Om Westfaliska fredens folkrättsliga betydelse: Några anteckningar vid ett 350-årsjubileum

 

 

Av professor OVE BRING

Den westfaliska ordningen associeras främst med nationalstaters framväxt i Europa, men i ett folkrättsligt utvecklingsperspektiv har freden 1648 betytt mer än så.

 

1. Inledning
I oktober 1648, efter 30 års krig och nästan fyra års förhandlingar, undertecknades i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster två fredstraktater som ofta sägs vara inledningen till en ny epok i statssamfundets historia.1 De flesta av Europas internationella aktörer var representerade på fredskongressen. Sverige och dess allierade tyska furstendömen hade förhandlat med den tysk-romerska kejsarmakten och dess allierade i det protestantiska Osnabrück, det med Sverige allierade Frankrike hade på motsvarande sätt fört sina förhandlingar med kejsaren i det katolska Münster. Bland övriga närvarande makter märktes Spanien, Nederländerna, Venetien och Schweiziska edsförbundet. (Bland de frånvarande återfanns England, Ryssland och Danmark.) Freden avbröt en lång följd av religionskrig i Europa och syftade till en ny politisk ordning baserad på tolerans, samarbete och maktbalans. Fredsslutet forcerade fram den medeltida universalismens sammanbrott genom att kejsarens och påvens mest extensiva maktanspråk slutligen stäcktes. I modern folkrättslig och statsvetenskaplig doktrin talar man om ”the Westphalian order” som den nationalstaternas dominans som efterträdde den medeltida centralistiska världsbilden och om ”the

1 Två konferensorter hade valts för att tillgodose svenska och franska prestigebehov. Sveriges förhandlare Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius undertecknade i Osnabrück det där framförhandlade fredsdokumentet med datumangivelsen den 24 oktober 1648 (trots att man i Sverige då räknade den 14 oktober enligt den julianska kalendern). De franska delegerade undertecknade samma dag sitt fredsdokument med Tyska riket i Münster, också med datumangivelsen den 24 oktober 1648 (enligt den nya gregorianska kalendern). De två fredstraktaterna på 17 respektive 128 artiklar reglerade den centraleuropeiska freden och endast indirekt förhållanden i det övriga Europa. I litteraturen hänvisas oftast till Münstertraktaten som varande den mest utförliga och centrala delen av fredsverket. Den återfinns i den av Fred L. Israel utgivna Major Peace Treaties in Modern History, 1648-1967, Vol. I, New York 1967. Osnabrück-traktaten återfinns i den av Clive Parry utgivna The Consolidated Treaty Series, Vol. I, New York 1969.

Westphalian logic” som den statssuveränitetens maximering som styrde (och styr) den krassa maktpolitikens inriktning. Å ena sidan står det westfaliska konceptet för en dynamisk utvecklingsoptimism på folkrättens område (en nyordning för fred och rätt, ett erkännande av trosfriheten som en öppning för andra mänskliga rättigheter, ett embryo till kollektiv säkerhet, ett system som ses som föregångare till NF och FN), å andra sidan står dess horisontella statsstruktur för internationell decentralisering, egoistisk statsvilja och nationell suveränitet, dvs. för en hämmande influens i vår tid av transnationella behov (behov av ”global governance” för att ansluta sig till en aktuell terminologi).2 Dessa motstridiga tendenser utesluter inte att de folkrättsliga bidrag som Westfaliska freden lämnat över tiden är av intresse. De berörs i det följande under rubriker som spänner från allmänna politiska utvecklingsperspektiv till specifika företeelser som religionsfrihet och flodhandel. Det rör sig mycket om frågeställningar som förnyat sin relevans i en modern politisk kontext, som strävan efter nationellt oberoende, tonvikten på nationell suveränitet och behovet av minoritetsskydd, allt inom ramen för ett internationellt system för fredens upprätthållande.

 

2. Bidraget till det moderna statssamfundets uppkomst och utveckling
Den vanligaste, men samtidigt mest överdrivna, tesen om Westfaliska fredens folkrättsliga betydelse går ut på att uppgörelsen 1648 utgör en vattendelare i internationell politik och diplomati i den meningen att fredsslutet gav upphov till det moderna territoriellt uppdelade statssamfundet och dess diplomatiska samarbetsformer. Sant är (som redan påpekats) att den tysk-romerska/habsburgska kejsarmakten i Wien, liksom påvemakten i Rom, efter trettioåriga kriget förlorade sin centrala ställning och fick uppge sina universalistiska maktambitioner, men därmed är inte sagt att det var just i detta sammanhang som den europeiska nationalstaten för första gången såg dagens ljus. England och Frankrike hade varit etablerade som territorialstater sedan 1300-talet och så även Polen och Danmark. Spanien enades i slutet av 1400-talet (1479) under en stark centralmakt. Danmark och Sverige framträdde även från och med 1520-talet (efter Kalmarunionens definitiva upplösning) som nationalstater. Portugal drog sig ur unionen med Spanien 1640 och återvann därmed sin tidigare självständighet. Westfaliska freden byggde till stor del vidare på detta arv av nationell självständighet och territoriell suveränitet.

 

2 Se exempelvis den av Ingvar Carlsson och Sonny Ramphal framlagda rapporten om FN:s arbete, Our Gobal Neighbourhood, (”Commission on Global Governance”) 1995, där det bl. a. argumenteras för att folkrätten inte enbart skall skydda staters utan även människors säkerhet (”the security of people”).

Under förhandlingarna i Osnabrück och Münster var det tyska språkområdet representerat av katolska och protestantiska furstar på var sin sida om förhandlingsborden och mångfalden av tyska aktörer skulle bestå. Westfaliska freden motverkade, i linje med franska önskemål, varje utveckling mot en tysk riksenhet. De tyska furstendömena erkändes istället även fortsättningsvis som separata folkrättssubjekt med klar internationell status. Även om antalet erkända furstendömen begränsades från möjliga 900 till drygt 300, så var det dock 300 furstar som tillerkändes rätten att ingå internationella avtal och allianser så länge de inte hotade kejsarmakten eller den tyska freden (jfr artikel VI ff.). Dessa bestämmelser om tysk landsfred till skydd för kejsarens kvarvarande rättigheter innebar i praktiken en frysning av det traditionellt splittrade tillståndet i de tyska länderna. Detta var helt i linje med den 1642 avlidne kardinal de Richelieus planer för ett mäktigt Frankrike som inte skulle kunna hotas från öster av en ny statsbildning. Fördröjningen av utvecklingen mot en tysk riksenhet är i själva verket en av Westfaliska fredens mest konkreta effekter.3 Det är inte förvånande att tysknationell historieskrivning från 1800-talets mitt t. o. m. nazismens nederlag 1945 enhälligt fördömde freden och dess statsrättsliga resultat.
    Trots fredsverkets dragning åt en permanentning av status quo (i Tyskland) ligger det samtidigt en hel del sanning i den traditionella synen på år 1648 som startpunkten för något nytt. Det europeiska statssystemet, i stort sett som vi känner det i dag, började få sin moderna utformning. Nu bekräftades det att Spanien brutits loss från Habsburg och att Nederländerna de facto frigjort sig från Spanien.4 Den schweiziska konfederationens redan etablerade oavhängighet gentemot Habsburg bekräftades och den schweiziska neutraliteten (som i princip gällt under trettioåriga kriget) erkändes för framtiden.5 Från och med år 1648 började också staternas utrikespolitik anta en modernare skepnad och diplomatin började alltmer övergå till fasta beskickningar. Från och med nu sekulariserades politiken till renodlad världslig maktpolitik. Torsten Gihl har i detta sammanhang sagt att

 

 

3 En av Richelieus beundrare menar att det till stor del var den avlidne kardinalens inflytande som här gjorde sig gällande. ”In all likelihood, he delayed German unification by some two centuries”. Henry Kissinger, Diplomacy, New York/London/Toronto 1994, s. 65. 4 En separat traktat slöts mellan Spanien — Förenade Provinserna i Münster den 30 januari 1648 varigenom Spanien erkände Nederländernas oavhängighet och folkrättsliga suveränitet. 5 Per Cramér, Neutralitetsbegreppet, Den permanenta neutralitetens utveckling, Stockholm 1989, s. 34 f.

”Det nya europeiska statssystemet stod färdigbildat som ett samfund av självständiga stater med folkrätten som enda sammanhållande band och jämvikten som ledande politisk idé”.6

Jean Bodins idéer om furstemaktens/territorialstatens absoluta suveränitet (framförda 1576 i Six livres de la Republique) förverkligades. Statsmakten utövade ett suveränitetsmonopol internt och externt, i det senare fallet endast begränsat av folkrättsliga normer som var föremål för staternas egentolkning (auto-interpretation). Folkrättens regler gällde inte längre som ett post-romerskt jus gentium gentemot alla tänkbara aktörer (individer, religiösa korporationer, kurfurstar och kungar) utan enbart gentemot staterna och de övriga territoriella (närmast feodala) enheter som i den westfaliska fredstraktaten erkänts som folkrättssubjekt. Freden slog således fast att staterna var de främsta internationella aktörerna i den nya internationella ordningen, men inte de enda aktörerna.7 Systemet innebar dock att det dominerande statsbegreppet blev mer utpräglat och att internationell diplomati och politik leddes in i mellanstatliga fåror samtidigt som den traditionella dynastiska utrikespolitiken levde kvar.
    Århundradena efter Westfaliska freden skulle komma att präglas av territorialstaternas strävan att ständigt flytta fram sina positioner. Det nationella egenintresset (raison d´ètat) definierades av absolutistiska regimer och ledde sällan till internationellt samarbete i modern mening. Det samarbete som fanns tog form av krigskoalitioner som sökte kombinera egen expansion eller eget försvar med övergripande balans. Kabinettspolitikens epok under 1700-talet ledde inte till att Europas språkligt splittrade områden eller nationer förenades eller avsöndrades i nya territorialstater. Först under 1800-talet — nationalismens århundrade — skulle en sådan utveckling bli markant (Belgien 1830, Italien 1861, Tyskland 1871, Serbien 1878, Rumänien 1880, Bulgarien 1887).
    Nationalstaternas konsolidering efter 1648 var i vissa fall en process som direkt påverkades av Westfaliska freden (Nederländerna, Spanien, Österrike),8 men generellt sett var det en process som pågick under århundraden. Ett uppenbart exempel är utvecklingen från Brandenburg/Preussen till Tyska riket. Det napoleon-

 

6 Torsten Gihl, Huvuddragen av den allmänna folkrätten, Stockholm 1956, s. 69. 7 Richard Falk, Revitalizing International Law, London 1989, s. 50 not 47. Staternas ställning som primära folkrättssubjekt stärktes ytterligare genom freden i Utrecht. Falk s. 18. Jfr Myres McDougal och Harold Lasswell som i American Journal of International Law 1959 beskrev en folkrätt som beaktade fler aktörer än staterna, nämligen även ”non-governmental groups” som förmådde manifestera en internationell auktoritet och beslutsförmågai ”the world social process”. McDougal & Lasswell, The Identification and Appraisal of Diverse Systems of Public Order, 53 AJIL 1959, s. 7 och 19. 8 Förbindelsen mellan Österrike ochSpanien upplöstes fullständigt efter spanska tronföljdskrigets slut 1713.

ska väldets sammanbrott och det habsburgska väldets ständiga försvagning var de faktorer som beredde vägen för nationalstaternas definitiva genombrott under 1800-talet.

 

3. Den nya folkrätten och strävan efter kollektiv säkerhet
Den Westfaliska freden kom att prisas av 1800-talets franska historiker och starkt kritiseras av deras tyska dåtida kolleger, men historikerna tycktes ha varit överens om en sak: att Münstertraktaten istället för den tysk-romerska världsbilden och dess jus gentium introducerade en modern europeisk folkrätt.9 Med en ”modern” eller ”ny” folkrätt menade man dels ett system där rätten inte längre fungerade hierarkiskt utan horisontellt mellan likaberättigade stater (en samlevnadsrätt), dels det westfaliska försöket till en rättsligt garanterad fredsordning. Artikel 1 i Münstertraktaten slog fast att

 

”Det skall bli en kristen och universell fred, samt en evig, sann och uppriktig vänskap mellan hans kejserliga Majestät [i Wien] och hans mest Kristna Majestät [i Paris]”.

 

En av traktatens slutartiklar (nr 123 eller i originalnumrering CXXIII) stadgade att även i fall av brott mot fredsfördraget skulle den förfördelade parten söka lösa tvisten på fredlig väg, genom förlikning eller rättsligt förfarande (skiljedom):

 

“...the Offended shall before all things exhort the Offender not to come to any Hostility, submitting the Cause to a friendly Composition, or the ordinary Proceedings of Justice”.10

Denna norm om fredens upprätthållande kan jämföras med artiklarna 12, 13 och 15 i Nationernas Förbunds akt av 1919 som angav ett obligatoriskt förfarande för fredlig lösning av tvister och med artiklarna 2(3) och 33 i Förenta Nationernas stadga som sedan 1945 försett folkrätten med ett tvingande påbud att parter till en fredshotande tvist skall lösa denna på fredlig väg.
    Den Westfaliska freden innehöll i själva verket ett embryo till vad som långt senare skulle kallas kollektiv säkerhet. Münstertraktatens avslutande artiklar innehåller, förutom det ovan nämnda kravet på förlikning eller skiljedom, vidare en förpliktelse för parterna att försvara fredens artiklar gentemot varje fredsbrytare (här hade man bl. a. det Osmanska riket i åtanke):

 

9 Se Fritz Dickman, ”Westfaliska freden inför eftervärlden” i den av Göran Rystad redigerade Historia kring trettioåriga kriget, Stockholm 1963 & 1994, s. 148 f. 10Münstertraktatens artikel CXXIII. Se Fred L. Israel (ed.), Major Peace Treaties of Modern History, 1648–1967, Vol. I, New York 1967, s. 46. Den samtida engelska lydelsen togs fram för att infogas med de brittiska diplomatiska arkiven

“[A]ll Parties ... shall be obliged to defend and protect all and every Article of this Peace against any one, without distinction of Religion.”11

Därutöver återfanns en regel om kollektiva sanktioner mot en fredsbrytare om efter tre års försök till fredlig lösning problemet kvarstod:

 

“[I]f for the space of three years the Difference cannot be terminated by any of those [peaceful] means, all and every one of those concerned in this Transaction shall be obliged to join the injured Party, and assist him with Counsel and Force to repel the Injury...”12

I detta läge ålåg det således parterna att identifiera aggressorn och bistå den kränkta parten för att häva kränkningen/aggressionen.13 Denna westfaliska sanktionsformel (ömsesidig garanti som utlöses efter misslyckade tvistlösningsförsök) skulle utöva ett stort inflytande i efterföljande traktatspraxis och kan idag jämföras med artiklarna 10 och 16 i NF-pakten och kapitlen VI och VII i FN-stadgan. Den stora svagheten med den westfaliska formeln var att den som norm inte åtföljdes av en mekanism och att dess implementering (utan stöd av ett institutionaliserat organ) därmed hängde i luften. Även om denna dragning åt kollektiv säkerhet förblev outvecklad, genererade den en politisk strävan efter mellanstatlig jämvikt. Tiden 1648–1789 i Europas historia har också blivit kallad ”jämviktssystemets tidevarv”, även om det mindre rörde sig om medveten politisk ideologi än om instinktiv strävan att begränsa andra staters försök till dominans. Jämviktssystemet rörde sig också mindre om en strävan att förhindra krig än om en strävan att begränsa dem.
    Den Westfaliska freden kunde heller inte hindra nya krig bland Europas stormakter det följande seklet (varken handelskrig eller erövringskrig). När turkarna hotade Wien 1663 och 1683 kunde emellertid den habsburgske kejsaren utverka bistånd från ett antal europeiska stater (1683 även från Karl XI:s Sverige). Detta kollektiva självförsvar (för att använda en modern terminologi) var dock

 

11Artikel CXXIII som ovan.Sir Ernest Satow, Leo Gross och andra har betonat att denna förpliktelse skall uppfattas som en fredsgaranti som gällde i det europeiska systemet nästan fram till den franska revolutionens utbrott. Se härom Leo Gross,The Peace of Westphalia, 1648–1948, 42 American Journal of International Law 1948,s. 24. 12 Artikel CXXIV. 13Se Richard Falk, Revitalizing International Law, Ames, Iowa, 1989, s. 17. Jfr Arthur Nussbaum, A Concise History of the Law of Nations, New York 1958, s. 116 f. Begreppen aggressor och aggression förekom inte i Westfaliska freden (de kom i bruk först under sent 1800-tal), men de har använts här för att åskådliggöra det rättsliga åtagande som stater accepterade genom freden.

onekligen mer baserat på religiös solidaritet och korstågsanda än på efterlevnad av Westfaliska fredens normer.
    Fredens inomeuropeiska maktbalanssystem hotades första gången 1688 när Ludvig den XIV angrep Pfalz för att utöka Frankrikes territorium i Rhendalen. Den breda antifranska koalition som därefter skapades satte stopp för Ludvigs dynastiska ambitioner i det spanska tronföljdskriget och balansen säkrades genom freden i Utrecht 1713.
    Utrechtfreden (som bestod av ett antal bilaterala fördrag) bekräftade den europeiska jämviktens idé. Fred och samförstånd sågs som en funktion av ett rättvist geopolitiskt ekvilibrium (justum potentiae equilibrium). Bevarandet av den europeiska balansen hade utvecklats till en övergripande politisk maxim.14 Det faktum att texterna i Utrecht innehöll en återkoppling till Westfaliska fredens bindande regim föreföll dock samtidigt ge ekvilibriumtesen en viss juridisk karaktär.
    Utrechtfreden återupptog dock inte det westfaliska momentet av kollektiv säkerhet (i meningen gemensamma åtaganden om internationella ingripanden, inklusive väpnade sådana, för att säkra freden). Den allmänna tonvikten i Utrecht på den fredliga balansens upprätthållande fick istället tjäna som plattform för olika förtroendeskapande mekanismer, dels genom staternas åtaganden att straffa individer som agerade i strid med fredsförpliktelserna, dels genom en konfliktdämpande uttolkning av neutralitetsrättens regler i sjökrig (enligt principen ”fritt skepp gör fritt gods”och en snäv tolkning av krigskontrabandsbegreppet till sjöfartens fromma).15 Eftersom Utrechtfreden faktiskt hade föregåtts av kollektivt agerande mot en aggressor i westfalisk anda (1701 års alllianstraktat mot det expansionistiska Frankrike utökades också successivt med nya anslutna stater),16 framstår måhända avsaknaden av kollektiva säkerhetsåtaganden i 1713 års freder som överraskande. En förklaring kan vara just det att man i Utrecht inte slöt ett multilateralt avtal, utan att fredsverket spjälkades upp i ett antal bilaterala relationer och fördrag. En annan förklaring ligger säkert i att tidsandan 1713 skilde sig från den som gällde 1648. Den absoluta furstemaktens och kabinettspolitikens tid hade producerat en inställning där suveräniteten inte lät sig begränsas av folkrättsliga bindningar.

 

14 Jfr Torsten Gihl, Huvuddragen av den allmänna folkrätten, Stockholm 1956, s. 70. 15 För lagföringen av individer se artiklarnaXVIII resp. XVII i de två Utrechtavtal som är återgivnaiMajor Peace Treaties of Modern History, 1648– 1967, Vol. I,s. 211 f. och s. 229. Betr. regleringen av sjökrigets lagar i Utrecht se Rikard Kleen, Neutralitetens lagar, Stockholm 1889, s. 29 f. och s. 456. 16 Från och med 1703 bestod koalitionen av Österrike, Nederländerna, Storbritannien, Preussen, Hannover, vissa andra tyska stater, Savoyen och Portugal. Frankrike hade endast stöd av koalitionspartnern Spanien och Bayern (samt före 1703 av Savoyen och Portugal).

Det är inte fredstanken som dominerar resten av 1700-talet. Efter det österrikiska tronföljdskriget (1740–48), då Preussen framtonar som ny stormakt, följer sjuårskriget (1756–63) och därefter det bayerska tronföljdskriget (1778–79). År 1792 kastar sig det revolutionära Frankrike ut i en strid med övriga Europa (första koalitionskriget) och efter Napoleons uppdykande på scenen några år senare uppstår på nytt ett hot mot den europeiska balansen.
    Det är i det läget som Alexander I utarbetar en westfaliskt inspirerad plan på hur freden skulle kunna säkerställas efter Napoleons fall. År 1804 överlämnar tsaren till den brittiska regeringen ett aktstycke om hur ett nytt Europa skulle kunna etableras. Varje folk skulle få full frihet att upprätta en statsstyrelse i enlighet med respektive lands traditioner och förutsättningar. En sådan ordning skulle lägga en fast grund för Europas framtida fred. Precis som Westfaliska freden borde den nya freden slås fast i en traktat som reglerade de europeiska staternas internationella relationer. Varje stat skulle förbinda sig att aldrig börja krig utan att först ha uttömt möjligheterna till ett fredligt biläggande av tvisten ifråga genom medling. En stat som sökte frångå dessa normer skulle riskera att få emot sig de fördragsslutande parternas stridskrafter. Denna tanke på ett nationernas fredsförbund var vagt utformad och den överlevde inte tsarens nyckfullhet.
    I stället var det den brittiske utrikesministern lord Castlereagh som tog initiativet på Wienkongressen 1815 och föreslog en slutdeklaration där staterna erkände som sin främsta plikt att bevara och stärka den dyrköpta freden. Kongressen producerade den 13 mars 1815 en proklamation där de åtta fredsslutande staterna bl. a. sade sig skola med alla till buds stående medel verka för att den allmänna freden skyddades mot ”varje tilltag som hotade att åter driva folken i revolutionära olyckor och omstörtningar”. I Wien föreföll man mer oroad av hot från revolutioner än hot mot freden.
    Decenniet efter Wienkongressen utmärktes av Metternichs orkestrerande av en stormaktsberedskap för att skydda det monarkiska systemet och den europeiska jämvikten mot revolutionära krafter. Den s. k. Europeiska konserten stod för ett politiskt samarbete som inkluderade en beredvillighet till intervention mot nationella frihetssträvanden. Tidens reaktionära strömningar symboliserades till yttermera visso av tsar Alexanders ”heliga allians”, en lös konstruktion enligt vilken de anslutna monarkerna skulle styra sina folk enligt kristendomens bud om rättvisa och barmhärtighet och ”som goda bröder” lösa uppkommande tvister med fredliga medel. Ur ett övergripande säkerhetspolitiskt perspektiv var denna allians snarast destabiliserande, eftersom den uteslöt det Osmanska riket.

Lord Castlereagh, å andra sidan, hade talat om en ömsesidig säkerhetstraktat som skulle ”reestablish a general and comprehensive system of Public Law in Europe”.17 Varken dokumentet som konstituerade Kvadruppelalliansen i november 1815 (mellan Österrike, Preussen, Ryssland och Storbritannien) eller protokollet som de fyra stora undertecknade med Frankrike i Achen (Aix-laChapelle) tre år senare gav dock upphov till en europeisk rättsordning. Däremot hade stormakterna genom dessa aktstycken etablerat ett löst konsultationssystem sig emellan — en formalisering av den Europeiska konserten — som syftade till att övervaka maktbalansen. Ett stormaktsförbund regerade nu Europa genom internationella konferenser: Wien 1815 — Achen 1818 — Troppau (Opava) 1820 — Laibach (Ljublana) 1821 — Verona 1822.
    Kongresssystemet band inte upp de deltagande staterna med några konkreta juridiska förpliktelser. De enskilda stormakternas handlingsutrymme var i själva verket betydande. Metternichs Österrike intervenerade 1820 mot revolutionen i Neapel trots att Castlereagh och Storbritannien bestred den österrikiska tesen att man enats om en allmän rätt att intervenera i den Europeiska konsertens intresse. Frankrike intervenerade 1823 mot de liberala upprorsmännen i Spanien, trots att den brittiska inställningen även här var negativ.18 Konferensen i Troppau hade några år tidigare godtagit interventionsprincipen trots brittiskt motstånd.
    Konferenssystemet skulle efter de första intensiva åren utvecklas i mer konstruktiva och mindre reaktionära banor. När det belgiska upproret mot det nederländska styret 1830 hotade internationell fred och säkerhet (Frankrike och Preussen var på väg att intervenera på var sin sida) initierades på brittiskt initiativ en krishanteringsprocess med en diplomatkonferens i London fr. o. m. slutet av 1830. Konferensen producerade snabbt flera resultat: Belgiens självständighet erkändes i slutet av december, det nya landets gränser i januari och dess neutralitet i juni. Diplomatkonferensen valde också ut en belgisk kung. När Nederländerna med vapenmakt sökte vrida klockan tillbaka ingrep Frankrike och Storbritannien militärt för att säkra Londonkonferensens resultat. De holländska trupperna drevs tillbaka och stormakterna dikterade ett fördrag som innebar att huvuddelen av Luxemburg kvarstod i personalunion med Nederländerna medan en mindre del tillföll Belgien

 

17 Tal i parlamentet i maj 1815 där Castlereagh, rörande behovet av säkerhet gentemot Frankrike, också konstaterade: ”But in order to render this security as complete as possible, it seems necessary, at the point of a general Pacification, to form a Treaty to which all the principal Powers of Europe should be Parties, fixed and recognized, and they should all bind themselves mutually to protect and support each other, against any attempt to infringe them”. Citerat av René Albrecht-Carrie i Britain and France: Adaptations to a Changing Context of Power, New York 1970, s. 33. 18Se Cynthia Weber, Simulating Sovereignty. Intervention, the State and Symbolic Exchange, Cambridge 1995, s. 40 ff.

(november 1831). Den nye brittiske utrikesministern lord Palmerston hade agerat i linje med brittiska säkerhetspolitiska intressen men också i linje med den westfaliska principen om fredliga lösningsförsök först, militära ingripanden sedan — om så krävdes (jfr Münsterfördraget, artiklarna 123–124). I parlamentet talade han om det övergripande syftet av ”peace and security in Europe”.19 Konceptet kollektiv säkerhet var nu i viss mening (re)introducerat, men fortfarande inte myntat.20 Konferensdiplomatin fortsatte mer sporadiskt under resten av seklet, men huvudsakligen med det återkommande syftet att säkra balansen och freden. Bland de relativt eller partiellt lyckosamma krishanteringsresultaten märks 1841 års stormaktskonvention om Dardanellerna (efter den s. k. orientaliska krisen), 1850 års fredsavtal mellan Danmark och Preussen sedan den väpnade konflikten om Schleswig-Holstein hanterats av en konferens i London, 1856 års folkrättsliga reglering på fredskonferensen i Paris (efter Krimkriget), 1863 års Londontraktat om brittiskt överlämnande till Grekland av de Joniska öarna (liksom dessa öars demilitarisering), 1867 års Londontraktat om erkännande av Luxemburgs självständighet från Nederländerna (liksom storfustendömets demilitarisering), utfallet av Berlinkongressen 1878 till den del det rörde skydd av religiösa minoriteter på Balkan samt demilitarisering av Donaus nedre stränder och Montenegros sjöterritorium, utfallet av Berlinkonferensen 1880 som fastställde den omstridda gränsen mellan Grekland och Turkiet, samt stormaktsmedlingen i Balkankrisen 1897 som påtvingade Grekland en internationell kontrollkommission. Ytterligare exempel skulle kunna nämnas men de är av mindre intresse för den kollektiva säkerhetens utveckling. Från och med 1890-talet ägnar sig flera av stormakterna åt en ”osäkerhetspolitik” som kulminerar i första världskrigets utbrott. Freden i Versailles 1919 och konkretiseringen av Nationernas Förbund 1920 innebär slutligen genombrottet (i teorin) för ett kollektivt institutionaliserat säkerhetssystem i modern tappning. Länken mellan frederna i Westfalen och Versailles är måhända svag, men ändå tillräckligt påtaglig för att peka framåt mot FN-stadgans fredsfrämjande system.

 

 

19Anförandei House of Commons den 18 februari 1831, citerat hos Jasper Ridley, Lord Palmerston, London 1970, s. 128. 20Jfr Castlereaghs ovan (not 17) nämnda parlamentstal 1815. Inblandningen i det grekiska frihetskriget kan också ses som ett utslag av en kollektiv säkerhetspolitik. Ryssland, Storbritannien och Frankrike engagerade sig militärt fr. o. m. 1824 och 1830 erkändes Grekland som en suverän stat på Londonkonferensen. Efter det att Belgiens självständighet, som nämnts ovan, erkänts på samma konferens garanterade stormakterna åtta år senare Belgiens neutralitet i en strävan att säkra en form av kollektiv säkerhet.

4. Folkrättslig doktrin och idéhistorisk utveckling
Det westfaliska fredskonceptet förefaller ha inspirerat den statsrättsliga och folkrättsliga doktrinen till ambitiösa planer för Europas framtid. Redan före 1648 hade ett antal tänkare publicerat fredsplaner för Europa med inslag av universalism och kollektiv säkerhet (Dante, Pierre Dubois, Erasmus, Emeric Cruce´, Sully) och denna idealistiska tankefåra blev än mer markant därefter. Vid denna tid utövade den 1645 avlidne Hugo Grotius ett stort inflytande på den folkrättsliga diskursen genom sin De Jure Belli ac Pacis (1625). Grotius distinktion mellan rättfärdiga och orättfärdiga krig samt hans partiella frikoppling av juridiken från det religiösa elementet i naturrätten låg i tiden. Bland Grotius efterföljare betonade engelsmannen Richard Zouche (1590–1660) staternas egen roll i rättsutvecklingen genom praxis, samtycke och sedvana. Zouche, ofta kallad positivismens fader, kan ha bidragit till att staternas praxis började registreras på ett mer systematiskt sätt efter 1648.
    Kväkaren William Penn utgav 1692 den lilla skriften Essay towards the present and future peace of Europe, där tanken på ett europeiskt statsförbund fördes fram. Penns vision om ett fredens Europa utvecklades vidare av en abbé vid det franska hovet när det spanska tronföljdskriget led mot sitt slut och fredsförhandlingarna hade inletts i Utrecht. Det var abbé de Saint-Pierre som 1712 utgav skriften Projet de la Paix Universelle. Året därpå publicerades hans fredsprojekt i en utvidgad version i två band. Nya upplagor och översättningar följde efterhand.21 Fredsförbundet borde enligt SaintPierre omfatta alla kristna stater i Europa. Dess ledning skulle bestå av en permanent kongress eller senat med representanter för de olika furstarna. Senaten skulle även fungera som en obligatorisk skiljedomstol för slitande av tvister mellan förbundets medlemmar.
    Jean Jacques Rousseau recenserade Saint-Pierres projekt i välvilliga ordalag 1761, men samtiden intog i regel en ironisk hållning till den gode abbéns planer. Fredrik den store fick emottaga pacifistiska brev från Saint-Pierre och skrev i sin tur till Voltaire att ”abbén hedrar mig med sin korrespondens … och hans fredsplan är mycket användbar, frånsett att det fattas samtycke från Europas stater samt några liknande struntdetaljer”.22 Grotius hade fört vidare den naturrättsliga tesen om staterna (läs Europas stater) som en familj av nationer, förenade under rättens idé. Konceptet utvecklades vidare av den tyske matematikern och rättsfilosofen Christian von Wolff (d. 1754), vars doktrin om ett genuint statssamfund (civitas gentium maxima) öppnade vägen för en positivistisk syn på likaberättigade staters praxis som upphov till

 

21Slutligen i tre band under titeln Projet pour rendre la Paix perpétuelle en Europe. 22Fri översättning från Nussbaum, A Concise History of the Law of Nations, New York 1958, s. 143.

sedvanerätt. Den post-westfaliska horisontella statsstrukturen utnyttjades således av den folkrättsliga doktrinen för att påvisa hur deltagarna i statssamfundet medelst statsviljan kunde precisera en statssamfundets vilja och därmed utveckla folkrätten. Wolffs lärljunge, schweizaren Emmerich de Vattel (d. 1767), populariserade Wolffs idéer och kombinerade vissa naturrättsliga ingångsvärden med synsättet att staterna konsensuellt hela tiden utvecklade en positiv rätt, genom avtal och sedvana, genom uttryckligt eller implicit samtycke.23 Det skulle kunna sägas att Vattels betonande av statsviljan och statssamtycket de facto innebar att han placerade folkrätten, inte ovanför diplomatin som ett bindande system, utan bredvid diplomatin som en rådgivande funktion.24 Här har vi förklaringen till Vattels stora populäritet bland samtida (och senare) statsmän och diplomater; i sann westfalisk anda nedmonterade han religiöst hierarkiska anspråk på en högre bindande rätt. Istället för eviga och moraliska sanningar gällde staternas egen praxis som ett utslag av raison d´État. Naturrättens roll reducerades till ett supplementärt utfyllande av luckor i den positiva rätten.
    Här har vi också identifierat en påtaglig konsekvens av den Westfaliska freden för folkrätten som sådan; den äldre objektiva religiöst-kejserliga ordningen ersattes av en subjektivt voluntaristisk mellanstatlig ordning som producerade såväl en positivistisk folkrättssyn som en absolutistisk kabinettspolitik i statsegoismens tecken. För Vattel var folkrätten mer en fråga om staternas oberoende och politiska frihet än en fråga om deras ömsesidiga beroende och samarbetsbehov.25 En idealistisk reaktion mot detta ”realistiska” tänkande följde senare under århundradet i den filosofiska doktrinen. Under 1780talet utarbetade Jeremy Bentham ett fredsprojekt — Plan for a Universal and Perpetual Peace — men det publicerades inte förrän långt efter hans död, utövade inte något inflytande och kan förbigås här.26 Viktig i sammanhanget är däremot den skrift som Immanuel Kant 1795 utgav i Königsberg, Zum ewigen Frieden. Kant kombinerade här ett försvar av det westfaliska decentraliserade statssystemet (där ömsesidigt hot om våld verkade återhållande) med ett förslag om en lös federation av fria nationer (där det praktiska förnuftet skulle styra) som ett sätt att förena politik och moral och på sikt nå

 

23Vattel, som var diplomat i sachsisk tjänst, utvecklade dessa tankar i Droit des Gens (1758), en bok som gavs ut i flera upplagor och kom att utöva stort inflytande, framför allt i USA, där man uppskattade hans handfasta beskrivningar av diplomatins och folkrättens väsen. 24Jfr Gross iAmerican Journal of International Law 1948 s. 36 med hänvisning till Lapradelle. 25 Det har således sagts att Vattel ”[was] emphasizing the independence rather than the interdependence of States”. Gross a. a. s. 38. 26Benthams manuskript publicerades först 1843 i den då utgivna volymen Principles of International Law.

en bestående fredsordning.27 Kant trodde inte på ett överstatligt kollektivt säkerhetssystem som utövade en juridiskt tvingande makt (han såg staterna som suveränt fria i förhållande till varandra), han trodde inte heller på värdet av traditionella fredsavtal eftersom de enbart avslutade ett krig men inte hindrade uppkomsten av ett annat, utan han såg möjligheten till en bestående fred i en federalistisk fredspakt (foedus pacificum) där fria nationer garanterade varandras frihet genom exemplets makt. Fredens bevarande krävde att staterna accepterade en rättsordning som fungerade till följd av sin egen moraliska kraft och inte till följd av sanktioner. Den ”fria federationen” skulle successivt stärkas genom genom anslutning av mäktiga stater som skaffade sig ”republikanska” (dvs. enligt Kant automatiskt fredsbefrämjande) författningar. Andra stater skulle successivt märka att det låg i deras intresse att ansluta sig. Härigenom skulle så småningom bildas ett så mäktigt block av fredliga nationer (förenade nationer!) att ingen utanförstående stat kunde tänkas störa freden.28 Året innan Kant gav ut sin fredsskrift hade hade den amerikanske utrikesministern John Jay givit namnet åt en amerikanskbrittisk traktat om skiljedomar för att lösa tvistefrågor som utestod sedan det amerikanska frihetskriget. Åren 1799–1804 avgjorde en brittisk-amerikansk kommission 536 fall under Jay-traktaten. Skiljedomstanken var nu definitivt etablerad i världshistorien och skulle spela en stor roll för den kommande fredsrörelsen.
    År 1806 slog den österrikiske statsmannen Friedrich von Gentz (senare känd som Metternichs högra hand) ett slag för en återgång till en westfalisk balanspolitik. I sin skrift Fragmente aus den neuesten Geschichte des politischen Gleichgewichts in Europa såg han framför sig en värld utan Napoleon där jämviktstanken återfick sin ursprungliga innebörd. Gentz önskade se en förnyad tonvikt på egalitetsprincipen, staternas lika rätt till frihet och suveränitet, som skulle generera ett ömsesidigt skydd mot fredsbrytare som störde den internationella ordningen (jfr Münstertraktatens avslutande artiklar).

 

27I Ted Humphrey´s översättning heter det: ”... from the throne of its moral legislative power, reason absolutely condemns war as a means of determining the right and makes seeking the state of peace a matter of unmitigated duty. But without a contract among nations peace can be neither inaugurated nor guaranteed”. Immanuel Kant, Perpetual Peace and Other Essays, Indianapolis/Cambridge 1983, s. 116 f. 28Kant uttryckte det bl. a. på följande sätt: ”For if good fortune should so dispose matters that a powerful and enlightened people should form a republic (which by its nature must be inclined to seek perpetual peace) it will provide a focal point for a federal association among other nations that will join it in order to guarantee a state of peace among nations ... and through several associations of this sort a federation can extend further and further”. Ted Humphreys ovan nämnda översättning s. 117. Beträffande Kant och folkrätten i ett mer allmänt och människorättsligt perspektiv se Fernando R. Tesón, The Kantian Theory of International Law, 92 Columbia Law Review 1992, s. 53 ff.

Efter Napoleonkrigen uppstod den moderna fredsrörelsen genom bildandet av olika nationella föreningar: 1815 i New York (genom affärsmannen D. L. Dodge som fördömde bruket av krig på religiösa grunder), 1816 i London, 1821 i Paris och 1830 i Genève. År 1843 hölls en första International Peace Congress i London, men fredsrörelsen skulle därefter ett tag hamna i bakvatten av den framträngande nationalismen (exempelvis under Krimkriget) innan den återhämtade sig i slutet av seklet.
    År 1867 grundades i Genéve den första renodlat internationella fredsorganisationen, Ligue de la Paix et de la Liberté, av bland andra Victor Hugo och Giuseppe Garibaldi. 1873 grundades två icke-statliga internationellrättsliga organisationer som båda till viss del hade sitt ursprung i den pacifistiska argumentationen, särskilt det i Gent konstituerade Institut de Droit International, men även den i Bryssel etablerade Association for the Reform and Codification of the Law of Nations, som senare skulle anta namnet International Law Association. Folkrättsjuristerna lade stor vikt vid skiljedomsinstitutets utveckling och var därvid inspirerade av den amerikansk-brittiska Alabama-tvistens avgörande genom en skiljedom i Genéve 1872. I Sverige grundades år 1883 Svenska freds- och skiljedomsföreningen med framträdande personligheter som Adolf Hedin, August Palm, Ellen Key och Kata Dalström. Fredsrörelsen — och dess folkrättsliga förgreningar — hade kommit för att stanna.

 

5. Religionsfriheten
Den Westfaliska fredens religiösa bestämmelser är (till skillnad från de territoriella bestämmelserna29) centrala i ett folkrättshistoriskt sammanhang. Eftersom Sverige under 30-åriga kriget försvarat reformationens landvinningar i Tyskland, eller uppträtt ”såsom protestantismens och den liberala germanismens skyddsande” som Oscar II uttryckte det i sina memoarer,30 var det naturligt att fredsavtalet i Osnabrück, snarare än det i Münster, hanterade religionsfrågorna.
    Osnabrückförhandlingarna (där de protestantiska riksständerna deltog) resulterade i religiös likställdhet mellan konfessionerna i den meningen att en balans (aequatitas exacta mutuaque) etablerades mellan de katolska och protestantiska riksständerna i Tyskromerska riket. Katoliker och protestanter skulle vara lika representerade i kejsardömets politiska församlingar och domstolar. Författningsrättsligt gällde från och med 1648 en regel att kollek-

 

29Sveriges territoriella vinster (Vorpommern, staden Stettin, öarna Rügen, Usedom och Wollin, staden Wismar med omnejd, biskopsstiften Bremen och Verden m.m.) skulle som bekant inte bli bestående. Viktigare i ett historiskt perspektiv var att Frankrikes annexioner i Elsass bekräftades, liksom innehavet (sedan 1552) av de i Lothringen belägna biskopsstiften Metz, Toul och Verdun. 30Oscar II, Mina memoarer, III, Stockholm 1962, s. 142.

tiva beslut i religiösa frågor skulle tas med consensus med deltagande av de två religiösa grupperingarna.31 Såväl Osnabrück- som Münstertraktaten bekräftade utfallet av religionsfreden i Augsburg från 1555. I Augsburg hade man enats om likställdhet mellan katoliker och lutheraner, men kalvinisterna hade lämnats utanför uppgörelsen. I Osnabrück utsträcktes dock toleransen till att gälla även de reformerta/kalvinistiska ständerna. Vidare bekräftades den augsburgska principen att landsfurstens religionstillhörighet var avgörande för furstendömets religiösa klassificering, detta enligt formeln cuius regio, eius religio. Innebörden härav var att invånarna i furstendömet automatiskt följde landsfurstens trosval. Denna repetition av 1555 års principer framstår inte som särskilt framstegsvänlig, men förhållandet kompenserades något av att Osnabrücktraktaten på ett innovativt sätt inkluderade regler för individer och inte enbart för kollektiv. Personer som inom ett territorium tillhörde en religiös minoritet och under kriget tvingats anamma furstens religion, tillerkändes rätten att privat utöva sin religion och i hemmet (eller utomlands) fritt uppfostra sina barn enligt egen övertygelse. Dessa personer skulle inte på något sätt diskrimineras genom beslut eller direktiv från överhetens sida. De skulle också ha rätt att emigrera, sälja sin egendom eller låta den förvaltas av andra.32 I flera avseenden utgick fredsavtalens tillämpning från år 1624 som ett normalår vars religiösa förhållanden skulle garanteras ett fortbestånd. De personer som den 1 januari 1624 enligt furstendömets lagar och förordningar utövade sin egen religion hade fortsättningsvis rätt att göra så. De som saknade ett sådant internrättsligt skydd garanterades nu samvetsfrihet (conscientia libera) och kunde åberopa denna frihet gentemot senare förändringar i territoriets religionstillhörighet. Artikel XXVIII i Münstertraktaten reglerade egendomsförhållanden m. m. beträffande dem som tillhörde den augsburgska trosbekännelsen (dvs. protestanter) medelst följande stadgande:

 

”That those of the Confession of Augsburg … shall be put in possession again of their Churches, and Ecclesiastical Estates, as they were in the Year 1624, as also that all others of the said Confession of Augsburg, who shall demand it, shall have the free Exercise of their Religion, as well in publick Churches at the appointed Hours, as in private in their own Houses, or in others chosen for this pur-

 

31”Verfassungsrechtlich gilt im Reich fortan strikte konfessionelle Parität, die Stände teilen sich in ein ´corpus catholicorum´ und ein ´corpus evangelicorum´ mit dem Zwang zum Kompromiss”. Helmut Lahrkamp, Dreissigjähriger Krieg, Westfälischer Frieden,Münster 1997, s. 257. 32Osnabrück-traktatens religiösa bestämmelser återfinns framför allt i artiklarna IV–V med underparagrafer. Se Clive Parry (ed.), The Consolidated Treaty Series, Vol. I, 1648–1649, New York 1969, s. 205 ff.

pose by their Ministers, or by those of their Neighbours, preaching the Word of God.”33

Bestämmelserna i fredsavtalen var emellertid inte entydiga eller undantagslösa. Dissidenter kunde av fursten beordras att lämna territoriet och hade då fem år på sig att sälja sin egendom. Vissa protestantiska sekter omfattades inte av skyddsreglerna. Religionsfriheten gällde inte heller reciprokt mellan de fredsslutande parterna. Kejsaren hade lyckats undanta sina österrikiska arvländer från de regler som erkände protestantiska rättigheter. Inte heller medgav kungen av Frankrike att toleransens princip skulle tillämpas inom franskt territorium till förmån för protestanter.34 I likhet med Augsburgfreden (som helt var en intern tysk reglering) innehöll den westfaliska regleringen bestämmelser som enbart rörde tyska inre förhållanden. Förutom de exempel som redan givits kan nämnas regeln att varje konfiskering (”sekularisering”) som senast den 1 januari 1624 drabbat kloster och annan kyrklig egendom skulle vara gällande för framtiden.
    Till skillnad från Augsburgfreden lyfte Westfaliska freden upp religionsfrågorna till en folkrättslig nivå, detta genom den multilaterala traktatformen som i teorin medförde att Sverige och Frankrike garanterade fredsbestämmelsernas implementering. Den westfaliska regleringen förbjöd vidare åberopandet av religiösa skäl som grund för tillgripande av väpnade handlingar. Denna princip om icke-bruk av våld hade en internationell dimension genom att den gällde för stater, furstendömen och andra folkrättssubjekt. Påbudet om att religion inte var legitim krigsorsak skulle fungera i praktiken. I Europa kom religionskrigen ur bruk och det är först 1990-talets bosniska konflikt som i viss mening bryter mönstret.
    Trots att principen om tolerans och religionsfrihet var inkomplett utformad i Osnabrück och Münster,35 skulle exemplet med skydd av religiösa minoriteter leda till efterföljd i statspraxis. I den folkrättsliga litteraturen nämns ett antal traktater från åren 1697– 1785. Sålunda använde sig Ludvig XIV av det westfaliska prejudikatet för att skydda katolska minoriteter i områden som Frankrike tvingades avträda i fredsavtal.36

 

33Citatet från den samtida engelska översättningen är från Israel (ed.), Major Peace Treaties of Modern History, 1648-1967, Vol. I, s. 16. 34 Nussbaum a. a. s. 116 samt Stephen Krasner i den av Gene M. Lyons och Michael Mastanduno utgivna Beyond Westphalia? State Sovereignty and International Intervention, Baltimore/London 1995, s. 235 f. 35 Stephen Krasner har påpekat att ”[p]ower, not consistency of principle, is the best explanation for the religious provisions of the Peace of Westphalia. The strong imposed constraints on the weak ... The strong did not, however, apply the same principles to themselves.”Lyons & Mastanduno, s. 236. 36Nussbaum a. a. s. 126. Sedan Ludvig XIV upphävt ediktet från Nantes 1685 (som hade garanterat hugenotternas religiösa och medborgerliga rättigheter) publicerade Samuel Pufendorf 1687 skriften De habitu religionis där han förfäktade samvetsfrihet för individen.

I det relativt liberala klimat som rådde i England efter den ”ärorika revolutionen” 1688 och antagandet samma år av Bill of Rights (parlamentets rättighetskatalog gentemot kungamakten), fick principen om religiös tolerans filosofisk och naturrättslig näring genom John Lockes skrifter. Locke publicerade tre brev Concerning
Toleration 1689, 1690 och 1692. Enligt Locke var religiös tolerans en ”livsprincip” och åsiktsfriheten en del av människans ursprungliga och nedärvda rättigheter. I Frankrike verkade senare Voltaire för en reception av Lockes tankar (särskilt yttrandefriheten) och Voltaires radikala kritik av den bigotta katolska kyrkan var möjligen, som Sabine påpekat, ”the greatest contribution to freedom of speach ever made”.37 I Tyskland publicerade Gotthold Ephraim Lessing 1779 idédramat Nathan der Weise som i kraftfull litterär form upprepade upplysningens krav på religiös tolerans och vidsyn.
    Samtidigt pågick en utveckling i Nordamerika som skulle bli av betydelse för utvecklingen av mänskliga rättigheter som sådana. Den Bill of Rights som antogs i Virginia 1776 listade de rättigheter, däribland samvetsfriheten, som hävdades tillkomma alla individer och vara universellt tillämpliga. Femton år senare inkorporerades denna text i den amerikanska konstitutionen. År 1789 antog den revolutionära franska nationalförsamlingen en Déclaration des Droits de l´Homme et du Citoyen där artikel X gavs följande lydelse:

 

”Nul ne doît être inquiété pour ses opinions, mêmes religieuses, pourvu que leur manifestations ne trouble pas l´ordre public établi par la loi.”

 

Deklarationen låg här i linje med Immanuel Kants tankar att individernas rättigheter gentemot staten gäller så länge inte andra individers eller statens egna legitima intressen blir lidande.
    Efter Napoleon-krigen återupprättades inte det Tysk-romerska riket, utan Wienkongressen skapade istället Tyska förbundet, en lös sammanslutning av furstar och fria städer. Förbundets konstitution av 1815, som utgjorde en del av Wienkongressens slutakt, inkluderade i artikel XVI en princip om religiös tolerans som inte enbart rörde förhållandet katoliker-protestanter, utan även adresserade frågan om judarnas ställning i samhällslivet.
    När 1830 års Londonkonferens garanterade Greklands självständighet från Turkiet antog stormakterna ett protokoll som bl. a. stadgade om religionsfrihet för alla medborgare i den nya statsbildningen. På Pariskonferensen 1856 antogs liknande bestämmelser beträffande furstendömet Moldava-Valakiet (senare det självständiga Rumänien). Det religiösa minoritetsskyddet nådde under

 

37 George H. Sabine, A History of Political Theory, 3 uppl., London 1971, s. 561.

1800-talet sin kulmen på Berlinkongressen 1878. I protokollen från kongressen återges bl. a. den franske utrikesministerns inlägg på temat:

 

”Mr. Waddington believes that it is important to take advantage of this solemn opportunity to cause the principles of religious liberty to be affirmed by the representatives of Europe. His Excellency adds that Serbia, who claims to enter the European Family on the same basis as other states, must previously recognize the principles which are the basis of social organization in all states of Europe and accept them as a necessary condition of the favour which she asks for.”38

Stormakterna enades därefter om att endast erkänna nya statsbildningar när dessa accepterade principen om religiös tolerans. Bestämmelser härom inkorporerades också i de följande traktaterna med Rumänien, Serbien, Montenegro och Bulgarien. Avtalet som påtvingades det Osmanska riket gick längre eftersom det syftade till att skydda såväl religiösa som etniska minoriteter. Detta system av skyddsregler fungerade inte i praktiken. Stormaktskonserten gjorde inte mycket för att genomdriva en implementering av normerna när judarna strax därefter diskriminerades i Rumänien eller armenierna förföljdes och mördades i Turkiet.
    Under fredskonferensen i Versailles 1919 återknöt man i förhandlingarna till Waddingtons inlägg på Berlinkongressen och betonade beträffande toleransprincipen dess förankring i europeisk historia. I Nationernas Förbund, där mänskliga rättigheter som övergripande koncept inte spelade någon roll, lade man ned stort diplomatiskt arbete på att finna formler för minoritetsskydd, såväl etniskt som religiöst, för att konkret bistå befolkningsgrupper i Östeuropa och det tidigare Osmanska väldet.
    Nazismens barbari och folkmordspolitik under andra världskriget, som inte på något sätt motverkades av rättspositivismens logik, ledde till en naturrättslig reaktion och renässans som innefattade antagandet av FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna den 10 december 1948. Artikel 18 i den universella förklaringen har följande lydelse:

 

”Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsutövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.”

 

Det skulle mycket väl kunna göras gällande att ursprunget till idén om allmänna mänskliga rättigheter, förmedlad via upplysningens

 

38 Ur 69 British and Foreign State Papers, 1877-1878, citerat av Gross a. a. s. 23.

emfas på individens samvets- och tankefrihet, ligger i Westfaliska fredens erkännande av ett religiöst minoritetsskydd med rätt till fri religionsutövning i hemmet eller den egna kyrkan.39

6. Regleringen av Rhen som en internationell flod
Begreppet internationella floder betecknar i folkrätten floder som flyter genom eller utgör gräns mellan minst två stater och som därför är föremål för ett normativt mellanstatligt arrangemang. Münstertraktatens artikel LXXXIX innehåller bl. a. följande om sjöfarten på Rhen:

 

”…that for the future, the Commerce and Transportation shall be free to the Inhabitants on both sides of the Rhine, and the adjacent provinces. Above all, the Navigation of the Rhine shall be free, and none of the partys shall be permitted to hinder Boats going up or coming down, detain, stop, or molest them under any pretence whatsoever, except the Inspection and Search which is usually done to Merchandizes: And it shall not be permitted to impose upon the Rhine new and unwonted Tolls, Customs, Taxes, Imposts, and other like Exactions; but the one and the other Party shall be contented with the Tributes, Dutys and Tolls that were paid before these Wars …”40

Många äldre flodregleringar än denna torde inte kunna uppspåras och det skulle dröja till nästa klassiska fredskongress i Europas historia innan det westfaliska exemplet åtföljdes av en mer allmän och omfattande utveckling på området.
    På Wienkongressen antogs 1815 en principförklaring om fri trafik på internationella floder, samtidigt som en särskild flodkommission för trafiken på Rhen, Schelde, Main, Mosel och Meuse tillskapades. På fredskonferensen i Paris 1856 (återigen i samband med ett fredsslut således) utsträcktes arrangemanget även till Donau. De folkrättsliga reglerna för internationella floder har därefter fortsatt att utvecklas eller revideras i samband med konferenser 1883, 1885, 1890, 1921 och 1948.

 

7. Utvärdering och avslutning
Uppfattningen att Westfaliska freden står för en brytpunkt i de folkrättsliga relationerna internationella aktörer emellan låter sig i stort sett väl försvaras. Det var visserlige inte enbart — eller ens främst — fredsslutet som sådant som åstadkom den nya ordning där territoriellt baserade nationalstater dominerade på andra aktörers bekostnad och där statssuveräniteten framstod som ledande idé och markant realitet. Dessa företeelser var på frammarsch

 

39 Jfr Martin Scheinin i den av Asbjörn Eide m. fl. utgivna The Universal Declaration of Human Rights, A Commentary, Scandinavian University Press, Oslo 1992, s. 263. 40 Major Peace Treaties of Modern History, 1648–1967, Vol. I, s. 35.

redan före 1648 och skulle fortsätta att konsolideras därefter. Men fredsslutet blev en viktig anhalt i och markering av denna folkrättsliga utveckling.
    Förhandlingarna i Osnabrück och Münster möjliggjorde också en diplomatisk och rättslig utvärdering av vilken färdriktning beträffande de internationella relationerna Europa var inne på, vilken färdriktning man önskade sig för framtiden och vilka möjligheter som fanns att påverka utvecklingen. Fredsslutet fungerade därmed som en katalysator för den förändringsprocess som skedde på ett stort antal områden, som den moderna diplomatins utveckling mot fasta beskickningar, den territoriella maktens tillväxt på den kyrkliga maktens bekostnad, staternas praxis som upphov till folkrättsliga uppföranderegler, det statliga egenintressets fokusering på behovet av fred och maktbalans, statssamfundets intresse av konfliktprevention i form av religiöst minoritetsskydd, den nya rättsövertygelsen att religion inte fick föranleda krigsutbrott, den upplevda nyttan av att normativt säkra handelsfrihet och rätten att bruka transportleder. Allt detta var saker som framstod i skarp relief genom Westfaliska freden och företeelser som därefter ständigt skulle vara närvarande i Europas och statssamfundets historia.
    Fredens bidrag till folkrättens utveckling är övervägande av indirekt och medelbar natur i den meningen att flertalet av de i fredsavtalen förekommande principerna inte var nya. Egaliteten mellan suveräna stater, skiljedomstanken,41 den konfessionella pariteten, handelsfriheten — i samtliga dessa fall var det fråga om principer som hade en viss förhistoria men som samtidigt vann i stadga genom den westfaliska regleringen.
    I andra fall var freden direkt nydanande: Principen om fredlig lösning av tvister som en tvingande norm (jfr kapitel VI i FN-stadgan) utgjorde tillsammans med parternas fredsgaranti som innefattade hot om internationella sanktioner mot en fredsbrytare (jfr kapitel VII i FN-stadgan) ett embryo till ett system för kollektiv säkerhet. Visserligen skulle inte denna formel därefter återfinnas som ett konsistent spår i världspolitiken, men tanken på någon form av kollektiv säkerhet var så livskraftig att den under nya betingelser skulle dyka upp igen 1815, 1919 och 1945.
    På samma sätt var själva fredstanken i Westfaliska freden så pass livskraftig att även när den trängdes undan i den krassa maktpolitikens värld så övervintrade den — tillsammans med tanken på ett kontinuerligt närmande staterna emellan — i den politiska idédoktrinen och i den filosofiska litteraturen. Strävan efter fredstankens realisering har gentemot en återkommande verklighet av krig,

 

41 Skiljedomsväsendets höga utvecklingsgrad i Norden under medeltiden berörs av Hilding Eek i “Sverige och den internationella rätten”,Minnesskrift utgiven av Juridiska Fakulteten i Stockholm vid dess Femtioårsjubileum 1957, Stockholm 1957, s. 90 f.

massakrer och etnisk förföljelse visat på nödvändigheten av ett internationellt samfund — ett folkrättssamfund — som kan producera någon form av strategi för upprätthållande av fred och säkerhet. I Westfaliska freden fanns kanske ännu inte, som Fritz Dickmann påpekat, den medvetna avsikten att grunda en folkrättsgemenskap, men väl (genom staternas strävan efter samarbete och säkerhet) det första symtomet på existensen av en sådan gemenskap.42 Före år 1648 hade starkare stater genom krigsrättens logik (jus belli, jus superioritas) kunnat förinta svagare stater, men i Osnabrück och Münster accepterade man att ett fredsslut enbart fick leda till territoriella förändringar och inte till utplåning. Å andra sidan accepterade man i Westfaliska freden straffrihet för de krigsförbrytelser som ägt rum under trettioåriga kriget för att på detta sätt underlätta en snabb återgång till normalitet. Här låg man på kollisionskurs med senare tiders inrättande av tribunaler för internationella förbrytelser.
    Beträffande principen om religiös tolerans så vet vi att den 1648 inte sträckte sig till erkännande av en total tros- och samvetsfrihet — motprincipen cuius regio, cuius religio gällde fortfarande och religiösa minoriteter som etablerat sig i ett territorium efter 1624 befann sig i ett osäkert läge. Men freden skapade ändå ett tillstånd av religiös rättssäkerhet i Tyskland och uppdelningen med protestanter i norr och katoliker i söder har stått sig sedan dess. Ur den westfaliska regleringen skapades ett klimat där konfessionella majoriteter och minoriteter accepterade varandra. Avgränsningen av de konfessionella livsrummen, stormakternas garanti för dessa livsrum och rättsskyddet genom de neutrala riksdomstolarna (besatta av hälften katolska och hälften protestantiska domare) skapade, säger Dickmann, ett tillstånd i vilket religiösa avvikelser inte längre hade någon politisk betydelse:

 

“Tolerans kunde nu utövas utan fara för staten. Om tros- och samvetsfrihet slog igenom mycket tidigt i Tyskland, var det inte minst tack vare Westfaliska freden.”43

Efter det att religionsfriheten generellt accepterats som en norm i Europa, hade det också etablerats en plattform för utveckling av det vidare konceptet mänskliga rättigheter.
    Westfaliska fredens viktigaste bidrag till eftervärlden ligger dock i kombinationen av fredstanken med erkännandet av staterna som suveränt likställda och jämbördiga i rättslig mening. Därmed skapades en grundval för den gemenskap mellan Europas stater som

 

42 Jfr Fritz Dickmann, “Westfaliska freden inför eftervärlden”, i den av Göran Rystad utgivna Historia kring trettioåriga kriget, Wahlström & Widstrand, Stockholm/Falun 1963 och 1994, s. 154. 43 Dickmann, ibid., s. 157.

vi ser en vidareutveckling av i dagens läge. Samtidigt skapades en grundval för en vidareutveckling av folkrätten som sådan — för en utveckling mot ett institutionaliserat statssamfund med ett normativt system för främjande av internationell fred och säkerhet.