Arvsavstående — gåva eller ej?

 

 

Av docent BO WESTERHULT

I artikeln diskuteras ett problem av stort praktiskt och teoretiskt intresse, nämligen hur arvsavståenden skall behandlas civilrättsligt. Lagreglering saknas och avgöranden i högsta domstolsinstans är få. Mot bakgrund av ett rättsfall för författaren en diskussion i ämnet och hävdar på rättsteoretiska grunder och med stöd av rättsfallsanalys, att en praxis som schablonmässigt klassar arvsavståenden som civilrättsliga gåvor, inte är acceptabel. När arvsavståenden omfattar fast egendom, uppkommer även frågan om den processrättsliga hanteringen av dessa ärenden

 


1. Arvsavstående i doktrinen
I Nils Beckmans klassiska och auktoritativa verk ”Svensk familjerättspraxis” har i de olika upplagorna funnits en text under avsnittet C I l–2, varav framgår, att arvsavstående, enligt de källor Beckman åberopar, inte skall betraktas som gåva, varken skatterättsligt eller civilrättsligt. Den som avstår från arv, ”underlåter att göra en behörighet gällande”. I senare upplagor intogs en hänvisning till en uppsats av Gösta Walin i SvJT 1972 s. 125–129, vari denne hävdar, att arvsavstående är en ”benefik rättshandling till förmån för de tillträdande arvingarna” (s. 127), dvs. civilrättsligt sett en gåva. Skatterättsligt kunde det dock inte betraktas som gåva, framhöll Walin, eftersom riksdagen godkänt kommittéuttalanden om motsatsen. Däremot vore det felaktigt enligt Walin, att det skatterättsliga betraktelsesättet skulle färga av sig på det civilrättsliga. I sista utgåvan av Beckmans verk, nu aktualiserat av Olle Höglund (supplement t. o. m. 1995), har i ovan nämnda avsnitt tagits in följande mening: ”I NJA 1983 s. 791 betraktades dock vid tillämpning av FB 18:8 — nu 15:20 — jämförd med 15:14 tredje stycket, avstående av arv som gåva, jfr RH 1983:18”.

 

2. Ett komplicerat typfall
Det skulle vara till fördel för både rättsvetenskapen och det praktiska rättslivet, om de rättsliga begreppen hade samma innebörd i civilrätten som i skatterätten (se t. ex. justitierådet Vängbys dissens i målet NJA 1983 s. 791). Den divergens, som har uppstått och som alltmer ökar, kan inte vara annat än till nackdel för samhällslivet. En konsekvens av uttalandet ovan i Beckman–Höglund är den rättspraxis, som tydligen uppstått i tingsrätterna, innebärande att

640 Bo Westerhult SvJT 1998 arvsavstående civilrättsligt men inte skatterättsligt anses som gåva. Denna praxis kan exemplifieras med nedanstående ärende.
    Sjökaptenen Gillis M. avled och efterlämnade sönerna Ove M. och Rolf M. som arvingar och dödsbodelägare. Boet uppgick enligt bouppteckningen till ett avsevärt belopp (över fyra miljoner kr, varav ca 900 000 i bankmedel och resten i fastighet, i fondandelar, aktier och annan lös egendom). Såväl Ove som Rolf gjorde arvsavståenden. De hade vardera två barn. Rolfs arvsavstående bestod av ett belopp om 890 000 kr, som alltså skulle fördelas mellan hans båda omyndiga barn Eva M. och Magnus M. med 445 000 kr vardera. Då en likafördelning av dödsboet mellan Ove och Rolf inte lämnade utrymme för att Eva och Magnus skulle kunna få ut vad de hade att fordra enligt arvsavståendet i kontanta medel, utlades vid arvskiftet till dem vardera 1/3 av dödsboets fastighet; den återstående tredjedelen tillskiftades Rolf. Arvskiftet kan i övrigt lämnas därhän.
    Med arvskifteshandlingen som fångeshandling begärde Rolf för egen del och som förmyndare för Eva och Magnus lagfart på fastigheten Skavkulla 1:10 med en tredjedel vardera. Rolf kontaktades muntligen av den tingsnotarie, som handlade ärendet och upplystes, att det enligt FB 13:10 1 st. 1 p. krävdes överförmyndarens godkännande av arvskifteshandlingen, eftersom arvsavstående utgjorde en gåva. Rolf, som befarade att barnen skulle behöva betala gåvoskatt, om arvsavståendet ansågs som gåva, begärde därför, att ärendet skulle handläggas av någon av de ordinarie domarna. Så skedde också, och beslutet kom snabbt. Ansökan om lagfart för Eva och Magnus avslogs, med följande motivering: ”Ett arvsavstående är civilrättsligt att betrakta som en gåva från den avstående. Enär den i ärendet ingivna fångeshandlingen ej uppfyller de formföreskrifter som gäller för giltig gåva av fast egendom och då föräldrabalkens föreskrifter om god man för underårig vid rättshandlingar mellan denne och förmyndaren och om överförmyndarens samtycke till förvärv av fast egendom ej har iakttagits, kan den ingivna bodelnings- och arvskifteshandlingen ej utgöra fångeshandling för barnens förvärv” (anm.: vid arvskiftet hade använts ett formulär, där man försummat att stryka över ordet bodelning). Rolf kontaktade överförmyndaren, som förklarade, att det var felaktig rättstillämpning att hon skulle godkänna arvskifteshandlingen, men påtecknade den slutligen för att hjälpa Rolf och hans barn ur knipan. God man förordnades, som förklarade att gåvan — om det nu var det — var till gagn för barnen. Rolf kunde nu ånyo söka lagfart för barnen, och den blev beviljad.

 

SvJT 1998 Arvsavstående — gåva eller ej? 641 3. Gåvorekvisiten och arvsavståenden
Det skedda ger anledning till att granska frågan, om arvsavstående civilrättsligt utgör gåva, och om det verkligen kunde krävas överförmyndarens godkännande av arvskiftet, såsom nämnts, i strid med överförmyndarens egen uppfattning.
    Rekvisiten för en gåva är, att det är en rättshandling, varigenom en person, gåvogivaren, överlåter ett förmögenhetsobjekt till en annan, gåvomottagaren, varigenom givarens förmögenhet minskas och mottagarens ökas; rättshandlingen sker vidare frivilligt enligt givarens skön, och den är dessutom benefik, dvs. det skall föreligga gåvoavsikt. (En genomgång av det civilrättsliga gåvobegreppet finns i en uppsats av Bertil Bengtsson, ”Om gåvobegreppet i civilrätten”, SvJT 1962 s. 689–708, och hos Göran Englund, Beskattning av arv och gåva, kap. 15).
    I sin ovannämnda uppsats påpekar Gösta Walin, att en arvinges andelsrätt i ett dödsbo är att anse som arvingens egendom, och att arvsavståendet är ”en benefik rättshandling till förmån för de tillträdande arvingarna” (s. 127). Han diskuterar inte, om den är frivillig och om den medför förmögenhetsökning resp. förmögenhetsminskning.
    Gåvoavsikten är ett subjektivt rekvisit, men i sin ovannämnda dissens hävdar Staffan Vängby att arvsavståenden av skatteskäl får bedömas ske utan gåvoavsikt (samma uppfattning synes Hovrätten över Skåne och Blekinge ha i målet 1983:18). I vilket fall som helst, kan rekvisitet brista i åtskilliga sådana fall. I den andra delen, frivilligheten, skiljer sig arvsavståenden från gåvor genom att givaren inte har någon valmöjlighet i fråga om vart gåvan skall riktas (föredraganden i det nyssnämnda målet NJA 1983 s. 791 poängterar denna aspekt). Om den arvsavstående gör några förbehåll, varigenom han utväljer dem som skall draga fördel av avståendet i strid med arvslagstiftningen, kommer arvsavståendet att åtminstone skatterättsligt — och därmed förmodligen även civilrättsligt — betraktas som gåva. Och om man vänder på resonemanget, och tänker sig, att en gåvogivare ställs inför ett ultimatum, att om han vill ge en gåva, så måste den ges till viss bestämd mottagare och ingen annan, så måste man fråga sig, om rekvisitet frivillighet är uppfyllt. Rekvisitet borde innebära, att gåvogivaren har full frihet att välja mottagare, på samma sätt som vid testamentariska förordnanden.
    Hur förhåller det sig med förmögenhetsöverföringen? Det är möjligt, att de flesta dödsbon visar ett större eller mindre överskott, sedan skulderna och övriga avgående poster är likviderade, men det är ingalunda säkert. Skulderna kan mycket väl överstiga tillgångarna (denna möjlighet är förutsedd i lagen om allmänna arvsfonden, 18 §). Enligt äldre lagstiftning kunde då dödsbodelägarna bli ansvariga för den dödes gäld, om boet inte avträddes till

642 Bo Westerhult SvJT 1998 boutredningsman eller gick i konkurs. I dag kan man tänka sig en situation, att boets tillgångar inte räcker till för att täcka dödsboets (inte bara den dödes) gäld, såsom begravningskostnader, boutredningskostnader, skatter m. m. och att dödsbodelägarna tvingas taga till egna medel som tillskott till boet för att undvika konkurs. I sådana fall kan man ännu mindre tala om förmögenhetsöverföring till den som träder in som dödsbodelägare på grund av ett arvsavstående.
    Ett arvsavstående kan sålunda göras för att slippa taga befattning med ett skuldbelastat dödsbo. Detta pekar på ännu en skillnad mellan gåva och arvsavstående. Man kan vägra att taga emot en gåva, men den till vars förmån avståendet är gjort, kan inte genom någon motsvarande åtgärd förhindra effekten av ett arvsavstående. Motsvarigheten till att vägra taga emot en gåva blir i arvsavståendefallet, att den som kommer närmast i arvskedjan själv gör ett arvsavstående. Om detta sker i hela arvskedjan, hamnar arvet hos allmänna arvsfonden, men någon möjlighet att vägra taga emot arv torde inte finnas för fonden; arvsavståendet måste medföra, att arvet i slutändan hamnar någonstans.

 

4. Arvsavstående betraktad som gåva
Om arvsavstående utgjorde gåva, borde de civilrättsliga reglerna för gåva även gälla för arvsavståendena och sålunda föreskrifterna i lag (1936:83) angående vissa utfästelser av gåva (gåvolagen) bli tilllämpliga, jämte därtill anknytande sedvanerättsliga regelsystem.
    Rättshandlingen gåva innefattar två moment: en viljeförklaring om att den agerande avser att ge en gåva — en utfästelse — samt själva överlämnandet av gåvan — fullbordandet. Dessa två moment kan förekomma samtidigt, i en följd, men kan också vara skilda åt genom en längre eller kortare tidsrymd. Eftersom ett arvsavstående består antingen av en andel av dödsboet eller av ett visst belopp, kan man i detta sammanhang bortse från föreskrifterna om gåva av fastighet i JB 4:29–31, eftersom den avståendes andel i dödsboet inte innebär, att denne får samma andel i de olika förmögenhetsvärden, som dödsboet består av (Beckman–Höglund, avsnitt C VIII a. 4).
    En sammanfattning av gåvolagens föreskrifter kan formuleras enligt följande. En utfästelse om gåva av lös egendom är obligationsrättsligt bindande (mellan givaren och gåvomottagaren) endast om utfästelsen givits i form av ett skuldebrev eller annan urkund, som överlämnats till mottagaren (eller om utfästelsen offentliggjorts till allmän kännedom), eller om gåvan fullbordats. Även en utfästelse, som är obligationsrättsligt bindande, kan under vissa villkor återkallas, om givarens förmögenhetsvillkor försämras, eller om gåvotagaren gör givaren ”märklig orätt”. Sakrättsligt skydd för gåvan erhålles genom fullbordandet. Avser gåvan lösöre eller

SvJT 1998 Arvsavstående — gåva eller ej? 643 kontanta medel, sker fullbordandet genom överlämnandet, dvs. besittningsövergången. Avser gåvan lös egendom, där en urkund av typen presentationspapper är bärare av tillgången, gäller samma regel för det sakrättsliga skyddet (beträffande aktier numera registrering enligt aktiekontolagen). Avser gåvan annan fordran, anses den fullbordad genom denuntiation hos gäldenären.
    Överförandet av en förmögenhetstillgång genom arvsavstående kan indelas i tre faser: en urkund, vari viljeförklaringen manifesteras — en arvsavståendehandling — upprättas, varefter de förmögenhetstillgångar, som avståendet skall bestå av, specificeras genom en arvskifteshandling, och på grundval av denna överlämnas egendomen till den eller de arvingar, som är gynnade av avståendet.
    De som företräder uppfattningen att arvsavstående utgör gåva, tillämpar gåvolagstiftningen på så sätt, att den avstående anses överlåta sin andelsrätt i dödsboet, helt eller delvis (Walin i SvJT 1972 s. 125 ff.; Walins argumentation återfinns i sammandrag nästan ordagrant i domskälen hos Hovrätten över Skåne och Blekinge i NJA 1983 s. 791, se s. 792 f.). Samma synsätt återfinns i HD:s domskäl i NJA 1993 s. 34, ett rättsfall som handlar om det sakrättsliga skyddet vid arvsavståenden. En arvinge hade gjort avstående av hela sin andel, men inte lämnat handlingen vid bouppteckningsförrättningen, utan skickat den direkt till tingsrätten. HD:s majoritet anförde där: ”Sedan arvlåtaren avlidit betraktas arvinges rätt till arv som en vanlig förmögenhetsrättslig tillgång. I förhållande till arvingens konkursborgenärer behandlas avståendet på samma sätt som gåva. /.../ Även i förhållande till arvingens utmätningsborgenärer är avståendet principiellt att jämställa med en benefik överlåtelse av en dödsboandel. För att avståendet skall erhålla skydd mot utmätningsborgenärerna innan arvskifte har verkställts krävs därför, att den avstående arvingen underättar dödsboet om arvsavståendet. (Jfr NJA 1972 s. 512 och 3 § lagen /1936:83/ angående vissa utfästelser om gåva)”.
    HD:s ställningstagande går uppenbarligen tillbaka på lagberedningens förslag Utsökningsrätt X , SOU 1970:75 s. 112 (den inledande meningen i citatet är nästan ordagrant hämtad härifrån). Enligt detta sätt att se överlåts andelsrätten i dödsboet, och den som övertar andelsrätt, får samma rätt som den avstående arvtagaren. Denna överlåtelse är fullbordad, då dödsboet denuntierats, dvs. då avståendehandlingen inlämnats till dödsboet. Denuntiationen är föreskriven i gåvolagen 3 § 3 st.: ”Bortgives annan fordran än i första och andra stycket sägs, vare överlåtelsen för fullbordad ansedd då gäldenären underrättats av givaren”. Under vissa villkor har enligt samma lagrum även denuntiation från gåvotagarens sida rättslig verkan. I detta fall görs den analogin med gåvolagen, att andelsrätten i dödsboet betraktas som en fordran, och dödsboet

644 Bo Westerhult SvJT 1998 betraktas som gäldenär. Mot detta kan invändas, att med denna rättstillämpning blir mottagaren både andelsägare och fordringsägare i dödsboet på samma faktiska grund. Eftersom denna fordran inte skall utgå av oskifto utan från den avståendes andel, kan även denne sägas ha gäldenärsställning.
    Emellertid synes detta synsätt svårt att tillämpa, då arvsavståendet är begränsat inte till en andel utan till ett visst belopp. Mottagaren jämställes därvid med legatarie. Det är inte andelsrätten som överlåtes, utan en andel av arvet. Mottagaren blir inte som i det förra fallet dödsbodelägare med möjlighet att deltaga i förvaltningen av boet och i arvskiftet, utan får avvakta vad dödsbodelägarna lägger ut till mottagaren för att likvidera det belopp, som denne har att fordra; det kan som i typfallet komma att bestå av annat än kontanter. Eftersom legatarien ej blir dödsbodelägare, ter det sig mer naturligt att betrakta honom som fordringsägare.
    När det på detta sätt inte är en andelsrätt med därpå grundad fordran mot dödsboet som överlåts, utan en andel som till sitt innehåll bestäms genom arvskiftet, skulle det kunna vara motiverat att betrakta arvsavståendehandlingen som en utfästelse av gåva, som fullbordas genom verkställigheten av arvskiftet. Andelen skulle då inte ha sakrättsligt skydd förrän arvskiftet verkställts. Gösta Walin vill emellertid inte göra en sådan skillnad: ”Om arvsandel överlåts till visst belopp och överlåtaren denuntierar dödsboet, synes den vara skyddad mot överlåtarens borgenärer” (Kommentar till ärvdabalken II, 1993, s. 40). En motsatt uppfattning företräds av Åke Saldeen (Arvsrätt, 1998, s. 120). Om avstående av bestämt belopp skulle anses som fullbordad gåva med denuntiationen, skulle den situationen kunna uppkomma, att den avstående felberäknat vad som skulle utfalla i arv och avstått från mer än detta belopp. Skulle han anses bunden att utge även det överskjutande beloppet? Om nu avstående av bestämt belopp måste ses som en utfästelse, så passar arvsavstående som gåvokonstruktion illa. Utfästelsen blir ju inte obligationsrättsligt bindande, om den inte överlämnas till mottagaren, eller har blivit fullbordad. Detta skulle innebära, att ett sådant avstående skulle kunna återtagas. Men den vedertagna uppfattningen är, att arvsavståenden skall vara oåterkalleliga och villkorslösa (Jan Andersson, Torbjörn Arnér, Hans Larsson, Göran Lind, Boutredning, s. 66). Arvsbeskattningen utgår från detta. I annat fall skulle skatteundandragande kunna ske, genom att avståendet återtas efter skattläggningen.
    Problem kan också uppkomma, då avståendet omfattar testamentslott. Eftersom denna inte anses ingå i mottagarens förmögenhet direkt genom testators död såsom vid arv (se t. ex. Anders Agell, Testamentsrätt, 1996, s. 102), så kan mottagaren inte överlåta någon andelsrätt, och avståendet skulle därvid kunna betraktas

SvJT 1998 Arvsavstående — gåva eller ej? 645 som utfästelse som senare fullbordas. Nu behöver frågan inte ställas på sin spets, eftersom avstående från testamentslott inte ansetts som gåva (NJA 1971 s. 587).

5. Arvskifteshandlingen sedd som gåvobrev
Att gåvorättsreglerna är svåra att tillämpa på arvsavståenden framgår också av att inskrivningsmyndigheten i det redovisade fallet betraktade arvskifteshandlingen såsom gåvohandling. Det kan finnas flera motiv till detta. Ett skäl kan vara, att den fordran, som enligt HD:s ovan redovisade resonemang uppkommer genom arvsavståendet, inte automatiskt skall likvideras genom kontanta medel, även om arvsavståendet är angivet som visst belopp. Först genom arvskiftet preciseras avståendet att utgå som kontanter, aktier, obligationer eller andra skuldebrev, i fast egendom m. m. Först därigenom kan den som drar förmån av avståendet ställa krav på dödsboet att få ut egendomen ifråga. Om den som gjort arvsavståendet fortfarande är delägare, så undertecknar han arvskiftet och medverkar i detta, för det fall det inte sker genom skiftesman.
    Emellertid går det ej att bortse från att dödsbo är en självständig juridisk person. Dess tillgångar är dödsboets egendom, icke dess delägares. Beslut om dödsboets egendom kräver enhällighet mellan dess delägare (Gösta Walin, Kommentar till ärvdabalken II, 1993, s. 28 ff., Beckman–Höglund C VIII a. 4). Så snart det är fråga om dödsbon med flera delägare, kan inte en av delägarna förfoga över dödsboets egendom. Gåvor ur dödsboets egendom måste ges av dödsboet, och betraktas inte som gåvor av dess enskilda delägare. Detta framgår tydligt, om man tänker sig att arvskiftet görs av en boutrednings- eller skiftesman genom s. k. tvångsskifte. Omöjligheten med arvskiftet som gåvokonstruktion framgår också i de fall, då arvsavståendet innefattat arvingens hela dödsboandel eller en kvotdel därav, varigenom de som drar förmån av avståendet blir dödsbodelägare. Vid arvskiftet minskar värdet av andelen med lika mycket som utskiftas, och någon förmögenhetsöverföring sker då ej. Slutsatsen måste bli, att arvskifteshandlingen inte kan betraktas som en gåvohandling.

 

6. Gåvoaspekten i målet NJA 1983 s. 791.
Det är nu dags att granska den HD-dom, som föranlett, att uppgiften om arvsavståendets egenskap av gåva influtit i Beckman–Höglund, enligt det inledningsvis gjorda citatet.
    Fallet var följande. En kvinna avled, och efterlämnade som ende arvinge sin make. Sekundosuccessorer var hennes syskon och syskonbarn. Maken var 88 år gammal och var omhändertagen på långvårdsklinik. Hans mentala status var sådan, att hans dotter fungerade som god man och erhöll förordnande enligt dåvarande FB 18:3, nuvarande 11: 4. Hon avstod för hans räkning från arv (giftorättsdelen berördes ej) och avståendet godkändes av över-

646 Bo Westerhult SvJT 1998 förmyndaren. Vid skattläggningen av bouppteckningen förklarade tingsrätten, att den bortsåg från arvsavståendet, eftersom gode mannens rättshandling stred mot dåvarande FB 18:8 och 15:14 3 st. Enligt dessa lagrum fick förmyndare eller gode män inte bortgiva myndlingens egendom. Underförstått betraktades arvsavståendet som gåva.
    Dödsboet anförde besvär hos Hovrätten över Skåne och Blekinge, och hänvisade till dittills vedertagen rättspraxis, att avstående inte utgjorde gåva. Hovrätten ansåg att andelsrätt i dödsbo utgjorde en förmögenhetstillgång, och att avstående från denna ”måste följaktligen vara att civilrättsligt jämställa med gåva”. Tingsrättens beslut fastställdes. Dödsboet förde ärendet vidare till HD. Föredraganden och ett justitieråd ville bifalla besvären, medan majoriteten beslöt avslå besvären. Majoriteten konkluderar följande: ”Men detta hindrar inte att det är fråga om en frivillig och medveten förmögenhetsöverföring, som fyller de minimikrav som rimligen får ställas upp för att en rättshandling skall bedömas som gåva, om det påkallas av syftet med den aktuella lagbestämmelsen (min kurs.) (jfr NJA II 1976 s. 159 ff.)”. Syftet med denna lagbestämmelse — FB 15:14 3 st. (nuvarande 14:12) — ”måste antas vara att skydda den omyndige, eller den som företräds av god man, mot förmögenhetsöverföringar av detta slag också om dessa är i närståendes intresse. Övervägande skäl talar för att tillämpa regeln även på det arvsavstående som målet avser” (min kurs.).
    Kontentan av HD:s beslut är, att om det såsom här föreligger ett mycket starkt skyddsbehov, skall de civilrättsliga gåvorättsreglerna tillämpas även på arvsavståenden. Om det föreligger skyddsbehov, får avgöras från fall till fall. Uttalandet om att gåvorättsregler skall tillämpas på arvsavståenden, tyder på att HD gör en analogisk lagtillämpning. Samma får sägas om hovrättens beslut. Den jämställer arvsavstående med gåva. Det kan slutligen noteras, att det fortfarande inte varit något som hindrat dödsboet från att skifta boet i enlighet med arvsavståendet, trots att domstolarna förklarat, att det civilrättsligt inte skulle beaktas, för det fall överförmyndaren ansåg, att arvsavstående inte utgjorde gåva samt ånyo godkände avståendet. Effekten av domstolens beslut blev i så fall inte civilrättslig, utan skatterättslig. Arvsskatten blev betydligt högre.
    Det ger en god illustration av de divergerande uppfattningarna i denna fråga, att Hovrätten över Skåne och Blekinge några månader efter beslutet i det refererade fallet kom till rakt motsatt slutsats i ett mål, som var parallellt med det förra, och förklarade att arvsavstående i det fallet ej utgjorde gåva (RH 1983:18).

 

SvJT 1998 Arvsavstående — gåva eller ej? 647 7. Arvsavståenden i lagstiftningsarbetet
I en tidigare dom i HD, NJA 1971 s. 587, hade domstolen berört arvsavståenden med följande formuleringar: ”Såvitt avstående från arvs- eller testamentslott är civilrättsligt att betrakta som gåva, måste nämnda bestämmelser åtminstone normalt föranleda, att sådant avstående för omyndigs räkning ej blir giltigt. Oavsett hur man i sådant hänseende bedömer avstående från arv, får emellertid anses, att avstående från testamentslott ej är att betrakta som gåva, såvida icke testamentstagaren tillträtt lotten. Under angiven förutsättning är testamentsavsägelse snarast att jämställa med vägran att mottaga en erbjuden gåva, och till sådan vägran är förmyndare behörig”. Såsom synes, tog rätten i detta mål inte ställning till frågan om arvsavstående utgjorde gåva, men förklarade, att avstående från testamentslott inte utgjorde gåva. Här kunde uppkomma problem, såsom i fall av avstående från testamente, som hade samma konsekvenser som den legala arvsföljden (ett sådant fall finns i RH 1988:126). Denna skillnad kom senare att bli beaktad i lagstiftningsarbetet.
    Frågan blev aktualiserad genom den utökning av makes arvsrätt, som infördes 1988. Eftersom möjligheten för den efterlevande att sitta i rubbat bo inskränktes genom särkullbarns rätt att få ut sitt arv, infördes möjlighet för särkullbarnen att avstå från arv. Föreskriften infördes i ÄB 3:9. Särkullbarn, som ”avstår från sitt arv efter den först avlidna maken till förmån för den efterlevande maken” blir sekundosuccessor till denna. Denna föreskrift kompletterades med en ny paragraf i FB 14:6a, med innehåll, att förmyndare med överförmyndarens samtycke fick avstå från arv för omyndigs räkning i fall som avsågs i ÄB 3:9.
    I förarbetena till dessa lagändringar hade frågan gjorts till föremål för överväganden. I prop. 1986/87:1 s. 238 f. förklaras, varför sådan avståendemöjlighet är motiverad, men berörs inte, hur sådant avstående skall bedömas ur gåvorättslig aspekt. Av prop. 1986/87:86 s. 83 f., vari tillägget till föräldrabalken motiverades, kan man draga den slutsatsen, att sådant avstående inte skulle räknas som gåvorättslig handling. I motsats till denna konstruktion sätts ”arvsavståenden som inte innebär att den avstående får rätt till efterarv”, och man hänvisar här till det ovan redovisade rättsfallet NJA 1983 s. 791 med konstaterandet, att arvsavstående i det fallet betraktades som gåva.
    Förmynderskapsutredningen berörde ämnet i sitt betänkande, SOU 1988:40 s. 171. Även om ett sådant avstående kunde medföra ekonomiska fördelar för den avståendes familj (förmodligen avses skatteeffekten), ansågs avstående från arv och testamente genom förmyndare, förvaltare eller god man inte böra få ske. Ett sådant avstående ”bör bedömas på samma sätt som bortgivande av den enskildes egendom”. I prop. 1993/94:251 med förslag till revision

648 Bo Westerhult SvJT 1998 av föräldrabalken, tas saken upp på s. 143 f. Det påpekas där att det är omotiverat att ha skilda civilrättsliga bedömningar på avstående av arv och avstående av testamentslott, och den tidigare föreskriften i FB 14:6a, som nu återfinns som FB 15:6 blir formulerad som ett förbud för förmyndare, förvaltare och gode män att avstå från arv eller testamente i andra fall än som sägs i ÄB 3:9, och i sistnämnda fall endast med överförmyndarens samtycke. I motiveringen sägs: ”Vad först gäller avstående av arv är det onekligen att jämställa med gåva. /.../ Även avstående från en testamentslott innebär en medveten och frivillig förmögenhetsöverföring, som liknar en gåva”.
    I det nyssnämnda lagstiftningsarbetet kom arvsavståenden att bli berörda i annat sammanhang. Det gällde föreskriften i äktenskapsbalken 11:4 angående fall av bodelning vid äktenskapsskillnad, varvid kompensation skulle göras, då make minskat sitt giftorättsgods genom gåva utan andra makens samtycke. Enligt prop. 1986/87:1 s. 172 skulle ”gåva i paragrafens mening” inte föreligga, ”om en make med giltig verkan har avstått från ett arv”. Detta uttalande gick tillbaka på Familjelagssakkunnigas förslag till äktenskapsbalk, SOU 1981:85 s. 376.
    Dessa uttalanden bestyrker den ovan gjorda tolkningen av HDdomen i NJA 1983 s. 791, nämligen att arvsavstående inte generellt kan betecknas som gåva. I den mån gåvorättsregler tillämpas på arvsavståenden (och nu testamentsavståenden), sker det med analog lagtillämpning — arvs- och testamentsavståenden är att ”jämställa med gåva” eller ”liknar en gåva”. För att undanröja dittillsvarande praxis i testamentsärenden, blev det nödvändigt att införa förbud mot sådana avståenden. Den särskilda paragrafen, FB 15:6 förbjuder förmyndare, förvaltare och gode män att för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente. Genomgående i dessa överväganden i förarbetena är, att arvsavståenden ses som gåvor enbart ur aspekten förmögenhetsöverföring, medan frågan om frivilligheten och gåvoavsikten inte diskuteras. Emellertid förefaller det vara en anomali, att ett villkorat arvsavstående, till förmån för efterlevande make enligt ÄB 3:9, inte skall betraktas som gåva, medan ett ovillkorat skall bedömas som sådan. Såsom tidigare nämnts, skall arvsavståenden vara ovillkorade, för att inte betraktas som gåva. I detta sammanhang kan även beröras den före tillkomsten av ÄB 3:9 ofta använda konstruktionen med inbördes testamente mellan makar, vilken fortfarande kan förekomma och förekommer. Ett formellt godkännande av ett sådant testamente från bröstarvinges sida får betraktas som avstående av arv; sker det före arvlåtarens död sker det i form av avsägelse av arv enligt ÄB 17:2 (dessa möjligheter påpekas av justitierådet Vängby i hans skiljaktiga mening i målet NJA 1983 s. 791, s. 795 f.). Sådana borde därmed inte vara tillåtna varken efter tidigare eller nuva-

SvJT 1998 Arvsavstående — gåva eller ej? 649 rande lagstiftning, vad avser avstående för omyndigs räkning. I ÄB 17:2 andra st förbjuds också underårig att avsäga sig arv. Den som har förvaltare enligt FB 11:7 får dock göra det med förvaltarens samtycke. Men ett sådant testamente kan också bli gällande genom att bröstarvingen avstår från att begära jämkning av testamente enligt ÄB 7:3 för att få ut laglott, och framställs sådant yrkande inte sex månader från det att arvingens delgavs testamentet, har denne förlorat sin rätt. Ett testamente kan sålunda bli gällande genom sådan underlåtenhet, och frågan är, hur detta skall betraktas ur de aspekter som här berörts. Föredraganden i målet NJA 1983 s. 791 framhåller också möjligheten att även arvsrätt förloras genom passivitet. Gösta Walin ställer sig inte främmande för tanken att betrakta sådant avstående som gåva, om gåvoavsikt föreligger (SvJT 1972 s. 127).

 

8. Handläggningen av typfallet.
a) När inskrivningsmyndigheten i det refererade typfallet ville behandla arvsavstående som gåva, uppkom en rad problem. Det första var att välja vilken handling, som skulle vara gåvohandling. Det borde ha varit den arvsavståendehandling, som inlämnades till bouppteckningen. Men denna rättshandling är ensidig från den avståendes sida; den kräver ingen medverkan av den som gynnas av avståendet, såsom sker vid gåva, där gåvotagaren kan taga emot eller vägra taga emot gåvan. Därmed blev FB 12:8 om rättshandling mellan förmyndare och omyndig inte tillämplig. Avståendet var dessutom endast specificerat till ett belopp, vilket måhända inte gav anledning att förordna god man att mottaga det (Åke Saldeen, Barn och föräldrar, 1997, s. 150 f.). Inskrivningsmyndigheten valde i stället att betrakta arvskifteshandlingen som gåvohandling. Genom att arvsavståendet däri bl. a. specificerades som del i fast egendom skulle FB 12:8 och 13:10 samt jordabalken 4:29 och 20:7 bli tillämpliga.
    Emellertid torde doktrinen vara klar på denna punkt: arvskifteshandling kan ej ses som en gåvohandling från den arvsavståendes sida. Även Walin, som vill betrakta arvsavstående civilrättsligt som gåva, är klar på den punkten: ”När sedan boet skiftas, får de tillträdande ut vissa objekt. Dessa konkreta objekt har de inte fått från den avstående arvingen (min kurs.). De har gått från arvlåtaren via hans dödsbo direkt till de tillträdande arvingarna på samma sätt som om arvingens andelsrätt utmätts och sålts exekutivt, varefter köparen vid arvskifte fått objekten på sin lott” (SvJT 1972 s. 127). Det kan noteras, att då inskrivningsmyndigheten biföll den förnyade lagfartsansökan, hade den samma utförande som då den avslogs, med tillägg för gode mannens yttrande och överförmyndarens godkännande.

650 Bo Westerhult SvJT 1998 Slutsatsen av detta blir att gåvorättsregler inte går att tillämpa på fall av den typ, som här redovisats. b) Såsom framgått av det ovanstående fanns det inte skäl att avslå lagfartsansökningen på grund av att den ej fyllde formföreskrifterna. I stället kunde inskrivningsmyndigheten ha tillämpat JB 20:7 p. 13, eftersom den ansåg, att överförmyndarens tillstånd krävdes. Detta lagrum avser förvärv, som ”i annat fall enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd”. Därvid skulle ansökan förklarats vilande. I sådant fall hade barnen inte behövt erlägga ny ansökningsavgift. c) I fråga om handläggningen skall enligt JB 19:3 bestämmelserna i RB om tvistemål samt därifrån avvikande bestämmelser i JB tillämpas. Det betyder att själva handläggningsreglerna i förvaltningslagen 8–30 §§ inte tillämpas. Däremot borde föreskrifterna i förvaltningslagen 4–7 §§ tillämpas, eftersom JB och RB inte innehåller några avvikande bestämmelser i detta avseende, enligt förvaltningslagens 3 §. Lagfarts- och andra inskrivningsärenden är förvaltningsärenden, och både domstolar och förvaltningsmyndigheter skall i sådana ärenden tillämpa förvaltningslagen, om inget annat är föreskrivet. I förvaltningslagen 4–7 §§ föreskrivs viss serviceskyldighet från myndighetens sida. Till stöd för detta kan även anföras, att enligt RB 33:10 skall rätten, om ansökan inte är komplett enligt RB 33:1 1–4 st., förelägga sökanden att komplettera ansökningen. Beträffande tillämpningen av förvaltningslagen säger Tryggve Hellners och Bo Malmqvist i ”Nya förvaltningslagen” (s. 53), att det synes ”i praktiken (min kurs.) inte heller beträffande denna kategori av ärenden, vilka handläggs av inskrivningsmyndigheterna, finnas något utrymme att tillämpa FL”. Uttrycket ”i praktiken” kan uppfattas på sätt som gjorts ovan, dvs. att det enbart är föreskrifterna om serviceskyldighet, som skall kunna tillämpas.

 

9. Sammanfattning och slutsatser.
a) Likheterna mellan arvsavståenden och gåvor sammanfaller inte i så hög grad, att det är motiverat att generellt klassificera arvsavstående som gåva. Ett arvsavstående kan sakna alla eller något av rekvisiten för gåva. Det kan gälla både gåvoavsikten, frivilligheten och förmögenhetsöverföringen. b) Det finns inte något auktoritativt domstolsutslag, som kan grunda ett påstående om att arvsavstående generellt skall betraktas som gåva. Däremot skulle vissa rättsregler, som tillämpas på gåvoförfaranden, kunna analogiskt tillämpas på arvsavståenden. c) Konstruktionen med arvsavstående som gåva medför en rad anomalier och inkonsekvenser, och det blir accentuerat, om även testamentsavståenden dras in i jämförelsen. Den syn på arvsavstående vilken framkommer i lagstiftningsarbetet, är inte heller

SvJT 1998 Arvsavstående — gåva eller ej? 651 enhetlig. I somliga fall ses det som gåva, i andra inte, och det är svårt att finna att det sker med någon konsekvens. d) När det nu finns en särskild föreskrift i FB 15:6 med förbud för förmyndare, förvaltare eller god man att för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente utom i fall som avses i ÄB 3:9, borde man kunna helt släppa konstruktionen med arvsavståenden som gåva, när förmyndare, förvaltare eller god man är inblandad. Skyddsbehovet som nämns i HD:s dom NJA 1983 s. 791 är därmed helt täckt, och förbudet i FB 13:11 och 14:12 för förmyndare, förvaltare och gode män att bortge egendom behöver inte längre tilllämpas analogiskt. e) För att minska klyftan mellan civilrättsligt och skatterättsligt betraktelsesätt och för att undgå de problem, vilka uppkommer med arvsavstående som gåvokonstruktion, borde det övervägas, om inte synsättet på dessa frågor skall återgå till grundtexten i Beckman–Höglund.