Artbrott

 

 

Av jur. kand. EVA STENBORRE

Påföljdsbestämningen innebär att domstolen vid påföljdsvalet enligt
30 kap. 4 § 2 st.BrB som skäl för fängelse skall beakta dels vilket straffvärde det åtalade brottet har, dels om det utgör ett artbrott samt dels om den tilltalade tidigare begått brott. — Begreppet artbrott behandlas i denna artikel med hänsyn till att det kan vara befogat att se hur denna benämning uppkommit och vilken innebörd begreppet har, för att en bättre förståelse skall erhållas av benämningens betydelse i påföljdssystemet.1

 

1. Bestämmelserna före brottsbalkens införande 1965
Straffarbete började införas under 1500-talet som förvandlingsstraff för böter. Under 1600-talet tillämpades straffarbete både som omedelbart ådömt straff och som förvandlingsstraff, ofta utnyttjat som billig arbetskraft på något av kungens slott eller gårdar eller vid någon av gruvorna i Falun eller Sala. Fängelse förekom inom den kyrkliga straffrätten sedan medeltiden som fängelse vid vatten och bröd; det betraktades dock i denna strafform som ett kroppsstraff och ådömdes högst 28 dagar. Inom lagstiftningen förekommer fängelsestraffet för första gången i den allmänna straffrätten under 1600-talets senare del, dels som omedelbart ådömt straff, dels som förvandlingsstraff och oftast men inte alltid förenat med vatten- och brödkost.2 Frihetsstraffen skulle avskräcka den dömde och allmänheten från att begå brott. Fängelsestraffet ansågs inte vanärande varför det ofta ådömdes adelsmän för att deras framtid inte skulle spolieras. För dessa dömda kunde verkställigheten variera i stränghet; de intagna kunde själva ordna mat och de fick ofta förhållandevis godtagbara bostadsutrymmen. Fängelsestraffet utgjordes därför främst av ett frihetsberövande.3 Det hårdaste straffarbetet ansågs vara på fästning, det ådömdes på viss tid, på livstid eller på ”behaglig tid”. Sistnämnda strafftid

 

1 Enligt Kommentar till Brottsbalken utgör brottslighetens art ett skäl för fängelse som är ”en av de mest svårhanterliga vid tillämpningen av de nya påföljdsvalsreglerna”, se Berg, Ulf m. fl., Kommentar till Brottsbalken Del III (25–38 kap.). Påföljder m. m. Följdförfattningar. Fjärde, omarbetade upplagan. s. 245. De brott som nämns i artikeln utgör endast exempel på brott som betraktas som artbrott. 2 Anners, Erik, Svensk straffrättshistoria. Del I. Stockholm 1972, s. 27 f. och s. 31, Hagströmer, Johan, Om frihetsstraffen. Uppsala 1875 s. 112–117. 3 Anners a. a. del I s. 27–29 och Strahl, Ivar, Om påföljder för brott. Andra, omarbetade upplagan, Stockholm 1955 s. 164.

innebar att om den intagne visade tendenser till förbättring, det vill säga avskräckts under verkställighetstiden, inverkade detta på strafftidens längd.4 I 1734-års lag är dödsstraffet den viktigaste strafformen men även frihetsstraffen förekommer. Termen straffarbete används dock fortfarande inte utan i stället benämningarna arbete vid Konungens slott eller fästning. Fängelse utdömdes på bestämd tid, detsamma gällde straffarbete och när straffarbetstiden var utsatt i lag ådömdes det från ett år till på livstid. Straffarbete ansågs som ett synnerligen strängt straff. De dömda fick arbeta mycket hårt och de levde under bedrövliga förhållanden. Disciplinen var sträng och obetydliga förseelser straffades med prygelstraff, andra brott med döden.5 En mer frekvent tillämpning av frihetsstraffen infördes genom en förordning 1779.6 I 1864 års strafflag gjordes skillnad mellan fängelse, fängelse vid vatten och bröd, nu ådömt högst 20 dagar, och straffarbete. Fängelse dömdes ut mellan en månad och två år, straffarbete mellan två månader och tio år eller på livstid; vid förening eller avräkning ansågs fängelse motsvara hälften så lång tid som straffarbete. Fängelse vid vatten och bröd avskaffades 1884 och ersattes av enkelt fängelse. Arbetsplikt även för intagna i fängelse infördes genom en förordning 1906.7 Fängelse skilde sig från straffarbete genom att det var avsett att vara en mildare reaktionsform. Det hade främst två funktioner i form av att dels vara det kortvarigaste frihetsstraffet, dels utgöra en särbehandling, som motiverades av brottets speciella beskaffenhet, orsakerna till gärningen, omständigheterna vid dess begående eller den dömdes personliga förhållanden. Straffarbete användes för att av allmänpreventiva skäl åstadkomma ett strängare strafflidande.8 Vissa brott i 1864 års strafflag har straffstadganden som endast upptar fängelse, vilket beror på brottens lindrigare karaktär. Andra brott upptar både fängelse och straffarbete; dessa brott gav domaren en möjlighet att tillämpa en mildare straffart när omständigheterna motiverade detta. I praxis utdömdes fängelse främst under tre månader för brott av särskilda typer — framförallt för rattfylleri,

4 Anners a. a. del I s. 28 och Hagströmer a. a. s. 120 f. 5 SOU 1953:17 s. 53, Anners a. a. del I s. 31 f. och Hagströmer a. a. s. 123 f. 6 SOU 1953:17 s. 53 och Hagströmer a. a. s. 124. 7 SOU 1953:17 s. 54 f., Anners a. a. del II s. 8 och Hoflund, Olle, Straff och andra reaktioner på brott. Tredje upplagan. Stockholm 1993. s. 27. 8 SOU 1953:17 s. 71 f. Skillnaden mellan fängelse och straffarbete bestod även i att fängelsestraffet innebar att straffet avtjänades i öppen anstalt, medan straffarbete avtjänades de tre första månaderna i sluten anstalt och den dömde kunde därefter överföras till öppen anstalt. Intagen i fängelse erhöll vissa privilegier i jämförelse med person dömd till straffarbete, exempelvis användning av egna kläder i enrum, fritt förfogande över intjänad arbetspremie m. m., se SOU 1953:17 s. 72–75.

militära brott och våldsbrott — för vilka brott antingen endast fängelse var stadgat eller utgjorde normalstraffet. Merparten av dessa lagöverträdare var tidigare ostraffade personer även om så inte var fallet för alla.9

 

2. Brottsbalkens bestämmelser före reformen 1989
Strafflagberedningen uppger i sitt betänkande (SOU 1953:17) Enhetligt frihetsstraff m. m., i vilket beredningen förordar att fängelse och straffarbete sammanförs till ett frihetsstraff, att det finns brott ”av speciella slag, vid vilka villkorlig dom eller kriminalvård i frihet över huvud av allmänpreventiva skäl icke ansetts böra förekomma, vållandebrott, rattfylleribrott, misshandel, brott mot specialstraffrättsliga författningar.” Det rör sig om brott som ”på grund av brottets allvarliga art” medför att frihetsstraff ådöms.10 I Strafflagberedningens betänkande (SOU 1956:55) Skyddslag, vilket tillsammans med Straffrättskommitténs betänkande (SOU 1953:14) Förslag till Brottsbalk lades till grund för införandet av Brottsbalken, förespråkar beredningen att möjligheten att döma ut fängelse på kort tid bör finnas kvar ”närmast för de allmänpreventiva syftena”. Beredningen uppger att det troligen i de flesta fallen är av allmänpreventiva skäl som korta fängelsestraff döms ut, av vilka många rör trafikbrott, främst rattfylleri.11 Enligt Strafflagberedningen är det uppenbart att de allmänpreventiva hänsynen väger tyngre för vissa brottsgrupper exempelvis vid ordningsförseelser och rattfylleri. I Skyddslag framför beredningen dock uppfattningen att domstolarna inte bör döma enligt schabloner utan att rätten i stället i varje enskilt fall bör pröva om domstolen med hänsyn till allmänpreventionen bör avstå från att döma till villkorlig dom.12 I proposition 1962:10, som föregick Brottsbalken, uppges att det måste finnas tillgång till ett tidsbestämt frihetsberövande när förutsättningen för att döma till någon av de särskilda frihetsberövande åtgärderna, det vill säga internering och ungdomsfängelse, inte föreligger. ”Fängelse kommer därför alltjämt att, jämte böter, ha funktionen att vara den reaktionsform som tillgripes, om annan påföljd icke finnes lämplig på grund av överväganden jämlikt bestämmelserna om val av påföljd i 1 kap. 7 § av departementsför-

 

9 SOU 1944:50 s. 128 och SOU 1953:17 s. 72. Fängelse stadgades för oaktsamhetsbrott, rattfylleri och lindrigare förmögenhetsbrott som exempelvis snatteri, egenmäktigt förfarande i icke grova fall, självtäkt, bedrägligt beteende och undandräkt, se Strahl a. a. s. 164. 10 SOU 1953:17 s. 75 f. och s. 79. 11 SOU 1956:55 s. 75. Av de 3 026 personer, som dömdes till fängelsestraff, vilket började verkställas 1953, var 2 085 personer dömda för rattfylleri eller annat trafikbrott. Fängelse dömdes ut för de flesta av dessa brott en till två månader, se SOU 1956:55 II. s. 28 f. 12 SOU 1956:55 s. 122.

slaget och de för de olika påföljderna uppställda särskilda förutsättningarna.”13 I propositionen nämns att frihetsberövanden av huvudsakligen allmänpreventiva skäl vad gäller ungdomar mellan 18–21 år främst är aktuella när det är fråga om brott av mindre allvarlig art och anstaltsvistelsen därför kan göras relativt kort. Den tidsobestämda påföljden ungdomsfängelse skall således inte användas i dessa fall, det handlar i stället om ett val mellan att antingen döma till skyddstillsyn i kombination med behandling i anstalt eller ett kortare fängelsestraff. När det föreligger skäl att döma till ett frihetsingripande är förhållandena i de flesta fall sådana att den unge bör ställas under skyddstillsyn. Emellertid uppges i propositionen att det inte kan uteslutas att ett kortare frihetsstraff av allmänpreventiva skäl måste ådömas unga personer, vilkas förhållanden inte motiverar övervakning eller andra åtgärder efter frigivningen. Detta gäller brott, som enligt gällande praxis utgörs av våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, andra våldsbrott, rattfylleri, andra trafikbrott, vapenvägran, rymning eller andra krigsmannabrott.14

 

3. Brottsbalkens bestämmelser efter reformen 1989
Det är i Fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1986:14) Påföljd för brott som begreppet artbrott myntas. I utredningen nämner kommittén att de allmänpreventiva hänsynen framträder i påföljdsvalet i högre utsträckning vid ”vissa arter av brott”, exempelvis rattfylleri (nu grovt rattfylleri).15 I både proposition 1987/88:120 och Fängelsestraffkommitténs betänkande, vilka lades till grund för reformen av påföljdsbestämningen 1989, anförs att det är de allmänpreventiva skälen som medför att fängelse döms ut för artbrotten. Utredningen uppger att samhället anser att det vid påföljdsvalet är nödvändigt att med kraft ta avstånd från dessa brottstyper trots att brotten inte har höga straffvärden.16 Det kan även finnas anledning enligt propositionen och betänkandet att skärpa straffet vid påföljdsvalet om ett brott fått en större utbredning eller antagit mer elakartade former. En sådan förskjutning av rättspraxis bör dock enligt kommittén endast ske om det finns anledning att generellt skärpa bedömningen av dylika fall. Kommittén menar att påföljdsvalet inte skall användas för att statuera exempel i enskilda mål varför domstolarna bör vara restriktiva med att utveckla praxis med fängelsestraff när lagstiftningen inte uttalar detta påföljdsval.17

 

13 Prop. 1962:10 del C s. 237. 14 Prop. 1962:10 del C s. 93 f. 15 SOU 1986:14 s. 74. 16 SOU 1986:14 s. 457 och prop. 1987/88:120 s. 100. 17 SOU 1986:14 s. 74 f.

I propositionen nämns som exempel på brott som utgör artbrott rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket, vissa former av misshandel, våld mot tjänsteman och vissa skattebrott.18 Artbrotten presumerar således fängelse och det bör enligt propositionen föreligga särskilda skäl för att inte döma till frihetsberövande påföljd. Exempel på sådana skäl är de som motiverar att skyddstillsyn ådöms.19 I Straffsystemkommitténs betänkande (SOU 1995:91) Ett reformerat straffsystem anförs att införandet av begreppet brottets art skedde på grund av att hänsynen till allmänpreventionen ansågs böra ske på lagstiftningsnivå och inte av domstolen vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Man menade att en dom i ett enskilt fall inte hade någon allmänpreventiv effekt och att det inte heller var rimligt att domstolen spekulerade kring detta vid påföljdsbestämningen. Det ansågs inte lämpligt att systemet skulle kunna medföra att domstolarna kunde statuera exempel. Emellertid uppger kommittén att domstolarna sällan resonerade på detta sätt före reformen av påföljdsbestämningen, även om det av formella skäl hänvisades till allmän laglydnad i domskälen. Enligt Straffsystemkommittén blev det därför inte någon större förändring i den praktiska rättskipningen när begreppet brottets art infördes.20 Enligt Straffsystemkommittén är artbrott ”brott av sådan beskaffenhet att det bedöms lämpligt att av huvudsak allmänpreventiva skäl ingripa med en sträng påföljd omedelbart trots att straffvärdet i sig inte är påtagligt högt. Syftet härmed är att hos allmänheten inskärpa att det, när det gäller brott av detta slag, finns små möjligheter att tillämpa den annars normala påföljdsbestämningen, enligt vilken förstagångsbrottslingar genom påföljdsvalet behandlas påtagligt mildare än dem som gjort sig skyldiga till upprepad kriminalitet. Vad man härigenom förväntar sig uppnå är en på generell nivå både moralbildande eller moralförstärkande effekt och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen av brott.”21

 

18 Prop. 1987/88:120 s. 100. 19 Dessa skäl består av om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet, om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet eller om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten, se prop. 1987/88:120 s. 100 och s. 14. 20 SOU 1995:91 del II s. 134. 21 SOU 1995:91 del II s. 136.

Det är Straffsystemkommitténs uppfattning att brottets art inte kan bedömas isolerat från brottets straffvärde. Kommittén förordar därför att det vid påföljdsbestämningen i stället bör göras en sammanvägning av brottets art och straffvärde vars resultat kommittén benämner brottets karaktär. Utredningen uppger att det i proposition 1987/88:120 nämns att även om straffvärdet inte är särskilt högt i ett enskilt fall så kan det i samverkan med andra faktorer motivera att fängelse döms ut. Kommittén förordar dock att det tydligare än tidigare skall framgå att domstolen skall göra en sammanvägning av de olika skälen för fängelse.22 I prop. 1997/98:96 föreslås vissa reformer av påföljdssystemet med hänsyn till de förslag som framkommer i Straffsystemkommitténs och Ungdomsbrottskommitténs betänkanden, SOU 1995:91 respektive SOU 1993:35.
    Det anförs i propositionen att det i huvudsak är av allmänpreventiva skäl som fängelse ådöms för artbrott. Enligt propositionen är det främst genom praxis från HD som det har fastslagits vilka brott som utgör artbrott. Detta har skett brottstyp för brottstyp och inte genom allmänna riktlinjer. I propositionen nämns som exempel på denna praxis brott mot totalförsvarsplikten.23 Utöver de artbrott som nämns i prop. 1987/88:120 exemplifieras i prop 1997/98:96 även med brotten narkotikabrott, vissa bokföringsbrott, mened samt övergrepp i rättssak.24 Enligt propositionen föreligger det för närvarande inte tillräckliga skäl att göra ändringar i stadgandet om påföljdsval i 30 kap. 4 § BrB.25 Det är enligt propositionen tydligt att frågan om ett visst brott skall bedömas utgöra artbrott eller inte ofta innebär svårigheter för domstolarna eftersom det saknas generella riktlinjer om vad som skall medföra denna klassificering. Domstolarna har i stället att utgå ifrån en relativt kasuistisk rättstillämpning. Detta leder ofta till ”en stelbent tillämpning med endast begränsat utrymme för att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.” Den nya benämningen ”brottets karaktär”, som föreslås av Straffsystemkommittén, utgör enligt propositionen inget förtydligande och bör därför inte införas.26 Det är enligt propositionen nödvändigt att kunna beakta artbrott jämte brottets straffvärde och tidigare brottslighet som ett skäl för att döma till fängelse så länge som det råder en presumtion för att domstolen i första hand skall välja en lindrigare påföljd än fängelse.27

 

22 SOU 1995:91 del II s. 136–138. 23 Prop. 1997/98:96 s. 116. 24 A. prop. s. 116. 25 A. prop. s. 115. 26 A. prop. s. 117. 27 A. prop. s. 117.

Den förändring av påföljdssystemet som skett i form av införandet av samhällstjänst och verkställighet av fängelsestraff genom intensivövervakning och de förändringar som föreslås i propositionen, det vill säga en breddning av samhällstjänsten genom att en föreskrift om samhällstjänst även skall kunna ådömas vid villkorlig dom samt att samhällstjänst skall kunna kombineras med böter, medför dessutom att brottslighetens art påverkar påföljdsbestämningen på ett mer nyanserat sätt än tidigare. Övergången från frivårdspåföljderna till fängelse som verkställs i anstalt delas därmed in i flera steg och ett artbrott kommer således i färre fall att medföra att ett fängelsestraff verkställs i anstalt.28 I propositionen uppges att regeringen kommer att ta initiativ till en fortsatt analys av påföljdssystemet, exempelvis i form av om villkorligt fängelse skall införas och att det är naturligt att frågan om brottslighetens art även ingår i denna utredning.29

 

4. Rättsfall
Nedan följer en analys av särskilt intressanta rättsfall i vilka bland annat vanligt förekommande artbrott ingår och vissa omständigheter som HD nämner i sina bedömningar av brottstyperna.30

 

4.1 NJA 1997 s. 278: Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har ådömts för grovt rattfylleri
Git E., född 1968, dömdes av tingsrätten för grovt rattfylleri till fängelse en månad sedan hon i februari 1996 fört en personbil efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes utandningsluft uppmättes till 0.63 mg/l.
    Tingsrätten anför i domskälen att Git E. lever under ordnade förhållanden och att hon varken missbrukar eller är beroende av alkohol men att en viss överkonsumtion dock kan förekomma vid speciella tillfällen. Brottets art samt att tillräckliga skäl inte föreligger att inte döma till frihetsberövande påföljd, medför enligt tingsrätten att påföljden bestäms till ett kortare fängelsestraff.
    Domen överklagades av Git E. med yrkande om att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Åklagaren bestred ändring.

 

28 A. prop. s. 118. 29 A. prop. s. 118. 30 Beträffande andra artbrott kan följande rättsfall nämnas, det vill säga för bokföringsbrott NJA 1993 s. 687; narkotikabrott NJA 1997 s. 522 och NJA 1996 s. 478; skattebrott NJA 1980 s. 359; olaga vapeninnehav NJA 1991 s. 498; olovlig vistelse i riket NJA 1978 s. 446; våld mot tjänsteman NJA 1984 s. 898; brukande av falsk urkund NJA 1983 s. 786; försök till varusmuggling NJA 1983 s. 601 och NJA 1978 s. 715; utpressning NJA 1997 s. 507; dopingbrott NJA 1995 (I och II) s. 89 och vad gäller övergrepp i rättssak kan hänvisning ske till prop. 1996/97:135 s. 10. Förmodligen utgör även grovt sjöfylleri artbrott, se prop. 1990/91:128 s. 13.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till skyddstillsyn med föreskrift om att utföra oavlönat arbete i 40 timmar i stället för fängelse en månad. I domskälen uppger hovrätten att tillräckliga skäl föreligger att välja annan påföljd än fängelse med hänsyn till Git E:s personliga förhållanden och övriga omständigheter. Enligt yttrande från frivårdsmyndigheten har Git E. inte missbruksproblem, hon är inte heller beroende av alkoholhaltiga drycker. Git E. kan dock överkonsumera alkohol vid vissa speciella tillfällen.
    Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Git E. bestred ändring.
    HD fastställde hovrättens domslut. I domskälen anför HD att Git E. fullgjort den samhällstjänst om 40 timmar som ålagts henne. Hon har även deltagit i en kurs för unga rattfylleridömda. Enligt Git E. själv fungerar kontakten med övervakaren bra och kursen hon deltagit i har fått henne att inse att hon tidigare haft alkoholproblem. Hon anser sig vara botad, vilket har skett med hjälp av behandlingen.
    HD anser att Git måste E. ha förvärvat en alkoholtolerans med hänsyn till dels den höga koncentrationen av alkohol som uppmättes efter körningen, dels att Git E. uppgav att hon inte kände sig berusad vid gärningstillfället. Enligt HD hade hon därför vissa alkoholproblem när körningen ägde rum. Detta talar för att en påföljd bestäms som ger möjlighet till behandling.
    Enligt HD är det i målet av avgörande betydelse att i stället för att döma till fängelse bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. HD uppger att det i förarbetena till lagen (1989:928) om samhällstjänst inte finns någon begränsning till vare sig unga lagöverträdare eller förbud mot att döma till samhällstjänst vid artbrott. Det bör därför vara möjligt att vid valet mellan fängelse och skyddstillsyn som påföljd för grovt rattfylleri bestämma påföljden till den sistnämnda om den tilltalade har måttliga alkoholproblem och skyddstillsynen innehåller frihetsinskränkande moment, som medför att påföljden framstår som tillräckligt ingripande, exempelvis om den förenas med samhällstjänst av tillräcklig omfattning.

 

4.2 NJA 1997 s. 103: Någon saklig förändring har inte skett i och med införandet av begreppet artbrott
Alberto L, 16 år vid brottets begående, dömdes för vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik och olovlig körning sedan han vid förandet av en bil saknat körkort och under färden med för hög hastighet företagit en omkörning som orsakat en kollision. Alberto L:s medpassagerare avled till följd av de skador han fick vid kollisionen, den

mötande bilens förare och passagerare åsamkades kroppsskador, passageraren svåra skador.
    Tingsrätten dömde Alberto L till skyddstillsyn samt 150 dagsböter å 30 kr.
    Åklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Alberto L. yrkade anslutningsvis att brotten inte skulle rubriceras som grova.
    Hovrätten gjorde bedömningen att synnerliga skäl förelåg att döma till fängelse på grund av brottens art. Påföljden bestämdes till fängelse två månader.
    Alberto L. överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom alternativt skyddstillsyn. Åklagaren bestred ändring.
    I domskälen anför HD att det av 30 kap. 4 § 2 st. BrB följer att skäl för fängelse kan vara brottets art.”Innebörden av att ett visst brott betraktas som ett s k artbrott är att det råder en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Före påföljdsreformen 1988 kunde fängelsepåföljd motiveras av hänsyn till allmän laglydnad. Begreppsförändringen innebär inte någon saklig förskjutning.” I domskälen nämner HD vidare att det av 30 kap. 5 § 1 st. BrB följer att synnerliga skäl krävs för att döma en person som inte fyllt 18 år när brottet begicks till fängelse. Enligt förarbetena till paragrafen är det främst brottets höga straffvärde som kan medföra att fängelse ådöms denna åldersgrupp medan personer mellan 18–20 år kan ådömas fängelse när särskilda skäl föreligger, det vill säga på grund av brottets art. Det är således enligt HD endast i mycket sällsynta fall som brottets art bör leda till fängelse för personer under 18 år (se exempelvis nedanstående rättsfall).
    HD anser inte att de brott Alberto L. begått har ett så högt straffvärde att de motiverar en fängelsepåföljd. Inte heller brottslighetens art motiverar en frihetsberövande påföljd. Enligt HD kan påföljden inte stanna vid böter och förutsättningarna att döma till skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård är inte uppfyllda. HD bestämde därför påföljden till villkorlig dom jämte 150 dagsböter å 30 kr.31

 

4.3 NJA 1996 s. 757: Mened, artbrott
Jonas A. gjorde sig vid 17 års ålder skyldig till mened. I domskälen anför HD som ovan: ”Innebörden av att ett visst brott betraktas som artbrott är att det råder en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Före påföljdsreformen 1988 angav texten att fängelsepåföljd kunde vara påkallad av hänsyn till allmän lag-

 

31 Vållande till annans död genom vårdslöshet i trafik bedömdes i NJA 1971 s. 186 som så allvarligt att annan påföljd än fängelse för en tilltalad som fyllt 18 men inte 21 år kunde inte komma i fråga av allmänpreventiva skäl.

lydnad. I de fall brottslighetens art motiverade val av fängelse var det just allmänpreventiva hänsyn som gjorde sig gällande och begreppsförändringen innebär inte någon saklig förskjutning.” HD anför vidare: ”Brott som innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet behandlas i praxis ofta som artbrott. Till dessa brott hör menedsbrottet.” Menedsbrottets art bedömdes av HD utgöra synnerliga skäl att döma Jonas A. till fängelse. Sådana personliga omständigheter ansågs inte föreligga att annan påföljd kunde komma i fråga. Med hänsyn till Jonas A:s ungdom bestämde HD fängelsestraffet till 1 månad.

 

4.4 NJA 1992 s. 590: värnpliktsbrott bör föranleda fängelsestraff av hänsyn till allmänpreventionen
Mikael P., som tidigare dömts för värnpliktsbrott, dömdes till fyra månaders fängelse för värnpliktsbrott. I domskälen anför HD: ”Av hänsyn till den militära disciplinen (det vill säga allmänpreventionen, förf. anm.) finns det inte skäl att nu överväga skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst som påföljd i stället för fängelse: i förevarande fall är skyddstillsyn för övrigt utesluten redan på grund av att återfallsrisk saknas (se 30 kap. 9 § 1 st. BrB).”

 

4.5 NJA 1992 s. 190: artbrott utgörs av brottstyper som är svåra att förebygga och upptäcka, grovt försäkringsbedrägeri utgör inte artbrott
TR:n dömde Hassan S. för försök till grovt bedrägeri till fängelse sex månader sedan han forslat bort matvaror för omkring 300 000 kr och därefter lämnat in en skadeanmälan till ett försäkringsbolag om inbrott i hans lagerlokal. Om Hassan S. hade lyckats med brottet, hade hans vinst blivit cirka 200 000 kr och motsvarande skada hade åsamkats försäkringsbolaget. TR:n motiverar påföljden bland annat med att: ”Försäkringsbedrägeri utgör en form av planerad brottslighet som är svår att förebygga och även svår att avslöja. När fråga är om grövre sådana brott talar därför brottets art i sig starkt för en frihetsberövande påföljd.” Hassan S. fullföljde talan i HovR:n och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och böter. Åklagaren bestred ändring.
    HovR:n ändrade TR:ns dom på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom och 80 dagsböter å 40 kr varvid bötesstraffet till en del av 20 dagsböter ansågs verkställt genom den tid Hassan S. varit anhållen i målet.
    HovR:n anför i domen att ”Varken brottets art eller dess straffvärde utgör skäl för fängelse. Det saknas särskild anledning att

befara att Hassan S. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.” Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till det av TR:n utdömda fängelsestraffet, sex månader. Hassan S. bestred ändring.
    HD fastställde HovR:ns domslut. I domskälen anför HD: ”Riksåklagaren har vidare, liksom TR:n, framhållit att försäkringsbedrägeri är en brottstyp som är svår att förebygga och upptäcka. Omständigheter av sådant slag bör otvivelaktigt kunna beaktas vid bedömningen av om ett visst slags brottslighet skall anses vara av den arten att påföljden bör bestämmas till fängelse även när detta inte är påkallat av brottets straffvärde. Det kan sålunda hävdas att allmänpreventiva hänsyn väger tungt i sådana fall då den enskilde på grund av kontrollsvårigheter har särskilt stor möjlighet att göra ekonomiska vinster på annans bekostnad genom falska uppgifter och frestelsen till missbruk därför kan vara speciellt stark. Även om hänsyn av detta slag kan göra sig gällande vid allvarliga försäkringsbedrägerier, skiljer sig dessa inte typiskt sett i sådan grad från bedrägerier i allmänhet att de med hänsyn till sin art bör vara föremål för någon mera generell särbehandling i påföljdshänseende.”32

 

4.6 NJA 1991 s. 444: påföljden för gaturån bestämdes till skyddstillsyn i förening med fängelse, två månader, för en 18-årig yngling med hänsyn till dels att gaturån främst i de större städerna ökat under senare år, dels brottslighetens art samt dels att den tilltalade tidigare vid två tillfällen begått förmögenhetsbrott
TR:n dömde Jan V. för stöld och rån till fängelse 8 månader sedan han dels tillsammans med en kamrat gemensamt och i samråd medelst våld (spark i ryggen och kvarhållande på marken) olovligen tagit och tillägnat sig en pensionär Sixten B. tillhörig plånbok innehållande bland annat 300–350 kr i kontanter, dels stulit en herrcykel värd minst 600 kr.
    I domskälen anför TR:n att rånbrottet förtjänar ett högre straff än minimistraffet för rån, fängelse ett år, men på grund av den tilltalades ålder, 18 år, kan detta underskridas. Båda parter fullföljde talan i HovR:n. Jan V. yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, åklagaren yrkade att fängelsestraffet skulle skärpas. HovR:n ändrade TR:ns domslut och bestämde påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 8 månader ha ådömts.

 

32 Inte heller allmänfarlig vårdslöshet utgör artbrott enligt HD, se NJA 1995 s. 145.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas i första hand till fängelse och i andra hand till skyddstillsyn jämte fängelse. Jan V. bestred ändring.
    HD ändrade HovR:ns domslut på så sätt att föreskriften om samhällstjänst upphävdes och skyddstillsynen förenades med fängelse, två månader.
    I domskälen anför HD att brottets straffvärde inte ändras av att den tilltalade vid brottets begående var 18 år. Det föreligger därför enligt HD en presumtion för att fängelse skall ådömas för brottet. HD anför vidare: ”Antalet gaturån har främst i de större städerna ökat under senare år. Brottet förövas inte sällan av ungdomar och med äldre, ensamma personer som offer. Även brottslighetens art33 liksom det förhållande att Jan V. vid två tillfällen dömts för förmögenhetsbrott talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse.” Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är inte en tillräckligt ingripande påföljd enligt HD eftersom denna påföljd skall väljas endast i undantagsfall, om brottets straffvärde skulle föranleda fängelse i ett år eller mer.

 

4.7 NJA 1990 s. 84 I och II: brottets närmare karaktär och omständigheterna kring brottet samt den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas vid bedömningen av om misshandel av normalgraden skall medföra ett fängelsestraff
I: TR:n dömde Christer U. för misshandel av normalgraden till villkorlig dom och 100 dagsböter å 65 kr. Christer U. hade fyllt 20 men inte 21 år när brottet begicks. Åklagaren fullföljde talan till HovR:n och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Christer U. bestred ändring.
    HovR:n ändrade TR:ns domslut på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse en månad.
    Christer U. sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter. Riksåklagaren bestred ändring.
    HD ändrade HovR:ns domslut på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom och 100 dagsböter å 65 kr. I domskälen anför HD att misshandel av normalgraden bör medföra att påföljden bestäms till fängelse. I överensstämmelse med praxis måste dock brottets ”närmare karaktär och omständigheterna kring brottet beaktas vid bedömningen. Vidare måste även vid denna form av brottslighet hänsyn tas till vad som har kommit fram om gärningsmannens personliga förhållanden.” HD hänvisar även till

33 Enligt förarbeten, doktrinen och praxis brukar brott med straffvärden om ett års fängelse inte klassificeras som artbrott; dessa brott anses ha ett så högt straffvärde att presumtion föreligger för fängelse av den anledningen, prop. 1987/88:120 s. 100; Nelson Kriminalpolitik och ingripande vid brott, Göteborg, s. 64; Jareborg Straffrättsideologiska fragment, Göteborg 1992, s. 169 f. och NJA 1989 s. 876, se nedan.

30 kap. 5 § BrB enligt vilken paragraf den som fyllt 18 år men inte 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till brottets straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.
    II: TR:n dömde Timo L. för misshandel av normalgraden till villkorlig dom och 100 dagsböter å 60 kr.
    Åklagaren fullföljde talan i HovR:n och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Timo L. bestred ändring.
    HovR:n fastställde TR:ns domslut. Riksåklagaren sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Timo L. bestred ändring.
    HD ändrade HovR:ns domslut endast på så sätt att antalet dagsböter bestämdes till 120. I domskälen anför HD i överensstämmelse med det ovan refererade rättsfallet att misshandel av normalgraden bör medföra att påföljden bestäms till fängelse. Även i detta rättsfall anför HD att brottets närmare karaktär och omständigheterna kring brottet måste beaktas vid bedömningen av om brottet skall klassificeras som artbrott eller inte liksom den tilltalades personliga förhållanden.

 

4.8 NJA 1989 s. 870: rånförsök har inte ansetts utgöra artbrott, utbredningen av rånförsök och den omständigheten att gärningen skett med knivhot, har medfört att påföljden bestämdes till fängelse sex månader
TR:n dömde Roger K. och Petter N., 17 respektive 18 år, för försök till rån till villkorlig dom och 120 dagsböter å 20 kr sedan de i sällskap och i samråd en natt i Stockholm medelst hot som inneburit trängande fara försökt att stjäla pengar från Hans S. Hotet bestod i att Roger K. riktade en stilettliknande kniv mot Hans S. och uttalade ”hit med pengarna” samtidigt som Petter N. tog tag i Hans S:s arm.
    Åklagaren fullföljde talan i HovR:n och yrkade att envar av Roger K. och Petter N. skulle dömas till fängelse. Roger K. och Petter N. bestred båda ändring.
    HovR:n fastställde TR:ns domslut. Riksåklagaren sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse för såväl Roger K. som Petter N. Både Roger K. och Petter N. bestred ändring.
    HD ändrade HovR:ns dom på så sätt att påföljden för var och en av Roger K. och Petter N. bestämdes till fängelse sex månader. I domskälen anför HD att vissa brott enligt förarbetena motiverar kortvariga fängelsestraff trots att de inte har särskilt höga straffvärden, exempelvis rattfylleri. Det är enligt HD tydligt att rånförsöket inte tillhör någon art som svarar mot en sådan beskrivning. HD anser emellertid med hänsyn till bland annat utbredningen av den brottstyp som rånförsök utgör samt att gärningen skett med kniv-

hot, att villkorlig dom är, även i förening med ett bötesstraff, en inte tillräckligt ingripande påföljd.

 

4.9 NJA 1989 s. 570: Oredlighet mot borgenärer avseende ett belopp om 45 000 kr, som undandragits konkursbo, har bedömts utgöra artbrott och ådömts fängelse en månad.
Tingsrätten dömde Johny G. för grov oredlighet mot borgenärer sedan han enligt domstolen undandragit eller undanhållit konkursförvaltningen ett belopp om åtminstone 147 700 kr. Brottet bedömdes av rätten vara av den arten att fängelse med hänsyn till allmän laglydnad ansågs påkallat. Påföljden bestämdes till fängelse sex månader.
    Tingsrättens dom fastställdes av hovrätten sedan Johny G. fullföljt talan medan åklagaren bestritt ändring.
    HD rubricerade inte gärningen som grovt brott eftersom rätten fann att det belopp Johny G. undandragit utgjordes av 45 000 kr. HD sänkte därför straffet till fängelse en månad. Domstolen gör samma bedömning som underrätterna, det vill säga att brottet är av en sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse.

 

5. Doktrin
I Kommentar till Brottsbalken av Ulf Berg m. fl. anges även där att det främst är av allmänpreventiva skäl som artbrotten leder till fängelsestraff. Enligt Kommentarerna baserar sig bedömningen av att ett visst brott utgör artbrott förmodligen på uttalanden som lagstiftaren gjort i samband med att ny lagstiftning införts men det torde även vara ofrånkomligt med ställningstaganden från domstolarnas sida oavsett om lagstiftaren uttalat sig eller inte.34 De omständigheter som enligt Kommentarerna kan tänkas tala för att ett brott utgör ett artbrott är de som nämns i 29 kap. 2 § BrB, det vill säga de försvårande omständigheterna.35 I Straffrättsideologiska fragment påpekar Nils Jareborg att det i proposition 1987/88:120 endast anförs att det vid artbrott ådöms korta fängelsestraff och inte ”den i praxis inte ovanliga användningen av fängelse i intervallet sex–elva månader, trots att återfall inte föreligger”.36

 

6. Sammanfattning och avslutande synpunkter
Under 1600-talet tillämpades frihetsstraffen fängelse, fängelse vid vatten och bröd samt straffarbete. Det förekom en skillnad mellan frihetsstraffen genom att straffarbetet ansågs vara ett mycket strängt straff, fängelsestraffet upplevdes dessutom inte som vanärande, det ådömdes därför ofta ståndspersoner, vilkas framtid

34 Berg, Ulf m. fl., a. a. s. 245. 35 Berg, Ulf m. fl. a. a. s. 246. 36 Jareborg, a. a. s. 170.

därmed inte spolierades. Frihetsstraffen dömdes alla ut för att avskräcka de dömda och allmänheten till lydnad men även för att vedergälla brottet.
    Enligt 1864 års lag förekom en skillnad mellan korta och långa frihetsberövanden; det dömdes till korta fängelsestraff för vissa typer av brott och straffarbete för andra brott. De korta fängelsestraffen dömdes ut under första hälften av 1900-talet av allmänpreventiva skäl efter det att domstolen i varje enskilt fall prövat om villkorlig dom eller kriminalvård i frihet i stället kunde ådömas för brott som rattfylleri, militära brott och våldsbrott, det vill säga brott vars allvarliga art medförde att annan påföljd än fängelse inte ansågs kunna ådömas. Straffarbete dömdes inte ut för dessa brott eftersom denna straffart var tänkt för svårare brott, för vilka ett strängare strafflidande och allmänpreventiva skäl ansågs kräva längre frihetsberövanden. Det var brottets speciella beskaffenhet, orsakerna till gärningen, omständigheterna vid dess begående eller den dömdes personliga förhållande som motiverade särbehandlingen med det korta frihetsberövandet. De flesta som ådömdes dessa korta fängelsestraff var tidigare ostraffade personer.
    Korta fängelsestraff förordades även av Strafflagberedningen. Beredningen motiverade dessa påföljder endast av allmänpreventiva skäl.
    Årtiondet före brottsbalkens införande utdömdes korta fängelsestraff av allmänpreventiva skäl för vissa typer av brott av vilka de flesta utgjorde trafikbrott, främst rattfylleri.
    Det var genom betänkandet (SOU 1986:14) Påföljd för brott som begreppet artbrott började användas. Införandet av begreppet brottets art skedde på grund av att hänsynen till allmänpreventionen ansågs böra ske på lagstiftningsnivå och inte av domstolen vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Domstolarna resonerade emellertid sällan på detta sätt före reformen av påföljdsbestämningen, även om det av formella skäl hänvisades till allmän laglydnad i domskälen. Det blev därför inte någon större förändring i den praktiska rättskipningen när begreppet brottets art infördes. Det är fortfarande av allmänpreventiva skäl som de korta frihetsstraffen döms ut för vissa brottstyper. Det förordas dock i förarbetena att praxis kan skärpas av hänsyn till allmänpreventionen om ett brott blivit mer utbrett eller antagit mer elakartade former.
    Införandet av begreppet artbrott innebär inte heller enligt HD att någon saklig förskjutning har skett. Det är alltjämt av allmänpreventiva skäl som fängelse ådöms för vissa särskilda typer av brott, det vill säga artbrotten.
    Enligt Brottsbalkskommentarerna är det främst av allmänpreventiva skäl som artbrotten leder till fängelsestraff, vilket förmodligen baserar sig på uttalanden som lagstiftaren gjort i samband med att ny lagstiftning införts men det torde även vara ofrånkomligt med

ställningstaganden från domstolarnas sida oavsett om lagstiftaren uttalat sig eller inte. I NJA 1989 s. 870 anför även HD att vissa brott enligt förarbetena motiverar kortvariga fängelsestraff trots att de inte har särskilt höga straffvärden.
    Enligt 30 kap. 4 § 1 st. BrB råder en presumtion mot fängelse vid påföljdsvalet. Rätten skall därvid beakta om någon omständighet som anges i 29 kap. 5 § BrB föreligger. De skäl som enligt prop. 1987/88:120 kan medföra att ett artbrott inte leder till fängelse är de skäl som motiverar skyddstillsyn.
    Jareborg påpekar att det i praxis vid artbrott förutom korta fängelsestraff inte är ovanligt att fängelse ådöms i intervallet sex–elva månader, trots att återfall inte föreligger. För mened ådöms ofta i praxis fängelse sex månader.37 Brottets närmare karaktär och omständigheterna kring brottet samt den tilltalades personliga förhållanden måste enligt HD beaktas vid bedömningen av om misshandel av normalgraden skall medföra ett fängelsestraff även om misshandel av normalgraden oftast medför ett kortare fängelsestraff. Dessa överväganden beaktades även före brottsbalkens införande när det bedömdes om brottet var att klassificera som ett artbrott eller inte.
    I ett rättsfall bestämde HD påföljden för gaturån till skyddstillsyn i förening med fängelse två månader för en 18-årig yngling med hänsyn till dels att den tilltalade tidigare vid två tillfällen begått förmögenhetsbrott, dels att gaturån under senare år ökat om än främst i de större städerna samt dels brottets art. Rånförsök har i praxis liksom i förarbetena och doktrinen oftast inte ansetts utgöra artbrott eftersom brottets straffvärde är fängelse ett år. Det är en annan sak att ett särskilt artbrott bedöms ha ett straffvärde som motsvarar fängelse ett år, se NJA 1997 s. 507. Utbredningen av rånförsök och det faktum att gärningen skett med knivhot, har i ett annat rättsfall lett till att påföljden bestämdes till fängelse sex månader för två ynglingar, 17 respektive 18 år.
    Värnpliktsbrott bör enligt HD föranleda fängelsestraff av hänsyn till allmänpreventionen. Detta brott är ett brott som i likhet med äldre rätt utgör artbrott även om ideella skäl för tidigare ostraffade personer kan medföra att påföljden för det första brottet bestäms till villkorlig dom jämte böter.38 Oredlighet mot borgenärer har i ett rättsfall bedömts utgöra artbrott. I förarbetena till en förändring av brottsbeskrivningen uppges att de handlingar, som omfattas av paragrafen, är av mycket varierande slag. De allvarligare fallen av ekonomisk hänsynslöshet bör ges ökade möjligheter att beivras. Vissa former bör bedömas vara mycket allvarliga, exempelvis otillbörliga förfaranden i anslut-

 

37 Se exempelvis justitierådet Gregows skiljaktiga mening i NJA 1996 s. 757. 38 Se NJA 1997 s. 862, NJA 1997 s. 329, NJA 1994 s. 391, NJA 1992 s. 590, NJA 1986 s. 511, och NJA 1983 s. 899.

ning till konkurs eller egendomsavveckling i annan form. Även Straffsystemkommittén anför i sitt betänkande SOU 1995:91 att varje brottstyp ofta innehåller handlingar som skiljer sig åt väsentligen, exempelvis presumeras fängelse på grund av brottets art för oprovocerad gatumisshandel, medan villkorlig dom jämte böter ofta ådöms för s. k. dansbanevåld mellan två berusade personer.39 I prop. 1997/98:96 nämns dels som exempel på artbrott utöver dem som förekommer i prop. 1987/88:120 narkotikabrott, vissa bokföringsbrott och övergrepp i rättssak, dels att det är genom HD:s praxis som det fastslagits vilka brott som utgör artbrott. Det bör dock nämnas att HD, i vissa av sina domar, söker stöd i förarbetena till respektive stadgande för om ett brott skall klassificeras som ett artbrott eller inte, se exempelvis NJA 1989 s. 870. Vad gäller grovt jaktbrott och vissa brott mot alkohollagen är det dessutom främst i underrättspraxis som det framkommer att dessa brott utgör artbrott, även om jaktbrott nämns i prop. 1987/88:120.40 Det har således dömts till främst korta fängelsestraff för vissa typer av brott av allmänpreventiva skäl sedan i vart fall 1864 års strafflag. De korta frihetsberövandena utgjorde en mildare påföljdsform som ådömdes som en särbehandling för vissa brott. Enligt äldre rätt ansågs fängelsestraff i förhållande till straffarbete inte som ett vanärande straff. Gällande rätt däremot motiverar de korta fängelsestraffen med att en kraftig markering från samhällets sida måste ske på grund av att det för artbrotten med hänsyn till allmänpreventionen inte kan dömas till annat än fängelsestraff, om än ett kortvarigt sådant. De icke frihetsberövande påföljderna kan således inte komma ifråga för artbrotten om inte särskilda skäl talar för detta.
    En viss förskjutning har således skett vad gäller inställningen till de korta fängelsestraffen från att de utgjorde en mildare särbehandling till att en kraftfull markering numera sker från samhällets sida när dessa påföljder döms ut, även om dessa fängelsestraff alltid har dömts ut av allmänpreventiva skäl. Fängelsestraffet ansågs dessutom förr i tiden inte som ett vanärande straff. I dag uppges ofta att en person som döms till fängelse är en ”stämplad” individ.
    Den senaste utvecklingen inom påföljdsbestämningen har inneburit att möjlighet att döma till skyddstillsyn med föreskrift om särskild behandlingsplan, så kallad kontraktsvård, och försöksverksamheter med samhällstjänst och verkställighet av fängelsestraff genom elektronisk övervakning införts. Kontraktsvård är främst tänkt för missbrukare av alkohol eller narkotika, som är villiga att undergå behandling enligt en uppgjord behandlingsplan. Samhällstjänst är framför allt tänkt för två

 

39 Prop. 1975/76:82 s. 25 och SOU 1995:91 s. 135 f. 40 Beträffande olovlig jakt, grovt brott se tingsrättens motivering i NJA 1977 s. 89 och vad gäller vissa typer av djurplågeri RH 1993:94 och RH 1992:9.

grupper av yngre lagöverträdare mellan 15–25 år, nämligen dels personer som återfallit i inte alltför allvarliga förmögenhets- och våldsbrott, dels personer som med hänsyn till brottets art ådöms kortare fängelsestraff mellan 14 dagar och några månaders fängelse. Fängelse genom elektronisk övervakning skall främst ersätta verkställighet i anstalt av korta fängelsestraff på högst tre månader.41 Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har företrädesvis ådömts unga lagöverträdare, se exempelvis NJA 1996 s. 741, NJA 1991 s. 507 och NJA 1991 s. 438. Dessa rättsfall förekommer inte ovan i rättsfallsanalysen med hänsyn till att fängelsestraff för unga lagöverträdare kräver synnerliga eller särskilda skäl enligt 30 kap. 5 § BrB. I NJA 1997 s. 278 ådömdes dock en 28-åring skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. HD uttalar i rättsfallet att det vid grovt rattfylleri vid inte alltför allvarliga alkoholproblem kan dömas till denna påföljd.
    Straffsystemkommittén föreslår i sitt betänkande att fängelse genom elektronisk övervakning främst bör ersätta fängelsestraff som döms ut på grund av brottets art, exempelvis för grovt rattfylleri. Den främsta skillnaden mellan utredningsförslaget och prop. 1997/98:96 är att kommittén föreslår att fängelse genom elektronisk övervakning skall vara en självständig påföljdsform som domstolen avgör om den tilltalade skall underkastas eller inte, medan prop. 1997/98:96, i enlighet med nuvarande lagstiftning, förordar att domstolen skall döma ut ett kortare fängelsestraff som sedan skall kunna verkställas genom elektronisk övervakning om vissa kriterier är uppfyllda. Kommittén anser även att samhällstjänst skall kunna dömas ut för artbrott i samma utsträckning som sker enligt praxis och dessutom att brott mot totalförsvarsplikten bör leda till samhällstjänst, om den tilltalade samtycker till detta.42 I prop. 1997/98:96 föreslås att föreskrift om samhällstjänst även skall ådömas vid villkorlig dom och att samhällstjänst skall kunna kombineras med böter vilket medför att artbrott i färre fall kommer att leda till fängelsestraff som verkställs i anstalt.
    På senare tid har således de korta fängelsestraffen, som döms ut för artbrotten, börjat ersättas av andra påföljdsformer och verkställigheten av korta fängelsestraff kan ske genom elektronisk övervakning. Dessa nya alternativ anses vara mer humana. De nya påföljdsformerna måste dock alltid bedömas vara tillräckligt ingripande för att ersätta de frihetsingripande påföljderna, som annars döms ut av allmänpreventiva skäl.
    Generellt sett har det även under en längre tidsperiod skett en sänkning av den allmänna straffnivån. Denna sänkning har således

 

41 Prop. 1989/90:7 s. 19 och lagen 1994:451 om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll 1 §. 42 SOU 1995:91 s. 137 f. och s. 153 f.

inneburit att de brott som tidigare medförde att fängelse dömdes ut av allmänpreventiva skäl, nu kan leda till betydligt lindrigare påföljder.
    Reformen 1989 innebär att lagstiftaren anger mer detaljerade regler enligt vilka domstolarna har att bestämma påföljderna, en enhetlig påföljdsbestämning säkerställs därmed i högre utsträckning än före reformen. Det är enligt min mening en fördel om domstolarna har detaljerade bestämmelser som anger hur påföljden skall bestämmas. Däremot kan invändningar riktas mot att vissa brott, det vill säga artbrotten, som inte har höga straffvärden ändå skall medföra att fängelse döms ut, om än kortare sådana, medan andra brott med högre straffvärden ändå inte medför att fängelse utdöms. Det kan exempelvis ifrågasättas om fängelse är en lämpligare påföljd för grovt rattfylleri än skyddstillsyn med särskild föreskrift eller kontraktsvård, särskilt vid en jämförelse med de brott som bedöms ha straffvärden strax under ett års fängelse och för vilka andra påföljder än fängelse ådöms. Det är min uppfattning att det i stället bör föreligga en presumtion att döma till skyddstillsyn med föreskrift eller kontraktsvård alternativt samhällstjänst för grovt rattfylleri och endast om samtycke saknas bör fängelse väljas. Fängelsestraffet skall i dessa fall alltid dömas ut i kombination med skyddstillsyn. Jag anser nämligen att en person med en så hög alkoholkoncentration i blodet som krävs för grovt rattfylleri har behov av övervakning.
    Det är en klar fördel enligt min uppfattning att påföljdsbestämningen kompletterats med kontraktsvård, samhällstjänst och verkställighet av fängelsestraff genom elektronisk övervakning, vilket medför att det för artbrotten i färre fall innebär att fängelsestraff medför vistelse i anstalt. Det vore en ännu större fördel om mindre hänsyn togs till om brottsligheten utgörs av artbrott eller inte och större vikt i stället läggs vid att välja en påföljd som bidrar till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.
    Det kan därför vara befogat att nu ställa sig frågan om inte begreppet artbrott bör avskaffas, särskilt med hänsyn till den föreslagna breddningen av påföljden samhällstjänst som föreslås i prop. 1997/98:96. Det är enligt mitt förmenande en nackdel att ha en bestämmelse som av domstolarna uppfattas som svårhanterlig och vilken därmed i praktiken kan leda till att påföljdsbestämningen inte blir så enhetlig som är önskvärt.43 Enligt prop. 1997/98:96 är det dessutom ”svårt att med utgångspunkt i gällande rätt göra en uttömmande redovisning av de omständigheter som föranleder att en viss brottstyp anses vara av

 

43 Hur påföljdsbestämningen i stället kan gå till utan att hänsyn tas till om den åtalade gärningen skall klassificeras som artbrott eller inte, återkommer jag till i min avhandling.

sådan art att särbehandling skall ske i påföljdshänseende”.44 Dessa omständigheter är vidare i många fall relativt allmängiltiga.
    I bästa fall medför denna artikel att läsaren erhåller en bättre förståelse av begreppet artbrott men eftersom syftet med de nya bestämmelserna som infördes genom reformen 1989 just var att förtydliga för domstolarna så att påföljdsbestämningen blir så enhetlig som möjlig, är det en stor nackdel att straffsystemet innehåller en bestämmelse som enligt prop. 1997/98:96 dels uppfattas som svår att hantera av domstolarna, dels svårligen kan förtydligas uttömmande.

44 Prop. 1997/98:96 s. 118.