofta besvärliga ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar, men i realiteten har den säkert haft vissa sådan effekter, ovisst hur starka. Dessa iakttagelser innebär naturligtvis inte något skäl för att stödet till ensamstående föräldrar skulle minska eller avskaffas, men pekar på vad som kan ses som ett dilemma för lagstiftaren om man anser att familjestabilitet har ett värde.
    Den närmare utformningen av själva skilsmässoreglerna kan antagligen inte motverka den höga skilsmässofrekvensen mera än marginellt. I sammanhanget är dock också familjerådgivningen intressant. Inte heller den kan förhindra så väldigt många onödiga skilsmässor, men dock en och annan. Det är ändå viktigt att familjerådgivning finns tillgänglig och utnyttjas tidigt av sådana par som

 

16 Reglerna finns i 5 kap. Äktenskapsbalken. — I praktiken spelar kanske dock betänketiden en liten roll; frågan skulle förtjäna en närmare undersökning. En iakttagelse i sammanhanget kan vara att Domstolsverket nyligen utarbetat en blankett för ansökan om äktenskapsskillnad. Blanketten följs av ett blad med upplysningar om reglerna om äktenskapsskillnad, om vårdnad och underhåll. Meningen är att makarna själva skall kunna fylla i blanketten och gemensamt ansöka om äktenskapsskillnad. Se Domstolsverket informerar nr. 10/1997. Införande av detta förenklade förfarande, som skall möjliggöra att makarna inte behöver vända sig till någon advokat, kan ses som uttryck för att frågan om äktenskapsskillnad behandlas med mycket lätt hand i Sverige. Bakgrunden till Domstolsverkets blankett utgörs av bestämmelserna i den nya rättshjälpslagen (1996:1619). Enligt lagen kan rättshjälp angående äktenskapsskillnad och därmed sammanhängade frågor beviljas endast om det finns särskilda skäl, t. ex. att frågorna är tvistiga. Däremot införs det en ersättningsgaranti för att en mindre bemedlad make kan få domstol att förordna om ersättning till en bodelningsförrättare för högst fem timmars arbete.

behöver hjälp att komma tillrätta med sin relation.17 Viktigt är för övrigt också att skolan ger en god undervisning i samlevnadsfrågor.

 

Föräldrastabilitet
Intresset för föräldrastabilitet, dvs. att ett barn kan behålla kontakt med båda sina föräldrar, förklaras ibland med tanken att ett äktenskap eller samboende kan upplösas men att föräldraskap gäller livet ut. Sedan 1975 har föräldrastabiliteten understötts av lagstiftaren genom möjligheten för frånskilda liksom ogifta föräldrar, samboende eller inte, att få gemensam rättslig vårdnad över sina barn. Ogifta föräldrar kan numera få gemensam vårdnad genom en anmälan till den myndighet som är ansvarig för folkbokföringen, dvs. skattemyndigheten. Och för frånskilda föräldrar fortsätter den gemensamma vårdnaden automatiskt efter äktenskapsskillnad, om inte någon av föräldrarna begär hos domstolen att han eller hon skall vara ensam vårdnadshavare och motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad.18 För närvarande (februari 1998) behandlar riksdagen ett regeringsförslag, som innebär ytterligare ett steg för att befrämja gemensam vårdnad för barn till ogifta och frånskilda föräldrar.19 Enligt förslaget skall gemensam vårdnad kunna beslutas av domstol t. o. m. om en förälder motsätter sig arrangemanget, nämligen om domstolen finner att gemensam vårdnad trots allt skulle vara bäst för barnet.
    Ett annat uttryck för önskan om föräldrastabilitet är olika lagändringar för befrämjande av att barnet har umgänge med den förälder med vilken barnet inte regelbundet bor tillsammans. Omsorgen om föräldrastabilitet har också spelat en roll när det i Föräldrabalken införts regler om s. k. samarbetssamtal för föräldrar som tvistar om vårdnaden över barn. Det i och för sig goda syftet är att föräldrarna skall få en bättre förståelse för vad som är bäst för barnet. Det starka intresset för samarbetssamtal om vårdnaden när föräldrar separerar bekräftar samtidigt, att det inte har funnits något intresse för att man skulle, bl. a. genom familjerådgivning, understödja familjestabiliteten som sådan.

 

Könsroller och jämställdhet
Jag kommer nu till könsroller och jämlikhet, ett område där lagstiftarens intresse för att förändra sociala beteenden har varit särskilt

 

17 Familjelagssakkunniga föreslog på sin tid att domstolarna skulle åläggas att underrätta familjerådgivningsbyråerna om samtliga inkomna ansökningar om äktenskapsskillnad, så att byråerna skulle ges tillfälle till uppsökande rådgivning. Förslaget blev dock aldrig förverkligat eftersom familjerådgivningen på 1970-talet inte var utbyggd över hela landet. Från och med 1995 har det emellertid blivit en kommunal skyldighet enligt 12 a § socialtjänstlagen att tillse att familjerådgivning finns tillgänglig inom kommunen. 18 Alla regler i detta avsnitt om föräldrastabilitet återfinns i 6 kap. Föräldrabalken. 19 Se prop. 1997/98:7. Vårdnad, boende och umgänge.

starkt. Ämnet aktualiserar många frågor som inte har med familjelivet att göra. Men även för familjelivet är det betydelsefullt i dagens samhälle att kvinnor och män erbjuds samma möjligheter. Det förutsätter inte minst att den traditionella mansrollen förändras. Många lagstiftningsåtgärder har haft som direkt syfte att förbättra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Föräldraförsäkringen har haft stor betydelse för att yrkesarbete och barnafödande skall kunna kombineras. För en tid av upp till 15 månader kan det utgå en föräldrapenning, och för de första 12 månaderna ersätter denna större delen av förlusten av arbetsinkomst för en förälder, som vårdar ett barn i hemmet. Försäkringen har bidragit till att Sverige under förra delen av 90talet haft bland de högsta födelsetalen i Europa. Försäkringen har också bidragit till att kvinnorna uppskjutit barnafödandet till högre ålder, så att de först kunnat skaffa sig en hygglig inkomst. Huvudregeln är att föräldrapenningen delas lika mellan föräldrarna, men det är möjligt för dem att dela upp försäkringsmånaderna mellan sig. Men numera är en månad reserverad för vardera föräldern och får inte utnyttjas av den andra. Genom att modern sålunda inte längre får utnyttja hela den tid under vilken föräldrapenning kan utgå har man sökt påverka det manliga beteendet.20 Det manliga beteendet har uppmärksammats även i ett rent familjerättsligt sammanhang, låt vara att det här rört sig mest om symbolik. I 1 kap. 2 § Äktenskapsbalken står det nämligen inte bara, som omtalats ovan, att makar skall visa varandra trohet och hänsyn, utan också i en följande mening: ”De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa”. Med bestämmelsen, som infördes i lagstiftningen 1978, ville man i attitydpåverkande syfte uttrycka att äldre tiders arbetsfördelning i hemmet inte längre skall gälla utan att båda makarna skall ta ett direkt och personligt ansvar för hem och barn.21 Hemarbete som en huvudsysselsättning jämfört med förvärvsarbete har däremot i allmänhet behandlats med ideologisk fientlighet av lagstiftaren såsom uttryck för en föråldrad livsstil. Några inslag i lagstiftningen antyder dock en annan värdering.22 En strävan att en förälder på bästa sätt skulle kunna kombinera anställning med vård av barn — och ökad samvaro med barn — låg bakom de år 1978 införda reglerna om rätt till ledigheter för vård av barn utöver vad reglerna om föräldraförsäkring innebär.23 Reglerna, som bl. a. ger

 

20 Bestämmelserna om föräldrapenning finns i 4 kap. lagen om allmän försäkring (SFS 1962:381 med senare ändringar). 21 Se SOU 1977:37 s. 134 och prop. 1978/79:12 s. 180 f. 22 Bakom detta förhållande ligger växlande riksdagsmajoriteter och regeringar. Jfr not. 1 ovan. 23 Se prop. 1977/78:104.

en förälder rätt till förkortning av normal arbetstid med en fjärdedel för vård av ett barn som inte fyllt åtta år, återfinns numera i föräldraledighetslagen (1995:584).
    År 1981 infördes en möjlighet för en förälder, som i hemmet tar hand om barn under tre år, att få tillgodoräkna sig ”vårdår”. Denna tid kan sammanläggas med tid för förvärvsarbete som underlag för rätt till tilläggspension. Som motivering för lagändringen anfördes att barnens trygghet och välbefinnande påverkas av att föräldrarna trivs med sin livssituation. Föräldrarna borde därför själva så långt som möjligt kunna välja hur de vill ordna det för sig själva och sina barn.24 I stort sett har emellertid lagstiftarens inställning till hemarbete varit negativ under de senaste 25 åren. Ett uttryck för denna attityd finns i de strax ovan omtalade förarbetena till 1978 års regler om underhåll till barn och make. Tidigare hade det nämnts i den dåvarande Giftermålsbalken, att en make kunde bidra till familjens underhåll genom arbete i hemmet. Den hänvisningen togs nu bort eftersom den ansågs ge en felaktig signal. Samtidigt är det fullt klart att en makes bidrag till makarnas och barnens underhåll fortfarande kan bestå av arbete i hemmet.25 Men det ville man inte uttala i lagen.
    Ett annat exempel på motverkande av arbete i hemmet utgör situationen för en barnfamilj, som inte kan leva på en inkomst av bara den ene föräldern, när den andra stannar i hemmet för att ta hand om barnen. En sådan familj är inte berättigad till socialbidrag, förutsatt att kommunen erbjuder plats för barnen i daghem och den hemmavarande föräldern kan finna ett avlönat arbete. Då kan behovet av socialbidrag bortfalla. Kommunens företrädesrätt grundar sig på att alla som söker socialt bistånd skall stå till arbetsmarknadens förfogande. Samtidigt har kommunen frihet att avgöra i vilken form bistånd skall lämnas. Detta gäller även om barnen bara är 3–4 år gamla och även om det skulle vara billigare för kommunen att utbetala socialbidrag än att erbjuda en daghemsplats. Slutresultatet blir att det är kommunen och inte föräldrarna som

 

24 Bestämmelserna om vårdår finns i 1 kap. 6 a § lagen om allmän försäkring och den angivna motiveringen i prop. 1980/81:204 s. 36. 25 Se prop. 1978/79:12 s. 182 och SOU 1977:37 s. 135 där familjelagssakkunniga motiverade borttagandet av omnämnandet av arbete med hus och hem sålunda: ”Med hänsyn till att det blir allt mera sällsynt att ena maken annat än periodvis ägnar sig uteslutande åt sådan verksamhet finner vi det lämpligast att inte i lagen särskilt nämna verksamhet i hemmet som ett sätt att bidraga till underhållet”. I sammanhanget kan noteras att underhållsbidrag till barn enligt reglerna i 7 kap. Föräldrabalken bestäms genom att barnets ekonomiska behov proportioneras mellan föräldrarna med hänsyn till storleken av deras nettoinkomster (efter avdrag för skatt och s. k. förbehållsbelopp för egna behov). Vårdnadshavarens arbete i hemmet för barnets räkning ges alltså inte något särskilt värde i sammanhanget. I t. ex. Tyskland förhåller det sig annorlunda. Detta påpekande betyder dock inte något ställningstagande från min sida.

kan bestämma, om föräldrarna skall lämna barnen till daghem eller ta hand om dem själva.26 En liknande fientlighet mot hemarbete har kommit till uttryck även beträffande andra sociala förmåner. Det s. k. vårdnadsbidraget trädde i kraft den 1 juli 1994. Syftet med bidraget var att föräldrar som så ville skulle lättare kunna ta hand om sina barn själva. Men efter valet 1994 tog den nya regeringen omedelbart initiativ till att bidraget avskaffades.27 Det senaste exemplet på samma ideologi, dvs. motverkande av arbete i hemmet, utgörs av de nya bestämmelserna för inkomstprövning av barnfamiljers rätt till bostadsbidrag. Traditionellt har inkomstprövningen inneburit att det högsta möjliga bostadsbidraget reducerats när mannens och kvinnans sammanlagda inkomst överstigit en viss nivå. Någon hänsyn har inte tagits till hur inkomsterna fördelats mellan föräldrarna. Under 1996 infördes emellertid en individuell inkomstprövning. Förändringen innebär att bostadsbidraget blir lägre om en av de samboende föräldrarna har mycket låga inkomster därför att han eller hon är hemma med barnen, när den andre föräldern arbetar heltid. Det grundläggande syftet uttrycks i propositionen med orden: ”Den s. k. arbetslinjen bör förstärkas.”28 I förbigående sagt är väl ett sådant syfte bakom inkomstprövningen inte så självklart i en tid med hög arbetslöshet.

 

Diskussion
Den svenske lagstiftaren har alltså visat ett obetydligt, eller rentav inget intresse alls för familjestabiliteten. Detsamma gäller i fråga om giftermålsfrekvensen. Och i detta senare hänseende har man uttryckligen tagit positionen, att lagstiftningen bör vara neutral till om människor gifter sig eller sammanbor utan äktenskap.
    Om lagstiftaren inte brytt sig om äktenskapet och familjestabiliteten i kärnfamiljen ligger det dock annorlunda till med föräldrastabiliteten. Denna har man alltmer energiskt sökt att understödja, vilket otvivelaktigt är en bra strävan i och för sig. Gemensam rättslig vårdnad kan säkert ge den förälder, som inte bor ihop med barnet, en psykologisk tillfredsställelse, och den kan förhoppningsvis också underlätta barnets kontakter med den föräldern. Om emellertid två föräldrar har svårt att samarbeta, och om de, som torde bli fallet, skulle kunna tvingas in i gemensam vårdnad mot en förälders vilja, kan det finnas en risk, att den gemensamma rättsliga vårdnaden förstärker motsättningarna. Det blir en grannlaga uppgift för domstolarna att undvika sådana lösningar.

 

26 Vägledande är här den dom av regeringsrätten som omtalas i RÅ (Regeringsrättens årsbok) 1985 2:5. 27 Se om vårdnadsbidragets införande och avskaffande prop. 1993/94:148 resp. 1994/95:61. 28 Se prop. 1995/96:286 s. 29.

Önskemålen att genom lagstiftning förändra sociala beteenden har emellertid varit allra starkast när det gäller könsrollerna. Det finns naturligtvis ingen anledning att göra invändningar mot att kvinnorna fått ökade möjligheter att kombinera förvärvsarbete med barnafödande och familjeliv. Utbyggnaden av barnomsorgen har också betydelse i sammanhanget. Många småbarnsföräldrar, särskilt sådana med kvalificerade yrkesuppgifter, lever dock ett jäktigt liv med ständigt ont om tid, eftersom de inte har möjligheter att på rimliga villkor anlita hjälp med hemarbetet. Här tangerar jag naturligtvis de negativa effekterna av ”skattekilar”, som gör att bara en liten del av en bruttoinkomst, som används för köp av tjänster, i slutändan kommer att utfalla som nettoinkomst för den som utfört tjänsten. Frågan om ändrade skatteregler för köp av hushållstjänster är som bekant en omdiskuterad politisk fråga, som nog har särskilt stor betydelse för en del småbarnsföräldrar.
    En undersökning av SCB pekar på att en betydande andel av föräldrar med mindre barn skulle vilja stanna i hemmet under längre tid än vad föräldraförsäkringen möjliggör.29 Men detta har lagstiftaren inte tagit någon som helst hänsyn till när man på olika sätt direkt har motarbetat arbete i hemmet av föräldrarna själva. Det må vara att kvinnor — eller män — som längre tid ägnar sig enbart åt vård av egna barn eller arbete i hemmet löper risker att i framtiden hamna i en yrkesmässigt och ekonomiskt besvärande situation. Men att staten motarbetar möjligheterna för föräldrar att ta hand om egna barn i hemmet är ändå mycket anmärkningsvärt.
    Neutralitetsideologin i fråga om valet mellan samboende och äktenskap bygger på föreställningen att vi här har att göra med en etisk fråga, i vilken staten inte bör söka påverka människornas val. Det finns dock inget påvisbart empiriskt stöd för att folk i allmänhet skulle ha något ideologiskt motstånd mot äktenskapet. Snarare tvärtom. En välkänd illustration är den starka uppgången av antalet giftermål år 1989, innan rätten till änkepension i socialförsäkringssystemet i princip avskaffades. Under en enda månad, nämligen i december 1989, ingicks nästan 65 000 äktenskap mot normalt 2– 3 000 under samma månad andra år.30 Giftermålsruschen utlöstes på grund av den föreställningen, i många fall felaktig, att en kvinna kunde bevara en rätt till änkepension, om hon var gift den 31

 

29 I SCB:s undersökning Att klara av — arbete — barn — familj intervjuades nära 5 000 föräldrar under 1992 och 1993. Resultaten har redovisats i SCB:s demografiska rapport 1994:1. Av s. 30 med tabell 5.7 framgår att 45 % av alla män och 37 % av alla kvinnor helst skulle föredra bidrag till alla barnfamiljer, möjliggörande vård av barn i hemmet eller val av omsorgsform. En sådan förändring fick större stöd än vart och ett av alternativen fortsatt utbyggnad av den betalda föräldraledigheten, förkortad arbetstid utan inkomstbortfall eller fortsatt utbyggnad av barnomsorgen så att barn under 18 månaders ålder kan få plats. 30 Jfr SCB:s demografiska rapport 1995:2.2, Kvinnors och mäns liv, Del 2 Parbildningar och separationer, s. 38 f.

december. Om det här var ideologiska motståndare till äktenskap som gifte sig, så satt motståndet i varje fall inte särskilt djupt.
    Visserligen är det numera en socialt dominerande sedvänja att en man och en kvinna kan sammanbo utan äktenskap. Människor tycks — utan djupare överväganden — följa en vana, som började spela en märkbar roll för ungefär 30 år sedan och därefter har vuxit med en formidabel snabbhet. Många par tycker numera att det är onödigt att de skall behöva gifta sig, trots att de inte sällan vill ha mera av äktenskapets rättsverkningar för sitt förhållande.
    De regler som gäller för äktenskap har dock numera i Sverige en så profan karaktär, att det inte är nödvändigt att se giftermål som ett särskilt etiskt eller ideologiskt val. Och det gör som sagt inte de flesta medborgare heller. Ur juridisk synpunkt är giftermålet främst ett sätt att lösa inträdesbiljett till olika rättsverkningar. Men även om vissa äktenskapsrättsliga regler uppfattas som etiska, varför skulle inte lagstiftaren rekommendera äktenskap för att dessa regler skulle komma i tillämpning så ofta som möjligt? Reglerna om betänketid för äktenskapsskillnad, när det finns barn eller bara en make vill skiljas, kan man se som uttryck för en etisk inställning. Man begär att en make som vill skiljas skall ge sig något till tåls av hänsyn till barn eller den andra maken. Men ogifta sambor omfattas inte av någon betänketid för upplösningen av sitt förhållande. Särskilt med tanke på barnens situation ger det, som jag påpekat i andra sammanhang, uttryck för motstridiga värderingar, när man infört en betänketid för gifta föräldrar men samtidigt är ointresserad av om föräldrar alls gifter sig.
    Jag tror för min del att ingående av äktenskap kan ha åtminstone någon stabiliserande effekt på ett förhållande. Genom vigseln lovar mannen och kvinnan att hålla ihop. Efter vigseln bör de också i högre grad än tidigare ha en gemensam uppfattning om karaktären av sin relation. Vid ogift samboende är det inte ovanligt att mannen och kvinnan har olika uppfattningar därvidlag. Att det är så sammanhänger med vanligheten av att man inleder ett samboendeförhållande utan någon långsiktig plan. Detta är visserligen inte uttryck för någon empiriskt belagd kunskap men även sannolikheter kan läggas till grund för samhälleliga beslut, nota bene om det är fråga om värderingar som man vill främja.
    Utvecklingen kan ha varit till nackdel för familjestabiliteten i kärnfamiljen. Samtidigt har vi fått en omfattande reglering av vad som skall gälla för sambor. Här möter vi återigen det dilemmat för lagstiftaren att praktiska lösningar av aktuella problem kan ha negativa verkningar på lång sikt, i detta fall om de medverkar till att giftermålsfrekvensen går ned och familjestabiliteten försvagas. Även om den införda lagstiftningen om samboende löser en del praktiska problem har den för övrigt också praktiska nackdelar. Den s. k. sambolagen lämnar luckor i vad som vore ett socialt önsk-

värt skydd för den ekonomiskt svagare parten, som vanligtvis är kvinnan.31 Dessutom är det på många sätt en komplikation, för de enskilda liksom för myndigheterna, att vi på olika rättsområden har två delvis lika, delvis olika regelsystem för äktenskap respektive samboende.32 Det kan visserligen inte påstås att lagstiftaren avsett att underblåsa nedgången av giftermålsfrekvensen och försvagningen av kärnfamiljens stabilitet i Sverige. Inte desto mindre är det troligt att lagstiftningen stärkt denna sociala utveckling. Neutralitetsideologin till valet mellan äktenskap och samboende har gett mera radikala signaler än vad befolkningen efterfrågat. Och utbyggnaden av lagreglerna om samboende har varit ägnad att locka till samboende utan äktenskap. Det är svårt att tro att inte dessa sedan 25 år härskande attityder i lagstiftningen skulle ha haft någon inverkan på medborgarnas uppfattningar och beteenden. Unga människor tycks numera, utan att alls se frågan idelogiskt, inte ha stor förståelse för att äktenskapet skulle — eller borde — ha någon egentlig betydelse.
    Sammanfattningsvis anser jag att den svenska lagstiftaren haft en olämplig inställning till lagstiftarens påverkan på familjemönster och familjeliv. När det gäller familjestabiliteten och giftermålsfrekvensen har man, med diskutabla hänvisningar till förment etiska eller ideologiska argument, ansett att man inte kan eller bör söka att påverka sociala beteenden. Här har man med andra ord helt gett upp tanken på att familjelagstiftningen skulle kunna ha en normbildande funktion.
    I fråga om föräldrastabilitet och könsroller har lagstiftaren däremot genom aktiva åtgärder sökt påverka människornas sätt att leva. Intresset för föräldrastabilitet kan emellertid också ses som ett surrogat för bristen på intresse för stabiliteten hos kärnfamiljen.
    En önskan att påverka könsrollerna är invändningsfri så länge det är frågan om att underlätta för kvinnorna att uppnå likartade möjligheter som männen att förvärvsarbeta och att kombinera förvärvsarbete och familjebildning. Men när det gäller hemarbete har lagstiftaren inte tagit någon som helst hänsyn till att en ganska stor andel av alla föräldrar tycks vilja utforma sitt familjeliv på ett annat sätt än de mer eller mindre tvingas till genom lagstiftningen om skatter och sociala förmåner. Denna brist på valfrihet är principi-

 

31 Om ingendera parten förvärvat bostad eller bohag för gemensamt bruk ger sambolagen inget underlag för något ekonomiskt utjämningsanspråk även om den ena parten kunnat väsentligt öka sina tillgångar under samboendet, kanske med stöd av den andra sambons insatser. 32 Jfr mina sammanfattande anmärkningar i Äktenskap, Samboende, Partnerskap, 1995, s. 205. I boken Samboende utan äktenskap. Rättsläge och rättspolitik, 2 uppl. 1985, diskuterade jag mera utförligt de rättspolitiska frågorna om äktenskap och samboende bl. a. genom att understryka att lagstiftning som ett primärmål för att lösa praktiska problem vid samboende kan motverka ultimärmålet av ett på lång sikt enhetligt regelsystem. Se a. a. s. 107 ff.

ellt diskutabel även om den motsvarar uppfattningen hos en majoritet. Lagstiftarens möjligheter att styra människors beteenden till nackdel för valfriheten torde vara särskilt stora i ett land som är så genomsyrat som Sverige av skatter och sociala förmåner, vilka berör stora grupper av medborgare. För övrigt kan ett påtvingat levnadsmönster tänkas ha varit till nackdel för familjestabiliteten i en del fall, även om också en sådan förmodan bara kan bli en hypotes. I förbigående konstaterar jag med anslutning till dagsfärsk statistik, att födelsetalen i Sverige sjunkit drastiskt under den period av hög arbetslöshet som landet nu genomgår. Från att födelsetalen varit bland de allra högsta i Europa har de nu snabbt sjunkit till de lägsta svenska talen under hela 1900-talet.33 Denna omsvängning i tider av arbetslöshet får nog ses som en helt följdriktig konsekvens av den förda politiken. Familjeliv och barnafödande har gjorts så beroende av arbetslivet och av att båda föräldrarna har en hygglig inkomst, att det är naturligt att födelsetalen nu går ner. Men dessa reflexioner om nativiteten utgör bara ett stickspår till vad jag egentligen velat säga.
    Därmed har jag kommit till slutet av min föreläsning. Låt oss än en gång anknyta till de välklingande orden i direktiven till familjelagssakkunniga om användningen av lagstiftningen som ett instrument för att ”möta människors önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor”. Min genomgång tyder på att lagstiftarens egna önskemål om att länka utvecklingen i nya banor vägt betydligt tyngre än strävanden att möta människors önskningar.

33 Enligt en uppgift av Elisabeth Landgren & Brita Hoem i SCB:s Välfärdsbulletinen 2/1997 s. 18 sjönk den summerade fruktsamheten — det genomsnittliga antalet barn kvinnor skulle få om barnafödandet ligger kvar på samma nivå som det aktuella året — från 2,1 för 1990 och 1991 till 1,6 för 1996.